lördag 30 januari 2010

Sjukförsäkringspolitiken bygger på myter

Mediernas myter styr politiken och myterna planteras av ekonomiska intressen.
Detta är inget nytt, men Björn Johnsons debattartikel i dagens DN belyser detta ännu en gång, nu med utgångspunkt från debatten om sjukskrivningarna och alliansregeringens sjukförsäkringspolitik.
I debattartikeln skriver Johnson bl.a.:
”Föreställningarna om överutnyttjande utvecklades främst av borgerliga ledarskribenter och av arbetsgivarorganisationerna, som hade viktiga intressen att försvara. En viktig roll spelades av Dagens Nyheter, som på ledarplats i snart 10 år har propagerat för att framställa de sjukskrivna som inbillningssjuka och ekonomiskt beräknande.”
Men bilden var förenklad, ensidig och på avgörande punkter felaktig, hävdar Björn Johnson som är forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola.
I en bok som kommer ut på torsdag, ”Kampen om sjukfrånvaron” Arkiv förlag/A-Z förlag,försöker Björn Johnson, i punkt efter punkt, bevisa hur påståendena om fusk och överutnyttjande antingen var felaktiga eller grovt överdrivna.
Motsättningarna i debatten stod mellan en vänster som hävdade att ”utbrändhet” var en avgörande orsak till den ökande sjukfrånvaron och lade skulden på försämrad arbetsmiljö och på arbetsgivarna. Den andra ståndpunkten, som drevs från högerhåll, förklarade utvecklingen med att sjukskrivningarna berodde på fusk och överutnyttjande.
Bägge ståndpunkterna är överdrivna, hävdar Björn Johnson i debattartikeln. Bevisen för detta kommer i boken, säger han.
Och som sagt: Klassintressena styr mytbildning och politik.

söndag 24 januari 2010

Smart drag av alliansen

I veckan sa Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann att partiet är berett att lagstifta om kvotering i företagsstyrelser om inte näringslivet fördubblar antalet kvinnliga styrelseledamöter till 2014.
”Schlingmann gör en Margareta Winberg” säger Centerpartiet och tar starkt avstånd från idén för att kvotering strider mot liberala principer.

Det kan se ut som om frågan splittrar alliansen. Men vill man vara en smula konspiratorisk kan utspelet tolkas som väl genomtänkt och arrangerat i samförstånd mellan allianspartierna.
Strategin skulle kunna se ut ungefär så här:
Med sitt förslag attraherar moderaterna, det nya arbetarpartiet, de väljare som vill införa kvotering i näringslivet. Många av dessa är presumtiva alliansväljare, som tvekar mellan blocken.
Alliansens framgång är avhängigt att alla de fyra partierna klarar 4-procentspärren.
Centern är därvid en av de svaga länkarna. Partiet behöver hjälp med att komma över spärren och får därför agera arg opponent mot moderatförslaget. På så sätt kan Centern få röster från de borgerliga väljare som stöts bort av moderaternas förslag. Rösterna blir därmed kvar inom alliansfamiljen.
Efter valet tar moderaterna tillbaka sitt förslag eller glömmer bort det.
Smart.
Södermanlands Nyheter
E24
SvD
Expressen
SvD

fredag 22 januari 2010

Wallenbergarnas svältlöner

Styrelserna i Investors portföljbolag har för dåligt betalt och borde få höjd ersättning, tycker Investors vd Börje Ekholm.
Marcus Wallenberg fick endast 7,5 miljoner kronor från sina sex styrelseuppdrag i sfären, Michael Treschow tjänade futtiga 5,6 miljoner på endast två uppdrag och Jacob Wallenberg fick ynka 5,8 miljoner för fem styrelseuppdrag. De har tydligen svårt att hanka sig fram.
Börje Ekholm menar nämligen att det de låga arvodena gör att de stackars styrelseproffsen tar på sig för många uppdrag.
Kanske skulle de kunna få ett och annat överlevnadsråd från de ensamstående dubbelarbetande föräldrar i LO-kollektivet som har mage att begära löneökning trots att finansmarknaden genomgått en kris.

Läs mer:
E24

torsdag 21 januari 2010

Mona Sahlin är inte kommunist!

En lustig detalj i gårdagens partiledardebatt var då Mona Sahlin sammanfattade socialdemokraternas politik med ett marxcitat:
”Av var och en efter förmåga till var och en efter behov.”
Frasen myntades av Karl Marx i hans kritik av det s.k. Gothaprogrammet 1875.
Marx menade att denna princip kunde gälla bara sedan det utopiska kommunistiska samhället blivit verklighet.
”I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.”
Karl Marx ”Kritik av Gothaprogrammet. Randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program 1875”

Marx menade uppenbarligen att principen inte kan genomföras i en kapitalistisk samhällsordning oavsett vilket parti som har regeringsmakten.
Att principen inte ens genomförts i något land som kallat sig ”kommunistiskt” eller ”marxistiskt” i vår kapitalistiska värld ger stöd för den uppfattningen.

