torsdag 24 juli 2014

Okunnigt angrepp på nämndemannasystemet


På SvD:s ledarsida i dag pläderar Alice Teodorescu antingen för att nämndemannasystemet vid Sveriges domstolar ska avskaffas eller att nämndemännen ska väljas av andra organ än de politiska partierna. Vilketdera är svårt att begripa.
Men eftersom hon inte antyder vad det politiska valssystemet ska ersättas med får man förmoda att hon menar att det ska upphöra.

Hon nämner tre skäl till detta:
1.    Tack vare offentlighetsprincipen är rättegångar, domar och beslut offentliga för var och en att ta del av. Därutöver åligger ett stort ansvar på JO och JK ifråga om insyn och granskning.
2.    Nämndemännen har tystnadsplikt.
3.    Det är inget som tyder på att nämndemän nämnvärt avviker från människor i allmänhet, med andra ord är de i likhet med oss andra präglade av sina egna värderingar och egentligen bäst lämpade att enbart representera sig själva. Frågan blir därför på vilket sätt nämndemännen, i realiteten, kan tillgodose ambitionen om att rättens avgöranden ska ligga i linje med de allmänna värderingarna i samhället.

Första argumentet kanske kan tillfredsställa en ledarskribent eller en journalist när det gäller behovet av insyn.Det andra är inget argument emot nämndemannasystemet utan snarare för.Det tredje avslöjar att Teodorescu fullständigt har missat vitsen med nämndemannasystemet. Påståendet att nämndemannen bara representerar sig själv tyder också på en häpnadsväckande brist på kunskaper om det demokratiska systemet.
Man anar att hennes dogmatiska nyliberala grundsyn skymmer verklighetskontakten.
Domarkåren är en ekonomiskt, socialt och kulturellt tämligen homogen grupp. Domarna har en omfattande juridisk utbildning bakom sig och även om domaren ser på den åtalade med strikt juridiska glasögon kommer många avväganden i domen att påverkas av domarens personliga bakgrund och kunskapsbrister. Domaren kan vara nog så utbildad men kan sakna livserfarenhet och kunskaper om den åtalades hela livssituation.
Nämndemannasystemet finns till bland annat för att nämndemännen med sin olika sociala bakgrund ska ge en dimension till domstolen som innebär andra livserfarenheter än den domaren företräder.

 

söndag 20 juli 2014

Den vansinnige mannen

En man som fått för sig att han är utvald av högre makter och som inbillar sig att han därför har rätt att härska över andra och som tar till vapen för att utöva sin makt, betraktas vanligen av omgivningen som farlig och från sina sinnen.

När ett helt folk ser sig själva som Guds utvalda med rätt att bosätta sig i i ett land och att fördriva dem som bor i landet är det dock helt OK. Åtminstone i vissa fall.

(Om de emellertid är talibaner eller Isis blir de med rätta, av oss i väst, betraktade som den vansinnige mannen.)

Annars är det långt ifrån ovanligt i människans historia att folk, med mer eller mindre maktmedel, tränger undan andra folk.
Den europeiska kolonialismens globala rofferi och folkmord 1500-1900 rättfärdigades av rena vinstmotiv i förening med uppfattningen om den vita rasens och den kristna trons överlägsenhet.

Att kolonialmakterna upplät en del av sina erövringar till den vansinnige mannen får ses som en del av den koloniala historien. Liksom att de undanträngda blev förbannade.

Enligt min mening är tron på att behärska den enda sanningen, att anse sig som utvald av makter som står över mänskligheten, att förakta detta jordelivet till förmån för ett kommande liv är, enligt min mening, utan undantag helt livsfarliga för omgivningen.
 

onsdag 9 juli 2014

Förbjud fattigdom i stället för tiggeri

Apropå danskarnas förbud mot tiggeri:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)


Tiggeriet är inget nytt, inte heller förbud mot det. Det märkliga är att vi idag inte hunnit längre i förmågan att stävja fattigdom.
Under andra halvan av 1400-talet började fattigdomen få sådan omfattning att myndigheterna över hela Västeuropa tvingades vidta åtgärder. I de flesta länder förbjöds tiggeri.

1459 bestämde magistraten i Augsburg att alla främmande tiggare skulle lämna staden inom tre dagar och att stadens egna fattiga inte längre fick tigga i kyrkorna om söndagarna eller i borgarnas hem. Samma år utfärdade Filip III ”den gode” (1396–1467) en förordning om att i Brabant tiggare som kunde arbeta måste lämna hertigdömet inom tre dagar annars skulle de sändas till galärerna. Samma förordning utfärdades i Flandern, Holland och Zeeland.
Efter 1460 sökte magistraten i Strassburg genom en hel rad åtgärder hindra att fattiga tog sig in i staden. Fattiga från landsbygden fick inte stanna i staden mer än tre dagar, alla utom invalider, sjuka och gamla förbjöds att tigga. Överträdelser straffades med spö.
1473 beslöt Parisparlamentet att arbetslösa fattiga kunde dömas utan rättegång och att misstänkta invånare kunde få sina inkomster noggrant undersökta.
Allt fler åtgärder mot lösdriveri och fattigdom vidtogs. År 1496 gav Karl VIII (1470–1498) i Frankrike i en förordning domstolarna fullmakt att sända lösdrivare till galärerna.
I England utfärdade Henrik VII (1457–1509) år 1495 en "Förordning mot vagabonder och tiggare" som innebar att tiggare och andra lättingar skulle sättas i stocken under tre dagar, piskas och skickas hem.

I Paris förordade parlamentet 1516 att alla lösdrivare (”Vacabons, oysifs, caymens, maraulx et belistres, puissans et sains de leurs membresî”) måste lämna staden. De som därefter visade sig på gatorna skulle gripas av stadens polis och överlämnas till myndigheterna. Myndigheterna skulle i sin tur sätta de häktade lösdrivarna i beredskapsarbete och i gengäld hålla dem med mat. Men bestämmelsen tycks inte ha följts i praktiken. En månad efter beslutet hade bara 24 lösdrivare överlämnats till staden.
1525 diskuterade Parisparlamentet på nytt tiggeriet "eftersom nöden är stor och antalet fattiga ofantligt större än någonsin förr". Förslag om att förvisa dem, ordna beredskapsarbeten, ge understöd och samla ihop dem till ett enda område diskuterades. Parlamentets förste talman gillade inte idén om att koncentrera de fattiga till en plats. "Samlar man ihop 500 är de snart 6000 redan efter en vecka" sa han. En ledamot, Jean Brissonet, ansåg att man borde använda de fattiga till att förbättra stadens befästningar. Han hävdade att många av dem som tiggde på gatorna egentligen ville arbeta för sitt upphälle och att de tiggde bara för att det inte fanns arbetstillfällen.
Diskussionen utmynnade i ett beslut om att man skulle jaga iväg alla utsocknes tiggare och sätta de övriga i beredskapsarbete. Man beslöt dessutom att ta ut en speciell skatt för att finansiera projektet. Naturligtvis kom det klagomål mot beslutet från medborgarna. Beredskapsarbetena sysselsatte som mest ett par hundra fattiga som fick en mindre ersättning för arbetet. Men skattemedlen räckte inte att ge arbete till alla. Antalet fattiga på Paris gator minskade inte heller.

De stora förändringarna inom jordbruket och näringslivet, prisstegringar och en ökande arbetslöshet försämrade kraftigt de engelska arbetarnas ställning under 1500-talet och allt fler drevs ut i  arbetslöshet.
Då Henrik VIII från 1536 till 1539 konfiskerade kyrko- och klostergodsen, som hade utgjort den tidens socialvård, försämrades villkoren även för de allra fattigaste.
Genom drottning Elisabeths (1533-1603) fattigvårdslag från 1601, drogs en skarp gräns mellan dem som var arbetsföra (able bodied) och de som inte var arbetsföra (impotent) fattiga. De icke arbetsföra skulle underhållas genom en obligatorisk fattigskatt medan de arbetsföra skulle sättas i arbete. De fattigas barn och föräldralösa barn skulle sändas i lära. Lagen föreskrev också att varje församling skulle sörja för sina egna fattiga och att fattiguppsyningsmän skulle tillsättas.
Dessa skulle, tillsammans med kyrkvärdarna, se till att pengarna kom in som en kommunal fattigskatt.
Lagen ledde till bl.a. till att det blev mycket bråk om vem som skulle anses som fattig, vilka kriterier som skulle gälla för fattigdom och i vilken församling den fattige hörde hemma. 1662 stiftade därför Charles II (1630-1685) en lag där det fastställdes att det krävdes fyrtio dagars fast bosättning för att en person skulle få hemortsrätt. Men inom tiden för de fyrtio dagarna kunde fredsdomaren, efter klagomål från kyrkvärd eller fattiguppsyningsman, återföra den fattige till den ort varifrån han kommit. Men om den inflyttade arrenderade en gård för 10 pund om året eller kunde lämna en motsvarande ekonomisk säkerhet kunde han inte avvisas.

I Spanien spred sig fattigdomen och, bortsett från några kapitalstarka centra för den koloniala oceanhandeln, förföll städerna och de ganska nyetablerade industrierna. Klyftorna mellan de rika jordägarna och kapitalisterna å ena sidan och den fattiga befolkningen å andra, vidgades. Lågadeln, "hidalgos", måste söka sig ut till kolonierna eller ta värvning i hären. Tiggarna blev allt fler.
En förteckning från Cáceres i Estremadura år 1557 räknar med 1 900 fattiga på en befolkning av 7 400. 1595 var de fattiga 3 500 av totalt 8 300 invånare. I Trujillo var de fattiga hälften av befolkningen på 9 650 år 1557.
Mot slutet av århundradet skrev en Christobal Pérez de Herrera i en serie promemorior att det i Spanien finns 150 000 tiggare, 1608 talar han om en halv miljon och 1617 om en miljon. Även om uppgifterna inte är helt statistiskt tillförlitliga ger de ändå uttryck för en tydlig ökning.
Det var också vid den här tiden som den första stora utvandringen från Europa till Amerika skedde.

Den amerikanske forskaren Peter Boyd-Bowman har undersökt den spanska utvandringen och konstaterat att det, mellan åren 1506 - 1650, utvandarde 450 000 människor från Spanien till Amerika, mest till Mexico, Cuba och Latinamerika.

I dag finns ingenstans, som inte redan är befolkad, att utvandra till.