På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, I av III

Många beklagar att socialdemokratin ”har förlorat sin själ.”.

Annars brukar inte själen vara på tapeten utanför kyrkväggarna.
Men det där med själen är antagligen hämtat från Bibeln Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sin själ?”

Får man tro kommunister, anarkister och syndikalister så har sossarna förlorat sin själ sedan 1917. Sossepartiet borde väl vara helt själlöst vid det här laget.
Numera är det allt oftare även liberaler och sverigedemokrater som efterlyser den förlorade själen.

Påståendet är värt att begrunda.

För det första. Vad menas med själ?
Kanske menar de, som suckar över sossarnas förlorade själ, att partiet förlorat sin ideologi? Eller kompass som det brukar uttryckas.

En ideologisk förlust borde man kunna upptäcka genom att jämföra sossarnas partiprogram genom åren.
När man gör det finner man att programmen är förvånansvärt lika från 1970 till idag.
För övrigt bör ett partis ideologi inte vara hugget i sten utan ska kunna förändras efter att samhället förändras.

Att sossarna gått från att vara ett socialistiskt parti till ett socialliberalt konstaterade, Herbert Tingsten, (1886-1973), professor i statsvetenskap redan 1941 i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tidens förlag.
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Statssocialismen i öster brakade samman 1990 vilket bör ha knäckt statssocialisterna inom socialdemokratin. Idén om att förstatliga näringslivet bör ha lämpats överbord.
Men någon stor själslig förändring av socialdemokratin lär det inte ha medfört.

I sin bok Studier i rött, Premiss förlag 2005, skriver Henry Petersson, doktor i statsvetenskap, att socialdemokratin vilar på tre viktiga idéer eller värderingar – ”pragmatism, modernism och jämlikhet”,

Med pragmatism menar Petersson att partiet hellre anpassar sig till situationer som uppkommer och inte bara kör sin egna politiska ideologi. När sossarna inser att de inte har stöd för ett förslag i parlamentet försöker de få igenom åtminstone en del. Socialdemokraterna är mer intresserade av en politik som kan genomföras och som fungerar i verkligheten än av att driva sina egna ideologiska tankar in i kaklet. De är helt enkelt villiga att anpassa sig till situationer som uppkommer även om det inte var vad de tänkte sig från början.

Frågan är då om partiet, genom sin pragmatiska politik, har kompromissat bort sin ideologi så att väljarna inte längre känner igen partiet.

I sammanhanget kan det också vara bra att veta vilken socialdemokrati som avses då man säger att s förlorat sin själ.
Är det hela arbetarrörelsen eller dess poliska gren eller den socialdemokratiska regeringen som avses?

Kanske består arbetarrörelsen av tre olika själar? Det skulle i så fall handla om en svårartad schizofreni.

Som regeringsparti har socialdemokraterna, oftast ensamma eller tillsammans med andra, suttit i minoritetsregeringar.
Ett regeringsparti får finna sig i att bli kritiserat både från höger och vänster.
Som regeringsparti ådrar sig socialdemokraterna dessutom ett ansvar för den förda politiken. Det ansvaret behöver oppositionen inte ta på sig.
Vänsterpartiet kan därför kosta på siga att vara fan så mer radikalt än sossarna.

En regering ska dessutom ta hänsyn till alla medborgares bästa inte gynna särskilda intressen. Mycket kompromissande blir det.
Moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister kan, och bör, från mycket olika håll kritisera. Men regeringspartiet ska ta ställning och lägga förslag till riksdagen.
Slutligen är det inte sossarna som bestämmer, det är riksdagen.

Den som anser att sossarnas förlorat sin själ kanske menar att det stora partiet har förlorat en massa väljare. Det är ett faktum. Alltså, varför har det en gång så framgångsrika partiet förlorat sin forna styrka?

En kort historik blir nödvändig.
Från riksdagsvalen 1932 till 1988 hade partiet haft över fyrtio procent av väljarna bakom sig. Åren 1940 och 1968 hade socialdemokraterna till och med egen majoritet. 

Under sommaren 1936 hade Sverige en Bondeförbundsregering, och 1936-1939 regerade S och bondeförbundet tillsammans i en majoritetskoalition. Bondeförbundet var Centerpartiets föregångare.

Under kriget 1939-1945 hade Sverige en koalitionsregering med samtliga partier utom kommunisterna i regeringen. Kommunisternas knytning till Sovjetunionen gjorde dem omöjliga i en regering.

Åren 1945-1951 regerade sossarna i minoritet.
1951–1957 satt bondeförbundet och sossarna tillsammans i svenska regeringen.

Socialdemokratisk minoritetsregering fanns 1957-1968, majoritetsregering 1968-1969, minoritetsregeringar 1971-1974 samt 1975-1976.

Det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976 kom att kallas lotteririksdagen eller jämviktsriksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Partierna undvek dock att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre.

De borgerliga - Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartet - tog över regeringstyret i en majoritetskoalition 1976-1982, med parentes för en folkpartiregering i minoritet mellan oktober 1978 och oktober 1979.

Mellan 1982-1991 hade socialdemokraterna åter regeringsinnehavet men i minoritet.
1991 -1994 leddes Sverige av en borgerlig majoritetskoalition som bestod av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet.

1994-2006 hade landet ännu en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den borgerliga Alliansen hade regeringsmakten 2006-2014.
Från 2014 har en minoritetsallians av Miljöpartiet och sossarna regerat.

Socialdemokraterna har alltså tvingats regera i minoritet sedan andra världskriget.

När Sverigedemokraterna dök upp ökade splittringen och förvirringen i politiken.

