SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

Vem håller koll på Almedalsveckan den 2-9 juli 2017?

”Öppenheten och tillgängligheten under Almedalsveckan är unik både för Sverige och övriga världen. Alla evenemang under veckan är kostnadsfria och öppna för alla.”

Så, bland annat, presenterar arrangörerna Almedalsveckan.

Men hur är det?
Tillgänglighet? Större delen av svenska folket kan av olika anledningar inte vara där.
Kostnadsfritt? För vem?
Öppenhet? Hur är öppet om vad Almedalsveckan kostar skattebetalare, konsumenter, medlemmar i organisationer är det? Ingen har hittills redovisat kostnader i förhållande till vad som kommer ut av jippot.

För jag antar att resor, logi, traktamente och övrigt kostar för deltagande företag (893), stat/kommun/landsting (532), organisationer (801), massmedier (555), näringslivsorganisationer (225), fackliga organisationer(102)
(Siffrorna inom parentes är antalet deltagande enligt arrangören)

Dessutom kostar förberedelser på hemmaplan, inbjudningar och annonsering, småmutor, kompledigheter, teknisk personal, materiel, polisövervakning, rapportering m.m.

Att de 3938 evenemangen, med 1863 unika arrangörer och 7085 medverkande inte skulle kosta något tror jag inte på.

Det är naturligtvis inte möjligt att göra en utvärdering av vad Almedalsveckan ger i utbyte. Många viktiga frågor kommer att diskuteras. De flesta sådana har visserligen redan diskuterats rätt mycket men de skulle kunna diskuteras på ett mindre komprimerat sätt. Man kunde till exempel alternativt ordna seminarier över hela landet under en längre tidsperiod. För vem hinner springa på de 3318 seminarierna under en Almedalsvecka?

Enligt arrangören ska följande frågor diskuteras, (Siffran inom parentes anger debattämnen på programmen)
Hållbarhet (309), Vård och omsorg (288), Byggande (255), Barn/ungdom (207), Näringsliv (194), Mänskliga rättigheter (187), Media/journalistik (182), Digitalisering (181), Klimat/miljö (175), Ekonomi (168), Partiets dag (149), Sysselsättning/arbetsmarknad (147), Utbildning (147), Demokrati (138), Integration/mångfald (121), Energi (109), Forskning (104), Rättsväsende/brott (91), Säkerhet/försvar(83), Internationella frågor (80), Infrastruktur (76), Kultur (74), Jämställdhet (53), Mat (48), EU (47), Kommunikationer (46), Äldre (44), Regionfrågor (35), Besöksnäring (25), Yttrandefrihet (8) och Annat (167)

Nu förstår till och med jag att medierna är rätt insyltade men det bör väl finnas en och annan grävande journalist som tar sig an uppgiften att granska den heliga Almedalsveckan?

Källor:

Almedalsveckan 

Statistik Almedalsveckan 2017 

SVT, politik, ekonomi och mångfald

Går det att dra en gräns mellan vad som är politik och vad som är ekonomi? 

En sak är klar, gränsdragningen blir knivig emedan de flesta politiska frågor handlar om ekonomi och eftersom samhällsekonomin inte är fri från ideologi.

Så när Timbro i en ny rapport, som publicerades dagen före midsommarafton, granskar och kritiserar vilka ämnesval SVT:s ekonomireportrar gjort under ett år så handlar det naturligtvis om politik.

Timbrorapporten har författats av mediegranskaren Mats Olin som är VD för Second Opinion och tidigare chef för Timbro Medieinstitut. Timbro står Svenskt Näringsliv nära.

Olin slår fast att SVT:s reportrar har missat de viktigaste ekonomifrågorna och i stället fokuserat på tre ämnen: skattefusk/skatteplanering, välfärdsföretag och storföretag.

 Olin menar att SVT enligt sitt folkbildningsuppdrag borde ha haft en mer allsidig rapportering och behandlat ämnen som t.ex. hushållens skuldsättning, stigande bostadspriser, bristen på bostäder till rimliga priser, ojämlikheten och rörligheten på arbetsmarknaden, den höga arbetslösheten bland utrikes födda samt personer med låg utbildning.
Det är för övrigt områden som bland andra OECD, EU-kommissionen, Konjunkturinstitutet och IMF nämner i sina bedömningar av svensk ekonomi, påpekar Olin.

