söndag 31 juli 2016

Romantiska socialister undviker de viktiga frågorna



Med sedvanligt poetiskt, mångordigt språk och med blommig retorik försöker Greider förklara varför högerpopulisten Trump vinner röster i USA.
Han kommer fram till vad många redan sagt: Trumps anhängare är missnöjda med det politiska etablissemanget och med den rådande politiska ordningen. Men den sistnämnda definierar Greider som nyliberalismen.
Eftersom Greider är romantisk socialist tolkar han det som att uppslutningen bakom Trump är en reaktion på den nyliberala politiken. Naturligtvis är enligt Greider Ed Sanders socialistiska retorik en sund reaktion mot nyliberalismens fiasko.
Greider lyckas därmed undvika att angripa roten till det onda, nämligen det allt mer utbredda demokratiföraktet som beror på politikens oförmåga att humanisera kapitalismen.

Han undviker som vanligt att tala om på vilket sätt han ska ändra förutsättningarna för människors ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Men det räcker inte med att uttala vänsterbesvärjelser. Det krävs en smula analys av de grundläggande orsakerna.

Vänstern måste inse att alla politiska riktningar – från den mest reaktionära fascismen till den mest vänstervridna socialismen – alla är olika förslag till lösningar på kapitalisens utmaningar och de villkor som kapitalismen ställer på mänskligheten.
Alla – från nyliberaler till romantiska socialister – kommer med förslag om hur vi människor bäst ska förhålla oss till den rådande kapitalismen. För även om en del kommunister, romantiska socialister och anarkister vill ”krossa kapitalismen” och ur ruinerna bygga alternativa ordningar finn inga exempel på hur det ska gå till eller att det skulle lyckas. Tvärt om, alla hittilsvarande försök har misslyckats. Ingen har lyckats skapa bestående alternativ till kapitalismen. Ett problem för dem som vill ”krossa kapitalismen” är att kapitalismen inte bara är en ond kraft som ska bekämpas utan samtidigt en motor för mänskligt välstånd och utveckling. Kapitalismen både ger och tar.

Ett betydligt större problem för ”antikapitalisterna” är att kapitalismen är den faktiskt existerande världsordningen som vuxit fram genom mänsklighetens hela historia och genom världshistoriens gång format förutsättningarna för mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella liv.
Så snart pengar började användas i varuutbytet, d.v.s. för cirka 4000 år sedan, uppstod marknadsekonomin. Det var första steget till kapitalism.
Ur marknadsekonomin uppstod kapitalismen. Så snart som banker behövdes i kreditsystemet och en på finansmarknad uppstod, och då kapitalkoncentrationen göddes av kolonialism och då produktionen byggde på lönearbetet och då produktionsresurserna blev privatägda och då exploatering av människa och natur blev ”tillväxtskapande” fanns kapitalismen där.
Denna, allt mer globala och allomfattande ordning, existerade före dagens politiska ideologier. Ingen uppfann kapitalismen.
De politiska ideologierna är bara produkter av denna ordning.

Nyliberalismen vill anpassa politiken till kapitalismens krav och villkor. En sådan anpassning gynnar mänskligheten bäst, anser dess förespråkare.
Socialliberalerna vill, med de politiska medel som står till buds, anpassa kapitalismen till de mänskliga behoven.

Då politikerna, genom kapitalismens oundvikliga kriser och begränsningar av demokratins, misslyckats med att ge majoriteten av väljarna välfärd och lycka uppstår ett folkligt missnöje som gynnar populister som till exempel Mussolini, Hitler, Trump och de europeiska högerpopulisterna. Till vänster uppstår rörelser som tar kamp mot kapitalismen för upprättande av socialistiska alternativ som i de forna öststaterna, Venezuela, Kuba, Nordkorea m.fl. Alla dessa populistiska försök har varit totalitära eftersom ledarna snart tvingats inse politikens begränsningar.
De har tvingats inse att det inte är möjligt att ersätta kapitalisen eftersom den är historiskt betingad och har uppstått genom mänsklighetens tusenåriga ekonomiska, sociala och kulturella strävanden.
Jag kritiserar inte Greider för vad han säger, utan för vad han aldrig säger. Från sin mediala maktposition har han ju blivit något av en vänsterns imam och då kräver jag mer av honom än önskedrömmar, engagemang och slagord.
Om vi går till sakfrågan:
De som är missnöjda med det politiska etablissemanget i USA, med det politiska käbblet, politikerna och med de ekonomiska tillkortakommandena röstar antingen på Trump eller på Sanders beroende på olika ideologier och intressen.
Missnöjet ligger dessvärre djupare och beror på demokratins problem i det kapitalistiska världssamhället. Som i sin tur beror på att politiken inte räcker till för att i grunden förändra de ekonomiska, sociala och kulturella villkor som kapitalismen skapat. Och jag utgår från att allt politiskt missnöje har sin grund i detta.
Alltså: Vilka svar kan vänstern erbjuda de missnöjda? På vilka sätt begränsar kapitalismen politikens och demokratins villkor? Den vänster som Greider företräder gör aldrig ens försök att analysera kapitalismen.
Hur ska politiken utformas sedan de “socialistiska” lösningarna visat sig helt otillräckliga.
De romantiska socialisterna tycks vilja omvända människor till den rätta tron det vill säga till ”socialismen” utan att kunna definiera vad socialism är. Och utan analys av kapitalismen.

Men trots allt.
Det är bara de öppna samhällena, där politiken inriktas på att skapa ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och jämlikhet ibland i strid med den rådande världsordningen som har möjlighet att navigera genom kapitalismens kriser. Och kanske, på mycket lång sikt och med små steg, humanisera den motsägelsefulla kapitalismen.

Därför är jag socialdemokrat.




lördag 16 juli 2016

Visst finns en svensk kultur



Jag talar och skriver på svenska.

Svenska är mitt modersmål, även om jag allt oftare noterar att allt fler svensktalande allt mer svänger sig med engelska.
Svenska språket gör oss inte nödvändigtvis till svenskar eftersom fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål.
Ska erkänna att jag ibland har svårt att uppfatta en del skånska dialekter och vissa dalmål fast de är svenska.
Hur som helst är svenska det språk jag kan bäst, helst läser och som jag förstår nyanser i. Svenska är språket i vilket jag förstår innebörden i talesätt och snappar hänvisningar till litteratur. Inte bara svensk litteratur som Linné, Carl Jonas Love Almquist, Strindberg, Fröding, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Ivar Lo-Johansson och Hjalmar Söderberg utan även utländsk översatt litteratur som Bibeln och Kapitalet.
”Allsång på Skansen”, Tore Skogman, Povel Ramel, Evert Taube, Kalle Jularbo är typiskt svenska. För att inte tala om sill, potatis, nubbe och små grodorna vid midsommartid.

Samtidigt: Uppvuxen som jag och de flesta svenskar i min ålder är med Kalle Anka, Stålmannen och Knallhatten, Tom Sawyer, Huckleberry Finn och Trollkarlen från Oz, Disney, Johnny Weissmuller, Gene Kelly och Humphrey Bogart, Glenn Miller, Charlie Parker och Miles Davies, Joe Louis, Sugar Ray Robinson och Jesse Owens och Cyril Chessman, Coca Cola, Marlboro och Spearmint, Steinbeck, Hemingway och O´Neill – så är jag också, trots allt och ändå, en smula amerikan. Hur skulle jag kunna vara annat? Hur skulle någon av oss kunna ha blivit annat under efterkrigstiden?

Till och med traditioner, som Halloween, har trängt in i den svenska kulturen på samma sätt som så mycket annat. Den svenska kulturen ­– språket, idéerna, traditionerna, litteraturen, musiken, konsten, teatern, filmen, you name it - har lyckligtvis alltid influerats utifrån.
Men visst har vi en svensk kultur. Eller för att citera den svenske författaren Carl Jonas
Love Almquist
(1793–1866)
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.
("Om svenska rim" 1838)
En unik sak med vår svenska kultur, som till och med är värd att exportera, är ”Den svenska modellen” alltså de traditioner, avtal, lagar och regler som balanserar kampen mellan parterna på svensk arbetsmarknad och som upprätthåller arbetsfreden.
Märkligt nog vill många av dem som annars anser sig värna den svenska kulturen rasera denna unika och värdefulla kulturskatt.
Samma kretsar brukar hänvisa till ”den kungliga svenska avundsjukan” och jantelagen som typiskt svenska så snart som någon ifrågasätter de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna i vårt land.
Men avundsjukan är skildrad redan under antiken och Jante är den norsk-danske diktaren Aksel Sandemoses namn för Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland.
Inte är de typiska för Sverige.

Det kulturellt unika i Sverige, som har utvecklats historiskt, kan vi gärna värna om.
Utan att hemfalla till nationalism och främlingsfientlighet. 


Läs mer på min blogg "Här är listan på svenska värderingar" Alex Voronov ledare i EskilstunaKuriren 16 juli







fredag 15 juli 2016

Här är listan över svenska värderingar!



Jag är svensk, alltså har jag svenska värderingar.

Jag värderar till exempel samhällsföreteelser som medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet, jämställdhet högre än vad jag värderar exploatering av människor och miljö, rikedom, egoism, sociala skillnader och elitism.

Jag anser att en hederligt arbetande löntagare - som till exempel undersköterskor, tidningsbud, kassabiträden - borde värderas lika med fondmäklare, VD:ar, riskkapitalister, professorer eller ledaraskribenter.

Jag anser att allt inte kan värderas i pengar, att ekonomiska, sociala och kulturella skillnader mellan människor egentligen inte är nödvändiga men existerar på grund av den rådande världsordningen.
Högmod, girighet, njutningslystnad, avund, frosseri, raseri, lättja och hat är skadliga för människan medan saktmod, givmildhet, arbetsamhet, generositet, måttfullhet, lugn, flit och kärlek gynnar mänskligheten.

Kunskap är viktigare än okunskap, vetenskap bättre än vidskepelse, öppenhet bättre än slutenhet, pragmatism viktigare än dogmatism.
Jag värderar naturligtvis en tusenlapp högre än en tjuga, detta livet framför ev. kommande, människan före andeväsen, samtal framför rockkonserter.
Jag värderar för min egen personliga del naturen framför storstaden, lugn framför stress, enkelhet framför tillgjordhet och svulstighet för att ta några exempel.
Se där, några typiska svenska värderingar!
Allvarligt talat.
Jag tror att vi människor har olika värderingar utifrån vår ekonomiska, sociala och kulturella situation i samhällshierarkin mer än vilken nationalitet vi råka ha fått.
Vad skiljer mina svenska värderingar från schweiziska eller nordamerikanska?
Det finns värderingar, men den som påstår att det finns speciellt svenska värderingar tar inte hänsyn till att vi alla är människor, att vi alla är individer och att vi har olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar och livssituationer som påverkat och påverkar värderingarna. Det är i alla fall min värdering.
Se mina tidigare bloggilägg

Läs också:





onsdag 13 juli 2016

Vänskapskorruption går inte att förbjuda



När utrikesminister Margot Wallström i vintras fick tips av ordföranden för Kommunalarbetareförbundet om en lägenhet så blev det stort ståhej och somliga krävde ministerns avgång för att hon skulle ha tagit emot mutor. Hon friades dock eftersom det inte handlade om mutor och inte ens om vänskapskorruption. Men ett jäkla liv blev det.
Nu verkar det ha förekommit vänskapskorruption inom Riksrevisionens och Skatteverkets ledningar.
Denna gång handlar det om myndighetspersoner som tillsatts av alliansregeringen.

DN har granskat Riksrevisionen och avslöjat ledningen som misstänkta för vänskapskorruption vid anställningar och för jäv i granskningar.
Och den 6 april avslöjade SVT:s Uppdrag granskning hur Skatteverkets högsta ledning särbehandlade en gammal kollega som undvikit att betala skatt genom att ha dolda tillgångar utomlands. En av dem var Carl Bildts före detta kabinettsekreterare Frank Belfrage.

Det luktar ren vänskapskorruption och frågan är om ledningen kan sitta kvar.

Ren bestickning är antagligen relativt ovanlig i Sverige, men just vänskapskorruption existerar inom alla organisationer och på alla nivåer.

Vänskapskorruption och nepotism är inte bra för samhället oavsett om det förekommer inom offentlig förvaltning, organisationsliv eller näringsliv.
Kungahuset är ju en institutionaliserad nepotism men i det övriga samhället innebär nepotism och vänskapskorruption, att utifrån en maktposition, gynna släkt och vänner i tillsättningar av uppdrag. Det blir direkt fel eftersom det finns stor risk att kompetens inte blir avgörande vid tillsättandet och att det uppstår en skadlig åsiktsgemenskap som leder till likriktning och brist på intern kritik.

Vänskapskorruption kan vara mer eller mindre tydlig. En sofistikerad form av vänskapskorruption förekommer inom kultursektorn särskilt inom förlags- och mediebranscherna.
Har du en kompis på något bokförlag eller är god vän med en recensent har du lättare att få dina alster publicerade och positivt bedömda än om du inte har det.
Med en tidskriftsredaktör i bekantskapskretsen har du som frilansjournalist lättare att få dina manus antagna.

Det går ju inte att hindra att vissa toppskikt i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällshierarkin växer upp i samma miljöer, går i samma skolor, genomgår samma utbildningar och deltar i gemensamma aktiviteter.

Verkställande direktörer i de stora bolagen uppvisar en sådan ekonomisk, social och kulturell gemenskap. Högre tjänstemän inom stat och kommun har gemensamma eller liknande karriärvägar.
Det går knappast att förhindra att folk genom utbildning skaffar sig likvärdig kompetens.
Och inte går det hindra människor från att välja vänner bland sina likar eller att umgås med varandra.

Ingen lagstiftning kan hindra sånt och det vore hur som helst helt olämpligt att lagstifta.
Vad kan man då göra för att undvika denna sjuka?

Det enda medlet är öppenhet, granskning och möjligheter för alla att påtala korruption och oegentligheter.
Det vill säga de medel som alltid bör finnas i ett öppet demokratiskt samhälle.