Sven Melandersyndromet

Det är män som våldtar och det är inte är kvinnors fel att de blir våldtagna.

En sanning som de flesta redan känner till och håller med om.

Men då skådespelaren SvenMelander säger just det på Youtube så delas inlägget på Facebook flera hundra gånger och han betraktas som en sanningssägare.

I Expressen blir det en artikel.

Jag läser där att en annan kändis, popsångerskan Zara Larsson, från sin estrad har manifesterat mot dessa manliga beteenden och därefter fått mängder av hatbrev från män.

”Sven Melander säger ifrån, väl talat!” kommenterar en klok vän på Facebook. Flera andra vänner gör detsamma. Flera hundra facebookanvändare har gjort tummen upp för kommentaren.

Klart att det är som Sven Melander säger. Håller naturligtvis med. Men varför hyllas hans inlägg som ett ord i rättan tid då alla utom våldtäktsmännen håller med och då hundratals andra redan uttryckt samma sak?
Det är som att hylla någon som säger att vi inte borde ha krig på jorden.
Vem riktar sig Melander till och varför får hans självklara inlägg sådan uppmärksamhet?

Jag frågar mina vänner om detta och de anser mig mer korkad än vanligt som inte förstår att en kändis ord väger tungt i opinionsbildningen. Vad kändisar säger är viktigt och påverkar andra människors attityd.

Men det är just det som skrämmer mig.
Vad som förvånar mig är att en skådis åsikt om ett samhällsproblem har större effekt på den allmänna åsiktsbildningen än om en annan människa uttrycker den. Eller om en politiker uttrycker samma sak.
Visst inser jag att idoliseringen av skådisar, atleter, popsångare, partyfixare fyller någon sorts mänskliga behov. Förr var det helgon och mytiska figurer som fyllde behovet och kyrkan som backade upp dem.
Dagens kändisdyrkan är upptrissad av marknadskrafter och media. Och nu har s.k. sociala medier kommit till.

Tänker på hur idoliseringen av politiker, för inte så länge sedan, samlade hänförda skrikande massor framför Mussolinis, Hitlers och Stalins estrader.
Ibland påminner popkonserter om dessa massmöten med sina heilrop.
Och se på hur den lojala massan backar upp kandidaterna i de amerikanska presidentvalskampanjerna.
Ingen tillfällighet att en del f.d. kändisar blir politiker på grund av politikerförakt.
Det är idoliseringen i växelverkan med massdyrkan som inger mig olust.

Tycker mig se att Facebook förstärker ett konsesustyckande och ryggdunkande och att kändisars åsikter idoliseras. Det är inget nytt, men med Facebook blir det mer uppenbart och förstärks.

Kommer mäns våld att minska efter Melanders inlägg? Kommer en massa missanpassade individer att sluta skicka hatbrev?
Jag tvivlar. Problemet ligger djupare än så.

Demokratin tar stryk i politiskt och ekonomiskt kaos

Redan det antika Hellas (cirka 500 f.Kr.) råkade ut för kriser liknande den i dagens Grekland. Och även det antika Rom krisade på ungefär samma sätt som Italien gör i dag.
I antikens Grekland löste man den politiska låsningen genom att folket stödde en ”tyrann” som under en tid fick diktatorisk makt att styra staten ur krisen.
I antikens Rom, ungefär 700 år senare, kunde senaten ge en av konsulerna oinskränkt auktoritet för en begränsad tid, som en nödåtgärd i kristider. Den utvalde konsulen kallades för ”diktator”.

Att orden tyrann och diktator idag har en negativ klang beror på att tyrannerna och diktatorerna så småningom kom att utnyttja sin makt till att missbruka den och att befästa makten på livstid.

Det kan vara skäl att påminna om att diktatorerna Hitler och Mussolini steg fram ur ekonomisk kris, politiskt kaos och allmän oordning liknande den som idag råder.

I dagens Grekland och Rom sparkar man de demokratiskt valda ledarna och ersätter dem med expertregeringar för att kunna återställa marknandens förtroende.
Frågan är om dessa interimsregeringar ska kunna leda sina länder ur krisen. Inte mycket tyder på det.

Mario Monti och Lucas Papademos är förvisso inga diktatorer, de är ekonomer, men genom förfarandet med expertregeringar har man nedvärderat demokratin.

E24

DN

SvD