Nordeastyrelsens och Wahlroos` valrörelse

Nordea har inte flyttat än.

Styrelsen har visserligen sagt sitt men nu är dess uppgift att övertyga aktieägarna om att flytten är nödvändig. Alla är inte lika övertygande om det som styrelsen.

Enligt SvD Näringsliv i dag så kallade vd Casper von Koskull i tisdags till hemligt möte med flera svenska minoritetsägare, bland andra AMF (2,1), Swedbank Robur (2,5) och AP-fonderna (1,9). Några av dem är skeptiska till planerna på att flytta bankens huvudkontor till Helsingfors.

Styrelsen kan lita på Sampo (21,3), Nordea Fonden (3,9) och Alecta (2,7) röstar för flytten men sedan utgör resterande övriga 67,5 procent av rösterna.

Även om det bara är en bråkdel av dessa aktieägare som deltar på stämman räcker det med en tredjedel för att stoppa flytten.
Minst två tredjedelar av de närvarande aktieägarna på vårens bolagsstämma måste alltså rösta ja för att flytten ska bli av.

Styrelsens tidsplan är att flytten ska genomföras den 1 oktober 2018. Till dess blir det en intensiv valrörelse i Nordea.

Mikael Törnwall SvD Näringsliv: ”Vill det sig illa för Wahlroos kan flytten bli ett pr-fiasko”

Debatt SvD Näringsliv 170916 ”Lögner sprids om notan för Nordbanken”

SvD Birgitta Forsberg: ”Frågorna Wahlroos inte besvarat om Nordeas flyttplaner”

Nordea flyttar till Helsingfors

Nordea väljer att lägga koncernens huvudkontor i Helsingfors efter ett beslut på bankens styrelsemöte under dagen.
Avsikten är att genomföra flytten av moderbolagets säte genom en fusion där Nordea Bank AB införlivas i ett nybildat finskt dotterbolag. Planen är att genomföra fusionen under andra halvåret 2018. Det framgår av ett pressmeddelande.

I pressmeddelandet från Nordeas styrelse säger styrelsen bl.a.
”Nordeas unika nordiska och internationella struktur innebär att det befintliga nationella regelverket inte varit helt ändamålsenligt för bankens verksamhetsmodell och senaste strategiska utveckling. Med moderbolagets säte i ett land som är medlem i EU:s bankunion omfattas Nordea av samma regelverk som jämförbara europeiska banker, med en konsekventare tillämpning och därmed mer jämlika förutsättningar.”

Sverige är inte med i EU:s bankunion men utreder frågan om att gå med.
Finland är, genom sitt medlemskap i EMU, automatiskt ansluten till bankunionen.

EU:s bankunion skapades 2012 för att förbättra övervakningen av banksektorn och minska risken för att banker drabbas av ekonomiska problem.

Bankunionen innebär att Europeiska centralbanken (ECB) har fått i uppdrag att övervaka och kontrollera bankerna i euroländerna. ECB utövar direkt tillsyn över de största bankerna, medan nationella myndigheter sköter tillsynen över de mindre bankerna i nära samarbete med ECB.

Om banker får ekonomiska problem trots övervakningen ska de kunna avvecklas utan att samhällsekonomin påverkas allvarligt. Det ska göras genom att bankerna bygger upp en gemensam fond, som kan användas vid problem.

Bankunionen bygger också på EU-regler som gäller för alla banker i EU, till exempel enhetliga kapitalkrav för bankerna och insättningsgarantier för bankkunderna. Bankerna ska garantera insatta belopp på upp till 100 000 euro.

Nordeas styrelse hotade med att flytta från Sverige då regeringen i våras lade fram ett förslag om resolutionsskatt. Genom resolutionsskatten skulle staten få en ekonomisk möjlighet att hjälpa bankerna i händelse av en bankkris. Miljardbeloppet fungerar som en försäkring för staten och skjuter över en del av krisansvaret på bankerna så att inte skattebetalarna behöver ta hela smällen vid en bankkris.

Nordeas pressmeddelande 
DN Ledare Lars Calmfors: ”Sikta på bankunionen – på sikt”
DI "Regeringen viker sig ..."

”Vänstern” som aldrig representerade arbetarklassen

Ivar Arpi skriver i dag en ledare i SvD om att ”Vänstern har glömt sina egna”.

 Efter en stunds läsning förstår man att Arpi, med ”vänstern”, menar den s.k. ”studentvänstern” eller ”68-vänstern” - en relativt liten grupp i Sverige om man jämför med arbetarrörelsens bägge grenar.
Han beskriver något förvirrat denna vänsters dogmatism och förtvinande och avslutar sin skildring med:
”Så vem är vänstern egentligen till för i dag? I alla fall inte den arbetarklass den ibland fortfarande hävdar sig representera.”

Arpi hänvisar till en nyutkommen bok av f.d. vänsterstudenterna Svante Nordin och Lennart Berntsson ”Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.” Natur & Kultur 2017.

Jag har ännu inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men man kan visserligen göra som Arpi, begränsa ”vänstern” till de tongivande studenterna och akademikerna som skrev i Zenit, ockuperade Stockholms universitet och skällde arbetarrörelsen för klassförräderi. De flesta av denna ”vänster” kom från ganska välsituerade hem. Patrik Engellau och Björn Wahlroos, i dag styrelseordförande för Nordea och en av Nordens mäktigaste företagsledare, för att ta ett par exempel.

Själv knegade jag som byggnadsarbetare och hemmahörande i arbetarrörelsens fackliga gren och ansåg mig stå till vänster om socialdemokratin. Men blev hånad av studentvänstern för att vara högerlakej.

