onsdag 30 november 2011

Partitoppen vill inte ha idédebatt

Bristen på debatt på den här bloggen har jag redan tidigare skrivit om.
S-Bloggen är som klagomuren där människor rabblar sina texter utan inbördes kommunikation. Bönerna och klagomålen kommer inte längre än till muren.

Ingen läser din blogg och du läser bara någon enstaka.
Något tankeutbyte eller gemensam debatt blir det inte.

För min del använder jag numera bloggen som en sorts dagbok där jag försöker formulera mina politiska ståndpunkter i hopp om att få motargument från partikamrater.
Bloggstatistiken visar på att en hel del är inne och tittar på min sida men kommentarerna är få och mina inlägg avsätter inga spår i andra bloggar på S-bloggen.

För många bloggare – företrädesvis äldre män med politiska positioner – förefaller s-bloggen vara en plats för revirpinkning. Som bekant drabbas äldre män av täta trängningar.

Jan Andersson är inte den förste som ledsnat och som nu lämnar bloggen. Som han skriver i sitt sista inlägg här på s-bloggen, ”Nu tackar jag för mig!”, så handlar inläggen sällan om ideologiska och allmänpolitiska frågor. För det mesta förekommer internt partikäbbel.
Den här sunkigheten, bristen på öppen politisk debatt inom partiet är en av orsakerna till partiets förfall.

De styrande, tankesmedjorna och ideologerna kör med envägskommunikation. Liksom självhärskarna i diktaturerna lever de i sin lilla bubbla där kritik och friska idéer inte når dem.
Idéutveckling blir omöjlig.

Trots att internet givit oss enorma möjligheter att föra en dynamisk, seriös och öppen fri dabatt så har partiet inte utnyttjat den. Eftersom möjligheten funnits i minst tjugo år måste man anta att ledningen inte är intresserad.
Vi är många medlemmar som inte kan bevista möten och seminarier i Stockholm. Ge även oss en chans att delta i debatterna om partiets framtid!

(Jag skulle bli mycket förvånad om någon ansvarig läser detta eller om jag får kommentarer från partikamrater.)

Kan du försvara flyktingpolitiken?

Hur ofta träffar du människor – grannar, arbetskamrater, vänner – som deklarerar att
- vi inte borde ta emot fler invandrare än vad som kan få jobb här direkt
- vi tar emot på tok för många flyktingar
- de flesta som kommer hit vill inte arbeta utan bara leva på vår välfärd och av våra skattepengar
- invandrare utgör majoriteten av de intagna i våra fängelser
- invandrare som bryter mot lagen ska utvisas direkt

Jag har grannar som ibland öppet hävdar alla fem ståndpunkter. De är i övrigt snälla, trevliga och sociala. I vardagsumgänget är de generösa och rätt toleranta. De har det relativt hyggligt ställt men tillhör inte den kulturella medelklass som har högre utbildning eller som publicerar sig i media. De ingår inte i någon politisk konsensusmiljö. De är ”vanliga” rättskaffens medborgare som betalar skatt och röstar vart fjärde år.
Det blir naturligtvis diskussion, inte ofta, men tillräckligt ofta för att vi ska markera våra olika ståndpunkter.

Tyvärr är det svårt att möta deras påståenden med sakliga argument. För samtidigt som jag blir upprörd över den självgodhet och brist på humanitet som mina goda grannar plötsligt blottar så är det ju så att även jag

- vill att alla invandrare ska ha jobb och kunna försörja sig själva,
- helst skulle önska att vi i Sverige skulle slippa ta emot så många flyktingar,
- inser att det finns sådana som utnyttjar vårt välstånd och våra sociala förmåner,
- vet att en relativt större andel av dem som finns på kriminalanstalter är inflyttade från andra länder än de som är födda i Sverige
- kan tycka att det vore rättvist om de utlänningar som inte har svenskt medborgarskap fick avtjäna sina straff i de länder de kom ifrån.

Vad jag kan göra är att försöka förklara de komplicerade bakgrunder som orsakar flyktingsituationen, som förklarar sambandet mellan kriminalitet och fattigdom, vädja till mina grannars förståelse och humanitet, tala om det öppna, demokratiska och toleranta samhällets fördelar.
Men då har de sedan länge slutat lyssna.

Har du de enkla slagkraftiga och övertygande argumenten till försvar för invandrar- och flyktingpolitiken?

En viss hjälp ger Migartionsinfo

DN
AB

fredag 25 november 2011

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Vi snackar om Greklands, Italiens, Spaniens, Portugals och Irlands skulder.
Men faktum är att Storbritannien är världens mest skuldsatta land – i alla fall enligt McKinseys sätt att räkna. Hushållens skulder, företagens lån, statsskulden och bankernas skuldberg når 492 procent av den brittiska BNP:n.
Japan har kämpat med sitt skuldberg och sin låga tillväxt i årtionden, och den visar inga tecken på att minska från sina drygt 490 procent av BNP, enligt McKinsey.
Jämfört med britterna så ter sig amerikanerna faktiskt lågbelånade med McKinsey-metoden, 282 procent vid mitten av 2011, jämfört med 296 procent för två år sedan.
På nätet finns flera så kallade ”debt clocks” som beräknar världens skuldberg på olika sätt. Tidningen Economist har exempelvis en ”Global Debt Clock” som visar att världens skuldberg, som för tillfället ligger på över fyrtiotusen miljarder dollar (40 000 000 000 000.
På den globala skuldklockan kan du också leta upp enskilda länders aktuella skuld, t.ex. Sveriges.

Och då är ändå inte den globala miljöskulden, de miljövärden vi raserat och som i framtiden måste repareras, med i beräkningen.

SvD

onsdag 23 november 2011

Vilket går först - rationalitet eller humanitet?

Under kolonialismens och under den råa kapitaismens tid krävde rationaliteten och effektiviteten att miljoner människor offrades för att skapa västerlandets rikedomar.

I nazityskland fanns rationaliseringstekniker som motiverade gaskamrarna med att inrättningarna var produktiva, rationella och t.o.m. humana. Gaskamrarna var effektiva metoder att snabbt, billigt och effektivt eliminera för nationen oönskat klientel.

Kinas enorma ekonomiska framgångar bygger på en ohämmad kapitalism som visserligen är både produktiv och professionell, men till priset av mänskliga offer och umbäranden.

Om man tänker bort det mänskliga kan man alltid få sådana verksamheter att framstå som lysande framsteg.

Utan jämförelser i övrigt manas dessa bilder fram när man, på SvD:s Brännpunkt, läser dagens inlägg i vårdebatten, ”Riskkapital är bra ägare”.

”Riskkapitalbolag har visat sig vara bra ägare; de ökar bolagens produktivitet och professionaliserar verksamheten.” skriver Henrik Jordahl och Joacim Tåg, Institutet för näringslivsforskning.

Som om det kvittar ifall bolagen sysslar med vårdbehövande människor eller produkter.

Kärnan i vårdebatten är frågan om vad som går först: Rationalitet eller humanitet, låga kostnader eller en vård som är anpassad till den gamla utslitna människan.

E24

E24
Mer om detta på denna blogg

och här

måndag 21 november 2011

Finns det plats för ideologisk debatt här?

Eller är det Juholt för hela slanten?
Här är ett försök till att formulera en tanke om den ekonomiska världskrisen.
Ett kortfattat försök till allmän enkel förklaring 1.0


Sedan tusen år tillbaka lever vi i en global marknadsekonomi där varor och tjänster produceras för att säljas och köpas med hjälp av bytesvaran pengar.
Eftersom producenterna och säljarna, på grund av konkurrensen, tvingas att minimera sina kostnader för att sänka priserna under konkurrenternas så pressas priserna och produktionen effektiviseras.
Människors strävan efter vinst, personlig utveckling och nyfikenhet driver på utvecklingen.
De vinster som uppstår i verksamheten går till investeringar och till expansion av verksamheten.

Så långt är allt gott och väl.

