tisdag 30 november 2010

Är världen mogen för sanningen?

I går belönades Peter Magnusson och Karin Törnqvist som tipsat allmänheten om oegentligheter som förekommit på Södertälje sjukhus respektive Göteborgs Energi.

Det fina är att dessa wistleblowers, liksom många andra, kan stödja sig på meddelarfrihet och på den svenska offentlighetsprincipen. Den sistnämnda innebär bl.a. att varje medborgare, i princip, ska ha samma rätt till insyn i myndigheten som myndigheten själv. Meddelarfriheten ger alla anställda rätt att föra fram sådant som är skumt eller strider mot rättsordningen.
Det gäller all statlig och kommunal verksamhet. Inom sjukvården finns dessutom, t.ex. Lex Maria, som stöd för öppenheten genom att den anställde har skyldighet att avslöja fel.
Å andra sidan har vi sekretesslagens bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Lagen bestämmer hur myndigheter ska handha sekretessbelagda uppgifter.
Inom den privatfinansierade näringslivet, t.ex. aktiebolag, gäller inte offentlighetsprincipen, och meddelarfriheten är betydligt svagare inom den privata näringslivssektorn.
I företagen gäller i stället lagen om företagshemligheter.
Privatiseringar av allmän verksamhet, t.ex. av skolan, innebär därför att allmänhetens insyn minskar eller försvinner trots att verksamheterna är skattefinansierad.
Genom privatiseringarna går vi alltså från öppenhet till slutenhet.
Kampen mot ”terriorismen” leder också till ett mer slutet samhälle.

Maffians verksamhet vilar på ”omertá”. Man skvallrar inte utan man är ”obrottsligt” lojal gentemot organisationen och all kriminalitet behöver tystnad och sekretess för att kunna existera. Tjallare får ofta sätta livet till för sin öppenhet.
Men även det lagliga samhället behöver ”omertá”. Den personliga integriteten ska skyddas, försvarshemligheter får inte läcka ut till ev. angripare, polisens uppgifter måste vara hemliga så länge som utredning pågår o.s.v.
Och varje människa, du och jag, har hemligheter som vi inte avslöjar för någon, eftersom ett avslöjande på ett eller annat sätt skulle försämra för oss själva eller ställa oss i dålig dager inför andra.
Tystnad är alltså nödvändig i vissa fall, även om den är av ondo i andra. Det är omöjligt att ha en generell inställning till i vilka fall sekretess ska gälla eller när öppenhet är viktig.

Det är därför det känns kluvet när Wikileaks har tagit sig före att avslöja så mycket som möjligt av vad makthavarna har för sig.
Jag kan sympatisera med principen att all information ska tillhöra alla.
Men eftersom vår värld i mycket är byggd på lögner, och vilar på vissa gruppers tystnad, så är fullständig öppenhet omstörtande. Finansmarknaden skulle t.ex. braka ihop med fullständig öppenhet.
Världen är knappast mogen för sanningen.
SvD

Sydsvenskan
AB

AB

AB
SvD

SvD

måndag 29 november 2010

Silvias farsa var inte ensam

Walther Sommerlath, den svenska drottningens farsa, arbetade i början av 30-talet för ”Acus Roechling Boulerus do Brasil”, ett dotterbolag till den tyska stålkoncernen ”Röchling”. 1934, två år efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland, gick drottningens farsa med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets utlandsavdelning NSDAP/AO. Det var han inte ensam om. Massor av människor gjorde detsamma. För att inte tala om alla dem som röstade fram nazisterna till regeringsmakten.
1938 återvände familjen till Tyskland. 1939 förbjöd nazisterna Tysklands judar att äga företag. Deras verksamheter togs över av icke judar, oftast till underpris - en process som nazisterna själva kallade arisering. Några månader före krigsutbrottet, i april 1939, tog Walther Sommerlath sålunda över en metallvarufabrik i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. TV4:s ”Kalla fakta” har forskat i detta.

Silvia kan naturligtvis inte rå för att farsan var nazist.
Och ”Kalla fakta” behöver inte redovisa sina motiv för undersökningen. Det finns många skäl till att redovisa historiska fakta. Eller som t.ex. ”Forum för levande historia” säger på sin hemsida: ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden.”

