Det är synd,
eftersom partiets väg bör diskuteras och eftersom förslaget till partiprogram
är fattigt, men de luddigheter som Suhonen presenterar kan inte ligga till
grund för en diskussion eller en analys.
Han talar om
vänsterpolitik, med vad menas med det, konkret?
Suhonen
anser att socialdemokratin bör ta itu med arbetslösheten, fascismen och
exploaterandet av främlingsrädsla och islamofobi. Han menar också att arbetarrörelsens främsta
uppgift är:
” att hitta
en politisk analys av varför främlingsfientlighet blir politisk hårdvaluta i
kristider. Och framför allt presentera en politik som gör andra och mycket
väsentligare saker till centrum i människors politiska diskussioner.”
För analysen av dagens politik ordinerar Suhonen några böcker av ChantalMouffe
Colin Crouch
skriver om att de stora folkrörelserna försvunnit som demokratins jordmån.
Det är bara
att instämma.
Jag minns själv
hur folkrörelserna och arbetarrörelsen genomsyrade samhället under
socialdemokratins guldålder från efterkrigstiden tills inflationen och
globaliseringen helt förändrade situationen på 70-talet.
Kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget i Stockholm
låg LO och Folkets Hus och flertalet fackförbund. Där låg Arbetarnes tryckeri
som tryckte fackförbundens medlemstidningar. Rörelsen hade en rikstidning ”Morgontidningen”
och det fanns också en kvällstidning, ”Aftontidningen”. De trycktes på det egna
tidningstryckeriet Tidens tryckeri. Tidskriften ”Tiden” var rörelsens
ideologiska forum sedan 1908. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas
Bildningsförbund, ABF, Folkets Parker, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan,
Brevskolan och Förenings Filmo, och företag som Fackföreningarnas
byggnadsproduktion och Tidens förlag var mer eller mindre knutna till
arbetarrörelsen.
Unga Örnar
tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
A-bild var
rörelsens bildbyrå och AB Klichéteknik tidningens och tryckeriets
klichéanstalt.
I
arbetarrörelsens periferi, men med starka band, fanns Konsum, och HSB. Den
kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen.
Sveriges Radio, Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Riksbyggen, OK,
Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av
arbetarrörelsens ideal och personal.
Det fanns en
enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla
samhällets fronter. Den intensiva studie- och bildningsverksamheten upplyste om
arbetarrörelsens ideal.
Det politiska livet dominerades av arbetarrörelsen politiska gren,
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra halvan av
rörelsen, fackförbunden inom LO.
Rörelsen var
ett samhälle i samhället och befolkades av socialdemokrater och en och annan
kommunist. Många föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista
vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.
Många av dem
som var verksamma inom rörelsen kände varandra sedan ungdomsåren i SSU eller
hade knutit kontakter med varandra i styrelser, på möten och kongresser.
Folk
svetsades samman i det fackliga arbetet, möttes i partiföreningar och i
ABF-cirklar.
Inte så få
hade fått sin högre utbildning på Brunnsviks folkhögskola och Runöskolan.
Nätverket var starkt och utbrett.
Allt detta
har idag vittrat sönder.
Man kan
visserligen klandra socialdemokratin för detta men de yttre ekonomiska
villkoren har tvingat till ständiga reträtter.
Då folkrörelsebasen
för socialdemokratin vittrat sönder försvagas och förändras inte bara
socialdemokratin utan hela det politiska livet.
Det är
alltså meningslöst att drömma sig tillbaka till en förlorad guldålder. Den lär
inte återkomma.
Suhonen anser
att partiet inte har några riktiga förslag om hur nya jobb kan skapas. Ingen
kraftfull reformism som sparkar undan benen på intresset för invandringen.
Den sista meningen måste vara en felskrivning eller ett feltänk.
Som världen idag ser ut måste vi diskutera flyktingmottagningen och öka intresset
för att hjälpa folk i nöd.
Det är för övrigt i SD:s medvetna retorik att använda begreppet ”invandrare” och
inte prata om flyktingar.
Suhonen
sammanfattar sin kritik:
”Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyftor, bostadsbrist,
arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela
vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler
flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga
uppgifter som politiker ska göra något åt men där handfallenhet och passivitet
blivit norm när politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag. ”
Det är klart. Men frågan
är ju hur.
Har Suhonen något förslag om hur dessa problem ska tacklas utöver
skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och högre offentliga utgifter är det
ju bra om han redovisar dessa.
Och om skattehöjningar,
vinstförbud i välfärden och höge offentliga utgifter är vänsterpolitik är det
synd om vänstern.
AB