Bidragssverige för nyliberaler

Hamburgerkedjan ”Max” är svårt bidragsberoende om man får döma av ett brev som ägarens sänt ut till sin personal.
”Max” vd, och hans vice vd, varnar nämligen i brevet personalen för att rösta på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i valet, eftersom det "vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt".

Direktörerna syftar på att de rödgröna skulle dubblera restaurangmomsen och höja arbetsgivaravgifterna om de vann valet.
2012 hade Max en omsättning på 1631 miljoner kronor. Antalet anställda var 3300.

Men restaurangbranschen är inte de enda bidragstagarna i näringslivet.

På uppdrag av Svenskt Näringsliv genomförde Faugert & Co 2012 en sammanställning över hur mycket det statliga stödet till näringslivet i Sverige kostar årligen.
Kommunala stöd räknas inte med här.

Det är inga småslantar som staten ger ut till näringslivet. År 2009 delade staten ut subventioner och bidrag för minst 28 miljarder kronor. Av detta gick ca 20 miljarder till mindre- och medelstora företag. Av totalen på 28 miljarder var ca 16 miljarder EU-relaterade.
Statliga riskkapitalsatsningar, som totalt förvaltar 17 miljarder kronor, ingår inte i underlaget.
Kartläggning av statligt stöd till företag 2012-11-06 2012-11-06
– bilaga till "Offentliga stödpengar tillnäringslivet – Ett bidrag till tillväxt eller ett svart hål?"

Detta näringslivets bidragsberoende ifrågasätts inte så ofta av de nyliberala fundamentalisterna som det bidrag som går till arbetslösa, sjuka och utslagna.

Inte mindre än två debattinlägg i onsdagens SvD hade det sistnämnda som tema. 
SvD "Norsk välfärdslyx inget att stå efter"
SvD Benefits Street avslöjar Storbritanniens problem.

Nyliberaler borde kanske vara mer rädda för näringslivets statliga bidragsberoende än att jaga arbetslösa, sjuka och utslagna.

Om Max

Expressen

AB
SvD

Hägglund vill göra det obligatoriskt att subventionera sillätandet

”Jag tycker om sill men tycker inte att det ska vara obligatoriskt”, upprepar Göran Hägglund när han försvarar och förklarar vårdnadsbidraget.
Bidraget på upp till 3 000 kronor i månaden ska öka valfriheten för föräldrar och ge dem möjlighet att stanna hemma med sina barn i stället för att lämna dem på förskola.
Nu visar en rapport från Statistiska Centralbyrån att knappt två procent av dem som är berättigade till bidrag hittills har utnyttjat möjligheten.

Det är frivilligt för kommuner att införa bidraget för sina kommunmedlemmar och 104 av 290 kommuner har infört bidraget

Men Hägglund vill att det ska bli – just det – obligatoriskt. För kommunerna.
Vårdnadsbidraget innebär att skattebetalarna, oavsett om de gillar sill eller inte, ska subventionera sillen för dem som gillar sill.

AB
SR Studio 1

Liberalerna tror inte längre på den fria marknaden

”Marknaden” har aldrig klarat sig utan statligt stöd.
Den totalt självreglerade marknaden är en utopi och har aldrig existerat.
Av den anledningen behöver man alltså inte vara tveksam till ROT, RUT, skolpeng och andra statliga subventioner av en knackig marknad.
Nota bene, om man inte samtidigt grundar sin samhällssyn på dogmen om den självreglerande marknaden. I så fall måste man väl börja ifrågasätta denna grundbult i den nyliberala ideologin.
Någon sådan tveksamhet drabbar dock inte Expressens ledarskribent.
Vi, d.v.s. hela svenska folket, ¬måste anpassa oss till en växande tjänstesektor och en krympande industri. Alltså bör hushållsnära tjänster subventioneras med skattepengar.
Det är kontentan av Expressens ledare idag.
Så liberalt!

Hur gör vi den dag då alla svenskar lever av att betjäna varandra och all industriproduktion finns i Asien? Nåja, den dagen den sorgen.

När det gäller skattesubventionerade tjänster kan det vara en fördel att skatterabatterna gör en del svarta jobb vita. Men det är inte detsamma som att subventionerna har skapat lika många nya jobb.
Inget vet nämligen hur många svarta jobb som blivit vita eller hur många nya jobb som skapats genom skattesubventionen.
Siffrorna om antalet nyskapade jobb kommer från alliansens allierade Almega och kan ifrågasättas.

En negativ effekt av skattesubventionerna är att alla skattebetalare tvingas subventionera de välbeställdas konsumtion.
Det är således en (illa) dold överföring av pengar från de ”fattiga” till de ”rika”. De flesta av dem som får skatterabatt skulle antagligen kunna betala marknadsmässiga priser för tjänsterna.
Kanske finns det mer angelägna områden att subventionera skattevägen?
Men gåtan om liberalernas dubbelmoral kvarstår. Varför värnar liberalerna om statliga stöd till marknaden om de verkligen tror på en fri marknad?