Arbetsmarknaden på alla hjärtans dag

I dagens SvD-ledare ägnar Per Gudmundson sina omsorger ”den svenska arbetsmarknadsmodellen” under rubriken "Svenska modellen avvecklar sig själv"

Man skulle kunna tro att den svenska samförståndsandan i dag, på alla hjärtans dag, slagit till på SvD:s ledarredaktion men så är det naturligtvis inte. Anledningen till ledaren är att ” Arbetsmarknadsekonomiska rådet” presenterat en rapport om fackens organisationsgrad och vad arbetsgivare tycker om kollektivavtal.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet har funnits sedan april 2015 och upprättades och finansieras av Svenskt Näringsliv. Ordförande är Lars Calmfors.

Gudmundson skriver bland annat: ”Det går att på god grund ifrågasätta hela apparaten. (Den svenska modellen alltså). Den bygger på en föreställd intressekonflikt mellan arbetare och företagare, men i verkligheten har de två alltid snarare varit beroende av varandra. Nuförtiden har dessutom rollerna lösts upp. Arbetare har blivit ägare, genom aktier och pensionsfonder. Och därtill äger de själva produktionsmedlen, som numera finns i arbetskraftens humankapital snarare än i verkstadens maskinpark.”

Att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan arbetsgivare och löntagare bara för att parterna samtidigt är beroende av varandra är ingen föreställning. Den är realitet som dagligen över hela den kapitalistiska världen visar sig.
Att löntagaren skulle äga produktionskapital genom att äga sin arbetskraft är rent stolligt liksom att hävda att löntagarens småposter av aktier pensionsfonder skulle innebära ägande av produktionsmedlen.
Har Gudmundson hört talas om löntagarfonderna? De skulle kanske ha förändrat ägarförhållandena.
Men de blev aldrig av på grund av näringslivets vilda och kompakta motstånd. En intressekonflikt så god som någon.

Men visst måste den svenska modellen, liksom allt annat, anpassas till samhällsfärändringar.
Jag tror nog att parterna på arbetsmarknaden är kapabla att klara den saken.

”Gör avtalen mer attraktiva för företagen” Lars Calmfors intervjuas i Kommunalarbetaren 

Arbetsmarknadsekonomiska rådet

Arbetsmarknadsekonomisk rapport "Hur fungerar kollektivavtalen?" PDF 

Lägre ingångslöner - för och emot

Frågan om lägre ingångslöner för nyanlända till Sverige har diskuterats i minst tre år nu.

Inför avtalsrörelsen är frågan åter aktuell.

Det finns massor skrivet om hur ingångslöner skulle gynna respektive missgynna integration, löneutveckling, samhällsekonomi m.m. Men alla debattörer utgår antingen från socialliberala eller nyliberala d.v.s. ideologiska utgångspunkter, även forskarna.

Faktum är att ingen vet. Inte ens de som forskat i saken.
Det alla olika förslag har gemensamt är att de alla är svepande och rätt generella. Alla gissar. Eller utgår från matematiska kalkyler.

Men som alla vet är det i detaljerna som djävulen döljer sig.
Låt oss resonera utifrån några konkreta detaljer.

Arbetsgivare anställer nyanlända av minst två skäl: 1) arbetsgivaren behöver fler anställda för att klara produktionen och 2) anställer om det lönar sig, d.v.s. om utgifterna för den nyanställde är lägre än vad värdet på vad den nyanställde producerar.

Om ingångslönen alltså är 15000 kronor måste den nyanställde producera för mer än 15000 kronor.
Arbetsgivaren har kostnader utöver lönen och sociala avgifter: Introduktionsutbildning, korrigering av misstag som den nyanställde gör, ökad administration, iordningsställande av arbetsplats m.m.  Så helst bör den nyanställde producera för cirka 20 000 kronor.
En nyanställning kanske dessutom tvingar arbetsgivaren att göra nyinvesteringar – t.ex. att bygga nya eller utvidga befintliga lokaler. Det krävs således investeringskapital.
Dessutom innebär en nyanställning alltid en risk för att den nyanställde inte klarar uppgifterna, blir sjuk eller plötsligt slutar sin anställning.
Varje nyanställning betyder också ett ansvar för arbetsgivaren att se till att den anställde har arbetsuppgifter en tid framöver även vid ev. lågkonjunkturer.

Detta är realiteter för arbetsgivarna, och skapar ett motstånd hos arbetsgivaren för att anställa ny personal.
Arbetsgivaren måste kalkylera med allt detta.
Vilket få ekonomer räknar med då de föreslår enkla åtgärder som att sänka ingångslönerna.

Om arbetsgivaren behöver öka sin produktion är det mest troligt att hen anställer redan kunnig arbetskraft som inte behöver någon omfattande introduktion.

Det är självklart att ju lägre ingångslönerna är desto lättare blir det för arbetsgivaren att våga anställa. Och om det s.k. regelverket blir sämre för löntagarna - exempelvis om det blir lättare att tillfälligt avskeda vid lågkonjunkturer - blir flexibiliteten i produktionen större och arbetsgivarens risker mindre. 
Men frågan är då om löneläget är tillräckligt lågt för att arbetsgivaren ska anställa ny arbetskraft.
Lönen får ju inte bli lägre än bidragen till den arbetslöse som då nöjer sig med bidrag, enligt borgerlig teori.

För de anställda däremot är lägre ingångslöner ett hot.
Se argumenten nedan.

Här är några röster för och emot.

För sänkta löner är bland andra:
Andreas Bergh, svensk nationalekonom och samhällsdebattör. Arbetar som forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (som står Svenskt Näringsliv nära) och som föreläsare vid Lunds universitet. Berghs forskning kretsar kring välfärdsstaten.
Bergh är också en flitig samhällsdebattör med ett flertal debattartiklar och krönikor i dagspressen. Han driver en blogg med fokus på samhällsvetenskap och politik.
Bergh utvecklade sina synpunkter i en artikel i Ekonomisk debatt nr 4 2014 ”Utlandsföddas svårigheter på den svenskaarbetsmarknaden – partiernas lösningar är otillräckliga”

Ekonomen och professorn Lars Calmfors. Satt i det av den borgerliga regeringen tillsatta Finanspolitiska rådet, och är ordförande i det av Svenskt Näringsliv stiftade Arbetsmarknadsekonomiska rådet 
Calmfors har i flera år talat för sänkta ingångslöner Se bl.a. Artikel i DN
samt

 
Allianspartierna, Svenskt Näringsliv och andra nyliberaler är för lönesänkningar.

Några som är skeptiska till lönesänkningar är:

Nationalekonomen Agneta Berge som  har skrivit LO-rapporten ”Bör sänkt lägstalön ingå i en Svensk sysselsättningsstrategi?

Håkan A Bengtsson i Dagens Arena

Björn Elmbrandt i Dagens Arena

Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, anser att sänkta ingångslöner bara "på marginalen" skulle ha en positiv effekt på sysselsättningen och integrationen. Utbildning bör vara huvudspåret.

 Ett antals-kvinnor pekar på att ”sänkta ingångslöner är sänkta kvinnolöner”, (SvD)

Socialdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet och andra socialliberaler, LO och LO-förbunden är emot sänkta ingångslöner.

Den kniviga ekvationen i debatten om samhällsekonomin

I en kapitalistisk global samhällsekonomi råder kapitalismens ekonomiska villkor.

Därför har de borgerliga oftast rätt i sina analyser av hur politiken bäst ska ordnas för största möjliga effektivitet. Det är helt enkelt så att de borgerliga, framförallt de nyliberala, ytterst vill anpassa politiken till kapitalismens krav.

Då till exempel svenska företag hamnar i ett sämre konkurrensläge gentemot t.ex. låglönelandet Kina så är det logiskt och rationellt att sänka lönerna i Sverige för att kunna konkurrera med Kina på världsmarknaden.
Det behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att begripa.

Däremot är det inte politisk givet att helt acceptera kapitalismens villkor.
Det var ju i kampen mot 1800-talskapitalismens hårda exploatering av arbetskraften, ohämmade resursslöseri och stora sociala problem som en organiserad motståndsrörelse gentemot kapitalismens krav uppstod.
Kampen närdes av drömmen om ett alternativ till den rådande ordningen, ett socialistiskt samhälle.
Men historien visade att det inte går att skapa socialistiska öar i det kapitalistiska världshavet.

Den svenska arbetarrörelsen hade emellertid tidigt insett att det inte är politiskt möjligt att skapa politiska alternativ till kapitalismen men att det var nödvändigt att mildra dess negativa konsekvenser – främst exploatering av arbetskraften.

Löntagarnas fackliga och politiska kamp blev just ett medel för motståndet och viljan att humanisera kapitalismen.
Sakta men säkert kom även de borgerliga politikerna i de industrialiserade länderna att acceptera kraven om att kapitalismen måste regleras.

På sjuttiotalet kom en reaktion mot dessa socialliberala idéer då nyliberaler ville återanpassa politiken till kapitalismens ekonomiska villkor.
De politiker och nationalekonomer som tog den globala kapitalismen som facit kan åter göra enkla analyser av vad som bör göras.

Men om man med politikens hjälp vill försvara löntagarintressena, skydda miljön och utjämna de sociala klyftorna blir ekvationen mer komplicerad.

Detta faktum blottas i t.ex. debatten om ingångslöner och om vinster i välfärden.

Det här kommer jag att tänka på när jag läser AnnaDahlbergs kolumn i dagens Expressen ”Vänsterns vrålande sabbar debatten”

Hon anser att vänsterns argument mot alliansens förslag om ingångslöner är grova och att vänstern vill tysta en besvärlig debatt.

Jag håller med henne om det, om nu vänstern ska representeras av Göran Greider, Johan Croneman och några ytterligare.

Vänstern hamnar i en förenklad debatt med motståndare som argumenterar med kapitalismen som facit.
Utan att föra in nya faktorer i ekvationen blir det omöjligt att formulera vettiga motargument och leverera svar som inte står i facit.

Johan Croneman DN

Göran Greider ETC

Lars Calmfors om ingångslönerna 

Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.

De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.

Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.

Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.

SvD 

SVT 

Calmfors i DN 

Om Calmfors i ETC 

Calmfors om finansministern  

Konjunkturinstitutet 

LO rapport ” Vägen till full sysselsättning och rättvisarelöner” 

Lyssna till Calmfors!

Den nya regeringen, vilken den än blir, bör lyssna till ekonomen Lars Calmfors.
I tisdagens DN skissar han några av de utmaningar som Sverige står inför.

I korthet föreslår Calmfors:

1. Indexera arbetslöshetsförsäkringen, taket i a-kassan och barnbidraget till inkomsterna för att behålla generöst offentligt välfärdsåtagande. Alliansens politik har bidragit till ökade inkomstskillnader.

2. En växande andel äldre kräver ökade offentliga utgifter framöver om personaltätheten i vård och omsorg ska bibehållas och det också ska ske standardökningar där. Vidare behövs resurstillskott till skolan.

3. Sverige måste öka sin försvarsförmåga. Mot denna bakgrund går det knappast att fortsätta minska skatternas andel av BNP. Tvärtom kan det på sikt behövas ökade skatteintäkter på kanske över 3 procent av BNP, alltså minst cirka 100 miljarder kronor per år.

4. Socialdemokrater och borgerliga mittenpartier har tidigare samverkat om genomgripande skattereformer som etablerat långsiktiga spelregler. Det vore välkommet om det kunde ske igen och bilda utgångspunkten för ett blocköverskridande samarbete.

Calmfors anser att de borgerliga mittenpartierna borde acceptera att de nedsatta sociala avgifterna för ungdomar slopas, eftersom effekterna på sysselsättningen sannolikt är små. Högre miljöskatter, inte minst på transporter, är också önskvärda. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde å sin sida avstå från att trappa av jobbskatteavdraget vid högre inkomster, vilket skulle öka marginalskatterna men ge mycket små, eller kanske inga, ökningar av skatteintäkterna. Calmfors ser heller ingen anledning att slopa rutavdragen.

Redan 2012 sa Calmfors att alliansregeringens politik ledertill högre arbetslöshet.

Calmfors är professor vid Stockholms universitet i nationalekonomi. I februari 2011 lämnade han det Finanspolitiska rådet där han satt som ordförande. Orsaken var att han inte kom överens med rådets initiativtagare Anders Borg.

Eskilstuna-Kuriren