Tiggeriförbudet i Eskilstuna

Från och med i går, den 1 augusti, gäller föreskrifter om att fattiga människor kommer att behöva söka tillstånd för att tigga på vissa platser i Eskilstuna.

Tillstånd kan, via blankett, sökas hos polismyndigheten. Ansökningsavgiften är 250 kronor. Den som tigger utan tillstånd kommer att kunna dömas till penningböter.

De romska minoriteterna som kommer hit och tigger är i praktiken utestängda från arbete i sina hemländer.
Det enda som återstår för dem är att tigga. Alternativen är att stjäla eller prostituera sig. 

Tiggeriet är den synliga fattigdomen. Och vi i välfärdsstaten vill inte se den.
Därför förbjuder Eskilstuna kommun tiggeriet och gör tiggarna till lagbrytare.

Det har antytts att tiggarna själva inte får behålla allmosorna utan att en slags maffiaorganisation tar huvuddelen av vad de får i sina muggar.
Det finns inga bevis för att det är så. Och om det skulle finnas det så är det väl de som utnyttjar tiggarna som skulle sättas dit.

Andra hävdar att tiggeriet beror på lättja. Det är inte troligt. Att dag ut och dag in sitta och tigga är inte lätt.
Om det vore lättsamt och lönsamt att tigga skulle även svenskar sitta utanför köpcentra och be om en slant. 

Jag förutsätter att Eskilstunas lagstiftare haft något motiv för sitt beslut. Jimmy Janssons argument håller inte.

 Någon samhällsforskare borde undersöka hur det verkligen förhåller sig med alla påståenden om tiggeriet och om utfallet av den nya lagen.
Kan vi rikta lagar mot en särskild folkgrupp skulle vi väl också kunna hjälpa den ur fattigdomen.

 Nu har tiggarna, från sina platser, börjat sälja blåbär och därmed, åtminstone tillfälligt, kunnat komma undan den nya bestämmelsen.

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".

Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Eskilstuna Kuriren Ledare 

Jimmy Jansson i SVT 

AB 

Stockholms stadsmission om tiggeri 
Arbetet Drömmen bakom tiggeriet
Eskilstuna kommun om förbudet

Min blogg i samma ämne

Att förjuda tiggeri l

Förbjud fattigdom
Då medmännskor ber om hjälp 

Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.

Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.

Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.

Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.

Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 

”Samhällsfara om allt fler tycker som Östling” SvD
”Vad fan får jag för pengarna?” SvT 

Moderatlagen är barbarisk och gör mig till lagbrytare

Det märkligaste argumentet för att förbjuda tiggeri är ”Att ge tiggare pengar löser inte fattigdomsproblemet”.

Sagt på moderatstämman som nyligen fattade beslut om förbud.
Men även socialdemokraten Ardalan Shekarabi har sagt något liknande. 

Det är ett lika intelligent påstående som att
”att du betalar skatt löser inte landets skuldproblem”, ”om du uppträder vänligt mot din granne ger det inte världen fred”, ”att du låser dörren efter dig gör inte att inbrotten upphör”.

Då jag ger en medmänniska en tjugokronorssedel när jag går ut från butiken löser det förvisso inte fattigdomsproblemet i stort eller den enskildes som ber om hjälp. Det gör det inte om jag ger tjugo kronor till en biståndsorganisation heller.
Men jag är bara en människa som hjälper en annan människa som ber om hjälp.
Att göra en sådan handling olaglig är statligt barbari.

 Moderatlagen gör mig dessutom till lagbrytare.

Tio frågor till dig som är förbudsivrare

1. Tror du att fattigdomen bland romer i Rumänien upphör eller mildras om Sverige lagstiftar mot att rumänska romer som kommer hit och ber dig och mig om hjälp?

2. Är det romernas eget fel att de är fattiga?

3. Bör inte den som ber om hjälp själv kunna avgöra om hen behöver hjälpen eller inte?
4. Bör inte den som vill ge en fattig medmänniska en slant kunna avgöra om hen vill ge eller inte?
5. Tror du att den individ som sitter och ber dig om hjälp om en allmosa inte behöver den?

