Varför minskar antalet demokratier?

Den svenska folkkonservatismen hittar du i dag inte bara bland det devota hyllandet av kungahuset utan mest i den folkliga och spridda uppfattningen att allt nog ”var bättre förr”.

Gott om exempel på den idén hittar du bland annat på Facebook.
Där klagar horder av folk över modern arkitektur, förfall av seder och bruk, att folk var bättre klädda förr och att brottsligheten var lägre. Sossarna var bättre. Jularna. Vädret.
Till och med sånt som var dåligt var bättre förr.

Men, vad värre är, det allmänna missnöjet med den liberala demokratin tycks öka.
”Partierna bara babblar och inget blir gjort. Politikerna bara tänker på sig själva. När det blir problem tillsätter de en utredning för att slippa ta itu med det.”

De upplever att skatterna blir högre medan samhällsservicen blir sämre. Vittrande välfärd, sämre skola och ökad kriminalitet skapar ett missnöje som naturligtvis drabbar regeringen. Ju fler partier dess större kaos och politisk maktlöshet.
Så är det i en demokrati.

Fast i själva verket är samhällsförändringarna inte politikernas fel.
Världsekonomin, marknaderna, konjunkturerna, kommersialismen och den globala kapitalismen är, på gott och ont, starkare krafter än nationella politiker.

Men eftersom folk upplever att det är politikerna som inte gör något så ökar deras förakt för politiker, föraktet för politik och misstron mot demokratin.
Olustkänslan leder till en längtan efter en radikal förändring.

Då finns populistpartierna till höger och vänster där. ”De andra partierna bara pratar. Vi handlar.”

I Sverige har vi Sverigedemokraterna till höger.
Trots sin bakgrund är Sverigedemokraterna kanske inte längre nazistiskt.
Men partiet är klart främlingsfientligt och har en auktoritär konservativ samhällssyn liknande det ungerska nationalkonservativa och kristdemokratiska regeringspartiet Fidesz.

(Fidesz bakgrund är för övrigt det motsatta SD. Fidesz var nämligen från början ett vänsterliberalt ungdomsparti och medlem i Liberala internationalen. Apropå politiska förändringar, minns också att Mussolini ursprungligen var en framstående socialist och att nazisterna från början hette Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och fick, i det tyska valet 1932, 33,1 procent av rösterna. I samma val fick socialdemokraterna 20,4 procent, kommunistpartiet 16,9 procent, Folkpartiet 8,5 procent och Centrumpartiet 11,9 procent.)

SD tillhör samma politiska grupp i EU som Fidesz och som det konservativa polska regeringspartiet Lag och ordning.

Världen kämpar förtvivlat mot coronaviruset. Klimatförändringarna kräver radikala förändringar av konsumtionssamhället.
Då politiker och myndigheter tar upp kampen dyker konspirationsteorier och motstånd upp. Risken är att motsättningen leder till auktoritära åtgärder.

Världen blir också allt mer auktoritär och demokratin är på reträtt. Det uppger den mellanstatliga organisationen Idea (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i sin rapport ”Global State of Democracy 2021”.
Mer än var fjärde person i världen lever i ett land med demokrati på tillbakagång.

Organisationen bygger sina bedömningar på 50 år av demokratiska indikatorer i cirka 160 länder. Länderna delas in i tre kategorier: demokratier (inklusive de som är ”på tillbakagång”), hybridregeringar och auktoritära regimer

Enligt IDEA är antalet stater som rör sig i riktning mot auktoritarism tre gånger så många som de som rör sig mot demokrati.

Idea, Global State ofDemocracy 2021.
Europaportalen, Förändring i graden av liberaldemokrati i Europa 2010-2020
Europaportalen  Förändring i rättsstatlighetsindex 2015-2021 i EU
Human Rights Watch Annual review ofhuman rights around the globe 2020
Tidskriften Omvärlden 

Fidez webbplats

Lag och rättvisa, webb Prawo i Sprawiedliwość

Jag valde friheten

I slutet av fyrtiotalet, innan det fanns TV i vårt land, gick de flesta ungdomar på bio för att få se rörliga bilder. Matinéerna visade filmer som ”Barnen från Frostmofjället”, ”Robin Hood” med Errol Flynn, Tarzanfilmer med Johnny Weismuller, indianfilmer och tecknat.

I bland kunde man gå på bio helt gratis. Det var då de så kallade husmorsfilmerna visades och då de politiska partierna rullade sina propagandafilmer.

När jag var i elvaårsåldern såg jag sålunda Folkpartiets valfilm, inför andrakammarvalet 1948, ”De valde friheten”.
Filmen skildrade historiska händelser från olika tider där mannen (spelad Edvin Adolphson) alltid väljer "friheten" vid orättvisor och förtryck. Det musikaliska ledmotivet var biskop Tomas frihetssång. Som elvaåring blev jag ”folkpartist”.

Som vuxen blev jag sedan både kommunist och socialdemokrat, men den personliga friheten har hela tiden varit min överordnade ideologi. På den tiden, då jag trodde på socialismen, gjorde jag det för att jag såg det kommande socialistiska samhället som ett samhälle som förverkligat individens fullständiga och slutliga frigörelse.

Min individualism kanske hänger samman med min rädsla för stora folksamlingar och jag är egentligen skräckslagen för människomassor.
Jag försöker därför undvika demonstrationer, utomhuskonserter, storreor, supportläktaren på idrottsplatsen. Till och med fullsatta allmänna kommunikationer, trängsel på muséer och teatrar, processioner.
Riktigt rädd är jag för folkmassan i form av en uppretad mobb, folkdomstolar, massuppbåd, heilande nazihopar, kommandoapplåderande folkkongresser, skanderande proteströrelser, samtyckande och ryggdunkande sektmedlemmar som funnit den enda sanningen, hallelujande kyrkobesökare likväl som flaggviftande devota kortegepubliker och armèer som blint lyder order.

