Vadå, blir det oväder?

Det behövs fler lärare i skolan, fler vårdpersonal och ökade antal platser inom sjukvården, bättre omsorg om våra gamla, hårdare tag mot kriminella som skjuter skarpt på öppen gata. Dessutom är behoven akuta för att bromsa användningen av fossila energikällor. 

Det fattas lärare, sjukvårdspersonal och poliser. Kompetens behöver ökas på så många områden. Infrastrukturen, försvaret, barn- och ungdomsvården behöver ökade resurser. Det behövs pengar till investeringar i byggande, industriutveckling, biståndsarbete, internationell samverkan och jordbruksstöd.

Detta är bara några exempel på de behov som politikerna i hela världen, har att tackla.
Problemet är att staten och kommuner inte har de pengar som de behöver.
Politikerna får allt mindre möjligheter att tillgodose väljarnas krav och samhällets behov.

Det är likadant i hela industrivärlden.

Även om problemet är globalt kan vi ta exempel från vårt land.
Nära 60 procent av de totala skatteintäkterna i Sverige kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. 30 procent utgörs av skatter på konsumtion och insatsvaror.
90 procent av skatteinkomsterna kommer alltså från arbetet och produktionen.
Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital.

Totalt uppgick skatteintäkterna i Sverige år 2018 preliminärt till 2 111miljarder kronor.

Konjunkturinstitutet har av ”Studieförbundet näringsliv och samhälle” ombetts att ställa samman en rapport som på en övergripande nivå beskriver skattebasernas utveckling över en längre tid i Sverige och då också göra internationella jämförelser.

Rapporten visar att Sveriges skattekvot är lägre än Danmarks och Frankrikes men ändå ganska hög i jämförelse med de flesta andra länder.

Om man lägger samman några statistiska ekonomiska data från industrivärlden finner man att skattekvoten är hög, lånekvoten ökar och finansmarknaden är övervärderad. Samtidigt sjunker BNP d.v.s. värdet av arbetet, produktionen och investeringar. (Se tidigare blogginlägg).

Det är en global utveckling.
Svarta moln tornar upp sig vid horisonten och närmar sig snabbt.
Inget nationellt politiskt parti har makt över detta. 

De nyliberala försöken med att privatisera och avreglera den politiska ekonomin har inte löst några problem men har ökat andra. Socialliberalismen, främst socialdemokratin, har förlorat sin trovärdighet på grund av att partierna tvingats kompromissa bort många av sina tidigare grundvärderingar som byggde på en helt annan ekonomisk situation.
Återstår diverse populistiska och konservativa partier med löften om att ta itu med det annalkande ovädret.

Folken väljer bort de partier som inte klarat att hålla välfärden uppe och röstar på oprövade alternativ. 

Splittringen inom demokratierna ökar och därmed politikerföraktet. Politikerföraktet leder till förakt för politik och för demokratin.

Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige är numera näst- eller största parti. Polen, Ungern, Tjeckien, Österrike och Slovakien och Italien regerar konservativa partier. Erdoğan och Putin monterar ner demokratin i sina länder. Boris Johnson i England och Donald Trump i USA spelar högt med demokratin som insats. Frankrikes president Emmanuel Macron har förlorat sin gloria och folk går ut på gatorna och protesterar mot hans politik.

Om jag går tillbaka till det år jag föddes, 1937, två år innan andra världskriget bröt ut, fanns det vissa likheter i skeendet.
Folk hade även då tröttnat på trätande partier i impotenta demokratier medan problemen bara blev värre.
De föredrog till sist diktatur.

Italien, Tyskland, och Sovjetunionen var redan etablerade diktaturer. Bulgarien, Estland, Grekland, Jugoslavien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Rumänien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ungern och Österrike, var det eller var på väg att bli det. I Asien var alla länder utom Japan diktaturer.
I Syd- och Mellan Amerika var Bolivia, Ecuador, Mexiko, Paraguay och Venezuela diktaturer.

Jag menar inte att historien upprepar sig.  Men den kapitalistiska världsordningen gäller i dag som då även om också kapitalismen förändrats.

”En tredje våg av autokratisering är här: vad är nytt meddet?”Anna Lührmann &Staffan I. Lindberg 

SVT Analys: ”Det sveper en våg över världen av demokratisktillbakagång”Politikens möjligheter. 