Socialdemokratins program 1897 till 1990
Socialdemokratins program 2013

Socialdemokratin har segrat sig till döds, Håkan Arvidsson  Respons 1/2018 

S kan konsten att sälja morsan nedför floden. Stig-Björn Ljunggren, Smedjan, Timbro. 4 juli 2019

SvD Lena Andersson 211113 :. Ett parti med varken ide eller principer

Leif Lewin: Verkligheten i svensk politik har bytt skepnad

Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder 

 

Stökigt på arbetsmarknaden

Situationen på arbetsmarknaden är minst sagt komplicerad.

Januariavtalet kom till för att hindra de tre konservativa partierna - Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna - att ta regeringsmakten.

De fyra socialliberala partierna förhandlade fram ett regeringsunderlag som innehöll 73 punkter. Avtalet rubricerades ”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna” och publicerades den 11 januari 2019.
Genom överenskommelsen kunde Stefan Löfven röstas fram till statsminister och regeringsbildare den 18 januari 2019. Då hade Sverige varit utan regering i 18 veckor.

Bland de 73 punkterna hade Centerpartiet och Liberalerna bland annat fått igenom en utredning och modernisering av arbetsrätten.
Utredningsuppdraget skulle redovisas till regeringen senast den 31 maj 2020. Enligt januariavtalet ska förändringarna i LAS genomföras senast 2021.

För att slippa statlig inblandning i arbetsrätten inledde LO, PTK och Svenskt Näringsliv förhandlingar om en ny arbetsrätt.
Om parterna kom överens skulle regeringen inte driva igenom förslaget om en ny arbetsrätt.
Misslyckades de skulle utredningsförslagen bli lag.
Förhandlingarna började tisdagen den 18 augusti och hade ett stoppdatum den sista september.

Utredningsförslaget ”Utredningen om en moderniserad arbetsrätt” lades fram i juni 2020.

Den 1 oktober 2020 sprack förhandlingarna om anställningstryggheten.

Lönerörelsen, den egentliga avtalsrörelsen, startar den 2 oktober 2020.
485 kollektivavtal ska förhandlas. Cirka 2,8 miljoner anställda är berörda.
Facken kan nu istället komma att driva krav på ökad trygghet i avtalsrörelsen.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har meddelat att statsminister Stefan Löfven inte kan sitta kvar om han lägger fram las-utredningen i stället för ett avtal mellan parterna.

Vänsterpartiet hotar alltså med en misstroendeförklaring mot regeringen. Men för att detta ska kunna genomföras krävs stöd från övriga oppositionspartier. Kristdemokraterna och SD har sagt att de är beredda att stödja en sådan men Moderaterna säger än så länge nej.

Moderaterna stödjer troligen utredningens förslag om arbetsrätten, och vill samtidigt få bort regeringen. Om regeringen fälls öppnar det för en konservativ regering.

Om V fäller regeringen är risken stor att Kristersson blir statsminister stödd av KD och SD.
Då kommer antagligen förslaget i utredningen om arbetsrätten att genomföras ändå.

Vänsterpartiet måste tolerera regeringen för att den ska få sitta kvar.

Regeringspartierna har ett riksdagsunderlag med 166 ledamöter. Den konservativa oppositionen har 154. Vänsterpartiet 27.
Regeringen, med S och MP och med stöd från L och C, klarar sig inte på egen hand.

Läget är minst sagt komplicerat. Vad kan hända?

Parterna går tillbaka till förhandlingsbordet efter att ha fått mer tid på sig.

Regeringen modifierar utredningsförslaget.
Förslaget är ute på remiss. Beroende på remissvaren, som ska vara inne 26 oktober, kan regeringen modifiera utredningsförslaget.

Se mitt föregående blogginlägg ” I landet Lagom finns en lag om medbestämmande i arbetslivet, LAS”

 

Till regeringens försvar

Det parlamentariska läget för socialdemokraterna grundar sig på att partiet endast fick 28,3 procent i riksdagsvalet 2018. 

Socialdemokratin har utan tvekan problem. Och det gäller alla socialdemokratiska partier i världen.

I Sveriges riksdag har socialdemokraterna 100 mandat av 349.

Eftersom regeringens förslag måste passera riksdagen och där få 175 mandat för att gå igenom räcker inte de 100, som var och en förstår, för att genomföra ett helt och hållet socialdemokratiskt program.
Det sitter ju en majoritet av borgare i riksdagen.

Partisympatiundersökningarna visar idag ett stöd för S på 23,6 procent

Det blir alltså nödvändigt att samarbeta över partigränserna.

Socialdemokraterna har därför, i regeringen, tvingats samarbeta med andra partier.

Ett samarbete med de rödgröna skulle ge: S 100, Mp 16, V 28 = 144 mandat.
Det räcker inte för att få igenom förslag eftersom högeroppositionen har: M 70, Kd 22, Sd 62 =281

Alliansen hade: M 70, C 31, L 20, Kd 22 =143.
Tillsammans med Sd:s 62 mandat skulle hela det borgerliga blocket få 205.

Men nu lyckades Löfven splittra alliansen så att nuvarande regeringsunderlaget bygger på: S 100, C 31, L 20, Mp 16 = 167 mandat.
Mot en reducerad opposition: M 70, Kd 22 och SD 62 = 154.

Samarbetet ned L och C krävde naturligtvis kompromisser. Kompromissen blev januariöverenskommelsen. Att denna överenskommelse inte är ett renodlat socialdemokratiskt program är självklart.
 
Men vad skulle alternativet ha varit? Med all säkerhet en helt borgerlig alliansregering med Ulf Kristersson i spetsen och SD som stöd.

Löfven har gjort det bästa möjliga av situationen. Dessutom har han samlat en socialliberal regering mot en konservativ opposition.

Problemen med politikerföraktet hos väljarna beror bland annat på att den nationella politiken inte rår på den globala ekonomin.
Men den är direkt beroende av den.
Politikerna blir alltmer maktlösa gentemot finansmarknader och de globala finansaktörerna.

