fredag 21 december 2012

Skattehöjningar för välfärden


I dagens ledare i Dalademokraten kommer Göran Greider fram till att missförhållandena inom välfärden beror på bristande resurser.

Jag trodde att de flesta redan insett att det saknas resurser inom välfärden.


Själv har jag på min blogg flera gånger påpekat att diskussionen om vem som ska bedriva verksamheterna inom välfärden är sekundär eftersom problemet är att både offentliga och privata aktörer tvingas rätta sin verksamhet efter minskande resurser.


Frågan är bara om skattehöjningar för att ge välfärden mer pengar löser problemet.


Innan man tar ut högre skatter för välfärden bör man undersöka bl.a. följande:


1.   Vad beror de minskade resurserna på?
·  Är det prioriteringar i den skattefinansierade sektorn som gjort att välfärdens resurser minskat? Har andra utgifter prioriterats på bekostnad av välfärdens?  I så fall, vilka? kan man göra en omprioritering.
·         Är det ökade kostnader inom välfärden som skapat problemen?
Välfärden kanske får lika mycket resurser som tidigare men det räcker inte längre för att täcka kostnaderna? Blir kostnaderna inom välfärden dyrare?

I så fall varför?




2.   Finns det alternativ till att öka skatterna för att komma till rätta med problemen?
·         Går det att göra omfördelningar av resurser inom den offentliga förvaltningen till förmån för välfärdssektorn?
·         Kan privat kapital öka resurserna inom välfärdssektorn?
·         Kan frivilligarbete och ideella insatser öka resurserna inom välfärden?


3.   Vilka följder får en skattehöjning?
·         En skattehöjning drabbar alltid låg och medelinkomsttagarna mest, hur man än utformar skattepolitiken. Finns det förståelse för skattehöjningar bland dessa grupper?
·         Är det möjligt att få väljarmajoritet för en skattehöjning?
·         Vilka samhällsekonomiska följder får en skattehöjning?
·         Hur vet man att en skattehöjning kommer att öka resurserna inom välfärden?
·         Hur vet man att inte resursbehovet inom välfärden bara ökar så att man ständigt måste öka skatterna?


Vilka svar på dessa frågor har Greider?








torsdag 20 december 2012

Till socialdemokaternas partikongress: Kom ut med socialliberalismen!



”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits. Boken kom ut på Tidens förlag 1941
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat.
Tingsten påvisade då att socialdemokratin fjärmat sig från sitt marxistiska ursprung, och beskrev partiets idégrund i bokens sammanfattning:
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”
Ingenting talar för att detta inte stämmer även idag.
Socialdemokratin är ett socialliberalt parti.
Alla beskyllningar för att partiet är socialistiskt – från höger - eller att inte vara det – från vänster - är alltså meningslösa.
Men socialismen, då?
Socialismen är inte död men tämligen illa misshandlad. Socialismen är fortfarande en utopi.
Ursprungligen var socialismen en vidareutveckling av liberalismen. Socialismen skulle leda till individens frihet, inte bara som liberalerna förkunnade som ”samhällskontrakt” på papperet, utan på riktigt. Löntagarna skulle befrias från det kapitalistiska oket som tvingade den enskilde in i stora produktionskollektiv under hierarkiskt och auktoritärt styre, utsugning och exploatering.
Då var socialismen ännu en levande utopi men tyvärr har den inte kunnat realiseras. Ingenstans har de socialistiska idéerna kunnat förverkligas.
I dag vet vi hur det gick med att omsätta idéerna i verkligheten. Bolsjevismens statssocialism och stalinismens diktatur och ofrihet förvandlade socialismen till dess motsats. Socialism = ofrihet, liberalism = frihet.
Det är inte konstigt om stora grupper väljare stöts bort av den socialistiska retoriken.

Socialdemokratin bör därför komma ut med sin socialliberalism och utveckla den. Möjligen kan partiet på mycket, mycket lång sikt återge socialismen dess frihetliga innehåll.
Förutsättningen är att socialdemokratin inte är en sluten och fix ideologi utan förblir en rörelse som ständigt förändrar och anpassar sin teori och praktik utifrån historiens och samhällets nya och förändrade förutsättningar.
Det är socialdemokratins styrka i jämförelse med de politiskt dogmatiska sekterna som strävar efter renlärighet och bokstavstro.

Arbetarrörelsen – LO och SAP ­ – är en frihetsrörelse.
Kommunisterna från 1917 ville ersätta kapitalismen med socialism, vilket gruvligen misslyckades. Alla sådana försök har misslyckats därför att dagens kapitalism är resultatet av en flerhundraårig historisk utvecklingsprocess. Den kan inte under överskådlig tid ersättas med något annat bara reformeras.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett detta och utnyttjar kapitalismen för ett enormt ekonomiskt uppsving.

Kapitalismen och marknadsekonomin existerar som världsordning och det lönar sig inte att blunda för det.
Världen är kapitalistisk, och de politiska ideologierna – från kommunism till nyliberalism – förhåller sig till kapitalismen på olika sätt.
En socialliberal vänster måste därför ständigt analysera kapitalismen och finna medel för att reformera och humanisera den i syfte att skapa störst möjliga frihet för alla.
Demokratin och friheten ska omfatta alla ekonomiska-, sociala och kulturella grupper i samhället.
Det kallar jag en vänsterlinje.


måndag 17 december 2012

Vad menas med vänsterpolitik?



Inte heller Suhonens nya artikel (SvD 16 dec,) ”S har allt att förlora på sin nuvarandestrategi ”  skapar ljus över vad Suhonen egentligen vill.
 
Det är synd, eftersom partiets väg bör diskuteras och eftersom förslaget till partiprogram är fattigt, men de luddigheter som Suhonen presenterar kan inte ligga till grund för en diskussion eller en analys.

Han talar om vänsterpolitik, med vad menas med det, konkret?

Suhonen anser att socialdemokratin bör ta itu med arbetslösheten, fascismen och exploaterandet av främlingsrädsla och islamofobi. Han menar också att arbetarrörelsens främsta uppgift är:
att hitta en politisk analys av varför främlingsfientlighet blir politisk hårdvaluta i kristider. Och framför allt presentera en politik som gör andra och mycket väsentligare saker till centrum i människors politiska diskussioner.”

För analysen av dagens politik ordinerar Suhonen några böcker av ChantalMouffe 

Colin Crouch skriver om att de stora folkrörelserna försvunnit som demokratins jordmån.
Det är bara att instämma.
Jag minns själv hur folkrörelserna och arbetarrörelsen genomsyrade samhället under socialdemokratins guldålder från efterkrigstiden tills inflationen och globaliseringen helt förändrade situationen på 70-talet.

Kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget i Stockholm låg LO och Folkets Hus och flertalet fackförbund. Där låg Arbetarnes tryckeri som tryckte fackförbundens medlemstidningar. Rörelsen hade en rikstidning ”Morgontidningen” och det fanns också en kvällstidning, ”Aftontidningen”. De trycktes på det egna tidningstryckeriet Tidens tryckeri. Tidskriften ”Tiden” var rörelsens ideologiska forum sedan 1908. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, Folkets Parker, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan, Brevskolan och Förenings Filmo, och företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion och Tidens förlag var mer eller mindre knutna till arbetarrörelsen.
Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
A-bild var rörelsens bildbyrå och AB Klichéteknik tidningens och tryckeriets klichéanstalt.
I arbetarrörelsens periferi, men med starka band, fanns Konsum, och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal och personal.
Det fanns en enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla samhällets fronter. Den intensiva studie- och bildningsverksamheten upplyste om arbetarrörelsens ideal.
Det politiska livet dominerades av arbetarrörelsen politiska gren, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra halvan av rörelsen, fackförbunden inom LO.
Rörelsen var ett samhälle i samhället och befolkades av socialdemokrater och en och annan kommunist. Många föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.
Många av dem som var verksamma inom rörelsen kände varandra sedan ungdomsåren i SSU eller hade knutit kontakter med varandra i styrelser, på möten och kongresser.
Folk svetsades samman i det fackliga arbetet, möttes i partiföreningar och i ABF-cirklar.
Inte så få hade fått sin högre utbildning på Brunnsviks folkhögskola och Runöskolan. Nätverket var starkt och utbrett.

Allt detta har idag vittrat sönder.
Man kan visserligen klandra socialdemokratin för detta men de yttre ekonomiska villkoren har tvingat till ständiga reträtter.
Då folkrörelsebasen för socialdemokratin vittrat sönder försvagas och förändras inte bara socialdemokratin utan hela det politiska livet.
Det är alltså meningslöst att drömma sig tillbaka till en förlorad guldålder. Den lär inte återkomma.

Suhonen anser att partiet inte har några riktiga förslag om hur nya jobb kan skapas. Ingen kraftfull reformism som sparkar undan benen på intresset för invandringen.
Den sista meningen måste vara en felskrivning eller ett feltänk.
Som världen idag ser ut måste vi diskutera flyktingmottagningen och öka intresset för att hjälpa folk i nöd.
Det är för övrigt i SD:s medvetna retorik att använda begreppet ”invandrare” och inte prata om flyktingar.

Suhonen sammanfattar sin kritik:
”Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyftor, bostadsbrist, arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga uppgifter som politiker ska göra något åt men där handfallenhet och passivitet blivit norm när politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag. ”
Det är klart. Men frågan är ju hur.
Har Suhonen något förslag om hur dessa problem ska tacklas utöver skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och högre offentliga utgifter är det ju bra om han redovisar dessa.
Och om skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och höge offentliga utgifter är vänsterpolitik är det synd om vänstern.
AB