måndag 13 november 2017

En finansman tänker om kapitalismen


I likhet med Karl Marx (1818-1883) anser Nachemson att ”Kapitalismen som ekonomiskt system har betytt oerhört mycket för samhällets välstånd” men att ”den har blivit för aggressiv. Inkomsters och förmögenheters skeva fördelning har gått för långt”.
Vad Mikael Nachemson oroar sig över är en växande ”tillitserosion”.

Jag håller med honom om att ”tilliten” är nödvändig i marknadsekonomin som jag anser fanns långt före kapitalismen i historien. Vi måste kunna lita på överenskommelser, på pengars värde, på stabiliteten i företag och organisationer för att handeln och marknaden ska kunna fungera.

 Problemet är, skriver Nachemson, att ”Dagens enögda fokusering på vinstmaximering och aktieägarvärde har fått härja alltför fritt, alltför länge, utan tillräckliga motkrafter”.

Så långt håller jag med.
Och för att komma från en väletablerad finansman är analysen intressant särskilt som vänstern, å sin sida, nästan helt givit upp analyser av kapitalismen till förmån för genusforskning, konspirationsteoretisering, greiderisering och knölpåksanarkism.

Svårigheten då man vill analysera kapitalismen är dock att skilja ut vad som är marknadsekonomi och vad som är kapitalism. De är historiskt väl sammanflätade men i en analys måste man kunna separera de bägge företeelserna på samma sätt som man skiljer på hönan och ägget.

Nachemson är inte helt tydlig.
Lyckas man mödosamt arbeta sig igenom hans snåriga text i DN finner man snart att den inte handlar om kapitalismen så mycket som om marknaden. Han vill ge konsumenternas intressen ökat inflytande över aktieägarnas.
”Är det verkligen rimligt att ha avkastningskrav på 10–15 procent i en värld med negativa räntor och mycket låg inflation?” frågar han.

Nachemson manar politikerna att identifiera alla hinder som företagen byggt upp för att skydda sina intressen.

Det är i alla fall intressant att det finns tänkande finansmän. Soros är en. Nachemson en annan.





onsdag 8 november 2017

Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.
Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.
Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.


Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.
Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 



måndag 6 november 2017

De stjäl från oss andra

De flesta av oss svenska medborgare betalar skatt i enlighet med vad riksdagen bestämt.
Skatten är en demokratisk skyldighet. (Jo det finns sådana också, inte bara rättigheter)

Skattepengarna ska betala försvar, polis, rättsväsende, vård och omsorg, välfärd, utbildning, forskning, infrastruktur, investeringar och mycket annat samhällsnyttigt som inte marknaden eller det civila samhället ensamt klarar av.

Men så finns det medborgare som tycker att de står över de demokratiska skyldigheterna.

En sådan översittare är Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. För att slippa betala skatt till svenska folket placerade Leif Östling en förmögenhet i lågskattelandet Malta under sin tid som Scanias vd.

Det visade bland annat ”Uppdrag granskning” i går i programmet ”Paradisläckan: del 1”. Granskningen har gjorts under lång tid av över 380 journalister i 67 länder. Journalisterna har gått igenom 13,4 miljoner dokument som visar att toppolitiker, finansmän och storbolag har gömt miljarder i skatteparadis genom fusk och avancerad skatteplanering,
För Sveriges del handlar det om en kollektiv stöld på 40 000 000 000 kronor om året.
Leif Östling försvarar sitt agerande och säger till TT och SVT att ”det är så vansinnigt höga skatter i det här landet”.

Han tror uppenbarligen att det är han själv som skapat sin förmögenhet.
Men den har skapats genom tusentals andra medborgares arbete.


SvT Uppdrag granskning 
AB 

lördag 21 oktober 2017

Demokratins kris och eliterna

Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.
I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”

Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard, Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.” står det i programmet.

Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.

Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.

Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.

Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.

Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.

Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”

Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?

Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.
Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet




söndag 15 oktober 2017

Moderatlagen är barbarisk och gör mig till lagbrytare

Det märkligaste argumentet för att förbjuda tiggeri är ”Att ge tiggare pengar löser inte fattigdomsproblemet”.

Det är ett lika intelligent påstående som att
”att du betalar skatt löser inte landets skuldproblem”, ”om du uppträder vänligt mot din granne ger det inte världen fred”, ”att du låser dörren efter dig gör inte att inbrotten upphör”.

Då jag ger en medmänniska en tjugokronorssedel när jag går ut från butiken löser det förvisso inte fattigdomsproblemet i stort eller den enskildes som ber om hjälp. Det gör det inte om jag ger tjugo kronor till en biståndsorganisation heller.
Men jag är bara en människa som hjälper en annan människa som ber om hjälp.
Att göra en sådan handling olaglig är statligt barbari.

 Moderatlagen gör mig dessutom till lagbrytare.





onsdag 11 oktober 2017

Nobels ekonomipris får en knuff

 Årets ekonomipris till Alfred Nobels minne går till Richard H Thaler. Han får priset för sina insatser inom området ”beteendeekonomi”. Det handlar bland annat om hur människor väljer i ekonomiska frågor.
En av hans slutsatser är att människan ofta faller för kortsiktiga frestelser på bekostnad av långsiktiga beslut.

