söndag 27 december 2009

Året mest korkade listmakare

1.
Niklas Svensson från politikerbloggen.se och TV4Nyheternas Ulf Kristofferson har sammanställt en topp tio-lista över de senaste tio årens ”största politiska skandaler”.
Ytligare och dummare får man leta efter. Här saknas politiska bedömningar och medievinklingen är snävare än vanligt. Rent journalisttrams som borde stannat i den krogmiljö där det hör hemma.
2.
Niklas Ekdal och Petter Karlsson publicerade ”Historiens 100 viktigaste svenskar” 2009.
Att ur historiens ström av individer och verksamheter framhålla ett begränsat urval enskilda personer framför andra kan vara en sällskapslek, lika intelligensbefrämjande som Fia med knuff. Problemet är att leken konserverar en mossig historiesyn som döljer att våra idéer och handlingar utvecklas och sker i växelverkan med tidigare generationers och samtidens strävanden. Det skymmer dessutom arbetets, entreprenörernas, organisationernas, projektens och rörelserna betydelse för samhällsutvecklingen och framhåller enstaka händelser och personer framför samband och sammanhang. Med andra ord: Typisk för dagens populära historieförfalskning och händelsefixering.
3.
Samtliga listmakare som knåpar kulturlistor med ”de bästa” låtarna, filmerna, böckerna, författarna o.s.v.
De gör subjektiva urval men med pretentiösa anspråk på att urvalet ska vara allmängiltigt. De är tyckare och förståsigpåare som döljer sin egen oförmåga och begränsning genom att uppträda som smakdomare.
4.
Journalister och redaktioner som knåpar samman händelselisor, typ ”de tio viktigaste händelserna under året”. Bygger på den kamerala föreställningen att tillvarons dynamik och sammansatthet kan ordnas i fack och hierarkier. Vilka händelser är viktigare, de som kommer före eller de som följer på dessa?
Bevarar och befäster ett statiskt tänkande. Ett bevis på listmakarnas inkrökthet.
5.
Priskommittéer, typ Svenska Akademien, Samfundet de Nio m.fl. Ett översteprästerskap som ordnar tillvaron åt oss och slår fast vad vi ska anse viktigt. Premierar de redan etablerade, det redan kända och invanda utan kontakt med de spirande rörelserna i tiden.
Med andra ord: En samling elitistiska reaktionärer.
Listorna är naturligtvis ett sätt för medieredaktionerna att återanvända sina ”nyheter”. Gamla nyheter alltså.
Men när får man läsa listan ”Detta missade vi att informera om under året som gick”?
Antagligen har jag nu kvalificerat mig till listan över årets grinigaste gubbar.
Gott Nytt tio-i-topp-år 2010!
SvD sportlista

SvD händelselista

DN:s sportlista

DN:s TV-serielista

DN:s politikergrodlista

måndag 7 december 2009

Borgerlighetens förträngningsmekanismer

Med anledning av Finlands självständighetsdag den 6 december 1917 hade SvD söndagstidning två artiklar, dels en understreckare av Mats Bergquist, docent i statskunskap och f.d. ambassadör i Helsingfors och
en artikel av Mårten Westö, författare och översättare, bosatt i Helsingfors.
Bägge skriver dock om finska vinterkriget som utbröt den 30 november 1939.
SvD:s egen skribent Claes Arvidsson behandlar inte heller självständighetsdagen den 6 december utan säger att ” Den 6 december bör man backa bandet till den 30 november, dagen för Finska vinterkrigets utbrott.”
Finska Vinterkriget är onekligen ett viktigt historiskt skede i Finlands självständighetshistoria men varför undviker man att tala om själva självständighetsdagen på självständighetsdagen?
Finns det något skämmigt i historien som borgerligheten förträngt?
Läs nedanstående lilla historik med anledning av Finlands självständighetsdag.

söndag 6 december 2009

Finlands självständighetsdag

Den 6 december 1917 blev Finlands självständigt från Ryssland.
Tsarryssland, och även Karenskijregeringen, hade motsatt sig Finlands autonomi men den nya ryska bolsjevikregeringen erkände Finlands självständighet i slutet av december.
I början av 1918 erkände även Tyskland, Frankrike och Sverige Finlands självständighet.
Men detta blev inledningen till en maktkamp om ledningen för det nya Finland.
Konflikten mellan vänster och höger hade länge varit latent. Högern, de vita, bestod av de ledande skikten och tjänstemän inom förvaltning, industri, bankväsen och handel och de flesta självägande bönder. De röda var industriarbetarna och en del av landsbygdsproletariatet. Skyddskårerna som tidigare hade bildats för befrielsekampen mot ryssarna och de mer polisiära ordningskårerna slogs samman till en borgerlig privatarmé. Socialisterna bildade röda garden. Någon polismakt fanns inte i landet, sedan det ryska gendarmeriet upplösts efter marsrevolutionen. På hösten 1917 utlystes en politisk storstrejk.
I slutet av januari 1918 utbröt öppna fientligheter. Den borgerliga regeringen som leddes av Pehr Evind Svinhufvud, upphöjde skyddskårerna till landets lagliga krigsmakt och utnämnde generalen Gustaf Mannerheim till överbefälhavare. Mannerheim inledde omedelbart militära operationer i Österbotten för att avväpna de ryska trupper som fanns kvar där och som kunde tänkas göra gemensam sak med de röda.
Den revolutionära flygeln inom socialdemokratin beslutade att gripa makten med våld med stöd av de röda gardena. De fick kontroll över Helsingfors och södra Finland, där de viktigaste produktionsresurserna fanns.
De vita behärskade den övriga delen av landet och kunde samla och organisera sina styrkor. Ett inbördeskrig blev oundvikligt. Med stöd av tysk militär slutade kriget med seger för den överlägsna vita sidan.
Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
I strid dog 5199 röda och 3414 vita
7370 röda blev avrättade eller mördade medan1424 vita rönte samma öde.
I fångläger dog 11652 röda och 4 vita.
Efter frigivning från fångläger dödades 607 röda men inga vita.
1767 röda och 46 vita saknades efter kriget.

SvD vinklar detta på sitt eget lilla vis.


Läs: ”I bödlarnas fotspår. Massavrättningar och terror i finska inbördeskrigets 1918” av Aaapo Roselius, Leopard förlag 2007.

fredag 4 december 2009

Hycklande höger

Svenskt Näringsliv mobiliserar i kampen om opinionen.
Det senaste exemplet på kapitalets tunga artilleri är webbplatsen ”Vad står på spel”. Ansvarig utgivare är moderaten Janerik Larsson.
Hans assistenter är journalisterna Lena Smedsaas och Mats Bergstrand.
Smedsaas har hittills ansetts vara ett objektivt nyhetsankare på TV4 och TT och Bergstrand har uppträtt som opartisk bedömare av debattinlägg i egenskap av chef på DN Debatt.
Nu har de bekänt färg, vilket är klargörande.
De kommer dock hävda sitt journalistiska oberoende genom att hänvisa till sin professionalism. Det betyder att de tror sig kunna bortse från den egna ideologin när de skriver eller väljer, en extrem form av personlighetsklyvning som är mest vanlig hos borgerliga journalister. Dogmen om den objektive journalisten omhuldas särskilt av den borgerliga journalistkåren.
Att hålla liv i objektivitetsmyten är för övrigt en borgerlig strategi i kampen om opinionen. Svenskt Näringsliv döljer t.ex. sina opinionsbildande organ bakom namn som ”Institutet för…”, ”Stiftelsen den och den”, ”Rådet si och så” och döljer så gott de kan sin djupa samverkan med Moderaterna. Partinamnet är f.ö. ett led i samma strategi. Det är också ytterlighetspartiet moderaterna som motarbetar förslaget om att partierna bör redovisa sina bidragsgivare. En sådan redovisning skulle nämligen få den objektiva fasaden att rämna en smula.
Däremot tror jag att arbetslinjen är ärligt menad från moderat regeringshåll, liksom deras nyvunna insikt i att den svenska arbetsrätten inte är så tokig, inte ens för kapitalägarna.
Varje regering är nämligen tvungen att se till att medborgarna arbetar och inte kostar staten för mycket, och att arbetsfreden vidmakthålls. Under ”normala tider” har här kapitalägare, arbetsgivare och löntagare gemensamma intressen.

Att socialdemokratin och LO är två sidor av samma arbetarrörelse misstänkliggörs ständigt av högern. Visserligen är det 120 år sedan som ett antal fackliga organisationer bildade Socialdemokratiska Arbetarepartiet utifrån behovet att hävda löntagarnas intressen mot kapitalintressena men ingenting har, sedan dess, i grunden förändrats. Motsättningarna finns kvar i global skala.

tisdag 1 december 2009

Schweizare inte dummare än svenskar

Schweizare är väl som folk är mest och folkomröstningar en demokratisk metod för att utröna vad folk tycker i olika frågor.
I Schweiz har folkomröstningar större tyngd i politiken än i de flesta andra europeiska länder. Många politiska frågor avgörs där utifrån folkomröstningsresultat.
Sverige, där folkomröstningar är rådgivande, har vi haft sex sådana: 1922 om rusdrycksförbud, 1955 om högertrafik, 1957 om tjänstepension, 1980 om kärnkraft, 1994 om medlemskap i EU och 2003 om EMU.

1955 vann nejsidan med 82,9 procent. Högertrafik infördes dock 1967.
När 1980 röstades om kärnkraften gick 18,9 procent av rösterna till Linje 1, 39,1 procent till Linje 2 och 38,7 procent till Linje 3. Linje 3 stod för nedläggning. Linje 2 vann och enligt den skulle kärnkraften avvecklas ”med förnuft”.
I folkomröstningen om EU-medlemskap i Sverige1994 röstade 52,3 procent för ett medlemskap medan 46,8 procent röstade emot.
I folkomröstningen om EMU vann nejsidan med 55,9 procent mot 42,0 procent för ja.
Enligt statsvetenskapen går de flesta folkomröstningar i konserverande riktning.
Vi ska nog inte tro att vi är klokare än schweizare men vi kan konstatera att ”folkviljan” – påverkad av skickliga och starka opinionsbildare – ibland är åt helvete.

SvD


DN


Om folkomröstningar i Sverige

fredag 27 november 2009

I denna svinaktiga tid

I denna svinaktiga tid går tanken till grisen Särimner, fornvästnordiska Sæhrímnir en galt som enligt nordisk mytologi slaktades och blev uppäten varje dag för att, morgonen därpå, återuppstå hel och levande, redo att åter bli slaktad och uppäten.

Under Den Stora Grisen, förlåt Krisen, åts enorma finanskapital upp i den punkterade finansbubblan men kan återuppstå. Förutsättningen är att produktionsapparaten finns kvar. En sådan är SAAB som kanske slaktas på tisdag då GM:s ledning träffas för ett avgörande.

Apropå dem så kan man väl anse att VD:arnas löner och bonusar är svinaktiga i förhållande till de minimala personliga risker de tar i sitt jobb och i relation till Svensk Näringslivs bud på 0-avtal i lönerörelsen. Visserligen hotas en VD som missköter sig att bli arbetslös men kan då lätt komma igen med hjälp sina väl tilltagna avgångsvederlag, bonusar och pensioner.
Det är skillnad mot dem som tvingas överleva på reducerade A-kassersättningarna.
LO-tidningen redovisar i sitt senaste nummer VD-löner och bonusar i de 100 största svenska företagen. Medelvärdet på inkomst av tjänst är 8,8 miljoner kronor och för bonusar 2,3 miljoner.