Har folkstyrelsen någon framtid? Olof Petersson. SNS Förlag 1996

Vart är vi på väg? Skuldekonomin

Vanligen består ett ordinärt hushålls inkomst av lön. Hushållets utgifter bör inte vara högre än lönerna. Utgifter för mat, boende och andra konsumtionsprodukter bör inte överstiga inkomsterna. Hushållet ska med andra ord inte leva över sina tillgångar.

Hushållet kan dock låna pengar för att köpa boende, bil, TV, sommarstuga m.m. men hushållet förutsätts kunna betala tillbaka lånen.
En enkel ekonomisk regel. Men samhällsekonomin är mer komplicerad än så.

Hushållen lånar också ut pengar till banker, försäkringsbolag och pensionsfonder.
Det kallas hushållens finansiella tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar består till största del av aktier, fonder, bostadsrätter, bankinlåning och pensionssparande. Enligt SCB ökade marknadsvärdet för hushållens tillgångar kraftigt under första kvartalet 2019 då Stockholmsbörsen steg med 12 procent. 

Banker, försäkringsbolag och pensionsfonder omvandlar lönepengarna till värdepapper. Reella tillgångar (hushållens lönepengar) har förvandlats till imaginära värden på finansmarknaden.

Samtidigt har hushållen stora skulder.

Enligt riksbanken uppgick de svenska hushållens nominella skulder 2017 till nära 4 000 miljarder kronor. 260 000 hushåll har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst.

Riksbanken ”Hushållens skuldsättning och räntekänslighet”

Krediter, lån och skulder, är en nödvändighet för att hålla samhällsekonomin igång.
Enkelt uttryckt tillåter krediter oss att göra något nu och betala för det senare.
Bostadslån och avbetalningskrediter känner de flesta till.
Det är ingenting nytt. Redan 3 000 f.Kr. kunde jordbrukare få lån för att köpa frön. Dessa frön skulle planteras och överskottet av skörden skulle senare återbetala skulden.
Lånen användes för att investera i nya lönsamma projekt.

Så är det än idag.
Idag fortsätter banklån och kreditmarknader att spela sin viktiga roll för att plantera ”frön” för framtida välstånd: att hjälpa familjer att köpa ett hem, hjälpa företag att investera i nya idéer och hjälpa länder att samla in extra kapital för att stödja tillväxt och sysselsättning.
Men det finns åtminstone en hake.

Så här sa Kristalina Georgieva, chef för Världsbanken, i ett tal vid IMF: s 20:e årliga forskningskonferens i Washington den 7 november 2019:

”Global skuld både offentliga och privata har nått en all-time high på 188 000 miljarder dollar. Detta uppgår till cirka 230 procent över världens BNP.
En viktig orsak till denna utveckling är den privata sektorn, som för närvarande utgör nästan två tredjedelar av den totala skuldnivån. Men det är bara en del av historien.
Offentlig skuld i avancerade ekonomier är på nivåer som inte har sett sedan andra världskriget. Den offentliga skulden på tillväxtmarknaderna är på nivåer som senast sågs under 1980-talets skuldkriser. Och låginkomstländer har sett kraftiga ökningar av sin skuldbörda de senaste fem åren.”

Världens lånekvot är alltså 235 procent över den globala BNP.
Och man måste då ta med i beräkningen att i BNP-måttet finns också ”osynliga” skulder. Bland annat miljöskulder som uppstår i exploatering av naturresurser.

Den ekonomiska tillväxten i världen bedöms landa på den lägsta sedan finanskrisen, enligt den internationella ekonomiska organisationen OECD.

Det blir allt svårare för enskilda nationer att få ihop ekonomin.

Den verkliga ekonomiska produktionen tycks minska medan skulderna ökar, en utveckling som går allt fortare.
Pengar som borde finnas för välfärden finns inte. Politikerna som ska besluta om välfärden har inte de resurser som behövs.
I stället kryper risken för en global ekonomisk krasch allt närmare.

OECD: Lägsta tillväxten sedan finanskrisen SvD

Hushållens förmögenhet på rekordnivå Statistiknyhet från SCB och Finansinspektionen 2019-06-19

Vad fan får vi för lönearbetet?

Människan har, både som individ och som samhällsvarelse, i alla tider tvingats arbeta för sin överlevnad.