”Richard H. Thaler har utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden. Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.” skriver Kungliga Vetenskapsakademien i sitt pressmeddelande.


När det gäller ”beteendeekonomi” handlar det bland annat om att undersöka hur människor reagerar på ”nudging”, knuffar, i olika riktningar.
Är det inte vad reklammakarna har sysslat med i snart hundra år?
”Beteendeekonomin” är i varje fall en välgörande reaktion mot de ekonomer som hävdat att nationalekonomin kan beskrivas i matematiska formler och kalkyler. Ofta beskrivs den matematiska metoden som den enda vetenskapliga metoden för att hantera de ekonomiska problemen.
Det är långt mellan matematik och psykologi.

Samhällsekonomi verkar alltså vara beroende av både psykologi, matematik, sociologi, statsvetenskap, historia, filosofi, politik och många andra vetenskaper.
Frågan är om samhällsekonomi överhuvudtaget är en vetenskap.

I varje fall kan man misstänka att de nationalekonomiska teorier och hypoteser som politiker brukar hänvisa till inte ger några säkra och tillförlitliga recept för samhällsplanering.

För övrigt är inte heller ekonomipriset något riktigt nobelpris. ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” instiftades först 1968.





fredag 22 september 2017

Tio frågor till dig som är förbudsivrare

1. Tror du att fattigdomen bland romer i Rumänien upphör eller mildras om Sverige lagstiftar mot att rumänska romer som kommer hit och ber dig och mig om hjälp?
2. Är det romernas eget fel att de är fattiga?
3. Bör inte den som ber om hjälp själv kunna avgöra om hen behöver hjälpen eller inte?
4. Bör inte den som vill ge en fattig medmänniska en slant kunna avgöra om hen vill ge eller inte?
5. Tror du att den individ som sitter och ber dig om hjälp om en allmosa inte behöver den?
6. Anser du att empati är en känsla som vi borde göra oss av med?
7. Varför ska staten, kommunen eller polisen bestämma om jag ska ge pengar till en hjälpbehövande?
8. Varför vill du förbjuda mig att ge om jag vill göra det?
9. Kan man inte ge fattiga hjälp både genom att betala skatt till statligt bistånd och genom att ge i handen direkt till den som är fattig?
10. Är en rom från Rumänien, som sitter utanför en butik och ber om din hjälp, mindre värd än en svensk med välbetalt arbete?







-


onsdag 20 september 2017

Ju rikare desto snålare

Vellinge kommun ligger i Skåne län och där bor 35 257 människor (2016). De är rikare än de flesta andra svenskar. Medelinkomsten i Vellinge är 303 275 kronor om året.  
I hela Sverige är den 261 038 kronor. I Eskilstuna, där jag bor, är medelinkomsten 240 882 kronor.

Men Vellingeborna har inte råd att ge Europas fattigaste människor hjälp när de ber om det.
Vellingeborna löser det hela i stället med att förbjuda de fattiga att be om hjälp.

– Jag är medveten om att det är en svår fråga, men jag tror inte att vi bekämpar fattigdom genom att tillåta tiggeri, säger Vellinge kommuns M-ledare Carina Wutzler till TT.

Nähä, men bekämpar man fattigdom genom att förbjuda folk att be om hjälp eller att förbjuda folk att hjälpa?

Det är förbjudet att slå folk på käften.
Men inte fan bekämpar man krig genom detta förbud.



tisdag 19 september 2017

Då medmänniskor ber om hjälp vänder M bort blicken

I går utanför Biblioteket: romska Maria Dumitru, en av dessa som ber om en allmosa. Jag ger henne en tjuga och vet att hon behöver den och att jag kan undvara den.
Ett litet fnuttigt bidrag till en utsatt människa.

Då förmanar mig Tomas Tobé (M) i SvD Debatt ”Tiggeri är inte en väg ut ur fattigdom”.
”Att komma till Sverige för att tigga är varken en väg ur fattigdom eller utanförskap.” säger han förnumstigt.

Nä det begriper även jag. Men jag kan hjälpa Maria för tillfället.

Jag vet ju att Rumänien är EU:s fattigaste land. Och att Sverige är ett av de rikaste.
Jag vet att i det fattiga Rumänien är romerna de fattigaste av alla medborgare.
I Rumänien finns det mellan 1,2 och 1,4 miljoner romer.
Enligt EU:s byrå för grundläggande mänskliga rättigheter diskrimineras romer i Rumänien.
Ungefär 78 procent av romerna lever på en tillfällig inkomst under fattigdomsgränsen. 84 procent av romska hushåll rapporterar brist på vatten, el och avlopp. Utsattheten visar sig också i att mödradödligheten är 15 gånger högre bland romska än andra rumänska kvinnor, och att romer i genomsnitt lever 16 år kortare än andra rumäner.
Att arbetslösheten är stor bland romer beror främst på att de inte får utbildning, och att de diskrimineras på arbetsmarknaden.
I Rumänien är det dessutom förbjudet att tigga, Det har inte förbättrat situationen för romerna där.

