lördag 29 januari 2011

Lyssna på råden – men gör tvärt om

Gör de extremt välbetalda aktieanalytikerna på banker och mäklarhus kring Stureplan någon nytta?
Är deras råd till kapitalplacerare värdefulla?
Ja, om man inte följer analytikernas råd utan gör tvärt emot vad de rekommenderar.
Det skriver Per Olof Lindsten på Veckans Affärer.
Att göra tvärtom mot vad analytikerna säger visar sig vara den bästa placeringsstrategin.

Vi som inte har pengar över att placera, behöver vi bekymra oss om det?
Ja, för något lurt är det i själva systemet.
En aktieanalytiker tjänar si sådär 90 000 kronor i månaden för att ge felaktiga råd.
En sjuksköterska cirka 20 000:- för att ge människor viktiga hälsoråd.
Om sjuksköterskan ger felaktiga råd kan hon straffas för det.
Aktieanalytikern kan bara fortsätta att glida runt i sin lyxbil.

måndag 24 januari 2011

Den nuderska paradoxen

Då Pär Nuder tackar nej till att bli socialdemokraterna partiledare visar han att han har självinsikt, att han är klok och förstår partiets problem. Egenskaper som gör att han skulle vara lämplig som partiledare.
Tackar han ja visar han dåligt omdöme och är olämplig.

SvD

Expressen

SvD


GP
Expressen

lördag 22 januari 2011

Alla är vi goda liberaler

Folkpartiet framhåller sig gärna som frihetens ensamme riddare och företrädare i svensk politik. I dagens DN-debatt ger Nina Larsson och Johan Pehrson uttryck för denna folkpartistiska självbild.
Det är naturligtvis att förhäva sig på andras bekostnad. Dessutom är det fel.
Som Herbert Tingsten redan på 40-talet konstaterade, så är samtliga demokratiska partier i Sverige liberala. Någon speciell socialdemokratisk politik fanns inte, menade han bl.a.

Liberalismen genomsyrar all politik i vårt land. Det är i själva verket den viktigaste orsaken till att Folkpartiet idag är ett litet 5-procentsparti. Liberaler kan nämligen lägga sina röster på socialdemokrater, moderater, kristdemokrater och centerpartister utan att ge upp sin liberala uppfattning. Då Moderaterna lyckas framställa sig som goda socialliberaler vinner de också socialdemokratiska socialliberala väljare.
Liberalismen har alltid bestått av olika riktningar, alltifrån dagens gammeltroende och dogmatiska ”nyliberalism” till pragmatisk socialliberalism. Dagens politik, från vänster till höger formar sig inom den liberala idésfären.
Nina Larsson och Johan Pehrson anger att en sann liberal hävdar:
•  ”Marknadsekonomin och den fria företagsamheten som grunden för välstånd.”
Gäller även socialdemokratin, men socialdemokratin framhäver dessutom arbetet som grunden.
•  ”Den som kan försörja sig själv genom arbete ska inte leva på bidrag.” Gäller även socialdemokratin.
Socialliberaler hävdar dessutom att det ska finnas ett skyddsnät för den som blir sjuk, arbetslös eller på annat sätt inta kan försörja sig. Även dessa ska kunna känna ekonomisk och social frihet. Gäller även socialdemokratin.
•  ”Internationalism. För frihandel och ökat politiskt samarbete.” Gäller även socialdemokratin.
•  ”Tydliga gränser för statens makt.” Gäller även socialdemokratin.
Dagens alliansregering gör dock stora avsteg från den principen genom att pumpa in skattepengar i näringsgrenar och branscher genom Rut- och Rotavdrag, kommunal skolpeng, vårdnadsbidrag, bankstöd m.m.
Nina Larsson och Johan Pehrson bör vara glada över att de liberala principerna har en så allmän ställning i det svenska samhället.
Men deras problem är att Folkpartiet därmed förlorar sitt påstådda monopol på liberala idéer.

fredag 21 januari 2011

Pippistark ekonomi – en saga?

OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria visste väl att ”Pippi Långstrump” är en svensk sagofigur, att hon inte finns på riktigt, när han jämförde Sveriges ekonomi med Pippis uppdiktade styrka.
Verkligheten ser inte så stark ut. Arbetslösheten är hög, hushållens skulder ökar allt mer, inflationen ökar, råvarupriserna stiger vilket påverkar räntan uppåt och en enskild stats ekonomi kan snabbt raseras beroende på vad som händer i omvärlden.
Men visst är det, ibland, skönt att förlora sig i sagornas värld.
Låt oss glädjas den korta tid som ges.

