fredag 30 april 2010

De borde dragit till Häcklefjäll

De borde dragit till Häcklefjäll och blivit vulkanaska men bor nu i allsköns välmåga i London City, Luxenburg och Kanada.
Kapitalägarna, VD:arna och bankirerna Björgólfur Thor Björgólfsson, Sigurdur Einarsson, Jón Ásgeir Jóhannesson, Hreidar Már Sigurdsson och Halldór J. Kristjánsson.
De var ansvariga för den isländska bankkollapsen 2008 – världens största mätt per capita. Det lilla öriket med 317 000 invånare har i dag en statsskuld som är nästan nio gånger större än landets BNP. Till skillnad från sina landsmän i vulkanens skugga är de långt ifrån utblottade – det visar en kartläggning som Veckans Affärer gjort.

onsdag 28 april 2010

Ekonomins spåkärringar får ständigt fel

Aktiebolagens kvartalsrapporter visar åter igen att de s.k. aktieanalytikernas tjänster kan betraktas som värdelösa.
SEB:s rörelseresultat blev 94 procent bättre än vad analytikerna gissat och Nordeas resultat 45 procent över prognosen. Närt det gäller Handelsbanken, var missen ”bara” 15 procent.
För Swedbank hade aktieanalytikerna, i snitt, räknat med att banken skulle göra en rörelseförlust på 400 miljoner kronor. Resultatet blev en rörelsevinst, efter kreditförluster, på 1 016 miljoner kronor.
Snacka om missar!
Gissningsmissarna omfattar dessvärre inte bara storbankerna. Även när det gäller övriga börsnoterade företag är felbedömningarna konstant grova.
För en utomstående betraktare verkar det alltså som om felbedömningarna är omfattande och att detta pågår år efter år. Utan att ekonomijournalisterna reagerar.
Här borde en seriös forskning sättas in för att undersöka i vilken mån aktieanalytikernas prognoser stämmer med utfallen.
Innan en sådan vetenskaplig undersökning redovisar sitt resultat måste man betrakta de s.k. analytikerna som ett privilegierat frälse som tjänar en massa pengar på att gissa fel åt andra.

SvD
Affärsvärlden

Victoria och Daniel, reproducera eder!

Svensk Handel, Handelns Utredningsinstitut (HUI) och Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR) har räknat ut att prinsessbröllopet i sommar kommer att ge den svenska nationen jätteinkomster.
Skuldnotan hamnar visserligen på tiotals miljoner kronor men kalaset inbringar samtidigt miljarder, påstås det.
Svensk Handel räknar med att bröllopet ska ge 12000 extra turister i Stockholm, vilket ger detaljhandeln ett extra tillskott på cirka 30 miljarder kronor.
HUI uppskattar försäljningen av bröllopsrelaterade produkter veckorna före, under och efter bröllopsveckan till 2,5 miljarder kronor.

Under dessa omständigheter vilar ett stort ansvar på Victoria och Daniel Westling. För att bidra till den framtida samhällsekonomin bör de, i folkhemmets intresse, omedelbart starta en intensiv och kontinuerlig produktion av minst en ny kunglighet per år. Om ett par decennier borde detta kunna ge vårt fosterland ett nytt årligt inkomstbringande prins- eller prinsessbröllop.
Victoria och Daniel! Sätt i gång med att producera för kung och fosterland!

Expressen
SR1
SR2
Nyhetspressen
E24
Privata Affärer

tisdag 27 april 2010

Minns den stora bluffen!

Minns du hur kapitalägarna, före avtalsrörelsen, klev ut på scenen och vred sina händer i förtvivlan?
Svenskt Näringsliv krävde att löntagarna skulle nöja sig med noll kronor i löneökning i de centrala förhandlingarna.
Den mäktiga lobbyorganisationens förste gråterska, Urban Bäckström, steg fram och jämrade sig högljutt över att det svenska näringslivet stod inför en plågsam död om löntagarna skulle få sin vilja igenom. I helsidesannonser manades domedagsstämningen fram. LO:s krav ”hindrar en snabbare väg ur krisen, leder till högre räntor, färre jobb och högre arbetslöshet” kunde man läsa.
Det var ett stort elände nu mitt i krisen och allt!