Att just dessa frågor tas upp i SVT:s övriga politiskt granskande och samhällskommenterande program har mediegranskaren Olin inte upptäckt. Varför skriver han inte om det?
Olin vill ha större mångfald i TV. Varför skriver han inte om de kommersiella TV-kanalernas ensidighet och enfald? Litet ensidigt att bara skälla på SVT.
Han hänvisar till hur OECD, EU-kommissionen, Konjunkturinstitutet och IMF kommenterar svensk ekonomisk och politisk utveckling. Jovisst, de använder ju samma nyliberala dogmer och stereotyper för vad som är samhällsekonomi som Svenskt Näringsliv.

Olin skriver inte en vetenskaplig rapport, om nu någon tror det, utan en politisk inlaga som riktar sig mot alternativa sätt att tackla ekonomin och samtidigt vill han racka ner på SVT som publik service.
Han vill att alla ska betrakta samhällsekonomin på samma sätt som han själv, Timbro, Svenskt Näringsliv och nyliberalerna gör.
Han vill med andra ord likrikta den ekonomiska rapporteringen i TV.

Jag känner därför stor sympati för SVT och SVT:s fyra ekonomireportrar Kristina Lagerström, Knut Kainz Rognerud, Jan Nylander och Johan Zachrisson Winberg för att de, genom sina val av ämnen och reportage i TV, bidrar till större mångfald.

Ledare i SvD 22 juni ”Tänk om mångfalden i SVT kunde bli mindre ensidig” 

SVT bemöter Mats Olin om mångfalden i SVT 

Medierna bidrar till fördumning

Det ligger en hel del överkörda styrelser utefter vägen mot demokratiska beslut.

I varje fall om man ska tro mediernas bild av hur demokratin fungerar.

Miljöpartiets årliga kongress 26-28 maj 2017 avslutades i går.
Under den råkade styrelsen ”köras över” av kongressen, enligt både Sveriges Radios Ekoredaktion och Sveriges Television.
I SvD 170528 rapporterades: "Göran Eriksson: MP-ledningen överkörd om ensamkommande."

Lugn, styrelsen, som för övrigt är en del av kongressen, överlevde.

Bakgrunden var att Miljöpartiets styrelse inför omröstningen hade föreslagit att alla ensamkommande unga som anlände till Sverige under 2015 ska få en ny prövning, men där fanns inget löfte om att de ensamkommande ska få stanna för gott.
Men Grön Ungdom ville ha ett tillägg om att de ensamkommande ska få permanenta uppehållstillstånd. Ett krav som ombuden röstade ja till med 128 röster mot 121.

Även LO:s styrelse blev, för ett år sedan, enlig DN, överkörd på LO-kongressen.
LO-styrelsen, blev ”överkörd” av 259 av de 400 kongressombuden.
Hur det gick för de 141 ombuden som inte röstade med majoriteten framgår inte. Men även de torde ha blivit överkörda.

På den kongressen gällde frågan om regering och riksdag i lag bör avskaffa arbetsgivarnas möjligheter till de så kallade sms-jobben, och andra tillfälliga anställningar som inte är vikariat. 

Nu är det så att kongresser är en demokratisk process där olika frågor diskuteras och beslutas.
Vanligen går det till så att medlemmarna före kongressen sänder in förslag till vad de anser att kongressen ska besluta om och att styrelsen föreslår kongresser hur de vill att kongressen ska ta ställning. Om en grupp kongressledamöter vill ha ett annat beslut än det som styrelsen föreslår så diskuteras de olika förslagen av kongressen. Så småningom, ibland efter en kompromiss, fattar kongressen ett beslut. Så fungerar kongressdemokratin.
Det betyder inte att den ene eller andre blir ”överkörd”.

Men de okunniga politiska journalisterna vill spetsa till det hela och använder därför begreppet ”överkörd”.
Därmed överför de sin okunnighet till de läsare som behöver mer kunskap om demokratin och dess villkor.

I sin ledare i SvD 170528 ”Vi som ombeds skälla på kommando”
beskriver Tove Lifvendahl mediernas kåthet att dramatisera politiken i stället för att förklara den.

Om politik, medier och politisk kommunikation Jesper Strömbäck, 

Vänskapskorruption går inte att förbjuda

När utrikesminister Margot Wallström i vintras fick tips av ordföranden för Kommunalarbetareförbundet om en lägenhet så blev det stort ståhej och somliga krävde ministerns avgång för att hon skulle ha tagit emot mutor. Hon friades dock eftersom det inte handlade om mutor och inte ens om vänskapskorruption. Men ett jäkla liv blev det.

Nu verkar det ha förekommit vänskapskorruption inom Riksrevisionens och Skatteverkets ledningar.
Denna gång handlar det om myndighetspersoner som tillsatts av alliansregeringen.

DN har granskat Riksrevisionen och avslöjat ledningen som misstänkta för vänskapskorruption vid anställningar och för jäv i granskningar.

Och den 6 april avslöjade SVT:s Uppdrag granskning hur Skatteverkets högsta ledning särbehandlade en gammal kollega som undvikit att betala skatt genom att ha dolda tillgångar utomlands. En av dem var Carl Bildts före detta kabinettsekreterare Frank Belfrage.

Det luktar ren vänskapskorruption och frågan är om ledningen kan sitta kvar.

Ren bestickning är antagligen relativt ovanlig i Sverige, men just vänskapskorruption existerar inom alla organisationer och på alla nivåer.

Vänskapskorruption och nepotism är inte bra för samhället oavsett om det förekommer inom offentlig förvaltning, organisationsliv eller näringsliv.
Kungahuset är ju en institutionaliserad nepotism men i det övriga samhället innebär nepotism och vänskapskorruption, att utifrån en maktposition, gynna släkt och vänner i tillsättningar av uppdrag. Det blir direkt fel eftersom det finns stor risk att kompetens inte blir avgörande vid tillsättandet och att det uppstår en skadlig åsiktsgemenskap som leder till likriktning och brist på intern kritik.

Vänskapskorruption kan vara mer eller mindre tydlig. En sofistikerad form av vänskapskorruption förekommer inom kultursektorn särskilt inom förlags- och mediebranscherna.
Har du en kompis på något bokförlag eller är god vän med en recensent har du lättare att få dina alster publicerade och positivt bedömda än om du inte har det.
Med en tidskriftsredaktör i bekantskapskretsen har du som frilansjournalist lättare att få dina manus antagna.

Det går ju inte att hindra att vissa toppskikt i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällshierarkin växer upp i samma miljöer, går i samma skolor, genomgår samma utbildningar och deltar i gemensamma aktiviteter.

Verkställande direktörer i de stora bolagen uppvisar en sådan ekonomisk, social och kulturell gemenskap. Högre tjänstemän inom stat och kommun har gemensamma eller liknande karriärvägar.
Det går knappast att förhindra att folk genom utbildning skaffar sig likvärdig kompetens.

Och inte går det hindra människor från att välja vänner bland sina likar eller att umgås med varandra.

Ingen lagstiftning kan hindra sånt och det vore hur som helst helt olämpligt att lagstifta.

Vad kan man då göra för att undvika denna sjuka?

Det enda medlet är öppenhet, granskning och möjligheter för alla att påtala korruption och oegentligheter.

Det vill säga de medel som alltid bör finnas i ett öppet demokratiskt samhälle.

Riksrevisionen
Cecilia Malmström: ”Korruptionen är utbredd i Sverige.”

Martin Klepke i Ahttp://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6486213rbetet 13 juli 

DN om Wallström  

AB Ledare 

Organisationen Transparency international (TI),

Min blogg januari ”Vänskapskorruption till höger och vänster” 

DN Expert: ”Vanligt med vänskapskorruption på arbetsplatserna

SR Hur skilja korruption och nätverkande?

Partipolitik och ideologi

”Främst ideologiska skäl ligger bakom Alliansens avhopp från bostadssamtalen” säger Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet i dagens SvD.

Och vaddå? Är inte all politik grundad på olika ideologier?

Kanske inte, för ofta klagas det över bristen på ideologi i partipolitiken.
Kampen om mittenväljarna gör att partierna lämnar ideologin för att vinna röster säger man. Politiken urvattnas.

Men är det så?

Torbjörn Tännsjö, som ofta tänker tankar till dess yttersta konsekvenser, argumenterar i Tidskrift för Politisk Filosofi nr 2 för att ideologierna inte bör vara grunden för de olika partier som konkurrerar om väljarnas röster. Grunden för partierna ska i stället vara det ekonomiska intresset. Huvudfokus bör ligga på plånboksfrågorna. Men med den restriktionen finns ändå ett betydande utrymme för ideologierna i politiken, anser Tännsjö.
Han anser att ideologierna bör finnas inom partierna inte i kampen om väljarna.

Hans artikel väcker tankar.

Alla partier, utom enfrågepartierna, har en mer eller mindre uttalad grundideologi - nyliberal, socialliberal, konservativ eller socialistisk - som de bygger sina politiska program på.
För att kunna genomföra sin politik måste de vinna väljarmajoritet för den egna politiska linjen.
En stor del av väljarkåren ser däremot inte till de ideologiska skillnaderna eller så har de ingen uppfattning om ideologierna utan väljer parti utifrån hur de uppfattar partiernas valfrågor utifrån tillfälliga stämningar, känslor, plånboksmotiv eller andra mer eller mindre välgrundade idéer. En stor del av väljarkåren är ointresserad av politik men kan väckas till valurnorna genom enstaka frågor.
De väljer valsedel som om de väljer mellan AIK, IFK, Degerfors eller andra supporterklubbar.

Marginalväljarna blir en allt viktigare grupp att slåss om för partierna av två orsaker: Det är en växande och alltmer avgörande grupp och de blir fler på grund av att skillnaderna mellan blocken förefaller allt mindre.
Utslätningen mellan blocken gör att de ”oideologiska” marginalväljarna får allt svårare att välja. Detta leder till att populistiska partier kan framställa sig som att de står mitt emellan vänster och höger. Men det kan de göra bara en kortare tid, snart är de tvungna att bekänna färg.

Men enfrågepartierna ställer till kaos i politiken som därmed blir än svårare att ideologiskt urskilja eftersom svaga majoriteter leder till kompromisser och ställningstaganden som ser ut som svek.
Medierna får svårare att skildra nyanser, och att förklara komplicerade sammanhang och hemfaller därför åt förenklade förklaringar. Allt samverkar till att öka politikerföraktet. Som gynnar populistiska partier. Som ökar svårigheterna till orientering i det politiska landskapet.
Partier som påstår sig vara mer ideologiska än andra, d.v.s. sådana som skryter över att de följer kartan oavsett hur landskapet ser ut, får aldrig fler väljare än cirka 10 procent eftersom de sällan attraherar marginalväljarna.
Vänsterpartiet (SKP, VPK) som snart firar hundraårsjubileum, är ett exempel.

AB

Granska drevet!

Ett politiskt vapen i kampen mot politiska motståndare är att starta ett mediedrev mot någon enskild politiker i motståndarlägret.

Partikanslierna försöker därför hitta svagheter hos enskilda politiker på motståndarsidan och utnyttjar media för att underblåsa en skandalisering av vederbörande.
 

I Sverige är det oftast oppositionen som tar till detta vapen mot regeringen.
För att lyckas med drevet krävs att

1)   det finns något att anmärka på hos villebrådet t.ex. ett uttalande, en relation, en felaktig handling.

2)   anklagelsen är tillräckligt oprecis och komplex för att det inte direkt ska gå att avgöra om den är befogad eller inte

3)   villebrådet får därför svårt att försvara sig

4)   drevledaren lägger ut ett bete för medierna att jaga på

5)   drevet hålls i gång av nya ”läckor”

6)   påståenden som klistras vid villebrådet retar tillräckligt många medborgare

Eftersom det är de traditionella mediernas uppgift att granska makthavare, t.ex. politiker, så är det deras plikt att undersöka riktigheten av ett påstående om oegentligheter.
En sådan granskning bör helst ske sakligt och utan ställningstagande.

Men sakligheten blir inte sällan lidande genom att journalister gärna vill ha fram sensationella fakta som fäller bytet. En fällning blir nämligen en fjäder i hatten för en grävande journalist. Journalister tävlar om att fälla bytet.
Dessutom säljer tidningen som förmedlar berättelsen bättre om den innehåller dramatik och sensationer. En fällning höjer upplagan.
Partikansliernas drevexperter vet naturligtvis detta och utnyttjar det.

Numera finns också en mobbliknande bakgrundskör som i form av politiska facebookgrupper, t.ex. ”Alliansens vänner”, ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna” och liknande som piskar på med hejar- och burop.

Dreven mot utrikesminister Margot Wallström är ett tydligt exempel på ett sådant drev. Jag bortser från den rapportering där Wallströms politiska uttalanden penetrerats.
Wallströms uttalanden om Saudi Arabien och om avrättningar i Israel är sådana som jag inte räknar som drev utan normal politisk debatt, även om drevliknande former har funnits även där.

Men medierapporteringen kring Margot Wallströms lägenhet är av annat slag.
Rapporteringen gick ibland ut på att slå fast att Wallströms ”lägenhetsaffär” var att betrakta som tagande av muta.

I DN 160118intervjuas bland andra professor Dennis Töllborg som ansåg att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln. I artikeln säger han att han är säker på i att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta”.

Generalsekreteraren Helena Sundén i Näringslivsorganisationen ”Institutet mot mutor” citeras i DN 160115 där hon säger att ”Wallström bör mutgranskas”

I det läget är Wallström i praktiken redan stämplad som mutkolv.

Det fanns emellertid andra medier med en helt annan hållning t.ex. Eskilstunakuriren (ob.lib.)som 160119 i sin ledare skrev att ”Wallström är ingen mutkolv”

I dag är ledarredaktionen på Eskilstunakuriren stolt över sin hållning.

Mediernas företrädare tvår sina händer och tillbakavisar all skuld för mediedrevet med hänvisning till sin journalistiska plikt att bevaka makthavare.
Men saken är inte så enkel utan här finns en uppgift för medieforskare att granska drevets logik och mediernas roll i sammanhanget.

Drevet och mobben

Jag är inte miljöpartist men anser att partiet behövs i vår överexploaterade värld och i vår svenska politik.

Nu då partiet är utsatt för ett mediedrev känner jag därför stark olust. Olusten beror kanske mest på att drevet, med hjälp av twitter och facebook, förvandlas till en rasande mobb som vill smeta partiet och dess representanter i tjära och fjäder.

Bäst att jag först deklarerar: Mediernas uppgift är att gräva fram och redovisa makthavares oegentligheter, maktmissbruk, slarv, nonchalans, slöseri med skattepengar och liknande. Dessa faktaredovisningar är en viktig del av demokratin. Publicering ska också ske utan hänsyn till vilka konsekvenser publiceringen har. Medierna ska vara konsekvensneutrala.

Däremot bör de som utsätts för granskningen få möjlighet att förklara sig och bemöta alla påståenden. Det gäller politiker, näringslivshöjdare, kapitalägare, organisationsföreträdare och andra. Påståenden ska kunna nyanseras.

I fallet med Yasri Khan, ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa, som av religionstraditionella skäl inte ville ta främmande kvinnor i hand finns ju en ideologisk konflikt mellan religionsfrihet och jämställdhet. Den konflikten kan inte diskuteras i drevet.

Det är då anklagelser inte får möjlighet att värderas rättvist, bemötas eller modifieras som mediedrev utvecklas.
Med mediedrev utgår jag från den definition som görs i en rapport från stiftelsen Institutet för mediestudier, Vem granskar granskarna. Där säger författarna att ”ett mediedrev liknas med drevkarlar vid jakten som går i grupp åt samma håll och med samma mål att få bytet fällt". Enligt samma rapport kännetecknas mediedrevet av att flera medier uppmärksammar affären, att rapporteringen är omfattande och att medierna beskriver frågan på ett likartat sätt vad gäller till exempel aspekter och infallsvinklar.
Naturligtvis kan man ha andra definitioner.
Resultatet blir i vilket fall som helst oftast att drevbytets politiska och ideologiska motståndare deltar med liv och lust i drevet. I det aktuella fallet är det fler som vill åt miljöpartiet än vad det finns försvarare.

Den som vill få en allsidig bild av vad som hänt har små möjligheter till ett resonemang.

I just detta drev deltar naturligtvis alliansen som vill spräcka regeringen, men där deltar även delar av V och S som anser att miljöpartiet är politiskt opålitligt, flummigt och allmänt besvärligt. Därtill kommer i detta fall antiislamister, okunniga politik- och demokratiföraktare och tyckare som ser sin chans att misskreditera demokratin. Andra är ute efter Kaplans personliga skalp.
Alla jagar åt samma håll.

Därmed inte sagt att det inte finns skäl för granskning och kritik av miljöpartiet med en sådan bör inte vara ensidig och så massiv som den blir i drevet.

I ett mobbliknande drev är det svårt att höra offrets och minoritetens röst.
Har de som skriker högst och mest rätt? Eller finns det förklaringar som talar till de anklagades förmån?

Medierapporteringen triggar igång internetdrev på facebook och twitter som blir en folkdomstol som dömer på grundval av massans anklagelser och rykten. Enligt min mening lika vidriga företeelser i mänsklighetens historia som den rasande mobben.

Försåtliga glidningar spikar fast offret vid korset.
– Det har hänt så många saker på så kort tid, och partiets företrädare har varit relativt dåliga på att hantera dem. säger statsvetaren Niklas Bolin vid Mittuniversitetet, som skrivit flera arbeten om Miljöpartiet och andra mindre etablerade partier.
Men de händelser som nämnts i drevet har inte hänt under kort tid. Några hände 2009. Men medierna har sammanställt den nyligen.

En annan glidning: I TV 4:s 19.00-nyheter den 18 april där den politiske kommentatorn Helena Gissén talar om ”Kaplans samröre med muslimska brödraskapet.” Något samröre har inte konstaterats.

I s.k. sociala medier förstärks liknande glidningar, blir till fakta och växer till rent förtal.

Ropen skalla: Korsfäst, korsfäst!

När det gäller det aktuella drevet borde det vara utmärkt för att göra en kritisk studie av händelseförloppet.

Om bakgrunden se min blogg Drevet går igen

GP:s ledare 160427 
Arbetet 160428