måndag 28 augusti 2017

Utpressning i riksdagen

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare.” står det i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. 
Det är alltså riksdagen som styr landet, inte regeringen.

I den nuvarande riksdagen har Alliansen 141 röster och Sverigedemokraterna 49. Det betyder att de borgerliga tillsammans har 190 röster.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.

I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.

Misstroendeförklaringar har skett sju gånger tidigare i Sverige. Skillnaden från tidigare år, och som är helt nytt nu, är att Sverige nu leds av en minoritetsregering och är betydligt mer känslig för misstroendeförklaringar.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.

Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.

Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.



lördag 26 augusti 2017

Dagen efter

I går tvingades Anna Kinberg Batra avgå från partiledarposten i Moderaterna.
Anledningen sägs bland annat vara att partiet, enligt opinionsundersökningarna, först tappat konservativa väljare till SD och, då partistyrelsen närmade sig SD för att häva tappet, förlorade även liberala väljare till Centerpartiet.
Opinionssiffrorna för partiet halverades från
30,1 procent vid valet 2010 till 15,2 i augusti i år.

Partiet korsfäste Anna Kinberg Batra och börjar söka en efterträdare.

Men nog vore det vore klädsamt om de som sitter i Moderaternas partistyrelse kunde kliva fram och deklarera att beslutet om den förödande politiken var förankrad i styrelsen.

Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson, Hanif Bali, Anna Tenje, Beatrice Ask, Benjamin Dousa, Christian Gustavsson, Christofer Fjellner, Hans Wallmark, Jessica Polfjärd, Gunnar Strömmer, Lena Asplund, Katarina Jonsson, Linda Frohm, Martin Andreasson, Peter Danielsson, Tomas Tobé, var med om att fatta beslut?
Kan någon av er, med tanke på vad som nu hänt, ställa upp som ny ordförandekandidat?

Man kan invända att AKB förvärrade det hela med att inte kunna förklara beslutet för media och för folket.
Men det var väl knappast förbjudet för övriga i styrelsen att förklara saken.

Nu är AKB inte problemet utan hela moderaterna. Och moderaternas problem är inte bara moderaternas utan samtliga politiska partiers.

Ytterst är det väljarna som ställt till det så att ingen regering kan få majoritet i riksdagen och till att Sverigedemokraterna blockerar möjliga beslut.
Nej jag ska inte begära väljarnas avgång, väljarna är alltid utan skuld i en demokrati.

Ett stort problem i sammanhanget är att det politiska landskapet, av olika skäl, förändrats medan de kartor som medier, politiska partier, stadsvetare och många andra tillhandahåller är föråldrade.

Förr fanns till exempel ”socialismen” som en faktor i det politiska landskapet och som moderaterna (högern) kunde skrämma väljarna med.
”Socialismen” är idag inget politiskt alternativ i landskapsbilden.
Visst finns det de, som i det politiska landskapet, traskar omkring med gamla kartor, som betecknar t.ex. socialdemokraterna som ”socialistiskt” men det politiska landskapet har sedan slutet av 1980-talet förändrats.

Kvar i lanskapet finns socialliberalism, ultraliberalism och konservatism.
På de gamla kartorna finns således bara ”socialism”, liberalism och konservatism.
Vilket försvårar orienteringen.

Visserligen står både socialliberalismen och nyliberalisen mot konservatismen. Men annars är de olika liberalismerna mycket olika.
Mer om det senare.



fredag 25 augusti 2017

Himmel och jord, stackars Anna Kinberg Batra!

Hon tvingas klä skott för Moderaternas misslyckade politik fast det måste vara en hel partistyrelse, samtliga länsförbund och hela partiet som bidragit till problemen.
Men det anses ju att någon måste korsfästas i sådana här sammanhang även om man därmed inte blir av med de verkliga problemen.
Jag tror att förvirringen i moderaterna är att söka på ett annat djupare plan än i personfrågor.

Låt mig först ta en bild från rymden för att illustrera vad jag menar.
Om en himlakropp passerar lite för nära solen gör solens gravitation att himlakroppen slits i stycken. Ett sådant scenario utspelar sig just nu 170 ljusår bort i stjärnbilden Björnvaktaren. En vit dvärg, det vill säga en stjärna i solens storleksklass som kollapsat när dess kärnbränsle tagit slut, håller på att förinta en närgången himlakropp.

SD är den vita dvärgen, moderaterna kom för nära och håller på att slitas i stycken.
Och för att återgå till den politiska scenen:
SD har påverkat hela vårt relativt stabila parlamentariska system.
Inget parti kan få majoritet i riksdagen utan stöd av SD. Det är ett faktum.
Den rödgröna regeringen kan inte få igenom sina förslag om inte allinsen som helhet eller delar av den stöder förslaget. Eller om SD gör det.
Moderaterna tappade samtidigt väljare till SD och beslöt därför att försöka närma sig SD i vissa frågor vilket fick moderatväljare att gå till centerpartiet.

Det är det yttre skeendet. Men vad är det som egentligen händer?

Låt mig ännu en gång illustrera med en bild från naturläran – kontinentaldriften.
Det är kontinenternas rörelse djupt i jordens inre som orsakar
vulkanutbrott och jordbävningar i jordens yttre delar.

Vad vi nu ser är sådana omskakningar på den politiska ytan.
De underliggande krafterna, de grundläggande politiska ideologierna är enligt min mening - den dogmatiska liberalismen, socialliberalismen och konservatismen.

Inom moderaterna, som inom de flesta andra partier, finns alla tre uppfattningarna mer eller mindre representerade bland väljarna. Partierna teori och praktik betonar de tre olika värderingarna på olika sätt.
SD är mest renodlat konservativt, socialdemokraterna mest socialliberala.
Nu påverkas moderaterna av SD:s konservativa dragningskraft.

Någon undrar kanske var jag placerar socialismen. Jag anser att socialismen till sin kärna är socialliberal i opposition till den dogmatiska liberalismen.
Socialismen är till sin kärna frihetlig alltså liberal.
Fascism och nazism är konservativa.

Jag är förvånad över att de politiska kommentatorerna inte uppmärksammar förskjutningarna i de underliggande grundideologierna.
Och varför har ingen forskare eller opinionsundersökare undersökt sammansättningen av väljarnas inställningar till de olika grundideologierna inom olika partier.
Alla studerar och kommenterar ytan men glömmer att undersöka de djupare liggande krafterna.

Men jag kan ju ha fel.
Här är i alla fall min tidigare funderingar kring problemet:


måndag 21 augusti 2017

Bristen på demokratisk skolning ett samhällsproblem

SvD i dag meddelar att de partier som gått starkt framåt i opinionsmätningarna, C och SD, kommer att sakna folk till alla politiska poster i landets kommuner och landsting. Förutsatt att väljarna röstar enligt mätningarna skulle centern behöva 5500 nya politiker och SD 1000.

Och även om partierna har folk att fylla på med så saknas medlemmar med politisk skolning.

Detta trots att behovet av antalet förtroendevalda i Sveriges kommuner under lång tid 
kraftigt  har sjunkit – från omkring 200 000 i början av 1950-talet till drygt 36 000 i dag.

Den stora minskningen av antalet förtroendevalda beror på ett par kommunreformer.
1952 försvann de 2281 huvudsakligen sockenbaserade kommunerna på landsbygden som kommunala enheter och ersattes av 816 "storkommuner". Reformen blev en nödvändighet efter att landsbygden avfolkats och folk flyttat in till tätorterna.
1971 genomfördes en ny kommunreform då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner.

I dag finns det 290 kommuner och 20 landsting i Sverige.
Det totala antalet förtroendevalda i kommunerna år 2015 var drygt 36 800 personer, vilket är cirka 1 200 personer färre än föregående mandatperiod. Även antalet förtroendeuppdrag minskar i kommunerna. Totalt är det cirka 60 600 uppdrag vilket är cirka 2 000 uppdrag färre än 2011.

Samtidigt med den här utvecklingen har folkrörelserna som exempelvis nykterhetsrörelsen, frikyrkor, kvinnorörelsen, arbetarrörelsen och politiska partier minskat antalet aktiva och deltagande medlemmar.
Det var just i folkrörelserna som medborgarna lärde sig att organisera sig, hur möten går till och vad som krävs för att genomdriva en demokratisk förändring.

Den sammanlagda minskningen av förtroendevalda politiker och rörelseaktiva är ett stort demokratiskt problem.

Att den demokratiska skolningen blir sämre syns inte i någon pisa-mätning.
Men på sikt är den minskade politiska utbildningen lika förödande för samhället som de svenska skolelevernas brist på kunskaper i matte, språk, historia, naturvetenskap och andra ämnen.




lördag 19 augusti 2017

”Vänstern” som aldrig representerade arbetarklassen


 Efter en stunds läsning förstår man att Arpi, med ”vänstern”, menar den s.k. ”studentvänstern” eller ”68-vänstern” - en relativt liten grupp i Sverige om man jämför med arbetarrörelsens bägge grenar.
Han beskriver något förvirrat denna vänsters dogmatism och förtvinande och avslutar sin skildring med:
”Så vem är vänstern egentligen till för i dag? I alla fall inte den arbetarklass den ibland fortfarande hävdar sig representera.”

Arpi hänvisar till en nyutkommen bok av f.d. vänsterstudenterna Svante Nordin och Lennart Berntsson ”Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.” Natur & Kultur 2017.

Jag har ännu inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men man kan visserligen göra som Arpi, begränsa ”vänstern” till de tongivande studenterna och akademikerna som skrev i Zenit, ockuperade Stockholms universitet och skällde arbetarrörelsen för klassförräderi. De flesta av denna ”vänster” kom från ganska välsituerade hem. Patrik Engellau och Björn Wahlroos, i dag styrelseordförande för Nordea och en av Nordens mäktigaste företagsledare, för att ta ett par exempel.

Själv knegade jag som byggnadsarbetare och hemmahörande i arbetarrörelsens fackliga gren och ansåg mig stå till vänster om socialdemokratin. Men blev hånad av studentvänstern för att vara högerlakej.

Så på frågan om vem ”vänstern” egentligen är till för i dag kan jag bara svara att om du menar den dogmatiska och begränsade ”vänstern” från 1960-70-talen så har den aldrig representerat arbetarklassen.
Däremot hatade den arbetarrörelsen, hade en elitistisk människosyn och visste vad som var rätt och sant utan att behöva fundera över det.
De uppfattningarna finns nog kvar hos somliga.

Det finns dock en kärna av förnuft i Arpis beskrivning. Dagens vänster är desorienterad och splittrad om man mäter efter de gamla vänster- och högerskalorna.

Men enligt min uppfattning står idag den politiska kampen å ena sidan mellan dogmatisk konservativ nyliberalism, den som Arpi bekänner sig till, och å andra sidan en socialliberalism som bland andra dagens arbetarrörelse står för.

Nyliberalismens ideologer hävdar att politiken måste anpassa den ekonomiska politiken till den kapitalistiska världsordningen.
Alternativet, socialliberalism, innebär att politiken anpassar den politiska ekonomin till människans behov.
Om man vill kan man formulera dessa skillnader i höger och vänster.




lördag 12 augusti 2017

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 
Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.
Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:
1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.
Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Andra


onsdag 9 augusti 2017

Vad kan bota den sjuka svenska vården?

Vårdkrisen är föremål för betraktelser på två av dagens ledarsidor.

Ludvigsson och Swedin ser olika symptom och ordinerar därför helt olika behandling.

Ludvigsson refererar ett antal fall: ”Dement man dog efter rullstolsfall.”, ”Åldring fick dö i dagrummet.”, ”Patient dog av sent upptäckt infektion.” och ”Hallands sjukhus missade ett provsvar som visade att en patient drabbats av hudcancer”.
Hon skyller misstagen på personalen t.ex. att ”personal måste ha lidit svårt av någon perceptionsstörning”. ”I samtliga fall har den ansvariga personalens tillkortakommanden orsakat dödsfallen.”
Ludvigssons ordinerar mer privat kapital i vården samt ”Att effektivisera vård- och omsorgsapparaten” som en del av lösningen.
 ”Dessutom måste verksamheten ständigt synas. Annars kommer nya anslag cementera dysfunktionella ordningar.”
Hon ordinerar också en ”selektiv välfärdsordning” vilket betyder att låta de svårast sjuka och de mest behövande äldre ta större del av de ekonomiska resurserna i anspråk. Och slår fast att ”Budgetverklighet och personalansvar är vad som avgör vårdens kvalitet.”

Swedin anser att det är skattesänkningarna, på 248 miljarder kronor sedan millennieskiftet, som är orsaken. Han menar också att samtidigt som vården har privatiserats har vi fått se hur skattepengar som kunde ha gått till omsorg om våra medmänniskor blivit privata vinster eller slussats till skatteparadis.
Han hänvisar till en genomgång som tidningen Sjukhusläkaren har gjort, där det kontsterats att vart fjärde Maria-anmält dödsfall i dag beror på personal- och vårdplatsbrist. På stress och överbelagda avdelningar.
”Ett dödsfall i månaden. Det är vad krisen i svensk sjukvård nu har lett till.
Samtidigt stänger antalet vårdplatser i en rasande takt, rapporterar Svenska Dagbladet. På 20 år har vårdplatserna minskat med 10 000 och bara mellan 2015 till 2016 kapades flest vårdplatser på ett helt decennium. I fjol fanns det bara drygt 23 200 vårdplatser.”

Utan tvekan är ordinationerna ideologiskt betingade och speglar den politiska låsningen i frågan.

Kan denna politiska låsning överbryggas och hur löser man den i dagens parlamentariska situation där inget politiskt parti kan genomdriva sin linje?

Medan vi väntar på lösningen dör patienter i onödan och sjukvårdspersonal far illa och går på knäna.












måndag 7 augusti 2017

Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 
Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.
Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.


Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.