Arbetet och produktionen är därmed grunden för vår gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

De första människorna levde som nomader direkt av vad naturen gav.
Men för ca 12 000 år sedan började människor odla, hålla boskap och blev bofasta. Förutsättningarna för arbetet hade radikalt förändrats. Storbönder blev kungar över dem som inte ägde jord. Slavar blev en viktig produktionsfaktor. Städer byggdes. Krigararistokratier styrde och ställde.
En omfattande hantverksproduktion och handel uppstod. Pengar, skrivkonst, räknekonst blev nödvändiga kunskaper.

Utvecklingen gick vidare.
Bankväsende och kolonialism förändrade samhällsekonomin ytterligare. Nationer bildades. Kejsare, krigsmakt och religiösa ledare styrde de arbetande. Olika furstehus och handelshus konkurrerade med varandra. Handeln ökade i omfattning. Enorma rikedomar strömmade till Europa. Hela folk utrotades i kolonierna och ersattes av européer.
Kolonialismen gav Europa enorma tillgångar och kolonisatörerna etablerade sig runt hela världen.
En första fas av globalisering var ett faktum.

Ur denna handelskapitalism växte industrialismen.
Massproduktion av varor i fabriker, lönearbetet, masskonsumtion, värdepappersmarknad, mekanisering, massförstörelsevapen. politiska partier, demokratier blev den nya tidens signum.

De ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna för världens folk hade än en gång fullständigt förändrats. Resultatet av löntagarnas arbete, samlades hos kapitalägare, som investerade i nya lönsamma projekt. Lönearbetarna bildade organisationer som en motkraft till exploateringen av arbetskraften.

Fortfarande var arbetet och produktionen grunden för den ekonomiska utvecklingen.
Men nu hade också förutsättningarna för kapitaltillväxten förändrats i grunden.
Finansmarknaderna, marknaderna för finansiella instrument och värdepapper som aktier, obligationer, valutor och alla de derivat som i dag omsätts i stor skala har under det senaste decenniet exploderat i omfattning och intensitet. Aktier och fonder syftar inte längre till att skapa resurser för investeringar i realekonomin utan blir en marknad för sig.

Fastän lönearbetet och produktionen är grunden för ekonomin har finansmarknaden förlorat kontakten med dessa grundfaktorer. Finansmarknaden som tidigare allokerade värden till vinstgivande projekt svävar nu fritt i en digitaliserad värld. Värden byter ägare i kortsiktiga profitintressen, där skulder förvandlas till tillgångar, där banker skapar pengar som matar denna virtuella låtsasekonomi med inbillade vinster som inte har sin grund i arbetet och produktionen.
Finansmarknadens värden pumpas upp av papper som inte motsvaras av de värden som skapats i produktionen, t.ex. genom att USA:s banker trycker dollarsedlar som kommer ut på valutamarknaden vilket skapar en smygande inflation. Klyftan mellan casinoekonomin och den verkliga reella ekonomin blir för stor och denna bubbla spricker.

De senaste exemplen är den amerikanska finanskrisen 2008 till 2010 och de stora skuldkriserna 2008 till 2010.
När banker och finansinstitut började förlora pengar på de luftslott som skapats med strukturfonder saknades det plötsligt gigantiska summor för bankerna. Eftersom banksystemet går ut på att alla flyttar pengar mellan sig på interbankmarknaden är i stort sätt alla banker beroende av ett flytande penningsystem för att kunna fungera.
Hösten 2008 vägrade vissa banker att hjälpa varandra på grund av att risken var för stor att de inte skulle få tillbaka sina pengar. Ingen ville längre låna ut några pengar. Interbankmarknaden kollapsade. Finansinstituten Bear Sterns, Lehman Brothers med flera gick i konkurs eller övertogs av andra banker.
Regeringen Bush tvingade under hösten 2008, valåret, den amerikanska kongressen att finansiera de stora skuldbergen som de amerikanska bankerna skapat.
De stora skuldkriserna 2008 till 2010 uppstod med den isländska bankkrisen, den Lettiska finanskrisen, den grekiska korruptionskrisen, den irländska bankkrisen och snart flera länder.
USA har ett gigantiskt underskott både vad gäller deras statsfinanser och deras privata lånesituation. Många amerikaner har fortfarande problem att lösa sina skulder som de skapade under det glada 2000-talet.
Efter de allra flesta bankkriser har skattebetalarna tvingats ersätta förlusterna.