Misshandeln av grisar vars skinkor snart ligger på våra julbord, är grymt (!) svinaktigt. En av de ansvariga, ordföranden i Swedish Meat, Lars Hultström, tar ”time out” och kommer att åter poppa upp igen eftersom det är skillnad på svin och svin.

Tyvärr finns inga vacciner mot svinaktighet.

torsdag 26 november 2009

DN:s ledare: Tråkigt för dem som arbetar på SAAB

Alla skyller på alla i den misslyckade SAAB-affären
Christian von Koenigsegg skyller på EU, GM skyller på Christian von Koenigsegg, oppositionen skyller på regeringen för att SAAB nu saknar köpare och regeringen skyller ifrån sig.
Här finns lika många skyldiga som inblandade.
Förvisso kostar det att rädda SAAB men även en nedläggning kostar.
GM beräknar kostnaden för en nedläggning av SAAB till 15–20 miljarder kronor. En del av kostnaden har GM redan tagit – första halvåret belastade Saab GM med 6,2 miljarder för Saab i form av efterskänkta skulder och finansieringshjälp på 1 miljard.
Lars Holmqvist, på branschorganisationen Clepa, räknar med att kraschen kostar mellan 10000 och 15000 jobb.
Det saknade kapitalet, och viljan att ta över, finns i Kina närmare bestämt hos Automotive Industry Corporation, BAIC, som var en av miljardinvesterarna bakom Koenigsegg Group. Möjligen köper de delar av SAAB för att kunna utveckla sin egen produktion.
SAAB måste då avvecklas i andra former än i en konkurs. Att BAIC skulle ta över hela SAAB kan man bara hoppas.
Vem som är skyldig till att SAAB-affären sprack får vi aldrig veta. Ansvaret är obefintligt.
De som får ta konsekvenserna av en nedläggning är de löntagare som förlorar jobben och skattebetalarna.
Helt utan ansvar är som vanligt ledarskribenterna i dagspressen. DN:s ledare tycker att SAAB lika gärna kan göra konkurs och konstaterar cyniskt ”Om Saab personvagnar går omkull är det tråkigt för dem som arbetar där.” Det är till att ta till kraftuttryck!

E24

Affärsvärlden

SvD

onsdag 25 november 2009

Seinfeldt och Reinfeldt

Härmed levereras ett tips till kreativa TV-producenter, reklambyråer, partikanslier och fria filmare.
Alla känner till serien ”Seinfeldt” med Jerry, George, Elaine och Cosmo.
Varför inte en svensk version av ”Reinfeldt” med Fredrik, Göran, Maud och Carl?

Skulle kunna bli kul.

tisdag 24 november 2009

Stabilt sa Göran om Kina

1996 sa Göran Persson, under ett tal på Svenska Handelskammaren, i Kina,: "För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet." Och han fortsatte: "Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter. Det är självklart. Där viker vi inte".

Han sa detta då han jämförde förutsättningarna för näringslivet mellan Kina och Sovjet. Jämförelsen står sig fjorton år senare. Och inget av länderna är demokratier i dag heller.

Men jäklar vilket liv det blev i svenska medier. De femtiotalet journalister som krånglat sig med på resan ända till Kina fick äntligen något att göra rubriker på.
Naturligtvis tog de bara med den första meningen i Perssons tal. Historien blev ju bättre då.
Opositionen hängde förståss på och många, både till höger och vänster, spydde sin galla över Persson.

Men de svenska företagarna och kapitalisterna uppskattade emellertid i tysthet den kinesiska stabiliteten och gör det än mer i dag.

Ska den nu bli SAAB:s räddning?

DN

E24

Expressen

AB

måndag 23 november 2009

Jan Björklund ljög för landsmötet

Så här sa Jan Björklund vid Folkpartiets landsmöte i Växjö den 20 november 2009:

”Arbetsrätten är inga problem, säger en del. Låt mig ta ett exempel på motsatsen här från Småland:
Atlas Copco i Kalmar tillverkar bland annat borrmaskiner till gruvor. De har fått gå från 230 anställda till 150 under krisen. De kör idag fyradagarsvecka. Personalchefen, Eva Holm, berättar att några mycket kompetenta blev uppsagda, på grund av turordningsreglerna. Mer fokus på kompetens skapar ökad konkurrenskraft i företagen.”

Jag har i dag talat med Ewa Holm i telefon.
Hon vill inte kännas vid sättet som Jan Björklund utnyttjat hennes namn.

– Hade jag vetat hur jag skulle bli citerad skulle jag inte ha uttalat mig alls, säger hon.
Ewa Holm blev uppringd av någon från folkpartiets kansli som ville diskutera arbetsrättslagarna.
Enligt Ewa Holm har hon då varken sagt eller menat att turordningsreglerna skapat problem vid de uppsägningar som företaget tvingades göra. Tvärt om, helt enligt LAS gjordes undantag från turordningen ”sist in, först ut” just med hänsyn till medarbetarnas speciella kompetenser.
– Det jag har sagt är att det alltid innebär en kompetensförlust när man tvingas permittera folk.
¬ – Det var alltså inte så att vi behöll inkompetenta och avskedade kompetenta, säger Ewa Holm. Vi betraktar alla anställda som kompetenta.

Jan Björklund borde alltså be Ewa Holm om ursäkt för att han använt hennes namn på ett lögnaktigt sätt och landsmötet för att han fört det bakom ljuset med skrönor om arbetsrättslagarna.

Läs mer

Dagens Arbete
SvD
Expressen
AB
DN

torsdag 12 november 2009

Regeringen och Kapitalet i samma plan

Tre månader före valet 2006 åkte Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt till det hemlighetsfulla Bilderberggruppens möte på inbjudan av Investors ordförande Jacob Wallenberg. Resan skedde med Investors privatjet till en kostnad av 1,1 miljon kronor.
Anledningen till att SvD fått fram uppgiften är att Investor yrkat skatteavdrag för resan vilket gör att historien blir offentlig. Enligt Investor betalade Moderaterna 8000 kronor för Fredrik Reinfeldts resa.
Bilderberggruppen brukar beskrivas som en av världens mäktigaste sällskap som sedan starten 1954 samlar företagsledare, politiker och andra makthavare ur den s.k. superklassen. Mötena omgärdas av stort hemlighetsmakeri. Trots att gruppen innehåller många inflytelserika personer inom mediebranschen väljer dessa att inte rapportera vad som diskuteras på mötena. Även socialdemokratiska regeringsmedlemmar har varit med.
Vad som är intressant i den här historien är att Wallenberg bjuder med dåvarande oppositionsledaren Reinfeldt och att Wallenberg, genom skatteavdraget, nu vill ha skattebetalarnas bidrag för resan.
Och om någon undrat över i vilkas intressen Moderaterna agerar så kanske denna lilla historia kan ge en fingervisning.

onsdag 4 november 2009

Virrig vänster

Dagens vänster är förvirrad på en grundläggande punkt. Den saknar en djup analys av, och en formulerad uppfattning om, ”den rådande ekonomiska världsordningen”, kapitalismen. Och utan en sådan teori är och förblir vänstern en borgerlig och kraftlös vänster.
Det gäller alltifrån den mest extrema ”antikapitalistiska” vänstern till socialdemokratin.

Här är några företrädare för förvirringen:
* Konspirationsvänstern. Anser att de rika har uppfunnit, och upprätthåller, kapitalismen för att kunna konspirera mot folket. Konspirationsvänsterns internationella guru är Naomi Klein. Har många svenska företrädare på svenska tidskriftsredaktioner och tankesmedjor.
* Idealistiska vänstern. Utgår från att man kan avskaffa ”kapitalismen” om man ersätter liberalismens ideologi med socialismens. Kapitalism=liberalism. Mycket vanlig.
* Köksbordsvänster. Tycker litet hit och dit. Vanlig hos Aftonbladets krönikörer. Skiter i kapitalismen utom när den kan användas som skällsord.
* Godhetsvänstern. Anser att kapitalisterna (de rika) bör bli snällare och avstå sina privilegier och ändra attityd. Så blir allt bra.
* Feministvänstern. Ser inte kapitalismen utan bara den manliga dominansen i samhällshierarkin. Om kvinnorna tar över samhället kommer det hierarkiska samhället automatiskt ersättas av något bättre.
* Vulgärvänstern: Anser att allt som är åt helvete beror på kapitalismen. Kapitalism = girighet, ondska, borgerliga regeringar.
* Revolutionsromantikerna. Drömmer om att avskaffa ”kapitalismen” genom stenkastning men vet inte vad det är och vad de ska ersätta den med.
* Anarkistvänstern. Vill avskaffa lönearbetet eftersom det innebär utsugning, därför ger anhängarna fan i att jobba och lever på tjuvsamhällets bidrag eller på föräldrarna. Tror sig göra revolution när den slår in fönster hos McDonald’s och eldar upp bilar.
* Statssocialisterna. Kvarleva från förra seklet. Säger inte längre att staten ska ta över utan talar om den ”offentliga sektorn” och ”samhället”. All enskild och privat verksamhet är skum och utryck för ”kapitalism” d.v.s. profitbegär.

Vanligen sammanblandas marknadsekonomi och kapitalism. Många diskuterar ”kapitalismen” som om den bara existerar i västvärlden och inte är global. Inte ovanlig är uppfattningen att ”kapitalismen” är ett historiskt felsteg, en abnormitet i den mänskliga utvecklingen. Förvirringen är total.
Rec av Michael Moores film "Capitalism - a love story" i AB
I DN
i ETC

Johan Norberg på Newsmill

tisdag 3 november 2009

Klasskampen, 2010 års modell

Avtalsrörelsen 2010 har rullat i gång.
Kapitalägarna kommer till förhandlingsbordet och visar upp tomma penningpungar och ojar sig över sitt elände och hur hårt krisen drabbat företag och svenskt näringsliv.
Löntagarna anser sig ha varit krismedvetna nog genom att ha gått med på lönesänkningar i krisavtal, permitteringar och försämrade a-kasserssättningar. För övrigt är årets krav på 2,6 procents lönehöjningar modesta, anser man.
Ungefär så inleds varje avtalsrörelse. Men i år är motsättningarna större än på länge.
Med krisen och en borgerlig regering i ryggen känner sig Svenskt Näringsliv segervisst.
Nu har man chansen att pressa ner lönerna.
Men granskar man företagens kvartalsrapporter verkar inte eländet för kapitalägarna helt bottenlöst.

Några axplock ur tredje kvartalets bolagsredovisningar 2009.