E24

SvD

GP

tisdag 18 januari 2011

Löntagare väljer mellan pest och kolera

Löntagarna på Fiats fabrik i Mirafiori utanför Turin har, med 54 procent av rösterna, röstat för försämring av arbetsvillkoren. De hade inget annat val.
Alternativet, enligt Fiatchefen Sergio Marchionne, var att fabriken måste stängas och produktionen flytta till Serbien.
Fiatchefens bud till löntagrna var: Jobba för sämre villkor eller bli arbetslösa!

Av de drygt 200 som varslades från Saab Automobile AB före jul får endast 55 personer stanna i fabriken.

Bilindustrin i Europa och USA konkurreras ut av industrin i Asien, främst Japan, Kina och Korea.
En kinesisk bilarbetare kostar kapitalägarna bara tiondelen av en europeisk.

Samtidigt pågår en global skattedumping. Länderna tävlar om att erbjuda kapitalet så låga skatter som möjligt.
Teorin som politiskt ska försvara skattesänkningspolitiken går ut på att sänkta skatter leder till högre skatteinkomster. Eller som Carl B Hamilton skriver i dagens SvD:
”Det viktigaste sättet att trygga välfärden är att trygga skattebaserna. Med lägre skattesatser blir det fler i jobb och då ökar skatteintäkterna samtidigt som kraven på bidragssystemen minskar. Jobbskatteavdraget är bara ett exempel på hur lägre skattesatser kunnat bidra till ökade skatteintäkter.”

Vilket borde bevisas. Erfarenheterna talar mot teorin. Ta USA som exempel.
Någonstans upphör inkomsteffekten av sänkta skatter.
Var går skärningspunkten mellan skattesänkning och den påstådda ökningen av skatteintäkter?
Någon?

Oavsett hur man teoretiskt försöker motivera skattesänkningarna så är det ett faktum att de på sikt leder till social nedrustning och en urgröpning av välfärden. Allt medan välfärden kräver allt större resurser.
Vad är alternativet till skattesänkningar?
Skattehöjning eller välfärdsminskning.

Men frågan är om löntagare med sämre arbetsvillkor och lägre reallöner kan förmås att betala högre skatt. Och högre beskattning av det rörliga kapitalet gör att kapitalet söker sig mer lönsamma marknader.
Man har arslet bak hur man än vänder sig.

Det bästa vore om våra politiker kan se pragmatiskt och realistiskt på utvecklingen och inte sköta ekonomin utifrån ekonomiska dogmer och teorier. Men har vi sådana?

söndag 16 januari 2011

De rika får mest skattebidrag

Den borgerliga regeringen förbjöd för några år sedan Statistiska centralbyrån att föra statistik över förmögenhet.
Men vi vet ju sedan tidigare att Sverige är segregerat och att de rikaste medborgarna bor i Danderyd, Lidingö, Höganäs, Lomma och Vellinge.
I skatteverkets rapport över vilka som utnyttjat skattereduktionen i Rot och Rut under 2010 visas att det är 3,3 procent av svenskarna som fått skattepengar för att bygga om och för att få städhjälp hemma.
De allra flesta av dem bor i just Danderyd, Lidingö, Höganäs, Lomma och Vellinge.
96,7 procent av svenska folket har alltså betalar in skatt till de 3,3 rikaste medborgarna.

De medborgare som minst har utnyttjat Rut är de som bor i Gällivare, Malå, Färgelanda, Kiruna, Arjeplog, Dorotea, Jokkmokk och Pajala.
Rotavdraget har minst utnyttjats i Kiruna, Haparanda, Sundbyberg, Södertälje, Botkyrka, Malmö och Bjurholm.

De som mest behöver skattepengar för städhjälp bor i Danderyd, Täby, Emmaboda, Höganäs, Tingsryd och Nåstad.

Mer om detta i LO-tidningens senaste nummer.


Marios blogg har tidigare skrivit om rut och rot

Om rika och fattiga

lördag 15 januari 2011

Sossarna är socialliberaler och bör vara stolta över det

Det är i år sjuttio år sedan som ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” kom ut på Tidens förlag 1941. Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat.
Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits. Tingsten påvisade då att socialdemokratin fjärmat sig från sitt marxistiska ursprung, och beskrev partiets idégrund i bokens sammanfattning:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Beskrivningen var antagligen riktig då, och är det säkert nu. Socialdemokratin är ett socialliberalt parti, (vilket även gäller vänsterpartiet om man skalar bort en del populistisk retorik).
Alliansen är ”ultraliberala” av olika dogmatisk grad, kristdemokraterna med konservativa inslag.

Bland alliansens sympatisörer och väljare, särskilt inom centern och folkpartiet, finns dock en stor grupp människor som är mer socialliberala än ultraliberala.
Dem kan socialdemokratin vinna, bara partiet blir klar över sin identitet.