6. Anser du att empati är en känsla som vi borde göra oss av med?
7. Varför ska staten, kommunen eller polisen bestämma om jag ska ge pengar till en hjälpbehövande?

8. Varför vill du förbjuda mig att ge om jag vill göra det?

9. Kan man inte ge fattiga hjälp både genom att betala skatt till statligt bistånd och genom att ge i handen direkt till den som är fattig?

10. Är en rom från Rumänien, som sitter utanför en butik och ber om din hjälp, mindre värd än en svensk med välbetalt arbete?

SvT Fakta: ”Tiggeriförbud i olika länder”

Amnesty ”Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter”

-

Lag mot tiggeri förbjuder medmänsklighet

De tiggare vi nästan dagligen möter, t.ex. utanför matvarubutiker, är arbetslösa och är inte svenska medborgare.

De kommer tillfälligt till Sverige för att de, på grund av sin etnicitet, inte kan få arbete i de länder där de är medborgare. Men de är människor.

Nu vill en del svenska medborgare förbjuda tiggarna att komma till Sverige för att tigga.
Om de kom som turister skulle de däremot vara välkomna.

De svenska moderaterna och sverigedemokraterna och en och annan sosse vill förbjuda tiggeriet för att vi ska slippa att möta fattigdomen så tydligt.
Däremot har förbudsivrarna inga förslag om hur vi ska bli av med själva fattigdomen eller arbetslösheten.

Bland motiveringana för ett förbud är ett att en del typer uppträder som en slags hallickar som utnyttjar tiggarna genom att tvinga dem att avstå en del av vad de får in på tiggeriet.

Horor är liksom tiggarna också människor. Sexköpslagen förbjuder därför inte horor från att sälja sextjänster. Däremot är det förbjudet att köpa sex och att tjäna pengar på att horor säljer sex. Torskar och hallickar, men inte horor, bedriver olaglig verksamhet.
I konsekvensens med sexköpslagen borde därför inte tiggarna förbjudas att tigga men givare att ge.

En sådan lag skulle hindra mig, att av empati, ge en medmänniska hjälp. Empati skulle bli olagligt.
Visserligen skulle jag då i stället kunna ge till hjälporganisationer men då vet jag ju inte om pengarna verkligen kommer till den som behöver dem.

De som utnyttjar tiggarna på samma sätt som hallickar utnyttjar horor bör hindras i sin verksamhet av den enkla anledningen att det borde vara förbjudet att utnyttja andras fattigdom.

Men när vi i Sverige köper billiga produkter som tillverkats av fattiga löntagare i låglöneländer kallas det inte för att vi utnyttjar fattigdomen utan för att vi hjälper de fattiga.

Och då svenska kapitalägare tjänar pengar genom att underbetala löntagare i fattiga länder uppskattas de för att de giver fattiga arbetslösa arbete.

Ingenting är enkelt i vår värld.
Det konstaterade redan den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924) när han skrev:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".

SvT ”Moderaterna vill ha ett nationellt tiggeriförbud”
Expressen ”Detta innebär ett nationellt tiggeriförbud”
DI ”Svensk Handel välkomnar tiggeriförbud” 
Amnesty Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter

Ivar Arpi, SvD Ledare ”Låt inte tiggeriet normaliseras” 
Mårten Schultz, professor i civilrätt, SvD ”Tiggeriförbudet är en rättsteknisk mardröm”

Läsvärd ledare av Tove Lifvendahl i SvD 10 sept.  ”Flera frågor ligger i den tiggandes kopp”

Reno Norden och den svenska modellen

 I gårdagens SvD Näringsliv bekräftar chefsanalytiker Peter Malmqvist, som var ekonomijournalist vid Svenska Dagbladet 1988–94, att det är något skumt med företaget Reno Nord.