Människomassor som drivs av hat, hämnd, maktberusning och fanatisk tro är skrämmande i min värld. Och som kommunist på sextiotalet var jag emot våld och väpnad revolution.

En smula paradoxalt är att jag samtidigt har varit, och är, entusiastisk för all samverkan i kollektiv som föreningsverksamhet och lagarbete. Större delen av mitt vuxna liv har därför verkat för fackföreningar och andra organisationer.

 Jag är socialdemokrat därför att socialdemokratin är arbetarrörelsens politiska gren. Som sosse är jag socialliberal. Individens frihet och demokrati är fortfarande viktigast för mig.

En liberal är en människa som är för ett öppet samhälle, tolerans och demokrati.
Liberalen värderar frihet och rättvisa högt och är skeptisk till makten.
Liberalen anser att samhället måste organiseras på ett rättvist sätt som erkänner varje individs lika värde och den enskildes äganderätt.

Är inte de flesta svenskar liberaler enligt den definitionen?
Har inte socialdemokratin alltid arbetat för individens frihet mot både överklassen maktanspråk och proletariatets diktatur?

När det gäller begreppet frihet så kan det ges många olika tolkningar.

Radikala liberaler och libertarianer, anser att den enskilde individens frihet är viktigare än samhällsgemenskapens.
De anser att om marknaderna får verka fritt så blir samhället bäst, därför brukar de också kallas för marknadsliberaler.
De brukar också nämnas ”nyliberaler”, vilket är en smula missvisande eftersom de dogmatiskt håller fast vid tankar från 1700-talet.

Vi som kallar oss socialliberaler menar att frihet kräver ansvar och att samhället i vissa fall kan behöva begränsa den enskildes frihet. Statens uppgift är bland annat att omfördela samhällsöverskottet för att skapa ökad jämlikhet och rättvisa.

De liberala grundidealen genomsyrar idag samtliga politiska riksdagspartier.
Alla partier är idag mer eller mindre liberala.
Moderaterna hyser säkert en del radikalliberaler vid sidan om den konservativa majoriteten.
Socialliberaler finns i varierande grad i centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och vänsterpartiet.
Liberalismen är mjölet i de politiska partiernas brödutbud.

Den politiska skiljelinjen i dagens Sverige går idag inte mellan socialister och liberaler, som under Tage Erlanders tid, utan mellan socialliberaler och radikalliberaler.
Socialismen är, i varje fall tillfälligt, förpassad till utopierna.

Möjligen kan sverigedemokraterna skilja ut sig från den liberala hegemonin genom att vara ett uttalat konservativt nationalistiskt parti. Men det går säkert finna spår av liberalism även i en sverigedemokrat om man granskar riktigt noga.

Det är alltså inte konstigt att det parti som kallar sig för ”Liberalerna” är på väg att utplånas. Liberalismen finns ju överallt. I minst två versioner dessutom.

De valde friheten, folkpartiets valfilm 1948

Andrakammarvalet 1948 var en hätsk historia där den främsta striden stod mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Andrakammarvalet i Sverige 1948 Wikipedia 

Liberalism Wikipedia 

Biskop Thomas frihetssång 

 

Husförhören tillbaka?

”Sverige har upplevt sju långa år av social­demokratiskt styre – sju förlorade år för 60 utsatta områden där gäng och extremister har makt, sju år där landets samman­hållning har försvagats än mer och rätts­statens grunder hotats.”

Så inleder Nyamko Sabuni och två till från liberalerna en debattartikel idag i SvD.
De har tydligen inte läst mina blogginlägg om socialdemokratins själ.

Men artikeln handlar om integrationspolitiken.

Debattörerna presenterar fyra punkter för att uppvärdera det svenska medborgarskapet.

1. De efterlyser en demokratisk kanon (en sorts katakes) om demokratins fundament och svensk historia. Den ska utgöra en naturlig del av de krav som ställs för att bli svensk medborgare. För att bli svensk.
Den gäller alltså inte medborgare som är födda svenskar.
Men så skriver de ”Alla som bor i Sverige ska ha kunskap om den svenska demokratin”.
Hur ska det ske? Utbildningsläger för halva befolkningen?

2. Inför språk- och samhällstest nu!
Man ser framför sig hur husförhören återuppstår.
Husförhör kallades den årliga kontrollen i Svenska kyrkan av församlingsbornas bibelkunskaper, läskunnighet och kunskaper i Martin Luthers lilla katekes. Avskaffades 1888.

3. ”Att bli medborgare i Sverige ska vara en stor och viktig händelse”
Jo, varje födsel är ju en stor och viktig händelse.
Att däremot födas i krig eller andra katastrofer utomlands och sedan tvingas fly från hem och familj är ingen stor händelse.  Först när flyktingen anländer till vårt land och blir svensk medborgare är det stort.
Att flyktingen ser Sverige som en tillfällig tillflyktsort och längtar efter att så snart som möjligt flytta hem igen, ska vi inte bry oss om.
Vi säger i stället med skärpa: Nu sitter du ner och lär dig svenska och pluggar svensk historia annars kör vi ut dig, din otacksamme fan”.

4. Det svenska medborgarskapet ska vara förverkat vid allvarliga brott.
Räknas skattesmitning dit?

Då man lägger ifrån sig tidningen frågar man sig hur liberalerna har hamnat där?
Debattörerna anar att något skaver och slutar sin artikel med följande brasklapp:

”Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan vart vi ska, tillsammans. Vi vill att alla ska ha möjligheter att bli en del av den svenska gemenskapen och ta sig dit de vill i livet.”
Det var väl det enda liberala i den artikeln.

”Uppvärdera svenska medborgarskapet” Nyamko Sabuni m.fl. 