Men för att bli riktigt lärorik bör kanske berättelsen om Sommerlath ställas i relation till det faktum att större delen av Tysklands näringsliv ställde upp på nazismen och stödde den ekonomiskt. Här är några exempel bara från stålindustrin.
* Kruppkoncernen, som leddes av Gustav Krupp von Bohlen und Halbach, var Tysklands och Europas ledande rustningsindustri och huvudleverantör av krigsmateriel till den tyska armén. År 1933 utnämndes Krupp av Hitler till ordförande för den tyska industrins stödfond, som försåg nazistpartiet med pengar. Enbart av familjen Krupp fick Hitler och partiet årligen mer än tio miljoner riksmark. Under andra världskriget sändes tusentals krigs- och koncentrationslägerfångar till slavarbete i Krupps fabriker.
* Thyssenkoncernen leddes av Fritz Thyssen. Han stödde nazistpartiet ekonomiskt från 1923, blev partimedlem 1931 och efter nationalsocialismens genombrott var han medlem av preussiska statsrådet och av Generalrat der Wirtschaft, vilket skulle omdana tyskt näringsliv i nationalsocialistisk riktning. Från 1930-talets mitt vände han sig mot Hitlers politik och emigrerade 1939 till Schweiz.
* Stinneskoncernens ledare Friedrich Flick ägde, i början av 1930-talet, en betydande del i Tysklands största företag. Han gav generösa bidrag till nazistpartiet och dess militärorganisation SS. Han gick in som medlem i partiet 1937. Från 1938 var Flick högste ansvarig för nazisternas rustningsindustri. I Nürnbergprocessen dömdes han till sju års fängelse, bl.a. för att under kriget ha organiserat slavarbete.
* Albert Vöglervar, ledare för företaget ”Deutsch-Luxemburgische Bergwerks- und Hütten-AG. Vögler, fruktade kommunismen och donerade pengar till NSDAP. Från 1932 stödde han nazistpartiet öppet. Den 20 februari 1933, sammanstrålade Hitler, Hermann Göring, Vögler och andra industrimän på ett möte där nazistpartiets politiska planer presenterades. Det tyska näringslivet donerade bara vid detta tillfälle tre millioner mark till partiet. För att undgå att hamna i fångenskap hos US Army begick Vögler självmord den 14 april 1945.
* Emil Kirdorf styrde Europas största kolgruveföretag ”Gelsenkirchener Bergwerks-AG”, GBAG,. 1927 han gick han med i Nationalsocialistiska partiet, och stödde Hitler under dennes väg mot makten. Redan den 26 oktober 1927 hade Kirdorf samlat 14 höga industrimän i sitt hus för att lyssna på ett föredrag av Adolf Hitler. I augusti 1931 arrangerade Kirdorf ett seminarium med Hitler och representanter från hela stålindustrin.

Om detta må vi berätta.

Expressen "Silvia är upprörd"

Expressen Hovet om pappans förflutna

Expressen Silvias bror är upprörd

Expressen Dokumenten som avslöjar

Skärpning svenska folk!

Svenska folket tycks inte riktigt förstått det fina i den nyliberala privatiseringskråksången. I varje fall visar Svenskt Kvalitetsindex, SKI, i en ny mätning att Systembolaget och Apoteket AB kommer i topp när kunderna ger detaljhandeln betyg. Klädkedjorna och byggvaruhusen däremot når inte lika högt.
Om svensken själv får välja får alltså det forna monopolapoteket bättre omdömen än de privata. Systembolaget har hamnat i topp flera år i rad.
Skärpning svenska folk!

SvD

DN

söndag 28 november 2010

Eliten i luven på varandra

Dagens finansföretag kan liknas vid medeltidens hertigdömen. Ledda av en aristokratisk elit styr de över medborgarnas/de anställdas och småspararnas väl och ve.
För detta maktpåliggande värv ser eliten till att rikligen belöna sig själva och muta sin närmaste omgivning. De ligger stundom i krig med andra hertigdömen. Inte sällen förekommer strider inom aristokratin där de stridande försöker ta kål på varandra.
Ett aktuellt exempel är finansmannen Erik Pensers bolag Yggdrasil som kräver de två tidigare Countermine-topparna, Christer Bergquist och Björn Wolrath på 32 miljoner kronor.
De två finanstopparna har tidigare förklarat att de inte anser sig ha gjort några fel.

Affärsvärlden

lördag 27 november 2010

Finansadeln är världens räddare

Försäkringsbolaget Skandias tidigare toppchefer Lars-Eric Petersson, Ulf Spång och Bo Ingemarson slipper betala skatt på bonusar som flyttats till Liechtenstein.
Skatteverket ville beskatta pengar som hade förts över till en stiftelse i landet. Tillsammans upptaxerades trion med totalt 74 miljoner kronor.
Kammarrätten anser dock att Skatteverket inte har kunnat bevisa att de tre hade tillgång till pengarna.

Electrolux nye vd:n Keith McLoughlins får 10,6 miljoner i grundersättning, 10,6 miljoner i möjlig bonus och utöver det får han 45 miljoner kronor i ett engångsbelopp.
Marcus Wallenberg anser att Electrolux är tvunget att betala en så hög ersättning eftersom det är de villkor som gäller i USA, där Keith McLoughlin bor och jobbar. Marcus Wallenberg tycker också att engångsbeloppet på 45 miljoner kronor är på sin plats: ”Det är viktigt att poängtera att pensionsinbetalningen om 6,3 miljoner dollar är en engångsinbetalning och disponeras inte av Keith förrän han går i pension.”
Jaha, men då så.

Man inser ju lätt att Skatteverkets försök att konfiskera direktörernas välförtjänta inkomster inte bara är ett angrepp på äganderätten utan också ett slag mot tillväxten och därmed ett hot mot världens fattigdomsbekämpning.
Skatteverket borde i stället koncentrera sina bevakning på alla olönsamma knegare och bidragsfuskare.

Och naturligtvis måste Electrolux nye vd erbjudas en marknadsmässig ersättning eftersom företaget står och faller med just honom. Till skillnad mot företagets 51 000 anställda.
Utan Keith McLoughlin i företagets ledning kan företaget inte klara produktionen och då går företaget i kull och de anställda blir arbetslösa.
Att ifrågasätta hans ersättning är bara uttryck för den svenska avundsjukan.

fredag 26 november 2010

Styckmord på TV

Plus, det gamla konsumentupplysningsprogrammet på TV2 sändes i går med nya programledare, längre sändningstid och ett delvis nytt upplägg.
De tre programledarna Åsa Avdic, Mathias Andersson och Charlie Söderberg är bra, särskilt Åsa som man har kunnat lyssna till i ”Plånboken” på SR P1.
Åsa följde upp ett ärende med en kvinna som köpt en felaktig dator från Dustin och som efter många turer inte lyckats få rättelse förrän TV dyker upp.
Charlie Söderberg hjälpte en kvinna att lägga upp en budget så att hon fick råd men en eftertraktad och dyr kurs och Mathias testade spelkonsoler.
Alla tre inslagen var intressanta, kul och välgjorda.

Vad jag inte begriper är varför man styckar upp varje avsnitt i tre delar och blandar dem med varandra?
Först får man se en bit av Åsas avsnitt, sen ett stycke av Charlies och därefter av Mathias´.
Sedan återvänder vi till Åsas, med en kort resumé och på samma sätt med de två övriga. Därefter får vi, i tur och ordning, efter en kort tillbakablick se slutet på de tre avsnitten.

Jag kan tänka mig att idén bakom ett sådant upplägg är att hålla intresset hos tittarna uppe. Man ska sitta och vänta tills man få se slutet på alla tre.
Men resultatet blir plottrigt och onödigt tidskrävande när man för varje gång måste ge en kort sammanfattning av inledningen till respektive avsnitt.
Rena styckmordet på ett bra program.
Jag tror att de som tittar på Plus orkar se ett avsnitt i taget och i en följd utan att ledsna.

onsdag 24 november 2010

Bankerna stjäl från fondspararna

Svenska storbanker har i åratal lurat miljontals svenskar på miljardbelopp genom sina populära aktie- och räntefonder. Det skriver journalisten Joel Dahlberg i en serie artiklar på E24. Han har gått igenom Sveriges största fonder och listar de tolv som tar mest betalt och levererar minst.
Enligt Joels beräkningar har spararna i de tolv fonderna under de senaste fem åren (2005-2009) förlorat 14 miljarder kronor på bankernas bondfångeri. Ja, du läste rätt: 14 miljarder kronor.

Joel Dahlberg har också skrivit en bok i ämnet ”Bankbluffen”, Ordfront 2009. Där kan du läsa mer om hur bankerna och fondmäklarna tjänar massor av pengar utan motprestationer och hur fondspararna förlorar.
Det är ingenting mindre än laglig stöld som bankerna ägnar sig åt.

VD är inte löntagare

Det talas om VD:arnas höga löner, nu senast i dagens SvD.
Men lön enligt vedertagen praxis, och för de flesta löntagare, innebär:
¬– Ersättning för att arbetsgivaren köper din arbetskraft under en viss avtalad och reglerad arbetstid.
– Lönenivån fastställs efter förhandling med motpart – arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation
– Lönens storlek är anpassad efter det allmänna konsumtionsutrymmet. Spannet mellan olika löner kan vara stort men medelnivån står i relation till medelnivån för konsumtionskostnaderna. Jmfr riktmärket reallöner.

Inget av kriterierna stämmer på VD:arna.

¬– VD saknar arbetstidsavtal och reglerad arbetstid.
– VD:arna är sin egen förhandlingspart. Bolagets styrelser som fastställer ersättningen består av samma personkrets som VD själv.
– VD-ersättningarna ligger högt över det allmänna konsumtionsutrymmet. VD-ersättningarna tillåter lyxkonsumtion, vilket en normallön inte gör.

Det som i media kallas för ”VD-löner” är i själva verket VD-privilegier. Företaget köper VD:s lojalitet med höga VD-ersättningarna.
Systemet är i grunden precis detsamma som de forna adelsprivilegierna där kungen köpte adelns lojalitet med jordförläningar.

Varför envisas alla, trots detta, att kalla VD-privilegierna för ”löner”?
Medierna av ren okunnighet och slapphet. Fackförbundens ledningar kanske för att medlemmarna lättare ska kunna se skillnaderna och göra jämförelser med sina löner och därmed se orättvisan.
Om det sistnämnda gäller tror jag att det är en felaktig pedagogik.
VD sitter inte i samma båt som löntagarna. De tillhör ett privilegierat frälse.

Läs f.ö. Bengt Ericsons bok ”Den nya överklassen”, Fischer & Co 2010.

LO-Tidningen

SvD

måndag 22 november 2010

”Vi måste försämra löntagarnas villkor!”

I ”Studio Ett”, SR P1, fick professorn i internationell ekonomi, Harry Flam, frågan om vad som krävs för att Europa åter ska kunna bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.

Han svarar att man måste reformera arbetsmarknaden och göra den mer flexibel, minska fackföreningarnas makt och försämra skyddet för löntagarna att behålla jobben osv.
Jag studsar till, men inser sen att han har rätt.

Vi konkurrerar med ekonomier där löntagarna inte har skaffat sig demokratiska och mänskliga rättigheter. I Kina har löntagarna inte rätt att själva försvara sig mot omänsklig behandling. Det försvaret hänger på staten som samtidigt ska driva på en nästan ohämmad kapitalism. Det går inte ihop. Det är Kinas dilemma som makthavarna verkar lösa genom att satsa på kapitalintressena.

Vänsterns och socialdemokratins dilemma är att antingen måste man gå med på att försämra löntagarnas villkor här i Europa eller så måste de förbättras i Kina.
Det är det skruvstäd som den globala kapitalismen försatt oss i.

Det troliga alternativet är att vi, sakta men säkert, får se oss distanserade ekonomiskt av Kina, Indien, Sydkorea och Brasilien.
Harry Flam gav inte rådet att vi skulle försämra löntagarnas villkor. Han bara uttalade sig om vad ekonomin, d.v.s. kapitalismen, kräver.

Vänstern måste hitta en lösning på detta problem.

söndag 21 november 2010

Socialdemokratins inre konflikt blottad

dagens DN-Debatt vänder sig Lena Sommestad mot Tomas Östros´ två principer för en ny socialdemokrati: ”Det ska löna sig att arbeta” och ”Sverige ska konkurrera med kunskap”. (DN-Debatt 12 nov. )
Östros´formulerar sig i taktiska termer för den dagspolitiska kampen mot moderaterna om väljare.

Sommestad anser att den socialdemokratiska förnyelsen måste börja med en diskussion om de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken: ”Arbetets värde” och ”Kunskap för en hållbar utveckling”.

Det handlar om två olika perspektiv. Östros kortsiktigt politiska och Sommestads långsiktigt ideologiska.

Man skulle alltså kunna vara ense med bägge om det inte vore för att Östros principer motverkar dem som Sommestad presenterar, vilket hon påpekar i artikeln. Här står alltså socialdemokratins problem tydligt fram. Dagspolitiken går tvärtemot partiets grundläggande idéer.
Det är en anledning till att den kommande debatten om socialdemokratins framtid måste handla om de bägge perspektiven samtidigt.

Ingemar Lindberg har skrivit en essä – ”Nästa vänster – efter den nationella klasskompromissens tid” utgiven av i oktober i år.

Den är en utmärkt läsning inför en kommande diskussion om socialdemokratins förnyelse.
Texten är ett ambitiöst försök att formulera grundtankar för socialdemokratins framtid och uttrycker en vilja till djupare diskussion om de samhällsproblem som arbetarrörelsen måste diskutera om partiet på nytt ska kunna bli en politisk kraft att räkna med.

Kriskommissionen bör inbjuda till en öppen debatt kring Lindbergs skrift. Och med öppen debatt menar jag inte ett seminarium i Stockholm utan en seriös debatt på nätet, där alla kan delta.

fredag 19 november 2010

Löntagarna bör få del av produktionens överskott

De statligt ägda företagen ökade sina intäkter med 11 procent under årets första nio månader. Resultatet före skatt förbättrades med 52 procent jämfört med motsvarande period i fjol, till 49,5 miljarder kronor, enligt ett pressmeddelande från Näringsdepartementet.
Staten är alltså en bra kapitalist.

Även börsbolagen ökar sina vinster och väntas höja sina aktieutdelningar rejält till våren, skriver E24.
I våras delade börsbolagen ut knappt 100 miljarder kronor till aktieägarna.
Efter ett hittills starkt 2010 räknar bedömare nu med att den siffran ska höjas till nästan 150 miljarder kronor nästa år.
Främst är det industriföretagen som går bra.
Allt detta är glädjande.

Under den s.k. finanskrisen kände löntagarna samhällsansvar och höll tillbaka sina anspråk på en ökad del av produktionens överskott. Nu bör staten och näringslivet kunna ge löntagarna del av överskottet.

onsdag 17 november 2010

När nyliberal praktik går åt helvete låtsas nyliberalerna som ingenting

Fram till krisen 2008 hyllade DN:s och SvD:s ledarredaktion Japan, Irland och Island som ekonomiska och politiska föredömen. Redaktionsmedlemmarna kom hem från studieresor i dessa länder och hyllade euforiskt den flexibla arbetsrätten, den låga bolagsskatten, kort sagt den nyliberala politiken.

PJ Anders Linder, SvD, skrev i en ledare i oktober 2007:
”Arbetsrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag. Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

Svenskt Näringsliv ordnade bjudresor till Irland för att journalister och andra skulle kunna vittna om den keltiska tigerns framgångar med låg skatt och neddragen offentlig sektor.

Det av socialdemokratin förstörda Sverige borde lära sig och ta efter dessa länders nyliberala politik, hävdade både DN och SvD.

Ett erkännande i dag från ledarredaktionerna, att man tagit gruvligt fel, är inte att förvänta sig.
I likhet med finansrådgivare har ledarskribenter inget ansvar för sina goda råd.

När Ekot hade fel och SvD.s ledarskribent inte svamlade

I går rapporterade Ekot, i radions P1, att år 2048 blir svenska pensionsvillkor näst sämst i hela EU.
Enligt Ekot framgår detta av en EU-rapport som finansministrarna ska diskutera idag. Rapporten visar att dagens 27-åringar, som går i pension 2048, bara kommer att få ut 48,2 procent av sin slutlön i pension. 27-åringarna i exempelvis Grekland och Nederländerna kommer att få mer än 100 procent av sin slutlön i pension.
Oacceptabelt sa Curt Persson, ordförande i PRO.
Om det är så är det ju för djävligt!
Men är det så?

Sanna Ryman, på SvD:s ledarredaktion, har kollat upp varifrån siffrorna kommer och konstaterar idag att det bara är högst teoretiska beräkningar, med föga bäring på verkligheten.

Det är alltså bara att konstatera att
¬– pålitliga Ekot, för ovanlighetens skull, visat sig opålitligt
– SvD:s ledarredaktion, för ovanlighetens skull, inte svamlar
– teorier inte alltid stämmer med verkligheten
– mediernas rapporter om forskningsresultat ännu en gång visat sig dåligt underbyggda.
– att dagens 27-åringar bör hålla koll på sina pensioner

tisdag 16 november 2010

När nej måste betyda ja

Då medierna frågar socialdemokrater om de vill bli partiledare så svarar de flesta nej.
Av detta görs en jätteaffär i medierna, med spaltmetrar som följd.
Kan någon förklara för mig vilket nyhetsvärde detta har? Eller vad det betyder för den politiska förståelsen?

Den som frågar förutsätter tydligen att de som svarar nej, egentligen vill svara ja, men mörkar fram tills valberedningen ställer frågan till vederbörande.
Är det så konstigt?

Innan valberedningen frågat, är frågan hypotetisk.

Alla som suttit i en valberedning för en förening, och jagat någon som vill åta sig ordförandeposten, får många nej innan posten är tillsatt. Inte sällan övertalas någon av dem som tidigare sagt nej.
Sånt är naturligt i en demokrati.

Men någon kremlolog inom media har kommit på att det beror på en särskild socialdemokartisk kultur. Därför upprepar alla dumskallar frågan, eftersom de tror att den är snillrik.

För mig förefaller medierna fokus på detta som närmast imbecillt. Men på SvD:s ledarsida är det ju är fullt normalt.

Min gamla arvtant är sjuk – vad göra?

Gamla ArvTanten, ”Sossan” kallad, har trillat och slagit sig riktigt illa och därvid fått diverse blessyrer och följdsjukdomar. Hon mår verkligen dåligt, sämre än förra gången, för fyra år sedan, då hon gjorde sig illa. Och inte hade hon hämtat sig från den olyckan heller förrän oturen nu var framme igen!

Arvingarna från när och fjärran har kommit för att hjälpa, och omsorgen om den gamla damen är till synes gränslös. Alla fylkas de kring sjukbädden med råd och anvisningar om hur det onda ska avhjälpas .
T.o.m. ArvTantens gamle antagonist och granne, den buttre greve Cebe Hamilton, som alltid bråkat och djävlats med ArvTanten, är idag där med goda råd:
¬– Tant bör skilja sig från maken Lars-Olov! Han bara är en kvarnsten om Tants hals. Ni borde ha skiljt er för länge sedan!
Det viskas om att Hamilton och ArvTanten en gång hade ett förhållande, men ingen vet säkert.
Naturligtvis dyker byns skvallertant Mille Media ibland upp för att få något nytt att rapportera på bygden. Men inte ens Mille kan låta bli att ge ordinationer än hit och än dit.

Någon undrar om det inte vore aktuellt med operation, men husläkaren är där och ordinerar snabbverkande mediciner. Det är mediciner mot värk, för blodcirkulation, mot stelkramp, mot hicka, mot sömnlöshet, mot håravfall, mot sjösjuka och mjältbrand. Det är uppiggande och lugnande mediciner, och det är mediciner mot glömska och fallandesot. Det är röda piller, vita piller och blå.
Det är verkligen synd om Tant!
¬– Seså, Tant lilla ta den här medicinen!
– Nej, den medicinen är inte bra, ta den här istället!
– Ska inte Tant ligga med huvudet högt!
– Absolut inte, hon bör ligga med benen högt!
– Jag lyfter på Tants ben så ligger Tant bättre!

Man påminner om att grannfrun, Moder Rath, varit rätt krasslig men kommit på fötter igen genom diverse konstgrepp. Nu är hon t.o.m. valsdrottning i de fina salongerna.
– Så borde tant göra!
De församlade bildar små grupper som viskande diskutera vad som bör göras. En och annan tänker i sitt stilla sinne att det vore väl bra om den gamla kärringen kolade vippen så att arvet kunde fördelas på arvingarna.
Tjänstefolket står avvaktande utmed väggarna och väntar på att lugnet ska återvända så att den gamla får vila. Och de väntar på operationen i mars.
Men hur det ska gå vet ingen.

Åt helvete med vänster-högertänkandet i socialdemokratin!

Man talar om vänster- och högerfalanger inom socialdemokratin.
Om jag förstått rätt så är vänstersossar sådana som älskar att höja skatter och hatar privatiseringar. De vill lagstifta om allt som är fel, de anser att staten ska bestämma över näringsliv och individen och de vill att folk som inte vill jobba ska leva på bidrag. När vänstern talar om jämlikhet menar de nivellering, ingen ska vara förmer än någon annan.