Men socialismen, då?
Socialismen är inte död men tämligen illa misshandlad.
Ursprungligen var socialismen en vidareutveckling av liberalismen. Socialismen skulle leda till individens frihet, inte bara som liberalerna förkunnade som ”samhällskontrakt” på papperet, utan på riktigt. Löntagarna skulle befrias från det kapitalistiska oket som tvingade den enskilde in i stora produktionskollektiv under hierarkiskt och auktoritärt styre, utsugning och exploatering.

Vi vet hur det gick med socialismen sedan. Bolsjevismens stats”socialism” och stalinismens diktatur och ofrihet förvandlade socialismen till dess motsats. Socialism = ofrihet, liberalism = frihet.

I det korta perspektivet gäller det därför för socialdemokratin att förvalta det socialliberala arvet och på längre sikt återge socialismen dess frihetliga innehåll. Det kallar jag en vänsterlinje.

tisdag 11 januari 2011

Hägglund vill göra det obligatoriskt att subventionera sillätandet

”Jag tycker om sill men tycker inte att det ska vara obligatoriskt”, upprepar Göran Hägglund när han försvarar och förklarar vårdnadsbidraget.
Bidraget på upp till 3 000 kronor i månaden ska öka valfriheten för föräldrar och ge dem möjlighet att stanna hemma med sina barn i stället för att lämna dem på förskola.
Nu visar en rapport från Statistiska Centralbyrån att knappt två procent av dem som är berättigade till bidrag hittills har utnyttjat möjligheten.

Det är frivilligt för kommuner att införa bidraget för sina kommunmedlemmar och 104 av 290 kommuner har infört bidraget

Men Hägglund vill att det ska bli – just det – obligatoriskt. För kommunerna.
Vårdnadsbidraget innebär att skattebetalarna, oavsett om de gillar sill eller inte, ska subventionera sillen för dem som gillar sill.

AB
SR Studio 1

måndag 10 januari 2011

Staten pytsar ut 14 miljarder i bidrag till särskilt behövande

Förra året pytsade staten ut 14,4 miljarder kronor till särskilda behov som marknaden inte kunde tillfredssälla. Gick alltså skattepengarna till eftersatta grupper, utanförstående, medellösa, sjuka? Äldrevården?
Var det vård, skola och omsorg som fick del av skattepengarna?

Nej, det är alliansens politik för att marknadsanpassa näringslivet – Rut och Rot.
Alla som vill ha billigare städning och husreparationer fick dela på pengarna.
Regeringen litar inte på att marknaden klarar av att tillfredsställa dessa mänskliga behov utan bidrag.

14 miljarder kronor är vad det nya Karolinska sjukhuset i Solna beräknas kosta.
För 14 miljarder kan man ställa till med 1000 prinsessbröllop.
För 14 miljarder skulle alla svenskar kunna köpa lika många julklappar i år som köptes i julas.
Klart att Rut och Rot är populära! Här betala ju skatteverket ut pengar till folk i stället för att ta in stålarna.

Frågan är varför frikostigheten inte omfattar fler populära områden. Varför ges inte But, d.v.s. bidrag till bil- och båtinköp, Tut, d.v.s bidrag till transporter, Lut, d.v.s. bidrag för livsmedelskonsumtion, AKut, d.v.s. bidrag till aktie- och konstinköp o.s.v.

Privata Affärer

GP
SvD

USA.s eroderande ekonomi orsakar extremism

De flersta tidningars ledarsidor kommenterar den tragiska händelsen i Tucson, Arizona då en 22-årig vettvilling sköt den demokratiske kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet och vid samma tillfälle mördade sex andra personer.
I allmänhet anser ledarskribenterna att den förvirrade mördaren triggats av den allt råare retorik som utvecklats i den amerikanska politiken. Främst har den s.k. Tea-Partyrörelsen och den republikanske presidentkandidaten Sarah Palin som står för det allt grövre sättet att argumentera.
Tea party-rörelsen har t.ex. publicerat en karta där de med kikarsikte visar vilka demokratiska politiker de vill få bort. Vid kartan uppmanar de sina anhängare att ladda om och sikta. En av de demokratiska politikerna på listan var Gabrielle Giffords.

Det är möjligt att detta är den utlösande orsaken till att den troligen sinnesförvirrade mördarens dåd.
Men vad beror den hårdare och ner hänsynslösa retoriken på? Varför ökar motsättningen mellan de ultrakonservativa och den liberala ”vänstern” i USA?

Extrema rörelser, till vilka man får räkna Tea-Partyrörelsen, dyker alltid upp i samhällen med stora sociala motsättningar och där den ekonomiska basen är på väg att erodera.
Tyvärr är det ännu politiskt demokratiska USA ett sådant samhälle. Hög arbetslöshet, stora sociala och ekonomiska klyftor, urgröpta statsfinanser och en enorm utlandsskuld skapar allt mer desperata och extrema rörelser. Kampen om fördelningen av de minskade resurserna blir alltmer desperat. Exempel i USA är striderna om sjukvårdsreformen och skattepolitiken.
Detta påverkar hela det politiska etablissemanget och de politiska motsättningarna skärps ytterligare.

DN

SvD

Sydsvenskan
AB
SvD

SvD

Se även min blogg ”Dårarnas paradis”

fredag 7 januari 2011

Bankerna vann, skattebetalarna förlorade

E24 och Affärsvärlden meddelar att de fyra svenska storbankerna idag är värda 111 miljarder mer än före bankkrisen.
Det har alltså gått bra för bankerna, men har det gått lika bra för skattebetalarna?

Före krisen var bankerna frikostiga med pengar. Strax före krisen lånade banker och finansbolag ut drygt 144 miljarder kronor utan säkerhet. Det innebär att konsumtionskrediterna ökade med nästan 10 miljarder kronor 2008.
Det är lån som konsumenterna (mest löntagare och skattebetalare) med ränta måste betala igen till bankerna.

Även kapitalisterna fick rundliga lån.
Enligt SvD 31 jan. 2009 och SCB var bankernas utlåning till riskkapitalbolag i enligt följande:
Nordea 70 miljarder kronor
SEB 20 miljarder kronor
Swedbank 15 miljarder kronor
Handelsbanken 15 miljarder kronor

Så kom den bankkris som bankerna själva bidragit till. Nu behövde bankerna pengar. Riskkapitalisterna låg lågt.
Staten och skattebetalarna fick rycka ut.
Bankstödet kostade staten 25 miljarder kronor och kostnaderna för stöd till svenska exportföretag landade på 50 miljarder kronor.
I Sverige uppgick det totala bankstödet till cirka 2 000 miljarder kronor. En del ska bankerna betala tillbaka till staten men en stor del är rena bidraget.
Ekonomistyrningsverket, ESV, konstaterade under krisen att det svenska budgetunderskottet skulle bli 149 miljarder kronor varav hälften skulle bero på bankstödet.

Bankcheferna förlorade däremot inte så mycket. SEB:s vd Annika Falkengren, t.ex. deklarerade för en inkomst på över 20 miljoner kronor 2008.

tisdag 4 januari 2011

Jobba och håll käften!

En 28-åring jobbade i början av december kvällsskiftet på Volvo Powertrain i Skövde.
På rasten gick han in på Facebook och skrev om att han längtade hem. Hans mamma var sjuk och dog två dagar senare.
”En dag kvar av veckan på detta dårhus” skrev han.
Två av hans kompisar kommenterade statusen och då lade 28-åringen till:
Det är ”inget fel på Volvo. Är bara inte så sugen på att jobba just för stunden”.
Men 28-åringen blev uppsagd på grund av illojalitet. De två kamrater som kommenterat hans Facebookstatus fick inte heller fortsätta.
Alla tre var anställda genom ett bemanningsföretag.
Eftersom bemanningsföretaget har Volvo som storkund fanns det inte längre jobb för 28-åringen när han blivit svartlistad där. Så han blev av med jobbet och har varit arbetslös sedan dess.

Sens moral: Bit inte den hand som föder dig. Kritisera inte dem som bestämmer. Arbeta och håll käften.

Enligt en undersökning av SEB använder allt fler företag sig av bemanningsföretag.
Bland företag med 50—249 anställda uppger 98 procent att de har nyanställt personal det senaste året. Av företag med 10—49 anställda har 78 procent nyanställt och bland dem med 1—9 anställda är siffran 37 procent.
20 procent av företagen har inhyrd personal.
Bland de större företagen har 62 procent inhyrd personal, bland de mellanstora är det 35 procent och bland de mindre företagen är det 18 procent.

Samhällsekonomi är mer politik än vetenskap.

Att amhällsekonomi är mer politik än vetenskap bekräftas av oenigheten om räntan i Riksbankens styrelse,
Där finns just nu tre olika sätt att se på ekonomin.
Några ledamöter vill sänka räntan, andra vill höja snabbare än dagens räntehöjningstakt och majoriteten vill höja lagom mycket.

Vad än Riksbanken beslutar om räntan får det långtgående konsekvenser för ekonomin, inte minst för alla dem som har lånat pengar för sitt boende.
Och oavsett vad Riksbanken gör kan riksdagen bara rätta sig efter det.

Vilka intressen och mål avspeglas i de olika ståndpunkterna? Vilka intressen påverkar riksbankens ledamöter?

Vad man kan konstatera är att viktiga samhällspolitiska beslut inte bara tas av demokratiskt valda organ.

E24