Bengt Westerberg: ”Jag kommer inte stödja Liberalerna i riksdagsvalet”

Socialdemokraterna integration 

På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

Demokratins former I

Politikerföraktet frodas.

Särskilt bland dem som inte vet så mycket om politikens förutsättningar.
De tror att det är politikerna som styr. Och de anser att politikerna inte lyssnar på vanligt folk utan helt styr åt helvete. Uppfattningar om att politikerna är dummare än vanligt folk, eller att de drivs av egenintresse eller struntar i medborgarnas åsikter är inte ovanliga.

Ta till exempel diskussionen om Cityomvandlingen på 70-talet som fortfarande pågår efter femtio år. Enligt dem som skäller på politikerna revs stan urskillningslöst och i raseri. Kulturminnen förstördes. Än i dag pekas Hjalmar Mehr (1910-1979) ut som ärkeskurk i sammanhanget.
Kritikerna förklarar för oss att husen i stället borde ha renoverats. Åtminstone kunde man ha behållit fasaderna intakta.

Att det blivit nödvändigt att bygga om de 300 år gamla Klarakvarteren i Stockholms bekymrar inte kritikerna. De skiter i vilka problem en sådan omvandling förde med sig. De vill inte förstå att det var nödvändigt att ge plats för biltrafiken, tunnelbana och köpcentra. Att dragningen av VVS-system, elektrifiering och teletrafik krävde åtgärder.  Att gatutrafiken kunde avlastas genom garagetunnlar och underjordiska lastplatser. Att bostadsstandarden behövde moderniseras.
Den enkla sanningen, att man måste knäcka ägg för att laga omelett, ingår inte deras medvetande.

En stad måste fungera för dem som vistas där, inte bara hysa vackra fasader.
Det blev nödvändigt att ta ett rejält tag med grävskopan för att klara denna omvandling.
Och det var helt enkelt billigare att riva och bygga nytt än att restaurera.

Om man måste bredda en gata, till exempel, blir man tvungen att riva en del av fastigheterna som kantar den gamla smala gatan. Rivning, åtminstone på ena sidan gatan, är enda lösningen.
En fasadrenovering, som kritikerna förespråkar, kräver att man måste behålla de gamla våningshöjderna som är anpassade till fasadens fönster.

 Men fastighetsägarna vill ha in så många betalningsstarka hyresgäster som möjligt i sitt nya hus. De vill därför ha fler våningar i sina fastigheter. Till så låg kostnad som möjligt. Kontor, lokaler, bostäder måste vara ändamålsenliga.
Ska man bygga en tunnelbana måste man gräva under staden och de gamla sextonhundratalsbyggnaderna. Grunderna i Klara stod på morän, husen stod på en grusås. Det gick helt enkelt inte att gräva för tunnelbanan under husen utan man blev tvungen att riva byggnaden och gräva sig ner och därefter bygga betongtunnlar.

Inte bara politiker var delaktiga i omvandlingen utan även stadsbyggnadskontorets tjänstemän, fastighetsägare, byggmästare och kreditinstitut. Och där fanns också önskemål från dem som ville ha lokaler i det nya city: affärsmän, försäkringsbolag, banker, företag.

Man kan inte bortse att det oftast är ekonomin som styr och inte estetiska betraktelser.
Vi kräver att det byggs så billigt som möjligt. Skatterna ska hållas nere.

Jag har inget emot vackra fasader, och anser inte att stan blev vackrare efter rivningarna, men vi vill bo så billigt och bra som möjligt. Vi vill kunna resa snabbt och bekvämt. Vi vill kunna handla varor så enkelt som möjligt.  Butiksägare vill att varuleveranser sker så smidigt som möjligt.
Fastighetsägarna vill tjäna så mycket pengar som möjligt på sina fastigheter. Kapitalägarna vill ha valuta på satsat kapital.

Det är sånt som styr. Inte politikernas vilja.
Frid över Hjalmar Mehrs minne.

 

Kungl. majts  'Byggnadsstadga för stad och landsbygd av den 20 november 1931

Arkitektupproret 

 

Vilken makt har politiker i en demokrati?

Äntligen stod Greta i talarstolen.

– Det finns ingen planet B, det finns ingen planet bla, bla bla. Det här är allt vi hör från våra så kallade ledare: ord, ord som låter bra men hittills inte lett till handlingar, sade hon.

Ungefär samma sak, men på ett mer sofistikerat sätt, säger professor em vid KTH, ordförande för European Academies’ Science Advisory Council (EASAC) och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien Christina Moberg i en understreckare i SvD 211110.

”Världsvetenskapsdagens budskap är viktigt att uppmärksamma. Det är bara genom medborgarnas engagemang och med beslut baserade på vetenskapliga fakta som vi kan möta globala utmaningar och utveckla livskraftiga och hållbara samhällen, för nuvarande och framtida generationers skull. Förhoppningsvis kommer deltagarna i Glasgow att inse detta och lyssna till vetenskapen. ”
Så avslutar hon sin artikel.

Politikerna lyssnar inte. De bara pratar. Hur utbredd är inte den uppfattningen?
Det är en uppfattning som skapar förakt för politiken och därmed för demokratin.
Den stärker populister som säger att andra partier bara pratar, vårt parti kommer att handla.

Uppfattningen göds delvis av det politiska systemet.

Det finns till exempel en stor skillnad på vad politiker säger sig vilja göra inför ett val och vad de sedan har möjlighet att genomföra.
Vad en politiker sagt sig vilja göra brukar av motståndare, i efterhand med facit i hand, vändas till att politikern ”har lovat” men svikit.
Inte sällan är det politikern själv som säger att ”jag lovar att…” Men ingen politiker kan lova att genomföra något. Möjligen kan hen säga ”jag lovar att verka för att…”.
Men felsägningen leder naturligtvis till ett missnöje med politikerns ”svek”.

