söndag 22 maj 2011

Går Miljöpartiet till vänster eller åt höger?

När sossarna, för några månader sedan, skulle utse partiledning ägnade mediernas ”analytiker” mycket energi åt att spekulera över vem som var vänster eller höger inom partiet.
Vilka kriterier som därvid användes vid kategoriseringen är dock tämligen oklart.
Nu när Miljöpartiet valt språkrör och genomfört en kongress, kan man konstatera att mediernas kommentatorer varit fullständigt ointresserade av vänster-höger positionering.
Vilket är märkligt eftersom Miljöpartiet befinner sig mellan vänster och höger i svensk partipolitik.
En effektiv miljöpolitik kräver ju bland annat statliga ingrepp i marknaden, aktiv skattepolitik och samhällskontroll d.v.s. sådant som brukar kallas för vänsterpolitik; en linje som de avgående språkrören har stått för. I sociala frågor har de också, i huvudsak, intagit en position nära den socialdemokratiska.
Men i Miljöpartiet finns också grupper som vill lösa problemen på ett mer borgerligt sätt och som har liten förståelse för löntagarintressena.
Det verkar som om de politiska mediekommentatorerna helt enkelt gått på Miljöpartiets retoriska verklighetsbeskrivning att partiet varken är höger eller vänster.
Således ännu ett exempel på den ganska torftiga mediebevakningen av svensk politik.
För övrigt anser jag att Miljöpartiet behövs och jag sympatiserar med partiets politiska mål som till större delen sammanfaller med socialdemokratins.
Men en del av kongressbesluten verkar rent konstiga, t.ex. att Sverige inte ska exoortera svenska vapen till länder som har militära syften.
Det är som att förbjuda all spritförsäljning till dem som avser att berusa sig.
Om ”vänsterlinjen” i Miljöpartiets politik kommer att gälla även i fortsättningen återstår att se.

DN Nyheter

DN Ledare

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

tisdag 17 maj 2011

Skattesänkarpolitikens konsekvenser

De i-länder som nu har ekonomiska problem – Grekland, Portugal, Spanien, Irland, USA, ¬- är länder som fört en utpräglad skattesänkarpolitik eller länder med dålig skattemoral.
Nog finns det ett samband, här.
Får inte staten in ”pengar”* från det egna landets arbete och produktion, utan tvingas låna, växer statsskulden och budgetunderskottet ökar.
Krisländernas skattepolitik har dessutom lockat finanskapitalister till spekulation vilket bidragit till urgröpningen av ekonomin. ”Pengar” har flyttats från samhällsområdet (t.ex. skola, vård, omsorg, infrastruktur och samhällets övriga investeringar) till globala finansspekulanter vilket gröpt ur det enskilda landets ekonomi.

När länderna slutligen tvingas att vidta åtgärder genom att höja skatterna och skärpa skattelagstiftningen och/eller drastiskt minska på statens utgifter ytterligare drabbas i första hand löntagare och fattiga. De som tjänat på de låga skatterna kommer däremot lätt undan eller kan t.o.m. utnyttja situationen för ökad profit.

Därmed inte sagt att politiker i alla lägen ska höja skatterna eller att höga skatter är bra. Den ekonomiska politiken går ut på att göra avvägningar så att produktionsöverskottet i form av skatter används så sparsamt som möjligt men täcker de samhälleliga behoven.
Politikernas uppgift är också att definiera vilka dessa behov är och prioritera mellan dem.

Här finns också ett jämlikhetsproblem.
Politiker som befinner sig ”där uppe” – i den ekonomiska, sociala och kulturella hierarkins övre skikt – kanske inte bedömer behoven på samma sätt som vi som finns längst ner.
Befinner man sig nära botten på hierarkin bör man därför vara en smula misstänksam till höjdarnas lösningar, oavsett vilket parti de representerar.

* Jag sätter ”pengar” inom citationstecken eftersom det handlar om samhällsresurser i stort som produktionens överskott, värdepapper, finansiella tillgångar m.m.


Finanspolitiska rådets rapport

Finansministerns kommentar

E24
”Lån till Grekland en lönsam affär”

söndag 15 maj 2011

LO-medlemmar saknar rösträtt!

Ända sedan ett antal fackföreningar, för över hundra år sedan, gick i hop för att bilda Socialdemokratiska Arbetarepartiet har rörelsen bestått av en facklig och en politisk gren.
Det har varit en framgångsrik rörelse. Ingenstans i världen har löntagarnas kamp mot kapitalintressena varit så framgångsrik som i vårt land.
I länder där parti och fackföreningsrörelser inte fört en sammanhållen kamp är både parti och fack betydligt svagare– Italien, Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike m.fl. För att inte tala om USA.

I vårt land har, tack vare samverkan inom Arbetarrörelsen, framgångarna nåtts utan väpnade revolutioner eller förtryckande reaktion från den ekonomiska makten.
På så sätt har både det svenska samhället, fackföreningarna och faktiskt också näringslivet tjänat på denna ordning.

Men hela tiden har det funnits krav på att partiet och facket inom rörelsen ska gå skilda vägar.
Vilka har krävt det?
Dels är det naturligtvis representanter för kapitalintressena som vill splittra rörelsen. Det är begripligt och följdriktigt.
Mer förvånande för många är kanske att VPK och dess föregångare var inne på samma linje. Men det berodde på partiavundsjuka för att kommunisterna kände sig utanför rörelsens gemenskap. I dag har de flesta insett att arbetarrörelsen är en demokratisk rörelse.
De nyliberala dogmatikerna har naturligtvis inte velat se en stark enad arbetarrörelse eftersom en sådan inte passar in i de ekonomiskt politiska dogmerna.
Men det finns också en del sossar och fackligt aktiva som vill dela rörelsen eftersom de tror att det skulle gynna antingen facket eller partiet. Det vore bra om de ville klargöra på vilket sätt hela arbetarrörelsen skulle tjäna på en delning.

Argumenten för splittring är de vanliga: En uppdelning krävs på grund av att det skulle vara mer demokratiskt, mer modernt, mer flexibelt, ge mer utrymme för individualism eller ge större möjlighet för facklig eller politisk framgång.

Ett argument är att femtio procent av LO:s medlemmar inte röstar på socialdemokraterna utan på andra partier.
Men då kan jag avslöja att ingen väljare är medlem i LO. Inte en enda.
LO består av medlemsförbund som saknar rösträtt.

Ännu en sanning: Bakom bildandet av LO stod Socialdemokraterna. Den historiska bakgrunden är alltså att representanter från fackföreningsrörelsen bildade socialdemokratiska partiet 1889 och det socialdemokratiska partiet bildade LO 1898.
Det blev den svenska organiserade arbetarrörelsen.

De enskilda medlemmarna i de fackliga organisationerna, du och jag, får rösta på vilket parti vi vill, precis som medlemmarna i Skattebetalarnas förening och i Aktiespararnas förening får rösta hur de vill. Inget märkvärdigt med det.

Men Arbetarrörelsen är en rörelse som är till för att hävda löntagarnas intressen såväl i arbetslivet som i politiken.

Eva Nordmark, TCO:s ordförande, vill dela arbetarrörelsen

Eskilstuna-Kuriren

lördag 14 maj 2011

Vad säger du Paddan?

Vanligen anges orsakerna till Greklands ekonomiska kris som att den beror på att grekerna arbetat för litet i förhållande till pensionsförmånerna, fackföreningarna är oansvariga och att den offentliga sektorn varit för stor och för dyr.

Sanningen är att orsakerna till Greklands kris är flera och ligger på många olika plan, bl.a. rent administrativa.

Ett stort problem är att den grekiska staten inte fått in skattepengar från medborgarna. Viket i sin tur beror på att det saknats en fungerande skatteadministration med t.ex. tillförlitliga fastighetsregister, person- och organisationsnummer och kvittotvång.

PASOK och Papandreouregeringen har, under sina regeringsinnehav, försökt göra något åt den enorma oordningen i ekonomin. Under PASOK har fastighetsregistrering påbörjats, kvittotvång (med viss övervakning) införts. Däremot finns inget fungerande register över skattskyldiga.
En viktig reform vore att införa personnummer och organisationsnummer i Grekland. Men ingen regering har vågat föreslå något sådant och de borgerliga saknar vilja att genomföra en sådan reform, som inte bara skulle försvåra skattesmitning utan även undanröja en del korruption.

Att, som de borgerliga ledarskribenterna i Sverige gör, skylla på lata greker och oansvariga fackföreningar är helt fel. Grekerna är ett av de EU-folk som jobbar mest. De fackliga organisationerna är svaga men (just därför) militanta. Större delen av det grekiska näringslivet består av egna företag utan organiserade löntagare.
Politikerna är inte ensamma om att ha orsakat krisen. Finanskapitalet, de ekonomiska makthavarna (kapitalister och de rika) är minst lika skyldiga genom att ha utnyttjat bristen på politisk styrning av ekonomin. Politikerna har inte rått på denna struktur.

Sverige har haft personnummer sedan 1947. Kanske något att exportera till Grekland?
Vad säger du Leif Padrodsky, som är ekonomisk rådgivare till den grekiska regeringen?

E24
Expressen
DN

tisdag 10 maj 2011

Hallå partiledningen! När ska ni tillåta debatt på nätet?

Helena skrev ett inlägg, ”S-bloggen är en gubbhylla. Och partiet?!”.
När det gäller S-bloggen har hon rätt. Det är verkligen mest gubbar som yttrar sig med långa pratiga inlägg. Vore jag ung tjej skulle även jag bli frustrerad.
Men nu är jag en sån där gubbe på s-bloggen och kan bara göra något åt eländet genom att lägga av att blogga eller lägga mig ner och dö. Vilket skulle betyda att jag förlorar min viktigaste möjlighet att säga min mening i politiska frågor.
Nå, när jag är död spelar det ju ingen roll, förstås.

Nu är frågan om det skulle göra någon skillnad. Är det någon i partiet som läser min blogg?
Hur många läser din? Försvinner inläggen bara ut i cyberrymden för att möjligen fångas upp av någon avlägsen civilisation på en avlägsen galax om några miljoner år.
Läser parteliten dina inlägg? Eller bara sina egna?

Det blir hur som helst aldrig någon debatt mellan inläggen, utan varenda gubbe och gumma ställer sig upp och håller sitt anförande om än det ena än det andra.
Kanske kan jag lika gärna sitta vid mitt köksbord här i Eklången och hålla min monolog för pelargonerna i fönstret?

Eller skulle man kunna tänka sig att partiledningen äntligen vågar lägga upp ett verkligt debattforum på nätet?
Kanske med olika teman så att debatten blir mer meningsfull.

Det här har jag, och flera med mig, tjatat om i många år nu.
Ska man hoppas att någon socialdemokratisk ledning om miljoner år, i en annan civilisation, på en annan galax kommer att lyssna. Här kanske?
Dagens verkar inte göra det.

måndag 9 maj 2011

Ge oss verktyg för jämlikhetsagitation!

96 av de 100 rikaste bostadsområdena i Sverige finns i Stockholmsområdet. Det visar inkomststatistik som Statistiska centralbyrån tagit fram åt Sveriges Radio. I Bromma är medianinkomsten 50.000 kronor i månaden i det postnummerområde där man har högst inkomster i landet.
Att det inte är Djursholm, i Danderyd utanför Stockholm, beror på att där bor de rikaste nolltaxerarna.
Danderydsborna har en medelinkomst på 508 500 kronor medan t.ex. pajalaborna har 233 400 kronor.
Jämlikheten blir inte större om man jämför utbildningsnivån i landet. I Danderyd, för att ta det som exempel, har 40 procent av befolkningen eftergymnasial utbildning medan det i Pajala bara är 12,4 procent som har samma utbildning.
Ojämlikhetssamhället avspeglar sig i hur folk röstar. I Danderyd röstade 52,1 procent på moderaterna och 5,8 på sossarna.
I Pajala lade 12,6 procent av väljarna sin röst på moderaterna och 51,3 på sossarna. Väljarna genomskådar det nya ”arbetarepartiet”.

Jag har tidigare bloggat om skillnaderna i vårt alltför avlånga land, men det är svårt att ta fram relevanta fakta.

Klassklyftor i statistiken
Sverige från Danderyd till Pajala
De rika får mest skattebidrag


SCB:s statistik i sammanhanget är rätt svårtillgänglig.
Uppgifterna ovan har jag, skämmigt nog, fått stjäla från Svenskt Näringsliv webbplats ”Ekonomifakta”.

Det skämmiga är att ingen socialdemokratisk tankesmedja eller annan avlönad vänsterlobbyist tillhandahåller fortlöpande lättillgängligt statistikunderlag för jämförelser i sociala, ekonomiska och kulturella skillnader.
Ge oss verktyg för jämlikhetsagitation!

SR
E24 DN

söndag 8 maj 2011

Bockfoten sticker fram

Vägen till fortsatt välstånd i Sverige går via fortsatta reformer – inte genom enorma överskott i statsfinanserna. Det politiska systemet står inför formidabla uppgifter under de kommande åren. Politikerna måste diskutera hur vi får en välståndsutveckling – samtidigt som Sverige undviker eller i vart fall mildrar nästa kris. Vägen dit går inte genom enorma överskott i statsfinanserna utan det krävs fortsatta reformer, bland annat strategiska skattesänkningar (inte minst marginal- och kapitalskatter) och en fortsatt utbyggd valfrihet, skriver Urban Bäckström Svenskt Näringsliv, i dagens DN.

Lägg märke till att Bäckström talar om välstånd och inte om välfärd.
Skillnaden är att välstånd kan öka genom att de rika blir rikare utan att det kommer de fattiga till del, medan välfärden förutsätts öka jämlikheten.
Ökat ekonomiskt välstånd, tillväxt, är nödvändig men enligt arbetarrörelsen bör den följas av välfärdsåtgärder i politiken. Det ökade produktionsöverskottet måste fördelas mellan medborgarna inte stanna hos dem som har den ekonomiska makten.

Bäckström vill alltså att överskottet i statsfinanserna ska användas till att sänka skatterna.
”Det handlar bland annat om strategiska skattesänkningar (inte minst marginal- och kapitalskatter), regelförenkling och ökad anpassningsförmåga, men också fortsatt utbyggd valfrihet inom flera områden, förbättrad utbildning och ett mer utbrett entreprenörskap. Företagsamma människor måste få större utrymme att utveckla verksamhet här i Sverige. Min oro är att partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande och mindre opinionsdrivande. Det gör det svårare att i tid driva igenom välbehövliga politiska beslut.”, skriver han.

Att ”partipolitiken blivit mer opinionsavspeglande” betyder att han inte gillar att Moderaterna härmar socialdemokratisk politik. Han efterlyser en linje där partiet tydligare ställer upp för kapitalägarnas intressen.
Bäckström strör själv in litet fagert tal i sin artikel, t.ex. när han säger att överskottet i statsfinanserna bör användas till att gynna företagsamma människor så att de får större utrymme att utveckla verksamheter, förbättrad utbildning och till ett mer utbrett entreprenörskap.
Men bockfoten sticker fram när han anser att överskottet ska användas till ”regelförenklingar och ökad anpassningsförmåga”.
Vi vet ju att han därmed förespråkar mer makt till kapitalägarna på arbetsmarknaden.

lördag 7 maj 2011

Klassintressena talar

Arbetsgivarorganisationen Almegas VD, Jonas Milton, tycker att man ska frysa ingångslönerna i tio år för att ”få in unga på arbetsmarknaden”.
– I gengäld kan vi betala mer där uppe, säger Jonas Milton.
Han hänvisar bland annat till en ny rapport från Institutet för Näringslivsforskning som visar att höga ingångslöner och små löneskillnader mellan erfaren och oerfaren arbetskraft har bidragit till högre ungdomsarbetslöshet.
Institutet för Näringslivsforskning ingår i Svenskt Näringslivs intressesfär.
– Många av lägstalönerna på LO-sidan är alldeles för höga och lönerna för många akademiker är alldeles för låga. Vi vill dra ut spännvidden säger Almegas VD.
Han vill också att varje enskild löntagare ska förhandla med arbetsgivaren utan att blanda in facket.

LO håller förstås inte med och hänvisar i sin tur till en egen rapport där de jämför ingångslöner internationellt och visar att t.ex. Norge och Danmark har lägre ungdomsarbetslöshet trots relativt höga ingångslöner.

Arbetsgivarna vill alltså öka löneskillnaderna, medan LO vill höja de lågavlönades löner.
LO vill använda löntagarnas samlade styrka för att skaffa varje löntagare bättre villkor, medan arbetsgivarna vill splittra löntagarna.
Bägge hänvisar till att deras linje är bäst för hela samhället.
Men i bägge fallen är det klassintressena som talar.

tisdag 3 maj 2011

Vidskepliga ekonomijournalister

Då två händelser följer på varandra behöver det inte nödvändigtvis innebära att de har något samband med varandra.
Det är elementär logik. För alla utom för ekonomijournalister och ekonomianalytiker.
De kan presentera de mest häpnadsväckande gissningar och servera dem som sanningar. Och det händer ofta.
Särskilt gäller det då orsakerna till börsernas tillfälliga upp- och nedgångar ska analyseras.
Som om de inte kände till att priser och börskurser ständigt går upp och går ner. Variationerna kan vara stora från en dag till en annan utan politiska orsaker.
Ändå jagar ekonomianalytikerna efter yttre orsaker till att ”markanden reagerar” på det ena eller andra sättet.

Ta till exempel det här med att Usama Bin Ladin dödades av amerikansk militär den 1 maj. Detta skulle enligt medierna ha fått USA-börsen att reagera.
TV:s Rapports A-ekonomi spekulerar.
E24 påstår; ”Oljepriset föll i Asien med en procent på nyheten att USA-styrkor dödat al-Qaidaledaren Usama bin Laden.”

TT: ”Bin Ladins död hjälpte till en början till att höja börshumöret. Men mot slutet av dagen försvagades uppgången på Europabörserna som bara stängde marginellt högre.”

Sånt händer dagligen.
SvD refererar ”Jim Paulsen, investmentstrateg på Wells Capital Managment, klev under dagen fram och sade att han hoppas händelsen kommer att ge framtida effekter på börserna. I dagsläget syns visserligen viss prispress på olja, guld och silver till följd av bin Ladins död, men börserna har hittills reagerat med ointresse och pendlar några timmar efter börsens öppning kring nollstrecket.”

SvD på annan plats: ”bin Ladins död pressar olja och guld”

De ekonomiska konsekvenserna av bin Ladins död blir ytterst begränsade, om ens skönjbara, tror däremot SEB:s chefekonom Robert Bergqvist.
Det finns ändå en och annan vettig människa på det hållet.

Så här har börserna gått de senaste dagarna före bin Ladins död:

20 april
DowJones +1,5
Nasdaq +2,0

22 april
DowJones +0,4
Nasdaq +0,6

26 april
DowJones +0,9
Nasdaq +0,9

27 april
DowJones +0,1
Nasdaq 0,0

29 april
DowJones +0,5
Nasdaq 0,0

Och efter bin Ladins död

2 maj
DowJones 0,0
Nasdaq -0,4


Dagens Nyheter påstår: ”Bin Ladins död hjälper till att höja börshumöret i och med att investerare ser händelsen som något som kan minska riskerna globalt. Men analytiker pekar på att effekten kan bli kortvarig. Starka rapporter den senaste tiden ger också stöd till uppgången på börserna.”

Själva sambandet bevisas aldrig.
Det är gissningar och inte ens kvalificerade sådana.
Två händelser följer på varandra. Då måste den första händelsen orsaka den andra. Det är vidskepelse.

måndag 2 maj 2011

För ett nytt 1:a maj!

Förstamajfirandet har de senaste decennierna allt mer plottrat ner sig i nationell partipolitik i stället för att vara den internationella arbetarrörelsens stora manifestation.
Vad beror det på?
Existerar inte längre den internationella arbetarrörelsen i den globala kapitalismens tid?
Eller smyger den bara omkring som tjänstemän i EU:s och FN.s luftkonditionerade korridorer och sammanträdesrum?
I så fall är det illa.

I dag är arbetarrörelsens internationella sammanhållning och gemensamma kamp mer nödvändig än någonsin. Samtidigt har Internet och andra sociala media gjort det möjligt för människor att upprätthålla kontakt över hela världen. Internationalen kan även stavas Internetionalen.
Hur tas dessa nya möjligheter till vara av arbetarrörelsen?

Retoriken mot den borgerliga regeringen kan den svenska arbetarrörelsen ta alla andra dagar om året.
Låt 1:a maj vara den dag då arbetarrörelsen demonstrerar mot den globala fattigdomen och miljöförstörelsen, för människovärde och fred.
Socialdemokratiska partier och fackliga organisationer över hela världen kan den dagen visa att internationell solidaritet är nödvändig för att lösa nationella problem. Att arbetslöshet och nedmonteringen av välfärd i Sverige har samband den ekonomiska utvecklingen i den övriga världen. Att finanskriser och bankkrascher alltid måste betalas av oss som inte äger kapitalet. Att den kapitalistiska världsordningens maktstrukturer kan balanseras av en internationell arbetarrörelse. Att en annan värld är möjlig.

Det är redan idag dags att börja förbereda nästa års stora internationella manifestation.

DN

Arbetarbladet, ledare

Arbetarbladet, nyheter

Dalademokraten
Dalademokraten
Länstidningen Östersund, ledare

Länstidningen, nyhter

Piteåtidningen

Sydöstran
Folkbladet
Dagbladet, ledare

Dagbladet, nyheter

Östran
Folkbladet

Folket
AB

Expressen

SvD

NSD