Vårt behov av nationalism

I dag skriver Håkan Boström i GP om vårt behov av nationalism.

”Den svenska vi-känslan, det gemensamma projektet, har under efterkrigstiden knutits till rationalitet och jämlikhet. Nationalismen som föreställning har däremot misskrediterats.”
Skriver Boström och fortsätter med att berätta hur viktig nationalkänslan är för sammanhållningen.

Tydligen ser han en stat – Sverige ­- i vilken ”vi” alla har ett gemensamt projekt. Alla drar åt samma håll, alla sitter vi i samma båt. Redan genom begreppet ”vi” har han ju definierat en nationell gemenskap.

”Vi” det är Antonia Ax:son Johnson likväl som tiggerskan utanför ett av hennes varhus… Nej visst nej, tiggerskan är väl kanske inte svensk men om vi säger att ägaren till Axfood och kassabiträdet har sin nationalitet gemensamt. Om nu inte kassabiträdet tillhör en annan nationalitet förstås. Men henne ska vi ju i så fall försöka integrera så att hon blir det.

Jag håller med om att Sverige som nation existerar. På samma sätt som Gud gör det.
Varför finns Gud? Antagligen för att tron på en högre makt fyller ett behov och en funktion som straffande, dömande och förlåtande. Och som är enande (ganska) för dem som tror.
Men där finns ju problemet med att Gud i världen inte är vår gemensamma. ”Vår” kristna Gud är ju inte densamma som Allah.
Som ateist existerar ingen av dem för mig personligen utom att jag vet att många tror att de existerar.
Med tanke på att Sverige är en av över tvåhundra stater i världen och att det kanske finns lika många nationaliteter så gäller det att hitta det speciella med den svenska nationaliteten.
Fanan, nationalsången, naturen, språket, kulturen, modellen, mentaliteten, avundsjukan, jantelagen för att nämna några som brukar nämnas. Men de finns ju överallt i världen. Inte svenska förstås.
Vi har ju vårt svenska kungahus men som republikan har jag svårt att uppbåda någon känsla för det.

Det är då ledarna för olika nationer ska hetsa folk i andra nationer som nationalismen kommer mest till sin rätt.
Det där vet säkert också Boström. Men han är angelägen om att ”vi” har ett gemensamt projekt.
Varför? Jag tycker mig märka att det är för att han är angelägen om sammanhållningen.
Men jämte den nationella sammanhållningen finns många andra sammanhållningar och motsättningar av olika intensitet och styrka. Favoritlaget i fotboll, företaget som jag jobbar hos, facket, närsamhället, familjen…
You name it som det heter på svenska.

Vilken sammanhållning är starkast? Vilken kan utnyttjas av makthavare? Vilka intressemotsättningar ska döljas med nationalismens hjälp?

Boström anser att nationalismen är en oskyldig känsla. Framför allt är det fel att skylla andra världskriget på nationalism. En sådan koppling är falsk historieskrivning skriver han.
”De tyska nazisterna ville ersätta nationalstaten med en mystisk rasgemenskap och respekterade inga nationsgränser. De italienska fascisterna drömde om ett imperium runt medelhavet. Nationalismen har däremot historiskt varit intimt sammanbunden med folkliga och liberala demokratisträvanden. Föreställningen om ett folk är en primär förutsättning för demokrati.”

Nationen ”Storbritannien” bekämpade både nazister och fascister under andra världskriget. Trots att ”Storbritannien” var just ett imperium. Vilket inte hindrade Churchill att vädja till engelsmännens nationella känslor.
Och Mussolinis mål var just att framhålla de nationella intressena framför andra, till exempel framför kampen mellan kapitalägare och löntagare. Den nationella intressegemenskapen skulle dölja intressemotsättningarna mellan kapital och arbete.
Boström vill att ”vi” återknyter till en förlorad nationalkänsla och skyller ”vår” dåliga känsla för den svenska nationen på den svenska efterkrigspolitiken:
”I få andra länder – utanför östblocket – var de styrande så framgångsrika i att bryta ned det civila samhället som här. Traditionellt borgerliga bastioner som försvaret, universiteten och kyrkan underkuvades eller inlemmades i den kulturradikala hegemonin. Endast näringslivet var starkt nog att bevara sin självständighet.”
Snacka om historieförfalskning och brist på logik.
Han talar om en tid då folkrörelserna (det civila samhället) var historiskt starkast och då näringslivet allt mer orienterade sig internationellt.
De nationella gemenskapskänslorna har under de senaste hundra åren alltid uppammats av makthavarna, även av ledarskribenter, då det gällt att uppnå krigiska mål och/eller dölja ekonomiska, sociala och kulturella intressemotsättningar.

Frågan är vad Boström vill dölja.

Se min blogg 29 juni ”Svenska folket finns inte”

Margit Silberstein SR 10 juli ”Partierna leker med elden”

 
MarieDemker, professor i statsvetenskap i GP 13 juli ”Partiledarna bör akta sig för att leka med elden”
 

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.

Med åldern blir man mer moralisk.

Man orkar nämligen inte synda som förr.
Hellre än att erkänna sin bristande förmåga är det lättare att hänvisa sin moral.

Moral är något relativt, vad som är moraliskt för den ene är omoral för den andre.

Att teckna en bild av Muhammed är högsta moral på vissa ställen av jorden medan det är en dödssynd för andra.
I Islam är räntan förbjuden men högsta moral på Wall Street. (Att Sveriges Riksbank sänker räntan är dock inte utslag av moral utan för att man anser att räntan är relativ.)

Men begreppet ”att relativisera” betyder inte att man anser att allt är relativt. I den politiska diskursen betyder ”att relativisera” exempelvis att försvara den politiska ofriheten i Kina med att folket i alla fall har fått det materiellt bättre.

Då Alice Teodorescu i GP ber oss att ”Sluta relativisera IS-krigarnas val” menar hon att det inte finns några ursäkter för de nidingsdåd som terrorister begår.
Hon beskyller vänstern för att förklara terroristernas kriminalitet och därmed försvara deras brottslighet med hänvisning till deras bakgrund i utanförskap och fattigdom. 
Hon anser att denna vänsterförklaring bara är ett försvar för deras ondska.
Moralen är densamme för fattig som för rik.
Liknande tongångar presenterar Ivar Arpi i SvD.
Och de slutsatserna går det väl inte att argumentera emot.
Kriminella handlingar är kriminella och bör bestraffas enligt lag och rätt.

Men Arpi och Teodorescu ställer sig i bredd i den trånga åsiktskorridoren och hindrar andra att komma förbi med funderingar över orsak och verkan.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.
De nyliberala debattörerna skiter i att förklara de vill bara döma. Moralen är entydig och ger inte utrymme för att förklara omoral.

Teodoresku orkar inte försöka fundera över varför det är arbetslösa, outbildade invandrarungdomar som växer upp i Molenbeek i Bryssel, Bobigny i Paris, Brixton i London, Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö som blir terrorister.
Och att deras jämnåriga i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vellinge ligger lågt i terroriststatistiken.

Teodorescu frågar sig varför ” fattigdom och utsatthet inte automatiskt gör människor onda eller kriminella…” men frågan är inte ett försök att fundera utan hon har redan svaret färdigt: ” …också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel.”

Kanske tänker hon på att de unga i Haparanda, Timrå, Surahammar och Jokkmokk som inte är direkt förmögna ändå inte bränner bilar och skjuter folk.

Man bör kunna diskutera även detta utan att riskera bli betraktad som terroristkramare.

Är det svårt att vara liberal med mänskligt ansikte?

Alice Teodorescu har arbetat på Svenskt Näringsliv. 

Inte för att det är något misskrediterande utan för att det är en organisation som tycks producera nyliberala dogmatiska ledarskribenter.
Flera finns i dag på Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Teodorescu blev politisk redaktör och chef för Göteborgs-Postens ledar- och debattsidor i januari i år.

Av allt att döma är hon ovanligt begåvad och haft lyckan att kunna skaffa sig och tillgodogöra sig bl.a. en gedigen juristutbildning.
Det framhålls ofta att hon, trots att hon som femåring kom till Sverige som flyktingbarn, och trots att hon kommer från enkla förhållanden, nått sin position, bara trettioett år gammal.

Nu är det så att hon tror sig verka för den enskilde individens frihet.

Men problemet därvid är att hon inte kan gå utanför sig själv utan förutsätter att alla individer har samma goda förutsättningar som hon.

Så bara individen tror på sig själv, har framåtanda, arbetar hårt och vill nå en position så ska individen lyckas. Det enda som står i vägen för den duktige och framåtsträvande individen är ett förtryckande samhälle och ett avundsjukt janteinfekterat kollektiv.

Hon jämför som de flesta andra dogmatiska nyliberaler USA med Sverige.

I sin ledarkrönika ” Tror du att du är något?” i dagens GP skriver hon bland annat:

”Men vad händer när den begåvade men fattige springpojken ges lika chanser, tror på sig själv, och slår sig fram genom att anstränga sig dubbelt så mycket som den som fått allt serverat? Hyllas han för sitt slit, lyfts han upp som en inspirationskälla, ett bevis för att samhällsbygget går åt rätt håll? I ett land som USA, ja. I ett land som Sverige, ytterst sällan om det inte handlar om en idrottsstjärna eller artist. Eller om en person med sympatierna åt vänster. För övriga brukar det inte dröja länge innan föraktet kommer ridandes på en galopperande Jantelag. Vem tror springpojken att han egentligen är? Skrytsam är han visst också! Tror sig vara förmer än andra minsann!”

Jämförelsen är inte bara obegåvad. Den är missvisande. Den amerikanska drömmen är en myt och har i stället förvandlats till mardröm.

Enligt rapporten “American Exceptionalism in a NewLight: A Comparison of Intergenerational Earnings Mobility in the NordicCountries, the United Kingdom and the United States” är rörligheten lägst i USA, men endast något högre i länder som Storbritannien, Italien och Frankrike. Därmed är livschanserna bättre fördelade i Sverige. Vi kan i högre utsträckning än andra frigöra oss från vår historia och bli den vi vill bli. Den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men i praktiken en mardröm på andra sidan atlanten.

Kanske är Teodorescus framgångsrika karriär just ett bevis på det?

Alice Teodorescu må vara begåvad och väl utbildad men saknar kanske, trots allt, en viss bildning och livserfarenhet för att kunna vara liberal med mänskligt ansikte.

SvD Näringsliv

DN  

Läs mer om den sociala rörligheten i olika länder: 

OECD Growing Unequal? IncomeDistribution and Poverty in OECD Countries
Alex Voronov i Eskilstuna Kuriren

”Island sagornas ö” har fått en ny innebörd.

I början av oktober 2008 förlorade den isländska kronan mer än en fjärdedel av sitt värde gentemot euron. Internationella krediter till Island ströps och börshandeln stoppades. Den isländska krisen hade blivit synlig men de ekonomiska problemen hade funnits innan krisen blev akut 2008.
I går presenterades på Island en utredning som beställts av riksdagen och som omfattar 2 000 sidor.
Utredningen visar att en rad isländska ledare, bland dem förre statsministern Geir Haarde, gjort sig skyldiga till "synnerligen allvarliga försummelser" redan före finanskrisen 2008.
Geir Haarde ledde det högerinriktade ”Självständighetspartiet” som då regerade.
Sju personer pekas i rapporten ut för att ha misskött sina ämbeten. Det är förutom Geir Haarde, finansminister Árni M. Mathiesen och finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, finansinspektionens Jónas Fr. Jónsson och tre personer från Seðlabanki: Davíð Oddsson, Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson
Bankernas tillgångar övervärderades med 7 400 miljarder isländska kronor.
Den totala förlusten uppgår till 8 000 miljarder.
Det är uppenbart att också den förda borgerliga politiken byggde på den uppblåsta finanspolitiken.
”Islands sagornas ö” hade fått en ny innebörd.

Ingen av Sveriges fyra största borgerliga morgontidningar har kommenterat rapporten.
Men i maj 2007 skrev SvD:s chefredaktör PJ Anders Linder:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

Islandsbloggen.

DN