Stora värden dras undan de reala ekonomierna. De värden som skapas av arbetet och produktionen och som bl.a. ska utgöra skattekvoten försvinner i det globala finansspelet, lånekaruseller, skatteplanering, skattesvindel och skattesmitning.
Välfärdsstatens skatteintäkter minskar i huvudsak på grund av att de får allt mindre del av den reella ekonomins överskott. Samtidigt ökar välfärdens behov av resurser.
Politikerna får allt mindre resurser att fördela.

Finansmarknad Wikipedia 

Ekonomiska kriser och krisberedskap i Sverige,  Lars Jonung, Knut Wicksell Policy Paper2019:1 

Vad är finansmarknaden? Bildningsbyrån – finans.Utbildningsradion.
Andreas Cervenka Så gör banken pengar av luft, Rec. i AB

Bankerna bäddar för bubblor. Harry Flam Professor emeritus,Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Rec. av samma bok 

Varför räcker inte skattepengarna?

Det är inte bara inom vården som resurserna inte räcker till i förhållande till behoven.
(Se mitt föregående blogginlägg) 

Det finns för få lärare i skolan. Särskilt i skolor med många nyanlända och i problemområden.
Kampen mot kriminaliteten kräver fler poliser, åklagare, tulltjänstemän, anställda inom socialtjänsten och ungdomsvården.  Skjutningar och knarkhandel kräver större åtgärder.
Det behövs större resurser för att rädda klimatet. Kostnader för omställningar och fler naturkatastrofer kräver mer skattepengar.
Ökande militär upprustning och fler konflikter i omvärlden kräver betydligt ökade anslag till krigsmakten.
Krig, fattigdom och klimatkatastrofer driver allt fler människor att fly. Flyktinghjälpen behöver insatser.
Varför är det så att resurserna, skattepengarna, inte längre räcker till?

Ökar kostnaderna inom vård, skola, omsorg, polis, klimatåtgärder och flyktinghjälp
genom att stat och kommun får fler och dyrare uppgifter?
Är det så att det blir allt färre skattebetalare som måste försörja allt fler som inte förmår att betala skatt?

Folk frågar sig varför politikerna inte gör något.
Många menar att det är flyktinginvandringen som är orsaken till problemen.
En del menar att de etablerade politikerna är odugliga. Där har vi en del av förklaringen till SD:s framgångar.
Det finns de som anser att vård, skola och omsorg bör privatiseras och skatterna borde sänkas eftersom detta skulle öka konkurrensen och därmed effektiviteten och produktiviteten.
Andra hävdar motsatsen, att skattehöjningar skulle kunna lösa problemen.  En föga populär åtgärd bland både skattebetalare och politiker.
De olika uppfattningarna inom väljarkåren och de politiska partierna försvårar för politikerna att komma överens och kunna göra något. Sådan är demokratin. (Men andra politiska system är sämre.)
Situationen ökar politikerföraktet. Och minskar tron på demokratin.

Läs mer
Skolan
År 2025 beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare.
Skolverket Skolan kostade nästan 300 miljarder 2018

SCB om lärarbehovet 

Kostnader för utbildningsväsendet 2013–2017, SCB.

Kriminaliteten, kampen mot gängkriminaliteten, knarkhandeln, ungdomsarbetslösheten, skjutandet kräver resurser.

Polisen. Kriminalstatistik
Brottslighet i Sverige 

SvT Polisbrist över hela landet  

SvD Svårt för socialtjänsten bryta ungas kriminalitet

Forskning o Framsteg

Klimatförändringarna
Klimatförändringarna kräver resurser för omställning, internationella överenskommelser och åtgärder samt flyktingmottagande,
Omvärlden. En klimatflykting varannan sekund
WWF. Rädda regnskogen

WWF. Mänskligpåverkan

Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar(IPCC) är FN: s organ för bedömning av vetenskapen relaterad till klimatförändringar. 

Resurserna
Budgetpropositionen för 2020 Prop. 2019/20:1. Publicerad 18 september 2019
Dagens Arena. Ekonomipanel: Oro för välfärdensbristande resurser 

Ekonomifakta. Skattekvoten. 

Katalys Tre sätt att finansiera välfärden.  

Daniel Tarschys