Ericssons nettoresultat var 772 miljoner kronor för tredje kvartalet.
SEB nettoresultat blev 37 miljoner kronor.
Alfa Laval redovisar ett resultat före skatt på 901 miljoner kronor för det tredje kvartalet
Försvarskoncernen Saab redovisar en vinst före skatt på 152 miljoner kronor.
SCA redovisar en vinst före skatt på 2 199 miljoner kronor.
Scanias vinst, före skatt, på 383 miljoner kronor var betydligt bättre än de 54 miljoner som aktieanalytikerna i snitt hade väntat sig.
Electrolux redovisar en vinst på 2 244 miljoner kronor, jämfört med vinsten på 1 170 miljoner kronor för motsvarande kvartal förra året.
Boliden har bättrat på resultatet med över en miljard kronor jämfört med samma tid i fjol. Vinsten före skatt landade på 923 miljoner kronor för årets tredje kvartal.
Bostadsföretaget JM redovisar en vinst före skatt på 157 miljoner kronor för det tredje kvartalet i år.
Nordea redovisar ett rörelseresultat på 832 miljoner euro för det tredje kvartalet.
Handelsbanken redovisar en rörelsevinst på 3 255 miljoner kronor för det tredje kvartalet i år, bättre än väntat.
Telia-Soneras vinst efter finansnetto uppgick till 7 563 miljoner kronor för årets tredje kvartal. Omsättning lyfte från 25 817 miljoner till 27 069 miljoner kronor
Tobakskoncernen Swedish Match redovisar en vinst före skatt på 757 miljoner kronor för årets tredje kvartal. Det kan jämföras med vinsten före skatt på 693 miljoner kronor under samma kvartal i fjol.
Industrikoncernen Trelleborg redovisar en vinst före skatt på 288 miljoner kronor för årets tredje kvartal.
ABB redovisar ett rörelseresultat, inklusive engångsposter, på 1.419 miljoner dollar för det tredje kvartalet 2009.
Assa Abloy redovisar en vinst före skatt på 1.227 miljoner kronor.
AstraZenecas vinst redovisas till drygt 3 032 miljoner kronor för tredje kvartalet, jämfört med 2 443 miljoner motsvarande kvartal förra året, vilket var mycket bättre än väntat.
Industrikoncernen Trelleborg redovisar en vinst före skatt på 288 miljoner kronor för årets tredje kvartal.

Det finns naturligtvis företag som gjort förluster men det gör det ju alltid även när det inte varit kris.

Läs mer om avtalsrörelsen:

LO
Svenskt Näringsliv
Dagens Samhälle

UNT
Expressen
DN.debatt
DN
SvD

Kapitalägarna pressar lönerna

Globala gruvjätten Vale är ett mycket lönsamt företag. Dess nettovinst under ”krisåret” 2008 var tretton miljarder dollar.
Ändå manar företagsledningen facket till återhållsamhet i kraven och till stora eftergifter, och utmanar arbetstagarna genom att ta bort deras förmåner.

3.500 Valeanställda i Kanada svarade i mitten av juli med att gå ut i strejk.
De är fortfarande i strejk i dag och Vale anställer strejkbrytare för att ersätta dem.

Samtidigt är Valearbetstagare i Brasilien involverade i en strid för grundläggande rättigheter, inklusive rätten till en säker arbetsplats.

Läs mer:

United Steelworkers
Vale

Du kan stödja de strejkande här:

Expressen

fredag 30 oktober 2009

Jobben kommer inte först

Det var tydligt redan före valet 2006: Moderaterna stod för arbetslinjen, socialdemokraterna för bidragslinjen.
Jag skrev om det i tidskriften ”Arena” okt/nov. 2005, nästan ett år före förlustvalet. Min artikel slutade: ”För om inte Sveriges socialdemokratiska arbetareparti kämpar för arbetets värde kommer partiet inte vinna arbetarna för sin politik.”
Tyvärr fick jag rätt.

Parollen ”Jobben först”, blev socialdemokraternas paroll först efter att moderaterna vunnit valet genom att hävda arbetslinjen.

Nu heter det alltså ”Jobben först”. Det är bra. Men vad ligger bakom, förutom valtaktik och efterklokhet?

Arbete uppstår inte genom politiska paroller. Arbete uppstår bara genom att resurser, d.v.s. kapital, satsas i verksamheter som gagnar produktion, antingen den är privat finansierad eller att den är finansierad via skattemedel.

Jobben kommer alltså inte först, utan först kommer kapitalet och produktionsresurserna.
Vad socialdemokratin borde fundera över är alltså hur kapitalbildningen ska gå till. Frågan som bör ställas är: På vilket sätt ska kapitalresurserna ordnas för att bäst gynna produktionen och arbetet? Den frågan kan formuleras på ett pedagogiskt sätt så att ”alla kan vara med” i debatten så att den inte enbart förbehålls tankesmedjor och partieliten.
Frågan bör ha svar, inte till valet 2010 för det är för sent, men till valet därefter.

DN
Expressen
Aftonbladet

måndag 26 oktober 2009

Lögnen om LAS får ännu en törn

Utan att redovisa några vetenskapliga bevis dödförklarade näringslivsforskaren Magnus Henrekson lagen om anställningsskydd (DN jan. i år)och Centerpartiet anser att turordningsreglerna för småföretag ska skrotas helt.
Efter en konfrontation med verkligheten har visserligen Moderaterna svängt i frågan och anser inte längre att LAS är något problem men Moderata ungdomsförbundet, MUF, anser att LAS dispositiva regel om sist in först ut från jobbet är en avgörande orsak till den rekordhöga ungdomsarbetslösheten. .
SvD:s ledarredaktion går på MUF:s linje. (Se mina bloggar 6 och 11 september.)
Nu, i dagens SvD, redovisas en undersökning med SEB:s Företagarpanel där 1400 företagare svarat på frågor. Panelen säger att bara 3 procent av företag med upp till nio anställda tvingats göra sig av med nödvändig kompetens på grund av turordningsreglerna i LAS.
Undersökningen, som SvD Näringsliv refererar till, visar att ju mindre företagen är, desto färre är det som ser problem med turordningen.
På frågan ”Har ni under det senaste årets kris upplevt att Las turordningsregler vid uppsägning lett till att ni tvingats göra er av med kompetens som ni hade behövt ha kvar?” svarar bara 8 procent av företagen ja, medan 81 procent säger nej.

Hur kan skrönan om LAS, som ett stort problem, vara så starkt förankrad hos s.k. nyliberaler och så spridd även utanför dessa borgerliga kretsar? Okunskap är säkert en anledning men varför har högerpropagandan haft sån effekt?
En uppgift för forskningen att ta reda på.

tisdag 20 oktober 2009

Etablissemanget gynnar SD

Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet är främlingsfientlig på gränsen till olaglig.
Och hela etablissemanget går självklart reflexmässigt emot.
Vilket kan gynna SverigeDemokraterna. SD vänder sig nämligen till den icke-etablerade, ”opolitiska”, opinion som snarare stärks av det massiva motståndet från etablissemanget. Det hela påminner – utan jämförelser i övrigt – om hur kommunisterna motades av de demokratiska partierna på 50-60-talen.

Denna dagens” opolitiska” allmänhet sammanfaller i långa stycken med de marginalväljare som de politiska blocken så ivrigt försöker fånga in. SD spelar på populistiska strängar som de etablerade partierna, av renlighetsskäl, försöker undvika.
Den starka reaktionen mot SD har alltså flera orsaker.
Effekten blir paradoxalt nog att SP vinner terräng.

Det demokariska spörsmålet i sammanhanget är huruvida Aftonbladet gjorde rätt att publicera artikeln.
Enligt min mening kräver yttrandefriheten att även obehagliga åsikter bör publiceras. Ogrundade och ologiska påståenden och falska fakta borde därmed kunna bemötas och vederläggas i sann demokratisk anda. Att tiga ihjäl dumheten är inte demokratiskt. Möjligen någon gång effektivt.

Problemet för många är att tillvaron är dialektisk och sammansatt, inte enkel och rätlinjig. Rörelse skapar motrörelse som i sin tur ger upphov till ny rörelse o.s.v.


SvD
DN

onsdag 7 oktober 2009

Krisen fortsätter

I affärs- och ekonomitidningarnas spalter förmedlas åter igen investeringsråd, placeringstips och spekulationsanvisningar i en omfattning som före krisen.
Krismedvetandet och det långa perspektivet i ekonomin, i den mån sådan funnits, tonar sakta bort och ersätts åter av uppskruvade kortsiktiga klipp- och profitförhoppningar.
Nu ska den illa reparerade finansbubblan ännu en gång pumpas upp till sprickfärdighet. För det är ju så det fungerar. Det kallas cykler eller konjunkturer.
En av orsakerna är att alla pengar, som i krisen östs ur över finansinstitut och banker, måste sättas i omlopp i förhoppningen om att de ska genera nytt kapital. Men det gör de inte. Det kan de inte göra för de pengarna saknar substans i reella värden. De är bara lån av framtida förhoppningar om värden.
Världsekonomin och kapitalbildningen, regleringar till trots, blåses åter igen upp av tomma illusioner och av förväntade värden i stället för verkliga. ”Uppgången” i ekonomin bäddar för nästa kris.
Men kapitalbildningen måste bygga på de reella överskott och värden som genererats av verkligt arbete, produktion och sund handel. Inte på spekulationshysteri, fantasier och ägarbyten av fantasivärden.
Själva värdebegreppet bidrar till eländet då ”pris” uppfattas som ”värde”.

Samtidigt pågår konsumtionen som förut. Konsumtionen får hjulen att snurra men ju mer värdelösa pengar som pumpas in i systemet dess farligare blir situationen. Värdelösa pengar är sådana som inte motsvaras av reellt arbete och produktion. Investeringskapital används till konsumtion.

Kapitalisterna i privatkapitalismen har en viktig funktion, nämligen att samla kapital för investeringar i arbete och produktion. Den kärnuppgiften verkar alltmer gå förlorad i västvärlden. Dagens institutionskapitalister tycks sakna förmåga att investera i reella värden.
Kortsiktiga profiter i handel med finanspapper ger större och snabbare ”vinster” än långsiktiga investeringar i arbete och produktion.
Krisen fortsätter.

DagensPS
SvD
E24
SvD

torsdag 1 oktober 2009

Förutsade finanskrisen, blev utskrattad

Jag hade inte hört talas om Sony Kapoor innan Maria Sjöqvist P1 Morgon, i morse, 1 oktober 2009, hade ett reportage om honom.
I de affärs- och ekonomitidningar jag läser är han inte omnämnd.

Flera år innan finanskrisen föreläste Sony Kapoor för det Brittiska finansdepartementet. Han hade valt ämnet ”Hur bostadsmarknaden i USA och Storbritannien kommer att leda till finanskris” och blev utskrattad. Sony Kapoor har en bakgrund inom den finansiella sektorn där han har arbetat både som bankman och ett derivathandlare i Indien, Storbritannien och USA, bl.a. vid Lehman Brothers.
Men han tröttnade på livet som extremt välbetald investerare på Wall Street och i Londons finansvärld. Istället valde han att ändra fokus och startade en tankesmedja som avslöjar finansmarknadernas innersta väsen och som arbetar för att ändra på världsekonomin för att skapa större rättvisa i världen.
Tankesmedjan Re-Define,”Omdefiniera”, är en internationell tankesmedja som arbetar med reformen av finansiella systemet för effektiv utveckling, en hållbar miljö och god samhällsstyrning.
Tyvärr missade jag den föreläsning som Sony Kapoor höll i går på Postmuseum i Stockholm. Arrangörer var bl.a. Forum Syd och Diakonia.

Se Sony Kapoor på YouTube “Dangers of an Unregulated Financial System”

fredag 11 september 2009

LAS i verkligheten

Veckans Affärer har undersökt om det är så att de unga talangerna i företagen måste lämna företaget p.gr.a. turordningsreglerna i LAS.
Personalchefen på verkstadsjätten Atlas Copco, som dragit ned antalet anställda med över 5 000 på ett år, varav 1 000 arbetade i Sverige, säger så här: ”Vi brukar ha samma syn som facket kring de här frågorna. För oss är det viktigt att behålla våra talanger och det brukar nästan alltid gå att lösa med förhandlingar”.
Personalchefen på Teliasonera, som just nu är i slutfasen av ett omstruktureringsprogram som ska minska personalen med 2 900 personer i Finland och Sverige, säger ungefär likadant: ”Tillsammans med facket har vi helt utgått från vår affär och sedan identifierat vilka som har de kompetenser som behövs”.
En rad personalchefer och rekryteringskonsulter som Veckans Affärer varit i kontakt med säger samma sak: ”De lokala facken har en pragmatisk syn när det gäller neddragningar och förstår värdet av att behålla unga, lovande personer. Går det ändå inte pekar flera på olika ”kreativa” lösningar som gör det möjligt att komma runt arbetsmarknadens turordningsregler.”

torsdag 10 september 2009

Staten och SAAB

Under krisen hörde vi, minst en gång i veckan, näringsminister Maud Olofsson säga att staten inte ska äga bilföretag.
Snart äger staten SAAB. Kinesiska staten.
Inte heller USA:s finansdepartement lyssnade på Maud.
De äger över hälften av GM, SAAB:s förre ägare.

SvD
DN

söndag 6 september 2009

DN:s och SvD:s skrönor

I DN:s osignerade ledare i dag, och i en krönika i SvD, om turordningsreglerna på arbetsmarknaden, presenteras en katalog över missuppfattningar och okunskap. Följande fyra skrönor redovisas:
1. turordningen leder till ungdomsarbetslöshet.
2. turordningsreglerna hindrar folk att byta jobb som de är missnöjda med.
3. företagarna fråntas rätten att fatta de mest vettiga ekonomiska besluten
4. lagstiftning på arbetsrättsområdet är emot den svenska modellen att parterna och inte lagstiftning ska gälla på arbetsmarknaden.
DN:s slutsats: Slopa turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd.

Verkligheten:
1. Det finns inte ett enda bevis eller forskningsresultat som stöder det påståendet.
2. Att så många som en fjärdedel av alla anställda är missnöjda med sitt jobb anses vetenskapligt bevisat. Jag tror att det är fler. Däremot finns det inget som säger att turodningsregeln skulle vara orsak till detta. Ligger det inte närmare till hands att tro att det är förhållandena i arbetslivet som kan vara orsaken? Ingenting säger heller att fler skulle byta ett tråkigt jobb till ett trevligare om turordningsreglerna slopades.
3. Företagarna fråntas inga beslut genom turordningsregeln. Lagen är dispositiv och ger stort utrymme för att förhandlas bort på arbetsplatsen. Det sker också i allra flesta fall. Om arbetsgivaren godtyckligt skulle avgöra vem som skulle avgå är det inte säkert att detta skulle leda till ekonomiskt vettigare lösningar.
4. Genom att lagen är dispositiv är den förhandlingsbar och det är alltså parterna på arbetsplatsen som avgör vilken turordning som ska gälla. Det är endast om parterna på arbetsplatsen inte kommer överens som turodningsregeln inträder.

P J Linder i SvD jämför med hur det var innan turordningsregeln kom till på 60-talet. Och påstår att det inte var några problem med uppsägningarna då.
Förutom att det inte är sant, så undrar man varför P J Linder inte gå tillbaka till andra idylliska tider och jämför t.ex. med 30-talet? Har han inte förstått att ekonomin och näringslivet genomgått, och alltjämt genomgår, genomgripande strukturella förändringar? De stora förändringarna på 70-talet skapade bohov av nya regler. Det är så samhällsutveckling fungerar.


Ett tips till DN:s redaktion och P J Linder: Lämna den bekväma redaktionen och gå ut på vilken industri som helst och kolla hur LAS fungerar i verkligheten!
Besök hundra industrier och få svar på varför en fjärdedel av alla anställda är missnöjda med sitt jobb.

fredag 4 september 2009

Sju finansministrar bjuder på godis

Att ta bort bonusar för VD:ar är kanske en åtgärd så god som någon, men inte har det med krisbekämpning att göra.
Krisens orsaker och problem ligger djupare och är betydligt mer sammansatt än så.

Att beröva VD:ar deras bonus är i första hand ett försök att dölja privilegiesamhället.
I konsekvensens namn borde finansministrarna också föreslå att staten tog ifrån direktörerna villor över ett marknadsvärde på 10 000 000 kronor och bilar som kostar över 800 000 kronor.
Inte för det skulle påverka krisen eller förhindra nya kriser eller ens ändra något i grunden, men det skulle se snyggare ut. Direktörerna kan nog alltid kompensera sig på andra sätt.
”Krafttagen” mot bonusar ska bara ge oss låginkomsttagare en karamell att suga på så att vi inte bråkar.

DN

SvD
Aftonbladet
Expressen

fredag 28 augusti 2009

Föregångslandet Sverige

Jag är så pass gammal att jag läste "Ny Dag" och "Nyheter från Sovjetunionen" på 1950-60-talen.
Och jag kan försäkra dig, som på grund av din relativa ungdom inte hade den möjligheten, att SvD:s ledarredaktion är en exakt kopia av den tidens moskvatrogna redaktörer.
Då var allting alltid bättre i Sovjet än i Sverige. Östtyskland var ständigt utsatt för västs hat och provokationer. Allt som verkade galet i öststaterna gick att förklara och försvara. Svart vändes till vitt. Nyanser saknades.
I dag är det SvD som med samma blinda lojalitet och ideologiska glasögon ser lika onyanserat på USA och försvarar Israel in absurdum. USA är alltid föregångslandet.

Så SvD:s ledarredaktion och kolumnister måste, trots P J Anders Linders hyllning till Reinfeldts tal, så småningom få en smula svårt med orienteringen nu när De Nya Moderaterna lanserar vårt land som ”Föregångslandet Sverige”,

För övrigt visar Reinfeldt och hans gäng att de är utomordentligt skickliga politiker som lyckats ta över den ena efter den andra av Socialdemokraternas jaktmarker. Att erövra politisk makt är ju en av politikens grundförutsättningar.

S måste ha en minst lika skicklig strategi som M eftersom socialdemokraternas uppgift att komma tillbaka vid nästa val är svårare än någonsin.


Exempel se bl.a.
Vi vill vara den sista Sovjetstaten
En uppdaterad vandringssägen
DN
DN

onsdag 26 augusti 2009

SvD går på propagandafint

Bakgrund: Det pågick förhandlingar mellan företaget Wäst-Bygg i Borås och Byggfacket i samband med att arbetarna skulle övergå från ackord till månadslön.
Byggnads ville ha en lön på 30 000 kronor i månaden och arbetsgivaren 29 000 kronor, för de anställda på Wäst-Bygg.
Facket krävde alltså en tusenlapp mer i månaden än vad arbetsgivaren ville betala.
Under förhandlingstiden, innan parterna kommit överens, ska – enligt gällande kollektivavtal – en s.k. stupstoppslön betalas ut så länge som förhandling om lönen pågår.
Det är en allra lägsta lön som endast utgår under förhandlingstiden.
Wäst-Bygg struntade i att följa den bestämmelsen i kollektivavtalet och betalar i stället ut den lön som företaget ursprungligen erbjudit arbetarna. Som alltså ligger tusen kronor lägre än den som facket begärt.
Arbetsgivaren har därmed inte bara brutit mot gällande kollektavtal utan också gått ut till medierna utan att förklara bakgrunden till hela historien.
Bestämmelsen om stupstockslön kan utnyttjas av arbetsgivarna på det sätt som Wäst-bygg gjort. NCC Polska har gjort på samma sätt.Dumskallar till journalister som Per Gudmundsson går på sådant.
Jag säger dumskalle därför att jag utgår ifrån att Per Gudmundsson inte medvetet förtiger den verkliga bakgrunden till historien.

SvD:s falska hjälpsamhet

SvD:s ledarskribent Per Gudmundsson fortsätter i dagens ledare att bekymra sig över att facket förlorar medlemmar.
Med illa dold skadeglädje.

”Socialdemokratin och LO är som två jättar kedjade vid varandra. Vacklar en, så dras den andre med ner i fallet. Bägge är därför oerhört angelägna om den andres pålitlighet, kontinuitet och stabilitet. Varje reform är ett hot.” skriver han bl.a.
Det kan alltså verka som om att han förstått att arbetarrörelsen består av två grenar – den fackliga och den politiska. Men har han förstått? Knappast.

Så här kommer en tillrättalagd liten förklaring bara för Per: Per Gudmundsson, du själv har två ben. Vacklar det ena kan du ju stödja på det andra. Du har två armar som samverkar när du någon gång uträttar något praktiskt. Du har t.o.m. två hjärnhalvor som dock inte tycks samverka så bra. Men det var i alla fall Vår Herres mening då han skapade dem.

En rimligare förklaring till att facket förlorar medlemmar gav Johan Norberg på sin bloggsida i går.

Per Gudmundsson visar dessutom att han inte begriper att avtal är till för att hållas då han refererar en konflikt i Borås där Byggnadsarbetareförbundet kräver ett företag på skadestånd för att de inte följt avtalet. Byggnads vill höja arbetarnas löner med en tusenlapp i månaden men Per får det till att facket sänker arbetarnas löner.
Erik Laakso, på arvidfalk.se, förklarar bakgrunden för Per.

söndag 23 augusti 2009

Per önsketänker

SvD:s redaktör Per Gudmundson har uttalat sig om fackets tillbakagång. Vid flera tillfällen har han yttrat meningen att de ”förbund som erbjuder medlemmar adekvat stöd istället för att verka som marxistiska kamporganisationer, klarar sig.” Senast i dag den 23 augusti i “Panelen” i SR1:s program “Gomorron Världen”. Där drog han t.o.m. till med ”marxist-leninistiska”.
Dessbättre har han grundligt fel. Några fackförbund som är marxistiska kamporganisationer finns inte i vårt land.
Vad Gudmundson är ute efter är att misskreditera de fackförbund som inser att den fackliga kampen måste föras politiskt. En skräck för liberalkonservativa som vill att den fackliga verksamheten ska inskränka sig till ”medlemsservice” eller till ren skråverksamhet.
Som i Sovjetunionen på sin tid eller som i Kina idag.
En mer balanserad bild får man faktiskt genom att läsa LO-tidningen.

söndag 16 augusti 2009

Mona måste måla med bredare pensel!

I sitt tal i Nacka i går tog Sahlin avstånd från det stolliga förslaget att förbjuda vinst i företag som sysslar med vård och skola. Det är bra. I stället ska samhällets krav på företagen öka, sa hon. Det är också bra. Men varför begärde hon inte en utvärdering av privatiseringarnas konsekvenser för medborgarna och samhället?

I övrigt går tydligen förslagen ut på att föra samma valstrategi och politik som fördes inför förra valet. Då framstod socialdemokraterna, inför väljarna, som det passiva Bidragsgivarpartiet mot alliansens offensiva Arbetslinje.
Det vore dumt att göra samma misstag igen.

Varför kan SAP inte samlas till en offensiv politik som inte bara lappar i välfärden utan visar en vilja att gå till botten med samhällsproblemen?

SAP måste hävda arbetets och produktionens värde i samhällsekonomin, blottlägga privilegiesamhällets snedvridna fördelning av makt och resurser, värna människors frihet och oberoende, formulera den internationella solidaritetens principer mot det globala kapitalets intressen, gå till strid mot resursslöseri, avslöja förljugenhet och hemlighetsmakeri, …

Lagstiftning och bidrag är regeringens administrativa åtgärder i samhällsförvaltningen. I valrörelsen gäller det att måla upp visionerna och målen.
Arbetarrörelsen måste visa väljarna att den är en frihetsrörelse som kämpar för individens frihet och oberoende mot alla hierarkiska ordningar.

Måla bilden av arbetarrörelsen med bredare penslar i valrörelsen i stället för att dutta med en lagstiftning här och ett bidrag där!

SvD nyheter
SvD ledare
DN nyheter
DN ledare

måndag 10 augusti 2009

Dålig träffbild

SME Direkt är en nyhetsbyrå som håller koll på 81 nordiska bolag. När de olika bolagens rapporter för andra kvartalet sammanställts visar det sin att 62 procent av rapporterna har varit bättre än vad analytikerna har tippat, medan 26 procent varit sämre. Analytikerna har bara tippat skapligt rätt i 12 procent av fallen.
Vilken uppgift har egentligen analytikerna?



Veckans Affärer

fredag 31 juli 2009

Hade Marx i alla fall rätt i en sak?

Västvärldens regeringar och centralbanker har hittills, enligt Bank of England, ställt 14 800 miljarder dollar, d.v.s. 111 380 miljarder svenska kronor (111 380 000 000 000 kronor), till finansiella institutionernas förfogande under finanskrisen.
USA har erbjudit stöd på 79 000 miljarder kronor. Storbritannien med cirka 15 000 miljarder kronor och i Eurozonen har man ställt upp med ungefär 17 000 miljarder kronor. I Sverige uppgår det totala bankstödet till cirka 2 000 miljarder kronor.
Men summan på drygt 113 380 miljarder gäller både vad banker och finansiella institutioner har använt och ännu inte nyttjat.
Och nu ökar bankerna sina vinster.
Tysklands största bank, Deutsche Bank, ökade sitt resultat för det andra kvartalet med närmare 70 procent jämfört med förra årets andra kvartal.
Citigroup och Bank of America, som räddades med skattemedel, gjorde en vinst på flera miljarder under årets andra kvartal. Likaså presenterade J.P Morgan Chase ett bättre resultat än väntat.
Amerikanska banken Goldman Sachs, som också krävt skattebetalarnas hjälp på vägen, överraskade marknaden med en så stor vinst under andra kvartalet att de anställda kommer att få rekordbonusar.
Om man jämför bankstöden med länderna bruttonationalprodukt, BNP motsvarar stöden i snitt ungefär 50 procent. Motsvarande siffror för Storbritannien och USA är 88 respektive 73 procent av BNP.
Stödet består av många olika åtgärder, allt i från ställda lånegarantier till rena kapitalbidrag.
En allt större del av kapitalförsörjningen sker alltså över skatterna.

Kanske hade Marx i alla fall rätt i en sak: Kapitalet, även det privata, kommer under kapitalismens egen utveckling alltmer få en samhällelig karaktär.
(Kapitalet 24:e kapitlet, 7. ”Den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens”)

E24
SvD

tisdag 28 juli 2009

Uppgivenhetens bryderi - lögnens broderi

Björn Lindgren, nationalekonom på Svenskt Näringsliv, lobbar – på ett ovanligt klumpigt sätt – mot LAS i en debattartikel i Svenska Dagbladet i dag. I en utredning, ”Uppgivenhetens bryderi”, har arbetsgivareföreningen frågat sina medlemmar, arbetsgivarna, om deras syn på den anställda arbetskraften.

”De övergripande resultaten i undersökningen visar att samtliga arbetsgivare tycker att det är viktigt att medarbetarna trivs och att de utvecklas i sitt arbete. Trots detta uppger 6 av 10 arbetsgivare att de har anställda som inte trivs och lika många att de har anställda som inte klarar av sina arbetsuppgifter. Mer än 3 av 10 arbetsgivare har också anställda som har gett upp alla försök att förbättra sin prestation. Främsta orsakerna till detta är att de inte trivs med yrket, arbetsplatsen eller företaget eller att de inte klarar av sina arbetsuppgifter.” står det i utredningen.

Undersökningen visar således, helt klart, att arbetsgivarnas vilja att skapa trivsel på arbetsplatserna inte på långa vägar motsvaras av vad de uppnår i det avseendet.

Vilka svar skulle LO få om de gick ut till Sveriges anställda och frågade om hur arbetsgivaren klarar av sina arbetsuppgifter fullt ut?

Man kan ju undra över varför så många anställda, enligt arbetsgivarna, inte trivs på jobbet.
Att det skulle bero på anställningsskyddslagstiftningen kan man bara tro, eller låtsas tro, om man är nationalekonom och dessutom lejd av arbetsgivarnas lobbyorganisation ”Svenskt Näringsliv”.

Det är väl nu när det visat sig att Sveriges höga ungdomsarbetslöshet inte beror på LAS, som Svenskt Näringsliv länge hävdat, utan på att EU-statistiken räknar in även skolungdom och studeranden som arbetssökande, som arbetsgivareorganisationen tar till detta halmstrå, och broderar vidare på sin lögnaktiga kampanj.

söndag 26 juli 2009

Norbergs illusionsnummer

I dagens DN skriver Johan Norberg om den ekonomiska krisen. Som vanligt gör han det lätt för sig genom att bortse från ett antal viktiga faktorer, glömma allvarliga konsekvenser och bortse från ekonomiska realiteter i dagens ekonomiska kris.

Därmed utför han, denne ekonomidebattens Joe Labero, som vanligt ett skickligt och elegant illusionsnummer.
Som vanligt utgår han från sin dogmatiska ståndpunkt att politiska åtgärder på marknaden i grunden är fel.

Han glömmer att finansmarknadens uppgift är att förse produktionsresurserna med kapital
och diskuterar som om finansmarknaden vore ett självändamål. Hans tes att varje obalans på marknaden beror på finanspolitiska åtgärder.

Han slipper därmed fundera över om marknaden kan vara ofullständig i sig.

Att politiker försöker göra något när människor drabbas av krisen är synnerligen naturligt och att vi människor inte enbart reagerar marknadsmässigt utan också politiskt på rörelser och företeelser på marknaden är inte onormalt. Detta går inte att tänka bort. Finansmarknad ger alltid upphov till finanspolitik.

Vad som är rätt eller fel marknadspolitik kan vi alltid tvista om. Men Johan Norbergs skickliga och eleganta illusionsnummer är mer underhållning än seriösa försök att analysera krisen.
Självklart har han inte fel i allt. En skicklig illusionist visar en del men döljer det väsentliga.

Ett av de stora problemen i sammanhanget är att Norbergs förklaringsmodeller och lösningar förutsätter att det inte existerar irrationella faktorer och tar inte hänsyn till sociala och kulturella konsekvenser av marknaden.

fredag 24 juli 2009

Usla spåmän

De stora företagens halvårsrapporter duggar tätt så här års. Bara i dagens affärstidningar kan man bl.a. läsa:

”Industrikoncernen Trelleborg redovisar en vinst före skatt på 46 miljoner kronor för årets andra kvartal. Analytiker hade räknat med en förlust på 65 miljoner.”
Ericsson redovisar en vinst efter finansnetto för årets andra kvartal på 4,8 miljarder kronor, exklusive omstruktureringskostnader. Analytiker hade i genomsnitt väntat sig en vinst på knappt 2,3 miljarder, enligt Reuters sammanställning.”
Telia Sonera höjer resutatet som kom in bättre än analytikernas förväntningar. Bolaget höjer samtidigt marginalprognosen.”
Försvarsindustrikoncernen Saab redovisar en vinst före skatt på 400 miljoner kronor för årets andra kvartal. Analytiker hade i genomsnitt bara räknat med en vinst på 180 miljoner kronor.”
”Nettovinsten för Samsung steg med fem procent jämfört med andra kvartalet 2008 till 2 250 miljarder won, närmare 14 miljarder svenska kronor. Vinsten var klart bättre än väntat - analytiker hade i genomsnitt räknat med ett resultat på 1 680 miljarder won.”

Så här har det konsekvent låtit i en månads tid. Analytikerna gör ständigt grova felbedömningar.
Spådomskonst är svårt. Särskilt svårt är det att spå om framtiden.
Så vilken nytta gör dessa analytiker?


Läs i
E24

DagensPS

Realtid

torsdag 23 juli 2009

I dag utrotas en stor del av svenska folket.

Högerorganisationen ”Skattebetalarna” hyllar idag alla Sveriges friska löntagare genom att fira ”skattefridagen”.
”Skattefridagen” är den dag på året då alla friska löntagares skatter blivit betalda om den totala skattebördan fördelas från årets början. Från och med idag betalar såldes ingen löntagare skatt.
De som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden och behöver stöd från samhället ¬– sjuka, arbetslösa, vårdkrävande, handikappade och barnen – är fr.o.m. idag utrotade och finns inte med i Skattebetalarnas elitistiska värld. Alla samhällsinsatser på infrastruktur, försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg upphör i dag. SvD:s ledarredaktion hyllar detta.
Eliten håller ihop mot resten av folket.

onsdag 15 juli 2009

Hur står det till med finansrådgivarna?

En 15-årig sommarpraktikant på Morgan Stanley, Matthew Robson, har seglat upp som det hetaste namnet i London City. Hans analys av ungdomars medievanor lämnar ingen oberörd, berättar Financial Times.
"Något av det skarpaste och mest tankeväckande vi sett - så vi valde att publicera det", säger investmentbanken Morgan Stanley´s chef för medieanalys, Edvard Hill-Woo, 35.
Vad är det som 15-åringen kommit på och som ”chockar finansvärlden”?
Jo sådant som vilken tonåring som helst kan berätta.
Alltsammans säger mer om investmentbankens bedrövliga tillstånd än om 15 åringen.

Läs mer
Dagens PS

tisdag 14 juli 2009

LAS eller Vegas?

En av världens största spelhålor ligger i Las Vegas, USA.
Där kan man både vinna och förlora. De flesta förlorar. De flesta som äger rouletterna vinner. Sånt är livet, och den som sig i leken ger får leken tåla.

SvD:s ledarredaktion tycker att arbetsmarknaden ska bli som Vegas. Utan LAS.
Löntagaren gör sina arbetsinsatser och vinner eller förlorar jobbet. Det bör vara arbetsgivaren som avgör vilka löntagare som ska förlora. Arbetsgivaren vet nämligen bäst.
Löntagaren ska inte ha inflytande över vem som ska förlora jobben. Det tycker SvD:s ledarredaktion som alltid vill att allt ska vara som i USA.