Men eftersom vi sedan tre hundra år tillbaka lever i en kapitalistisk marknadsekonomi tvingas säljarna och producenterna ständigt att skapa allt högre vinster i sin verksamhet.
Dels blir investeringarna alltmer kapitalkrävande på grund av verksamhetens allt större omfattning och komplexitet. Men det finns ännu ett skäl.
Till producenterna har nämligen en ny grupp marknadsaktörer, sedan ett par hundra år, sällat sig, nämligen procentarna.
Vinsterna ska nu användas, inte bara för investeringar och tillväxt i produktionen, utan dessutom till att betala räntor till kreditgivare och ge avkastning till dem som satsat kapital i verksamheten. Producenten jagas därigenom av allt högre avkastningskrav och allt högre räntor i realation till vinsten.
Kapital- och finansmarknaden, som från början var till för att försörja produktionens behov av krediter och lån, måste nu även ge avkastning till procentarna.

Så långt går det an.

Men eftersom finansmarknaden har blivit en alladeles egen marknad som hålls igång av att skuldpapper köps och säljs måste även den ge sina investerare, profitörerna, avkastning på kapital. Kopplingen till produktionen blir samtidigt allt svagare och finansmarknaden blir sig själv nog.
Och eftersom man på finansmarknaden handlar med skulder som finansieras av nya skulder i en lång kedla uppstår så småningom en skuldkris då kedjan av skulder slutligen ställs inför kravet att betalas i reella värden. Skuldsufflén säckar ihop till en pannkaka och de imaginära vinsterna går upp i rök.
Den kapitalmarknad som är nödvändig för att försörja den kapitalistiska marknadsekonomin drabbas av propp. Produktionen saknar kapital för att kunna hållas igång. Det uppstår en produktionskris.
Genom att utnyttja upp- och nedgångarna på finans- och valutamarknaden kan visserligen en del företag tilfälligt skapa stora finansiella intäkter. Men vid krisen förvandlas de finansiella intäkterna bara till luft i bokföringen.

Produktionskrisen orsakar arbetslöshet och till att konsumtionsutrymmet begränsas. Alla försöker rädda sig genom att ”ta ut sina pengar från banken” och försöker bl.a. slippa att betala skatter.
Misstron mot näringsliv och samhälle ökar och en svart ekonomi uppstår.
Låga skatteintäkter leder till en politisk kris som förvärrar läget.
Politikerna försöker lösa proppen i kapitalförsörjningen genom att trycka upp mer pengar och injicera i kapitalmarknaden.
Men det kan lyckas för en tid, på sikt förvärrar det läget och skapar inflation.
Historiskt sett är det bara investringar - statliga och privata - i infrastruktur och teknikutveckling, utifrån reella värden som kan få hjulen att börja snurra och blodomloppet att pulsera igen.
Fram till sjuttiotalet har krisförkoppet gått i cykler om sju, tio eller 20 år.
Men eftersom transaktioner i dag är globala, och sker i oerhört snabb takt, särskilt de finansiella, kommer den ena krisen innan den andra har klingat av. Det ser ut som en ständigt fortgående kris.
Kriserna är inte heller avgränsade till enbart bank-, finans-, valuta-, bostads- eller politiska kriser var för sig utan en kris inom en sektor påverkar de andra i ett växelförlopp.


Har du synpunkter?

Som du förstår gör beskrivningen inte anspråk på att vara vare sig fullständig, vetenskaplig eller objektiv.
Frågan är bara: Duger den som en ytterst summarisk sammanfattning?
Vad är fel och varför? Vad bör ändras och till vad? Vad bör strykas? Vad ska läggas till?
Kommentera gärna så att vi tillsammans kan uppgradera förklaringen.
Du behöver inte vara socialdemokrat för att kommentera men anonyma kommentarer tänker jag inte beakta.

Några spridda länkar
Andreas Cervenka i SvD

Marios blogg

Svenskt Näringslivs ekonomifakta

Partiprogram för Socialdemokraterna

ekonomisk debatt

Sociologerna

söndag 20 november 2011

Världens miljardärer i kamp mot den nyliberala fundamentalismen

I USA har en samling dollarmiljonärer ”demonstrerat” och kräver att få betala mer i skatt. I ett upprop, som undertecknats av 137 miljonärer och som skickats till president Barack Obama samt kongressen, vädjar man om att få en högre skattesats.
"Gör det rätta. Höj våra skatter" skriver gruppen som kallar sig ”Patriotiska Miljonärer”.
Skattesänkarpolitiken har visat sig kontraproduktiv anser de.
Läs mer i E24.

Bill Gross är chef för världens största obligationsfond Pimco som förvaltar över 9 000 miljarder kronor. Han pekar på att de senaste decenniernas globalisering och teknologiska utveckling varit förödande för arbetsmarknaderna i västvärlden. Vinstlotten har dragits av kapitalägare. Företagsvinsterna som andel av USA:s bruttonationalinkomst har sedan 1980 klättrat från 8 till 13 procent. Även i Sverige har allt mer av det värde som skapas i näringslivet gått till vinster och mindre till löner.
Bill Gross, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt. Se Andreas Cervenkas artikel i SvD 7 oktober.

Högerpolitikerna i EU försöker införa Tobinskatt på finansiella transaktioner.
Läs mer i SvD

P.G. Gyllenhammar ryter till i Dagens Industri om ”råkapitalismen” och manar det giriga näringslivet till besinning. Läs mer i SvD.

De nyliberala dogmerna visar sig, på område efter område, inte hålla i kontakten med verkligheten.
Medan socialdemokraterna i Sverige bjäbbar om Juholt är bra eller dålig för partiet och hamnar i luven på varandra inbördes enar sig världens miljardärer i kamp mot den nyliberala fundamentalismen.

Vi har råd att betrakta våra gamla föräldrar som människor

Liberalfundamentalisternas andra nya mantra i vårddebatten är:
”Eftersom vi tillåter privata företag att bygga vårdhem, att leverera produkter och mat till vården bör vi också kunna tillåta privatisering av vården”
Människor likställs med varor och produkter. En vårdbehövande åldrig och utsliten mamma likställs med armeringsjärn och betong, kanyler och blöjor, köttbullar med brunsås.
Som en del i en produktionsapparat som ska generera pengar till ägarna.

Men är människor produkter bara för att de blivit gamla?
I bästa fall betraktar liberaldogmatikerna de gamla som kunder och vårdkonsumenter.

”God dag, jag har slitit och släpat ett helt liv och skulle nu på ålderns höst vilja ha litet äldrevård”.
- Jaha, får det lov att vara en dyr eller billig vård? Det är bara att välja, men tänk på att det är skattebetalarna som betalar! Kräv inte för mycket!”

Tänk efter, hur är det med dig själv, när du blir så gammal och skröplig att du är färdig för vårdbolagens omsorg ? Vill du då hellre ha en billig, kostnadseffektiv och vinstgivande vård som kostar skattebetalarna så litet som möjligt, eller vill du ha en vård med resurser?
Om du är liberal fundamentalist bör du välja det förstnämnda.

Människohandel betraktar de flesta av oss, även av liberalfundamentalister, som kriminell därför att vi skiljer på varor och människor och för att vi inser att ingen profitör ska sko sig på andra människors ofrihet och värnlöshet.

Nog har vi råd att betrakta våra åldringar som människor?


Om liberalfundamentalisternas första nya mantra i vårddebatten

DN Debatt

SvD Opinion

SvD Ledare

AB Ledare

DN
AB

torsdag 17 november 2011

En gammal sosses bekännelse

Har räknat mig till ”vänstern” i 50 år. Socialdemokrat blev jag 1968 efter att kommunisterna i Tjeckoslovakien brutalt krossat ”socialismen med mänskligt ansikte” 1967.
Många illusioner har berövats mig och många besvikelser har det blivit sen dess. För varje gång tror jag mig ha blivit klokare.

I ”Sveriges Kommunistiska Parti”, det gamla partiet som jag gick med i 1962, hann jag emellertid få en grundlig skolning i marxism. En frihetlig, kritisk och analytisk marxism, inte den vulgära som det nya SKP och den övriga bokstavsvänstern senare dogmatiserade i.
Och inte den som borgerligheten karikerar och bespottar.

I dag är jag en sosse i periferin. Är medlem, men inte aktiv. Går inte länge på möten. Prenumererar visserligen på ”Tiden” men läser dagligen Eskilstuna-Kuriren och SvD.
Jag ger utlopp för mina åsikter och ståndpunkter genom min blogg ”Marios blogg”.

Känner större samhörighet med ”arbetarrörelsens idé” än med socialdemokratins ledning och partibyråkratin, kallad ”partiet”.
Då jag röstar på socialdemokraterna i valet röstar jag egentligen för Arbetarrörelsen.

Jag var fackligt aktiv mellan 1959 och 1982. Först inom Byggnads sedan inom Handelsanställdas förbund. När jag till sist tvingades ut ur den fackliga byråkratin startade jag eget företag. Försöjde mig på det i tjugo år.

Drev på eget bevåg och för egna medel 1996-2005 en facklig debattsajt på nätet genom nätpublikationen ”Fackliga InternetJournalen” som hade cirka 400 gratisprenumeranter. Den motarbetades av LO och jag tvingades lägga ner.

Inser att socialdemokratin inte är ett socialistiskt parti vilket jag inte heller längre kräver. Kan i dag utan att skämmas kalla mig socialliberal. ”Social-” för jämlikhets- och solidaritetstanken, liberal för frihetligheten.

Trots allt känner jag att jag hör hemma inom arbetarrörelsen och kommer antagligen att rösta på socialdemokraterna.
Men alltmer i brist på andra alternativ.

SVT

SvD

Expressen

Demokratin tar stryk i politiskt och ekonomiskt kaos

Redan det antika Hellas (cirka 500 f.Kr.) råkade ut för kriser liknande den i dagens Grekland. Och även det antika Rom krisade på ungefär samma sätt som Italien gör i dag.
I antikens Grekland löste man den politiska låsningen genom att folket stödde en ”tyrann” som under en tid fick diktatorisk makt att styra staten ur krisen.
I antikens Rom, ungefär 700 år senare, kunde senaten ge en av konsulerna oinskränkt auktoritet för en begränsad tid, som en nödåtgärd i kristider. Den utvalde konsulen kallades för ”diktator”.

Att orden tyrann och diktator idag har en negativ klang beror på att tyrannerna och diktatorerna så småningom kom att utnyttja sin makt till att missbruka den och att befästa makten på livstid.

Det kan vara skäl att påminna om att diktatorerna Hitler och Mussolini steg fram ur ekonomisk kris, politiskt kaos och allmän oordning liknande den som idag råder.

I dagens Grekland och Rom sparkar man de demokratiskt valda ledarna och ersätter dem med expertregeringar för att kunna återställa marknandens förtroende.
Frågan är om dessa interimsregeringar ska kunna leda sina länder ur krisen. Inte mycket tyder på det.

Mario Monti och Lucas Papademos är förvisso inga diktatorer, de är ekonomer, men genom förfarandet med expertregeringar har man nedvärderat demokratin.

E24

DN

SvD

När de liberala dogmerna inte stämmer med verkligheten

Borgerliga liberaldogmatiker gör nu försiktigt reträtt i frågan om privatisering inom äldreomsorgen.
Botemedlet är mer övervakning, fler inspektioner, bättre upphandling.
Men så långt som till att erkänna att privatiseringen kan leda till att avkstningskraven sätts före vårdkvalitén, så långt går man inte.
Det skulle nämligen inte stämma med dogmerna.

Det nya högermantrat är nu:
”Varken hur mycket pengar som satsas eller vem som driver äldreomsorg säger något bestämt om kvaliteten för de boende.” som dagens ledarskribent formulerar det i GP.
Och det är så sant som det är sagt.

Men det är inte det som frågan gäller.
Problemet inom välfärden är inte att enskilda privata företag som Carema inte sköter sig, och inte ens huruvida vårdbolag är privata eller kommunala.
Problemet är strukturellt.
Enligt de nyliberala dogmatikerna ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan ska även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
(Diskussionen om vinst eller inte är enfaldig. Det handlar om hur de ev. vinterna används.)

Eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, omsorgen minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket går ut över vårdkvalitén över hela linjen.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän - oavsett om de är borgerligt styrda eller inte - väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset och samtidigt lovar den bästa kvalitén.

Men den fråga som du aldrig får från makthavarna är hur mycket pengar du, som skattebetalare, är beredd att spara på vården av din gamla senila mamma.
Vad får hon kosta? Hur kan vården av henne bli billigare och mer lönsam?
Hur mycket kan du tjäna på att minska kostnaderna för vården av gamlingen?
Hur många vårdtimmar om dygnet kan du spara på henne för att få lägre skatt?
Vad kan du tjäna på att låta henne ligga i sina nedpissade blöjor i en dag i stället för att få torra inom åtminstone en timme?

Om det är privata eller kommunala företag som snålar in på resurserna spelar ingen roll.

”Hur mycket skattepengar som satsas på äldreomsorgen är tyvärr inte något tillförlitligt kvalitetsmått”, skriver GP:s ledarredaktör och citerar:
– Vi kan inte se något samband mellan kostnader och resultat. Det är så mycket som spelar in, som organisationsförändringar och ledarskap, säger Peter Nilsson, statistiker på SKL, till Aftonbladet.”

OK. Låt oss resonera på det sättet. Det innebär att tidningen GP inte behöver kosta 3382 kr i prenumeration. Tidningsledningen skulle, genom ” organisationsförändringar och ledarskap” kunna göra en lika bra eller bättre tidning för en tusenlapp mindre.

Kanske genom att minska på antalet redaktörer på ledarredaktionen.

DN

SvD

Expressen

SvD

lördag 12 november 2011

Svenskt Näringsliv vill ha mer skattepengar till den privata vården

Anders Morin, Svenskt Näringsliv, börjar inse att det där med privata välfärdstjänster inte alltid är så bra för de behövande.
Han inser, klädsamt nog, att näringslivet har ett särskilt ansvar när nu brister uppdagas eftersom Svenskt Näringsliv var pådrivare för reformen.
”Viktigast nu är stärkt kvalitetskontroll. Skärp kraven, och stäng omedelbart verksamheter som inte håller måttet”, skriver Anders Morin i dagens SvD.
Enligt de nyliberala dogmatikerna inom Svenskt Näringsliv och i alliansregeringen ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
Men eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, tiden för omsorg minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket även här går ut över vårdkvalitén.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän, väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset. Med hänsyn till våra skattepengar.
Nu har det alltså blivit uppenbart att vårdföretagen får skattepengar för att bedriva en undermålig vård.
Vad föreslår då Anders Morin, Svenskt Näringsliv, att vi ska göra åt saken?
Jo, landstingen och kommunerna ska förbättra sina kravfunktioner och förstärka sin kvalitetskontroll. De ska göra tätare inspektioner, bättre uppföljning av resultat och kvalitet, bättre information till brukarna.
Dessa övervakningsåtgärder är inte gratis. De kostar skattepengar.
Vi skattebetalare ska alltså inte bara betala vårdpengar till de privata vårdföretagen för att de ska vårda våra gamla utan också betala för att kontrollera att de ”levererar”.
Någon institution bör kanske undersöka hur dyr ”vårdreformen” blir för oss skattebatalare i slutändan.

DN Ekonomi

DN debatt

GP

SvD Brännpunkt

Expressen
AB
DN
DN
AB
SvD

fredag 4 november 2011

Hans högvördighet Wahlroos har talat till populasen

Säga vad man vill om Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos, rättfram är han och han hymlar inte med att VD:ar är ett priviligerat släkte långt ovanför oss vanliga knegare.

I själva verket är Wahlroos ett lysande exempel på den penningaristokrati på toppen av samhällspyramiden som försöker få oss att tro att vi inte kan leva utan den men som egentligen skor sig på oss på botten av nämda pyramid.

Beträffande kritiken mot att Nordeas vd Christian Clausen får en lyxvåning och furstliga pensionsavtal säger Björn Wahlroos att han inte tycker att vd:n ska behöva betala för sin bostad med egna pengar.

- Jag skulle gärna höja Christian Clausens lön, så att han kunde köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill, säger Wahlroos till SVT.

SVT
har berättat att Clausens pensionsavtal garanterar honom cirka 100 miljoner kronor (11 miljoner euro), när han väl pensioneras från sin tjänst.

Samtidigt är Nordea i färd med att minska sin personal med 2000 anställda i fyra länder.

Hur personalen och kunderna i ett sådant läge ställer sig till Clausens förmåner skiter Wahlroos högaktningsfullt i. Som det anstår en furste.

Nu är det ju inte så att Nordea ägs av Wahlroos. Nordea ägsa av alla som har aktier i företaget, har lån i eller lånar pengar till banken, pensionssparare och av skattebetalarna via statens aktieinnehav.

SvD

YLE

E24
Expressen
E24
SvD

onsdag 2 november 2011

Riskkapitalister är dåliga på att vårda äldre

Dagens Nyheter kommer med nya exempel på att riskkapitalbolag inte klarar av att sköta äldreomsorg.

Riskkapitalägda Carema har på senare tid fått våldsam kritik för sitt sätt att driva äldreboendet Koppargården i Vällingby. Politikerna i stadsdelenämnden vill kasta ut företaget. Efter flera tidningsartiklar om grova missförhållanden och om vanvården och falska uppgifter från Carema är det omöjligt att lita på bolaget anser stadsdelsnämndens ordförande.

Liknande missförhållanden tycks finnas vid Caremas äldreboende Tallbohov i Järfälla. Enligt anställda har ledningen drivit besparingskraven så långt att det inte längre går att bedriva en säker vård.

Carema är inte ensamt i branschen om att få kritik. Flera företag inom vård och omsorg är ensidigt inriktade på att sänka kostnaderna och att vinna upphandlingar med hjälp av låga priser för att ägarna ska få ut sina vinster.

De vårdbehövande tvingas betala med sämre vård. eller ingen vård alls.

Carema ingår i Ambea som har en "ledande position inom sjukvård och omsorg i Norden". Företaget bytte förra våren ägare, när riskkapitalbolaget 3i på klassiskt manér sålde vidare till andra riskkapitalister. Ambea kontrolleras nu av Triton och KKR. Den senare är närmast prototypen för en internationell riskkapitalgigant, inte minst känd från striden kring livsmedelsföretaget Nabisco. Bakom riskkapitalbolaget ligger en av USAs rikaste män, Henry Kravis, som också blivit det andra Ket i KKR.
Styrelseordförande i Ambea är Mikael Lilius, känd som tidigare vd för börsbolagen Incentive och Gambro. Allra mest uppmärksamhet har han dock fått för sina enorma bonusar i det finländska el-juntebolaget Fortum. I övrigt domineras styrelsen av representanter för de båda riskkapitalägarna.

DN

DN

E24

Varför är alla så förvånade?

Vilka möjligheter hade Papandreo och PASOK att leda Grekland ur krisen?

Folket protesterar med strejker och gatustrider mot, de med stor möda framförhandlade, EU-kraven om nedskärningar och försämringar. Det är fullt begripligt.

Bakgrunden är att de grekiska politikerna i decennier har lurat folket att statsfinanserna varit OK och att de dolt det katastrofala och snabbt ökande underskottet i statsfinanserna. Politikerna har lånat till löpande utgifter och tagit nya lån för att betala räntorna på gamla lån och till det mesta, bl.a. till Olympiska spelen 2004 - en enorm satsning på idrottsarenor som knappast är lönsamma i dag även om satsningen också innebar en enorm förbättring av infrastrukturen i landet. Inget av de politiska partierna Pasok eller Ny Demokrati är oskyldiga till svindeln.
Och de grekiska medierna har inte kunnat avslöja bluffen, men är idag desto kaxigare.
Därför är det inte konstigt att folk protetserar när de nu tvingas betala skulderna.

Det var först sedan Papandreo och PASOK återfått makten från högern (som regerat mellan 2004 och 2009) som han tvingades avslöja bluffen och inleda det mödosamma arbetet med att få statsfinanserna på fötter igen och att försöka återfå folkets förtroende för politiken.

Under hela krisen har Papandreo inbjudit oppositionen – högern och kommunisterna –till samarbete för att i samverkan rädda landets ekonomi.
Men oppositionen har hela tiden vägrat att samverka med Papandreo och har istället utnyttjat folks missnöje för att störta honom.
Högern har velat tvinga fram nyval men ett nyval skulle bara innebära att Papandreo tvingas avgå. Ingenting i den ekonomiska situationen skulle bli bättre, bara sämre.
Så här långt hade Papandreo, trots allt, rott hem hjälppaketet från Europa.

Men när så även de egna partikamraterna får kalla fötter och slutar att stödja Papandreo ser han nyvalet närma sig.
Det är då han tvingas ta till sin sista chans och slänger ut köttbiten ”folkomröstning” till det uppretade folket.
En folkomröstning skulle, om grekerna röstar ja, ge ”räddningspaketet” legitimitet och Papandreo mandat att fortsätta sitt arbete för Grekland. Ett nej skulle innebära slutet för Papandreo, men detta är ju oundvikligt även utan en folkomröstning. Förslaget om folkomröstning är en sista desperat chansning.

Vad skulle ett nyval, utan folkomröstning, innebära? Skulle en högerregering med stöd av kommunisterna klara av krishanteringen bättre än Papandreo?
Frågan är berättigad eftersom det inte finns några realistiska alternativa förslag till lösningar från oppositionen. Vad skulle landet tjäna på att offra Papandreo?

Vad som är förvånande är marknandens och medias förvåning när förslaget om folkomröstning kommer.
Har man inte sett och förstått den politiska utvecklingen? Är det konstigt att ”folket” tillfrågas?
Hur korkad får marknaden och de politiska kommentatorerna vara?

DN

DN ledare



GP
SvD
SvD

Norrköpings Tidningar

Uppsala Nya Tidning

ÖstgötaCorren

Mer om Grekland på denna blogg:
Kina kan hjälpa Grekland

Finanshajarna jagar i Greklands kris

Nyliberal dogmatism om Grekland

Småaktigt och trångsynt

Dogmatiskt och enfaldigt

Högern löser inte krisen

Skattesänkarpolitikens konsekvenser

Vad säger Paggan?

tisdag 1 november 2011

Arbetet är inget särintresse

Varje människa är beroende av sitt eget och andras arbete.
Arbetet och produktionen är grunden för all utveckling - ekonomiskt-, socialt och kulturellt.
Därför är arbetet och produktionen inte något särintresse.

Men i vår vackra värld är produktionen avhängig två parter med delvis gemensamma men också motsatta intressen – kapitalägare och löntagare.
Hela samhället är beroende av relationerna mellan dessa parter.

Intressemotsättningen melln kapital och arbete har, genom den historiska och demokratiska utvecklingen, skapat organisationer på vardera sidan. Fackföreningar och arbetsgivareföreningar. Arbetarepartier och högerpartier.
De har olika intressen i förhållande till arbetet, produktionen och produktionsresultatets fördelning.
Samtidigt tvingas de, i symbios, hänga samman inom produktionen.
Men just för att de är nödvåndiga i produktionen och för demokratin är de inte särintressen.

Ingenting av detta är påhitt av politiker eller ledarskribenter utan är ett universellt historiskt faktum och relationer i en global historisk process.

För att bättre kunna hävda sina intressen bildade den svenska fackföreningsrörelsen en politisk gren av arbetarrörelsen - det socialdemokratiska partiet.
Höger- och nyliberala krafter svarade med att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. (Hur svenskt detta nu är, men det är en annan diskussion)

Högerkrafter har i modern tid på olika sätt arbetat på att dölja motsättningarna mellan kapital och arbete. Ett exempel är den italienska fascismen som förbjöd arbetarrörelsen och fackföreningarna och skapade en organisation i vilken arbetsgivare och löntagare skulle samverka i god gemenskap.
Det nationella intresset ”allmänintresset” stod över intressemotsättningarna i näringslivet.
Faktum är att fascsterna beskyllde fackföreningarna för ”särintressen”.

Inom demokratier är det främst genom nyspråk och lobbyism som högern försöker vinna makt genom att dölja motsättningen mellan kapial och arbete och proklamera ”allmänintresset”.
Genom att beteckna intressemotsättningarna kring arbetet och produktionen som ”särintressen” vill högern befästa ”allmänintresset” och dölja att löntagar- och arbetsgivareorganisationerna är centrala för arbetet och produktionen.

Genom att inte låtsas om att arbetarrörelsen består av en facklig och en politisk gren vill högern splittra rörelsen.

Dagens ledare i DN är således inte ett sakligt inlägg i den politiska debatten, den är en partsinlaga i kampen mellan kapital och arbete.
Ett sorts särintresse visserligen, men i arbetslinjens Sverige kan väl inte arbetet och produktionen vara ett särintresse.

SR

DN

Affärsvärlden