Är det konstigt att några av dem kommer hit för att be om hjälp?
Eftersom de inte kan få jobb återstår för dem som inte vill prostituera sig eller stjäla att be om hjälp.
Och här handlar det om att se en medmänniska, en individ, oavsett var på jorden hon är född.

Tobé anser att varje land ska ta itu med sina egna fattiga. Det anser även jag. Men så länge som romerna diskrimineras i Rumänien tänker jag envisas med att göra vad jag kan för att hjälpa enskilda individer när jag kan.

Du som vill förbjuda tiggeri. Hur vill du hjälpa den som sitter utanför din välfyllda butik och som ber om hjälp?
Hur ska ett förbud mot att be om hjälp utformas?








torsdag 14 september 2017

Nordeastyrelsens och Wahlroos` valrörelse

Nordea har inte flyttat än.
Styrelsen har visserligen sagt sitt men nu är dess uppgift att övertyga aktieägarna om att flytten är nödvändig. Alla är inte lika övertygande om det som styrelsen.

Enligt SvD Näringsliv i dag så kallade vd Casper von Koskull i tisdags till hemligt möte med flera svenska minoritetsägare, bland andra AMF (2,1), Swedbank Robur (2,5) och AP-fonderna (1,9). Några av dem är skeptiska till planerna på att flytta bankens huvudkontor till Helsingfors.

Styrelsen kan lita på Sampo (21,3), Nordea Fonden (3,9) och Alecta (2,7) röstar för flytten men sedan utgör resterande övriga 67,5 procent av rösterna.

Även om det bara är en bråkdel av dessa aktieägare som deltar på stämman räcker det med en tredjedel för att stoppa flytten.
Minst två tredjedelar av de närvarande aktieägarna på vårens bolagsstämma måste alltså rösta ja för att flytten ska bli av.

Styrelsens tidsplan är att flytten ska genomföras den 1 oktober 2018. Till dess blir det en intensiv valrörelse i Nordea.







tisdag 12 september 2017

Den politiska kartan måste ritas om

Liksom allt annat här världen förändras det politiska landskapet.
Sedan statssocialismen, både som realpolitik och som idé, likt Atlantis förvann under havsytan finns egentligen bara tre politiska ideologier kvar.
Fundamentalistliberaler, socialliberaler och konservativa.

De flytande gränserna mellan de tre ideologierna går rakt igenom de europeiska partiernas väljarkadrer som har svårt att orientera sig eftersom de politiska kartorna inte har ritats om.

Vi kan se hur det ser ut i Sverige.
De konservativa idéerna finns hos Sverigedemokraterna, men de konservativa idéerna finns också inom Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Fundamentalistliberaler, eller som de kallas nyliberaler eller marknadsliberala, finns mest inom Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna.
Inom alliansens fyra partier finns socialliberala idéer och väljare men mest hos Liberalerna.
De socialliberala värderingarna finns främst inom Socialdemokratin och Miljöpartiet.
En stor del av Vänsterpartiets väljare drömmer om det forna Atlantis men de flesta av deras väljare är socialliberala.

Fundamentalliberalerna, som vill avskaffa staten och politiken till förmån för den fria företagsamheten, kunde surfa på de tsunamivågor som statssocialismens undergång orsakade.
Men vågen börjar lägga sig och kanske slå tillbaka.

I den politiska förvirringen som uppstår då kartan inte stämmer med terrängen dyker karismatiska vägvisare upp som ritat egna falska kartor.

Egentligen behöver Sverige endast tre partier: Fundamentalistliberaler, socialliberaler och konservativa.
Socialliberalerna skulle dra till sig väljare från alla partier utom SD, fundamentliberalerna skulle få väljare från hela alliansen och det konservativa skulle komma från alliansen och samlas hos SD.

Men de gamla partigränserna finns kvar på den politiska kartan vilket skapar förvirring.




söndag 10 september 2017

Lyssnar Gud på SR P1?

Jo jag undrar för att varje söndag mellan kl 11.00 och 12.00 sänds s.k. Gudstjänst där.
Programmet ska, vad jag förstår, tjäna Gud.
Då måste hen ju lyssna också. Antar jag.

Men det kan inte vara kul att vara Gud med så tråkiga tjänster på radion.
Tänk om hen, precis som jag, knäpper av sin radio då programmet börjar.
Då håller de ju på att tjäna alldeles i onödan. På licensbetalarnas bekostnad.

Jag tror att Gud, precis som jag, hellre vill lyssna till program som handlar om hens fantastiska skapelse, på ”Människor och tro”, musik av Bach eller något roligt.
För vem tror att Gud saknar humor?


fredag 8 september 2017

Storkapitalets bandhund skäller i SvD

I dagens ledare i SvD skriver Per Gudmundson en konstig text under rubriken ”Bara ett år kvar av mardrömsregeringen”. 

I ledaren skäller Gudmundson som en bandhund på regeringen för att Nordea har beslutat att flytta till Helsingfors.  Språket är på samma nivå som det som förekommer på sociala medier när det är som sämst. Gudmundson presenterar inga fakta eller nyanser.

”Regeringen har bara suttit tre år, men beter sig redan som en femåring. Löfven och Andersson borde växa upp.”, säger Gudmundson vuxet.

