torsdag 30 juli 2015

Skattetjuvar stjäl från svenska folket

Den socialdemokratiske ministern Gustav Möllers uttalande ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” borde vara ett stående socialdemokratiskt rättesnöre och avse även dem som stjäl skattepengar. De som förmildrande kallas för skattesmitare.
 Blir påmind om det då jag i går tittade på Finlands nyhetssändning på svenska. Svenska YLE rapporterade att tre före detta direktörer för stora finländska börsbolag har flyttat till Portugal. Direktörerna har pensioner på uppemot 600 000 euro per år, vilket motsvarar vad finska 500 medelpensionärer får.
Finland kan nuförtiden inte beskatta pensioner som betalas till Portugal, och inte heller Portugal beskattar pensioner.
De finländska direktörerna som flyttat till Portugal är Matti Halmesmäki som är före detta direktör för Kesko, Sakari Tamminen som är före detta verkställande direktör för Rautaruukki och Kim Gran som är före detta vd för Nokian Renkaat. Halmesmäki,
De har alla höga pensioner som är mellan 400 000 och 600 000 euro per år.
Men även Sverige har sina skattetjuvar.
Veckans Affärer publicerade förra året en lista på Sveriges tio största skattesmitare.
Här är topp tio över värsta skattesmitarna i Sverige 2013, namn, ort, företag och belopp (Mkr):
Milton, Berth Helmer, porrdirektör, 933, Abdel-Salam, Ahmed Youssef, Malmö, 479, Dezinov, Vladimir, Märsta, ordf. i Swonco Trade AB, 471, Johansson, Vilgot Amandus, Skärhamn, redare, ägare till Abentry Kommanditbolag, ägde rederier och varv, bland annat Oskarshamns varv och Wallhamn som konkursat, 365, Öberg, Henry Karl-Erik, Linköping, 357, Henriksson, Lars Åke, Linköping, 348, Pettersson, Lars, 320, Stendahl, Rolf Johan Hjalmar, Alunda, Toboholm Fastigheter AB, 281, Jörnberger, Håkan Arne, Norrköping, 238, Siwertz, Hans Ove, Björklinge, f.d. skattehandläggare, 208.
Några som faller utanför listan är före detta Erik Penser-chefen Henrik Stigell som är skyldig 128,4 miljoner kronor medan förre fastighetsmagnaten Hans Thulins skulder uppgår till 114 miljoner kronor.
Man skulle tycka att Skattebetalarnas Förening och Slöseriombudsmannen skulle ta itu med detta skattetjuveri.  Men jag har då inte sett någon reaktion från det hållet.

Tidigare om skattetjuvar på denna blogg




onsdag 29 juli 2015

Är det svårt att vara liberal med mänskligt ansikte?

Alice Teodorescu har arbetat på Svenskt Näringsliv. 
Inte för att det är något misskrediterande utan för att det är en organisation som tycks producera nyliberala dogmatiska ledarskribenter.
Flera finns i dag på Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Teodorescu blev politisk redaktör och chef för Göteborgs-Postens ledar- och debattsidor i januari i år.

Av allt att döma är hon ovanligt begåvad och haft lyckan att kunna skaffa sig och tillgodogöra sig bl.a. en gedigen juristutbildning.
Det framhålls ofta att hon, trots att hon som femåring kom till Sverige som flyktingbarn, och trots att hon kommer från enkla förhållanden, nått sin position, bara trettioett år gammal.

Nu är det så att hon tror sig verka för den enskilde individens frihet.
Men problemet därvid är att hon inte kan gå utanför sig själv utan förutsätter att alla individer har samma goda förutsättningar som hon.

Så bara individen tror på sig själv, har framåtanda, arbetar hårt och vill nå en position så ska individen lyckas. Det enda som står i vägen för den duktige och framåtsträvande individen är ett förtryckande samhälle och ett avundsjukt janteinfekterat kollektiv.

Hon jämför som de flesta andra dogmatiska nyliberaler USA med Sverige.

”Men vad händer när den begåvade men fattige springpojken ges lika chanser, tror på sig själv, och slår sig fram genom att anstränga sig dubbelt så mycket som den som fått allt serverat? Hyllas han för sitt slit, lyfts han upp som en inspirationskälla, ett bevis för att samhällsbygget går åt rätt håll? I ett land som USA, ja. I ett land som Sverige, ytterst sällan om det inte handlar om en idrottsstjärna eller artist. Eller om en person med sympatierna åt vänster. För övriga brukar det inte dröja länge innan föraktet kommer ridandes på en galopperande Jantelag. Vem tror springpojken att han egentligen är? Skrytsam är han visst också! Tror sig vara förmer än andra minsann!”