En annan fråga är i hur stor utsträckning som våra nationella politiker rår över vad som händer i vår globaliserade värld men som påverkar situationen i vårt land.

Hur kan våra svenska politiker påverka världsproduktionen, finans-, kapital-, valuta- och råvarumarknaderna som har en stark inverkan på alla enskilda länders ekonomi?  
Miljöförstörelsen är global. Vad kan svenska politiker göra för att hindra Indiens och Polens kolanvändning? Skogsavverkningen i Brasilien och Indonesien?
Hur kan de påverka de multinationella företagen som ofta är ekonomiskt starkare än enskilda nationalstater?
Vad kan Sveriges politiker göra för att antingen ta emot eller hindra den växande strömmen av flyktingar som vill in i landet?
Visserligen finns internationella politiska organ som FN, EU, Världsbanken, OECD med flera, men beslutsvägarna där är långa och krångliga.

Det finns också, och har alltid funnits, en motsättning mellan olika intressen inom samhället. Enskilda vinst- och ägarintressen kan stå mot allmänintressen, individen mot kollektivet, stad mot land, industri och produktion mot natur, fattig mot rik.
Politikernas uppgift är att balansera dessa motsatta intressen. Men vilka möjligheter har de att ens påverka?

Om det enbart vore politiker som styrde och ställde i Sverige skulle vi inte ha en demokrati och ett öppet samhälle.

Sverige styrs inte enbart av politiker utan även av kapitalister, omvärlden, tillfälligheter, organisationer och rörelser, media, kulturen och många fler.

Kanske skulle forskningen inrikta sig på att analysera hur stor, eller begränsad, makt politiker på olika nivåer egentligen har och var den egentliga makten ligger?

SVT Nyheter Greta Thunbergs diss mot politikerna: Bla, bla, bla

SvD Under strecket Cristina Moberg: Varför vill politikernainte tro på vad vi vet?

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki 

Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".

Kapitalismen hotar demokratin

Kritik av vänstern I

Vad du bör veta om politikens villkor III

Filmkomikern Groucho Marx (1890-1977) sa att ”Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem”.

Så kan man se det.

Men du har alltid möjlighet, och demokratisk rätt, att vara med i en förening som gynnar dig och dina intressen.
Om du inte hittar någon sådan förening kan du, tillsammans med andra likasinnade, starta en.
Föreningsfriheten, eller organisationsfriheten, är inskriven i grundlagen. En viktig del av demokratin.

Föreningen bör i alla händelser ha ett uttalat mål eller syfte med sin verksamhet.
Dessa bör vara inskrivna i föreningens Stadgar.
I stadgarna bör också anges vilka som kan vara med i föreningen och hur den ska skötas, bland annat vilka som kan fatta beslut i föreningen.
Årsmötet är föreningens högsta beslutsorgan. I politiken är det Riksdagen för hela riket och Kommunfullmäktige för kommunen.
De som ska se till att besluten genomförs i föreningen är vanligen Styrelsen. I politiken för hela landet är det Regeringen och Kommunstyrelsen i kommunen.

De som ska kontrollera att besluten genomförts enligt årsmötets beslut och efter gällande regler är Revisorerna.

Det är alltså inte styrelsen eller regeringen som bestämmer i föreningen utan föreningsmötet, kommunfullmäktige och riksdagen.
Styrelsen ska förbereda möten, komma med förslag och verkställa föreningsmötets beslut.

Stadgarna är föreningens regelbok. Den som bryter mot stadgarna kan uteslutas ur föreningen.
Men det finns också oskrivna regler som är viktiga för att följa för att föreningsarbetet ska fungera.

Här är några:

Möten börjar med att en dagordning för mötet bestäms. Dagordningen, som föreslås av styrelsen, är en förteckning över alla de frågor som mötet ska behandla.
Mötet kan bara besluta i frågor som finns med på dagordningen.
En fråga som inte finns med på dagordningen kan diskuteras under dagordningens punkt ”Nya frågor” men mötet kan inte besluta i den frågan.

På mötet begär du ordet om du vill yttra dig. Men du kan inte börja bubbla om vad som helst utan ditt anförande måste gälla den aktuella frågan på dagordningen.

Ordförande antecknar vilka som begär ordet i den ordning som de begärs. Och delar ut ordet enligt den ordningen.

Den som har ordet får tala till punkt utan att bli störd eller avbruten.
Man skiljer också på uppfattning och person. Mötets deltagare kan föra fram mycket olika uppfattningar och alla meningar ska respekteras.
Och du behöver inte dela en annan persons uppfattning men du bör respektera hens person och hens rätt att uttrycka sin mening.
Du undviker personangrepp och låter bli att yttra dig om meningsmotståndares person.
Det är argumenten du ska kommentera eller angripa, inte den som framför dem.

Diskussionen är slut då alla som vill fått säga sin mening och ingen ytterligare begär ordet.

Om det under mötet kommit fram olika förslag under en punkt på dagordningen ska ordföranden se till att mötet kan fatta beslut. (Läs om det under ”Vad du bör veta om politikens villkor” I och II)

Mötesbeslut bör respekteras av alla medlemmar i föreningen.

Jag har träffat många människor som kommit till sitt första föreningsmöte och blivit förvirrade över att de inte förstått mötesreglerna, blivit förbannade för att de inte fått säga vad de vill när de ville och gått därifrån för att aldrig komma tillbaka. Det är en förlust för demokratin.
Det hade inte behövt ske om mötesdeltagarna och styrelsen försökt förklara reglerna eller ännu bättre om den förbannade deltagaren redan känt till hur det fungerar.

Mötesreglerna har vuxit fram under lång tid och är inte till för att krångla till saker och ting utan för att göra det möjligt för många olika viljor att komma överens.
De är helt enkelt nödvändiga för att demokratin ska fungera.