Mona Sahlin tror nog inte att vi nått en högre fas av det kommunistiska samhället, och inte utgår jag från att Marx alltid hade rätt, men det kan finnas skäl att frita Mona Sahlin från ev. beskyllningar om att vara kommunist.
Liksom Marx syftade hon säkert, med denna vackra målsättning, på en utopisk framtid.

Partiledardebatten i svensk press:
SvD
DN
AB
Expressen

onsdag 20 januari 2010

Arena för vilsen debatt

Jag hade haft tidskriften ”Arena” i många år innan jag, för några månader sedan, sa upp min prenumeration. Inte för att jag, som Kajsa Ekis Ekman skrev i DN 2009-07-13, fick ont i magen av att läsa ”Arena”, utan för att jag för det mesta fann innehållet ointressant.
Efter en genombläddring blev tidskriften oftast liggande oläst.

Sedan Dan Josefsson och Daniel Suhonen gick till attack mot tidskriften för att den saknar klasskampsperspektiv (AB 2010-01-12 ) och Håkan Blomqvist och Kjell Östberg förde fram en ungefär liknande kritik i AB den 2010-01-20 måste jag fundera över mitt eget ställningstagande. Varför fann jag Arena ointressant? Har kritikerna rätt?

Det är svårt att hitta riktig substans i den spretiga kritiken. Det verkar som om kritikerna inte förmår att formulera kärnan i sin kritik utan nu vädrar allmänt missnöje med en vilsen vänster som saknar linje. Arena får skulden.
Blomqvist/Österberg sammanfattar kritiken som att ”det avgörande problemet med Arenas linje är att den undviker frågan om kapitalismen”.
”Ordet socialism letar man förgäves efter i Arenas programförklaring. Att ens ställa frågan om alternativ till kapitalismen tycks ses som uttryck för vänstersekterism.”, skriver de.
Man känner kritikernas olust, men är det Arena som skapar denna olust?

Jag kan hålla med om att en analys av kapitalismen skulle vara välgörande inom vänstern men en sådan måste föras utan färdiga formler och dogmer. Jag blir dock en smula tveksam om det är en sådan förutsättningslös debatt som kritikerna är ute efter. De tycks redan bombsäkra på vad kapitalism är och anser att det behövs en ”antikapitalistisk strategi”.
Vad vänstern behöver är en förutsättningslös och odogmatisk analys av definitionen på kapitalism innan man formulerar en antikapitalism.
Och kanske är det, trots allt, det som Arena försöker syssla med?
Men på ett ointressant och konstigt sätt.

Håkan A Bengtssons och Karolina Ramqvists svarar på kritiken i AB 2010-01-15 och verkar å andra sidan inte medveten om vänsterns grundproblem.

måndag 18 januari 2010

P.J. Anders Linder byter jobb?

”Ånyo kan man göra karriär som apotekare utan att vara statsanställd. Det är en riktigt uppiggande nyhet”, skriver P.J. Anders Linder på sin blogg,
Samtidigt som jag önskar P.J. Anders Linder lycka till i hans nya yrkesval, är jag angelägen om att få veta på vilket apotek han ämnar etablera sig så att jag kan välja något annat.
Hans ordinationer och recept som ledarskribent på SvD har nämligen visat sig mindre lyckade.

söndag 17 januari 2010

De politiskt ointresserade avgör valet

Demoskops väljarbarometer för januari visar att avståndet mellan blocken ökar ytterligare och att det nu skiljer 9,4 procentenheter (51,2 procent mot 41,8 procent).
Enligt mätningen får Socialdemokraterna (37,1 procent) och Moderaterna (27,4). De ökar med 2,3 procentenheter respektive 2,1 procentenheter. Miljöpartiet (10,3 procent) fortsätter stärka sin position - framåt 0,6 procentenheter - som det tredje största partiet och når nu för första gången någonsin över 10-procentsnivån i Demoskops mätningar.
Folkpartiet (7,4 procent) tappar 1,5 procentenheter, och såväl Vänsterpartiet (3,8 procent) som Centerpartiet (3,1 procent) och Kristdemokraterna (3,9 procent) når nu inte fyraprocentsspärren. De tappar 2,1, 2,5 respektive 0,6 procentenheter.
För Centerpartiets är det den lägsta nivån någonsin i Demoskops mätningar.
Sverigedemokraterna (5 procent) når nu sin högsta nivå i Demoskops mätningar.
Enligt Demoskop har Sverigedemokraterna börjat få en stabil väljarbas även bland äldre och vinner nu över ströanhängare från i stort sett samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet.
De osäkra utgjorde 10,6 procent.

I april 2009 hade Demoskop följande siffror:
(s) 30,9, (v) 6,8, (Mp) 7,5, (m) 35,5, (fp) 7,3, (kd) 3,8, (c) 3,4, (sd) 4,2, (övriga) 0,6. Vänstern fick då 45,2 och Alliansen 50,0. 14,2 procent var osäkra.
I mars samma år fick Vänsterblocket 52,7 och Alliansen 44,5.

Om siffrorna skulle vara verkliga valresultat skulle således väljarna ha bytt regering flera gånger under samma år.
Det tyder på en mycket ambivalent, för att inte säga nyckfull, väljarkår och att det kan vara de 10-15 procenten osäkra, d.v.s. de som inte är politiskt medvetna, som avgör valresultatet.
Klart är att blockpolitiken ger denna grupp större genomslag och att det är dem som de bägge blocken försöker påverka med sin propaganda.

Det finns skäl att fundera över om det inte är ett demokratiskt problem att det är de politiskt ointresserade som faktiskt avgör valresultatet. Och är det inte de som lättast låter sig påverkas av ickepolitiska faktorer, mediernas rapportering och av tillfälliga skandalrapporter?
DN
SvD
Expressen
Aftonbladet
Expressens ledare
P. J. Anders Linders blogg

torsdag 14 januari 2010

Kampen för individens rätt

Centrum för rättvisa har sett till så att den märkliga s.k. positiva särbehandlingen till högskolor har upphört, vilket är bra. Den slog snett och var orättvist i det fallet.
Det var nog inte svårt för Centrum för rättvisas VD, Gunnar Strömmer, att få gehör för förslaget till lagändring hos gamle kompisen Fredrik Reinfeldt i regeringen. De har varit polare sedan tiden i Moderata studentförbundet.

Centrum för rättvisa bildades 2002 med uppdrag att ”värna enskildas fri- och rättigheter”. Den är formellt oberoende men har starka personkopplingar in i moderata partiet och i Svenskt Näringsliv. Centrum för rättvisa är ”helt beroende av gåvor och anslag från enskilda”.
Det låter tjusigt men naturligtvis är det från ett penningstarkt skikt som de avgörande gåvorna kommer.
Inte bara personkopplingarna utan även vissa ekonomiska intressen får därmed ett informellt inflytande på organisationens inriktning.

En del av de fall som Centrum för rättvisa driver gäller enskilda personers talan mot fackföreningar. Byggnads, Kommunal och Restaurangfacket har varit motparter.
Konflikten kring den berömda salladsbaren i Göteborg är ett exempel.
Resten av fallen handlar om enskilda personers talan mot staten, kommuner och myndigheter.

Någon enskild persons rätt mot makthavare som t.ex. arbetsgivare, företag och banker har inte förekommit i de fall som Centrum för rättvisa drivit.
Inte heller finns fall där Centrum för rättvisa dragit ut till försvar för enskilda som blivit misshandlade av polis eller blivit orättvist behandlade av befäl i det militära.

Det är bra att det finns organisationer som tillvaratar den enskildes rätt gentemot makten, det behövs.
Men Centrum för rättvisa väljer naturligtvis sina fall för individens rätt. Liksom facket väljer sina.
Vem påstår att ideologierna är döda?

DN

onsdag 13 januari 2010

Grekland, Puntila och kapitalismen

I går anklagade Europeiska kommissionen Grekland för att ha förfalskat uppgifter om landets offentliga finanser, att ledningen tillåter politiska påtryckningar och för att staten presenterar missledande statistik.
Faktum är att Greklands statsfinanser har misskötts av en borgerlig regering sedan 2007.
Men i höstas fick den socialdemokratiska partiet PASOK makten tillbaka och har lovat att införa drastiska åtstramningar för att komma tillrätta med statens dåliga ekonomi.
Greklands nuvarande premiärminister, socialdemokraten George Papandreou, erkänner att korruption är en folksjukdom och svor att göra statistiska byrån politiskt oberoende.
Frågan är om väljarna i nästa val accepterar åtstramningarna. De senaste decennierna har höger och vänster skiftat vid makten. Resultatet påminner om Puntila och hans dräng Matti. Puntila är snäll när han är full och elak när han är nykter. Löften ena dagen tas tillbaks nästa. Gården sköts utan långsiktighet och konsekvens.
Tillståndet är ett demokratiskt dilemma som i Grekland några gånger lösts på ett odemokratiskt sätt. Ja, det finns naturligtvis fler historiska exempel på där det politiska kaoset lett till väljarnas politikerförakt som sedan banat väg för diktatur.
Men Brecht skildrade varken ett fyllo eller Greklands politik. Historien om Puntila handlar om kapitalismens ekonomiska ordning med sina kriser och euforiska uppgångar.

Puntila/Matti går på Stockholms stadsteater.
Financial Times skrev om Grekland
Om kapitalismen finns inget vettigt utgivet sedan 1867.

lördag 9 januari 2010

Två arbetslinjer

I valrörelsen kommer båda de politiska blocken att argumentera hårt för ”arbetslinjen” vilket kan vara en smula förvirrande.
Det blir något lättare att orientera sig i debatten om man håller i minnet att det finns minst två olika ”arbetslinjer”, en borgerlig och en vänsterlinje.
Men bägge sidor utgår från några gemensamma postulat som alltså högern och vänstern torde vara överens om:
- Människors arbete skapar resurser, överskott, tillväxt och kapital.
- Arbetet skapar förutsättningarna för välfärden.
- Förutsättning för arbete är att det finns privata och offentliga företag som kan utvecklas i den nationella och globala konkurrensen.
- Arbetet är nödvändigt för samhällsekonomin,
- Arbetet är viktigt för den enskildes ekonomi.
- Så många medborgare som möjligt bör arbeta.
- De som av olika skäl inte kan arbeta ska ändå ha en dräglig inkomst.
- Arbetsmarknadens parter bör, med så liten statlig inblandning som möjligt, i förhandlingar lösa motsättningen mellan arbete och kapital.
De grundläggande skillnaderna i uppfattning kan beskrivas ungefär så här:
Högerlinjen:
- Företagen och kapitalet ska inte behöva betala för mycket för arbetskraften, d.v.s. arbetskraftskostnaderna (löner, arbetsgivaravgifter, arbetsmiljöförbättringar m.m.) ska hållas nere så att företagen får råd att utvecklas i konkurrensen.
¬- De som leder företagen ska ha så stor frihet som möjligt att driva sina företag.
- Det är således bättre att arbetsgivarnas och kapitalägarnas intressen får styra arbetsmarknaden än att politikers och löntagares gör det.
- Arbetsmarknaden ska, så långt som möjligt, styras av tillgång och efterfrågan på arbetskraft.
- Den enskilde löntagaren ska själv spara pengar för sin egen välfärd.
¬- Bidragen till dem som inte kan arbeta får inte bli för stora eftersom det kan leda till att människor inte arbetar.
Vänsterlinjen:
- Skatterna ska användas till att utjämna sociala ekonomiska och kulturella skillnader mellan människor.
- Inkomstskatter och arbetsgivareavgifter bör användas för att bygga upp löntagarnas gemensamma välfärd
- Arbetsmarknaden måste regleras eftersom arbetskraften, till skillnad från varor på andra marknader, består av människor.
- Bidragen till dem som inte kan arbeta får inte skilja sig alltför mycket från det allmänna löneläget.
- Löntagarna ska ha så stor frihet som möjligt i arbetet.
- Det är därför bättre att arbetsgivarnas och kapitalägarnas relativa makt, genom demokratiska beslut, balanseras av löntagarnas intressen.

Vad valet ytterst gäller är konsekvenserna av de olika linjerna.
Vilka konsekvenser har de olika alternativen för dig själv, dina anhöriga, dina vänner och för samhället i stort?
Expressen
SvD
Wikipedia om arbetslinjen
En professor om arbetslinjen i politiken

söndag 3 januari 2010

Konfliktrisken ökar 2010

Trots den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet har världen klarat sig relativt väl från sociala konflikter under 2009. Men en svag global återhämtning kan inte dölja att världens ekonomiska och sociala villkor kommer att försämras för många människor runt om i världen under 2010. Uppskattningsvis kommer 60 miljoner människor världen över att förlora sina jobb. Fattigdomen fortsätter att öka så att ytterligare 200 miljoner människor riskerar att leva på mindre än 2 dollar om dagen. Även om fattigdom ensamt inte utlöser oroligheter kan allt för stora inkomstskillnader, dålig politisk styrning, brist på sociala tjänster och etniska spänningar att öka konfliktrisken. Det skriver ”The Economist” och refererar en kartläggning av konfliktristerna i världen som ”The Economist Intelligence Unit” gjort.

För flertalet svenska ledarskribenter utgör terroristbekämpning svaret på denna utveckling, i den mån man bryr sig.