LAS är en dispositiv lag som ger löntagarna visst inflytande över vilka som ska avskedas. Vanligen kommer arbetsgivaren och löntagarna överens om vilka som ska sluta och vilka som ska stanna. Först då parterna inte kommer överens gäller turordningen vid intagningen, sist in, först ut.
Att detta skulle vara en av huvudorsakerna till problemen på arbetsmarknaden anser snart bara SvD:s ledarskribenter, befriade som de är från kontakt med verkligheten.

Det skulle vara välgörande om t.ex. Paulina Neuding ville redovisa fakta om hur LAS praktiseras ute på arbetsplatserna. Hur många avskedanden sker utifrån strikt turordning och hur många sker efter förhandlingar och uppgörelse?
Som väl är några ministrar i den svenska regeringen mer verklighetsförankrade.
De vill inte ha ett Vegas på svensk arbetsmarknad.

fredag 3 juli 2009

Sossarnas bäste finansminister?

Den svenska arbetsrätten är en av Europas mest flexibla och behöver inte ändras.
Det sa finansminister Anders Borg, den 3 juli i Almedalen, enligt SR P1. Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv, Folkpartiet, Centerpartiet och SvD:s ledarredaktion m.fl., har agiterat och krävt förändringar i lagen om anställningsskydd.
Enligt finansminister Anders Borg agerar arbetsgivarna oansvarigt inför den kommande avtalsrörelsen. Anders Borg vill att Svenskt Näringsliv drar ner volymen på sina, ”ideologiska megafoner”, och fokusera på att hitta samförståndslösningar inför avtalsrörelsen. Anders Borg hänvisar till en kommande OECD-rapport där olika länders arbetsrätt jämförs. Sverige har bland de mest flexibla, det vill säga den för företagen minst hindrande, arbetsrätten i Europa.
Borg visar sig odogmatisk, realistisk och nästan politiskt modig.
Tyvärr skulle en socialdemokratisk finansminister aldrig kunna utrycka sig lika rakt och i konfrontation med det borgerliga etablissemanget. Hon eller han skulle nämligen riskera att bli hudflängd av den borgerliga mediemobben.
Därför kan man säga att Anders Borg, i detta fall, är den bästa finansminister som socialdemokraterna haft på länge.

SvD
SvD
AB
Expressen
DN

torsdag 18 juni 2009

Sossar mot Storebror

Vi som är motståndare till ”storebrorssamhället” hävdar att den personliga integriteten måste skyddas från statens och myndigheternas intrång.
Men till skillnad från liberalerna vänder vi sossar oss även mot kapitalintressenas och marknadsprofitörernas storebrorsfasoner.
Samtidigt kräver vi att den personliga integriteten må hävdas i ett öppet och genomlyst samhälle och i sociala sammanhang.

För min egen del är jag allergisk mot den sorts ”integritet” som är uttryck för asocialitet och extrem egoism. Den som avskärmar sig från det gemensamma och som undandrar sig det sociala ansvaret och demokratins skyldigheter må göra det, men jag har inte så mycket till övers för dem. När ljusskygga individer, ofta iklädda rånarluvor och anonymitet, hävdar ”den personliga integriteten” i demokratin är det falskt. Skattesmitare och andra rufflare har f.ö., med sina handlingar, avhänt sig rätten till integritet från samhället.

Försvaret för den ”personliga integriteten” utgår från en grundsyn om individens frihet och okränkbarhet. Försvaret för den ”personliga integriteten” måste därför grundas på ett försvar för individens intressen gentemot kollektivets. Men samtidigt måste vi kräva av individen att han eller hon uppfyller sina skyldigheter gentemot samhället.
Det öppna samhället innebär att sekretess inte får ersätta offentlighetsprincipen, hemlighetsmakeri inte får överskugga insyn och öppenhet, snäva intressen inte får hindra de allmänna intressena och begränsning av information inte får hindra möjligheterna till överblick och helhetssyn.

Socialdemokratins kamp för jämlikhet och jämställdhet är en kamp för individernas frihet och för varje människas rätt att utveckla sin egen personlighet. Jämlikhet och jämställdhet syftar inte till nivellering och likriktning, tvärt om.

Tråkigt nog har individens frihet blivit liberalernas signum, nota bene i förhållande till staten och löntagarkollektivet.
Men till skillnad från liberalerna vänder vi sossar oss också mot kapitalintressenas och marknadsprofitörernas strävan efter att övervaka, likrikta, nivellera och kollektivisera.

Det är dags för oss sossar att ställa upp för de individuella friheterna och rättigheterna, och göra det tydligt och beslutsamt.
Socialismens mål är, trots allt, individens frihet. Utan individuell frihet ingen socialism.

Se:
Per Ström, liberal mot storebror,
Sossar mot storebror,

söndag 14 juni 2009

Varför är partiets valstrateger efterblivna?

Arbetslinjen blev poppis i valstrategin först sedan Moderaterna hade vunnit riksdagsvalet på den och en s.k. EU-kritiker placeras som förstanamn på EU-valslistan sedan EU-kritiken klingat av. I förra EU-valet hade det varit smart. I årets val var det dumt eftersom V driver den EU-negativa linjen.

Nu är det också mycket fokus på Mona Sahlin och partiloggan i valpropagandan.
Men det är inte så stor vits med det när logotyperna inte står för ett innehåll som väljarna kan identifiera dem med.
Partiet måste fylla namn och logotype med innehåll och skapa en positiv bild av partiet.
Ett politiskt framåtsyftande innehåll. ”Återtåg” och ”återställare” är usla kampanjbilder i det syftet.
Konstigt att detta ska vara en så hopplös uppgift i ett parti med så många dugliga medlemmar.

Politikerbloggen

lördag 13 juni 2009

Konflikten mellan kollektivets intressen och individens

Det finns alltid en konflikt mellan kollektivets intressen och individens.
Konflikten blottas med FRA-historien och fildelningsfrågan.
Samhällets behov av att övervaka hot mot samhället inkräktar på medborgarnas personliga integritet. Fildelningen sägs hota upphovsrätten.
Det handlar alltså om en grundläggande konflikt som blivit akut genom informationsteknikens utveckling. Internet har förändrat förutsättningarna för vem som ska ha rätt att hämta och lämna information, eftersom möjligheten till nästan obegränsad information, genom Internet, plötsligt blivit allas egendom.
Liberaler har ensidigt försvarat den personliga integriteten och informationsfriheten medan konservativa och statssocialister lika reflexmässigt satt samhällskollektivets intressen före individens.
Men enligt min mening handlar det inte om att välja det ena före det andra, utan att det är nödvändigt att förena de bägge intressena. Den internationella brottsligheten kräver att samhället måste skydda sig genom bevakning av viss trafik på nätet men det måste ske utan att inskränka på Internets frihet. Det handlar om medborgarnas grundläggande rättigheter i IT-samhället.
Här måste socialdemokratin kunna formulera en syntes mellan individens och kollektivets intressen, d.v.s. om ett förhållningssätt till grundkonflikten.
Det kan bara ske efter en fri och öppen debatt. Varför inte på nätet?

Läs mer:
NorrbottensKuriren
AB
Newsmill
SvD

tisdag 9 juni 2009

Internets frihet

Piratpartiet är ett borgerligt enfrågeparti utan sammanhängande samhällssyn.
Men en effekt av att Piratpartiet gick framåt i valet till EU-parlament var att det tydligen räddade oss från att Sverigedemokraterna fick mandat i EU-parlamentet.
En annan blir förhoppningsvis att frågan om Internets frihet får högre tyngd och aktualitet i politiken. Det behövs.

Friheten på Internet är en del av den moderna demokratin och bör försvaras mot angrepp både från staten, politiker, kommersiella intressen och kapitalet.
Frågan är om Piratpartiet förmår att hålla stånd mot de bägge senare.
Om inte, eller oavsett, bör arbetarrörelsen utforma en linje för Internets frihet och hur Internets demokratiska potential bör förvaltas, användas och utvecklas.

Börja gärna genom att öppna till debatt med medlemmarna på nätet.
Valrörelsen visar att det i parti- och valledningen är litet si och så med intresset för detta.
Envägskommunikationen har utgjort huvudmönstret i valet. Uppmaningar, käcka tillrop, och information har ensidigt kommit oss medlemmar till del uppifrån och från centralt håll.
Här finns mycket att utveckla!


DN
AB
Expressen

tisdag 26 maj 2009

Centern överger landsbygden

Att det skulle bli centerpartistiska statsråd som skulle stoppa bredbandutbyggnaden på landsbygden kunde man inte tro före valet. Men så blev det. Åsa Torstensson har visat noll intresse för att stödja en fiberutbyggnad på landet.
Vad det beror på kan man undra.
En förklaring kan vara att partiet övergivit landsbygdens intressen för Stureplancentralistiska. Maud Olofsson har ju lyckats vrida partiets linje ordentligt åt höger och format de nya Mauderaterna.
En annan förklaring kan vara att Åsa Torstensson i regeringen inte kan, eller vill, hävda sig gentemot finansministern och därför släppt landsortens krav på riktigt bredband.
I dag samlas Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, till stämma.
Förbundsordförande Lars-Göran Pettersson har skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet där han går igenom regeringens vallöften och hur de infriats.
Han konstaterar att regeringen, drygt ett år före nästa val, inte infriat hälften av löftena.
Min egen käpphäst, bredband på landsbygden, finns med bland de löften som återstår att uppfylla.
Så här skriver LRF-ordföranden om detta:
”Bygg ut bredbandsnätet på landsbygden. Fortfarande saknar omkring 75 procent av landsbygden bredband. Det behövs en nationell bredbandsvision från Sveriges regering. Ta hem de medel som finns avsatta i EU:s budget.”

fredag 22 maj 2009

Korkad rapportering om EU-valet

I ett ovanligt långt inslag i TV:s Rapport visades, den 17 maj, ett reportage hur Sverige är ”en av de största förlorarna inom EU”. Vi betalar nämligen ”dubbelt så mycket i medlemsavgift som vi får tillbaka i bidrag”, sa reportern.
Hon hade rest ända till Säffle där hon räknat ut hur många äldreboenden vi kunnat få för medlemsavgiften.
Bättre än så kan man knappast missuppfatta begreppet solidaritet.
Enligt samma resonemang skulle friska skattebetalare förlora till förmån för sjuka. Försäkrade som klarat sig från att behöva ta ut ersättning förlorar till de olycksdrabbade.
Kort sagt: Rapportredaktionen visar sig, med reportaget, vara riktigt korkade.
Och vadå, konsekvensneutralt? Valet av vinkel har en enda konsekvens, nämligen uppfattningen att var och en är sig själv närmast.
För övrigt kan SverigeDemokraterna med fördel använda inslaget i sin anti-EU-propaganda.

onsdag 6 maj 2009

Brev från en kapitalist

Tetra Pak-miljardären Hans Rausing tillhör de relativt hedervärda kapitalister som skapat sin ekonomiska makt genom innovationer och som entreprenör.

Enligt Dagens Industri uppmanar han nu, från sin bostad i London, finansminister Anders Borg att avskaffa bolagsskatten för att locka företag till Sverige.
England har nämligen givit Sverige en unik möjlighet, menar Rausing, genom att höja skatten för dem som tjänar mer än 1,8 miljoner kronor till 50 procent. Dessutom har den brittiska regeringen infört en skatt på drygt 300.000 kronor för förmögna.
Enligt Hans Rausing kan Sverige dra nytta av de engelska skattepålagorna genom att avskaffa bolagsskatten. Det skulle enligt Rausing locka företagare som nu överväger att lämna Storbritannien som en följd av skattechocken.
Som han själv t.ex?

Rausing får naturligtvis föreslå vad han vill till vem han vill men förslaget visar att Rausing vill spela ut den engelska regeringens skattepolitik mot de svenska. Ett typiskt uttryck för kapitalintressenas motsättning till politikens.


Dagens PS

måndag 4 maj 2009

Vänstern och EU-valet

Alla val står inte mellan ont och gott.
Ibland finns bara dåliga alternativ att välja mellan och då gäller det att välja det minst onda.
Det vet de flesta.

Mediernas och politikens dramaturgi kräver dock att du ska välja mellan vitt och svart, antingen eller, ont och gott. Att det oftast endast finns ett antal grå nyanser att ta ställning till låtsas ingen om.

Den 7 juni, är det val till EU-parlamentet.
EU, i sin nuvarande form, är långt ifrån den perfekta organisationen.
Men alternativet, ett splittrat Europa, vore sämre. Mycket återstår att göra för att demokratisera EU. Men utan EU:s möjligheter till politiska lösningar på ekonomiska och sociala problem skulle det utomparlamentariska kapitalets intressen kunna härja fritt och spela ut löntagarnas intressen mot varandra. EU är, trots allt, ett värn mot social dumping, nationalism och protektionism.

EU är viktig eftersom den kapitalistiska världsordningen allt mer begränsar de enskilda nationalstaternas möjligheter att hävda sig mot det globala kapitalintressena. Och därför är det viktigt att rösta i valet till EU-parlamentet som är ett relativt demokratiskt organ inom organisationen.
Om du struntar i att välja ger du mer makt till kommissionen och andra högre organ samt ökat utrymme för kapitalintressena.
Vänsterrösterna i EU behövs för att bilda värn mot extremhögerpartier som t.ex. italienska ”Nationella allians” och ”Lega Nord”.

Här i Sverige är vänstern tvehågsen, för att inte säga trehågsen, gentemot EU.

Det finns en förhoppningsvis stor grupp som vill reformera EU men som ändå stöder organisationens idé. Alternativet, inget EU alls, skulle vara sämre. Därför röstar de i EU-valet.

Där finns en annan grupp, ”radikala”, som tar avstånd från EU eftersom unionen redan från början inte är den perfekta folkliga organisationen. Därför skiter de i valet eller motarbetar EU. Allt eller intet! Radikalt men kontraproduktivt om man kämpar mot kapitalintressena.

Så har vi den tredje gruppen som mera direkt önskar Sverige åt svenskarna och EU åt helvete. De som tillhör denna grupp anser sig tala för svenska folket men är mest reaktionära isolationister och nationalister.

De två sistnämnda grupperna brukar kallas EU-kritiska fastän de är EU-fientliga. De vill ha folkomröstning om EU:s stadgar i förvissningen om att folkomröstningar, i 90 procent av fallen, går i nationell riktning och för bevarande av status quo.
Rimligen borde dessa EU-negativa, i konsekvensens namn, även begära folkomröstning om den svenska grundlagen och om republik men det gör de inte.

Den borgerliga alliansen har en mer sammanhållen och målmedveten inställning till EU och kommer därför att ha större chanser att ta hem valet.
Strunta i att rösta till EU-parlamentet, och du får ett mer borgerligt EU!

SvD

tisdag 28 april 2009

Socialdemokratins grundproblem

Kanske är det begreppet ”ideologi” som gjort att debatten om arbetarrörelsens grundidéer under decennier lämnats åt sidan och att den socialdemokratiska värdegrunden därmed fått gå i träda. Begreppet ”ideologi” har fått något akademiskt inåtvänt, mossigt och tokstolleaktigt över sig, så låt oss i stället tala om värdegrunden.

Jag tror att socialdemokratins dilemma är att rörelsen idag saknar en dynamisk och framtidsanpassad värdegrund.

I dag äger partiet endast en uppsättning partipolitiska policyn som till 70 procent består av överbudspolitik frammejslad av konsulterade valstrateger. 10 procent är färdigsmidda åsikter från en auktoriserad tankesmedja och resten resultat från diskussioner i rådslagsgrupper som penetrerat frågeställningar som partiledningen valt ut.

Avsaknaden av en öppen, odogmatisk och intellektuellt fri debatt har lett till ett ideologiskt vakuum inom socialdemokratin och att den fackliga idédebatten inte orkar lyfta över avtalsdiskussioner.

Utan värdegrund förlorar dagspolitiken både mål och mening. Moderaterna kan, hur lätt som helst, etablera sig som det nya arbetarepartiet. Och inte nog med det. De blir trodda.
Den socialdemokratiska oppositionspolitiken tycks i dag gå ut på att i stort sett föra samma politik som alliansen men mer och bättre. Paroller om ”återställare” och ”återtåg” verkar inte framåtsyftande. Att bara påstå att socialdemokratin är originalet kommer inte att räcka.

För att arbetarrörelsen ska kunna få tillbaka väljarnas förtroende 2014 måste en diskussion om grundidéerna få utrymme och fora inom rörelsen fram till dess.

SvD
SvD2
DN




fredag 24 april 2009

Regeringen hjälper hemlösa

Högerregeringen tar krafttag för att avhjälpa hemlösas situation.
Skänker bostad till behövande.
Victoria och Daniel får Haga slott.

SvD
DN
AB

torsdag 23 april 2009

Oförmögna förmögna

Allt färre arbetsgivare förmår giva arbete.
Orsaken är att det saknas kapital.
Det saknas förvisso inte kapitalister. Det är ju kapitalisterna som har till uppgift att samla kapital och satsa detta i produktion och arbete. Men även kapitalisterna tycks ha förlorat förmågan. I vart fall tycks själva kapitalet vara förlorat.
Således finns för närvarande en massa oförmögna arbetsgivare och kapitalister. Förvisso är de förmögna men inte till att ordna arbete och produktion.

Förvisso saknas inte heller pengar. Men pengar är inte kapital för då skulle problemet lätt kunna lösas genom att man lät sedelpressarna gå. Nu är emellertid problemet att det är just så som många stater försöker lösa kapitalbristen. Det är som att kissa i sängen, du vet. Det värmer i början.
Syftet med detta, säger man, är att få fart på konsumtionen. Om folk konsumerar mer kan företagen producera mer. Ty ju mer vi konsumerar dess mer kan vi producera. Nu har det emellertid blivit något fel så att det produceras mer än det konsumeras. Maskineriet verkar ha gått i baklås.

Det gäller också att ingjuta förtroende och tillit i marknaden så att kapitalägarna vågar satsa sitt kapital, sägs det.
Tyvärr tror jag att de inte låter sig luras. Är det några som genomskådar sånt så är det kapitalägarna.
Finansspekulanterna däremot älskar fagra löften, drömmar, spekulationer och rena fantasier. Det är det de lever av.
Men var det inte därför det blev en kris?

SvD

DN

E24

ETC

onsdag 22 april 2009

Norberg vs Krugman

Läs mina kommentarer till Johan Norbergs bok ” En perfekt storm – Hur staten, kapitalet och du och jag sänkte världsekonomin.” Hydra, 2009
och Paul Krugmans ”Krisen. Orsaker, verkan, åtgärder.”., Leopard, 2009.


Debatt på Newsmill
ETC

Borgerligt ministerstyre

Säga vad man vill om den borgerliga alliansregeringen men konsekvent liberala är de inte.
Regeringen stoppar bonusarna för statliga chefer och för de ledande befattningshavarna i AP-fonderna samtidigt som AP-fonderna får nya direktiv att aktivt agera mot bonusar i företag där fonderna är ägare.
De nya riktlinjerna för AP-fonderna kan komma att påverka många bolag. Staten är tillsammans med AP-fonderna den största ägaren på börsen.

Regeringen gör alltså AP-fonderna till politiska instrument för att styra i näringslivet. En sosseregering skulle aldrig ha vågat utmana det nyliberala etablissemanget och näringslivet på detta sätt. Och snacka om ministerstyrning. Vilket jäkla liv det skulle ha blivit om en sosseregering gjort något liknande.

SvD:s ledarredaktion är tyst, men på Näringslivssidorna kallas Odells bonusdirektiv till AP-fonderna för en sensation. Fondernas vd:ar rasar som det brukar heta.
”Mats Odell kommer att knipa sköna opinionspoäng med de nya antibonusreglerna” skriver Jan Almgren i SvD Näringsliv.
Och nog lukter det ren och skär opportunism eftersom alla, inklusive Barack Obama, just nu hatar bonusar.

Det egentliga problemet, med den hierarkiska strukturen, privilegiesystemet inom näringslivet och direktörernas orimliga ersättningar, lär dock bestå.


PS. SvD:s ledarsida kommenterar den 23 april

tisdag 7 april 2009

Kapitalisterna har misslyckats i sin roll

Nu pytsar världens stater ut miljardtals kronor för att få fart på det finansiella maskineriet. Pengarna kommer från sedelpressarna och är lån av framtidens ekonomier.
Så grattis alla ni som arbetar! Ni kommer att få arbeta värre för att betala igen pengarna. Tråkigt för er som saknar arbete. Ni kommer att få det ännu sämre framöver.

Men det finns inga alternativ inom ramen för kapitalismen. Och det finns inga alternativ till kapitalismen.
Enda lösningen på krisen är, som politikerna nu gör, att trycka pengar och låna av framtiden. Det blir till ett gigantiskt pyramidspel av samma sort som finansmannen L. Madoffs som lånade pengar av investerare som fick igen sina pengar med ränta, pengar som Madoff lånat av nya investerare som fick igen sina pengar med ränta, pengar som Madoff lånat av nya investerare o.s.v. tills bubblan sprack.

På sikt kan ändå en förändring ske. Men det kräver att världens politiker tillsammans med produktiva krafter försöker stävja den finansmarknad som kommit att bygga på pyramidspel och fantasivärden. Vi måste se till att kapitalbildningen inriktas på investeringar i arbete och produktion.
Vi lever i en ekonomi som bygger på produktion för konsumtion och konsumtion för produktion. Men produktionen behöver ständigt tillförsel av kapital. Kapitalisternas uppgift är att se till att samla kapital och placera kapitalet i reellt arbete och produktion. När de nu ständigt misslyckas med detta måsta andra komma in och lösa problemet.
Grunden för allt samhällsekonomiskt tänkande måste vara att det är arbete och produktion som skapar värde och nytt kapital.
Vi måste f.ö. se till att begreppet ”värdeökning” gäller reella värden och inte upptrissade förväntningar på kommande priser. Värde och pris är två skilda saker men i dagens ekonomiska system har de fått samma betydelse vilket är en del av problemet.

Men var finns analytikerna, journalisterna, ekonomerna, politikerna, tankesmedjorna och andra skriftlärda som förklarar allt detta för oss som ska betala?



Dagens PS.
SvD
DN

lördag 4 april 2009

Prinsessan på ärten

Thomas Gürs lördagsbetraktelse i dagens SvD avslöjar en del sanningar.
Uppenbart är att nyliberaler lider av en konstant och överkänslig förföljelsemani, inte för sin egen del, utan för företagarna, entreprenörerna och näringslivet. Och nu är det inte bara ”vänstern” som förföljer utan också borgerligheten, klagar Gür.
Kritik mot företeelser i finanssektorn uppfattas genast som angrepp på hela näringslivet och enskilda småföretagare. Det är att vara prinsessan på ärten, det.

Men Gür har tyvärr rätt i att det finns en rå sluggervänster som utser näringslivet och privata arbetsgivare till motståndare och i sin retorik blir ytterst onyanserad. Det är ärtan som plågar genom sju madrasser.

Vad Gürs artikel visar är att många nyliberaler fastnat i en verklighetsbeskrivning som en gång tecknadess av Adam Smith. Smith skrev sina geniala verk på Gustaf III:s och Bellmans tid. Trots sin framsynthet kunde Smith inte förutspå dagens kapitalism. Världen har förändrats sedan dess.

Gür tycker att det är för mycket Marx, Hegel och Platon och för litet Smith, Hayek och Popper. Ja, för mycket av allt skämmer. Varför inte låta Popper och Marx samsas och sparka ut de övriga?
Men det kräver en större sant liberal öppenhet både från Gür och från vänstern.

torsdag 26 mars 2009

Bonusförbud och pudlar – ingenting förändras

Tror du att det finns ett samband mellan duglighet och lön?
Att ju dugligare man är ju högre belönas man.
Det är i och för sig en lika rimlig som vanlig tanke, men den gäller inte i vår värld.
Många människor drar slutsatsen att också det omvända gäller. Att ju högre lön man har dess viktigare är ens arbete, ens duglighet och därmed ens värde.
Det är därför höjdarna inom näringsliv och finans belönar varandra så högt. Genom de höga arvodena och ersättningarna höjs deras värde över resten av mänskligheten och de förvandlas till 35 gånger mer än en vanlig människa. Gudarnas värde och rikedomar kan inte ifrågasättas. De är oersättliga.
De höga ersättningarna i den privilegierade klassen beror alltså inte enbart, och kanske inte ens i första hand, på mänsklig girighet utan på att deras upphöjdhet måtte synas så att vi andra inser hur viktiga de och deras insatser är. De höga arvodena ska med andra ord befästa hierarkierna i samhället. För om dessa rubbas utbryter kaos. Det är därför som denna föreställning om ersättningsnivå och duglighet ständigt måste präglas in i vårt medvetande för att vi inte ska tro något annat.
Och det är därför som ingen egentlig förändring kommer att ske genom att bonusar förbjuds eller hur många pudlar som än görs.

SvD

Var finns det nya näringslivet, SvD

DN

DN

Politikerlöner

Svenska EU-parlamentariker har samma arvode som riksdagsledamöterna, 54 500 kronor i månaden. De svenska EU-parlamentarikerna har varit lågbetalde i jämförelse med t.ex. Italiens.
EU föreslår att alla EU-parlamentariker ska få samma arvode, 7 400 euro (81 470 kronor), oavsett vilket land de representerar. De svenska EU-parlamentarikerna skulle alltså få en rejäl löneförhöjning.

Nu är det så att de svenska riksdagsledmöternas lönenivåer har kopplats till EU-parlamentarikernas och en del kommuner och landsting, bl.a. Eskilstuna och Sörmland, har i sin tur kopplat sina politiska arvoden till riksdagslönerna.

En höjning av riksdagslönerna kan alltså få en förödande dominoeffekt för kommunerna om den här modellen ska verka med automatik. Det är alltså dags att se över hela systemet.

Eskilstunas Barack Obama, vice ordförande i kommunstyrelsen Jimmy Jansson, hotar med att avgå om riksdagen bestämmer sig för att följa EU:s arvoden uppåt. I varje fall om man får tro en intervju i tidningen Folket i dag.
Det vore en stor förlust för politiken i allmänhet och eskilstunapolitiken i synnerhet om Jimmy Jansson (s) avgick.
Det måste förhindras.

tisdag 24 mars 2009

Makthierarkin inom arbetarrörelsen

Wanja Lundby-Wedins första misstag ligger naturligtvis i att hon accepterat villkoren för ersättningar till AMF-chefen..
Det andra misstaget är att hon skyller ifrån sig och säger att hon blivit lurad.

I så fall har hon inte förstått vad villkoren inneburit, vilket inte är bra för en LO-ordförande. Eller så har hon inte ens noterat konsekvensen av villkoren, vilket är direkt fel av en LO-ordförande.
Eller så har hon struntat i att sätta sig in i villkoren och hoppats att det inte ska bli något problem med det. Inte heller en sådan attityd passar en LO-ordförande.
Det är galet hur man än vänder på saken.

Hur kunde det bli så? En välvillig tolkning är att Wanja Lundby-Wedin, som så många andra i toppen av arbetarrörelsens hierarki, har för många styrelseuppdrag. Det är svårt att begripa att en organisation med så många medlemmar, med så många dugliga människor, inte kan fördela styrelseposterna på ett vettigare sätt.
Ett styrelseuppdrag, oavsett på vilken organisationsnivå det handlar om, kräver att ledamöterna tar sin uppgift på allvar.

Om Wanja Lundby-Wedin avgår eller sitter kvar kan vara detsamma så länge man inte gör något åt den hierarkiska ordningen, centralstyrningen i arbetarrörelsen.
En bra början vore om arbetarrörelsen byggde ut ett fritt debattforum på nätet.

SvD
DN
Expressen
Aftonbladet

lördag 21 mars 2009

Skiten kommer fram i tö

Hur kunde LO:s representant i AMF:s styrelse gå med på förre VD:ns Christer Elmhagens enorma ersättningar? Styrelsen har givit vd:n en pension och lön på 104 miljoner kronor de senaste tio åren.

I ett pressmeddelande förklarar LO bl.a.:
”AMF Pensions förre vd Christer Elmehagen har under de tre sista åren som vd
lyft 32 miljoner kronor enbart i pensionsavsättningar. Bakgrunden till
detta ligger i ett avtal från 1998 som byggde på ett förmånsbestämt system.”
”LO har sedan flera år tillbaka en ägarpolicy för hur våra företrädare ska
agera i bolagsstyrelser. Med anledning av finanskrisen och den senaste
tidens debatt om chefsbonusar gör vi nu en översyn av vår ägarpolicy och
skärper dessa regler.”

Ja det är när snön smälter som gamla stinkande hundskitar blottas.

LO svarar ju precis som alla finanshöjdare med privilegier. Hur ska organisationen kunna angripa privilegiesystemet när LO-företrädarna sover på styrelsemöten eller är det så att de inte vågar protestera på styrelsemötena?
Fanns inte LO med i AMF-styrelsen 1998?

I en debattartikel i DN 090204 refererar Wanja Lunby-Wedin till en LO-rapport som visar ett fördubblat inkomstgap mellan elit och folk: Direktörer tjänar nu över femtio gånger mer än arbetarna. Skillnaden mellan maktelitens inkomster och industriarbetarnas har aldrig varit så stor i modern tid,

” Och finanskrisen kommer inte automatiskt att minska det orimliga gapet. Tvärtom kommer den ekonomiska krisen att öka inkomstskillnaderna, skriver LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i artikeln.

Tacka fan för det när hon själv medverkar till det.

Själv plockar jag ut 10 600 kronor i månaden efter att ha arbetat i 57 år sedan jag var 14 år gammal.

Presskommentarer:
DN
SvD
E24
Dagens.PS.

torsdag 12 mars 2009

PJ Anders Linder – kapitalets lille vapendragare

När det gäller maktförhållandena på arbetsplatsen finns det ingen neutralitet.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.

Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.

SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.

Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.

Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.

onsdag 11 mars 2009

Vänsteroppositionens dilemma

De borgerliga politikerna, både i opposition och regering, försöker alltid att anpassa sin politik efter kapitalismens krav och villkor. Det är det som gör dem till borgerliga politiker.
Sådana anpassningar kan vara mer eller mindre pragmatiska och verka mer eller mindre vettiga för olika grupper inom samhällshierarkin.

Vänsterpolitiker (inkl. socialdemokraterna) kan därför inte bara kritisera de borgerliga för att de anpassar sin politik efter kapitalismens krav och villkor, utan måste samtidigt kunna presentera en alternativ politik.
Men eftersom kapitalismen är den enda rådande ekonomiska ordningen är det svårt att presentera ett alternativ till kapitalismen. Ingen har i varje fall hittills lyckats med detta.
Och den som säger att man bör föra en ”antikapitalistisk” politik visar bara sin okunnighet om vad kapitalism är.
För vänstern gäller alltså att presentera en alternativ politik till den borgerliga – inom kapitalismens ram.

Vänsterns politiska uppgift är därför mycket svårare än de borgerligas.
Den alternativa politiken kan t.ex. behöva gå på tvärs mot vad kapitalismen kräver. Därför löper en sådan politik större risk att misslyckas.

Det som gör vänstern till vänster är, så långt jag förstått, att den med sin politik vill gynna de väljargrupper som står längst ner i samhällshierarkin: Löntagare (inkl. arbetslösa och ”utslagna”), småföretagare och andra som varken äger eller utövar makt över produktivt kapital.
Borgerligheten kan däremot unna sig lyxen att föra en politik för hela folket, inklusive dem i toppen av hierarkin.
Eftersom kapitalismens villkor inte alltid gynnar vänsterns väljargrupper tvingas vänstern alltså, ibland, gå på tvärs mot kapitalismen.

Vänstern i opposition måste således vara klar över
– vad kapitalismen kräver (och naturligtvis vad kapitalismen innebär)
– vilka konsekvenser dessa krav har för vänsterns väljargrupper.
– vad som bör göras för att gynna vänsterns väljargrupper inom ramen för kapitalismens krav.

Men redan här är vänstern i dag kraftlös.
Impotensen beror, för det första, på att det råder en total begreppsförvirring i den politiska debatten.
I många av socialdemokratins och vänsterns s.k. tankesmedjor sätts t.ex. likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi eller t.o.m. liberalism.
Det är allvarligt eftersom det leder till tankeoreda om vad som är orsak och verkan samt att det därmed blir svårt med orienteringen i politiken.
En annan orsak till kraftlösheten är att vänstern, liksom andra, tvingas föra en nationell politik i en värld där kapitalismen är global. Det blir ”vi svenskar” i stället för t.ex. ”vi löntagare”.

Idag tycks vänstern ha tappat sin orientering om kapitalismen och förlorat sin inriktning på att föra en antihierarkisk politik. Slagordet ”En annan värld är möjlig” har ersatts av ”En annan regering är möjlig”.
Vänsterns oppositionspolitik har följaktligen hemfallit åt att bara anklaga de borgerliga för att de för en borgerlig politik.
Om det leder vänstern till regeringsställning är inte lätt att veta, men om så vore, kan den nya vänsterregeringen bara komma att föra en (i bästa fall bättre) borgerlig politik.
Men var det vänsterns uppgift?

Kommentar till bl.a.
Kommentar till Aftonbladet ledarsida
Dagens Arena
Aktuellt i politiken