Högersossarna är en slags smygliberaler som bejakar marknaden, konkurrensen och privatiseringar, som flirtar med alliansens politik för att attrahera medelklassen.
Tillväxten är viktig i samhällsutvecklingen, individen mindre viktig än kollektivet och friheten viktigare än jämlikheten.
Högern i partiet har tappat de socialdemokratiska idealen på sin pragmatiska väg mot mitten.

Jag ska erkänna att beskrivningen av de bägge ”falangerna” här är en smula generaliserande och överdriven. Men bara en smula.
I själva verket är det ungefär så som de beskrivs av många, både utanför och inom partiet.

Medierna älskar denna vänster- och högerbeskrivning eftersom den förenklar och dramatiserar skildringarna av motsättningarna inom partiet. Medierna underblåser den därför.
Kandidater till ledande poster i socialdemokratiska partiet kan därmed lätt etiketteras och placeras i respektive fack.
”Förnyelse” innebär antingen det ena eller det andra beroende på i vilken riktning förändraren vill föra partiet.

Den främsta och viktigaste uppgiften i förändringsprocessen är att komma ur detta förlegade, vulgära och onyanserade sätt att definiera socialdemokratins och arbetarrörelsens ideologiska spännvidd på.

Socialdemokratin är en frihetlig demokratisk vänsterrörelse, som är för det öppna samhället, som sätter arbetets intressen före kapitalets, som värnar den enskildes rätt att utvecklas efter sin egen förmåga. Socialdemokratin hyllar ett samhälle där den starke hjälper den svage, där individens initiativkraft och entreprenörskap uppmuntras, där produktion och arbete styrs av långsiktigt strategiskt tänkande i stället för kortsiktiga finansmarknadsmanipulationer, där produktionens överskott fördelas så att fördelningen inte ökar, utan minskar, de sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna. Socialdemokratin inser att vi, på gott och ont, lever i en kapitalistisk värld, men accepterar inte att människor, natur och miljö överexploateras eller att framtidens oersättliga mänskliga och ekonomiska resurser töms.

Om partiet ska utveckla sin politik måste politiken utformas och definieras utifrån en grund, en sammanfattande och enhetlig berättelse för en ny frihetlig demokratisk vänsterrörelse.
Jag är övertygad om att det är möjligt.
DN
SvD
SvD
AB
Expressen

måndag 15 november 2010

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!

Den socialdemokratiska valberedningen har en svår uppgift, och den ska genomföras under en mycket kort tid. Den ska inte bara föreslå en ny partiordförande utan också fundera över hur en ny partistyrelse bör se ut.

Ska en man eller kvinna bli ny partiledare?
Den frågan bör, anser jag, med nej besvaras.
Det finns andra egenskaper, erfarenheter och kunskaper som är viktigare hos en partiledare än könets.

Viktigare är att partiledaren omges av en partistyrelse som, utom att de är kvinnor och män, representerar väljarna och som har sin erfarenhet och ideologi starkt förankrad i arbetarrörelsen.
Den nya partistyrelsen bör, i större utsträckning än i den gamla, representera löntagarna och småföretagarnas intressen. Helst bör partistyrelsen bestå av personer som arbetat inom den icke skattefinansierade delen av näringslivet. Det är nämligen en viktig erfarenhet att veta hur det är att inte leva av skattemedel.
Det innebär naturligtvis en stark facklig representation.
Därmed inte sagt att LO-kollektivet måste representeras av LO-ordföranden i partistyrelsen.
Inom fackföreningsrörelsen finns tusentals dugliga partimedlemmar som kan representera LO lika bra eller bättre.

"Några favoriter till efterträdare finns inte”, skriver de flesta kommentatorerna angående nomineringen till ny partiordförande för socialdemokraterna.
Man utgår då ifrån att efterträdaren ska ha suttit i partistyrelsen eller regeringen.
Följande personer nämns i medeirna.
Margot Wallström
Thomas Bodström,
Sven-Erik Österberg
Thomas Östros
Veronica Palm
Mikael Damberg,
Pär Nuder
Ulrica Messing
Stefan Stern
Ilija Batljan,
Jytte Guteland
Mogan Johansson
Wanja Lundby-Wedin
Ibrahim Baylan
Håkan Juholt
Anders Sundström
Stefan Löfven
Urban Ahlin

Blir det Thomas Bodström går jag ur partiet. I övrigt anser jag att Stefan Löfven, Jytte Guteland , Veronica Palm och Urban Ahlin kunde vara bra kandidater av de nämnda. Men bland partiets över 100 000 medlemmar finns det säkert andra som är lika lämpliga.

Ett stort problem är att valberedningen har så kort tid på sig.
Nomineringen av partistyrelse borde naturligtvis ha sin utgångspunkt i den socialdemokratiska politik som kommer att mejslas fram, vilket tar betydligt längre tid än fram till extrakongressen i mars. De nya styrelsen, och särskilt ordföranden, måste ju kunna ställa upp på den nya politiken.
Om extrakongressen ska genomföras redan i mars bör valberedningens förslag bara avse en interimsstyrelse och det egentliga valet ske på den ordinarie partikongressen 2013.

Dgens PS

SvD

SvD2

AB

DN

fredag 12 november 2010

Socialdemokratins förnyelse måste få ta tid

Eftervalsdebatten spretar så här i inledningsskedet. Man kräver ”Förnyelse” och ”Förändring”, positivt laddade ord men i sig fullständigt innehållslösa.
Somliga menar att ”partiet måste föra fram en politik som väljarna gillar”. Men är det inte så att väljarna har gillat alliansens politik i två val i rad nu?
Andra säger att vi måste föra en politik mer till höger eller åt mitten för att attrahera medelklassen. Men är det inte det som alliansen lyckats med. Ska vi således ta över alliansens politik?
En annan grupp menar att vi ”måste föra en politik mer till vänster”. Men är det inte vänsterns förvirring som är en stor del av orsaken till socialdemokratins nederlag i hela Europa? ”Vänstern” har ingen gemensam sammanhållande idé utan består av idéfragment som inte sällan står i motsats till varandra. Där finns statssocialistiska, antistatssocialistiska, konspirationsteoretiska, vulgärmarxistiska, leninistiska, frihetliga, anarkistiska, liberaldemokratiska, socialliberala vänsterlösningar på världens problem.
Daniel Suhonens, Göran Greiders, Lars Ohlys, Mona Sahlins och för all del min egen syn på vad som är vänster skiljer sig antagligen en hel del. Och partiet har ytterligare 103 000 medlemmar.

Är det inte just att forma en trovärdig, sammanhängande vänsterteori och praktik som är socialdemokratins stora och mödosamma uppgift?

”Vi måste leverera en berättelse som väljarna känner igen sig i”, säger många. Men stora berättelser engagerar därför att läsaren inte tidigare har hört dem. Berättelser som läsarna känner igen är underhållning.
Att ”vi måste få fram våra visioner, återgå till de gamla idealen, föra fram vår ideologi” är sådant vi länge hört och sagt men inte lyckats konkretisera.
Det kommer att ta tid att forma en ny socialdemokrati.
Jag tror att den fortsatta debatten måste föras med minst två perspektiv.
Det ena syftande till en djupare ideologisk ”långsiktig” bestämning av socialdemokratin i förhållande till samtids- och framtidsfrågorna. Den diskussionen måste föras i samverkan med hela arbetarrörelsen och i ett globalt perspektiv.
a) Vad vill socialdemokratin när det gäller kapitalismen, miljöförstörningen, exploatering av människor, arbetet, näringslivet, produktionen, resursfördelningen, makten, hierarkierna och den sociala skiktningen, ekonomin, flyktingproblemen, resursslöseriet, urbaniseringen, utarmningen av naturresurserna, obalansen i världsekonomin o.s.v.
b) Hur ställer sig socialdemokratin till begrepp som frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet, humanitet, människosyn, tolerans, moral o.s.v.
Det är inte fråga om att i första hand skriva ett nytt partiprogram men att förutsättningslöst definiera en bas för vad socialdemokrati innebär.
Den diskussionen måste få ta sin tid och inte snegla på valet 2014. Låt en ny socialdemokrati växa fram sakta men säkert över nästa val medan alliansen regerar ihjäl sig.
För det andra blir det nödvändigt att göra en partipolitisk ”kortsiktig” bestämning i förhållande till alliansen, med sikte på valen 2014 och 2018.
Det gäller frågor som välfärdsfrågorna, tillväxtfrågorna, fördelningspolitiken, arbetsrätten o.s.v.
Var går politikens gränser? Vilka begränsningar har politiken och var bör gränserna för politiken gå? Hur ställer sig partiet till statens och myndigheternas makt och till de ekonomiska, sociala och kulturella makthierarkierna i samhället?
Vilka är socialdemokrater? (socialdemokratiska reklammakare skulle fråga: Vilka är ”målgrupperna”)
På vilken socialdemokrati röstade de väljare som röstade socialdemokratiskt?
Varför röstade de på (s?)
Vilka är de?
Vilken socialdemokrati refuserade de f.d. socialdemokratiska väljarna som bytte parti?
Varför dög inte socialdemokratin längre för dem?
En regering ska tjäna hela samhället och alla svenska medborgare både rika och fattiga, både stadsbor och lantisar, både unga och gamla, både kapitalister och löntagare..
Men ett parti behöver inte vara så allomfattande utan kan väl vara ett intresseparti för medborgargrupper. Inget parti kan bli ett parti för hela folket. Det är ju därför vi har ett partiväsende.
Problemet är att partiet, i valen, ändå måste vara trovärdig som regeringsbildare. Det är ett dilemma som måste lösas innan valet.
Moderaterna har med hjälp av alliansen och ”arbetslinjen”, och genom att dölja att det företräder kapitalets intressen, lyckats med att framstå som ett sådant ”regeringsdugligt” parti.
Inför nästa val gäller det för socialdemokratin att klä av Moderaterna deras lammförklädnad.
I förhållande till Moderaterna bör socialdemokraterna ställa sig ett antal frågor, bl.a.:
Vems eller vilkas parti är socialdemokratin?
I april 2009 var 4 460 000 personer i åldern 15-74 år ”sysselsatta” i Sverige. Antalet arbetslösa uppgick till 403 000. Alla dessa definierar sig inte själva som arbetare.
Bör SAP uppfattas som ett löntagarnas, småföretagarnas, och småbrukarnas parti gentemot den ekonomiska eliten och kapitalet?
Ska arbetslinjen handla om mer än att alla ska ha arbete. Bör den inte också handla om att arbetet, så långt som möjligt, ska vara meningsfullt, hälsosamt, utvecklande eller åtminstone anständigt?
Debattens former måste ses över.
Rådslagsarbetet inför senaste valet blev något av en besvikelse eftersom frågeställningarna formulerades av partiledningen och grupperna leddes av ledningen.
Gärna rådslag men varför inte låta medlemmar och andra själva avgöra vad de vill rådslå om? En öppen och fri debatt är nödvändig inte bara i den ordinarie mötesverksamheten utan främst på nätet. På Sossebloggen kommer åsikter till uttryck men de debatteras knappast. Arbetarrörelsens tankesmedja ger ut ett antal rapporter skrivna av en liten begränsad grupp tänkare. Ge smedjan möjlighet att bjuda in till debatt och tankeutbyte.
Nätet bör utnyttjas bättre, inte endast som en megafon från riksdagsgruppen, partiledningen och akademisk elit utan som en tvåvägskommunikation mellan dessa och medlemmarna.

AB
AB
AB2

Dalademokraten

Norrländskan

Arbetarbladet

Arbetarbladet2

Eftervalsdebatt
NetRoots

onsdag 10 november 2010

Jag hade inga bomber i väskan

Den 26 oktober står jag vid transportbandet på Athéns flygplats och väntar på min resväska. När väskan dyker upp är den omvirad av ett rep. Alla tre kombinationslås är uppbrutna och förstörda. Väskan går inte ens att stänga, därav repet.

Jag går med den demolerade resväskan till flygbolagets kontorsdisk på flygplatsen för att få utrett vad som kan ha hänt och för att få tips om hur jag ska kunna fortsätta min resa i Grekland utan en användbar resväska.
Innehållet är, vad jag kunde se, detsamma som jag packat ner innan jag for:
Kläder, ett par skor, två paket kaffe Zoega Skånerost, en bok, en sprayflaska deodorant, toalettgrejer, laddare till mobiltelefon, två USB-minnen. Väskan är halvfull för att jag lämnat plats för en 5-litersdunk olivolja som jag ska ta med mig på hemvägen.

Tämligen likgiltig, och en smula motvilligt, börjar en manlig tjänsteman bakom disken skriva en rapport alltmedan han nojsar med sina arbetskamrater.
Jag frågar om det kan vara tjuvar som brutit upp väskan. Tjänstemannen skakar på huvudet och säger att det är säkerhetspolisen.
- Händer sånt här ofta? frågar jag.
- Nej inte ofta.
Jag börjar ilskna till. Okej för att polisen måste undersöka misstänkta väskor som eventuellt kan innehålla bomber vilka eventuellt kan utlösas av eventuella självmordsbombare ombord på planet. Men kunde inte polisen, sedan de brutit upp låsen, kunnat lägga med ett meddelande med en förklaring och en ursäkt i väskan? Det hade räckt med ett standardiserat brev.
Men ingen förklaring, ingen ursäkt för att de har förstört min egendom eller för kränkningen av min personliga integritet och för det extra besvär som alltsammans orsakat mig.
Det är inte misstaget utan nonchalansen som upprör mig.
Tjänstemannen rycker likgiltigt på axlarna.
Sedan han skrivit ut sin rapport frågar han om jag vill ha en ny väska eller en rekvisition på en väska att ta ut då jag kommer till Kalamata. Eftersom jag ska resa vidare måste jag ha en ny resväska.
Det finns endast en att välja på. En stor otymplig sak, typ amerikakoffert, som jag aldrig skulle komma på idén att skaffa. Jag blir dock tvungen att ta emot den för att kunna fortsätta min resa.

Händelsen är naturligtvis en skitsak i jämförelsen med att säkerhetspolisen stormar in i oskyldiga människors hem, riktar vapen mot små barn och förhör tioåringar i jakt på bomber. Men det är en del av ett mönster.
Måste kriget mot terrorismen innebära att oskyldiga kränks utan förklaringar och utan ursäkter?

DN1

DN2

DN3

GP

Sydsvenskan


AB

Expressen


Expressen2

måndag 8 november 2010

Kungens vänsterprassel, USA:s spioneri och börsbolagens revisorer

Det räcker med att man är utomlands i tio dagar, utan tillgång till svenska medier, för att när man kommer tillbaka se hur märklig mediebevakningen och bokmarknaden är. Den stora sensationen under de knappa två veckorna är att kungen för tjugo år sedan har roat sig med sprit och fruntimmer. Precis som om vi inte kände till dessa rykten. Redan på 80-talet talades det allmänt om kungens vänsterprassel med en känd TV-hallåa.
Men nu har ryktena, bekräftade eller obekräftade, samlats i en bok vars innehåll folk springer bena av sig för att få snaska i sig.
Man kan bli rojalist för mindre.
Den andra gamla välkända sensationen är att USA:s ambassad ägnar sig åt övervakning av svenskar. Vem har trott att de slutat med det? Vem tror att svensk säkerhetspolis inte känt till detta?
Det trösterika är att man lugnt kan ta semester från i mediebevakningen utan att gå miste om nåt viktigt.
Men å andra sidan tycks SvD:s stora granskning av hur börsbolagens revisorer skor sig på bolagens pengar inte ha blivit någon sensation. Det anses väl helt naturligt.