Gudmundson gör regeringen ansvarig också för att Ericsson funderar på att sparka 14000 anställda i omkring 180 länder.
Allt är den svenska regeringens fel.

Nordea är en av Europas största banker. Dess balansräkning är större än Sveriges bruttonationalprodukt. Det påpekar Gudmundson själv i sin ledare.
Nordea är alltså starkare än hela Sverige.

Vad flytten från Stockholm kommer att innebära för de anställda är det ingen som vet. Än så länge är det mesta spekulationer.
Och vilka konsekvenserna blir för svensk ekonomi är experterna oense om.

2016 gjorde Nordea en rörelsevinst på 1 248 miljoner euro, motsvarande cirka 12 miljarder kronor, för fjärde kvartalet 2016. Det kan jämföras med vinsten på 1 027 miljoner euro motsvarande period 2015. Räntenettot steg till 1 209 miljoner euro, från 1 203 miljoner euro, medan kreditförlusterna minskade till 129 miljoner euro från 142 miljoner euro.
(SvD Näringsliv)

Att det hela tiden sker förändringar inom näringslivet, oavsett regeringar och politik, vet vi alla.
Men Gudmundson sliter i kopplet och skäller som en bandhund för hussarna Wallenbergs, Svenskt Näringsliv, Maria Rankka, några allianspolitiker och andra mäktiga högerpersoner.
Det svenska företagsklimatet är åt helvete anser de vilket högern alltid ansett under socialdemokratiskt ledda regeringar.

Nordeas VD Casper von Koskull framhåller dock själv att flytten beror på att Finland är medlem i EU:s bankunion och lyfter fram dess ramverk som en fördel för banken. Eftersom Sverige inte är med i EMU är Sverige inte heller medlen i europeiska bankunionen. Det bli enklare att jobba inom bankunionens regelverk menar von Koskull.

Beträffande frågan om det är omoraliskt av Nordea att i svåra tider låta sig räddas av skattebetalarna för att i goda tider undandra sig eget ansvar säger bankens ordförande Björn Wahlroos, i en intervju med DN, att ”Svenska skattebetalare har inte räddat Nordea, det var Nordbanken som fick hjälp under 1990-talets bankkris”

På SvD:s debattsida svarar Anders Ögren, docent i ekonomisk historia, att ”Wahlroos visar prov på en skrämmande historierevisionism. Eller för att tala klartext, han storljuger. Självklart är det samma bank, visst har den genomgått förändringar via uppköp och sammanslagningar sedan 90-talskrisen men utan skattebetalarnas insats under 90-talskrisen hade det inte funnits något Nordea”


Fakta om det svenska företagsklimatet

Artikel i Ekonomisk Debatt nr 6 2013 ”Svensktföretagsklimat i internationell jämförelse – slutsatser och lärdomar” där det antyds att förutsättningarna i Sverige för entreprenörskap och växande företag är i världsklass på många områden

Slutnotan för skattebetalarna till Nordbanken blev 21,5 mdkr eller 1,5 procent av 1991 års BNP enligt en artikel i Ekonomisk Debatt nr 5 2015 ”Vad blev notan för 1990-talets bankstöd?”





onsdag 6 september 2017

Nordea flyttar till Helsingfors

Nordea väljer att lägga koncernens huvudkontor i Helsingfors efter ett beslut på bankens styrelsemöte under dagen.
Avsikten är att genomföra flytten av moderbolagets säte genom en fusion där Nordea Bank AB införlivas i ett nybildat finskt dotterbolag. Planen är att genomföra fusionen under andra halvåret 2018. Det framgår av ett pressmeddelande.
I pressmeddelandet från Nordeas styrelse säger styrelsen bl.a.
”Nordeas unika nordiska och internationella struktur innebär att det befintliga nationella regelverket inte varit helt ändamålsenligt för bankens verksamhetsmodell och senaste strategiska utveckling. Med moderbolagets säte i ett land som är medlem i EU:s bankunion omfattas Nordea av samma regelverk som jämförbara europeiska banker, med en konsekventare tillämpning och därmed mer jämlika förutsättningar.


Sverige är inte med i EU:s bankunion men utreder frågan om att gå med.
Finland är, genom sitt medlemskap i EMU, automatiskt ansluten till bankunionen.
EU:s bankunion skapades 2012 för att förbättra övervakningen av banksektorn och minska risken för att banker drabbas av ekonomiska problem.

Bankunionen innebär att Europeiska centralbanken (ECB) har fått i uppdrag att övervaka och kontrollera bankerna i euroländerna. ECB utövar direkt tillsyn över de största bankerna, medan nationella myndigheter sköter tillsynen över de mindre bankerna i nära samarbete med ECB.
Om banker får ekonomiska problem trots övervakningen ska de kunna avvecklas utan att samhällsekonomin påverkas allvarligt. Det ska göras genom att bankerna bygger upp en gemensam fond, som kan användas vid problem.
Bankunionen bygger också på EU-regler som gäller för alla banker i EU, till exempel enhetliga kapitalkrav för bankerna och insättningsgarantier för bankkunderna. Bankerna ska garantera insatta belopp på upp till 100 000 euro.

Nordeas styrelse hotade med att flytta från Sverige då regeringen i våras lade fram ett förslag om resolutionsskatt.
Genom resolutionsskatten skulle staten få en ekonomisk möjlighet att hjälpa bankerna i händelse av en bankkris. Miljardbeloppet fungerar som en försäkring för staten och skjuter över en del av krisansvaret på bankerna så att inte skattebetalarna behöver ta hela smällen vid en bankkris.

Lag mot tiggeri förbjuder medmänsklighet

De tiggare vi nästan dagligen möter, t.ex. utanför matvarubutiker, är arbetslösa och är inte svenska medborgare.
De kommer tillfälligt till Sverige för att de, på grund av sin etnicitet, inte kan få arbete i de länder där de är medborgare. Men de är människor.

Nu vill en del svenska medborgare förbjuda tiggarna att komma till Sverige för att tigga.
Om de kom som turister skulle de däremot vara välkomna.

De svenska moderaterna och sverigedemokraterna och en och annan sosse vill förbjuda tiggeriet för att vi ska slippa att möta fattigdomen så tydligt.
Däremot har förbudsivrarna inga förslag om hur vi ska bli av med själva fattigdomen eller arbetslösheten.

Bland motiveringana för ett förbud är ett att en del typer uppträder som en slags hallickar som utnyttjar tiggarna genom att tvinga dem att avstå en del av vad de får in på tiggeriet.

Horor är liksom tiggarna också människor. Sexköpslagen förbjuder därför inte horor från att sälja sextjänster. Däremot är det förbjudet att köpa sex och att tjäna pengar på att horor säljer sex. Torskar och hallickar, men inte horor, bedriver olaglig verksamhet.
I konsekvensens med sexköpslagen borde därför inte tiggarna förbjudas att tigga men givare att ge.

En sådan lag skulle hindra mig, att av empati, ge en medmänniska hjälp. Empati skulle bli olagligt.
Visserligen skulle jag då i stället kunna ge till hjälporganisationer men då vet jag ju inte om pengarna verkligen kommer till den som behöver dem.

De som utnyttjar tiggarna på samma sätt som hallickar utnyttjar horor bör hindras i sin verksamhet av den enkla anledningen att det borde vara förbjudet att utnyttja andras fattigdom.

Men när vi i Sverige köper billiga produkter som tillverkats av fattiga löntagare i låglöneländer kallas det i
nte för att vi utnyttjar fattigdomen utan för att vi hjälper de fattiga.
Och då svenska kapitalägare tjänar pengar genom att underbetala löntagare i fattiga länder uppskattas de för att de giver fattiga arbetslösa arbete.














måndag 28 augusti 2017

Utpressning i riksdagen

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare.” står det i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. 
Det är alltså riksdagen som styr landet, inte regeringen.

I den nuvarande riksdagen har Alliansen 141 röster och Sverigedemokraterna 49. Det betyder att de borgerliga tillsammans har 190 röster.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.

I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.

Misstroendeförklaringar har skett sju gånger tidigare i Sverige. Skillnaden från tidigare år, och som är helt nytt nu, är att Sverige nu leds av en minoritetsregering och är betydligt mer känslig för misstroendeförklaringar.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.

Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.

Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.



lördag 26 augusti 2017

Dagen efter

I går tvingades Anna Kinberg Batra avgå från partiledarposten i Moderaterna.
Anledningen sägs bland annat vara att partiet, enligt opinionsundersökningarna, först tappat konservativa väljare till SD och, då partistyrelsen närmade sig SD för att häva tappet, förlorade även liberala väljare till Centerpartiet.
Opinionssiffrorna för partiet halverades från
30,1 procent vid valet 2010 till 15,2 i augusti i år.

Partiet korsfäste Anna Kinberg Batra och börjar söka en efterträdare.

Men nog vore det vore klädsamt om de som sitter i Moderaternas partistyrelse kunde kliva fram och deklarera att beslutet om den förödande politiken var förankrad i styrelsen.

Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson, Hanif Bali, Anna Tenje, Beatrice Ask, Benjamin Dousa, Christian Gustavsson, Christofer Fjellner, Hans Wallmark, Jessica Polfjärd, Gunnar Strömmer, Lena Asplund, Katarina Jonsson, Linda Frohm, Martin Andreasson, Peter Danielsson, Tomas Tobé, var med om att fatta beslut?
Kan någon av er, med tanke på vad som nu hänt, ställa upp som ny ordförandekandidat?

Man kan invända att AKB förvärrade det hela med att inte kunna förklara beslutet för media och för folket.
Men det var väl knappast förbjudet för övriga i styrelsen att förklara saken.

Nu är AKB inte problemet utan hela moderaterna. Och moderaternas problem är inte bara moderaternas utan samtliga politiska partiers.

Ytterst är det väljarna som ställt till det så att ingen regering kan få majoritet i riksdagen och till att Sverigedemokraterna blockerar möjliga beslut.
Nej jag ska inte begära väljarnas avgång, väljarna är alltid utan skuld i en demokrati.

Ett stort problem i sammanhanget är att det politiska landskapet, av olika skäl, förändrats medan de kartor som medier, politiska partier, stadsvetare och många andra tillhandahåller är föråldrade.

Förr fanns till exempel ”socialismen” som en faktor i det politiska landskapet och som moderaterna (högern) kunde skrämma väljarna med.
”Socialismen” är idag inget politiskt alternativ i landskapsbilden.
Visst finns det de, som i det politiska landskapet, traskar omkring med gamla kartor, som betecknar t.ex. socialdemokraterna som ”socialistiskt” men det politiska landskapet har sedan slutet av 1980-talet förändrats.

Kvar i lanskapet finns socialliberalism, ultraliberalism och konservatism.
På de gamla kartorna finns således bara ”socialism”, liberalism och konservatism.
Vilket försvårar orienteringen.

Visserligen står både socialliberalismen och nyliberalisen mot konservatismen. Men annars är de olika liberalismerna mycket olika.
Mer om det senare.



fredag 25 augusti 2017

Himmel och jord, stackars Anna Kinberg Batra!

Hon tvingas klä skott för Moderaternas misslyckade politik fast det måste vara en hel partistyrelse, samtliga länsförbund och hela partiet som bidragit till problemen.
Men det anses ju att någon måste korsfästas i sådana här sammanhang även om man därmed inte blir av med de verkliga problemen.
Jag tror att förvirringen i moderaterna är att söka på ett annat djupare plan än i personfrågor.

Låt mig först ta en bild från rymden för att illustrera vad jag menar.
Om en himlakropp passerar lite för nära solen gör solens gravitation att himlakroppen slits i stycken. Ett sådant scenario utspelar sig just nu 170 ljusår bort i stjärnbilden Björnvaktaren. En vit dvärg, det vill säga en stjärna i solens storleksklass som kollapsat när dess kärnbränsle tagit slut, håller på att förinta en närgången himlakropp.

SD är den vita dvärgen, moderaterna kom för nära och håller på att slitas i stycken.
Och för att återgå till den politiska scenen:
SD har påverkat hela vårt relativt stabila parlamentariska system.
Inget parti kan få majoritet i riksdagen utan stöd av SD. Det är ett faktum.
Den rödgröna regeringen kan inte få igenom sina förslag om inte allinsen som helhet eller delar av den stöder förslaget. Eller om SD gör det.
Moderaterna tappade samtidigt väljare till SD och beslöt därför att försöka närma sig SD i vissa frågor vilket fick moderatväljare att gå till centerpartiet.

Det är det yttre skeendet. Men vad är det som egentligen händer?

Låt mig ännu en gång illustrera med en bild från naturläran – kontinentaldriften.
Det är kontinenternas rörelse djupt i jordens inre som orsakar
vulkanutbrott och jordbävningar i jordens yttre delar.

Vad vi nu ser är sådana omskakningar på den politiska ytan.
De underliggande krafterna, de grundläggande politiska ideologierna är enligt min mening - den dogmatiska liberalismen, socialliberalismen och konservatismen.

Inom moderaterna, som inom de flesta andra partier, finns alla tre uppfattningarna mer eller mindre representerade bland väljarna. Partierna teori och praktik betonar de tre olika värderingarna på olika sätt.
SD är mest renodlat konservativt, socialdemokraterna mest socialliberala.
Nu påverkas moderaterna av SD:s konservativa dragningskraft.

Någon undrar kanske var jag placerar socialismen. Jag anser att socialismen till sin kärna är socialliberal i opposition till den dogmatiska liberalismen.
Socialismen är till sin kärna frihetlig alltså liberal.
Fascism och nazism är konservativa.

Jag är förvånad över att de politiska kommentatorerna inte uppmärksammar förskjutningarna i de underliggande grundideologierna.
Och varför har ingen forskare eller opinionsundersökare undersökt sammansättningen av väljarnas inställningar till de olika grundideologierna inom olika partier.
Alla studerar och kommenterar ytan men glömmer att undersöka de djupare liggande krafterna.

Men jag kan ju ha fel.
Här är i alla fall min tidigare funderingar kring problemet:


måndag 21 augusti 2017

Bristen på demokratisk skolning ett samhällsproblem

SvD i dag meddelar att de partier som gått starkt framåt i opinionsmätningarna, C och SD, kommer att sakna folk till alla politiska poster i landets kommuner och landsting. Förutsatt att väljarna röstar enligt mätningarna skulle centern behöva 5500 nya politiker och SD 1000.

Och även om partierna har folk att fylla på med så saknas medlemmar med politisk skolning.

Detta trots att behovet av antalet förtroendevalda i Sveriges kommuner under lång tid 
kraftigt  har sjunkit – från omkring 200 000 i början av 1950-talet till drygt 36 000 i dag.

Den stora minskningen av antalet förtroendevalda beror på ett par kommunreformer.
1952 försvann de 2281 huvudsakligen sockenbaserade kommunerna på landsbygden som kommunala enheter och ersattes av 816 "storkommuner". Reformen blev en nödvändighet efter att landsbygden avfolkats och folk flyttat in till tätorterna.
1971 genomfördes en ny kommunreform då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner.

I dag finns det 290 kommuner och 20 landsting i Sverige.
Det totala antalet förtroendevalda i kommunerna år 2015 var drygt 36 800 personer, vilket är cirka 1 200 personer färre än föregående mandatperiod. Även antalet förtroendeuppdrag minskar i kommunerna. Totalt är det cirka 60 600 uppdrag vilket är cirka 2 000 uppdrag färre än 2011.

Samtidigt med den här utvecklingen har folkrörelserna som exempelvis nykterhetsrörelsen, frikyrkor, kvinnorörelsen, arbetarrörelsen och politiska partier minskat antalet aktiva och deltagande medlemmar.
Det var just i folkrörelserna som medborgarna lärde sig att organisera sig, hur möten går till och vad som krävs för att genomdriva en demokratisk förändring.

Den sammanlagda minskningen av förtroendevalda politiker och rörelseaktiva är ett stort demokratiskt problem.

Att den demokratiska skolningen blir sämre syns inte i någon pisa-mätning.
Men på sikt är den minskade politiska utbildningen lika förödande för samhället som de svenska skolelevernas brist på kunskaper i matte, språk, historia, naturvetenskap och andra ämnen.




lördag 19 augusti 2017

”Vänstern” som aldrig representerade arbetarklassen


 Efter en stunds läsning förstår man att Arpi, med ”vänstern”, menar den s.k. ”studentvänstern” eller ”68-vänstern” - en relativt liten grupp i Sverige om man jämför med arbetarrörelsens bägge grenar.
Han beskriver något förvirrat denna vänsters dogmatism och förtvinande och avslutar sin skildring med:
”Så vem är vänstern egentligen till för i dag? I alla fall inte den arbetarklass den ibland fortfarande hävdar sig representera.”

Arpi hänvisar till en nyutkommen bok av f.d. vänsterstudenterna Svante Nordin och Lennart Berntsson ”Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.” Natur & Kultur 2017.

Jag har ännu inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men man kan visserligen göra som Arpi, begränsa ”vänstern” till de tongivande studenterna och akademikerna som skrev i Zenit, ockuperade Stockholms universitet och skällde arbetarrörelsen för klassförräderi. De flesta av denna ”vänster” kom från ganska välsituerade hem. Patrik Engellau och Björn Wahlroos, i dag styrelseordförande för Nordea och en av Nordens mäktigaste företagsledare, för att ta ett par exempel.

Själv knegade jag som byggnadsarbetare och hemmahörande i arbetarrörelsens fackliga gren och ansåg mig stå till vänster om socialdemokratin. Men blev hånad av studentvänstern för att vara högerlakej.

Så på frågan om vem ”vänstern” egentligen är till för i dag kan jag bara svara att om du menar den dogmatiska och begränsade ”vänstern” från 1960-70-talen så har den aldrig representerat arbetarklassen.
Däremot hatade den arbetarrörelsen, hade en elitistisk människosyn och visste vad som var rätt och sant utan att behöva fundera över det.
De uppfattningarna finns nog kvar hos somliga.

Det finns dock en kärna av förnuft i Arpis beskrivning. Dagens vänster är desorienterad och splittrad om man mäter efter de gamla vänster- och högerskalorna.

Men enligt min uppfattning står idag den politiska kampen å ena sidan mellan dogmatisk konservativ nyliberalism, den som Arpi bekänner sig till, och å andra sidan en socialliberalism som bland andra dagens arbetarrörelse står för.

Nyliberalismens ideologer hävdar att politiken måste anpassa den ekonomiska politiken till den kapitalistiska världsordningen.
Alternativet, socialliberalism, innebär att politiken anpassar den politiska ekonomin till människans behov.
Om man vill kan man formulera dessa skillnader i höger och vänster.




lördag 12 augusti 2017

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 
Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.
Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:
1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.
Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Andra


onsdag 9 augusti 2017

Vad kan bota den sjuka svenska vården?

Vårdkrisen är föremål för betraktelser på två av dagens ledarsidor.

Ludvigsson och Swedin ser olika symptom och ordinerar därför helt olika behandling.

Ludvigsson refererar ett antal fall: ”Dement man dog efter rullstolsfall.”, ”Åldring fick dö i dagrummet.”, ”Patient dog av sent upptäckt infektion.” och ”Hallands sjukhus missade ett provsvar som visade att en patient drabbats av hudcancer”.
Hon skyller misstagen på personalen t.ex. att ”personal måste ha lidit svårt av någon perceptionsstörning”. ”I samtliga fall har den ansvariga personalens tillkortakommanden orsakat dödsfallen.”
Ludvigssons ordinerar mer privat kapital i vården samt ”Att effektivisera vård- och omsorgsapparaten” som en del av lösningen.
 ”Dessutom måste verksamheten ständigt synas. Annars kommer nya anslag cementera dysfunktionella ordningar.”
Hon ordinerar också en ”selektiv välfärdsordning” vilket betyder att låta de svårast sjuka och de mest behövande äldre ta större del av de ekonomiska resurserna i anspråk. Och slår fast att ”Budgetverklighet och personalansvar är vad som avgör vårdens kvalitet.”

Swedin anser att det är skattesänkningarna, på 248 miljarder kronor sedan millennieskiftet, som är orsaken. Han menar också att samtidigt som vården har privatiserats har vi fått se hur skattepengar som kunde ha gått till omsorg om våra medmänniskor blivit privata vinster eller slussats till skatteparadis.
Han hänvisar till en genomgång som tidningen Sjukhusläkaren har gjort, där det kontsterats att vart fjärde Maria-anmält dödsfall i dag beror på personal- och vårdplatsbrist. På stress och överbelagda avdelningar.
”Ett dödsfall i månaden. Det är vad krisen i svensk sjukvård nu har lett till.
Samtidigt stänger antalet vårdplatser i en rasande takt, rapporterar Svenska Dagbladet. På 20 år har vårdplatserna minskat med 10 000 och bara mellan 2015 till 2016 kapades flest vårdplatser på ett helt decennium. I fjol fanns det bara drygt 23 200 vårdplatser.”

Utan tvekan är ordinationerna ideologiskt betingade och speglar den politiska låsningen i frågan.

Kan denna politiska låsning överbryggas och hur löser man den i dagens parlamentariska situation där inget politiskt parti kan genomdriva sin linje?

Medan vi väntar på lösningen dör patienter i onödan och sjukvårdspersonal far illa och går på knäna.












måndag 7 augusti 2017

Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 
Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.
Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.


Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.




måndag 31 juli 2017

Den kåta alliansen

Journalister bör iaktta konsekvensneutralitet och största möjliga objektivitet i vad de publicerar.
Ett undantag är de ”journalister” som är ledarskribenter för vilket precis tvärt om gäller. De ska ta politisk ställning och just tänka på att deras texter ska få konsekvenser.
Så egentligen är ledarredaktionerna inte journalister utan opinionsbildare. Och som sådana kan de inte avkrävas journalistiskt ansvar. Men många ledarkommentatorer gömmer sig bakom journalistens yrkesroll.

Själva sakfrågan är i sig inte så märklig även om den är olycklig.
Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och företaget IBM har försatt landet i fara genom att låta utländska, ej säkerhetstestade IT-tekniker, få hand om den svenska myndighetens register. Generaldirektören har därvid även handlat emot gällande lag.

När det gäller lagbrott brukar man döma utifrån om brottet varit uppsåtligt eller inte.
Ännu har inte detta utretts. Ingen ska heller dömas ohörd. Ingen är skyldig förrän domstol sagt sitt. Vi har ännu inte hört generaldirektören.

Regeringen Reinfeldt hade, med hjälp av den dåvarande oppositionen, outsourcat – lagt ansvar för – skötseln av flera IT-register för att minska skattebetalarnas kostnader. Detta hade Riksrevisionen tidigare föreslagit. Att minska kostnaderna tycks således vara generaldirektörens motiv för sitt handlande.
Hade hon uppsåt att försätta vårt land i fara?
Var det rätt att
outsourca registren?
Och vilken roll har företaget IBM i sammahanget?
Hade nödvändiga säkerhetsaspekter beaktats vid beslutet om
outsourcing?
Ingen vet.

Visserligen är oppositionens roll att kräva alla korten på bordet.
Men det är inte vad oppositionen i första hand gjort. I stället har alliansen som första viktiga åtgärd begärt att ”ansvariga ministrar” omedelbart ska avgår från regeringen.
Ministrarna har visserligen ett formellt ansvar för sina myndigheter bland andra
dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) och möjligen inrikesministern Anders Ygeman (S).
De har nu också avgått.
Men saken är långtifrån utredd.

Och alliansen vill att även försvarsministern avgår.
Det är tveksamt om ministrarna handlat orätt genom att inte informera om läget så snart de kände till förhållandena.
Ty med tanke på att saken handlar om hemligt material som SÄPO utrett, kan det kanske funnits skäl att inte gå ut till media och berätta om schabblet.
Ingen vet. Det är inte utrett.

Per Gudmundsson är däremot säker och hänvisar till riksdagsmajoriteten.
”Riksdagsmajoriteten pekade också ut försvarsminister Peter Hultqvist (S), som på samma sätt under tio månader känt till att hemliga och vitala uppgifter komprometterats av Transportstyrelsen men underlåtit att informera statsministern.”
”Ministrarnas förklaringar lät dessutom både vaga och undflyende – ljög de rentav?”
”Regeringen har ännu inte förklarat när den hade tänkt informera. Kanske skulle ingen få veta.”
”Regeringen är underställd riksdagen. Regeringsformen – grundlagen – ger riksdagen rätt att avsätta ministrar som inte har riksdagens förtroende”.
”Den sosse som frivilligt avstår från regeringsmakten har ännu inte fötts.”
Argumentationen och de vaga antydningarna är på den nivå som man finner på s.k. sociala media.

Många allianspolitiker är mest kåta på att avsätta regeringen.
Vilket i och för sig inte är så konstigt då riksdagsmajoriteten - alliansen + SD - ju är mot regeringen.
De saknar inte bara förtroende för några enstaka ministrar utan för hela regeringen och dess partier.
Men deras kåthet på att skada regeringen är starkare än omsorgen om att sanningen och ansvarets alla delar kommer fram.

Även det är allvarligt.