Samtidigt gick börsen uppåt, de flesta företag kammade hem stora vinster, aktieägarna fick hyggliga utdelningar och VD:arna saftiga bonusar.

Så nog var det en sabla tur för dig som är löntagare att det finns fackliga organisationer som kan genomskåda kapitalägarnas bluff och som med kraft kan hävda din rätt att vara med om att få del av produktionsresultatet. Särskilt som det huvudsakligen är du och övriga löntagare som skapar det.

Om Svenskt Näringsliv hade fått som de velat skulle löntagarna på varje företag för sig förhandla om lönerna utifrån noll. Enskilda fackklubbar hade fått svårt att stå emot den kompakta skrämselpropagandan och hoten om nedläggning.

Tänk på det du som tror att du är smart när du ställer dig utanför facket, men ändå får del av förhandlingsresultatet!

”Det kan bli katastrof”

”Hundratusentals jobb hotas…”

Urban Bäckström till attack mot facket i SR
”Reallönerna hotas….”

fredag 16 april 2010

Inte lätt för (s) att driva opposition mot sin egen politik

När det gäller politikens möjligheter att ”skapa arbete” är den tämligen begränsad.
Arbete skapas främst genom att produktionsöverskott (kapital) investeras i hållbara och värdeskapande projekt. Och det investeringsmöjliga kapitalet ligger inte i politikernas händer.
I den rådande världsordningen är det kapitalisterna som äger den ekonomiska makten.
Vad politikerna kan göra är att underlätta uppkomsten av produktionsöverskott, gynna kapitalbildning och investeringar.
I en globaliserad kapitalistisk världsordning blir dock de politiska möjligheterna till detta allt mer begränsad.
Även om offentliga investeringar betalas av skattemedel så är de också ett produktionsöverskott (kapital).
Men nyliberala fundamentalisterna vill av ideologiska skäl gynna kapitalet och minska statens engagemang i ekonomiska, sociala och kulturella verksamheter.

I retoriken inför valet 2006 hade alliansen emellertid tonat ner denna extremt borgerliga linje till förmån för en mer traditionell socialdemokratisk. Arbetet sattes främst och man gick till kamp mot ”utanförskapet”. Det gillade väljarna.
Efter regeringsskiftet 2006 fann alliansen allt upplagt för en expansiv borgerlig politik. Konjunkturerna pekade uppåt, budgetöverskottet verkade stabilt, arbetslösheten minskade och väljarna hade i valet anammat arbetslinjen och avvisat socialdemokraternas ”bidragslinje”
Alliansen formade därför sin politik efter detta gynnsamma utgångsläge och försämrade bidragsvillkoren för arbetslösa, sjuka och pensionärer för att i stället klämma i med skattesänkningar för dem som hade arbete eller ägde kapital. Det var en traditionell nyliberal politik.
Men så kom finanskrisen.
Alliansen som byggt sitt regeringsprogram för goda tider blev plötsligt tvungna att växla om till krispolitik. De försämrade bidragsvillkoren slog hårdare mot de fattiga än vad regeringen räknat med, insatserna för att minska arbetslösheten blev i krisen helt verkningslösa eller motverkades av att företagen och kapitalisterna saknade investeringsvilja och på grund av minskad produktion.
Regeringen tvingades till panikartade reträtter och hastigt påkomna lagförslag.

Samtidigt tvingades de ”De nya moderaterna” att inse att den nyliberala dogmatiska linjen inte håller, särskilt inte under kristider. Man slöt Keynes till sitt bröst i ekonomin, hyllade den svenska arbetsmarknadsmodellen och begrep att alla måste med, även bidragstagarna. De nya moderaterna började, med Anders Borg i spetsen, föra en ganska socialdemokratisk ekonomisk politik.

På så ätt kan man säga att socialdemokratin, trots valförlusten 2006, vunnit en ideologisk seger. Den socialdemokratiska hegemonin råder ända in i Moderaterna.
Men det har blivit fan så mycket svårare för (s) att driva opposition mot regeringen.

Blir det, mot förmodan, strålande tider kommer den nyliberala dogmatismen åter att gälla för alliansregeringen.
Men i kristid är det nog bäst att hålla sig till det socialdemokratiska originalet. För säkerhets skull.

DN
SvD
Expressen
AB
AB 2
Poltikerbloggen
Företagerna
Alliansfritt Sverige, pdf-fil

tisdag 13 april 2010

”Island sagornas ö” har fått en ny innebörd.

I början av oktober 2008 förlorade den isländska kronan mer än en fjärdedel av sitt värde gentemot euron. Internationella krediter till Island ströps och börshandeln stoppades. Den isländska krisen hade blivit synlig men de ekonomiska problemen hade funnits innan krisen blev akut 2008.
I går presenterades på Island en utredning som beställts av riksdagen och som omfattar 2 000 sidor.
Utredningen visar att en rad isländska ledare, bland dem förre statsministern Geir Haarde, gjort sig skyldiga till "synnerligen allvarliga försummelser" redan före finanskrisen 2008.
Geir Haarde ledde det högerinriktade ”Självständighetspartiet” som då regerade.
Sju personer pekas i rapporten ut för att ha misskött sina ämbeten. Det är förutom Geir Haarde, finansminister Árni M. Mathiesen och finansmarknadsministern Björgvin G. Sigurðsson, finansinspektionens Jónas Fr. Jónsson och tre personer från Seðlabanki: Davíð Oddsson, Eiríkur Guðnason och Ingimundur Friðriksson
Bankernas tillgångar övervärderades med 7 400 miljarder isländska kronor.
Den totala förlusten uppgår till 8 000 miljarder.
Det är uppenbart att också den förda borgerliga politiken byggde på den uppblåsta finanspolitiken.
”Islands sagornas ö” hade fått en ny innebörd.

Ingen av Sveriges fyra största borgerliga morgontidningar har kommenterat rapporten.
Men i maj 2007 skrev SvD:s chefredaktör PJ Anders Linder:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

Islandsbloggen.

DN

fredag 9 april 2010

Finns Italien?

Är de italienska regionalvalen helt ointressanta för svenska media?
Eller har jag totalt missat resultatet av valet i svensk press?
Vad jag kunnat se har ingen svensk tidning rapporterat resultaten.

För att få information på nätet blev jag tvungen att gå till BBC.

Valet blev tydligen en seger för Berlosconi och Lega Nord och ett nederlag för center-vänstern. Valdeltagandet var 63 procent.

tisdag 6 april 2010

Kapitalet är beroende av staten

Den kinesiska statskapitalismen har på några decennier skapat enorma ekonomiska framsteg. Statligt och privat kapital har, i skön förening, investeras i produktion och arbete i en omfattning som håller på att ge det stora landet ledningen i världsekonomin.
Baksidan av denna framgångssaga är att arbetskraften överexploateras och de ekonomiska och sociala klyftorna ökar.
Det vi idag ser i Kina är i stora stycken en kopia av den nordamerikanska ekonomiska expansionen under 1700-1900-talen. Även i Nordamerika säkrade den statliga administrationen tillgången på kapital och exploateringen av arbetskraften under dess expansiva skede. Först utnyttjades de afrikanska slavarbetarna därefter utformades USA:s lagstiftning så att den ensidigt gynnade kapitalet och missgynnade arbetskraften.
Den amerikanska fackföreningsaktivisten Mary ”Mother” Jones, som kämpade mot barnarbete och annan utsugning, sa till en arbetare som satt i fängelse för att ha stulit ett par skor: ”Om du hade stulit en järnväg skulle du blivit senator”. (”Mother Jones – en självbiografi” Arbetarkultur 1981)
Fackföreningar motarbetades och lönenedpressning gynnades. Den ensidiga lagstiftningen till kapitalets förmån gäller fortfarande. (Se liberalen Svante Nycanders bok ”Kriget mot fackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen”, SNS förlag 1998 och den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich´s reportagebok ”Barskrapad” Leopard förlag 2001)
Visserligen finns det också lagstiftning, både i USA och Kina, som skyddar löntagare mot ännu värre exploatering - sådana lagar är tyvärr alltid nödvändiga - men lagstiftarna i de bägge ekonomiska stormakterna står helt klart på kapitalets sida.
I Kina är fria fackföreningar förbjudna vilket innebär att arbetskraften kan utnyttjas hårt.
Enligt Sveriges Radios utmärkta kinarapportör Hanna Sahlberg dör sju gruvarbetare om dagen på grund av olyckor i jobbet.
De många gruvolyckorna i landet skulle kunna minskas om gruvarbetarna fick möjlighet att skydda sig själva genom facklig verksamhet.
Den ”svenska modellen” innebär en balans mellan kapitalintressena och arbetet. Men den relativa jämvikten är inte statisk utan resultatet av en ständigt pågående kamp mellan olika intressen.

AB
Expressen
DN
SvD

måndag 5 april 2010

Dumliberaler och vulgohöger

Borgerlighetens politiska förvillelse är tämligen konstant.
Men givetvis finns det en borgerlighet som vägleds av socialt engagemang och med genomtänkta liberala eller borgerliga idéer och ideal.
Men nu handlar det om de andra, de extrema.

Liberaldogmatikerna. Företräder ett fundamentalistiskt s.k. ”nyliberalt” sätt att tolka vår kapitalistiska värld. Grundar sitt dogmatism på vantolkningar av Adam Smiths ekonomiska och sociala skrifter. Smith i original var ett geni men han skrev sina verk under Bellmans och Gustaf III tid. Sedan dess har kapitalismen flera gånger förändrats. Liberaldogmatikerna har dock inte uppfattat detta utan har läst Smith och andra liberala ekonomiska tänkare som ayatollorna läser koranen. Förstärker sin politiska dogmatism i polemik mot andra- och tredjehandsuppgifter av vad Karl Marx påstås ha skrivit för 150 år sedan.
Tror på ”Den osynliga handens” allsmäktighet.
Skickligt företrädd av Johan Norberg och mindre skickligt av SvD:s ledarredaktion.

Dumliberaler. ”Thelonelycowboyromantiker”, socialt handikappade ensamvargar som förnekar samhällets existens. Oförmögna att se samhället som en helhet. Företräder uppfattningen att ”ensam är stark” men lever rätt gott på vad samhället ger. (Under antikens Athén kallades de som ställde sig utanför samhället för ”idioter”). Avskyr politik och hatar politiker. Håller dock på USA:s yttersta republikanska höger. Hyllar USA, skattesmitning och egoism.

Vulgohögern. Mestadels företrädd inom Svenskt Näringsliv. Omfattar både liberaldogmatiska och dumliberala tankar, men förenar dessa med ett uttalat och tydligt klassintresse. Har rätt hygglig uppfattning om kapitalismens natur (tyvärr bättre än många inom vänstern) men anser sig ha ensamrätt på sanningen som innebär att de är samhällets elit och att deras väg är den enda rätta.

Antivänsterhöger. Avskyr ”vänstern” vilket är orsaken till att de bekänner sig till högern. Ser rött när de ser eller hör sossar, kommunister, fackföreningar, feminister och miljörörelser. Reagerar med ryggmärgen.
Luddiga politiska ideal. Har en förvirrad syn på demokrati, samhälle och världen.
Företräds inte sällan av bl.a. konverterade och misslyckade f.d. vänsteranhängare som t.ex. Göran Skytte.

Överklasshögern. En kvarleva från fornstora dar. Små grupper finns ännu kvar på Östermalm och Lidingö samt i Djursholm och Saltsjöbaden i Stockholm.
Definierar sig själv som överklass och anser därför att de har rätt att bära Melittahattar och kamelhårsulster och stå och välja delikatesser hur länge som helst i Östermalmshallen.
I övrigt oförargligt pittoreskt inslag i borgerligheten.


Ovanstående karaktäristika uppträder sällan i renodlad form hos en individ men kan, som sådan, anas i större eller mindre proportioner.
Jmfr min analys av ”Virrig Vänster” onsdag 4 november 2009 på denna blogg.

SvD

söndag 4 april 2010

Världsekonomins kontinentalförskjutning

Staten bör engagera sig i en ny sorts fonder för riskkapital och samarbeta med nationellt och internationellt kapital, föreslår bland andra SEB:s ordförande Marcus Wallenberg och IF Metalls ordförande Stefan Löfven, i dagens DN.
Brist på kapital är största hindret för tillväxt och för att innovativa företag ska kunna växa och ge arbeten behöver de ett rejält tillskott av riskkapital, skriver de.

Förslaget är en logisk följd av den ekonomiska världsutvecklingen och det är inte överraskande att metallfackets ordförande och storkapitalisten Wallenberg står på samma sida i denna sak.
Så allvarlig är nämligen situationen.

Den s.k. finanskrisen var ingen plötsligt uppkommande, tillfällig och isolerad kris. Den är ett tecken på en global förskjutning i världsekonomin och, på samma sätt som jordbävningar orsakas av kontinentalförskjutningarna, en effekt av förändringar i den globala kapitalismen.
I dagens världskapitalistiska ordning drar sig kapitalet österut i jakt på ökad avkastning. Och när våra västerländska kapitalister inte levererar här i väst måste staten göra det för att rädda produktion och arbete och därmed välfärd och utveckling.

Det är inte kapitalismens kris vi ser utan en kris för de gamla industriländerna och en tyngdförskjutning i kapitalismen.

Är SvD:s ledarredaktion korkad eller falsk?

SvD:s ledarredaktion blottar i dag, som vanligt, sin okunnighet i frågor som rör arbetsmarknaden.

”Det känns nästan ofint, nu när parterna tycks hyggligt nöjda och glada, att påpeka att arbetslösheten ligger nära 10 procent, och att generellt högre lönekostnader leder till lägre vilja att anställa. Men så är det ju.” slår Per Gudmundson fast i SvD idag.
Fackets envisa krav på höjda lägstalöner slår hårt mot dem som saknar jobb, säger han.

Antingen är han omedveten om sakförhållandena eller så hycklar han omsorg om de arbetslösa. Sakförhållandena är emellertid följande.
Facket är ena delen av arbetarrörelsen. Den andra delen är det socialdemokratiska partiet.
I över hundra år har partiets uppgift varit att arbeta för alla arbetares intressen – både för dem som har arbete och dem som är arbetslösa, sjuka eller arbetsoförmögna. Socialdemokratiska partiet bildades av fackföreningar just för att kunna klara den uppgiften. Det är det samarbetet som ger arbetarrörelsen styrka.

När så SvD:s ledarredaktion i andra sammanhang ihärdigt och målmedvetet agiterar för att slå isär denna fackligt politiska samverkan, vill Gudmundson o Co i praktiken försämra de arbetslösas villkor.

Arbetsgivareorganisationen Svenskt Näringsliv, fackets motpart, ska tillgodose kapitalintressena på arbetsmarknaden. Men när arbetsgivarorganisationens politiska samarbetsorganisation Moderaterna säger sig arbeta för ”arbetslinjen” och minska arbetslösheten blir vilsenheten outhärdlig för Gudmundson och hans kolleger.
Frågan är om SvD:s ledarskribenter är korkade eller falska.

torsdag 1 april 2010

Riskkapitalisterna tar inga egna risker

”Riskkapitalist har blivit vänsterns signalord för gniden och samvetslös” påstår Sanna Rayman i dagens SvD, och fortsätter: ”Riskkapitalisten vågar ofta mer än långivare i allmänhet. Självklart med baktanken att det ska betala sig, men är det klandervärt? Jag kan inte riktigt tycka det.”

Sanna Rayman gör en poäng av att riskkapitalisten riskerar sina egna medan politikerna riskerar andras pengar när de investerar.

Inte heller jag tycker att riskkapitalisten behöver vara ”samvetslös”.
Och inte anser jag att det är klandervärt att riskkapitalisten satsar för att tjäna pengar.
I en kapitalistisk samhällsordning är det just vad kapitalisten ska göra.

Men Sanna Rayman har fel i att riskkapitalisten riskerar sina egna, surt förvärvade, pengar.
Det kapitalistiska systemet tillförsäkrar visserligen kapitalisten dispositionsrätten över kapitalet, men vad kapitalisten riskerar är kapital som genererats ur många människors arbete och produktion och andra samhällsvärden. Oftast är det dessutom lånade pengar som riskeras.
Till skillnad från löntagarna riskerar riskkapitalisten, vid konkurser, sällan sig själv eller sin privata ekonomi.
Om Sanna Rayman vill motbevisa mig på den punkten kan hon försöka nämna en riskkapitalist som misslyckats och gjort total konkurs och som därför tvingats gå till socialen för att klara sin vardagsexistens.
Det är just för att riskkapitalisterna inte riskerar sin egna privata ekonomi som de ”vågar mer än långivare i allmänhet”.

Så vist är kapitalismen ordnad.