Skattesänkarpolitikens konsekvenser

De i-länder som nu har ekonomiska problem – Grekland, Portugal, Spanien, Irland, USA, ¬- är länder som fört en utpräglad skattesänkarpolitik eller länder med dålig skattemoral.
Nog finns det ett samband, här.
Får inte staten in ”pengar”* från det egna landets arbete och produktion, utan tvingas låna, växer statsskulden och budgetunderskottet ökar.
Krisländernas skattepolitik har dessutom lockat finanskapitalister till spekulation vilket bidragit till urgröpningen av ekonomin. ”Pengar” har flyttats från samhällsområdet (t.ex. skola, vård, omsorg, infrastruktur och samhällets övriga investeringar) till globala finansspekulanter vilket gröpt ur det enskilda landets ekonomi.

När länderna slutligen tvingas att vidta åtgärder genom att höja skatterna och skärpa skattelagstiftningen och/eller drastiskt minska på statens utgifter ytterligare drabbas i första hand löntagare och fattiga. De som tjänat på de låga skatterna kommer däremot lätt undan eller kan t.o.m. utnyttja situationen för ökad profit.

Därmed inte sagt att politiker i alla lägen ska höja skatterna eller att höga skatter är bra. Den ekonomiska politiken går ut på att göra avvägningar så att produktionsöverskottet i form av skatter används så sparsamt som möjligt men täcker de samhälleliga behoven.
Politikernas uppgift är också att definiera vilka dessa behov är och prioritera mellan dem.

Här finns också ett jämlikhetsproblem.
Politiker som befinner sig ”där uppe” – i den ekonomiska, sociala och kulturella hierarkins övre skikt – kanske inte bedömer behoven på samma sätt som vi som finns längst ner.
Befinner man sig nära botten på hierarkin bör man därför vara en smula misstänksam till höjdarnas lösningar, oavsett vilket parti de representerar.

* Jag sätter ”pengar” inom citationstecken eftersom det handlar om samhällsresurser i stort som produktionens överskott, värdepapper, finansiella tillgångar m.m.


Finanspolitiska rådets rapport

Finansministerns kommentar

E24
”Lån till Grekland en lönsam affär”