torsdag 26 november 2015

Politik är att navigera

”Politik är det möjligas konst” ("Politik ist die Kunst des Möglichen”) sa järnkanslern Otto von Bismarck (1815-1898) och han lär ha citerats av Olof Palme. Den senare har bevisligen även sagt att ”Politik är att vilja” (Anförande på SSU:s kongressfest i Blå hallen, Stockholm) vilket också är titeln på en bok av honom.

Bismarck hade mer rätt än Palme i sin karaktäristik av politikens villkor.

Att vilja kan vilken treåring som helst men att navigera mellan försåtliga grynnor, kobbar och skär och eventuellt även i minerat vatten kräver mer än vilja av den som håller i rodret.
Att vilja framåt och ha kursen klar för sig med sjökort och kompass räcker inte alltid. Verkligheten och möjligheterna kan se annorlunda ut än vad kartan och kompassen kan visa.

Att strikt dra en rät linje mellan två punkter, utgångspunkt och mål, utan att ta hänsyn till hur verkligheten ser ut och vad möjligheterna tillåter och skita i att gira för att hålla en stadig ideologisk kurs tycks alltid leda till katastrof.

Att driva politik är att navigera på möjligheternas hav och att ha vett att väja för försåtliga grund och lömska skär. Skepparen tvingas stundom att gira babord eller styrbord och kanske ibland slå till back för att komma framåt.
Det brukar kallas pragmatism.

Den nuvarande regeringen har sedan den tillträdde mer än någon annan fått navigera för att överhuvudtaget komma framåt och inte drivas tillbaka.
Aldrig tidigare har någon svensk regering ställts inför så många oförutsedda händelser och problem som den nuvarande. Den bräckligaste minoritetsregeringen sedan parlamentarismen infördes har tvingats färdas över ett upprört vatten vilket Sverigedemokraterna har isbelagt, som alliansen har minerat, som främmande makt hotat och mellan vänsterpartiets Skylla och ekonomers Karybdis och där flyktingströmmar och internationell terrorism begränsat framkomligheten.

Surrad vid masten har regeringen Löfven trots allt lyckats navigera fram till dagens politik.

Men sådant sker inte ostraffat. Till politikens villkor hör också att bli häcklad och hånad för svek och löftesbrott, passivitet och naivitet.

 

Expressen 

DN 

SvD 

Avpixlat 







tisdag 24 november 2015

Fostrar staten oss till arbetslöshet?

I dagens SvD, under rubriken ”Fostra oss inte som hundar”, refererar ledarskribenten Maria Ludvigsson till en debattartikel i Dagens Samhälle som skrivits av två forskare från Ratio, Alexandru Panican och Kristine Persson. De har intervjuat gymnasieungdomar om deras syn på skolarbetet.
Inom parentes sagt är Ratio Näringslivets forskningsinstitut finansierat av bland annat Svenskt Näringsliv
I sin artikel i Dagens Samhälle lyfter intervjuarna fram att de flesta elever ansåg att utbildningen ska vara "rolig".
Intervjuarna skriver:
”Eleverna
 är inte heller intresserade av kopplingen mellan vald utbildning och efterfrågan på arbetsmarknaden. Trots att en majoritet av de som intervjuats menar att den framtida inkomsten, som förväntas bli hög, är mycket viktig har de inte fått någon information om yrkesutgång eller utbildningens attraktionskraft på arbetsmarknaden.”

Detta, föga förvånande, svar från ungdomar får SvD:s ledarskribent att fundera över dessa attityders roll för att skapa norra Europas största ungdomsarbetslöshet.
Ledarskribenten Maria Ludvigsson, själv fostrad inom Svenskt Näringsliv, skriver att staten inte bör fostra medborgarna genom belöningar.
”Kanske borde bidragssystem och den samhälleliga infrastrukturen helt enkelt oftare kräva att vi tar konsekvenserna av våra val? Visa att de spelar roll, liksom våra bevekelsegrunder. När de spelar roll blir vi sannolikt mer varsamma i livsval och prioriteringar. Allt behöver inte vara lattjo om det långa perspektivet också finns med i lyckokalkylen.”

Nej, hon menar inte Rut, Rot, lägre ingångslöner och andra subventioner till näringslivet utan vill att ”våra” attityder till framtiden ska ändras.
”Vi” ska se mer allvarligt och sakligt på de val vi gör i tidiga ungdomen.

Med utgångspunkt från ett antikt lyckobegrepp för hon ett krystat resonemang som utgår från den gamla nyliberala dogmen om att staten fostrar sina medborgare genom politiska beslut.

Att arbetslivet ­- med sin arbetsmiljö, belöningssystem, hierarkiska struktur och lydnadskultur - där de flesta medborgare vistas halva sin vakna tid har en starkare och djupare fostrande påverkan på våra attityder känner ledarskribenten inte till.
Att ungdomarna med sitt begrepp ”rolig” kan mena intressant, stimulerande och pedagogisk faller heller inte den väluppfostrade skribenten in.

måndag 23 november 2015

Vad ska vi med miljardärer till?

I Sverige finns 156 miljardärer meddelar Veckans Affärer i november.

I det rådande världsekonomiska systemet, kapitalismen, behöver samhället sina miljardärer för att de samlar och koncentrerar kapital som de satsar i näringslivet. De gör nytta för att åtminstone några av dem donerar pengar till välgörande och samhällsnyttiga ändamål, för att de håller ordning på näringslivsstrukturen, betalar skatt och är allmänt samhällsnyttiga.
De ”skapar” jobb.

Ofta är det också så att den enskilde miljardären uppnått sin position genom att vara en duktig uppfinnare, entreprenör och företagare. Tänk på Kamprad och Bill Gates som exempel. Vilken nytta har de inte gjort?

I Sverige har flertalet miljardärer ärvt sina miljarder. 
De liknar därmed kungen som även han ärvt sitt ämbete och sina tillgångar. Arvtagarna behöver inte pionjäregenskaper men de måste kunna förvalta sina ärvda rikedomar.

Men oavsett om de själva var med om att bygga upp sina rikedomar eller om de ärvt dem har de, genom sina kapitalresurser, fått makt. Främst ekonomisk makt men också social och kulturell.
De har naturligtvis inflytande över sina företag och sina miljarder men också en viss politisk makt eftersom politikerna är beroende av att de finns, t.ex. som investerare. Miljardärerna avgör hur och var kapitalet ska placeras, hur näringslivet ska utformas, till vilka ändamål deras välgörenhet ska riktas.
Även om de inte enväldigt fattar beslut över detta fattas besluten i ganska små kretsar.
Och det är ju med pengar man styr.

Sveriges 156 miljardärer äger tillsammans 1800 miljarder kronor.
Om man jämför med den svenska statsbudgeten så beräknas dess inkomster under budgetåret 2015 till 854 miljarder kronor och utgifterna beräknas till 887 miljarder kronor. Sammanlagt utgifter och inkomster är alltså 1741 miljarder kronor.
Statsbudgeten är de pengar som riksdag och regering har att röra sig med när det gäller att bygga vårt försvar, välfärd, utbildning, kommunikationer, infrastruktur, miljöskydd och andra samhällsresurser. Inkomsterna är de totala skatterna, avgifterna m.m. som staten tar in från oss medborgare för att klara uppgifterna.
Sveriges 156 miljardärer har således mer pengar än vad hela svenska folkets riksdag och regering förfogar över.
Många av de verksamheter som miljardärerna driver kräver också samhällsresurser för att kunna fungera och de påverkar människors miljö och liv.

Nu är det ju inte heller så att miljardärerna har skrapat ihop sina miljarder alldeles på egen hand. Visst har de eller deras förfäder kommit på idéer som de lyckats förverkliga, de har skickligt fått andra att arbeta för dem. Men utan dessa andra skulle miljardärerna aldrig ha lyckats.
De 156 miljardärerna äger det avgörande inflytandet i företag (omsättning i kronor/antal anställda) som bland andra Hennes & Mauritz: 357 miljarder/116 000, Tetra Pak 800 miljarder/21 812, IKEA: 270 miljarder /139 000, Ericsson: 215 miljarder/118 706, Atlas Copco: 208 miljarder/44 056, Telia Sonera AB: 191 miljarder /24 951, AB Volvo: 189 miljarder/93 476, Svenska Handelsbanken: 147 miljarder/11 692, Swedbank: 139 miljarder/14 583, Sandvik AB: 130 miljarder/48 000, Investor: 128 miljarder/14 677, Securitas: 66 miljarder/279641, Lundbergföretagen: 23 miljarder/3981, SCA: 104 miljarder /44 247,  Axfood 38 miljarder/ 8 481.

Ett av Antonia Ax:son Johnsons företag, Axel Johnsons AB, har t.ex. 22000 anställda som alla var och en på sitt sätt bidrar till miljarderna. Antonia Ax:son Johnsons skulle inte blivit så rik utan sina föräldrar och hon skulle aldrig kunnat förvalta sitt ärvda kapital utan hjälp av samhället samt alla anställda, kunder, underleverantörer och aktieägare.
Det innebär att miljardärerna har blivit miljardärer i ett socialt sammanhang och att deras egendomar både påverkar och påverkas av övriga samhällsmedborgare.

Det finns alltså skäl för medborgarna att granska hur miljardärerna sköter sin uppgift och hur de samlar och koncentrerar ”sitt” kapital och hur de investerar kapitalet i nya företag, hur de betalar skatt, håller ordning på näringslivet, värnar miljön och hur de allmänt sköter sina uppgifter.

Det sker i viss mån genom att politiker, medier och fackliga organisationer granskar deras verksamhet. Frågan är om den bevakningen skulle kunna, och borde vara, bättre.
Ett organ som sköter den granskande uppgiften hyggligt är Svenska Dagbladets Näringslivsjournalister.



tisdag 17 november 2015

Vad händer då Folkpartiet blir Liberalerna?

Konstigt att inget svenskt parti tidigare lagt beslag på namnet Liberalerna eftersom liberalismen är den dominerande politiska ideologin i vår tid.
Alla partier inom Alliansen samt Socialdemokraterna är ju liberala, d.v.s. bekänner sig till marknadsekonomi, frihandel, politisk demokrati och frihetlighet.

De flesta väljare ställer upp på dessa principer men har svårt att välja bland partier som kallar sig Folkpartiet, Moderater, Kristdemokrater, Centerparti, Miljöpartiet eller Socialdemokrater.
Något socialistiskt parti är inte representerat i riksdagen trots Vänsterpartiet.
Konservatismen företräds numera av SD.

Den stora ideologiska skiljelinjen går i dag mellan nyliberaler och socialliberaler och löper genom hela väljarkåren och samtliga riksdagspartier.

Att ett syfte med Folkpartiets namnbyte till Liberalerna är att knipa åt sig socialdemokratiska väljare blir uppenbart då Jan Björklund på DN Debatt ”Folkpartiet byter namn till Liberalerna” i dag deklarerar följande: 

”Vårt parti tar sin utgångspunkt i socialliberalismen. De som har det sämst ställt, det glömda Sverige, ska genom liberala reformer ges möjlighet till social rörlighet och minskat utanförskap. Därför är vi så besjälade av utbildning. En stark kunskapsskola ökar elevernas livschanser. En friare arbetsmarknad och en friare hyresmarknad minskar utanförskapet. Ett liberalt socialförsäkringssystem ger trygghet men också, till skillnad från det socialistiska, incitament till social rörlighet.
Ett socialliberalt samhälle hjälper dem som inte klarar sig själva, men har också höga förväntningar på de som kan stå på egna ben. För oss handlar liberalism om att statens sociala skyddsnät alltid ska fånga den som faller, men inte snärja den som kan stå själv.”

Han definierar således partiet inte bara som liberalt utan också som socialliberalt.
Naturligtvis skulle socialdemokraterna för länge sedan, i varje fall efter realsocialismens definitiva sammanbrott, ha bytt namn till Socialliberalerna.

Man kan dock tänka sig att ”Liberalerna” kommer att slitas mellan sina två ideologiska arv det nyliberala och det socialliberala.
Frågan är hur Socialdemokraterna ska kunna utnyttja denna konflikt och attrahera de socialliberala väljarna inom Alliansen.


Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.

Med åldern blir man mer moralisk.
Man orkar nämligen inte synda som förr.
Hellre än att erkänna sin bristande förmåga är det lättare att hänvisa sin moral.
Moral är något relativt, vad som är moraliskt för den ene är omoral för den andre.

Att teckna en bild av Muhammed är högsta moral på vissa ställen av jorden medan det är en dödssynd för andra.
I Islam är räntan förbjuden men högsta moral på Wall Street. (Att Sveriges Riksbank sänker räntan är dock inte utslag av moral utan för att man anser att räntan är relativ.)

