måndag 29 juni 2015

Förvirrande om Grekland i TV

Finska Yle sändning på svenska visar den 29 juni ett reportage från Grekland
En åttioåring som kommit till banken för att ta ut sin fattiga pension möts av stängda bankkontor. Hans pengar är slut. Han har arbetat i 36 år inom försvaret och nu gråter han för att han inte kan skaffa sig mat och köpa sin medicin och inte kan betala hyran. Mannen lider av Parkinson.

TV4 Nyheter visar samma dag hur
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker står i talarstolen och beklagar sig över hur Greklands regering ”förrått” honom, han som gjort så mycket och som arbetat så hårt för att ge Greklands folk, som han säger sig älska, en framtid.

SVT sänder en ”debatt”, 25 minuter in i programmet, från Almedalen om Grekland med bl.a. Alexandra Pascalidou, Theodor Kallifatides, Lars Adaktusson, Sandro Scocco och Fredrik Segerfeldt. Den sistnämnde från någon nyliberal tankesmedja.

De tre programmen visar olika sanningar om krisen i Grekland, skilda diagnoser och ordinationer, motsatta politiska ståndpunkter.
Skrönor, osanningar, missuppfattningar, insikter, empati och ren antipati, analyser och tendensiösa påståenden drabbar tittarna. Här finns politisk höger och här finns vänster.

Frågan är vilka man ska ”hålla på”, finanskapitalet eller det grekiska folket.
Finanskapitalet stöder sig på de nyliberala teorierna och dogmerna som är på väg att krascha. Det grekiska folkets enda förespråkare är dess regering.

tisdag 23 juni 2015

Greklandskrisen blottar den öppna klasskampen

Man kan beskriva den pågående kampen mellan Greklands regering och finanskapitalet som en öppen klasskamp.
Regeringen företräder folkets intressen medan den s.k. trojkan - IMF, EU och ECB - företräder finanskapitalets.
Kampen står, öppet och tydligt, mellan finanskapitalet och löntagarna.
På ena sidan står de grekiska medborgarna - främst löntagare, fattiga, pensionärer, egenföretagare, jordbrukare - och på andra sidan banker, finansinstitut, internationella storkapitalister.

Men vad gäller i så fall kampen? Varför blir den synlig i Grekland?

Världsekonomin styrs av det globala finanskapitalet som, enkelt uttryckt, består av skuldpapper i ständigt omlopp och i oupphörlig rörelse, febrilt sökande efter avsättning och profit.

Ett relativt fåtal aktörer håller i gång denna rörelse som är nödvändig för finanskapitalets avkastning. 
Skuldbevisen – aktier, fonder, pengar, växlar m.m. - är på samma gång skulder och tillgångar, samtidigt kreditinstitut och kravmaskiner. Aktörerna är borgenärer och gäldenärer i en och samma skepnad.
Hela den globala ekonomin ingår i denna finansiella omloppsapparat med banker, fonder, börser, företag, stater och nationer, enskilda kapitalägare som intressenter. 
Nationers skattemedel, och därmed välfärd, är inte fredade utan ingår i den globala finansapparaten.
Någonstans finns de intressen som kräver och de som blir krävda.

För ett par hundra år sedan, under industrikapitalismens tidiga utveckling, hade finanskapitalet som uppgift att förse den produktiva verksamheten med nödvändiga krediter. Kreditgivarna levde av räntor och utdelningar. 
Under sjutton- och artonhundratalen satsade till exempel bolag på handelsexpeditioner som exempelvis orienthandeln och de skepp som fraktade varor över haven. Bolagen var riskföretag som då de lyckades gav god utdelning till bolagsmännen men misslyckanden kunde också leda till att de förlorade sina insatser.

I dag har de ekonomiska rörelserna ändrat karaktär och riktning. Kreditsedlarna och skuldbevisen har inte längre direkt koppling till produktiva verksamheter utan har blivit handelsvaror i sig själva. Det som ursprungligen var en marknad för produktionskapital har blivit en marknad för skuldsedlar.
Visserligen finns där kontakten med produktionen men är inte längre huvudsaken där produktionen tillförs kapital utan tvärtemot, finanskapitalet närs av produktionskapitalet. Finanskapitalet uppträder som långivare inte minst gentemot stater och skattebetalare.
Ibland – då kallas det kris – tvingas finansaktörer att ställa krav på produktionskapitalet. Plötsligt omvandlas då finanspappren till reella krav riktade mot produktionskapitalet. ”Bubblan brister”. 

Dessa kriser ingår i finanskapitalets ständiga rörelse och tillför finanskapitalet nytt blod.
Finansmarknaden påminner om ett pokerspel där den som den som sitter med sämst hand inte kan betala då vinnaren vill syna. 
Ett exempel var Argentinakrisen 1998-2002, som kulminerade i världens dittills största statliga betalningsinställelse. Den kontrakterade BNP med drygt 20 %. Arbetslösheten och antalet fattiga fördubblades till 25 % respektive 50 %. Peson devalverades med 80 % och inflationen ökade till 40 %.
Orsakerna då är desamma i dagens Grekland. Den ekonomiska utsattheten blev tydlig i samband med krisen 2009 beroende av politisk instabilitet, missriktad ekonomisk politik, misskötta statsfinanser och korruption. Finanskapitalet kastar sig över Grekland som ett rovdjur som inriktar sin attack mot den svagaste individen i en hjord.
I Grekland kräver finanskapitalet att grekerna reformerar statsbudgeten, d.v.s. ökar skatterna, minskar pensionerna och lönerna ytterligare. Regeringen har då redan kramat ur skattebetalarna och löntagarna en hel del.
Lönerna har sjunkit med 37 procent
Pensioner minskas med upp till 48 procent
Statliga anställningar minskade med 30 procent
Den privata konsumtionen minskades med 33 procent
Landets kroniska bytesbalansunderskottet minskade med 16 procent 
Effekten av detta är att
Arbetslösheten har skjutit i höjden till 27 procent
Svart arbete nådde 34 procent
Statsskulden har överskridit 180 procent av BNP
Unga välutbildade människor överger Grekland
Investeringar i produktionskapacitet har avdunstat.

Fattigdom, hunger och energideprivation har utvecklats till en situation som vanligtvis förknippas med en stat i krig.


Det är de fattiga som får betala.


fredag 19 juni 2015

Skriv av Greklands skulder annars hotas demokratin i Europa!

Den grekiska krisen beror mycket på att den grekiska staten, under decennier, inte fick in tillräckligt med skattepengar. Detta berodde i sin tur på oordning i statsfinanserna, bristfälligt skattesystem, korruption, dålig byråkrati och usel politik.
Resultatet blev ett enormt underskott i statens budget.

Samtidigt frestades politikerna att låna pengar av finansinstitut som villigt spekulerade i räntevinster.
Det hela påminner om en socialbidragstagare som hankar sig fram på SMS-lån.
Grekland saknar också det investeringskapital som varje stat behöver för att bygga en nödvändig tillväxt. Landets BNP bygger alltför ensidigt på jordbruk och turism.

Grekland har de senaste åren jobbat för att förbättra sitt skattesystem genom att införa nya skatter, bättre övervakning av att skatterna kommer in och skattehöjningar kombinerat med utgiftssänkningar.
Ett problem i sammanhanget är att det tar decennier för de grekiska politikerna att få ett nytt skattesystem att fungera.

Men de åtgärder som de grekiska politikerna tvingats rikta mot folket - sänkta löner, försämrade pensionsförmåner, höjda skatter och priser - räcker inte enligt långivarna, IMF, EU och Världsbanken.
De kräver att svångremmen och piskan blir mer effektiva.

Greklands skatteinkomster perioden januari till maj ligger på 1,7 miljarder euro under prognos enligt Bloomberg News.
Underskottet i skatteintäkterna beror på minskad konsumtion, som sänker momsintäkterna, samt försenade inlämningar av skattedeklarationer.
Utgifterna under samma period var 2,5 miljarder euro lägre än prognos på grund av att regeringen stoppat utbetalningar till leverantörer.

Svångremspolitiken är med andra ord kontraproduktiv och förvärrar krisen. Det är en hopplös sits för grekerna där nya lån bara går till att betala de gamla och de höga räntorna på dessa.

Det finns bara en utväg ur krisen, att långivarna ger upp sina fordringar och efterskänker räntorna. Grekland behöver ingen svångrem utan ett rejält i stöd för investeringar i arbete och produktion.

Alternativen drabbar inte bara det grekiska folket utan hela Europa.
Därför gör den grekiska regeringen rätt som hävdar att det inte är möjligt att pressa det grekiska folket ytterligare.

Dito 

torsdag 18 juni 2015

SvD:s ledarskribent: ”Ställ individen mot kollektiven!”

Ledarskribenten på SvD, Nils-Erik Sandberg, tar i dag sats i Regeringsformen 1:1 och 1:4 då han pläderar för att 
”varje individ ska få komma överens med ett företag om lön, oavsett vilka kollektivavtal företaget har ingått med facket.”

Sandberg gillar alltså inte kollektivavtal.

Han önskar att varje löntagarindivid, var för sig, ska ställas mot kollektivet ”företaget”.
Företaget är ju ett kollektiv som består av styrelse och aktieägare. Om man som ledarskribenten vill hävda individens rätt att skriva avtal borde väl, i konsekvensens namn, också företaget avkollektiviseras och VD personligen, eller varje aktieägare, skriva avtal med företagets anställda?

Grundlagen som Sandbergs hänvisar till lyder ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket – Den offentliga makten utövas under lagarna ” och 1 kap 4 §: ”Riksdagen är folkets främsta företrädare.”

Nå, men vad är ”folket” eller ”riksdagen” om inte kollektiv? De av kollektivet riksdagen stiftade lagarna är nationella kollektivavtal, även kallade samhällskontrakt.

Sandberg tycker sig ha funnit en konflikt mellan Regeringsformen 1:1 och 1:4 och Rättighetskapitlet i regeringsformen 2:17. I den sist nämnda står: ”Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om ej annat följer av lag eller avtal.”

Men bägge grundlagarna värnar demokratin.
Förenings- och strejkrätten är demokratiska rättigheter.


måndag 15 juni 2015

Är du smartare än en riksdagsledamot?

Här har jag listat de problemområden som Dahlberg nämner och försett varje område med länkar till belysande dokument.
Så även om du inte är riksdagsledamot kanske du kan sätta dig in i frågorna.

Den akuta bostadsbristen
LO rapport
AB 

Skolans fallande resultat. Andelen elever som klappar igenom ökar.
AB
Skolverket
OECD, Pisa 

Ränteavdragen
AB 

De offentliga utgifterna ökar. Under de närmaste 10-15 åren kommer de offentliga utgifterna att stiga kraftigt, inskärpte Robert Boije, samhällspolitisk chef på Saco, under ett seminarium i veckan.
Ekonomistas
Robert Boije 

Den demografiska utvecklingen. Fram till år 2030 kommer antalet som är 80 år eller äldre att växa med 60 procent. Redan nu växer välfärdsnotan snabbt ute i kommunerna.

Sjukfrånvaron som drar iväg igen,
Försäkringskassan 

Försvaret som behöver rustas upp,
Regeringen 

De stora behoven av infrastruktursatsningar
Infrastruktursverige 

Det eftersatta bostadsbyggandet
Boverket 

De ökande kostnader för flyktingmottagandet
Immigrationsverket
SvD
Expressen 

Personalbristen inom offentlig sektor. Om fler ska anställas kommer kostnaderna att öka.
SCB
SACO 

Pensionerna
Fokus 
Segregationen
Migrationsinfo
Rikspolisstyrelsen räknar nu till 55 geografiska områden där kriminella nätverk har stort inflytande över lokalsamhället.
Rikspolisstyrelsen 

”Samtidigt blir det politiska Sverige allt bräckligare. Vi har en historiskt svag regering och det tycks allt svårare att locka begåvningar till politiken.
Det är ett samhälle som präglas av klassklyftor, social oro, privata särlösningar och hårt pressade offentliga finanser. Rimligen minskar även viljan att betala skatt när medelklassen får ut allt mindre av välfärden, men förväntas betala in alltmer.” skriver Anna Dahlberg.

Därtill kommer
de svenska hushållens skulder,
en fastighets- och börsbubbla som hotar att spricka, och
att BNP-utvecklingen står stilla med en tillväxt på 0 procent.
Enligt de senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån (SCB) har hushållens lån sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent.
SCB 

Dessutom har Sverige en mycket stor banksektor i förhållande till ekonomin, runt 400 procent, slaget bara av Schweiz och Holland enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport. Där påpekas också att svenska banker är väldigt beroende av att låna utomlands, är tätt sammanlänkade.
Riksbankens stabiliseringsrapport 

Lägg därtill en orolig omvärld, miljökatastrofer, den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, EU:s ekonomiska och politiska problem så finns det att bita i.

Mycket tyder på att de stora partierna borde samarbeta om en gemensam lösning på åtminstone en del av problemen.

PS. Varför har arbetarrörelsen inte en webbplats hos någon av sina tankesmedjor där den här typen av fördjupning kan tillhandahållas medlemmar och sympatisörer?
Eller som Svenskt Näringslivs Ekonomifakta 
Jag trodde att Katalys Tankesmedja skulle bli något i den stilen men så blev det inte.




Låt Viktoria bli Sveriges sista prinsessa och första president!

Kungabarnens bröllop har kostat skattebetalarna över 60 miljoner kronor (DN 14 juni 2015)
Kronprinsessan Victorias bröllop 2010, kostade skattebetalarna runt 44 miljoner kronor. 
Dels fick skattebetalarna bidra med 10 miljoner extra till hovet, via en extra tilldelning i apanaget.
Dessutom kostade polisen 17,1 miljoner, exklusive personal.
För Stockholms stad blev notan också i 17-miljonersklassen. Pengarna gick till bland annat avspärrningar.

Då prinsessan Madeleine gifte sig gick själva bröllopsnotan på 8,5 miljoner kronor, varav kungafamiljen privat stod för 5,8 miljoner kronor, enligt hovets årsredovisning. Resterande 2,7 miljoner kronor kom från apanaget, det vill säga från svenska skattebetalare.
Polisen lade ned 1,1 miljoner på prinsessbröllopet 2013, och Stockholms stad 693.000 kronor.

Prins Philips bröllop kostar minst lika mycket som Madelaines. Kostnaderna finns ännu inte redovisade.

Beträffande ” kungafamiljen privata ” bidrag har väl dessa också kommit från svenska folket, men i tidigare generationer.

 Tre bröllop inom loppet av fem år har alltså kostat skattebetalarna 12 miljoner om året.

Hovets apanage ska täcka kostnaderna för hovet och kungafamiljen. 2014 var skattebetalarnas bidrag 64,7 miljoner kronor. 2013 var siffran 63,3 miljoner kronor.

Kunde inte de pengarna använts till något vettigare? Särskilt med tanke på att kungahuset, precis som vi andra svenska medborgare, kunde ha betalat för bröllopen ur egen kassa?

Nu lär väl inte kungen och drottningen få fler barn men det blir ju barnbarn som så småningom ska gifta döpas och sig.

Presidentbarn som gifter sig skulle inte få ett öre av staten vilket är ett argument för att ersätta kungen med en president.
Men utöver de ekonomiska fördelarna är presidentskap att föredra ur demokratisk synpunkt.
Det är absurt och ålderdomligt att den representativa makt som kungahuset har är ärftlig.

Låt oss därför avskaffa kungahuset och välja en president. Varför inte ställa upp Viktoria som presidentkandidat? Låt Viktoria bli Sveriges sista prinsessa och första president!





torsdag 11 juni 2015

Facket - en global demokratisk rättighet

Antalet löntagare blir allt fler i världen, men också antalet kränkningar av de anställda, arbetsolyckor och arbetsrelaterade sjukdomar.
Stora grupper löntagare utesluts från inkomster på grund av arbetslöshet och många fattiga människor tvingas till barnarbete och slavliknande arbetsförhållanden.

Miljontals löntagare drabbas av arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Tusentals löntagare i världen dör varje dag på sin arbetsplats. I Sverige minskar arbetsolyckorna men arbetssjukdomarna ökar.

Löntagarnas möjligheter att förbättra sina villkor är att de kan organisera sig i fria fackföreningar.
Att organisera sig i fria fackföreningar hör till de grundläggande demokratiska rättigheterna i moderna samhällen.
Det första en diktatur brukar göra är följaktligen att förbjuda fri fackföreningar eller kraftigt begränsa dess möjligheter. Det visar den moderna historien från fascismen i Italien på 1920-talet, den Tyska nazismen på 1930-talet och den sovjetiska kommunismen mellan 1924- 1990.

I länder som Kina, Saudiarabien, Pakistan, Bangladesh, Qatar m.fl. håller inte de fackliga rättigheterna demokratisk standard. Löntagarna har därmed svårt att hävda sina intressen och skydda sig mot överexploatering.

I många länder är det förenat med livsfara att arbeta fackligt. Det framgår av den rapport om kränkningar av fackliga rättigheter som Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, publicerar årligen.

Men även i många demokratiska länder, till exempel USA, begränsas fackets möjligheter genom lagstiftning till förmån för kapitalägarna.
I Europa är det bland annat i Storbritannien, Ungern, Spanien, Polen och Rumänien som arbetare fått det tuffare.

Svenska borgerliga politiker brukar anse att den svenska fackföreningsrörelsen har för stor makt. Men maktbalansen mellan kapitalägare och löntagare har utvecklats efter hundra år av demokratisk maktkamp och förhandlingar.  En statlig reglering av maktförhållandena skulle vara ett steg tillbaka för demokratin.

Och i dag kan inte heller fackföreningarna, lika litet som kapitalet, ses som enbart nationella angelägenheter. Även facket är globalt.

Här är några länkar till webbplatser som visar fackets ställning i olika länder
ILO