”Jag tittade på bolaget för en tid sedan, före den här konflikten i Stockholm. Då var räkenskaperna väldigt svaga för koncernen, säger han.

Bolaget var rejält på fallrepet i både Norge och Danmark redan i våras. Det går inte att utesluta konkurs.”

Malmqvist berättar att både de danska och norska dotterbolagen har fått göra stora nedskrivningar på grund av förluster i kontrakt. Renos senaste kvartalsrapport innebär att 237 miljoner reserverats för framtida förluster, och goodwillnedskrivningar har gjorts med 134 miljoner. Under första kvartalet i år var omsättningen 447 miljoner norska kronor, och förlusten 375 miljoner.

Peter Ekholm, vd för den svenska delen av Reno Norden, har medgett att Stockholms nya sopkontrakt förutsätter sänkt lön för sophämtarna.

Lönesänkningen och den nya lönemodellen var inräknad i kalkylen hos Reno Norden som vann upphandlingen.
”Det är omöjligt att gå in i ett kontrakt som förutsätter sänkta löner. Det har jag aldrig stött på som analytiker. Däremot att produktiviteten ökar. Men inte genom lönesänkningar”, kommenterar Malmqvist.

Reno Norden har också gång på gång kritiserats av Arbetsmiljöverket för bristande och rentav hälsovådlig arbetsmiljö. Det rapporterar TV4 Nyheterna.

En fråga i sammanhanget är vilka krav Stockholms stad ställer på företagen i upphandlingarna.
Hur som helst, den uppkomna situationen kostar skattebetalarna pengar.

Sopgubbarnas strejk väcker liv i politiska krafter, både de till höger och de till vänster, som vill komma åt den svenska modellen.
Därför kan det vara läge att påminna om att det tagit hundra år av kamp mellan kapitalägare och löntagare, samt en relativt återhållsam lagstiftning, som har resulterat i en förhållandevis väl fungerande fredlig och reglerad klasskamp. Resultatet är ”den svenska modellen” med kollektivavtal, fredsplikt, strejkrätt, föreningsrätt, organisationsfrihet och andra viktiga samarbetsformer på arbetsmarknaden.

Allt detta skapar trygghet och stabilitet åt svensk arbetsmarknad, vilket bland annat gynnar den svenska konkurrenskraften.

Kollektivavtalet, till exempel, har fördelar för löntagarna men även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger också arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nu tycks Reno Nord genom sitt agerande provocerat fram konflikten med sopgubbarna som svarat med en strejk som inte följer regelverket.
Det är aldrig ens fel att två träter.

Om den svenska modellen ska kunna bevaras bör politikerna hålla fingrarna i styr och inte ingripa med lagstiftning.

Expressensledare i dag ”Sopstrejken sabbar svenska modellen”

Martin Klepke, Arbetet: Ekonomisk inkompetens och klasshat bakom kritiken mot sopåkarna”

Transportarbetaren ” Det här handlar striden om”

Det går inte att lagstifta mot fel åsikter

På Aftonbladet Debatt i dag vill 73 välmenande debattörer förbjuda ”rasism”.

De anser att vi bör lära av historien och stoppa odemokratiska organisationer i tid, innan det är för sent.

När det gäller historiens lärdomar: Haltar inte jämförelsen mellan den tyska nazismens rasläror i början och mitten av 1900-talet och dagens främlingsfientlighet?
När den nazistiska rasismen och judeförföljelserna började, och ledde till att miljoner människor utrotades i Europa, rådde redan ett mycket gammalt och allmänt spritt judehat i samhället. Nazisterna skapade inte rasismen men utnyttjade politiskt den rasism som redan fanns. Rasbiologin var dessutom, i de flesta länder, ett ganska accepterat vetenskapligt forskningsfält. Svenska sällskapet för rashygien i Uppsala stiftades till exempel år 1909.

I dag är judehatet koncentrerat till små extrema bakåtsträvande grupper. Rasläran finns inte längre som vetenskap utan betraktas som ett vetenskapligt misstag på historiens skräphög.

I dag är det knappast någon vettig människa som hävdar att det finns mänskliga raser. Man kan inte lagstifta bort tokiga idéer. Sådana kan möjligen bara motverkas med vettiga argument.

Om de välmenande undertecknarna med ”rasism” menar främlingsfientlighet är frågan om det är möjligt att lagstifta bort den. Det verkar svårt rent definitionsmässigt.
En del människor i vårt land propagerar ju för att vi måste försvara oss mot rysk aggression och att vi därför måste gå med i försvarsorganisationer som riktar sina vapen mot Ryssland. Man skulle kunna hävda att det är ett uttryck för främlingsfientlighet.
Om Ryssland verkligen skulle anfalla Sverige, och alltså uppträda som vår fiende, skulle ju varenda svensk bli främlingsfientlig d.v.s. fientlig gentemot ryssar.

Nazisterna vill, om de kommer till makten, inskränka yttrandefriheten.
Det gör dem till motståndare till demokratin.
Om demokratin vill förbjuda nazisternas rätt att yttra sig har demokratin då anammat nazisternas ideologi eller tagit avstånd från den?
Är det inte som att ge en unge stryk för att lära ungen att inte slåss?

Se min blogg ”Begränsa inte yttrandefriheten” 

Yttrandefrihetsgrundlag
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform 

Begränsa inte yttrandefriheten

Jag minns hur vi, en gång på sextiotalet, i en facklig studiecirkel diskuterade yttrandefrihet.

Vi kom till det då mycket teoretiska resonemanget om huruvida antidemokratiska uppfattningar skulle kunna tolereras i en demokrati. Då handlade det mest om kommunismen.
I cirkeln rådde delade meningar om det.

Min egen ståndpunkt var att även uppfattningar från sådana som ville avskaffa demokratin paradoxalt nog måste tillåtas.
Ingen av oss i cirkeln kunde ana att frågan skulle bli ett verkligt problem.

Jag har trots allt inte ändrat uppfattning i den frågan sen dess.
Yttrande- och åsiktsfriheten måste vara total i en demokrati annars är det ingen demokrati.

Varje organisation som inte bryter mot lagen måste tolereras. Om den demokratiskt valda lagstiftande församlingen, riksdagen, stiftar lagar som begränsar yttrandefriheten har den fattat ett odemokratiskt beslut eller åtminstone tagit ett första steg mot ett odemokratiskt samhälle.

Om nazisterna vill framträda i Almedalen, och därvid följer lagen, ska de inte bekämpas med odemokratiska åtgärder, utan med argument. Det stärker demokratin.
Åsiktsförbud undergräver den.

Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) 

Regeringsformen 2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter Opinionsfriheter 

Sydsvenskan ”Sjöstedt vill stoppa nazisterna” 

SR ”Niklas Nordström (S) om nazister i Almedalen: Fel att gedem tillstånd” 

Helagotland ” Löfven kritisk till regionens nazistbeslut” 

AB Nyheter 

SvD Ledare 30 juni 
AB Debatt "Förbjud nazistgrupper"

Lag är lika med rätt men inte alltid rättvis

Martin Valfridssons utredning om tiggarna är enligt TT ”kärv”.

Valfridsson var statssekreterare hos Beatrice Ask på Justitiedepartementet 2011-2014. Han har varit rådman och i valet 2010 ställde han upp i kommunalvalet för moderaterna i Stockholms kommun och 2014 jobbade han även som chefsombudsman för Stockholmsmoderaterna.

Han slipper själv tigga, och som jurist står han över egna åsikter och intressen.
Han uttalar sig endast som professionell jurist.

Men det finns trots det andra sätt att se på hur man ska hjälpa tiggarna.
Eller som den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924) skrev:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".

Historien visar också att:

Lag är rätt men inte alltid rättvis.
Juridikens regler är inte alltid humana.
Men lagen måste följas och tillämpas lika annars väntar kaos.

Valfridsson anser att man inte ska lägga pengar i tiggarens mugg utan att man i stället bör skänka pengarna till de organisationer som arbetar med att hjälpa i tiggarnas hemländer.

Men utanför Coop, Willys, ICA och andra platser sitter individer som behöver direkt hjälp.
Jag fortsätter därför att ge tiggare men bidrar också till hjälp i tiggarnas hemländer.

Tiggeri är inte brottsligt men med Valfridssons förslag är det på väg att bli det.

Utredningen:
SOU 2016:6, ”Framtid sökes – Slutredovisning från den nationella samordnarenför utsatta EU-medborgare” 

Eskilstuna Kuriren: 

SvD 

Maria Ludvigsson SvD 

Lagen är lika för alla, men gäller det också moralen?

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd". 

Skrev den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924)

När romer utan bostad här i Sverige slår sig ner på en privatägd tomt gör de sig skyldiga till brott mot Sveriges Rikes Lag.

 Detta lagbrott skulle aldrig fastighetsdirektör von Fjärt göra sig skyldig till. Hen frestas inte ens till det emedan hen redan bor i en tolvrumsvilla i Djursholm.

Man kan anta att romerna, under förutsättning att de känner till den svenska lagen, handlar i desperation eftersom det inte finns något boendealternativ för dem.
Till råga på allt är de aktuella romerna inte svenska medborgare. I sitt hemland är de i realiteten utan lagligt skydd.

Men de gör sig skyldiga inte bara till lagbrott utan även till angrepp på den privata äganderätten. Tomten som de ockuperat ägs av en person som har laglig rätt att disponera den som hen vill, eftersom hen äger den.

Å andra sidan skulle de aktuella romerna inte komma på tanken att bryta mot många andra lagar som däremot von Fjärt möjligen skulle kunna frestas att bryta mot, till exempel insiderbrott, skattefusk, bokföringsbrott m.m.

 Nu vet vi ju inte om von Fjärt gjort eller ens övervägt dessa lagbrott så han ska inte anklagas. Och de aktuella romerna har ingen anledning att bryta mot dem. Så det jämnar ut sig.

Men detta innebär, moraliskt sett, att lagen inte är lika för alla. Den är visserligen formellt och juridiskt lika men den höjer sitt varnande finger till olika grupper i samhället.
Lagen är en juridisk sak. Moral är något annat.

Mary ”Mother” Jones (1830–1930) var en amerikansk facklig aktivist som kämpade för arbetarnas rättigheter och bekämpade barnarbete i USA 1860-1930.
Hon sa till en man som hamnat i fängelse för att han stulit ett par skor:
”Hade du stulit en järnväg kunde du ha blivit senator”.
Den tidens USA var inte laglöst men det fanns stort utrymme för de starka att skaffa sig egendom på omoraliskt sätt.

Ett lagligt undantag på juridisk olikhet inför lagen finns i vårt land. I Regeringsformen 5 kap. 8§ fast: ”Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef.”
Likheten inför lagen gäller inte Carl Gustaf Folke Hubertus, Bernadotte.

AB 

Politism 

Expressen ledare 

Expressen kvällsposten 

Sydsvenskan

SvD Ledare 

DN ledare

Moderattant och SvD:s ledarskribent emot olagliga bosättningar!

Redan författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844-1924) konstaterade att ”Lagen är i sanning rättvis, den förbjuder såväl den rike som den fattige att sova under broarna att tigga på gatan eller att stjäla bröd.”. (Den röda liljan, 1894 )

Ungefär samma mening utvecklar Per Gudmundson i sin ledare i SvD i dag. ”Lag gäller även för tiggare”. 

Men huruvida Gudmundson, liksom den franska författaren, är ironisk är tveksamt.

Gudmundson verkar mena allvar när han hötter med ledarfingret såväl åt tiggare som eliten att bosätta sig på annans mark.

Han refererar till det moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr som vädjar till riksdag och regering att ändra lagstiftningen, så att de olagliga bosättningarna kan avhysas.

”Hon har givetvis rätt. Enskilda måste ha rätt att freda sin egendom, även i de fall där det är osedvanligt synd om inkräktaren. På samma sätt måste kommunen ha möjlighet att upprätthålla ordning på de gemensamma ytorna.”

”De senaste åren har den allmänna debatten dock kantrat på ett sätt som har lett till att ordningsmakten har retirerat av hänsyn till opinionsvindar och mediedrev. Lagarna och reglerna efterlevs inte längre, av rädsla för beskyllningar om att bedriva häxjakt på Europas fattigaste. Samhället skickar därmed signalen att det är fritt fram för hitresta tiggare, varför företeelsen växer.”, skriver Gudmundson.

Och fortsätter: ”Men dessa är regler som gäller alla och envar. Att upprätthålla dem är inte att jaga romer med blåslampa. Det är att värna rättsstatens fundament att verka för att lagen ska gälla, lika för alla.”

Toppen! Han och den moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr är emot olagliga bosättningar. Det går verkligen framåt för mänskligheten!

Förbjud fattigdom i stället för tiggeri

Apropå danskarnas förbud mot tiggeri:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Tiggeriet är inget nytt, inte heller förbud mot det. Det märkliga är att vi idag inte hunnit längre i förmågan att stävja fattigdom.

Under andra halvan av 1400-talet började fattigdomen få sådan omfattning att myndigheterna över hela Västeuropa tvingades vidta åtgärder. I de flesta länder förbjöds tiggeri.

1459 bestämde magistraten i Augsburg att alla främmande tiggare skulle lämna staden inom tre dagar och att stadens egna fattiga inte längre fick tigga i kyrkorna om söndagarna eller i borgarnas hem. Samma år utfärdade Filip III ”den gode” (1396–1467) en förordning om att i Brabant tiggare som kunde arbeta måste lämna hertigdömet inom tre dagar annars skulle de sändas till galärerna. Samma förordning utfärdades i Flandern, Holland och Zeeland.
Efter 1460 sökte magistraten i Strassburg genom en hel rad åtgärder hindra att fattiga tog sig in i staden. Fattiga från landsbygden fick inte stanna i staden mer än tre dagar, alla utom invalider, sjuka och gamla förbjöds att tigga. Överträdelser straffades med spö.
1473 beslöt Parisparlamentet att arbetslösa fattiga kunde dömas utan rättegång och att misstänkta invånare kunde få sina inkomster noggrant undersökta.
Allt fler åtgärder mot lösdriveri och fattigdom vidtogs. År 1496 gav Karl VIII (1470–1498) i Frankrike i en förordning domstolarna fullmakt att sända lösdrivare till galärerna.
I England utfärdade Henrik VII (1457–1509) år 1495 en "Förordning mot vagabonder och tiggare" som innebar att tiggare och andra lättingar skulle sättas i stocken under tre dagar, piskas och skickas hem.

I Paris förordade parlamentet 1516 att alla lösdrivare (”Vacabons, oysifs, caymens, maraulx et belistres, puissans et sains de leurs membresî”) måste lämna staden. De som därefter visade sig på gatorna skulle gripas av stadens polis och överlämnas till myndigheterna. Myndigheterna skulle i sin tur sätta de häktade lösdrivarna i beredskapsarbete och i gengäld hålla dem med mat. Men bestämmelsen tycks inte ha följts i praktiken. En månad efter beslutet hade bara 24 lösdrivare överlämnats till staden.
1525 diskuterade Parisparlamentet på nytt tiggeriet "eftersom nöden är stor och antalet fattiga ofantligt större än någonsin förr". Förslag om att förvisa dem, ordna beredskapsarbeten, ge understöd och samla ihop dem till ett enda område diskuterades. Parlamentets förste talman gillade inte idén om att koncentrera de fattiga till en plats. "Samlar man ihop 500 är de snart 6000 redan efter en vecka" sa han. En ledamot, Jean Brissonet, ansåg att man borde använda de fattiga till att förbättra stadens befästningar. Han hävdade att många av dem som tiggde på gatorna egentligen ville arbeta för sitt upphälle och att de tiggde bara för att det inte fanns arbetstillfällen.
Diskussionen utmynnade i ett beslut om att man skulle jaga iväg alla utsocknes tiggare och sätta de övriga i beredskapsarbete. Man beslöt dessutom att ta ut en speciell skatt för att finansiera projektet. Naturligtvis kom det klagomål mot beslutet från medborgarna. Beredskapsarbetena sysselsatte som mest ett par hundra fattiga som fick en mindre ersättning för arbetet. Men skattemedlen räckte inte att ge arbete till alla. Antalet fattiga på Paris gator minskade inte heller.

De stora förändringarna inom jordbruket och näringslivet, prisstegringar och en ökande arbetslöshet försämrade kraftigt de engelska arbetarnas ställning under 1500-talet och allt fler drevs ut i  arbetslöshet.
Då Henrik VIII från 1536 till 1539 konfiskerade kyrko- och klostergodsen, som hade utgjort den tidens socialvård, försämrades villkoren även för de allra fattigaste.
Genom drottning Elisabeths (1533-1603) fattigvårdslag från 1601, drogs en skarp gräns mellan dem som var arbetsföra (able bodied) och de som inte var arbetsföra (impotent) fattiga. De icke arbetsföra skulle underhållas genom en obligatorisk fattigskatt medan de arbetsföra skulle sättas i arbete. De fattigas barn och föräldralösa barn skulle sändas i lära. Lagen föreskrev också att varje församling skulle sörja för sina egna fattiga och att fattiguppsyningsmän skulle tillsättas.
Dessa skulle, tillsammans med kyrkvärdarna, se till att pengarna kom in som en kommunal fattigskatt.
Lagen ledde till bl.a. till att det blev mycket bråk om vem som skulle anses som fattig, vilka kriterier som skulle gälla för fattigdom och i vilken församling den fattige hörde hemma. 1662 stiftade därför Charles II (1630-1685) en lag där det fastställdes att det krävdes fyrtio dagars fast bosättning för att en person skulle få hemortsrätt. Men inom tiden för de fyrtio dagarna kunde fredsdomaren, efter klagomål från kyrkvärd eller fattiguppsyningsman, återföra den fattige till den ort varifrån han kommit. Men om den inflyttade arrenderade en gård för 10 pund om året eller kunde lämna en motsvarande ekonomisk säkerhet kunde han inte avvisas.

I Spanien spred sig fattigdomen och, bortsett från några kapitalstarka centra för den koloniala oceanhandeln, förföll städerna och de ganska nyetablerade industrierna. Klyftorna mellan de rika jordägarna och kapitalisterna å ena sidan och den fattiga befolkningen å andra, vidgades. Lågadeln, "hidalgos", måste söka sig ut till kolonierna eller ta värvning i hären. Tiggarna blev allt fler.
En förteckning från Cáceres i Estremadura år 1557 räknar med 1 900 fattiga på en befolkning av 7 400. 1595 var de fattiga 3 500 av totalt 8 300 invånare. I Trujillo var de fattiga hälften av befolkningen på 9 650 år 1557.
Mot slutet av århundradet skrev en Christobal Pérez de Herrera i en serie promemorior att det i Spanien finns 150 000 tiggare, 1608 talar han om en halv miljon och 1617 om en miljon. Även om uppgifterna inte är helt statistiskt tillförlitliga ger de ändå uttryck för en tydlig ökning.
Det var också vid den här tiden som den första stora utvandringen från Europa till Amerika skedde.

Den amerikanske forskaren Peter Boyd-Bowman har undersökt den spanska utvandringen och konstaterat att det, mellan åren 1506 - 1650, utvandarde 450 000 människor från Spanien till Amerika, mest till Mexico, Cuba och Latinamerika.

I dag finns ingenstans, som inte redan är befolkad, att utvandra till.

DN SvD
AB
GP