Stökigt på arbetsmarknaden

Situationen på arbetsmarknaden är minst sagt komplicerad.

Januariavtalet kom till för att hindra de tre konservativa partierna - Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna - att ta regeringsmakten.

De fyra socialliberala partierna förhandlade fram ett regeringsunderlag som innehöll 73 punkter. Avtalet rubricerades ”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna” och publicerades den 11 januari 2019.
Genom överenskommelsen kunde Stefan Löfven röstas fram till statsminister och regeringsbildare den 18 januari 2019. Då hade Sverige varit utan regering i 18 veckor.

Bland de 73 punkterna hade Centerpartiet och Liberalerna bland annat fått igenom en utredning och modernisering av arbetsrätten.
Utredningsuppdraget skulle redovisas till regeringen senast den 31 maj 2020. Enligt januariavtalet ska förändringarna i LAS genomföras senast 2021.

För att slippa statlig inblandning i arbetsrätten inledde LO, PTK och Svenskt Näringsliv förhandlingar om en ny arbetsrätt.
Om parterna kom överens skulle regeringen inte driva igenom förslaget om en ny arbetsrätt.
Misslyckades de skulle utredningsförslagen bli lag.
Förhandlingarna började tisdagen den 18 augusti och hade ett stoppdatum den sista september.

Utredningsförslaget ”Utredningen om en moderniserad arbetsrätt” lades fram i juni 2020.

Den 1 oktober 2020 sprack förhandlingarna om anställningstryggheten.

Lönerörelsen, den egentliga avtalsrörelsen, startar den 2 oktober 2020.
485 kollektivavtal ska förhandlas. Cirka 2,8 miljoner anställda är berörda.
Facken kan nu istället komma att driva krav på ökad trygghet i avtalsrörelsen.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har meddelat att statsminister Stefan Löfven inte kan sitta kvar om han lägger fram las-utredningen i stället för ett avtal mellan parterna.

Vänsterpartiet hotar alltså med en misstroendeförklaring mot regeringen. Men för att detta ska kunna genomföras krävs stöd från övriga oppositionspartier. Kristdemokraterna och SD har sagt att de är beredda att stödja en sådan men Moderaterna säger än så länge nej.

Moderaterna stödjer troligen utredningens förslag om arbetsrätten, och vill samtidigt få bort regeringen. Om regeringen fälls öppnar det för en konservativ regering.

Om V fäller regeringen är risken stor att Kristersson blir statsminister stödd av KD och SD.
Då kommer antagligen förslaget i utredningen om arbetsrätten att genomföras ändå.

Vänsterpartiet måste tolerera regeringen för att den ska få sitta kvar.

Regeringspartierna har ett riksdagsunderlag med 166 ledamöter. Den konservativa oppositionen har 154. Vänsterpartiet 27.
Regeringen, med S och MP och med stöd från L och C, klarar sig inte på egen hand.

Läget är minst sagt komplicerat. Vad kan hända?

Parterna går tillbaka till förhandlingsbordet efter att ha fått mer tid på sig.

Regeringen modifierar utredningsförslaget.
Förslaget är ute på remiss. Beroende på remissvaren, som ska vara inne 26 oktober, kan regeringen modifiera utredningsförslaget.

Se mitt föregående blogginlägg ” I landet Lagom finns en lag om medbestämmande i arbetslivet, LAS”

 

Ingen får allt, alla får en del

Kompromisser är inte Vänsterpartiets starka sida. För V gäller oftast allt eller inget. Kompromisslösheten är något av V:s affärsidé.

Därför dyker Jonas Sjöstedt upp och säger att Stefan Löfven borde fått mera i EU-förhandlingarna om återhämtningsplanen och EU:s långtidsbudget för 2021–2027.

Man kan alltid säga att förhandlarna borde fått mer. 
Men då bör man kunna förklara i förhållande till vad och hur. 
I en förhandling som slutar i kompromiss har parterna fått igenom bara en del av sina krav, ingen har fått allt.
Ska förhandlingsresultatet bedömas i förhållande till vad som var möjligt eller till utgångsbudet?
I förhandlingarna skulle de 27 olika medlemsländerna jämka ihop sina mycket stora åsiktsskillnader.
Kompromissen omfattar 153 punkter, 67 sidor och 7 700 miljarder svenska kronor.

Nå, men oppositionens roll är ju att opponera emot och ifrågasätta regeringens förehavanden.
Därför är det ingen överraskning att moderaterna är kritiska till coronastödets ”kravlösa bidrag” och ”nya försök att öppna för beskattning på EU-nivå”.
Ulf Kristersson menar att regeringen hade ”ett starkt utgångsläge, som den inte har förvaltat tillräckligt väl” och kritiserar statsminister Stefan Löfven för att ha ”accepterat urvattnade formuleringar” gällande respekten för rättsstaten.
Eller att Sverigedemokraternas Martin Kinnunen kallar bidragen i coronastödet ”fullständigt oacceptabla”.

Enligt Jonas Sjöstedt har Sveriges förhandlare inte rådgjort med EU-nämnden i riksdagen. Nämnden har inte fått ta del de slutliga villkoren i uppgörelsen, säger han. Därför KU-anmäler Vänsterpartiet regeringen.

Åsa Westlund, ordförande i EU-nämnden, säger att regeringen har samrått med nämnden i slutskedet av förhandlingarna.
– Vi fick då en redogörelse av huvuddragen i förhandlingsförslaget till överenskommelse, inklusive den delen som handlar om rättsstatens principer. Det framgick av den att det inte fanns någon text för nämnden att ta del av. Utifrån det gav EU-nämnden statsministern mandatet att säga ja till överenskommelsen.

EU-nämnden är ett organ i Sveriges riksdag där riksdag och regering samråder i EU-frågor. I EU-nämnden bestäms Sveriges förhandlingsposition inför möte i Europeiska rådet och Europeiska unionens råd.

EU-nämnden

Eskilstuna Kuriren Ledare

Expressen 

Europeiska rådets slutsatser, 17–21 juli 2020 

EU-Portalen EU:s budget 

Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat

Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.

Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.

Med överenskommelsen ville s uppnå:

1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

Vänsterpartiet har presenterat en lista med 73 punkter som de skulle ha förhandlat. Därmed visar de att de inte begriper vad en förhandling är. V:s lista är ett förhandlingsbud. Inte ett förhandlingsresultat.
Jonas Sjöstedt är också beredd att fälla regeringen om det blir förändringar av arbetsrätten och strejkrätten. 

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.

Dogmer mot den svenska modellen

Trots att både arbetsgivare och löntagare inser fördelarna med kollektivavtal finns det sådana som vill ha bort dem.

Några finns inom den nyliberala dogmatiska kretsen som anser att kollektivavtal sätter marknaden ur spel. Andra finns inom yttersta vänstern som lika dogmatiskt menar att klasskampen hämmas av samförståndet mellan lönearbetare och arbetsköpare.
Jag har mött representanter för bägge grupperna: i övrigt intelligenta och vettiga människor men fångade i en idé som stelnat, en dogm.

Sorgligt nog finns SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl med i den förstnämnda gruppen.

I dagens ledare tvingas hon köra fram två ynka exempel på hur facket agerat klumpigt för att få till kollektivavtal.

Det ena är en facklig aktion mot Baka stenugnsbageri i Sannegården i Göteborg den 12 januari och det andra är Ingeborgs bageri i Linköping för ett år sedan.
Det handlar om två små företag med några enstaka anställda.

Exemplen ter sig futtiga med tanke på att det i Sverige finns mer än 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor tecknade mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, inom såväl det privata näringslivet, staten som inom kommuner och landsting. Dessa avtal omfattar ungefär 3,6 miljoner anställda.
2014 var det 91 procent av löntagarna i åldern 16–64 år arbeten som omfattades av kollektivavtal, enligt statliga Medlingsverket.

Jag håller med om att små företag borde behandlas på annat sätt av facket än storföretag men att utifrån dessa enstaka exempel döma ut hela den svenska modellen är litet väl magstarkt.

Ingeborgs konditori, hade en anställd som var fackligt organiserad. Företagsägarna ville dock inte betala den anställde avtalsenliga löner, eftersom de ansåg sig inte ha råd med det.
Det kom till förhandling med facket och parterna blev i samförstånd överens om att kollektivavtalet skulle gälla.
Men efter en tid sade företagsledningen upp den fackligt anslutne medlemmen under hänvisning till att de inte hade råd att betala avtalsenliga löner.

Man kan jämföra med då bageriet ska betala för andra varor än arbetskraften.
Då bageriet köper in råvaror - mjöl, socker, marsipan m.m. - betalar leverantörerna de priser som leverantörerna begär.
De säger inte att de inte har råd med det. De säger inte till hyresvärden att de inta kan betala hyran för lokalen eller vägrar att betala skatt med hänvisning till att de inte har råd.

Om de skulle göra så innebär det konkurs.

Om jag kommer in i Ingeborgs konditori i Linköping och säger att jag vill ha en semla men inte har råd att betala begärt pris för den, kommer jag kunna köpa semlan för ett lägre pris?

Varför ska just den anställde gå med på att få ersättning under gällande pris?

Om ett företag inte kan betala råvaror, leverantörer, hyror, skatter eller arbetskraft är företaget kanske inte så marknadsmässigt.
Det ligger andra konditorier inte långt från Ingeborgs där lönerna sätts enligt kollektivavtal. Varför ska ett konditori dumpa lönerna?

Kollektivavtalet är ett avtal mellan arbetsgivareorganisationen och löntagarorganisationen om löntagarnas arbetsvillkor.  Det är alltså inget som enbart facket driver igenom.
Kollektivavtal innebär att arbetsgivare och löntagare kan konkurrera på lika villkor, att löntagarna får en lön som de kan leva på, att antalet arbetskonflikter minimeras och att därför arbetsfreden uppehålls.

Corren om Ingeborgs konditori

Medlingsinstitutets årsrapport "Avtalsrörelsen och lönebildningen2015"

Barometern

Den svenska modellen

Maria Ludvigsson skriver om den svenska modellen i sinledare i dagens SvD.

Nä, hon gillar den inte vilket är fullt begripligt utifrån hennes nyliberala samhällssyn. Ludvigsson vill att den svenska modellen ska ändras, men på vilket sätt säger hon inte.
Hon uttrycker i alla fall sin frustration över att till och med borgerliga politiker och debattörer gillar den.

Men vad är den svenska modellen?
Den svenska modellen innebär bland annat att det inte är staten som sätter löner och bestämmer löntagarnas arbetsvillkor. Modellen betyder dessutom att det inte är de ohämmade marknadskrafterna eller arbetsgivarnas odelade behov som avgör lönerna och löntagarnas arbetsvillkor.

I den svenska modellen är det i stället parterna på arbetsmarknaden - fackföreningar och arbetsgivareorganisationer – som i förhandlingar kommer överens om arbetsvillkoren och fastställer dem i kollektivavtal.

Kollektivavtalet har fördelar för bägge parter även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nyliberaler betraktar arbetskraften som en vara som köps och säljs på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna köper arbetskraften av löntagarna. Och all reglering av marknaden är därmed ett ingrepp i marknadsfriheten och hämmar en fri utveckling och sund prisbildning.

Men arbetskraften är inte en vara vilken som helst.
Arbetskraften skiljer sig nämligen från andra varor och tjänster på flera viktiga punkter:

Arbetskraften består av levande, kännande och tänkande människor. Arbetskraften är därmed den enda ”vara” som kan förhandla om sitt eget pris.
Löntagaren är - på samma gång som hon levererar arbetskraft – producent av andra varor och tjänster, konsument, väljare och skattebetalare.
Löntagarna är dessutom majoriteten av det vuxna svenska folket närmare bestämt mellan 4 – 5 miljoner individer.

I alla länder, där lönearbetet är den dominerande relationen på arbetsmarknaden, har det uppstått löntagarorganisationer.

Om nu Ludvigsson inte vill ha den svenska modellen kan hon välja andra.
Burma och Saudiarabien erbjuder en modell där facklig verksamhet är helt förbjuden.

I, till exempel Columbia, förföljs fackliga representanter av organiserade motkrafter. Där är det livsfarligt att vara fackligt aktiv.

I t.ex. Kina och Vietnam finns bara en tillåten statligt styrd ”fackföreningsrörelse”.

Alla dessa länder har låga ingångslöner.

Men jag antar att Ludvigsson vill ha en modell som finns i demokratiska stater där facklig organisering är tillåten. Kanske passar då USA:s modell där fackets handlingsfrihet är begränsad eller hindras av olika lagar och regler. Lägstalönerna sätts av politikerna. Tyvärr har den modellen visat sig kontraproduktiv. (Se Svante Nycanders bok ”Kriget motfackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen” SNS förlag)

På några håll i världen är facklig verksamhet tillåten och fri men fackföreningsrörelsen är splittrad på så många olika organisationer att den försvagats. Så är det i en del sydeuropeiska länder, exempelvis Grekland, där små fackföreningar tvingas strejka sig till förbättringar.

Endast Sverige (eller i alla fall Norden) den svenska modellen har.


Läs mer om olika modeller i världen

Uppdrag Granskning: Den svenska modellen

Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 

SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.

Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.

Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .

Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:

”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.”

Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.

I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.”

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.

Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.

Läshela överenskommelsen här 

Arbetsgivareföreningen vill försvaga löntagarna

I en debattartikel i dagens SvD skriver representanter för Svensk Näringsliv att de tycker att varje anställd borde förhandla om sina löner och anställningsvillkor direkt med sin arbetsgivare. På så sätt ska kollektivavtalen ”moderniseras” och "utvecklas" d.v.s. avvecklas så att arbetsgivaren lättare kan bestämma löneläget och arbetsvillkoren för varje enskild ”medarbetare”, d.v.s. löntagare.
Arbetsgivaren antyder i artikeln att kollektivavtalen finns kvar endast för att de fackliga företrädarna vill behålla sin makt.
Att de själva, med sitt förslag, vill öka sin makt säger de naturligtvis inget om.
Arbetsgivarna vet att de är den starkare parten i en individuell löneförhandling, särskilt i de lägen då det finns ett överskott av arbetskraft. Det är lätt för arbetsgivaren att att bjuda under när löntagarna konkurrerar om arbetet. Det är en återgång till de förhållanden som rådde för hundra år sedan. Sådan är arbetsgivarnas förslag till ”modernisering”.
Avtalsröreslen kommer alltså i hög grad att handla om makten över produktionen och produktionsresultatet.

Om man överför arbetsgivarnas förslag på andra marknadsområden framstår förslaget i all sin genialitet.
Varför inte ha individuella förhandlingar om priser? Varje bensinstationsinnehavare förhandlar med varje enskild bilist som kommer för att tanka. Och när du går och handlar mat i din butik förhandlar du med butiksinnehavaren om dagspriset på mjölk, bröd, kött, fisk, mjöl, socker, salt m.m.
Du tar en enskild förhandling om din skatt med närmaste skattekontor.
Och varför ska kollektivtrafikens priser vara så kollektiva? Det vore väl mer individuellt anpassat om varje resenär fick förhandla med t.ex. busschauffören om priset för resan?