En följd av detta blir att väljarna tappar förtroendet för det politiska etablissemanget vilket ger populistiska partier utrymme. Detta skapar i sin tur uppsplittring av parlamentet vilket i sin tur ytterligare försvagar de nationella politikernas förmåga att leverera.
Samma problem har uppstått i hela Europa.
Det är inte bara ett socialdemokratiskt problem utan demokratins.

Vissa kräver en tydligare vänsterpolitik från S-regeringen, vilket de menar skulle rädda partiet.
Men väljarna vill tydligen inte ha vänsterpolitik, hur fin den än är. De som kallar sig demokratiska socialister har felbedömt det politiska läget.

Enligt svd/sifo säger sig idag 23,6 av väljarna vilja rösta på SD och bland LO:s medlemmar uppgår stödet för Sverigedemokraterna nu till 31 procent. 
Det är alltså ingen vänstervåg som väller fram.

Därför backar socialdemokratin

Socialdemokraterna i fritt fall 

Januariavtalet 

Kalle Sundin 

Vadå, blir det oväder?

Det behövs fler lärare i skolan, fler vårdpersonal och ökade antal platser inom sjukvården, bättre omsorg om våra gamla, hårdare tag mot kriminella som skjuter skarpt på öppen gata. Dessutom är behoven akuta för att bromsa användningen av fossila energikällor. 

Det fattas lärare, sjukvårdspersonal och poliser. Kompetens behöver ökas på så många områden. Infrastrukturen, försvaret, barn- och ungdomsvården behöver ökade resurser. Det behövs pengar till investeringar i byggande, industriutveckling, biståndsarbete, internationell samverkan och jordbruksstöd.

Detta är bara några exempel på de behov som politikerna i hela världen, har att tackla.
Problemet är att staten och kommuner inte har de pengar som de behöver.
Politikerna får allt mindre möjligheter att tillgodose väljarnas krav och samhällets behov.

Det är likadant i hela industrivärlden.

Även om problemet är globalt kan vi ta exempel från vårt land.
Nära 60 procent av de totala skatteintäkterna i Sverige kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. 30 procent utgörs av skatter på konsumtion och insatsvaror.
90 procent av skatteinkomsterna kommer alltså från arbetet och produktionen.
Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital.

Totalt uppgick skatteintäkterna i Sverige år 2018 preliminärt till 2 111miljarder kronor.

Konjunkturinstitutet har av ”Studieförbundet näringsliv och samhälle” ombetts att ställa samman en rapport som på en övergripande nivå beskriver skattebasernas utveckling över en längre tid i Sverige och då också göra internationella jämförelser.

Rapporten visar att Sveriges skattekvot är lägre än Danmarks och Frankrikes men ändå ganska hög i jämförelse med de flesta andra länder.

Om man lägger samman några statistiska ekonomiska data från industrivärlden finner man att skattekvoten är hög, lånekvoten ökar och finansmarknaden är övervärderad. Samtidigt sjunker BNP d.v.s. värdet av arbetet, produktionen och investeringar. (Se tidigare blogginlägg).

Det är en global utveckling.
Svarta moln tornar upp sig vid horisonten och närmar sig snabbt.
Inget nationellt politiskt parti har makt över detta. 

De nyliberala försöken med att privatisera och avreglera den politiska ekonomin har inte löst några problem men har ökat andra. Socialliberalismen, främst socialdemokratin, har förlorat sin trovärdighet på grund av att partierna tvingats kompromissa bort många av sina tidigare grundvärderingar som byggde på en helt annan ekonomisk situation.
Återstår diverse populistiska och konservativa partier med löften om att ta itu med det annalkande ovädret.

Folken väljer bort de partier som inte klarat att hålla välfärden uppe och röstar på oprövade alternativ. 

Splittringen inom demokratierna ökar och därmed politikerföraktet. Politikerföraktet leder till förakt för politik och för demokratin.

Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige är numera näst- eller största parti. Polen, Ungern, Tjeckien, Österrike och Slovakien och Italien regerar konservativa partier. Erdoğan och Putin monterar ner demokratin i sina länder. Boris Johnson i England och Donald Trump i USA spelar högt med demokratin som insats. Frankrikes president Emmanuel Macron har förlorat sin gloria och folk går ut på gatorna och protesterar mot hans politik.

Om jag går tillbaka till det år jag föddes, 1937, två år innan andra världskriget bröt ut, fanns det vissa likheter i skeendet.
Folk hade även då tröttnat på trätande partier i impotenta demokratier medan problemen bara blev värre.
De föredrog till sist diktatur.

Italien, Tyskland, och Sovjetunionen var redan etablerade diktaturer. Bulgarien, Estland, Grekland, Jugoslavien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Rumänien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ungern och Österrike, var det eller var på väg att bli det. I Asien var alla länder utom Japan diktaturer.
I Syd- och Mellan Amerika var Bolivia, Ecuador, Mexiko, Paraguay och Venezuela diktaturer.

Jag menar inte att historien upprepar sig.  Men den kapitalistiska världsordningen gäller i dag som då även om också kapitalismen förändrats.

”En tredje våg av autokratisering är här: vad är nytt meddet?”Anna Lührmann &Staffan I. Lindberg 

SVT Analys: ”Det sveper en våg över världen av demokratisktillbakagång”Politikens möjligheter. 

Har folkstyrelsen någon framtid? Olof Petersson. SNS Förlag 1996

Det dånar uti politikens krater

Vi väljare har den riksdag vi förtjänar och har valt.

 I regeringsbildningen har de etablerade riksdagspartierna gått in för att hålla SD utanför besluten i rikspolitiken.
Hela regeringsbildningskrånglet syftar ju till det.
Dock har M och Kd kunnat tänka sig att få passivt stöd från SD.

 Stefan Lövfen har i regeringsförhandlingarna skickligt manövrerat för att åstadkomma en majoritet utan att SD kunnat utnyttja sin vågmästarställning och att samtidigt splittra Alliansen. Han har verkligen lyckats.
Nu har S, Mp, L och C, efter 131 dagar, samlats kring ett gemensamt regeringsprogram.
Alternativet hade varit att släppa fram de tre konservativa partierna M¸Kd och SD.

Många politiska kommentatorer är sura och en och annan vänsterpartist anser att det vore bättre att S inte skulle ha kompromissat så mycket.
De föredrar alltså att M och K med stöd av SD skulle ha bildat regering.
Vänstern hotar med att fälla den nya regeringen och släppa fram den konservativa konstellationen om den nya regeringen genomför sitt program.

Det dånar i politikens krater.


Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna

Låsningarna i rikspolitiken

Väljarna har alltid rätt. Valresultatet kan aldrig vara fel.

Däremot kan valresultatet orsaka ett knivigt parlamentariskt läge som t.ex. nu i valet 2018.
Resultatet blev att inget parti kan bilda majoritet i riksdagen och inga partier kan få majoritet i ideologiska frågor.
Alliansens fyra partier (De borgerliga) kan inte få majoritet i riksdagen och inte heller de rödgröna (Vänstern). Bägge blocken behöver få stöd av SD (Konservativt) för att kunna få igenom sin politik.
Det är det som är låsningen.
De konservativa SD är vågmästare och kan bestämma politiken.

En orsak till den uppkomna situationen kan vara att valet är proportionellt vilket avgör riksdagens mandatsammansättning medan riksdagen sedan ska fatta majoritetsbeslut.

Riksdagen kan alltså få en mandatfördelning som i senaste valet:
Moderaterna 70, Centerpartiet 31, Liberalerna 20, Kristdemokraterna 22 = 143 (Alliansen)
Socialdemokraterna 100, Vänsterpartiet 28, Miljöpartiet de gröna 16 = 144 (De rödgröna)
Sverigedemokraterna 62

De olika 349 mandaten med varsin röst måste alltså ge ett förslag sammanlagt 175 röster för att förslaget ska vinna en omröstning i riksdagen.

Fler partier måste således gå samman och rösta på ett förslag för att förslaget ska gå igenom.

Socialdemokraterna är det största socialliberala partiet. Centerpartiet det största nyliberala.
Sverigedemokraterna det största konservativa.
Rakt igenom samtliga partier går socialliberala, nyliberala och konservativa åsiktsströmmar.

Vad som nu sker, då Annie Lööf erbjuder Löfven att leda en regering med nyliberal politik, är alltså ett led i kampen mellan nyliberaler och socialliberaler för att hindra de konservativa att få makt.
Lööfs krav på att Löfven ska gå med på bl.a. försvaga arbetsrätten, införa marknadshyror och sänkta marginalskatterna utgår från typiska nyliberala åsikter.
Vad hon säger till Löfven är alltså: jag kan stödja dig som statsminister om du lovar att föra en nyliberal politik.

AB 

SvT 

SvD.seDebatt 

Ny blockpolitik

Liksom allt annat i världen förändras kapitalismen.

Dagens ekonomiska, sociala och ideologiska grundstruktur, kapitalismen, skiljer sig från den som rådde ända inpå 1950-talet.

I dag har världsekonomin blivit mer beroende av de globala finans- och kapitalmarknaderna som är mer casinoliknande. Tidigare gällde att industriproduktionen och realkapitalet var den viktigaste grunden för ekonomin. Resurserna satsades i produktion. I dag spelas det på en abstrakt ”värde”pappersmarknad utan kontakt med produktionen.
Kapitalet ägare har anonymiserats och institutionaliserats. Banker, fonder, börser, fondmäklare styr investeringskapitalet till snabba profitvinster i stället för till näringslivet.  Skulder och profitförväntningar räknas som verkliga värden. Spekulationsekonomin är digitaliserad och robotiserad. Marknadsaktörernas kortsiktiga profitförhoppningar på upp- och nedgångar i marknaden avgör hela länders ekonomi. De ekonomiska kriserna drabbar de kapitallösa oftare och hårdare.
Miljöhoten blir allt mer omfattande på grund av överexploatering.  Flyktingarna undan krig och miljöförstörelse blir allt fler.
Kapitalismens ekonomiska-, sociala och kulturella landskap har förändrats.

De politiska ideologierna måste på olika sätt förhålla sig till kapitalismen.  Socialism, liberalism och konservatism förespråkar olika förhållningssätt till den rådande världsordningen.
Det finns inget mittemellan.

Men partistrukturerna hänger inte med i förändringarna. Trots diverse namnbyten finns de kvar i gamla strukturer.
Ännu för trettio år sedan var socialismen för många ett trovärdigt alternativ. Idag, efter statssocialismens definitiva fall i öst, är det ingen som längre tror på denna utopi som alternativ till kapitalismen.
Socialdemokratin har inte längre en socialistisk idégrund utan är klart socialliberalt. I själva verket är S det största socialliberala partiet i Sverige.

Sedan liberalismen därmed förlorat sin huvudmotståndare har den ideologiskt alltmer börjat delas i två läger: å ena sidan den gamla s.k. nyliberalismen (dogmatisk liberalism) och å andra sidan socialliberalism. Ändå uppträder forna Folkpartiet som ”Liberalerna”.
Socialliberaler i de ”liberala” partierna borde gå över till S medan de kvarvarande dogmatiska liberalerna borde samla sig i ett eget högerliberalt parti.
Konservatismen har radikaliserats i nationalism som samarbetar med diverse populistpartier.

Partiernas förhållande till kapitalismen borde således renodlas till tre tydliga block:
1. Ett socialliberalt frihetligt, demokratiskt block som t.ex. kan acceptera politisk styrning och påverkan av marknaden. För social välfärd och jämlikhet. Företrädare finns i alla dagens partier.
2. Ett högerliberalt som inte accepterar politisk inblandning i marknaden. Ingen politisk inblandning i näringslivet, begränsning av fackföreningar, politiska organ och mer makt till enskilda. Företrädare finns i alla dagens partier.
3. Ett konservativt som betonar nationen, kyrkan och traditionen. Mest hos Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater.

En sådan renodling skulle göra det lättare för väljarna att orientera sig i politiken och göra regeringsbildningen lättare.

Varför är Liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

TV4
Göran Persson i AB 

Demokratisk socialism II

Socialism är en dröm om en samhällsordning där arbetets och produktionens tvång och orättvisor är utplånade, där produktionens överskott fördelas enlig principen ”till var och en efter hens behov av var och efter förmåga”. 

I det tänkta socialistiska samhället råder fullständig ekonomisk, social och kulturell jämlikhet, rättvisa och demokrati. Klasser och hierarkier finns inte längre.
Motsättningarna mellan kapital och arbete är upphävda, löntagarna är befriade från lönearbetets tvång. Vinstmotivet och konkurrensen som drivkraft för produktionen är ersatta av samarbete. Ingen är fattig och ingen är rik. Ingen enskild äger eller bestämmer över produktionen utan produktionsresurserna är gemensam egendom. Största möjliga individuella frihet råder.

Socialism är samtidigt en politisk ideologi som, med olika medel, syftar till att nå detta tänkta framtida samhälle.
Somliga socialister anser att det socialistiska samhället kan uppnås genom att arbetarklassen, med statens hjälp, övertar produktionsmedlen. (Kommunister) Andra menar att övertagandet bör ske underifrån utan statens hjälp. (Syndikalister) Somliga vill göra övertagandet med demokratiska medel och metoder (Socialdemokrater) medan andra kan tänka sig att använda våld om så behövs (Leninister och bolsjeviker). En del vill ”störta” kapitalismen och bygga socialismen på kapitalismens ruiner. (Anarkister)
För att nå det socialistiska samhället måste politiken således göra kraftiga ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin.
Alla försök att upprätta drömmen om socialism i verklighetens kapitalism har dock misslyckats.
Därför är socialismen fortfarande en dröm, en utopi.

Till skillnad från den socialistiska drömmen lever vi nämligen i en kapitalistisk världsordning som är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella verkligheten.
I kapitalismen ägs kapital och produktionsresurser av enskalda personer, produktionens drivkraft är kapitalistens strävan efter vinst. Produktionen utvecklas både i konkurrens och med monopol. Ojämlikhet är en förutsättning för samhällsutvecklingen. Lönearbetet är grunden för kapitaltillväxt.
Kapitalismen skapar tillväxt men innebär samtidigt exploatering av människor och natur.

Liberalismen är en ideologi som i sin ”rena extrema form” (t.ex. Mises) anser att politiken inte ska röra kapitalismens och marknadernas utveckling utan låta dessa vara fria från all inblandning. Därigenom gynnas en ekonomisk, social och kulturell utveckling som visserligen skapar orättvisor och exploatering men på sikt kommer att gynna flertalet.
Med en renodlad liberal politik uppstår dock ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan människor, hierarkier förstärks, exploatering av människor och natur sker utan hinder, ekonomiska kriser skapar fattigdom för många.

Socialdemokratin och andra socialliberaler vill göra sådana förändringar i kapitalismen som kan genomföras på demokratisk väg och som skapar välfärd för flertalet och i största möjliga mån öka eller behålla individens frihet. Till skillnad från extremliberaler kan socialliberaler tänka sig att politiken griper in i kapitalismen för att rätta till där människor drabbas och råkar illa ut.

Många socialdemokrater brukar hänvisa till Olof Palme som i det kända talet inför SSU:s kongress 1964 sa att han var "demokratisk socialist” och att "socialismen är en frihetsrörelse" vars mål är "frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar".

Han menade att detta bejakande av individualismen går hand i hand med en investering i den gemensamma, offentliga sektorn. Tanken var att skapa "en samhällsorganisation som effektivt kan tjäna människorna". "Frihet", argumenterade Palme, "når vi inte mot samhället utan till väsentlig del genom samhället".

"Socialism" var enligt Palme, med andra ord, något som hade väldigt lite att göra med ingrepp i kapitalismen och marknadsekonomin men desto mer med en politik som mer kan betecknas som socialliberal.

Himmel och jord, stackars Anna Kinberg Batra!

Hon tvingas klä skott för Moderaternas misslyckade politik fast det måste vara en hel partistyrelse, samtliga länsförbund och hela partiet som bidragit till problemen.
Men det anses ju att någon måste korsfästas i sådana här sammanhang även om man därmed inte blir av med de verkliga problemen.
Jag tror att förvirringen i moderaterna är att söka på ett annat djupare plan än i personfrågor.

Låt mig först ta en bild från rymden för att illustrera vad jag menar.
Om en himlakropp passerar lite för nära solen gör solens gravitation att himlakroppen slits i stycken. Ett sådant scenario utspelar sig just nu 170 ljusår bort i stjärnbilden Björnvaktaren. En vit dvärg, det vill säga en stjärna i solens storleksklass som kollapsat när dess kärnbränsle tagit slut, håller på att förinta en närgången himlakropp.

SD är den vita dvärgen, moderaterna kom för nära och håller på att slitas i stycken.

Och för att återgå till den politiska scenen:
SD har påverkat hela vårt relativt stabila parlamentariska system.
Inget parti kan få majoritet i riksdagen utan stöd av SD. Det är ett faktum.
Den rödgröna regeringen kan inte få igenom sina förslag om inte allinsen som helhet eller delar av den stöder förslaget. Eller om SD gör det.

Moderaterna tappade samtidigt väljare till SD och beslöt därför att försöka närma sig SD i vissa frågor vilket fick moderatväljare att gå till centerpartiet.

Det är det yttre skeendet. Men vad är det som egentligen händer?

Låt mig ännu en gång illustrera med en bild från naturläran – kontinentaldriften.
Det är kontinenternas rörelse djupt i jordens inre som orsakar vulkanutbrott och jordbävningar i jordens yttre delar.

Vad vi nu ser är sådana omskakningar på den politiska ytan.
De underliggande krafterna, de grundläggande politiska ideologierna är enligt min mening - den dogmatiska liberalismen, socialliberalismen och konservatismen.

Inom moderaterna, som inom de flesta andra partier, finns alla tre uppfattningarna mer eller mindre representerade bland väljarna. Partierna teori och praktik betonar de tre olika värderingarna på olika sätt.
SD är mest renodlat konservativt, socialdemokraterna mest socialliberala.
Nu påverkas moderaterna av SD:s konservativa dragningskraft.

Någon undrar kanske var jag placerar socialismen. Jag anser att socialismen till sin kärna är socialliberal i opposition till den dogmatiska liberalismen.
Socialismen är till sin kärna frihetlig alltså liberal.
Fascism och nazism är konservativa.

Jag är förvånad över att de politiska kommentatorerna inte uppmärksammar förskjutningarna i de underliggande grundideologierna.
Och varför har ingen forskare eller opinionsundersökare undersökt sammansättningen av väljarnas inställningar till de olika grundideologierna inom olika partier.
Alla studerar och kommenterar ytan men glömmer att undersöka de djupare liggande krafterna.

Men jag kan ju ha fel.

Här är i alla fall min tidigare funderingar kring problemet:

Socialdemokratin är socialliberal
Det går inte att jämföra socialism med kapitalism
Den partipolitiska kartan stämmer inte
Nycanders frustration

SvD ledare i dag 
Bror Perjus blogg 

”Vänstern” som aldrig representerade arbetarklassen

Ivar Arpi skriver i dag en ledare i SvD om att ”Vänstern har glömt sina egna”.

 Efter en stunds läsning förstår man att Arpi, med ”vänstern”, menar den s.k. ”studentvänstern” eller ”68-vänstern” - en relativt liten grupp i Sverige om man jämför med arbetarrörelsens bägge grenar.
Han beskriver något förvirrat denna vänsters dogmatism och förtvinande och avslutar sin skildring med:
”Så vem är vänstern egentligen till för i dag? I alla fall inte den arbetarklass den ibland fortfarande hävdar sig representera.”

Arpi hänvisar till en nyutkommen bok av f.d. vänsterstudenterna Svante Nordin och Lennart Berntsson ”Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.” Natur & Kultur 2017.

Jag har ännu inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men man kan visserligen göra som Arpi, begränsa ”vänstern” till de tongivande studenterna och akademikerna som skrev i Zenit, ockuperade Stockholms universitet och skällde arbetarrörelsen för klassförräderi. De flesta av denna ”vänster” kom från ganska välsituerade hem. Patrik Engellau och Björn Wahlroos, i dag styrelseordförande för Nordea och en av Nordens mäktigaste företagsledare, för att ta ett par exempel.

Själv knegade jag som byggnadsarbetare och hemmahörande i arbetarrörelsens fackliga gren och ansåg mig stå till vänster om socialdemokratin. Men blev hånad av studentvänstern för att vara högerlakej.

Så på frågan om vem ”vänstern” egentligen är till för i dag kan jag bara svara att om du menar den dogmatiska och begränsade ”vänstern” från 1960-70-talen så har den aldrig representerat arbetarklassen.
Däremot hatade den arbetarrörelsen, hade en elitistisk människosyn och visste vad som var rätt och sant utan att behöva fundera över det.
De uppfattningarna finns nog kvar hos somliga.

Det finns dock en kärna av förnuft i Arpis beskrivning. Dagens vänster är desorienterad och splittrad om man mäter efter de gamla vänster- och högerskalorna.

Men enligt min uppfattning står idag den politiska kampen å ena sidan mellan dogmatisk konservativ nyliberalism, den som Arpi bekänner sig till, och å andra sidan en socialliberalism som bland andra dagens arbetarrörelse står för.

Nyliberalismens ideologer hävdar att politiken måste anpassa den ekonomiska politiken till den kapitalistiska världsordningen.
Alternativet, socialliberalism, innebär att politiken anpassar den politiska ekonomin till människans behov.
Om man vill kan man formulera dessa skillnader i höger och vänster.

Stjernkvistare och perjusaner förenen eder!

I DN Debatt 2017-06-22 skriver tre socialdemokratiska kommunalråd i Norrköping - Lars Stjernkvist, Kikki Liljeblad och Olle Johansson - om att de vill ha samarbete över blockgränserna och då måste S ”tona ner den hårda retoriken”. 

Socialdemokraten Bror Perjus anser på sin blogg att de tre förordar ”en uppgivenhetens strategi”  inför valet 2018.

Men handlar det om uppgivenhet och enbart om sossarnas retorik i ”dagens hårda debattklimat”?

”Stjernkvistarna” får på tafsen av Perjus för att de anser att partiet ska sluta bunta samman de borgerliga till ”högerpartier”.
De är högerpartier säger Perjus eftersom de står till höger om socialdemokraterna.
Så kan man ju se det.

Att kalla de borgerliga för högerpartier är för övrigt inte värre än att de borgerliga kallar Socialdemokraterna för ”socialisterna” ett begrepp som är avsett att leda tankarna till de forna öststaterna. Vilket fungerar.
Men det var länge sedan som det socialliberala partiet Socialdemokraterna var socialistiskt.

Anledningen till diskussionen inom socialdemokratin är problemet med den nuvarande parlamentariska situationen. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Om någon regering ska få igenom sina förslag i riksdagen måste den antingen få stöd från högerpartiet SD eller samverka med något eller några partier över blockgränsen. Sossarna kan inte få majoritet ens genom att samregera med Miljöpartiet och i olika frågor stödja sig på Vänsterpartiet.

I det läget vore det en lösning att bilda en samlingsregering som befriar riksdagen från beroendet av SD. Den lösningen har man redan prövat i ett stort antal kommuner, bland andra i Eskilstuna, där jag bor. Eskilstuna hade haft majoritet i kommunen i hundra år innan SD kom och ställde till det. Kommunledningen med Jimmy Jansson i spetsen insåg vad som krävdes och nu samregerar s sedan valet med m och c.

Jag tror inte att det räcker med att tona ner retoriken. Socialdemokratin måste skaka av sig socialiststämpeln och komma ut som socialliberalt. Målet måste vara att samla alla socialliberaler mot marknadsfundamentalister och konservativa.

Och en offensiv strategi inför valet måste vara att föröka eliminera SD vågmästarställning i riksdagen.

Eskilstuna Kuriren Ledare i dag

Socialdemokratin är socialliberal

Kan vi vara överens om att kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som har vuxit fram genom den mänskliga historien?

Och att den kapitalistiska verklighet är den som alla olika politiska idéer har att förhålla sig till. De olika partiernas politiska recept skrivs ut för att ordna samhället till det bästa inom den rådande kapitalistiska världsordningen.
Om vi är överens om det kan vi resonera vidare om politikens villkor.

Nyliberalismen håller i stort sett, dogmatiskt och tämligen fundamentalistiskt, fast vid de principer som Adam Smith kom fram till på 1700-talet. Nyliberalismen har också kallats för klassisk liberalism och marknadsliberalism. Egentligen är det bara en gammal liberalism.
Principerna har dock i modern tid teoretiskt utvecklats av ekonomer som bl.a. Milton Friedman och praktiserats av politiker som Margret Thatcher och Ronald Reagan. Idén är i korthet ”frihet för kapitalet, anpassa politiken till kapitalismens villkor, släpp marknadskrafterna loss, marknaderna bör styra samhället”. Nyliberaler vill ha så liten statlig och politiska inblandning som möjligt i samhället, vilket ger största möjliga tillväxt och flest människor ökad materiellt välstånd.

Socialliberalerna pläderar för frihet för medborgarna och marknaderna.
Sedan 30-talet har socialdemokratin varit klart socialliberal och har accepterat marknaden och att alla politiska förändringar måste ske inom kapitalismens ram. Målet för politiken har varit ett demokratiskt välfärdssamhälle inom ramen för den rådande världsordningen. Men till skillnad från nyliberalerna kan socialliberalismen tänka sig statlig och politisk inblandning i kapitalismen och marknaden om det behövs för att skydda samhällets utsatta och för att få marknadsekonomin att fungera bättre för ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och rättvisa.
Teori: Amartya Sen och John Rawl. Praktik: Skandinavisk socialdemokrati.

Skillnaden mellan dagens höger och vänster går mellan dessa bägge liberala ytterligheter.

Konservatism förekommer i olika former som nationalism, isolationism, protektionism, elitism.
I praktiken har konservatismen lett till fascism, nazism, främlingsfientlighet och populistism.
De konservativa hävdar att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter, traditioner, religiösa föreställningar för den politiska praktiken.

När det gäller ”socialismen” måste vänstern äntligen acceptera att ”socialism” är en utopi, en idé bortom kapitalismen och därmed bortom dagens verklighet. Socialism har därför aldrig praktiserats.

Socialister - kommunister, bolsjeviker, statsbyråkrater - har strävat efter att antingen ersätta kapitalismen med statsstyrd planekonomi, upprätta proletariatets diktatur eller att krossa kapitalismen och bygga ett tänkt alternativ. Genom statskupper har de lyckats erövra den politiska makten för att genomföra misslyckade experiment i Ryssland, Östeuropa, Kuba m.fl. nationer. Försökens resultat avskräcker från fler paktiska försök i den vägen. Den kinesiska kommunismen söker, med hjälp av partidiktatur, genomdriva en politisk statsförvaltning av kapitalismen. Hur det går vet vi ännu inte.


Det tycks alltså inte vara möjligt att i nutid skapa ”socialistiska” alternativ till kapitalismen via statskupper eller inom nationella stater eller med demokratiska politiska metoder.
Om socialism är möjlig, och värd att sträva efter, så måste den växa ur en reformerad kapitalism som ligger mycket långt fram i tiden.
Vägen dit kan gå via social liberalism.
Det har socialdemokraterna sedan länge insett även om ”socialism” finns kvar i retoriken hos mindre isolerade grupper både innanför och utanför partierna.
Nyliberaler älskar av förklarliga skäl att etikettera socialdemokrater som ”socialister”.

De socialliberala idéerna, med välfärdspolitik, frihet och demokrati, har blivit de dominerande hos stora delar av den borgerliga vänstern och socialdemokratin i hela den demokratiska världen.
Socialliberalismen kämpar nu mot nyliberalismen och mot konservatismen.

Märkligt nog benämns trots det socialdemokratierna som ”socialistiska” och de borgerliga som liberala i den akademiska och allmänna debatten.
Det är en retorik som inte tar hänsyn till de verkliga politiska förändringarna: att socialismen i praktisk socialdemokrati sedan länge försvunnit och blivit till socialliberalism och att socialismen förlorat sin aktualitet.
”Socialismen” har förlorat all lyskraft och den politiska gränsen går i dag rakt igenom liberalismen.

Så har det ideologiska landskapet förändrats, men den gamla politiska kartan från 30-talet används fortfarande i den politiska analysen och debatten. Därför blir mycket i dagens politik svår att tyda.

