Finland bildar regering

Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.

De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.

Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.

Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.

Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 

YLE om valresultatet 

Nej till finanskapitalets makt

Majoriteten av väljarna i den grekiska folkomröstningen har röstat mot finanskapitalets makt över politiken, för folket mot finansmarknadens ultimatum.

En minoritet röstade för att finanskapitalet ska fortsätta att dirigera villkoren för Grekland.

Men det är inte bara det grekiska folket som är delat i frågan om Ja eller Nej.

I medier över hela världen har meningarna gått isär.

Huvudsakligen formerar sig meningsskiljaktigheterna kring

-          vänster eller höger i politik och ekonomi (socialliberalism eller nyliberalism)

-          olika syn på hur världsekonomin fungerar och vilken roll finansmarknaden har i den politiska ekonomin

-          olika syn på demokrati och ekonomi i det kapitalistiska systemet

-          olika ekonomiska teorier (”Keynes eller Friedman”)

Men därtill finns undertoner av främlingsfientlighet, mest på det s.k. sociala medier, EU-fientlighet och nationell självgodhet.

Det är inte bara okunniga tyckare på Twitter som har haft olika syn på konflikten utan även nobelpristagare i nationalekonomi. Även politiska kommentatorer och journalister har uttryckt olika förutfattade meningar.

I går söndag den 5 juli sa TV4:as politiske kommentator Rolf Porseryd på nyheterna klockan 19.00, alltså före valutgången, med ödesmättad stämma att ”grekerna nu röstar om en fortsatt närvaro i Europa eller om de ska fortsätta sig utanför med en ny valuta.”
Han uttryckte också att ett nej betyder att Grekland kastas in i en ekonomisk kris och att Europas o Sveriges marknader kommer att rasa. EU-samarbetet kommer att ifrågasättas, ansåg han.
Han uttryckte således ja-sidans skräckscenario som ett faktum.
(Påannonsören visade sig illa insatt genom att presentera Oxi och Nai som de läses på svenska. Det uttalas ochi och ne.)

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i sin blogg hos New York Times på söndagen att han skulle rösta nej i Greklands folkomröstning om långivarnas lånepaket.

På måndagen ser Paul Krugman nejsidans seger i den grekiska folkomröstningen som en seger för hela Europa. (Affärsvärlden)

Den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund går i enuppsats i Berlin Policy Journal till hård attack mor Krugman.
”Ekonomipristagaren har haft fel om i princip allt han har sagt om europeisk finanspolitik”, skriver Anders Åslund.

Nyliberala ekonomer har nämligen alltid rätt.

DN:s ledare 

SvD Ledare 

AB:s ledare 

Expressens ledare 

Alexandra Pascalidou i DN

SvD Näringsliv 

Valresultatets paradoxer II - Extravalet

Tisdag 141202. Regeringen S och Mp får inte igenom sin budget i riksdagen. Den borgerliga majoriteten Alliansen och SD röstar emot.

Onsdag 141203. Riksdagen röstar igenom alliansens budget medan S, Mp och V lägger ner sina röster.

Resultat: Kris i den svenska politiken och extraval i mars 2015.

De flesta kommentatorerna (särskilt borgerliga ledarskribenter) skyller den uppkomna situationen på Löfvens klantighet, oerfarenhet och/eller brist på kunskap om politiskt förhandlingsarbete.

Regeringen skyller på att alliansen inte tagit Löfvens utsträckta hand utan i stället vägrat samarbeta.
SD, som givit upphov till situationen, säger inte så mycket men gnuggar händerna.

Den s.k. ”vänstern” som före valet kände starka vänstervindar är som bortblåsta av högervindarna.

Mycket talar för att situationen efter extravalet inte kommer att bli så olikt den som förelåg efter valet 2014.

Möjligen kommer en del väljare som i september gick från moderaterna och socialdemokraterna till SD att i mars återvända till de stora partierna.
Valdeltagandet kommer att bli lägre i mars än i september.

Några andra avgörande förändringar kommer inte att ske, och det parlamentariska läget blir alltså i stort sett oförändrat.

Jag anser därför att regeringen borde bjuda in till en flerpartiregering ungefär som den i Finland.

Där består regeringen av Samlingspartiet, Finlands Socialdemokratiska parti, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland. Gröna förbundet lämnade regeringen den 26 september 2014. I statsminister Stubbs regering ingår 17 ministrar.

För att åstadkomma en flerpartiregering krävs förhandlingar där Alliansen måste vara beredd på att lösa upp sitt inre samarbete för att kunna delta. För att åstadkomma det måste den nuvarande regeringen kompromissa på en del viktiga punkter. Bl.a. måste förbudet mot vinster i välfärden luckras upp, förbifarten kring Stockholm måste sättas igång.
Vilka krav allianspartierna tvingas ge efter på kommer att visa sig i förhandlingarna.

Hur som helst blir det svårt att driva en renodlad vänsterpolitik mot en borgerlig politisk majoritet.

Andreas Cervenka kommenterar i SvD Näringsliv

Dagens Industri

Sveriges Radio 

DalaDemokraten 

TV 4 

ETC 

Flamman 

DN Ledare
Aftonbladet
DN ledare 6 dec.
DN Debatt 6 dec. 

Det svenska missnöjet

Många av dem som röstat på Sverigedemokraterna är varken rasister eller fascister. 

Jag har välartade grannar som röstat på partiet.
Här i Ärla, en sörmländsk landsbygd, fick SD nästan 21 procent av rösterna i riksdagsvalet. Om valresultatet härifrån skulle gällt för riket skulle varken V eller MP kommit in i riksdagen.

Väljarna har röstat SD för att de tycker att de övriga partierna inte lyssnar till dem, för att de är missnöjda med hur samhället har behandlat dem, för att de vill ha en förändring, för att de misstror politiker och myndigheter och för att de vill reglera invandring och flyktingmottagningen.
Där finns också ett uns politikerförakt.
SD är ett främlingsfientligt missnöjesparti men dess väljare är nödvändigtvis inte främlingsfientliga, än mindre rasister eller fascister.

Missnöjet med de etablerade partierna är inte nytt utan har funnits sedan Sverige förlorat sin ekonomiskt gynnsamma roll i efterkrigstidens världsekonomi. Det var den ekonomiska särställningen för Sverige som kunde ge socialdemokratin egen majoritet i politiken 1945-1976.
Det fanns ingen anledning till missnöje eftersom ekonomin gick framåt, alla fick jobb och alla fick det materiellt bättre.

Eran tog slut med 1970-talets kriser då andra länder kom ifatt och kunde konkurrera ut den svenska industrin.
De ekonomiska förutsättningarna för politiken förändrades och försämrades. Det blev nödvändigt att anpassa politiken till den nya situationen och till världsekonomins nya krav på globalisering.

Missnöjet visade sig i politiken genom att sossarna förlorade sin dominans och genom att borgerliga regeringar avlöste varandra 1976-1982.

I valet 1991 fick Ny Demokrati, från ingenting, 6,73 procent av rösterna.
Valundersökningarna visade att 53 procent av partiets väljare röstade på partiet på grund av att de ansåg att Ny demokrati, till skillnad från övriga partier, visste hur "vanligt folk tycker och tänker". 19 procent angav att de röstade på Ny Demokrati på grund av invandringsfrågor, vilket var mångdubbelt fler än bland övriga partier.
Partiet krävde kraftigt minskad invandring och det uppstod rent invandrarfientliga krav.

I valet 1998 fick Vänsterpartiet - som historiskt har haft en andel av väljarstödet på mellan 4 och 6 procent - plötsligt 12 procent på grund av den s.k. Schymaneffekten.
Socialdemokratiska väljare som ledsnat på den politik som Persson tvingades föra röstade på sitt andraalternativ.

I år fick Sverigedemokraterna nästan 13 procent av rösterna. Partiet har under flera år profilerat sig som det parti som uttrycker folkets syn på invandrar- och flyktingpolitiken och som ett parti som inte tillhör etablissemanget. Det sistnämnda förstärks genom de övriga partiernas avståndstagande.

Missnöjet är konstant men partierna skiftar.

DN
AB

DN Debatt
DN Debatt

SvD

Expressen

Vänstervinden som ingen märkte

I en debattartikeli dagens DN skriver Daniel Suhonen och Enna Gerin:

”I årets val har en av de kraftigaste vänstervindarna de senaste 25 åren blåst genom Sverige om man tittar på väljarnas placering på den ideologiska vänster-högerskalan. Men redan i valet 2010 började väljarna svänga vänster när det kom till sakfrågor som välfärd, privatiseringar och skatter.”

De presenterar också ett diagram som ska visa hur vänster och höger, kompletterad med en axel som visar polariseringen mellan frihetliga och auktoritära värderingar, formerar sig i svensk politik.

Tyvärr resonerar de som om ”vänster” och ”höger” vore klart definierade begrepp som alla läsare begriper på samma sätt.
Betyder det exempelvis att den som är ”vänster” är socialist? Betyder ”höger” att man nyliberal eller konservativ?

Är vänster en som vill att staten ska äga de viktiga samhällsfunktionerna och sträva efter höga skatter medan höger är en som vill att allt ska privatiseras och sänka skatterna? Vill vänstern förbjuda vinster i välfärden och högern maximera vinstuttaget?

Hur som helst verkar det på debattörerna som om att vänster och höger kan fastställas i opinionsundersökningar och att de politiska partierna är antingen vänster eller höger.
Det märkliga är att väljarna inte reagerat efter detta mönster.

Det blir därför obegripligt för Suhonen och Gerin att ”90 procent av svenska folket vill ha samhällsvinst” men inte begriper att de därför måste rösta ”vänster”.

Suhonen och Enna Gerin förklarar saken så här:
”Vänstervinden och välfärdsvalet flög de rödgröna förbi och rakt i händerna på ett högerparti – Sverigedemokraterna.”

Nå, ”vänstervindarna” kan ha blåst över väljarna utan att de märkte något.

Suhonen och Gerin förklarar att om socialdemokraterna bara följt en konsekvent vänsterlinje så hade partiet vunnit valet. Nu gäller det att satsa åt vänster, samarbeta med V och komma igen vid valet 2018.

Som vanlig resonerar de utifrån förenklingar som bortser från politikens krassa logik som bl.a. kräver att om partiet ska kunna genomföra sin politik måste partiet vinna val och för att vinna val måste partiet tyvärr söka stöd av en majoritet av väljare. Socialdemokraterna tvingas ta röster från de borgerliga och få stöd av väljare som inte har samma syn på tillvaron som Suhonen och Gerin.

Men låt oss diskutera det politiskt ideologiska landskapet.

Jag kan skissa en annan modell än Suhonens och Gerins. Den kan vara lika bra eller lika dålig, men den ger helt andra slutsatser i tolkningar av valutgången och om vad som bör göras.

Suhonen och Gerin resonerar som om politiken kan styra samhället utan hänsyn till exempelvis de förutsättningar som kapitalismen ger. Tyvärr är de inte ensamma om det inom den s.k. vänstern.

Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen ideologi, som många inom vänstern tycks tro, utan en ekonomisk, social och kulturell verklighet, en världsordning som uppstått ur mänsklighetens historia.

De politiska ideologierna uttrycker bara olika förhållningssätt till den ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen, d.v.s. till hur vi bäst ska förhålla oss till kapitalismen.

I grunden, och i huvudsak, finns då fyra aktuella politiska ideologier i Sverige.

Nyliberalism = anser att politiken ska ha så liten makt som möjligt, den enskilde ska ta ansvar för sitt eget liv, ensam är fri, meningslöst att sträva efter jämlikhet eftersom olikheter stimulerar utveckling och tillväxt. Mål: Individens fullständiga frihet. Kapitalismen ordnar tillvaron till det bästa utan politiska ingrepp.

Socialliberalism = anser att människan är en social varelse, samhället behöver gemensamma lösningar på problemen, samarbete mellan människor skapar frihet och trygghet för flertalet.
Mål: Frihet och trygghet för så många som möjligt.

Konservatism = anser att allt inte var sämre förr, bevara traditionerna, utveckla samhället utan snabba lösningar och experiment. Mål: Att utveckla samhället i långsam takt och bevara sådant som fungerar.

Nationalism = Vi svenskar behöver inte resten av världen, vi klarar oss själva.
Mål: Att göra Sverige oberoende av andra länder.

Det finns också ideologier som idag mer eller mindre har spelat ut sin roll, vilket inte innebär att de kan poppa upp i framtiden. Ingenting är oföränderligt.

Socialism = anser att alla sociala, kulturella och ekonomiska klyftor på sikt kan ersättas av ett samhälle som befriats från konkurrens och i stället bygger på samverkan mellan människor.
En vacker utopi som hittills aldrig kunnat genomföras i praktiken utan att det gått åt helvete.
Mål: Att klassamhället upphör sedan kapitalismen vittrat sönder.

Kommunism = som ovan, men socialismen kan bara uppnås genom att arbetarklassen tar makten över staten och tvingar fram det socialistiska samhället.
Mål: Att krossa kapitalismen och ersätta den med ett kommunistiskt samhälle.
Alla försök i den vägen har misslyckats.

Nazism, fascism = tror på den starkes och upplystes rätt att styra över flertalet. Nationen går före individen. Demokratin leder aldrig till annat än käbbel och de dummas makt över de kloka.
Mål: Att skapa en nation eller en stat som styrs av en elit. Mål: Att avskaffa demokratin.

Min slutsats utifrån min beskrivning av det ideologiska landskapet är

-        att någon vänstervind aldrig kunnat uppfattas av andra än av Suhonen och Gerin eftersom vinden aldrig definierats,

-        att valresultatet kan förklaras av helt andra orsaker än de som Suhonen och Gerin kommit fram till

-        att socialdemokraterna bör söka vinna anhängare i alla socialliberala läger för att kunna föra en socialliberal politik

Socialdemokratins förnyelse måste få ta tid

Eftervalsdebatten spretar så här i inledningsskedet. Man kräver ”Förnyelse” och ”Förändring”, positivt laddade ord men i sig fullständigt innehållslösa.
Somliga menar att ”partiet måste föra fram en politik som väljarna gillar”. Men är det inte så att väljarna har gillat alliansens politik i två val i rad nu?
Andra säger att vi måste föra en politik mer till höger eller åt mitten för att attrahera medelklassen. Men är det inte det som alliansen lyckats med. Ska vi således ta över alliansens politik?
En annan grupp menar att vi ”måste föra en politik mer till vänster”. Men är det inte vänsterns förvirring som är en stor del av orsaken till socialdemokratins nederlag i hela Europa? ”Vänstern” har ingen gemensam sammanhållande idé utan består av idéfragment som inte sällan står i motsats till varandra. Där finns statssocialistiska, antistatssocialistiska, konspirationsteoretiska, vulgärmarxistiska, leninistiska, frihetliga, anarkistiska, liberaldemokratiska, socialliberala vänsterlösningar på världens problem.
Daniel Suhonens, Göran Greiders, Lars Ohlys, Mona Sahlins och för all del min egen syn på vad som är vänster skiljer sig antagligen en hel del. Och partiet har ytterligare 103 000 medlemmar.

Är det inte just att forma en trovärdig, sammanhängande vänsterteori och praktik som är socialdemokratins stora och mödosamma uppgift?

”Vi måste leverera en berättelse som väljarna känner igen sig i”, säger många. Men stora berättelser engagerar därför att läsaren inte tidigare har hört dem. Berättelser som läsarna känner igen är underhållning.
Att ”vi måste få fram våra visioner, återgå till de gamla idealen, föra fram vår ideologi” är sådant vi länge hört och sagt men inte lyckats konkretisera.
Det kommer att ta tid att forma en ny socialdemokrati.
Jag tror att den fortsatta debatten måste föras med minst två perspektiv.
Det ena syftande till en djupare ideologisk ”långsiktig” bestämning av socialdemokratin i förhållande till samtids- och framtidsfrågorna. Den diskussionen måste föras i samverkan med hela arbetarrörelsen och i ett globalt perspektiv.
a) Vad vill socialdemokratin när det gäller kapitalismen, miljöförstörningen, exploatering av människor, arbetet, näringslivet, produktionen, resursfördelningen, makten, hierarkierna och den sociala skiktningen, ekonomin, flyktingproblemen, resursslöseriet, urbaniseringen, utarmningen av naturresurserna, obalansen i världsekonomin o.s.v.
b) Hur ställer sig socialdemokratin till begrepp som frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet, humanitet, människosyn, tolerans, moral o.s.v.
Det är inte fråga om att i första hand skriva ett nytt partiprogram men att förutsättningslöst definiera en bas för vad socialdemokrati innebär.
Den diskussionen måste få ta sin tid och inte snegla på valet 2014. Låt en ny socialdemokrati växa fram sakta men säkert över nästa val medan alliansen regerar ihjäl sig.
För det andra blir det nödvändigt att göra en partipolitisk ”kortsiktig” bestämning i förhållande till alliansen, med sikte på valen 2014 och 2018.
Det gäller frågor som välfärdsfrågorna, tillväxtfrågorna, fördelningspolitiken, arbetsrätten o.s.v.
Var går politikens gränser? Vilka begränsningar har politiken och var bör gränserna för politiken gå? Hur ställer sig partiet till statens och myndigheternas makt och till de ekonomiska, sociala och kulturella makthierarkierna i samhället?
Vilka är socialdemokrater? (socialdemokratiska reklammakare skulle fråga: Vilka är ”målgrupperna”)
På vilken socialdemokrati röstade de väljare som röstade socialdemokratiskt?
Varför röstade de på (s?)
Vilka är de?
Vilken socialdemokrati refuserade de f.d. socialdemokratiska väljarna som bytte parti?
Varför dög inte socialdemokratin längre för dem?
En regering ska tjäna hela samhället och alla svenska medborgare både rika och fattiga, både stadsbor och lantisar, både unga och gamla, både kapitalister och löntagare..
Men ett parti behöver inte vara så allomfattande utan kan väl vara ett intresseparti för medborgargrupper. Inget parti kan bli ett parti för hela folket. Det är ju därför vi har ett partiväsende.
Problemet är att partiet, i valen, ändå måste vara trovärdig som regeringsbildare. Det är ett dilemma som måste lösas innan valet.
Moderaterna har med hjälp av alliansen och ”arbetslinjen”, och genom att dölja att det företräder kapitalets intressen, lyckats med att framstå som ett sådant ”regeringsdugligt” parti.
Inför nästa val gäller det för socialdemokratin att klä av Moderaterna deras lammförklädnad.
I förhållande till Moderaterna bör socialdemokraterna ställa sig ett antal frågor, bl.a.:
Vems eller vilkas parti är socialdemokratin?
I april 2009 var 4 460 000 personer i åldern 15-74 år ”sysselsatta” i Sverige. Antalet arbetslösa uppgick till 403 000. Alla dessa definierar sig inte själva som arbetare.
Bör SAP uppfattas som ett löntagarnas, småföretagarnas, och småbrukarnas parti gentemot den ekonomiska eliten och kapitalet?
Ska arbetslinjen handla om mer än att alla ska ha arbete. Bör den inte också handla om att arbetet, så långt som möjligt, ska vara meningsfullt, hälsosamt, utvecklande eller åtminstone anständigt?
Debattens former måste ses över.
Rådslagsarbetet inför senaste valet blev något av en besvikelse eftersom frågeställningarna formulerades av partiledningen och grupperna leddes av ledningen.
Gärna rådslag men varför inte låta medlemmar och andra själva avgöra vad de vill rådslå om? En öppen och fri debatt är nödvändig inte bara i den ordinarie mötesverksamheten utan främst på nätet. På Sossebloggen kommer åsikter till uttryck men de debatteras knappast. Arbetarrörelsens tankesmedja ger ut ett antal rapporter skrivna av en liten begränsad grupp tänkare. Ge smedjan möjlighet att bjuda in till debatt och tankeutbyte.
Nätet bör utnyttjas bättre, inte endast som en megafon från riksdagsgruppen, partiledningen och akademisk elit utan som en tvåvägskommunikation mellan dessa och medlemmarna.

AB
AB
AB2

Dalademokraten

Norrländskan

Arbetarbladet

Arbetarbladet2

Eftervalsdebatt
NetRoots

Många orsaker till s-förlusten

Så här ser tillbakagången för s ut i valstatistiken jämfört med uppgången för M (svenska riksdagsvalen).
2002
S 39,85 - M 15,26
2006
S 34,99 - M 26,23
2010
S 30,7 - M 30,0
SD 5,7

Det finns både strukturella och politiska orsaker till fackets och socialdemokratins försvagning i Sverige och i Europa.

Branschorganisationen Teknikföretagen har nyligen gjort en prognos som visar att den ekonomiska krisen ledde till att 50 000 industrijobb i Sverige försvann för gott.
Samtidigt försämrade Alliansregeringen villkoren för A-kassersättningen vilket ledde till att fackföreningarnas arbetslösa medlemmar fick sin ersättning sänkt. Och under samma tid höjdes A-kasseavgifterna kraftigt, dels på grund av den ökade arbetslösheten och dessutom på grund av regeringsbeslut.
Mängder av fackliga medlemmar, socialdemokratins väljar- och medlemsbas, lämnade därmed A-kassan och facket.
Omställningen från industriproduktion till tjänsteproduktion skapar dessutom oro och identitetsförvirring för många löntagare.
Samma tendenser uppträder i övriga Europa. I Grekland och Portugal – de länder som fortfarande har en socialdemokratisk regering - har referingarna fått till uppgift att sanera ett ekonomiskt kaos som uppstått och sopats under mattan av tidigare borgerliga regeringar. Ingenting som ökar partiernas popularitet precis, vilket Göran Persson kan omvittna.
Men det finns ytterligare en orsak till att socialdemokratiska partier försvagats under de senaste decennierna, nämligen det faktum att socialdemokratins idéer blivit så allmänna och accepterade så att även andra partier tagit upp typiskt socialdemokratiska lösningar på samhällsproblem i sina program. V har avleniniserats och blivit socialdemokratiskt och Mp har blivit socialdemokratiskt inom ramen för blocksamarbetet.
Moderaterna har socialdemokratiserats ytterst medvetet och med sikte på att erövra socialdemokratiska väljare. M.s ökning har skett i samma takt som moderaterna betonat arbetslinjen, accepterat den svenska arbetsmarknadsmodellen, mjukat upp sin hårda nyliberala image och t.o.m. kallat sig för ”det nya arbetarpartiet”. C och Fp, som tvärtom gjort en ideologisk högersväng mot dogmatisk nyliberalism, har förlorat väljarnas förtroende.
Så bortsett från många andra orsaker som brukar anföras t.ex. misstroende för partiledning, sned och vinklad mediebevakning, ev. nackdelar med blockpolitiken, dåligt genomförd valkampanj, ökad individualism, plånboksfixering, finns dessa underliggande orsaker.
I grunden är det de ekonomiskt- sociala realiteterna som styr väljaropinionen på längre sikt.
SD:s framgångar är ännu ett bevis för detta. Det är ingen grov gissning att SD tagit sina väljare ur socialdemokratins väljarbas, d.v.s. arbetslösa löntagare. SD är inte bara främlingsfientligt, det är också ett missnöjesparti.
I min hemkommun Eskilstuna, där ungdomsarbetslösheten är hög och kommunen fortfarande är inne i en omvandlingsprocess från utpräglad industristad till något annat, har SD ökat mer än genomsnittet i riket. I vissa valkretsar har SD fått upp till 14 procent.
Valutgången i Eskilstuna, S, M och SD.
2002
S 45,75 - M 12,61 - SD 1,51
2006
S 44,45 - M 19,97 - SD 3,32
2010
S 35,9 - M 26,2 - SD 7,9

Här är minskningen för S och ökningen för M tydligare än i riket.
S-ledningen i Eskilstuna har under den gångna mandatperioden föryngrat och förnyat sig och har ett gott anseende, inte minst gäller det kommunstyrelsens nye unge ordförande Jimmy Jansson. Den borgerliga oppositionen är dessutom ganska svag. Nedgången här för s tycks således inte handla om missnöje med den socialdemokartiska ledningen i kommunen utan om annat.
När de ekonomiskt- sociala realiteterna förändras måste partierna, för att fånga upp väljaropinioner, anpassa sin politik efter förändringarna och förmedla sin berättelse om samhället till väljarna. Arbetarrörelsens målgrupp är Sveriges 4,5 miljoner löntagare.
DN, ledare

DN Debatt

Norrländskan
Eskilstuna-Kuriren
Dalademokraten
LO-Tidningen
LO-Tidningen
Piteå-Tidningen

Blocken tvingas ta stöd av SD

Mandatfördelningen i riksdagen blev följande:
Röd-Gröna 157
Sverigedemokraterna 20
Alliansen 172

Ett problem med valresultatet är att SD:s vågmästarställning, i förening med blockpolitiken, gjort det svårt för regeringen att regera.
Regeringen kan med nuvarande mandatfördelning i riksdagen inte få igenom ett förslag enbart med stöd av de egna 172 i riksdagen.
För att få majoritet måsta antingen fler än fem ledamöter från de rödgröna eller tio från SD stödja förslaget.

När Göran Persson under hela sin tid i regeringen, före blockpolitiken, skickligt ledde minoritetsregeringar hade han det inte lätt men hans situation var något friare än Reinfeldts idag. Persson kunde nämligen ibland få med sig V eller Mp för en del förslag eller C för vissa andra förslag och därigenom trixa sig fram till beslut, genom hoppande majoriteter.
Att detta krävde en massa kohandel och kompromissande hit och dit är självklart. Och att resultatet av detta i sin tur gav missnöjda väljare är lika klart.

Anta att den nuvarande regeringen föreslår riksdagen att rösta för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Regeringen kan då få stöd för förslaget från de egna 172 alliansledamöterna.
Men om både SD och de rödgröna är emot förslaget innebär det att 157+20 d.v.s. 177 är emot.
Förslaget fälls.
Risken för att sex kärnkraftsvänliga sossar i riksdagen skulle stödja alliansens förslag finns visserligen, men är knappast trolig.

Om SD stöder regeringsförslaget går det igenom.
Men då skulle alliansregeringen göra sig beroende av SD, vilket de sagt att de inte vill.
Och skulle de rödgröna med hjälp av SD stoppa förslaget så skulle de istället lierat sig med SD. Vilket de sagt att de inte ska.

Mitt grundtips är att blocken kommer att tvingas att få stöd av SD i en mängd frågor eller så kommer politiken drabbas av stor tröghet.

DN
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen