Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.

 

 

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder 

 

Sossarnas själ I. Det samarbetande partiet.

 - Sossarna har förlorat sin själ.

Det är ”vänsterns” ständiga mantra sedan 1917.

- Sossarna måste föra en mer profilerad vänsterpolitik.
I hundra år har ”vänstern” riktat den kritiken mot socialdemokratiska regeringar oavsett hur opinionsläget än sett ut.
I dag menar Vänstern ofta att det är dom själva som är de verkliga socialdemokraterna.
Den vanligaste åsikten, sedan 1917, är att sossarna var bättre förr. Vad som är förr och vad som är bättre varierar bland kritikerna beroende på historiskt perspektiv.  Än är det trettiotalet, än är det fyrtiotalet, än Per Albin, än Erlander och än Palme. Ibland t.o.m. Juholt.

Tanken är att socialdemokratin i regeringsställning, genom samarbete med borgerliga partier, förlorat sin ideologiska riktning och svikit sina ideal.

Klart är att socialdemokratin, sedan början av förra sekelskiftet, ständigt samarbetat över partigränserna.

I striden för parlamentarism och allmän rösträtt samarbetade socialdemokraterna och liberalerna.

Hjalmar Branting och liberalernas ledare Karl Staaff var sedan skoltiden personliga vänner. Staaff bildade en kortlivad regering efter unionskrisen 1905, men hans rösträttsförslag fälldes av den konservativt behärskade första kammaren

1917, året för den ryska revolutionen, tillträdde en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering. Den bestod av liberalen Nils Edén som statsminister och fem liberaler samt med Hjalmar Branting och tre andra socialdemokrater.

Regeringen lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt. Den fick bifall i andra kammaren men röstades ned av första kammarens högermajoritet.

Ett viktigt syfte med socialdemokraternas samarbete med liberalerna var att försvaga den konservativa högern.

Brantings socialdemokrater och liberaler samarbetade vidare, 1917–20, för att genomföra rösträtt även för kvinnor.
1920 fick socialdemokrater och liberaler första gången majoritet i första kammaren.

En revolutionär grupp inom socialdemokratin klagade över partiets revisionism. Branting föreslog partikongressen 1917 att utesluta vänsteroppositionen. De uteslutna bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (numera Vänsterpartiet) i maj 1917.

Vänsterpartiet har sedan dess vid två val, 1944 och 1998, fått 10 procent av rösterna annars pendlat kring 6 procent.

1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering. Det var en minoritetsregering, men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.

Socialdemokraterna var i regeringsställning 1932-76, 1982-91 och 1994-2006.

Med undantag av åren 1936-39 och 1951-57, då socialdemokraterna bildade koalitioner med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet), regerade socialdemokraterna ensamma men som minoritetsregeringar.

Under andra världskriget, 1939-45, regerade en samlingsregering av samtliga partier utom kommunisterna. 

Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd till 45,9 procent och fick fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Med stöd av SKP kunde Socialdemokraterna få majoritet i riksdagen. Trots det bildade socialdemokraterna koalitionsregering med Bondeförbundet. Per Albin Hansson förklarade: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrast kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."

Ute i Europa pågick Stalins blodiga utrensningar i Sovjetunionen, nazisterna triumferade i Tyskland, fascisterna i Italien och i Spanien angrep Francos höger den demokratiskt valda vänsterregeringen.

Den svenska regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.

Samförståndspolitiken gällde även på arbetsmarknaden. Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF 1939 fick stor betydelse för svensk arbetsmarknadspolitik lång tid fram över.

Socialdemokraterna har nästan alltid lyckats uppnå sin dominerande ställning genom samarbete över blockgränserna.

Att söka behålla regeringsmakten och samtidigt hålla rent från revolutionära idéer har alltid varit en förutsättning för en framgångsrik socialdemokratisk reformpolitik.  Realpolitik framför plakatpolitik.

Socialdemokratins program 1897 till 1990

Socialdemokratiska arbetarepartiets historia 

 

 

 

Den kniviga ekvationen i debatten om samhällsekonomin

I en kapitalistisk global samhällsekonomi råder kapitalismens ekonomiska villkor.

Därför har de borgerliga oftast rätt i sina analyser av hur politiken bäst ska ordnas för största möjliga effektivitet. Det är helt enkelt så att de borgerliga, framförallt de nyliberala, ytterst vill anpassa politiken till kapitalismens krav.

Då till exempel svenska företag hamnar i ett sämre konkurrensläge gentemot t.ex. låglönelandet Kina så är det logiskt och rationellt att sänka lönerna i Sverige för att kunna konkurrera med Kina på världsmarknaden.
Det behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att begripa.

Däremot är det inte politisk givet att helt acceptera kapitalismens villkor.
Det var ju i kampen mot 1800-talskapitalismens hårda exploatering av arbetskraften, ohämmade resursslöseri och stora sociala problem som en organiserad motståndsrörelse gentemot kapitalismens krav uppstod.
Kampen närdes av drömmen om ett alternativ till den rådande ordningen, ett socialistiskt samhälle.
Men historien visade att det inte går att skapa socialistiska öar i det kapitalistiska världshavet.

Den svenska arbetarrörelsen hade emellertid tidigt insett att det inte är politiskt möjligt att skapa politiska alternativ till kapitalismen men att det var nödvändigt att mildra dess negativa konsekvenser – främst exploatering av arbetskraften.

Löntagarnas fackliga och politiska kamp blev just ett medel för motståndet och viljan att humanisera kapitalismen.
Sakta men säkert kom även de borgerliga politikerna i de industrialiserade länderna att acceptera kraven om att kapitalismen måste regleras.

På sjuttiotalet kom en reaktion mot dessa socialliberala idéer då nyliberaler ville återanpassa politiken till kapitalismens ekonomiska villkor.
De politiker och nationalekonomer som tog den globala kapitalismen som facit kan åter göra enkla analyser av vad som bör göras.

Men om man med politikens hjälp vill försvara löntagarintressena, skydda miljön och utjämna de sociala klyftorna blir ekvationen mer komplicerad.

Detta faktum blottas i t.ex. debatten om ingångslöner och om vinster i välfärden.

Det här kommer jag att tänka på när jag läser AnnaDahlbergs kolumn i dagens Expressen ”Vänsterns vrålande sabbar debatten”

Hon anser att vänsterns argument mot alliansens förslag om ingångslöner är grova och att vänstern vill tysta en besvärlig debatt.

Jag håller med henne om det, om nu vänstern ska representeras av Göran Greider, Johan Croneman och några ytterligare.

Vänstern hamnar i en förenklad debatt med motståndare som argumenterar med kapitalismen som facit.
Utan att föra in nya faktorer i ekvationen blir det omöjligt att formulera vettiga motargument och leverera svar som inte står i facit.

Johan Croneman DN

Göran Greider ETC

Lars Calmfors om ingångslönerna 

Män som hatar sossar

”En del av mitt borgerliga jag älskar när borgerliga opinionsbildare tvålar till socialdemokratin. Jag bekänner att jag i tankar, ord och gärningar rent av kan känna skadeglädje när det går illa för S, eller när de gör eller säger något som kan
leda dem ännu längre ut på plankan, ännu närmare avgrunden. Åh, jag njuter när borgerlighetens skarpaste kämpe i allmänhetens tornerspel fäller sin lans och stöter ännu en socialdemokratisk klumpeduns ur sadeln. När vår, just det, när vår elegantaste florettfäktare med några osynligt snabba handlovsrörelser klär av sin motståndare inpå bara kroppen.”

Så skriver, i dagens SvD, förre vänstermannen Göran Skytte.
Hatet mot socialdemokratin är det enda han har kvar från vänstertiden.

Jag minns från 60/70-talet hur de som kallade sig vänster och kommunister verkligen hatade sossar och beskrev dem som arbetarklassens förrädare. Kampen mot socialdemokratin gick därför alltid före klasskampen.
Vanligen kom de ivrigaste sossehatarna från borgerliga hem och vanligen var de inne i en akademisk karriär.
De fackligt verksamma kommunisterna var inte lika hatiska mot socialdemokratin men smittades av studentvänsterns retorik.

I dag har en del av dessa f.d. vänstermän blivit sossar. Andra har resignerat och struntar i politiken. Men inte få har konverterat och blivit extremt borgerliga. Finansmannen Björn Wahlroos, Nordeas nyvalde ordförande, är ett exempel på dessa borgerliga extremister.
Vad de har kvar från vänstertiden är sossehatet.

Dumliberaler och vulgohöger

Borgerlighetens politiska förvillelse är tämligen konstant.
Men givetvis finns det en borgerlighet som vägleds av socialt engagemang och med genomtänkta liberala eller borgerliga idéer och ideal.
Men nu handlar det om de andra, de extrema.

Liberaldogmatikerna. Företräder ett fundamentalistiskt s.k. ”nyliberalt” sätt att tolka vår kapitalistiska värld. Grundar sitt dogmatism på vantolkningar av Adam Smiths ekonomiska och sociala skrifter. Smith i original var ett geni men han skrev sina verk under Bellmans och Gustaf III tid. Sedan dess har kapitalismen flera gånger förändrats. Liberaldogmatikerna har dock inte uppfattat detta utan har läst Smith och andra liberala ekonomiska tänkare som ayatollorna läser koranen. Förstärker sin politiska dogmatism i polemik mot andra- och tredjehandsuppgifter av vad Karl Marx påstås ha skrivit för 150 år sedan.
Tror på ”Den osynliga handens” allsmäktighet.
Skickligt företrädd av Johan Norberg och mindre skickligt av SvD:s ledarredaktion.

Dumliberaler. ”Thelonelycowboyromantiker”, socialt handikappade ensamvargar som förnekar samhällets existens. Oförmögna att se samhället som en helhet. Företräder uppfattningen att ”ensam är stark” men lever rätt gott på vad samhället ger. (Under antikens Athén kallades de som ställde sig utanför samhället för ”idioter”). Avskyr politik och hatar politiker. Håller dock på USA:s yttersta republikanska höger. Hyllar USA, skattesmitning och egoism.

Vulgohögern. Mestadels företrädd inom Svenskt Näringsliv. Omfattar både liberaldogmatiska och dumliberala tankar, men förenar dessa med ett uttalat och tydligt klassintresse. Har rätt hygglig uppfattning om kapitalismens natur (tyvärr bättre än många inom vänstern) men anser sig ha ensamrätt på sanningen som innebär att de är samhällets elit och att deras väg är den enda rätta.

Antivänsterhöger. Avskyr ”vänstern” vilket är orsaken till att de bekänner sig till högern. Ser rött när de ser eller hör sossar, kommunister, fackföreningar, feminister och miljörörelser. Reagerar med ryggmärgen.
Luddiga politiska ideal. Har en förvirrad syn på demokrati, samhälle och världen.
Företräds inte sällan av bl.a. konverterade och misslyckade f.d. vänsteranhängare som t.ex. Göran Skytte.

Överklasshögern. En kvarleva från fornstora dar. Små grupper finns ännu kvar på Östermalm och Lidingö samt i Djursholm och Saltsjöbaden i Stockholm.
Definierar sig själv som överklass och anser därför att de har rätt att bära Melittahattar och kamelhårsulster och stå och välja delikatesser hur länge som helst i Östermalmshallen.
I övrigt oförargligt pittoreskt inslag i borgerligheten.


Ovanstående karaktäristika uppträder sällan i renodlad form hos en individ men kan, som sådan, anas i större eller mindre proportioner.
Jmfr min analys av ”Virrig Vänster” onsdag 4 november 2009 på denna blogg.

SvD

Borgerlighetens förträngningsmekanismer

Med anledning av Finlands självständighetsdag den 6 december 1917 hade SvD söndagstidning två artiklar, dels en understreckare av Mats Bergquist, docent i statskunskap och f.d. ambassadör i Helsingfors och
en artikel av Mårten Westö, författare och översättare, bosatt i Helsingfors.
Bägge skriver dock om finska vinterkriget som utbröt den 30 november 1939.
SvD:s egen skribent Claes Arvidsson behandlar inte heller självständighetsdagen den 6 december utan säger att ” Den 6 december bör man backa bandet till den 30 november, dagen för Finska vinterkrigets utbrott.”
Finska Vinterkriget är onekligen ett viktigt historiskt skede i Finlands självständighetshistoria men varför undviker man att tala om själva självständighetsdagen på självständighetsdagen?
Finns det något skämmigt i historien som borgerligheten förträngt?
Läs nedanstående lilla historik med anledning av Finlands självständighetsdag.