Ett exempel på det är statsvetarprofessorn Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i dag ”Politikens höger-vänster har börjat spela ut sin roll”

Han påstår, med bland annat hänvisning till det franska presidentvalet, att ”valet av Emmanuel Macron kan tyda på att vi står inför ett politiskt skifte i historien”

Men skiftet har sedan länge skett.
Nu gäller det bara att rätta retorik och definitioner efter det.
Kanske är det vad han menar?

Varför är liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

All politik handlar om på vilket sätt samhället bäst ska styras inom ramen för vår kapitalistiska världsordning, det vill säga utifrån de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Kort sagt, kapitalismen är landskapet, de politiska ideologierna är kartor.
Kapitalismen är således inte en ideologi utan är resultatet av den historiska utvecklingen. Den kapitalistiska världsordningen föddes ur varuproduktionen och marknadsekonomin, som födde handelskapitalismen, som gav upphov till kolonialismen, och som gjorde industrialismen möjlig. Utvecklingen bestämde hur vi skulle ordna överskottsproduktionen och hur den skulle fördelas. Genom mänsklighetens historia började vi byta varor, använda pengar i varuutbytet, samla och spara vinster, bygga kapital, utnyttja lönearbete i industriproduktion, skapa finansmarknader och kapitalkoncentration. Produktionen delade upp samhällsmedborgarna i kapitalägare och löntagare.
Liberalismen krävde frihet för kapitalet, fri konkurrens för näringslivet och en anpassning till kapitalismens villkor. Genom att anpassa politiken efter kapitalismens krav skulle de flesta människors materiella behov bäst tillgodoses.
Socialismen motsatte sig denna låtgåpolitik och krävde i stället att kapitalismen skulle anpassas till människans och samhällets behov.
I sin extrema form, leninismen och bolsjevismen, blev socialismen statsauktoritär, planekonomisk och centralistisk. Kommunisterna ville, i socialismens namn, skapa ett politiskt alternativ till kapitalismen men experimentet gick under efter 70 år.  Det fungerade inte att bortse från att kapitalismen var ett historiskt faktum och socialismen ”bara” en ideologi.
Kartan stämde aldrig  med verkligheten.
Socialdemokratin, den demokratiska socialismen, tog avstånd från kommunismens extrema åsikter men utgick från att kapitalismen kunde regleras genom den demokratiska statens makt.
Efter kommunismens fall återpassades ”socialismen” till utopiernas museum.
I sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” konstaterade Herbert Tingsten redan 1949 att socialdemokratin inte var ett socialistiskt parti.
Konservatismen ställde sig mot både liberalism och socialism och strävade efter ett slags icke-kapitalistsikt tillstånd där familjen, nationen, traditionen skulle neutralisera kapitalismen.
De konservativa idéerna hade i sin extrema form i fascismens och nazismens framgångar under 1900-talets första hälft men störtades efter världskrigen.
Efter kommunismens och fascismens fall stod liberalismen kvar som enda bärkraftiga och realistiska politiska idé.

Det Liberala partiet i Sverige (f.d.Folkpartiet) är idag ett litet parti som har problem med inre motsättningar och slitningar.
Däremot är liberalismen som idé dominerande i Sverige, och västvärlden, om man med liberalism menar idéerna om individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati, och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi.
Liberalismens idéer omfattas i dag av praktiskt taget alla svenska riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.
Men det finns två liberalismer. En extrem och fundamentalistisk och en mer social.
”Nyliberalerna” är liberalfundamentalistiskt och vill ha en fullständig anpassning till kapitalismens villkor och vill minimera politikens och statens inblandning i samhällsutvecklingen.
Socialliberalerna utgår från de grundläggande liberala idéerna men vill inte ha en fullständig anpassning till kapitalismen utan erkänner inslag av samhällsingripanden och politik för att korrigera kapitalismens negativa verkningar.
I Sverige är Moderaterna ett nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialdemokraterna är i dag det största socialliberala partiet för vilket statsingripanden spelar en mer eller mindre roll. (jmfr ”vänsterssossar och högerdito).  Vänsterpartiet är ett socialliberalt parti med socialistisk retorik. Centern är ett nyliberalt parti på väg att göra sig av med sina socialliberala och konservativa inslag. Kristdemokraterna är ett konservativt parti med nyliberala inslag. Miljöpartiet är ett socialliberalt parti med konservativa inslag. Sverigedemokraterna är ett konservativt populistiskt parti med liberal retorik.
Liberalerna (f.d. Folkpartiet) slits mellan socialliberalism och nyliberalism.

Den viktiga ideologiska motsättningen står alltså i dag inte mellan socialism och liberalism utan  mellan dessa bägge liberala riktningar som skär rakt igenom den svenska riksdagspolitikens landskap. 

I den ideologiska kontinentaldriften, uppstår krockar och konvulsioner i partiväsendet och jordbävningar i partierna. Förvirring uppstår hos väljarna, populistiska partier poppar upp som nya konservativa inslag i det politiska landskapet.
Men de partipolitiska organisationerna är tröga strukturer som envisas med att hålla fast vid gamla mönster.
Socialdemokratin kallas, mest av motståndarna, fortfarande för ett socialistiskt parti.
Politiska kannstöpare talar om höger och vänster i de gamla termerna av statssocialism och liberalism. Det finns ideologiskt utrymme för ett stort uttalat socialliberalt parti.
Socialdemokratin är redan ett sådant och behöver bara göra detta tydligt.

Riksdagspartiernas opinionssiffror, Sifo

GP Ledare

DN Nyheter

Barbro Hedvall i DN ”Nu är det socialliberala arvet snartutslocknat” 

DalaDemokraten Ledare

AB Nyheter

Om Herbert Tingsten Wikipedia

Anna Dahlberg Expressen

SvD Ledare

Göran Rosenberg  31 maj 1999