Jämförelsen är inte bara obegåvad. Den är missvisande. Den amerikanska drömmen är en myt och har i stället förvandlats till mardröm.
Enligt rapporten “American Exceptionalism in a NewLight: A Comparison of Intergenerational Earnings Mobility in the NordicCountries, the United Kingdom and the United States” är rörligheten lägst i USA, men endast något högre i länder som Storbritannien, Italien och Frankrike. Därmed är livschanserna bättre fördelade i Sverige. Vi kan i högre utsträckning än andra frigöra oss från vår historia och bli den vi vill bli. Den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men i praktiken en mardröm på andra sidan atlanten.

Kanske är Teodorescus framgångsrika karriär just ett bevis på det?

Alice Teodorescu må vara begåvad och väl utbildad men saknar kanske, trots allt, en viss bildning och livserfarenhet för att kunna vara liberal med mänskligt ansikte.

DN  
Läs mer om den sociala rörligheten i olika länder: 





tisdag 28 juli 2015

Finns det intelligent liv i universum?

Nasa har nyligen funnit en jordliknande planet, Kepler 452b, 1400 ljusår från vår jord
Vi kan alltså inte räkna med direktkontakt med den planeten.

Men visst är det intressant att det finns fler jordklot i universum.
Den planet som mest liknar vår egen upptäcktes av Nasas rymdbaserade teleskop Kepler i januari 2015. Planeten går i omlopp runt den röda dvärgstjärnan Kepler-438 – det vill säga i ett lämpligt avstånd för att vatten ska kunna förekomma på planeten som är 1,12 gånger så stor som Jorden. Temperaturerna ligger uppskattningsvis på 0-60 grader.
Kepler-438 b ligger på cirka 470 ljusårs avstånd från Jorden.
Den planet som ligger närmast vår planet och som har jordliknande livsbetingelser, Gliese 667 Cc, finns på ”bara” 23,6 ljusårs avstånd från oss.

Frågan är om det finns intelligent liv på någon av dessa eller andra planeter som kan hysa liv. Sannolikheten att vi ska möta dem är dock liten.
Om det finns liv på någon av planeterna, och om vi skulle kunna besöka dem, bör detta liv ha hunnit utvecklas ungefär på samma sätt och i samma takt som på Jorden för att vi ska kunna finna intelligent liv. Det bör finnas varelser som vi kan kommunicera med.

På vår egen planet uppstod liv för 3,8 miljarder år sedan, äldsta säkra spår av celler är stromatoliter 3,5 miljarder år gamla.
För att vi inte bara ska möta bakterier, encelliga djur eller mollusker på den främmande planeten bör utvecklingen där åtminstone nått däggdjursstadiet. De första däggdjuren uppstod på Jorden för 150 miljoner år sedan.
De första hominiderna, människoaporna, kunde ha uppträtt för sju-sex miljoner år sedan.
Så den planet vi besöker bör således ha nått ungefär samma utvecklingsgrad som vår.

Men kanske har livet på den främmande planeten utvecklats några miljoner år längre än på Jorden.
Om det är så kan de intelligenta varelserna redan ha dött ut, antingen genom en naturkatastrof eller genom att de själva redan har förstört livsbetingelserna eller på grund av att de har utrotat varandra i konflikter.

Men de kan ju för all del ha kommit längre i förnuft och visdom än vi och lyckats undvika vårt primitiva sätt att lösa konflikter och låtit bli att överexploatera naturen.
Frågan är om de i så fall vill ha med oss primitiva varelser att göra.
Kanske placerar de oss i laboratorier för att utforska detta märkliga ociviliserade släkte.

Man kan fråga sig varför vi jordbor ska söka oss ut i rymden för att leta efter intelligent liv. Borde vi inte koncentrera sökandet till vår egen planet?

Tja, kanske är det så att vi redan har misströstat om vår egen framtid och sätter vårt hopp till en högre civilisation.

Men naturligtvis är det så att vår inneboende nyfikenhet alltid driver oss ut i det okända för att se och upptäcka. Det är vårt förnuft som driver oss och förnuftet är något mycket unikt i universum.

Jag tror också att vi måste acceptera att vi, mänskligheten, trots nya upptäckter av beboeliga planeter, är ganska ensamma om att representera intelligent liv och att vi måste försöka använda vårt förnuft för att rädda denna unika form av liv.

Ingen högre makt kan hjälpa oss.
Vi bestämmer själva mänsklighetens framtid här och nu på Jorden.








lördag 18 juli 2015

En enfaldig slöseriombudsman

Jag sympatiserar helhjärtat med den gamle socialdemokratiske politikern och ministern Gustav Möllers uttalande att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Och jag tycker att de flesta av de exempel som redovisas i boken ”365 sätt att slösa med dina skattepengar ” är grova exempel på förslösade skatter. För djävligt alltså.

Men som vanligt när Svensk Näringslivs närstående organisationer, i detta fall ”Skattebetalarna” och dess underorganisation ”Slöseriombudmannen”, kampanjar så blir det, till enfaldens gräns, förenklat och demagogiskt.

Skickligt är det, men de döljer de mer komplicerade sammanhangen. De vet att förenklade budskap går hem.

Att slösa med skattepengar är förkastligt inte för att det är pengar utan för att skattepengar är samhällsresurser, våra gemensamma resurser. Att slösa med resurser är förkastligt oavsett om det handlar om pengar eller om mänskliga värden.

Det mänskliga arbetet och produktionen liksom medborgarnas välfärd och vällevnad är minst lika viktiga samhällsresurser som pengar.

Jag anser till exempel att det är slöseri med skattemedel att sänka skatterna så att resurserna till välfärden försämras så att folk far illa och t.o.m. dör.  
När sjukvården, skolan och omsorgen saknar personal och vårdplatser är det ingenting annat än slöseri med skatteresurser att sänka skatterna. Särskilt som många medborgare samtidigt går arbetslösa.

Att som ”Slöseriombudsmannen” bara stirra på att det går åt pengar är rätt enfaldigt.

Svenskt Näringsliv är skickliga på att svepa in sina propagandaorganisationer och företag i anonymitet.
”Skattebetalarna” till exempel, som arbetar ”för lägre skatter och minskat slöseri med skattepengar” utger sig att vara partipolitiskt obunden.

Men styrelsens ordförande är Dick Nevado Klin, tidigare moderat statssekreterare under regeringen Bildt. Vice ordförande är Tommy Adamsson ledamot i tankesmedjan Den nya välfärden och tidigare ledamot i SAF:s styrelse.

Bland de övriga ledamöterna i Skattebetalarnas niohövdade styrelse finns Carola Netterlid som är biträdande regionchef för Svenskt Näringsliv i Malmö och  Markus Uvell som är vd för Stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro och tidigare senior partner vid Kreab, vd för opinionsmätningsföretaget Demoskop, opinionsanalyschef vid Svenskt Näringsliv och grundare av och vd för omvärldsanalysföretaget United Minds.
I styrelsen finns också Henrik von Sydow riksdagsman för moderaterna. De tre övriga är företagare.

”Slöseriombudsmannen” som har ett direkt uppdrag från Skattebetalarna, heter Rebecca Weidmo Uvell och är en nyliberal debattör, gift med Markus Uvell i Skattebetalarnas styrelse.






fredag 17 juli 2015

Högern på offensiv med dumhet och demagogi

Med en förenklad och demagogisk syn på hur ekonomin och tillvaron fungerar går högern till offensiv i media.
Förenkling av verkligheten och demagogi går hand i hand och förutsätter vartannat.
Den dumme måste förenkla verkligheten för att förstå den. För många sammanhängande detaljer och komplicerade sammanhang gör saker och ting obegripliga. Dessutom är det lättare att förklara tillvaron om man förenklar.
Att utesluta fakta som inte stöder den egna tesen är dumt men kan också vara ett demagogiskt grepp.

Först kom högerorganisationens Skattbetalarnas ”skattefria dag”. Och i dag den moderate EU-parlamentarikern Christoffer Fjellners debattartikel om Grekland i SvD.

Pressmeddelandet från Skattebetalarna presenterar Skattefridagen som ”den dag på året då medelinkomsttagaren tjänat ihop till att betala alla årets skatter.”

Man kan lika gärna presentera dagen som den dag då alla de som av olika anledningar behöver stöd från samhället – sjuka, arbetslösa, vårdkrävande, handikappade och barn – inte längre får något stöd från samhället. De bör upphöra att existera från och med den skattefria dagen. Alla samhällsinsatser till infrastruktur, försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg upphör denna dag. Alla rut- och rotavdrag slopas.

Skattefridagen är ett demagogiskt grepp.
Grekland före 2008 måste ha varit ett drömland för Skattebetalarna.

Christoffer Fjällners artikel om Grekland på SvD Brännpunkt tyder på en svindlande okunnighet om hur världens finansmarknad, och politisk och social ekonomi fungerar.

Här är några smakprov på direkt felaktiga upplysningar som Fjellner presenterar:
”Grekerna har själva försatt sig i sin situation.
”Det såg länge ut som att den grekiska staten i år skulle klara av att göra ett litet överskott för första gången på över 20 år. Men när väns­tern efter att de tagit över förklarade att det var slut på åtstramningar sköt underskottet åter i höjden.
Den nya vänsterregeringen ”vägrade att genomföra utlovade reformer och krävde i stället ännu mer pengar av EU, men denna gång helt utan motprestation. 
Grekland betalar i praktiken ingen ränta på sina lån till EU och inte heller några amorteringar förrän efter 2020. Det enda kravet är att de följer de ekonomiska råd EU ger för att få landet på fötter igen.

Läs och jämför med Jonas Vlachos kunniga artikel i DN 2015-07-12 (länk finns på min blogg nedan) och de länkar som finns där så får du en mer saklig redogörelse för krisen.

Om Fjellner är dum eller demagogisk vet vi inte. Kanske är han både och.




torsdag 16 juli 2015

Finanskrisen: Kom inte och säg att vi ingenting visste…


Artikeln bör läsas av alla som diskuterar krisen eller har frågor om den.
Vlachos visar att det inte bara är Greklands regeringar som har skuld i den uppkomna situationen utan att ansvaret bör fördelas på många fler: Bankerna som på ett oansvarigt sätt lånat ut pengar till Grekiska institutioner, franska och tyska myndigheter som tillåtit detta, IMF, ECB och EU som sett till att bankerna och privata långivare hållits skadelösa genom att vältra över skulderna på EU:s skattebetalare.
Förre chefen för Bundesbank uttryckte saken som att paketet gick ut på att 
”rädda banker och rika greker”.

I Vlachos artikel redovisas också att IMF redan 2010 borde ha sett till att Grekland fått en ordnad nedskrivning av skulderna till en långsiktigt hållbar nivå av den typ IMF brukar göra när länder står inför en statsbankrutt. En sådan hade förhindrat den skenande utvecklingen av Greklands skulder som följt på flera lån med villkor som bara förvärrat Greklands och långivarans situation.
De nuvarande lånen går bara till att betala gamla lån, ingenting av pengarna stannar i Grekland och går till investeringar där.
Grekland har å sin sida genomfört många av de s.k. reformer som trojkan krävt.

Jonas Vlachos tar ett helhetsgrepp på problemet.
Jag saknar dock en analys av finansmarknadens grundläggande problem och kris som är den egentliga huvudorsaken till Greklandskrisen.

Några länkar:




onsdag 15 juli 2015

Greklands skatter II

Greklands regering vill höja bolagsskatten från 26 procent till 28. Dessutom vill regeringen införa en extra bolagsskattesats på 12 procent på företagens vinster över € 500.000.
(USA har en bolagsskatt på 40 procent)

Till detta säger trojkan nej och vill istället att Grekland höjer momsen.

EU och EMU kräver således av ett medlemsland att det ska tillämpa en nyliberal ekonomisk politik trots att den valda regeringen har en annan politisk uppfattning.
Man kan fråga sig om inte EU:s skatteregler skulle kunna vara så flexibla att medlemsländer själva kan bestämma hur de ska bygga sina skatteinkomster.

Det hör till saken att de grekiska bolagen under decennier, i enorm omfattning, smitit från skatt.
Bland annat genom offshorestrukturer har rika bolagsägare skaffat sig herrgårdar, yachter, konstmästerverk och andra tillgångar och skattefördelar som inte är tillgängliga, men väl synliga, för vanliga människor som nu tvingas till stora uppoffringar.

De rika skattesmitarna har fått hjälp av världens största banker - inklusive UBS, Credit Suisse och Deutsche Bank – som har arbetat för att förse sina kunder med sekretesskyddade  företag på Brittiska Jungfruöarna och andra offshoregömställen.
Ett välbetalt team av revisorer, mellanhänder och andra, har hjälpt offshoremecenater att gömma sina identiteter och affärsintressen och ge skydd för penningtvätt eller annan tjänstefel.

Även om den ekonomiska direkta effekten av en beskattning av rika medborgare inte blir så stor har den psykologiska verkan för skattemoralen desto större effekt. I decennier har de flesta greker anat att de rika smiter från skatt och resonerat som ”att varför ska vi betala när de rika slipper.”

Och denna rika skattesmitarmaffia tycks ha haft beskyddare långt upp i det politiska ledarskapet.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att börja fundera över var t.ex. den så kallade Legardelistan tog vägen.
Det var 2010 som den nuvarande IMF-chefen Christine Lagarde, då finansminister i Frankrike, fick ett USB-minne av den grekiske journalisten Kostas Vaxevanis.
USBminnet innehöll uppgifter om 2000 rika greker som placerat pengar i Schweiz.

Vaxevanis åtalades för brott mot personuppgiftslagen och redaktören riskerade upp till tre års fängelse men friades slutligen i domstol.

Lagarde skickade det läckta materialet till den konservative dåvarande grekiske finansministern Giorgos Papakonstantinou. Sedan är det försvunnet.
Varken George Papaconstantinou eller hans efterträdare Evangelos Venizelos från Pasok gjorde något för att granska de 2 000 namnen på listan. Varken Pasok eller Ny Demokrati brydde sig om att undersöka saken.

Nu frågar man sig om den nya regeringen orkar ta tag i saken.

KPMG 


måndag 13 juli 2015

Min skuld, min stora skuld!

Som barn och ung fick jag lära mig att man helst inte ska låna pengar av någon. 
Om man ändå blev tvungen att låna så var det en hederssak att, så snabbt som möjligt, betala igen vad man lånat.
Den kunskapen bibringades säkert de allra flesta av mina likar och har blivit ett rättesnöre för oss livet igenom.
Och vi trodde att den principen gällde i alla ekonomiska sammanhang. Att låna ut pengar kunde vi aldrig ens tänka oss eftersom vi inte hade några att låna ut.
Men där trodde vi fel.

I helt andra sammanhang, som vi länge inte kände till, var det inte alls fult utan, tvärt om, fint att låna. Där skulle man låna för att investera i lönsamma verksamheter. Man skulle låna för att köpa konst, fastigheter, råvaror, företag m.m. för att man räknade med att dessa skulle öka i värde så att man kunde sälja för mer pengar än man köpt för och att därigenom bereda sig en vinst.

Men så tänkte inte vi. Vi trodde att man skulle arbeta för lön och spara en del av lönen, sätta in den på banken och få ränta och på det sättet bli rikare.

Så småningom kunde de som visste hemligheten med att låna, låna ut pengar till oss när vi slutligen blivit tvungna att låna för att köpa oss en bostad eller t.ex. en bil. Eftersom vår lön inte omedelbart räckte till sådant som vi behövde tvingades vi att köpa kylskåp, sommarstuga, båt och andra konsumtionsvaror på avbetalning eller på kredit.
Att avbetalningen egentligen var ett lån var vi, som inte var så slängda i ekonomi, knappast medvetna om. 

Vi slet och jobbade och skapade de värden som byggde den s.k. tillväxten.
Vi betalade skatter till staten och räntor på våra avbetalningar.
En del av vår lön gick till pensioner och försäkringar som vi sparade till den dag vi skulle bli gamla eller då vi av andra orsaker inte längre kunde arbeta och få lön. Det var ett sorts sparande som vi betalade till olika institutioner som pensionsfonder, banker, försäkringsbolag m.fl.

Att vi på detta sätt lånade ut våra lönepengar till dem som var smartare än vi tänkte vi inte på.
Vi märkte inte ens att vi blivit både låntagare och långivare.
Och vi fortsatte att hålla den moral i helgd som innebar att man aldrig ska låna och alltid så snart som möjligt betala tillbaka om vi ändå lånat.
Men vilka är vi?  Jo, vi är alla vi löntagare och egenföretagare i alla länder, eftersom samma system gäller för oss i hela världen.

De andra, de som tidigt lärde sig att det finaste som finns är att låna, de driver banker, arbetar inom kapital- och finansmarknaden, och gör profit av skulder – våra och egna.
De ser till att våra lån och skulder ständigt byter ägare i affärer förmedlade av fondmäklare, börshajar, finansrådgivare, aktiespekulanter och dem som kan göra profit på våra skulder.
Det är de som ser till att våra pengar och våra skulder snurrar runt i en sfär högt ovanför vår enkla lånemoral och vår vardagsekonomi. 

Där ser de alla till att äga lönsamma skulder, att låna av varandra och att se till att våra skulder växer eftersom det ökar värdet på deras förväntade profiter.

Vi är alla snärjda i den globala skuldkrisen, i vilken Grekland är första offret.

Mea culpa, mea maxima culpa.


DN 
SvD 

lördag 11 juli 2015

Skickligt manövrerat av den grekiska regeringen

Det grekiska folket har fått säga sitt i folkomröstningen söndagen den 5 juli.
Folkomröstningen gällde ja eller nej till de krav på åtstramning som EU, ECB och IMF lagt fram till den grekiska regeringen en vecka före omröstningen.
I folkomröstningen fick nejrösterna 61,31 procent och Ja-sidan fick 38,69 procent.
Valdeltagandet var lägre än i riksdagsvalet, 62,50 procent jämfört med 63.62 procent.

Parlamentet röstade i går den 10 juli för ett kompromissförslag som den grekiska regeringen lagt fram för trojkan.
251 ledamöter i det grekiska parlamentet röstade för och 32 emot. 9 lade ner sina röster bland andra förre finansministern Yanis Varoufakis.

I somliga media framställs saken som att parlamentet röstat emot det förslag som folket röstat för.
Det stämmer inte. Det nya förslaget har ett annat innehåll än det som folket röstade om.
Det är viktigt eftersom kompromissen är en klar framgång för den Grekiska regeringen.

Det nya förslaget från Greklands parlament är en kompromiss och påminner därför om det som långivarna har haft på Grekland, men innebär att den grekiska regeringen, i utbyte mot paketet, begär ett treårigt lån på 53,5 miljarder euro. Dessa pengar ska användas för att betala landets skulder, enligt det dokument som överlämnades till långivarna sent i torsdags.
Dessutom vill den grekiska regeringen ha upp frågan om skuldreducering eller avskrivningar på förhandlingsbordet. Den frågan har tidigare kategoriskt avvisats av motparten.

Medierna har svårt att förklara de ekonomiska och politiska turerna i detta förhandlingsspel.
Mediekommentarer till händelseförloppet är späckat av feltolkningar, halvsanningar, förnumstiga uttalanden som bygger på olika ideologier och missuppfattningar.
Kommentarerna kring Greklandskrisen är ganska märkliga på sina håll. Ibland krystade, inte sällan med dåligt dold skadeglädje och ett förakt för det grekiska folket.

Det finns de som gärna ser att det går åt helvete för Grekland
·         Nyliberaler
Nyliberaler vill inte se att politiken ska segra över finansintressena eftersom en sådan seger skulle punktera den nyliberala myten om den självreglerande kapitalistiska ekonomin. Finansmarknadens bluffinstitutioner skulle kunna avslöjas.
Särskilt ovillig är nyliberalerna att erkänna att det är en vänsterledd regering som utmanar och som skickligt manövrerat fram kompromissen.

·         EU- och EMU-motståndare som vill kunna peka på vilket dåligt projekt EU och EMU är.

       Främlingsfientliga krafter, nationalister i olika länder.
Kriser och yttre hot svetsar samman olika socialgrupper inom en nation (som är minsta gemensamma nämnaren) och ger dem en gemensam nationell identitet. Nationalismen och försvaret för landets intressen skapar krav på starka ledare, enande krafter som kan leda massorna, kort sagt inte sällan till diktatur.
De som anser att de jävla grekerna får skylla sig själva lider av ett inte blygsam nationell självhävdelsebehov.

Och sist men inte minst
·         Finansintressena som vill slå vakt om sina påstådda skuldkrav.
Dessa intressen består av en svårdefinierbar massa av vanliga småsparare, pensionssparare, skattebetalare, finansmäklare, banker, fonder, spekulanter och penningprofitörer, finansspekulanter, företrädare för statsbudgetar m.fl. 
Vi är alla, mer eller mindre, involverade i dessa intressen oavsett vi vill eller inte, oavsett om vet om det eller inte.
Men ännu har vi inte sett om även finansintressena är villiga att kompromissa.

DN 
SvD 
SvD 




onsdag 8 juli 2015

Greklands skatter

En viktig uppgift för den grekiska regeringen är att utveckla sin ålderdomliga byråkrati, inte minst för att få in skatter.
Den grekiska byråkratin är efterbliven jämfört med den vi har i Sverige.
Grekland saknar till exempel ett system med personnummer.
I Grekland finns i stället flera olika nummer som tilldelas av olika myndigheter. Skattenummer (AFM - ΑΦΜ - Αριθμός Φορολογικού Μητρώου) används för hantering av skatt. Socialförsäkringsnummer (AMKA - Αριθμός Μητρώου Κοινωνικής Ασφάλισης) används för vård och bidrag. På nationella id-kort, pass och körkort finns inte dessa utan ett id-kortsnummer som byts när kortet byts.
Staten har därför svårt att få koll på vilka som är skattskyldiga och beskatta dem.

Ett annat bevis på efterblivenheten är att Grekland ända tills för några år sedan saknat ett centralt fastighetsregister.
Även detta gör att det blir svårt för myndigheterna att ha kontroll över skatteobjekt. Bristen på fastighetsregister har varit en grogrund för skattefusk och svartbyggen.
Att köpa och sälja en fastighet i Grekland kräver advokathjälp och närvaro av notarius publicus.

Kryphålen i skattesystemet är också många.
De rikaste grekerna, för sådan finns det är bara att gå ner till hamnen och kolla in yachternas storlekar och mängd, kan lätt komma undan sin skyldighet att betala skatt. Alla vet det och försöker göra likadant. ”Varför ska jag som är fattig betala när de rika inte gör det?”
Skattemoralen existerar därför inte. Och inte blir det bättre av att svälta ut det grekiska folket.

EU-kommissionen inrättade i juli 2011 en särskild enhet för att stödja Greklands reformarbete. Den typen av hjälp behövs i stället för att ytterligare dra åt svångremmen.
Men sådant tar tid och kräver en stabil regering som vågar göra långsiktiga reformplaner. Att utarma folket gynnar inte en sådan.



Vänstern utmanar kapitalismen i Grekland

I kommentarerna till krisen i Grekland kan man urskilja tydliga höger-vänsterlinjer.
Högern, nyliberalerna, pläderar för hårda tag mot den grekiska regeringen och rekommenderar stora uppoffringar för det grekiska folket (s.k. reformer) som innebär skattehöjningar, sänkta löner och pensioner. Högern kräver att Grekland ska betala sina lån och räntor till långivarna. Man rekommenderar Grekland att sälja ut statlig egendom och införa avregleringar på olika områden.
Kort sagt samma nyliberala recept som finanskapitalet ställer ut.

Som vanligt för nyliberalerna fram sin sanning som om den vore vetenskap och som om vänsterns inte förstår de ekonomiska förutsättningarna.

Det ligger något i detta.

Det globala kapitalistiska systemet, inom vilket finansmarknaden under tusen år vuxit fram, har utvecklat sina globala ekonomiska, sociala och kulturella strukturella ”lagar”.  Då dessa inte följs, kärvar eller t.o.m. hotas detta system.

Kapitalismen är ett obevekligt system eftersom det är historiskt givet. Nyliberalismen är en politisk ideologi som vill rättfärdiga och försvara detta system.
Nyliberalism betyder således anpassning till kapitalismens krav.

I så måtto har nyliberalerna rätt.

Vad Greklands regering nu gör är att vägra att acceptera kapitalismens krav. Den utmanar en struktur som är suverän och som saknar kända alternativ.

Vänstern, och socialliberaler, vill ge Grekland skuldavskrivningar så att landet kan satsa på investeringar och de anser att det grekiska folket har betalat tillräckligt och ska få behålla sina pensioner och löner.
Socialliberala bedömare anser att det inte går att pressa befolkningen ytterligare. Vänstern är mindre benägen än högern att skuldbelägga grekerna och att påstå att grekerna har sig själva att skylla. De finner att även långivarna har en skuld.
Den grekiska regeringen vill alltså ta upp kampen mot kapitalismens krav.
Både vänster och höger är för övrigt överens om att den grekiska staten måste få in mer skatter för att minska underskottet i statsfinanserna, få ordning på sin byråkrati, avskaffa korruptionen och effektivisera näringslivet.

Kampen mellan Greklands regering och finanskapitalet, representerad av trojkan, måste sluta med en kompromiss.
Ty
överheten bär icke svärdet förgäves. (Romabrevet 13)




tisdag 7 juli 2015

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Många av dem som kommenterar greklandskrisen utgår från att den globala finansmarknaden fungerar ungefär på samma sätt som en bank i slutet av 1800-talet.
De tycks tro att marknaden förfogar över pengar som lånas ut till företag eller stater som behöver investera.
I denna idylliska bild representerar pengarna att reellt värde som alltid har sin motsvarighet i produktionsvärden.
I god ordning, tycks de tro, har folk eller företag satt in pengar på banken mot ränta som banken sedan lånar ut till företagen. Företagen investerar och betalar tillbaka lånen tillsammans med ränta i god ordning.
Den moraliska slutsatsen måste alltså bli: ”Grekerna har lånat och ska betala tillbaka.”

Men det var länge sedan, om än någonsin, som finansmarknaden fungerade på detta sätt.
Dagens globala finansmarknad är ett oöverskådligt virrvarr av värdepapper i olika former som till exempel derivat, optioner, terminer, futurer, warranter och swappar.
Dessa motsvaras inte av reella värden utan är skuldpapper utställda på skuldpapper som i sin tur är utställda på, i framtiden förväntade, skulder eller vinster.

Eller för att citera Wikipedias förklaring: ”Finansiella derivat är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tidsperiod i framtiden. Värdet på ett derivatinstrument är kopplat till värdet på en underliggande tillgång,exempelvis aktier, aktieindex, valutor, räntor eller råvaror. Ett derivatinstrument har alltid två parter, och utgör alltså ett slags kontrakt. Den ena parten köper rättigheten (men inte skyldigheten) att köpa eller sälja den underliggande tillgången i framtiden, medan den andra parten åtar sig skyldigheten att leva upp till avtalet i framtiden. Derivat handlas på finansmarknader.”

Här finns enorma möjligheter att spekulera och få loss fantasivärden som i en stats bokföring där "värdena" kan blåsas upp.

I Dagens SvD Näringslivskriver Per Lindvall: ”Den italienska ekonomiprofessorn Gustavo Piga visade redan 2001 hur Italien hade krympt sin statsskuld med hjälp av derivatkontrakt. Grekerna använde samma fönsterbeklädnadsteknik men i än större skala under 2001 och 2002 för att klara de så kallade Maastrichtkriterierna. Och 2003 kom det fram att investmentbanken Goldman Sachs hade varit behjälplig i detta arbete. Men från EU-håll valde man att titta åt sidan och, för att plocka fram den mest slitna av alla eurokrisklyschor, ”sparka burken framför sig”.

Finansmarknaden, inklusive EU, ECB, IMF, har alltså stor del i Greklands kris och en skuldavskrivning vore den mest förnuftiga lösningen för Gerkland, EU och för världsekonomin.
Men tyvärr vilar dagens finansmarknad inte på förnuft.




måndag 6 juli 2015

Nej till finanskapitalets makt

Majoriteten av väljarna i den grekiska folkomröstningen har röstat mot finanskapitalets makt över politiken, för folket mot finansmarknadens ultimatum.
En minoritet röstade för att finanskapitalet ska fortsätta att dirigera villkoren för Grekland.

Men det är inte bara det grekiska folket som är delat i frågan om Ja eller Nej.
I medier över hela världen har meningarna gått isär.
Huvudsakligen formerar sig meningsskiljaktigheterna kring

-          vänster eller höger i politik och ekonomi (socialliberalism eller nyliberalism)
-          olika syn på hur världsekonomin fungerar och vilken roll finansmarknaden har i den politiska ekonomin
-          olika syn på demokrati och ekonomi i det kapitalistiska systemet
-          olika ekonomiska teorier (”Keynes eller Friedman”)

Men därtill finns undertoner av främlingsfientlighet, mest på det s.k. sociala medier, EU-fientlighet och nationell självgodhet.

Det är inte bara okunniga tyckare på Twitter som har haft olika syn på konflikten utan även nobelpristagare i nationalekonomi. Även politiska kommentatorer och journalister har uttryckt olika förutfattade meningar.

I går söndag den 5 juli sa TV4:as politiske kommentator Rolf Porseryd på nyheterna klockan 19.00, alltså före valutgången, med ödesmättad stämma att ”grekerna nu röstar om en fortsatt närvaro i Europa eller om de ska fortsätta sig utanför med en ny valuta.”
Han uttryckte också att ett nej betyder att Grekland kastas in i en ekonomisk kris och att Europas o Sveriges marknader kommer att rasa. EU-samarbetet kommer att ifrågasättas, ansåg han.
Han uttryckte således ja-sidans skräckscenario som ett faktum.
(Påannonsören visade sig illa insatt genom att presentera Oxi och Nai som de läses på svenska. Det uttalas ochi och ne.)

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i sin blogg hos New York Times på söndagen att han skulle rösta nej i Greklands folkomröstning om långivarnas lånepaket.

På måndagen ser Paul Krugman nejsidans seger i den grekiska folkomröstningen som en seger för hela Europa. (Affärsvärlden)

Den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund går i enuppsats i Berlin Policy Journal till hård attack mor Krugman.
”Ekonomipristagaren har haft fel om i princip allt han har sagt om europeisk finanspolitik”, skriver Anders Åslund.

Nyliberala ekonomer har nämligen alltid rätt.