Så på frågan om vem ”vänstern” egentligen är till för i dag kan jag bara svara att om du menar den dogmatiska och begränsade ”vänstern” från 1960-70-talen så har den aldrig representerat arbetarklassen.
Däremot hatade den arbetarrörelsen, hade en elitistisk människosyn och visste vad som var rätt och sant utan att behöva fundera över det.
De uppfattningarna finns nog kvar hos somliga.

Det finns dock en kärna av förnuft i Arpis beskrivning. Dagens vänster är desorienterad och splittrad om man mäter efter de gamla vänster- och högerskalorna.

Men enligt min uppfattning står idag den politiska kampen å ena sidan mellan dogmatisk konservativ nyliberalism, den som Arpi bekänner sig till, och å andra sidan en socialliberalism som bland andra dagens arbetarrörelse står för.

Nyliberalismens ideologer hävdar att politiken måste anpassa den ekonomiska politiken till den kapitalistiska världsordningen.
Alternativet, socialliberalism, innebär att politiken anpassar den politiska ekonomin till människans behov.
Om man vill kan man formulera dessa skillnader i höger och vänster.

Sammanställ fakta om kapitalismen!

Två vänsterdebattörer - Per Sundgren, ordförande Jämlikhetsfonden, och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys - får i dag plats i Aftonbladet för att kommentera Panamadokumenten.

 

Panamaokumenten har visat att över två hundra tusen personer, företag och fonder har gömt skattepengar i ett tjugotal olika skatteparadis. Skattesmitarna kommer från fler än 200 länder.
Bland de fuskande personerna finns tolv nuvarande eller före detta stats- och regeringschefer, och ännu fler av deras anhöriga. En av de nuvarande är Islands liberale statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson.

Av de bägge vänsterdebattörernas artikel i Aftonbladet får man uppfattning om att det är Nordea som är den stora boven. Nordea har nämligen hjälpt rika svenskar att gömma undan skattepengar.

Nordea är en av alla inblandade bankerna som liksom alla andra verkar i en kapitalistisk ekonomi. Bankens ordförande är Björn Wahlroos, extrem nyliberal och storkapitalist.
Varför skulle inte Nordea hjälpa kapitalägare att undandra staten kapitalägarnas surt förvärvade pengar?
Och är det Nordea som är problemet? Hade saken varit OK utan Nordeas inblandning?
Naturligtvis inte.

Orsaken är den kapitalistiska ekonomiska strukturen som inte bara gör sådana här affärer möjliga utan även nödvändiga. Nordea är bara ett litet kugghjul i det stora maskineriet.

Vad skriver då vänsterdebattörerna i sin artikel?
”Nordea behöver en ny ledning. Och Magdalena Andersson behöver ta initiativ och se över hela kapitalbeskattningen” föreslår de.
Alltså, återförstatliga Nordea och samla riksdagen kring en ny antikapitalistisk kapitalbeskattning, eller…?
Hur lätt är det i dagens politiska röra?
Eller ska regeringen tillsätta en ny bankutredning med nya direktiv?
Eller, som de bägge debattörerna också säger: ”De som äger måste ta ett samhällsansvar”.
DN:s ledarsida i dag kom till samma slutsats.


Det är väl OK.

Men det vore bättre att de bägge, som förfogar över resurser och inflytande inom arbetarrörelsen, byggde upp en kunskapsdatabas och inte snöade in på enskildheter och politiska detaljfrågor. Vad som saknas fakta och beskrivningar av vad som sker och vad som ligger bakom det som sker.
Vi bör ha ett underlag för en diskussion om vad det är som hindrar en sund ekonomisk, social och kulturell utveckling för världens folk.

Nu finns ökade möjligheter att göra en beräkning av vad skatteflyktingarna kostar de svenska skattebetalarna.

Genom att världens stater efter finanskrisen redan har tagit upp kampen mot skatteflykten finns idag bättre fakta. OECD fick för några år sedan i uppdrag att se till att bankerna skulle öppna stängda dörrar. Genom informationsutbytesavtal med Schweiz, Jersey, Caymanöarna och andra centra i det globala finansiella skattesmusslarsystemet tvingas bankerna i dag att redovisa sina kunder och deras transaktioner.

LuxLeaks 2015 blottade nya tjuvgömmor och öppnade för fakta.

En som redan undersökt skattesmitningen är Gabriel Zucman, en trettioårig fransk ekonom som varit Thomas Pikettys doktorand. Efter att ha grävt i offentlig statistik kring globala värdepappersinnehav och banktillgångar fick han fram en uppskattning av omfattningen av skattesmitningen.
Zucman har skrivit en bok i ämnet Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen.
– De privata finansiella tillgångarna i världens skatteparadis har vuxit med 25 procent sedan 2009, så skatteflykten har ökat, säger Zucman till journalisten KentWerne i en intervju publicerad i ETC.

Enligt Zucmans försiktiga skattning finns cirka 8 procent av världens privata finansiella tillgångar, 5 800 miljarder euro, i skatteparadis. 54 000 miljarder kronor, eller 18 grekiska statsskulder. För EU är andelen högre, nära 12 procent.
Världens länder går miste om minst 130 miljarder euro (1 200 miljarder kronor) i skatteintäkter om året, enligt Zucmans uppskattning.
Zucman föreslår också ett globalt finansregister, en databas med uppgifter om vem som äger alla värdepapper, och en global förmögenhetsskatt.

I november 2013 försökte jag i all enkelhet jämföra kostnaderna för flyktingar och jämföra dem med vad skatteflyktingar kostar. Det gick så där.

Nu finns bättre underlag.

Kent Wernes blogg