Men begreppet ”att relativisera” betyder inte att man anser att allt är relativt. I den politiska diskursen betyder ”att relativisera” exempelvis att försvara den politiska ofriheten i Kina med att folket i alla fall har fått det materiellt bättre.

Alice Teodorescu i GP ber oss att ”Sluta relativisera IS-krigarnas val” menar hon att det inte finns några ursäkter för de nidingsdåd som terrorister begår.
Hon beskyller vänstern för att förklara terroristernas kriminalitet och därmed försvara deras brottslighet med hänvisning till deras bakgrund i utanförskap och fattigdom. 
Hon anser att denna vänsterförklaring bara är ett försvar för deras ondska.
Moralen är densamme för fattig som för rik.
Liknande tongångar presenterar Ivar Arpi i SvD.

Och de slutsatserna går det väl inte att argumentera emot.
Kriminella handlingar är kriminella och bör bestraffas enligt lag och rätt.

Men Arpi och Teodorescu ställer sig i bredd i den trånga åsiktskorridoren och hindrar andra att komma förbi med funderingar över orsak och verkan.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.
De nyliberala debattörerna skiter i att förklara de vill bara döma. Moralen är entydig och ger inte utrymme för att förklara omoral.

Teodoresku orkar inte försöka fundera över varför det är arbetslösa, outbildade invandrarungdomar som växer upp i Molenbeek i Bryssel, Bobigny i Paris, Brixton i London, Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö som blir terrorister.
Och att deras jämnåriga i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vellinge ligger lågt i terroriststatistiken.

Teodorescu frågar sig varför ” fattigdom och utsatthet inte automatiskt gör människor onda eller kriminella…” men frågan är inte ett försök att fundera utan hon har redan svaret färdigt: ” …också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel.”

Kanske tänker hon på att de unga i Haparanda, Timrå, Surahammar och Jokkmokk som inte är direkt förmögna ändå inte bränner bilar och skjuter folk.

Man bör kunna diskutera även detta utan att riskera bli betraktad som terroristkramare.





söndag 15 november 2015

Terrorismen är global och inte enstaka händelser

Jag förstår att människor vill uttrycka sin sorg över och sin avsky mot terrorattacken  i Paris.
Men en del uttryck för detta, bland annat på Facebook, ger mig tankar som jag knappast törs yppa eftersom det kan uppfattas som att jag nedvärderar andra människors känslor och uttryck för dem.
Men jag måste åtminstone få säga att jag blir fundersam över att vi sveper oss i trikoloren för att visa vår sympati med … ja, med vad? Den franska nationen? Det franska folket? Den franska friheten?

Men är terrorattacken i Paris nationell? Är terrordådet inte ett brott mot hela mänskligheten? Mot demokratin? Mot världsfreden?

Varför sveper sig då inte folk i FN-symbolen?
Ingen svepte sig här i kenyanska flaggan i april i år då 147 människor dödades i en terroristattack mot ett kenyanskt universitet.
Och hur var det då hundra personer dödades i ett terrorattentat mot en fredsdemonstration i den turkiska huvudstaden Ankara?
Eller då Boko Haram mördade två tusen människor i år?
Jo, jag förstår, den senaste terroristattacken i Paris drabbade ju Paris och Frankrike, Europa. Vi känner mer för våra europeiska grannar än för andra folk, vilket är mänskligt. Eller?

Jag begriper också att det är den journalistiska närhetsprincipen
som säger att ju närmare geografiskt  eller kulturellt en nyhetshändelse är desto större är nyhetsvärdet.
Men trots allt är det inte vi i väst som är värst drabbade. Hela 82 procent av alla döda i terrorangrepp finns i fem länder: Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien - länder med stor andel muslimsk befolkning. Det framgår av den årliga «Global Terrorism Index» som görs av ansedda Institute for Economics and Peace.

Enligt den rapporten skedde nära 10 000 terroristattacker i världen under förra året. Nära 18 000 människor dödades i dåden, 14 722 av dem i de fem muslimskdominerade länderna. Irak var värst drabbat med 6 362 döda i terrorangrepp. Därefter kommer andra länder långt från västvärlden: Indien, Somalia, Filippinerna, Yemen, Thailand, Kenya, Egypten och Libanon.
Bakom 66 procent av terrordåden i världen under förra året låg fyra extremistiska islamiska grupper. Det är al-Qaida, talibanerna, Islamiska staten och Boko Haram, enligt rapporten.

Antalet terrordåd och dödsoffren har exploderat under det senaste året. Antalet attacker ökade med 44 procent jämfört med året innan, och antalet ökade med hela 61 procent.

Vi måste även i situationer som den i Paris försöka förstå, och uttrycka, att terrorismen är global och inte en enstaka händelse riktad mot endast oss.





lördag 14 november 2015

Förebygg ett hotande flyktingproblem!

Snart kommer kanske Kiribatis hela befolkning på 102000 invånare samt Tuvalus på 9000 tvingas att fly från sina länder. De bägge öländerna i Oceanien är nämligen på väg att ätas upp av den stigande havsnivån.  Deras högsta punkter sträcker sig bara några meter över havet.

De senaste hundra åren har Jordens medeltemperatur ökat i genomsnitt med 0,74 grader. En av konsekvenserna av den globala uppvärmningen är den stigande havsnivån världen över. Glaciärer och inlandsisar har börjat smälta allt mer och avsmältning av inlandsisarna på Grönland och Antarktis har lett till att havsnivån stigit med cirka åtta centimeter under perioden mellan 1961 och 2003.  Och förändringen fortsätter.

Det är många människor runt om i världen som påverkas kraftigt av den stigande havsnivån, framförallt i tätbefolkade låglänta kustområden och på öar där resurserna är begränsade. Ökningen kommer att leda till kusterosion, översvämningar i våtmarker och kustnära slätter, saltvattenintrång i vattendrag samt förlust i habitat för djur och växter.

Även ökenspridningen, vilken delvis beror på överodling, överbetning och avskogning, ger upphov till att människor tvingas flytta. Ett exempel är Sahelregionen, där ett bälte som sträcker sig tvärs genom hela Afrika söder om Sahara, har drabbats av markförstöring, vegetationsförluster och hungersnöd.

Om två veckor, den 30 november, samlas representanter för världens länder i Paris för COP21, det tjugoförsta partsmötet under FN:s klimatkonvention. Mötet är särskilt viktigt eftersom länderna där ska enas om ett nytt globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020.

Kommer politikerna att använda sin makt att förebygga hotande flyktingproblem, eller kommer de att fly från problemen?









Flyktingfrågan är global och kommer att finnas kvar

I en rapport säger LO att Sverige befinner sig i en exceptionell situation på grund av det kraftigt ökade flyktingmottagandet. LO-ekonomerna anser att kostnaderna förenade med det ökade mottagandet är ett resultat av ett nationellt åtagande och bör därför finansieras fullt ut av staten. Kostnaderna är framförallt tillfälliga och bör därför inte finansieras permanent genom stora besparingar på välfärden eller omfattande höjda skatter, säger LO-ekonomerna.

På två punkter håller jag inte med:
1. Flyktingmottagandet är inte en nationell fråga, inte ens en EU-fråga. Den är global.
2. Kostnaderna för flyktingmottagandet är inte tillfälliga, som LO-ekonomerna tror, utan kommer att finnas kvar och kanske öka.

60 miljoner människor i världen är på flykt. De flyr från olika länder, och av olika skäl, till länder som mer eller mindre villigt tar emot dem. Somliga stater stänger sina gränser.

Orsakerna till att människor flyr sin hembygd är flera.
·         Naturkatastrofer som översvämningar, jordbävningar, orkaner och ökenspridning. De tre länder som drabbats värst 2014 är Kina där 2,8 miljoner människor tvingats fly, Indien 2,9 och Filippinerna 5,2 miljoner flyktingar. Ingenting som minskar.
·         Miljökatastrofer beroende på övergödning av hav, nedskräpning, oljeutsläpp, skogsskövling, klimatuppvärmning och översvämningar på grund av denna, utfiskning, överexploatering av natur. Miljökatastrofer helt eller delvis orsakade av människors verksamhet tvingar människor på flykt. Katastroferna minskar inte utan ökar.
·         Klyftor mellan rika och fattiga regioner. Människor som lever i fattigdom söker sig till regioner, länder eller kontinenter där de har möjlighet att skaffa sig inkomster och ett drägligt liv.
·         Förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning.
·         Krig mellan stater, inbördeskrig och terrorism.
·         Tvång i form av koncentration av flyktingar, människor som hänvisas till kåkstäder, ekonomisk exploatering, förnedring, exkludering.

Alla dessa orsaker är globala och internationella.

Det krävs alltså en internationell analys och forskning av alla problem kring flyktingproblemet, en global plan för hur resurser för flyktinghjälp ska byggas upp och fördelas.
Samtliga länder inom FN bör bidra med gemensamma resurser. Stater, företag och organisationer bör involveras. Så kan t.ex. företag som tjänar pengar på krig och miljöförstöring avkrävas en särskild skatt.






torsdag 5 november 2015

Lagen är lika för alla, men gäller det också moralen?

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd". 
Skrev den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924)
När romer utan bostad här i Sverige slår sig ner på en privatägd tomt gör de sig skyldiga till brott mot Sveriges Rikes Lag.

 Detta lagbrott skulle aldrig fastighetsdirektör von Fjärt göra sig skyldig till. Hen frestas inte ens till det emedan hen redan bor i en tolvrumsvilla i Djursholm.

Man kan anta att romerna, under förutsättning att de känner till den svenska lagen, handlar i desperation eftersom det inte finns något boendealternativ för dem.
Till råga på allt är de aktuella romerna inte svenska medborgare. I sitt hemland är de i realiteten utan lagligt skydd.

Men de gör sig skyldiga inte bara till lagbrott utan även till angrepp på den privata äganderätten. Tomten som de ockuperat ägs av en person som har laglig rätt att disponera den som hen vill, eftersom hen äger den.

Å andra sidan skulle de aktuella romerna inte komma på tanken att bryta mot många andra lagar som däremot von Fjärt möjligen skulle kunna frestas att bryta mot, till exempel insiderbrott, skattefusk, bokföringsbrott m.m.

 Nu vet vi ju inte om von Fjärt gjort eller ens övervägt dessa lagbrott så han ska inte anklagas. Och de aktuella romerna har ingen anledning att bryta mot dem. Så det jämnar ut sig.

Men detta innebär, moraliskt sett, att lagen inte är lika för alla. Den är visserligen formellt och juridiskt lika men den höjer sitt varnande finger till olika grupper i samhället.
Lagen är en juridisk sak. Moral är något annat.

Mary ”Mother” Jones (1830–1930) var en amerikansk facklig aktivist som kämpade för arbetarnas rättigheter och bekämpade barnarbete i USA 1860-1930.
Hon sa till en man som hamnat i fängelse för att han stulit ett par skor:
”Hade du stulit en järnväg kunde du ha blivit senator”.
Den tidens USA var inte laglöst men det fanns stort utrymme för de starka att skaffa sig egendom på omoraliskt sätt.

Ett lagligt undantag på juridisk olikhet inför lagen finns i vårt land. I Regeringsformen 5 kap. 8§ fast: ”Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef.”
Likheten inför lagen gäller inte
Carl Gustaf Folke Hubertus, Bernadotte.



AB 






måndag 2 november 2015

Bra företag har samhällsansvar

I dagens SvD Näringsliv skriver Andreas Cervenka om företagens roll i samhället och den nyliberala dogmen om att ett företags enda syfte är att berika sina aktieägare. Cervenka kallar idén om att till varje pris maximera aktieägarvärdet för ”bisarr”.
”Hur blev det så här? Oxford-professorn Colin Mayer menar i boken "Firm Committment" att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men över tid har aktieägarna tagit hela makten, trots att de bara bär en begränsad del av risken (banker är det bästa exemplet). Bolagens ledningar instrueras och belönas för att bara jobba för en enda grupp: de som råkar äga bolaget just nu.
För direktörer blir det fullt rationellt att fatta beslut som gynnar aktieägarna och dem själva på bekostnad av alla andra, inklusive framtida ägare. Plötsligt handlar inte företag om att skapa värden för alla utan om att omfördela värden. Välkomna till finanskrisen.”
Det finns ett begrepp och en rörelse för idén om företags samhällsansvar, Corporate Social Responsibility, CSR. Idén är att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, ur såväl ett ekonomiskt, miljömässigt som socialt perspektiv. Även begreppet hållbarhet används allt flitigare för att dels tydliggöra vad man menar samt för att understryka att det ekonomiska ansvarstagandet krävs för att företagets samhällsansvar ska vara långsiktigt och integrerat i affärsmodellen.
Cervenkas artikel är en gränsmarkering mellan socialliberalistisk och nyliberalistisk ideologi och syn på kapitalismen.