Det finns gott om kurser i föreningskunskap.
På nätet hittar du bland andra

Föreningskunskap 

Dags för stadgar! Tips till såväl nybildad som etablerad förening

Regeringsformen Wikipedia 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor II

Du befinner dig på ett föreningsmöte med hundra närvarande.

Det är sex olika förslag att besluta om.

Mötet ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen eller
b) köpa en semesteranläggning i Skåne eller
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls. eller
d) att lägga pengarna på en fond, eller
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål eller
f) att skjuta upp avgörandet till nästa möte.

Som tur är fixar vår duktiga ordförande att få frågorna avgjorda på ett demokratiskt sätt.

Hon berättar för mötet hur hon tänker lägga upp beslutsordningen:

- Jag tänker först låta mötet rösta om huruvida vi ska avgöra frågan idag eller senare.
Om mötet beslutar att avgöra frågan i dag ställer jag frågorna om mötet röstar för att satsa pengar eller inte.

- Ifall mötet beslutar att disponera pengar kommer jag att ställa frågorna om mötet röstar för att köpa semester anläggning mot att satsa pengarna på annat sätt.

- Om mötet då beslutar att använda pengarna på annat sätt ställer jag de två återstående alternativen mot varandra,
d) att lägga pengarna på en fond
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål

Kan mötet godkänna den propositionsordningen? (Ja)

Genom att ordföranden logiskt sorterat upp frågeställningarna har mötet sakta men säkert arbetat sig fram till ett beslut med Ja och nejrop.

Ordföranden måste alltid tänka på att alla beslut måste tas med ja-rop. Mötet kan inte rösta fram ett förslag genom att rösta nej.

Om det finns fler förslag än tre, som alla står i strid med varandra, måste ordförande lägga upp beslutsprocessen annorlunda.

Så sker bland annat i Riksdagen då de åtta olika partierna lägger fram var sitt budgetförslag.

Anta att alla riksdagens ledamöter röstar på sitt eget partis budget. Vilket förslag kommer att vinna?
Mandatfördelningen (antal riksdagsmän för respektive parti) är följande:
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.
Moderata samlingspartiet (M): 84.
Sverigedemokraterna (SD): 49.
Miljöpartiet de gröna (MP): 25.
Centerpartiet (C): 22.
Vänsterpartiet (V): 21.
Liberalerna (L): 19.
Kristdemokraterna (KD): 16.

Frågan kan inte avgöras bara genom att det parti som har de flesta rösterna vinner.
Sossarna har flest med 113 mandat av riksdagen 349. Men har därmed de övriga 236 mandaten  emot sig.
Sossarna måste alltså ha stöd av 65 röster utöver sina egna för att kunna vinna.
De behöver till exempel stöd av Miljöpartiet 25 + Vänsterpartiet 21+ Centerpartiet 22 = 68 mandat
för att vinna.
I verkligheten brukar olika partier förhandla om att gå fram med gemensamma förslag.
Men om partigrupperna inte kommit överens som att stödja varandra utan att alla vill ha igenom sin egen budget får talmannen ta till en kontrapropositions votering.

Det innebär att mötet i en slutomgång (jämför med en cupfinal) får två olika budgetar att välja mellan i stället för åtta.
Det kan gå till så här:
Talmannen föreslår att sossarnas förslag blir huvudförslag i en försöksvotering.

I vilken ordning omröstningen sker föreslås av ordföranden, och mötesdeltagarna ska då godkänna ordningen innan mötet kan fortsätta. Ordföranden, eller talmannen i det här fallet, har rätt att utse ett huvudförslag. Vanligen utser hen det förslag som antas ha flest röster.

Talmannen: Jag tänker utse sossarnas förslag till huvudförslag. (Ja)
Därefter ska vi utse motförslag till detta. Kan mötet besluta att
M blir motförslag? (ja-nej)
SD? (ja-nej)
MP? (ja-nej)
C? (ja-nej)
V? (ja-nej)
L? (ja-nej)
KD? (ja-nej)

Utifrån hur talmannen uppfattat ja- och nejropen har hen möjlighet att lägga upp en omröstningsplan.
Talmannen: Jag föreslår följande beslutsordning för att utse motförslag till sossarnas budgetförslag:

Första omgången SD mot MP
Andra omgången C mot V
Tredje omgången L mot KD

I det här exemplet antar vi att resultatet av försöksomröstningen blir att

SD vinner första
C vinner andra
L vinner tredje

Ordföranden:
Jag ställer nu SD mot C och därefter vinnaren mot L för att få fram en motkandidat till sossarnas förslag.

Tänk på att det i den här omröstningen är det fråga om vilket förslag som ska bli motförslag till huvudförslaget. Det handlar alltså inte om innehållet i budgeten.

Här finns en chans för riksdagsmännen att rösta taktiskt.
De riksdagsmän som kan tänka sig att, i slutvoteringen, rösta på sossanas förslag kommer att rösta fram de förslag som de tror har minst chans att vinna över sosseförslaget i slutvoteringen. Om de misstänker att L har minst chans mot sossarnas förslag kommer det att rösta fram L som motförslag. Sossarna röstar alltså på SD i första omgången och L i den andra.

Vi antar att L vinner och därmed blir motförslag till huvudförslaget.
Ordföranden ställer proposition:
- De som röstar på sossarnas förslag ropar ja nu. (Ja-nej)
- De som röstar på Liberalernas förslag ropar ja nu (Ja-nej)
- Jag finner att sossarnas förslag har vunnit.

Det här att sossar i försökvoteringen röstar på ett SD-förslag kan förvirra folk som inte är insatta i mötesteknik.
Okunskapen visar sig bland annat i en artikel i SvD 2014 med rubriken ”Rödgrönai Skåne röstade på SD-budget”. Journalisten talar om ”kupp” i sammanhanget.

Fortsättning följer i Vad du bör veta om politikens villkor III, snart på denna blogg

Se även

Olle Wästberg i Corren: Vad är kontrapropositionsvotering? 

Eliminationsmetoden, Wikipedia 

Riksdagen från förslag till budget 

Vad du bör veta om politikens villkor I

Allt färre människor i Sverige är aktiva i föreningar.

Båtklubbar, idrottsföreningar, fackklubbar, bostadsrätts- och hembygdsföreningar avfolkas.
Allt färre har elementära kunskaper i hur man fattar demokratiska beslut.

Med andra ord är det allt färre som vet hur till Sverige styrs, hur riksdagen beslutar om lagar och om hur en statsbudget fastställs.
Sättet att fatta beslut är nämligen detsamma i en liten fruktodlarförening som i Sveriges Riksdag.
Det är en viktig kunskap eftersom det handlar om hur politiken och demokratin fungerar.
Föreningskunskaper är särskilt viktiga för det civila samhället.

Men vad kan du egentligen?
Tror du till exempel att det är det förslag som får flest röster som vinner?
Då tror du fel och bör läsa vidare på den här bloggen.

Här får du chansen att lära dig grunderna i demokratiskt beslutsfattande.

Principen för att fatta beslut på ett föreningsmöte är att varje förslag måste ha mer än hälften av rösterna på mötet för att vinna.
Förslaget måste få majoritet, det vill säga få fler än femtio procent av rösterna.

Det räcker alltså inte att utse det förslag som får flest röster till vinnare.

Därför ställer ordföranden (I riksdagen kallas hen talmannen) två förslag mot varandra för att göra klart vilka som är för och vilka som är emot ett förslag.
Beslutsordningen är således en binär process (ja eller nej), som i en cupturnering, där lagen ställs mot varandra tills ett vinnande förslag återstår.

Exempel 1.:
Föreningen ska välja ny sekreterare. Anna Björk är föreslagen.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Mötet svarar med ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Anna Björk är vald till föreningens sekreterare.

Om någon mötesdeltagare inte anser att ordföranden uppfattat rätt kan hen, innan ordföranden slår klubban i bordet, ropa ”votering” vilket betyder att hen begär rösträkning.
Röstningen sker då genom handuppräckning.

Om det finns två förslag blir det något svårare.
Två personer är föreslagna till sekreterarposten. Dels Anna Björk och dels Carl Drygh.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Kan vi välja Carl Drygh till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Carl Drygh är vald till föreningens sekreterare.
Mötesdeltagare: Votering!  (Det räcker att en mötesdeltagare begär votering)
Ordföranden: Votering är begärd och ska verkställas. Kan vi rösta genom handuppräckning? (Ja)
Ordföranden: Ni som röstar för Carl Drygh till sekreterare räcker upp en hand?  (49 röster)
Ordföranden: Ni som röstar för Anna Björk till sekreterare räcker upp en hand?  (51 röster)
Anna Björk är vald till sekreterare.

Det där är ganska enkelt men det blir litet svårare om det finns flera förslag än två.
Vi är på ett annat möte i föreningen.
Vi är hundra närvarande på mötet och ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen
b) köpa en semesteranläggning i Skåne
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls.

Man kan inte rösta proportionellt genom att räkna antalet röster på varje förslag för sig och därefter utse det som får flest röster till vinnare.

Varför inte?

Därför att
om förslag a) får 29 röster
förslag b) får 22 röster
och förslag c) 49 röster
så skulle förslag  c) vinna och det blir inget köp.

Men nu var det ju så att a) 29 + b)22 = 51 mötesdeltagare som vill köpa vilket är fler än de som är emot köp. Det blir alltså fel om c) vinner.

Valet måste ske, genom utslagning, mellan två förslag.
Eftersom ordföranden är en klok och erfaren kvinna vet hon hur hon ska hitta en majoritet så hon ställer frågorna mot varandra.

Hur många vill att vi ska köpa?                                                    (51)
Hur många vill att vi avstår från köp?                                           (49)

Majoriteten vill alltså köpa.
Nästa fråga blir då:

Hur många vill att vi köper i Hälsingland                                        (61)
Hur många vill att vi köper i Skåne                                                (39)

Här kan även de mötesdeltagare som tidigare röstat för att inte köpa, rösta på ett av förslagen.

Majoriteten har därmed avgjort frågan.

I nästa avsnitt ”Vad du bör veta om politikens villkor II”´blir det knepigare med beslutsfattandet.

Se också

SCB Allt färre medlemmar i politiska partier
DN 2015 Föreningslivet i Sverige är i kris. 

Mina tidigare inlägg i samma ärende

Exenpel på hur media spär på politikerföraktet

Debatten på väg att förgrovas

Demokratin eroderar

”Människan är Jordens avskum”

I min bekantskapskrets finns det, i övrigt omdömesgilla personer, som anser att mänskligheten är jordens avskum. Människan är naturvidrig.

Vi människor utrotar i rask takt alla andra arter, förstör naturen och skapar ett helvete för oss själva.
Den enda art som, utan att naturens ordning störs, kan utrotas är människan. Anser  de.
De ser tillbaka på jägarsamhället som det forna paradiset. Då levde människan i samklang med naturen.
Men mänskligheten har där efter blivit ett enda gigantiskt misstag. Och allt djävulskap började med jordbrukssamhället.

Då jag frågar dem om vad som bör göras får jag aldrig några riktiga svar.
Det verkar som om det inte finnas någon lösning på problemet.

Vi är snart sju miljarder människor på vårt lilla klot.
Ända fram till för c:a 10 000 år sedan levde alla jordens totalt c:a tio miljoner invånare som jägare och samlare.

Detta sätt att leva gällde för människan under kanske 2,5 miljon år, vilket är ungefär 90 procent av den tid som människan levat på jorden.

Men för ungefär 8000 år sedan utgjorde jägarna och samlarna bara en procent av världens hela befolkning på 350 miljoner invånare.
I dag är vi fler än 6 miljarder (= sex tusen miljoner) människor på vårt klot och bara 0.001 procent (en promille) lever som jägare och samlare.

Om vi vill återgå till Paradiset skulle vi således behöva reducera större delen av mänskligheten. Jagande, fiskande och samlande kan inte försörja 7 miljarder människor.

Att reducera jordens befolkning till en tusendel av nuvarande mängd är kanske väl drastiskt, även för dem som hatar mänskligheten.
Att minska ner mänsklighetens numerär skulle föra med sig en del metodiska problem. Vilka ska avgöra vilka som ska avlägsnas? Efter vilka kriterier skulle gälla vid uttagningen till elimineringen? Hur skulle elimineringen ske?
Ett beslut om utrotning skulle aldrig kunna fattas i en demokrati.
Det skulle krävas en, tidigare helt otänkbar, planetär totalitär makt för att fatta ett sådant beslut. Och ett uppror skulle säkert hindra det hela.

Naturligtvis kan vi alla, snart sju miljarder människor, ändra på vårt sätt att leva.
Men hur ska en sådan ändring ske? Även med en miljon Gretor skulle det bli svårt att övertyga alla att avstå från exploatering av miljö, vinster, äganderätt och forskning.
Grundläggande principer om den enskilda äganderätten, liksom vinstmotivet som drivkraft för utvecklingen, måste nämligen avskaffas eller starkt reduceras. Forskningen och utbildningen måste styras i en bestämd riktning. Även i detta fall måste en totalitär makt ta besluten och verkställigheten.

Och skulle vi finna oss i ett levnadssätt som reducerar vår standard till den som rådde under, låt oss säga, vikingatid?
Mycket av vad vi byggt upp under årtusenden måste raseras.

Men vi kan faktiskt, inom ramen för demokratin, förbättra vår produktion och anpassa vår konsumtion till de nya kraven.
Vi kan köra våra fordon på el i stället för fossila bränslen, vi kan sluta slänga plast och annat skit i haven, vi kan försöka återställa sådant som vi har förstört.

Men hur ska vi övertyga skogsägaren att inte få bestämma över sin skog? Hur ska vi förbjuda gruvbolagen att inte tjäna pengar på sina gruvor? Hur ska vi styra näringsliv och produktion i en riktning som gynnar miljön och mänskligheten? Hur ska vi styra så att överskotten inom produktion och handel oavkortat ska gå till miljöförbättringar?
Kan de politiska besluten styra ekonomin och politiken i miljövänlig riktning?
Kan politiska partier locka väljare genom att lova dyrare varor, lägre konsumtion, sämre levnadsstandard, restriktioner och annat som skulle bli nödvändigt för att ändra på utvecklingen?

Fan trot. Men vad är alternativen?

Människans påverkan på klimatet Världsnaturfonden 
Klimatförändringar orsakade av människan SMHI 
Om alla människor bara försvann… Forskning och Framsteg 
Jag vill ha en global klimatdiktatur, Torbjörn Tännsjö i Sveriges Radio 
Torbjörn Tännsjö Så kan klimatkrisen leda fram till en global despoti DN 

Johan Hakelius Drömmen omklimatdiktaturen… Expressen

 

 

Diktaturen i Kina opererar bort demokratin i Hongkong

I morse rapporterade Sveriges Radios kinakorrespondent, Björn Djurberg, från Hongkong.

Han berättade om att den fackliga organisationen i Hongkong, Lärarförbundet, som organiserar nära 100 000 medlemmar i Hongkong, inte längre erkänns som en förhandlingspart av motparten Utbildningsbyrån i Hongkong.

Det skedde sedan partitrogna media i Fastlandskina, bland andra Folkets dagblad, kallat förbundet för ”En giftig tumör som måste utrotas.”
Diktaturen i Kina opererar bit för bit bort demokratin i Hongkong.

I Hongkong har de stora massprotesterna för demokrati tystats, oppositionen har gripits eller lämnat landet, och i måndags greps även artisten och aktivisten Anthony Wong Yiu-ming.

Nu går regimen alltså till angrepp mot Lärarförbundet som de betraktar som demokratirörelsens sista fäste.

De fria fackliga organisationerna i Hongkong är pressade och har ett svagt handlingsutrymme. Så länge fackföreningsrörelsen håller sig till snävt fackliga frågor accepteras de någorlunda av det politiska styret, men så snart fackföreningsrörelsen uppfattas som en självständig opposition riskerar verksamheten att strypas av regimen i Peking. Särskilt känsligt är när fackföreningsrörelsen i Hongkong kritiserar bristen på fackliga rättigheter i övriga Kina. 

Bakgrunden är att den Nationella folkkongressen i Kina, under sommaren 2020, röstade igenom en ny säkerhetslag för Hongkong. Lagen har därefter signerats av den kinesiska presidenten Xi Jinping. Lagen innebär att personer som sprider information som ger stöd för att Hongkong bör vara självständigt kan gripas och åtalas. Bara timmar efter att lagen trädde i kraft den 1 juli 2020 skedde ett första gripande. Enligt polisen hade mannen som greps hållit upp en flagga med texten ”självständighet för Hongkong”. Därefter har arresteringarna fortsatt.
Ledarna inom Hongkongs fackliga rörelser är oroliga för att lagen ska användas för att slå ner deras verksamhet, i synnerhet när fackligt aktiva deltar i den bredare demokratirörelsen. Kombinationen av covid-19 och den nya repressiva lagstiftningen har slagit hårt mot demokratirörelsen. Trots det fortsätter protesterna och missnöjet jäser under ytan. Det politiska läget är explosivt. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU (Hongkong Confederation of Trade Unions) har formellt inte deltagit i några protester, men det är välkänt att många av aktivisterna i demokratirörelsen är medlemmar i den fackliga organisationen.

Den moderna historien visar, utan undantag, att diktaturer alltid inleds med att fackföreningsrörelsen tystas.

SR P1morgon klockan 6.00 21-08-05  
Folkets Dagblad 

Om Epoch Times och Kinas ambassadör

Jag läser en ledare i Epoch Times.
Ledaren kommenterar Anders Holmbergs 30-minuters intervju med den kinesiske ambassadören Gui Congyou.

Texten är avfattad på ett språk som man mest finner hos fanatiska sekter som talar om sina fiender.
Så här skriver ledaren bland annat:
”Den som följt Guis framfart sedan han blev ambassadör i Sverige har kunnat konstatera att han är en okultiverad, brutal politruk av ett slag som det finns tusentals av, om inte miljoner, inom KKP.”
”För det finns nämligen ingenting normalt, ingenting mänskligt med varken Guis beteende eller KKP:s ideologi.”

Nu har jag sett intervjun och måste säga att jag inte förstår ledarskribenternas onyanserade och ensidiga omdömen.

Visserligen är Gui Congyou ingen charmknutte precis. Under intervjun verkar han stel och spänd. Anders Holmberg för fram en rak och hård kritik mot Kinas kommunistparti och begär att ambassadören ska svara uppriktigt på frågorna.

Jag håller med om att Kina är en diktatur och att Xinjiangs uigurer är utsatta för en hård ”omskolning”.
Ändå tycker jag att ambassadören Gui Congyou levererar svar på Holmbergs frågor.
Svaren går ut på att rapporteringen om Kinas kommunistparti är lögner spridda av Kinas fiender.
”Omskolningen” av uigurer är en slags välvillig AMS-utbildning, KKP samarbetar med sex andra demokratiska partier, den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai blev inte kidnappad i Taiwan och 1,5 miljarder kineser gillar kommunistpartiet.

Uppgift står mot uppgift.
Medierna borde så kritiskt och objektivt som möjligt granska uppgifterna från båda sidor.

Tyvärr tror jag inte att Epoch Times är rätt forum för en sådan redovisning.

EpochTimes ledare 

30 minutersintervjun 

Se upp för den enda sanningen, konspirationsteorier och förnekelser!

I lördags, den 6 mars, genomfördes en demonstration ”För frihet och sanning” på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm.

Det verkar som om anarkister, libertarianer och högerextremister samlats i en gemensam demonstration mot den etablerade makthierarkins konspiration mot folket.
Enligt rapporterna deltog högextrema grupper i protesterna. Demonstrationen vände sig mot den globala konspirationen av politiker och andra makthavare som ljugit fram Coronapandemin för att kunna upprätta undantagstillstånd i syfte att behålla makten över individerna.

Det är en förnekelse.
Förnekare kan hävda att förintelsen (och andra folkmord) aldrig hände, att mänskliga orsakade klimatförändringar är en myt, att aids antingen inte existerar eller inte är relaterat till hiv, att evolution är en vetenskaplig omöjlighet och att alla slags vetenskapliga och historiska förklaringar måste avvisas.

Bakom varje förnekelse finns en konspirationsteori.
Konspirationsidéer existerar tyvärr både till höger och vänster.

Vi vet det, inte minst för att vi upplevt bolsjevismens, nazismens och fascismens uppgång och fall. De påstod sig alla vilja införa en bättre mer äkta och folklig demokrati än den liberala. Lenin ville utrota kapitalisterna och den liberala demokratin. Hitler föraktade liberalismen och ville förinta de konspiratoriska judarna och göra Tyskland stort igen. Mussolini försökte eliminera de olika intressena på arbetsmarknaden i en korporativ nationell stat. Han eliminerade därför all opposition.

Alla tre diktatorerna talade om en verklig frihet och om den enda sanningen.
Rörelser som har funnit den enda sanningen och som kämpar mot en konspiration bör därför betraktas med misstänksamhet och skepsis.

Men förnekelser kan ju vara rätt. Historiskt finns det många exempel på det. En gång var den etablerade sanningen att jorden är universums medelpunkt eftersom gud skapat det så. Copernicus (1473–1543) och Galilei (1564-1642) uppfattades som förnekare då de hävdade att jorden bara var en av solens planeter.

Konspirationer har för det mesta handlat om mindre grupper av människor som konspirerat mot makten. I gamla Rom mördades de revolutionära folktribunerna Tiberius och Gaius Gracchus av en grupp konspirerande konservativa senatorer år 133 f.kr.
Ett annat exempel är adelns konspiration som ledde till att kung Gustav III mördades 1792.

Dagens konspirationsteorier handlat inte sällan om spektakulära händelser såsom månlandningen 1969 och om elfte september-attackerna i New York 2001. Det handlar ofta om påståenden om så kallade "false flag operations", som iscensätts av regeringar eller andra ledare för att kunna inleda krig och skylla på den tilltänkta fienden.

Och det är inte första gången som vaccineringar ingår i konspirationsteorier.

Men är inte demonstrationen ”För frihet och sanning”, ett sunt uttryck i en demokrati? Ska man inte ifrågasätta auktoriteter? Bör man inte tvivla på allt? Ska man inte kunna hävda vilken åsikt som helst i en demokrati?
Jovisst.

Men det finns komplikationer.
Som forskaren Henri Poincare (1854-1912) uttryckte saken:
”Att tvivla på allt och att tro på allt är två lika bekväma lösningar, eftersom båda befriar oss från behovet att reflektera”

Så låt oss reflektera mera.

Expo 
SvD

Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.

 

 

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder