torsdag 29 december 2011

Varför vill högern och domarkåren avskaffa nämndemännen?

En lobbystyrd kampanj mot nämndemannasystemet har rullat igång, påhejad av borgerliga media, högerpolitiker och av en del domare.
Debatten som följer, och förhoppningsvis en medial granskning, kommer att avslöja de egentliga motiven bakom denna kampanj.

De borgerliga ledarskribenterna har dock redan svaret: ”Man måste klippa banden mellan domstolarna och de politiska partierna.” som DN:s ledarskribent tvärsäkert uttalar sig.

Ledarskribenten stöder sig på en undersökning som Sveriges television gjort. De skickliga lobbyisterna har nämligen lyckats få Sveriges television att gå ut och fråga 1056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän om vad de anser om det samarbetet. 675 har svarat.

Lyckligtvis har vi i Sverige ett rättssystem där den dömande makten styrs genom lagar och regler. Juridiskt kunniga domare - experter på juridik tillämpar de lagar som stiftas av den folkvalda församlingen – riksdagen.

Vid sin sida har de utbildade domarna nämndemän - lekmän och amatörer – som ska biträda vid rättsskipningen. Avsikten är att nämndemännen ska bidra med livserfarenheter som domarkåren kanske saknar. Nämndemännen ska också bidra till att det finns en demokratisk insyn i rättssystemet. Möjligen kan de också bidra till att de dömda inte enbart dömts strikt efter bokstaven utan även utifrån en smula mänsklighet.

Man kan också ifrågasätta om expertdomar är objektiva.

Nämndemännen kan också, som DN:s ledarskribent skriver, ”stärka banden mellan juridiska utfall och den allmänna rättsuppfattningen.”
DN menar dock ”att det är djupt olyckligt att nämndemännen utses av de politiska partierna.”

Man kan ha en annan åsikt om detta. Eftersom lagarna stiftas av riksdagen d.v.s. av riksdagens partier skulle man kunna anta att de politiskt utvalda nämndemännen ska se till att domarkåren verkligen dömer efter lagstiftarens, d.v.s. riksdagens, intentioner.
Hur pass de politiskt utsedda nämndemännen idag sköter sina uppgifter vet inte jag.
Jag vill nog ha mer fakta och fler alternativ än vad den pågående kampanjen redovisat innan jag kan döma i frågan.

Läs Domstolsverkets rapport ”Genomföra särskilda informationsinsatser i syfte att få till stånd en bredare rekrytering av nämndemän Ju2010/4036/DOM”

Mer om nämndemannauppdraget

Expressen

Jämlikhet betyder inte nivellering

”Svenskt Näringslivs” mediafon på SvD:s ledarsida, Maria Ludvigsson, kommenterar idag SNS-rapporten ”Inkomstfördelningen i Sverige ” (SNS Förlag) och pådyvlar därmed vänstern en ”besatthet av likhet.” och att ”Det är själva olikheten som besvärar.”

Hon använder ett gammalt debattknep: Att teckna en nidbild av dem hon ska argumentera mot för att sedan gå till angrepp mot den förvanskade bilden.
Det blir då så mycket lättare att argumentera för den egna saken.
Ludvigsson kan göra det extra lätt för sig eftersom det faktiskt inom vänstern har funnits och finns en vulgäruppfattning att jämlikhet betyder likhet och nivellering.
Men det innebär inte att dagens ”vänstern” hyser den uppfattningen lika litet som att ”högern” vill ha tillbaka fattigsverige modell 1880.

Dagens vänster strävar efter ett frihetens samhälle där varje individ har möjlighet att utveckla sina egna anlag och sin egen personliga förmåga. Olikheten besvärar inte.

Vad som besvärar är ett samhälle där de ekonomiska-, sociala- och kulturella samhällsresurserna fördelas så att en del gynnas medan andra missgynnas.

måndag 19 december 2011

Saab - offer för konkurrensen

GM gav Saab dödsstöten. Det är begripligt att det stora amerikanska företaget inte vill att kinesiska konkurrenter ska utnyttja den teknik som Saab utvecklat under GM-tiden.
Men det som händer är ett exempel på hur konkurrensen inte bara stimulerar företagssamhet utan också samtidigt hämmar den.
Man får hoppas att Saab-konkursen resulterar i att Saab frigör sig från alla band med GM och i ett nytt bolag kan agera självständigt.

E24

Affärsvärlden

SvD

DN

Privata affärer

lördag 17 december 2011

Sänkt arbetstid är en internationell fråga

Världens ekonomier utgör ett månfacetterat helt. Det finns inga fristående ekonomiska öar i den globala kapitalismen.
Ekonomins grundvalar, arbetet och produktionen, är global.
Världskonkurrensen tvingar produktionen att flytta dit arbetskraften är billigast och där löntagarna kan pressas på största möjliga effektivitet. Varumarknaden och kapitalmarknaden är global.

Det här vet alla, ändå så händer det att politiker försöker lösa problem som om Sveriges ekonomi var en självständig enhet.
Förslaget om kortare arbetstid i Sverige bygger på en sådan illusion.

Jag kanske genast bör deklarera att jag anser att arbetstiden för flertalet löntagare bör förkortas med bibehållen lön. Jg är alltså för arbetstidsförkortning.

Men tyvärr förhindrar den globala kapitalismen en sänkning i ett enskilt land.
Och de löntagare som för övrigt bäst behöver en arbetstidsförkortning med bibehållen eller ökad lön finnas på andra håll i världen. Många har ännu inte uppnått åttatimmars arbetsdag.

Frågan om arbetstidsförkortningen har varit en internationell fråga under hela 1900-talet.
Den senaste stora arbetstidsförkortningen inleddes på den internationella socialistiska kongressen 1866 då frågan om arbetstidsförkortning var ett av huvudnumren.
1917 fanns ett allvarligt hot mot den bestående världsordningen genom den ryska revolutionen och ett antal arbetaruppror i Europa och USA. Skrämda av detta hot gick arbetsgivarna och storkapitalet med på kravet om arbetstidsförkortningen.

I slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.
Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien undertecknade konventionen direkt. Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.

I Sverige tillsatte den nytillträdda liberala-socialdemokratiska koalitionsregeringen, den 15 februari 1918, en kommitté – ”Arbetstidskommittén”– med uppgift att snabbt utreda frågan och komma med förslag. Kommittén föreslog att 48-timmarsvecka skulle införas, vilket fastställdes i lag 1920.

Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes alltså i flera länder ungefär samtidigt.

Problemet med att införa arbetstidsförkortning i ett enskilt land är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.

Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.

Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att lönearbetarnas löner antingen sänks i relation till arbetstidsförkortningen, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

Apropå debattartikel i dagens DN

fredag 16 december 2011

Mer kontroll i vården

När nu lönsamheten och kostnadseffektiviseringen blivit drivkraften för äldreomsorgen kommer krav på ökad kontroll.
Vilka ska betala notan för den ökade kontrollen?
Även om kontrollen endast omfattar upphandling och tillfälliga stickkontroller på vårdhem så lär väl den utökade kontrollverksamheten kräva insatser av människor? Övervakningen kommer således att kosta mer. Vem betalar?
Antagligen skattebetalarna. Inte blir det de privata vårdbolagen i alla fall.
Det innebär ännu en gång att privatiseringen vältrar över kostnader på skattebetalarna.

Fast är det inte i den dagliga vården av enskilda gamla som bristerna visar sig?
Ska varje vårdteam på all äldrevård ha kontrollanter rantande omkring sig dag och natt?

Problemet är att vård av människor – antingen det är äldre, sjuka eller fångar – aldrig kan bli lönsam. Bra vård kostar.
Därför bl.a. är det viktigt att ev. överskott går tillbaka till vården.

Rationalisering, automatisering, effektivitetsmaximering, besparingsprogram och smarta finansplaceringar hör hemma i den konkurrensutsatta markanden.

Vård handlar om mänsklighet. Medmänsklighet.

DN Ledare

tisdag 13 december 2011

Nu ska Carema betala skatt men ska de vårda gamla?

Carema, som bedriver privat åldringsvård i Sverige för svenska skattebetalares pengar, säger att de nu ska börja betala skatt i Sverige.
Utvecklingen går framåt.
Men en fråga återstår.
Tänker Carema bedriva verksamhet inom vården i syfte att göra profit eller för att ge de gamla en bra individuell vård?
DN

måndag 12 december 2011

Guld och Coca-Cola kräver liv

Mats Wingborg har under många år rest i Asien och skrivit böcker om hur arbetskraften utnyttjas och miljön exploateras av hänsynslösa arbetsgivare.
Tyvärr når hans rapporter sällan utanför den fackliga kretsen.
Nu har han för Swedwatch, Svenska kyrkan och Fair Trade Center redovisat vilka miljömässiga och sociala risker guldbranschen kräver.
Många av de smycken som säljs på Albrekts Guld, Guldfynd och Hallbergs guld är tillverkade i en frizon i Bombay där arbetarna riskerar avsked om de engagerar sig fackligt. Anställningsvillkoren är osäkra och i praktiken har de anställda ingen möjlighet att klaga eller verka för förbättringar.
Själva guldframställningen är förenad med livsfara för arbetarna.

En annan fackligt förankrad skribent är Bror Perjus som skriver om den globala kampen som pågått i tre decennier mellan Coca-Cola Company och facket. Han berättar om hur arbetarna fick stöd av fackförbund och människorättsorganisationer världen över. Trots våld, mord, tortyr och kidnappningar vägrade löntagarna ge upp kampen för att få organisera sig.

Riskkapitalister riskerar andras pengar. Riskarbetare riskerar sina liv.

söndag 11 december 2011

Den nya adeln

1700-talets adel, i vita pudrade peruker, struttade omkring i slott och i parker, i ett lättingliv utan att själva bidra med något till samhället.
De levde på inkomster från allmogen som tvingades betala pålagor, skatter och avgifter.

I makt av sitt ägande till jorden, och i skydd av lagar, ideologier och traditioner som de själva funnit på, skyddade de sina privilegier och sin plats i samhällshierarkin.

En gång för länge sedan hade deras förfäder kunnat motivera sin existens genom att stå upp som försvarare av land och rike, men det var som sagt, mycket länge sedan.

Till sist ledsnade allmogen på att försörja denna tärande drönarklass.
Gamla regler, lagar och privilegier raserades och ersattes av nya som inte gynnade den gamla adeln utan i stället gjorde det lättare för handelsmän, bönder, hantverkare, industriidkare, uppfinnare, upptäckare, entreprenörer att verka för sin egen och för samhällets utveckling.

Ur dessa nya sociala grupper växte en ny aristokrati fram – kapitalisterna och deras förvaltare.
I makt av sitt ägande till kapitalet och i skydd av lagar, ideologier och traditioner som de själva funnit på skyddade de sina privilegier och sin plats i samhällshierarkin.

En gång för länge sedan hade de kunnat motivera sin plats i toppen och sina privilegier med hänvisning till den nytta de gjorde för landet, men det var ett tag sedan.

SvD: SCA laddar med ny jaktstuga
SvD: Dags att sätta affärerna i fokus

SvD: ”Det är inte bortkastade pengar”

söndag 4 december 2011

Riskkapitalisterna är inte skyldiga till vårdkrisen

Inte sitter Riskkapitalisten och funderar ut hur han ska kunna djävlas med gamlingarna på vårdhemmet ”Karons Kajplats”!
Och inte är det riskkapitalisterna personligen som kräver att gamlingarnas pissblöjor ska vägas eller att antalet personal på vårdhemmet ska reduceras.

Riskkapitalisten har helt rena händer vad vården beträffar.

De lever ju fjärran från senila förvirrade aggressiva gamlingar, pisslukt, tunga lyft, tvångsmatning, pillerdoceringar, strassad vårdpersonal och nattvak.

Riskkapitalisten har ingenting med vården att göra - hans samhällsuppgift är en helt annan.
Riskkapitalistens samhälliga uppgift är densamma som alla andra kapitalisters: Att samla och koncentrera resurser för att resurserna ska kunna investeras i företag som ger avkastning så att avkastningen kan investeras i nya lönsamma företag. Kapitalisterna ska förse produktionen med kapital.
Sålunda driver kapitalisten samhället framåt och arbetar för tillväxten i samhället.

För att sköta denna maktpåliggande uppgift brukar kapitalisterna rikligt belöna sig personligen med hänvisning till att de gör samhället en så enormt stor tjänst.

Riskkapitalisten kan alltså inte personligen anklagas som skyldig till vårdkrisen.

När det gäller uppgiften att förmera kapitalet har nämligen kapitalisten en hel skara underhuggare: Direktörer, chefer, mäklare, analytiker, banktjänstemän, företagare, arbetsledare m.fl. som alla jobbar mot det gemensammma målet att öka kapitalet. De jobbar för att skapa största möjliga lönsamhet genom se till att företagen blir rationella, arbetskraft och maskiner utnyttjas effektivt, kostnader reduceras, kapital och krediter förmedlas dit där de bäst behövs o.s.v.
Alla gör de sin sin plikt inom vårt kapitalistiska system.

Man kan alltså inte anklaga varken riskkapitalisten eller hans underhuggare för att vården blir sämre. Ändå blir de gamla på vårdhemmen lidande av systemets krav och krisen inom vården blir ett faktum.

Kapitalismen har aldrig varit bra på att vårda olönsamma människor.

Men det värsta är att dagens kapitalister inte fyller sin egentliga uppgift, att förmedla kapital till produktionen. Dagens ekonomiska kris är ju till stor del ett resultat av att kapitalisterna inte längre levererar. Det saknas produktivt kapital.

Snart måste vi därför på allvar fråga oss vad vi ska göra med de olönsamma och ineffektiva kapitalisterna.

Guldkant för riskkapitalister

Elitens kopplingar till riskkapitalet

Riskkapitalets löner: 686 miljoner på tre år


Affärsvärlden

onsdag 30 november 2011

Partitoppen vill inte ha idédebatt

Bristen på debatt på den här bloggen har jag redan tidigare skrivit om.
S-Bloggen är som klagomuren där människor rabblar sina texter utan inbördes kommunikation. Bönerna och klagomålen kommer inte längre än till muren.

Ingen läser din blogg och du läser bara någon enstaka.
Något tankeutbyte eller gemensam debatt blir det inte.

För min del använder jag numera bloggen som en sorts dagbok där jag försöker formulera mina politiska ståndpunkter i hopp om att få motargument från partikamrater.
Bloggstatistiken visar på att en hel del är inne och tittar på min sida men kommentarerna är få och mina inlägg avsätter inga spår i andra bloggar på S-bloggen.

För många bloggare – företrädesvis äldre män med politiska positioner – förefaller s-bloggen vara en plats för revirpinkning. Som bekant drabbas äldre män av täta trängningar.

Jan Andersson är inte den förste som ledsnat och som nu lämnar bloggen. Som han skriver i sitt sista inlägg här på s-bloggen, ”Nu tackar jag för mig!”, så handlar inläggen sällan om ideologiska och allmänpolitiska frågor. För det mesta förekommer internt partikäbbel.
Den här sunkigheten, bristen på öppen politisk debatt inom partiet är en av orsakerna till partiets förfall.

De styrande, tankesmedjorna och ideologerna kör med envägskommunikation. Liksom självhärskarna i diktaturerna lever de i sin lilla bubbla där kritik och friska idéer inte når dem.
Idéutveckling blir omöjlig.

Trots att internet givit oss enorma möjligheter att föra en dynamisk, seriös och öppen fri dabatt så har partiet inte utnyttjat den. Eftersom möjligheten funnits i minst tjugo år måste man anta att ledningen inte är intresserad.
Vi är många medlemmar som inte kan bevista möten och seminarier i Stockholm. Ge även oss en chans att delta i debatterna om partiets framtid!

(Jag skulle bli mycket förvånad om någon ansvarig läser detta eller om jag får kommentarer från partikamrater.)

Kan du försvara flyktingpolitiken?

Hur ofta träffar du människor – grannar, arbetskamrater, vänner – som deklarerar att
- vi inte borde ta emot fler invandrare än vad som kan få jobb här direkt
- vi tar emot på tok för många flyktingar
- de flesta som kommer hit vill inte arbeta utan bara leva på vår välfärd och av våra skattepengar
- invandrare utgör majoriteten av de intagna i våra fängelser
- invandrare som bryter mot lagen ska utvisas direkt

Jag har grannar som ibland öppet hävdar alla fem ståndpunkter. De är i övrigt snälla, trevliga och sociala. I vardagsumgänget är de generösa och rätt toleranta. De har det relativt hyggligt ställt men tillhör inte den kulturella medelklass som har högre utbildning eller som publicerar sig i media. De ingår inte i någon politisk konsensusmiljö. De är ”vanliga” rättskaffens medborgare som betalar skatt och röstar vart fjärde år.
Det blir naturligtvis diskussion, inte ofta, men tillräckligt ofta för att vi ska markera våra olika ståndpunkter.

Tyvärr är det svårt att möta deras påståenden med sakliga argument. För samtidigt som jag blir upprörd över den självgodhet och brist på humanitet som mina goda grannar plötsligt blottar så är det ju så att även jag

- vill att alla invandrare ska ha jobb och kunna försörja sig själva,
- helst skulle önska att vi i Sverige skulle slippa ta emot så många flyktingar,
- inser att det finns sådana som utnyttjar vårt välstånd och våra sociala förmåner,
- vet att en relativt större andel av dem som finns på kriminalanstalter är inflyttade från andra länder än de som är födda i Sverige
- kan tycka att det vore rättvist om de utlänningar som inte har svenskt medborgarskap fick avtjäna sina straff i de länder de kom ifrån.

Vad jag kan göra är att försöka förklara de komplicerade bakgrunder som orsakar flyktingsituationen, som förklarar sambandet mellan kriminalitet och fattigdom, vädja till mina grannars förståelse och humanitet, tala om det öppna, demokratiska och toleranta samhällets fördelar.
Men då har de sedan länge slutat lyssna.

Har du de enkla slagkraftiga och övertygande argumenten till försvar för invandrar- och flyktingpolitiken?

En viss hjälp ger Migartionsinfo

DN
AB

fredag 25 november 2011

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Vi snackar om Greklands, Italiens, Spaniens, Portugals och Irlands skulder.
Men faktum är att Storbritannien är världens mest skuldsatta land – i alla fall enligt McKinseys sätt att räkna. Hushållens skulder, företagens lån, statsskulden och bankernas skuldberg når 492 procent av den brittiska BNP:n.
Japan har kämpat med sitt skuldberg och sin låga tillväxt i årtionden, och den visar inga tecken på att minska från sina drygt 490 procent av BNP, enligt McKinsey.
Jämfört med britterna så ter sig amerikanerna faktiskt lågbelånade med McKinsey-metoden, 282 procent vid mitten av 2011, jämfört med 296 procent för två år sedan.
På nätet finns flera så kallade ”debt clocks” som beräknar världens skuldberg på olika sätt. Tidningen Economist har exempelvis en ”Global Debt Clock” som visar att världens skuldberg, som för tillfället ligger på över fyrtiotusen miljarder dollar (40 000 000 000 000.
På den globala skuldklockan kan du också leta upp enskilda länders aktuella skuld, t.ex. Sveriges.

Och då är ändå inte den globala miljöskulden, de miljövärden vi raserat och som i framtiden måste repareras, med i beräkningen.

SvD

onsdag 23 november 2011

Vilket går först - rationalitet eller humanitet?

Under kolonialismens och under den råa kapitaismens tid krävde rationaliteten och effektiviteten att miljoner människor offrades för att skapa västerlandets rikedomar.

I nazityskland fanns rationaliseringstekniker som motiverade gaskamrarna med att inrättningarna var produktiva, rationella och t.o.m. humana. Gaskamrarna var effektiva metoder att snabbt, billigt och effektivt eliminera för nationen oönskat klientel.

Kinas enorma ekonomiska framgångar bygger på en ohämmad kapitalism som visserligen är både produktiv och professionell, men till priset av mänskliga offer och umbäranden.

Om man tänker bort det mänskliga kan man alltid få sådana verksamheter att framstå som lysande framsteg.

Utan jämförelser i övrigt manas dessa bilder fram när man, på SvD:s Brännpunkt, läser dagens inlägg i vårdebatten, ”Riskkapital är bra ägare”.

”Riskkapitalbolag har visat sig vara bra ägare; de ökar bolagens produktivitet och professionaliserar verksamheten.” skriver Henrik Jordahl och Joacim Tåg, Institutet för näringslivsforskning.

Som om det kvittar ifall bolagen sysslar med vårdbehövande människor eller produkter.

Kärnan i vårdebatten är frågan om vad som går först: Rationalitet eller humanitet, låga kostnader eller en vård som är anpassad till den gamla utslitna människan.

E24

E24
Mer om detta på denna blogg

och här

måndag 21 november 2011

Finns det plats för ideologisk debatt här?

Eller är det Juholt för hela slanten?
Här är ett försök till att formulera en tanke om den ekonomiska världskrisen.
Ett kortfattat försök till allmän enkel förklaring 1.0


Sedan tusen år tillbaka lever vi i en global marknadsekonomi där varor och tjänster produceras för att säljas och köpas med hjälp av bytesvaran pengar.
Eftersom producenterna och säljarna, på grund av konkurrensen, tvingas att minimera sina kostnader för att sänka priserna under konkurrenternas så pressas priserna och produktionen effektiviseras.
Människors strävan efter vinst, personlig utveckling och nyfikenhet driver på utvecklingen.
De vinster som uppstår i verksamheten går till investeringar och till expansion av verksamheten.

Så långt är allt gott och väl.

Men eftersom vi sedan tre hundra år tillbaka lever i en kapitalistisk marknadsekonomi tvingas säljarna och producenterna ständigt att skapa allt högre vinster i sin verksamhet.
Dels blir investeringarna alltmer kapitalkrävande på grund av verksamhetens allt större omfattning och komplexitet. Men det finns ännu ett skäl.
Till producenterna har nämligen en ny grupp marknadsaktörer, sedan ett par hundra år, sällat sig, nämligen procentarna.
Vinsterna ska nu användas, inte bara för investeringar och tillväxt i produktionen, utan dessutom till att betala räntor till kreditgivare och ge avkastning till dem som satsat kapital i verksamheten. Producenten jagas därigenom av allt högre avkastningskrav och allt högre räntor i realation till vinsten.
Kapital- och finansmarknaden, som från början var till för att försörja produktionens behov av krediter och lån, måste nu även ge avkastning till procentarna.

Så långt går det an.

Men eftersom finansmarknaden har blivit en alladeles egen marknad som hålls igång av att skuldpapper köps och säljs måste även den ge sina investerare, profitörerna, avkastning på kapital. Kopplingen till produktionen blir samtidigt allt svagare och finansmarknaden blir sig själv nog.
Och eftersom man på finansmarknaden handlar med skulder som finansieras av nya skulder i en lång kedla uppstår så småningom en skuldkris då kedjan av skulder slutligen ställs inför kravet att betalas i reella värden. Skuldsufflén säckar ihop till en pannkaka och de imaginära vinsterna går upp i rök.
Den kapitalmarknad som är nödvändig för att försörja den kapitalistiska marknadsekonomin drabbas av propp. Produktionen saknar kapital för att kunna hållas igång. Det uppstår en produktionskris.
Genom att utnyttja upp- och nedgångarna på finans- och valutamarknaden kan visserligen en del företag tilfälligt skapa stora finansiella intäkter. Men vid krisen förvandlas de finansiella intäkterna bara till luft i bokföringen.

Produktionskrisen orsakar arbetslöshet och till att konsumtionsutrymmet begränsas. Alla försöker rädda sig genom att ”ta ut sina pengar från banken” och försöker bl.a. slippa att betala skatter.
Misstron mot näringsliv och samhälle ökar och en svart ekonomi uppstår.
Låga skatteintäkter leder till en politisk kris som förvärrar läget.
Politikerna försöker lösa proppen i kapitalförsörjningen genom att trycka upp mer pengar och injicera i kapitalmarknaden.
Men det kan lyckas för en tid, på sikt förvärrar det läget och skapar inflation.
Historiskt sett är det bara investringar - statliga och privata - i infrastruktur och teknikutveckling, utifrån reella värden som kan få hjulen att börja snurra och blodomloppet att pulsera igen.
Fram till sjuttiotalet har krisförkoppet gått i cykler om sju, tio eller 20 år.
Men eftersom transaktioner i dag är globala, och sker i oerhört snabb takt, särskilt de finansiella, kommer den ena krisen innan den andra har klingat av. Det ser ut som en ständigt fortgående kris.
Kriserna är inte heller avgränsade till enbart bank-, finans-, valuta-, bostads- eller politiska kriser var för sig utan en kris inom en sektor påverkar de andra i ett växelförlopp.


Har du synpunkter?

Som du förstår gör beskrivningen inte anspråk på att vara vare sig fullständig, vetenskaplig eller objektiv.
Frågan är bara: Duger den som en ytterst summarisk sammanfattning?
Vad är fel och varför? Vad bör ändras och till vad? Vad bör strykas? Vad ska läggas till?
Kommentera gärna så att vi tillsammans kan uppgradera förklaringen.
Du behöver inte vara socialdemokrat för att kommentera men anonyma kommentarer tänker jag inte beakta.

Några spridda länkar
Andreas Cervenka i SvD

Marios blogg

Svenskt Näringslivs ekonomifakta

Partiprogram för Socialdemokraterna

ekonomisk debatt

Sociologerna

söndag 20 november 2011

Världens miljardärer i kamp mot den nyliberala fundamentalismen

I USA har en samling dollarmiljonärer ”demonstrerat” och kräver att få betala mer i skatt. I ett upprop, som undertecknats av 137 miljonärer och som skickats till president Barack Obama samt kongressen, vädjar man om att få en högre skattesats.
"Gör det rätta. Höj våra skatter" skriver gruppen som kallar sig ”Patriotiska Miljonärer”.
Skattesänkarpolitiken har visat sig kontraproduktiv anser de.
Läs mer i E24.

Bill Gross är chef för världens största obligationsfond Pimco som förvaltar över 9 000 miljarder kronor. Han pekar på att de senaste decenniernas globalisering och teknologiska utveckling varit förödande för arbetsmarknaderna i västvärlden. Vinstlotten har dragits av kapitalägare. Företagsvinsterna som andel av USA:s bruttonationalinkomst har sedan 1980 klättrat från 8 till 13 procent. Även i Sverige har allt mer av det värde som skapas i näringslivet gått till vinster och mindre till löner.
Bill Gross, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt. Se Andreas Cervenkas artikel i SvD 7 oktober.

Högerpolitikerna i EU försöker införa Tobinskatt på finansiella transaktioner.
Läs mer i SvD

P.G. Gyllenhammar ryter till i Dagens Industri om ”råkapitalismen” och manar det giriga näringslivet till besinning. Läs mer i SvD.

De nyliberala dogmerna visar sig, på område efter område, inte hålla i kontakten med verkligheten.
Medan socialdemokraterna i Sverige bjäbbar om Juholt är bra eller dålig för partiet och hamnar i luven på varandra inbördes enar sig världens miljardärer i kamp mot den nyliberala fundamentalismen.

Vi har råd att betrakta våra gamla föräldrar som människor

Liberalfundamentalisternas andra nya mantra i vårddebatten är:
”Eftersom vi tillåter privata företag att bygga vårdhem, att leverera produkter och mat till vården bör vi också kunna tillåta privatisering av vården”
Människor likställs med varor och produkter. En vårdbehövande åldrig och utsliten mamma likställs med armeringsjärn och betong, kanyler och blöjor, köttbullar med brunsås.
Som en del i en produktionsapparat som ska generera pengar till ägarna.

Men är människor produkter bara för att de blivit gamla?
I bästa fall betraktar liberaldogmatikerna de gamla som kunder och vårdkonsumenter.

”God dag, jag har slitit och släpat ett helt liv och skulle nu på ålderns höst vilja ha litet äldrevård”.
- Jaha, får det lov att vara en dyr eller billig vård? Det är bara att välja, men tänk på att det är skattebetalarna som betalar! Kräv inte för mycket!”

Tänk efter, hur är det med dig själv, när du blir så gammal och skröplig att du är färdig för vårdbolagens omsorg ? Vill du då hellre ha en billig, kostnadseffektiv och vinstgivande vård som kostar skattebetalarna så litet som möjligt, eller vill du ha en vård med resurser?
Om du är liberal fundamentalist bör du välja det förstnämnda.

Människohandel betraktar de flesta av oss, även av liberalfundamentalister, som kriminell därför att vi skiljer på varor och människor och för att vi inser att ingen profitör ska sko sig på andra människors ofrihet och värnlöshet.

Nog har vi råd att betrakta våra åldringar som människor?


Om liberalfundamentalisternas första nya mantra i vårddebatten

DN Debatt

SvD Opinion

SvD Ledare

AB Ledare

DN
AB

torsdag 17 november 2011

En gammal sosses bekännelse

Har räknat mig till ”vänstern” i 50 år. Socialdemokrat blev jag 1968 efter att kommunisterna i Tjeckoslovakien brutalt krossat ”socialismen med mänskligt ansikte” 1967.
Många illusioner har berövats mig och många besvikelser har det blivit sen dess. För varje gång tror jag mig ha blivit klokare.

I ”Sveriges Kommunistiska Parti”, det gamla partiet som jag gick med i 1962, hann jag emellertid få en grundlig skolning i marxism. En frihetlig, kritisk och analytisk marxism, inte den vulgära som det nya SKP och den övriga bokstavsvänstern senare dogmatiserade i.
Och inte den som borgerligheten karikerar och bespottar.

I dag är jag en sosse i periferin. Är medlem, men inte aktiv. Går inte länge på möten. Prenumererar visserligen på ”Tiden” men läser dagligen Eskilstuna-Kuriren och SvD.
Jag ger utlopp för mina åsikter och ståndpunkter genom min blogg ”Marios blogg”.

Känner större samhörighet med ”arbetarrörelsens idé” än med socialdemokratins ledning och partibyråkratin, kallad ”partiet”.
Då jag röstar på socialdemokraterna i valet röstar jag egentligen för Arbetarrörelsen.

Jag var fackligt aktiv mellan 1959 och 1982. Först inom Byggnads sedan inom Handelsanställdas förbund. När jag till sist tvingades ut ur den fackliga byråkratin startade jag eget företag. Försöjde mig på det i tjugo år.

Drev på eget bevåg och för egna medel 1996-2005 en facklig debattsajt på nätet genom nätpublikationen ”Fackliga InternetJournalen” som hade cirka 400 gratisprenumeranter. Den motarbetades av LO och jag tvingades lägga ner.

Inser att socialdemokratin inte är ett socialistiskt parti vilket jag inte heller längre kräver. Kan i dag utan att skämmas kalla mig socialliberal. ”Social-” för jämlikhets- och solidaritetstanken, liberal för frihetligheten.

Trots allt känner jag att jag hör hemma inom arbetarrörelsen och kommer antagligen att rösta på socialdemokraterna.
Men alltmer i brist på andra alternativ.

SVT

SvD

Expressen

Demokratin tar stryk i politiskt och ekonomiskt kaos

Redan det antika Hellas (cirka 500 f.Kr.) råkade ut för kriser liknande den i dagens Grekland. Och även det antika Rom krisade på ungefär samma sätt som Italien gör i dag.
I antikens Grekland löste man den politiska låsningen genom att folket stödde en ”tyrann” som under en tid fick diktatorisk makt att styra staten ur krisen.
I antikens Rom, ungefär 700 år senare, kunde senaten ge en av konsulerna oinskränkt auktoritet för en begränsad tid, som en nödåtgärd i kristider. Den utvalde konsulen kallades för ”diktator”.

Att orden tyrann och diktator idag har en negativ klang beror på att tyrannerna och diktatorerna så småningom kom att utnyttja sin makt till att missbruka den och att befästa makten på livstid.

Det kan vara skäl att påminna om att diktatorerna Hitler och Mussolini steg fram ur ekonomisk kris, politiskt kaos och allmän oordning liknande den som idag råder.

I dagens Grekland och Rom sparkar man de demokratiskt valda ledarna och ersätter dem med expertregeringar för att kunna återställa marknandens förtroende.
Frågan är om dessa interimsregeringar ska kunna leda sina länder ur krisen. Inte mycket tyder på det.

Mario Monti och Lucas Papademos är förvisso inga diktatorer, de är ekonomer, men genom förfarandet med expertregeringar har man nedvärderat demokratin.

E24

DN

SvD

När de liberala dogmerna inte stämmer med verkligheten

Borgerliga liberaldogmatiker gör nu försiktigt reträtt i frågan om privatisering inom äldreomsorgen.
Botemedlet är mer övervakning, fler inspektioner, bättre upphandling.
Men så långt som till att erkänna att privatiseringen kan leda till att avkstningskraven sätts före vårdkvalitén, så långt går man inte.
Det skulle nämligen inte stämma med dogmerna.

Det nya högermantrat är nu:
”Varken hur mycket pengar som satsas eller vem som driver äldreomsorg säger något bestämt om kvaliteten för de boende.” som dagens ledarskribent formulerar det i GP.
Och det är så sant som det är sagt.

Men det är inte det som frågan gäller.
Problemet inom välfärden är inte att enskilda privata företag som Carema inte sköter sig, och inte ens huruvida vårdbolag är privata eller kommunala.
Problemet är strukturellt.
Enligt de nyliberala dogmatikerna ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan ska även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
(Diskussionen om vinst eller inte är enfaldig. Det handlar om hur de ev. vinterna används.)

Eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, omsorgen minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket går ut över vårdkvalitén över hela linjen.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän - oavsett om de är borgerligt styrda eller inte - väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset och samtidigt lovar den bästa kvalitén.

Men den fråga som du aldrig får från makthavarna är hur mycket pengar du, som skattebetalare, är beredd att spara på vården av din gamla senila mamma.
Vad får hon kosta? Hur kan vården av henne bli billigare och mer lönsam?
Hur mycket kan du tjäna på att minska kostnaderna för vården av gamlingen?
Hur många vårdtimmar om dygnet kan du spara på henne för att få lägre skatt?
Vad kan du tjäna på att låta henne ligga i sina nedpissade blöjor i en dag i stället för att få torra inom åtminstone en timme?

Om det är privata eller kommunala företag som snålar in på resurserna spelar ingen roll.

”Hur mycket skattepengar som satsas på äldreomsorgen är tyvärr inte något tillförlitligt kvalitetsmått”, skriver GP:s ledarredaktör och citerar:
– Vi kan inte se något samband mellan kostnader och resultat. Det är så mycket som spelar in, som organisationsförändringar och ledarskap, säger Peter Nilsson, statistiker på SKL, till Aftonbladet.”

OK. Låt oss resonera på det sättet. Det innebär att tidningen GP inte behöver kosta 3382 kr i prenumeration. Tidningsledningen skulle, genom ” organisationsförändringar och ledarskap” kunna göra en lika bra eller bättre tidning för en tusenlapp mindre.

Kanske genom att minska på antalet redaktörer på ledarredaktionen.

DN

SvD

Expressen

SvD

lördag 12 november 2011

Svenskt Näringsliv vill ha mer skattepengar till den privata vården

Anders Morin, Svenskt Näringsliv, börjar inse att det där med privata välfärdstjänster inte alltid är så bra för de behövande.
Han inser, klädsamt nog, att näringslivet har ett särskilt ansvar när nu brister uppdagas eftersom Svenskt Näringsliv var pådrivare för reformen.
”Viktigast nu är stärkt kvalitetskontroll. Skärp kraven, och stäng omedelbart verksamheter som inte håller måttet”, skriver Anders Morin i dagens SvD.
Enligt de nyliberala dogmatikerna inom Svenskt Näringsliv och i alliansregeringen ska privatiseringen inte bara göra vården mer effektiv, öka valfriheten för ”kunderna” och sänka kostnaderna för skattebetalarna utan även ge företagens ägare skälig avkastning på deras investeringar.
Men eftersom det privata vårdföretaget inte bara ska vinna de kommunala upphandlingarna utan också ska generera vinster till ägarna pressas priset så mycket att det går ut över kvaliteten, d.v.s. vården av de värdbehövande. Kostnaderna pressas genom att antalet anställda minskas, tiden för omsorg minimeras och vårdmedlen bir billigare och sämre.
Och eftersom de offentligt ägda vårdföretagen måste konkurrera med de privata tvingas även de att pressa sina priser på samma sätt vilket även här går ut över vårdkvalitén.
De kommunala upphandlarna, kommunpolitiker och tjänstemän, väljer ju det vårdföretsg som offererar det lägsta priset. Med hänsyn till våra skattepengar.
Nu har det alltså blivit uppenbart att vårdföretagen får skattepengar för att bedriva en undermålig vård.
Vad föreslår då Anders Morin, Svenskt Näringsliv, att vi ska göra åt saken?
Jo, landstingen och kommunerna ska förbättra sina kravfunktioner och förstärka sin kvalitetskontroll. De ska göra tätare inspektioner, bättre uppföljning av resultat och kvalitet, bättre information till brukarna.
Dessa övervakningsåtgärder är inte gratis. De kostar skattepengar.
Vi skattebetalare ska alltså inte bara betala vårdpengar till de privata vårdföretagen för att de ska vårda våra gamla utan också betala för att kontrollera att de ”levererar”.
Någon institution bör kanske undersöka hur dyr ”vårdreformen” blir för oss skattebatalare i slutändan.

DN Ekonomi

DN debatt

GP

SvD Brännpunkt

Expressen
AB
DN
DN
AB
SvD

fredag 4 november 2011

Hans högvördighet Wahlroos har talat till populasen

Säga vad man vill om Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos, rättfram är han och han hymlar inte med att VD:ar är ett priviligerat släkte långt ovanför oss vanliga knegare.

I själva verket är Wahlroos ett lysande exempel på den penningaristokrati på toppen av samhällspyramiden som försöker få oss att tro att vi inte kan leva utan den men som egentligen skor sig på oss på botten av nämda pyramid.

Beträffande kritiken mot att Nordeas vd Christian Clausen får en lyxvåning och furstliga pensionsavtal säger Björn Wahlroos att han inte tycker att vd:n ska behöva betala för sin bostad med egna pengar.

- Jag skulle gärna höja Christian Clausens lön, så att han kunde köpa fler lägenheter i Stockholm om han så vill, säger Wahlroos till SVT.

SVT
har berättat att Clausens pensionsavtal garanterar honom cirka 100 miljoner kronor (11 miljoner euro), när han väl pensioneras från sin tjänst.

Samtidigt är Nordea i färd med att minska sin personal med 2000 anställda i fyra länder.

Hur personalen och kunderna i ett sådant läge ställer sig till Clausens förmåner skiter Wahlroos högaktningsfullt i. Som det anstår en furste.

Nu är det ju inte så att Nordea ägs av Wahlroos. Nordea ägsa av alla som har aktier i företaget, har lån i eller lånar pengar till banken, pensionssparare och av skattebetalarna via statens aktieinnehav.

SvD

YLE

E24
Expressen
E24
SvD

onsdag 2 november 2011

Riskkapitalister är dåliga på att vårda äldre

Dagens Nyheter kommer med nya exempel på att riskkapitalbolag inte klarar av att sköta äldreomsorg.

Riskkapitalägda Carema har på senare tid fått våldsam kritik för sitt sätt att driva äldreboendet Koppargården i Vällingby. Politikerna i stadsdelenämnden vill kasta ut företaget. Efter flera tidningsartiklar om grova missförhållanden och om vanvården och falska uppgifter från Carema är det omöjligt att lita på bolaget anser stadsdelsnämndens ordförande.

Liknande missförhållanden tycks finnas vid Caremas äldreboende Tallbohov i Järfälla. Enligt anställda har ledningen drivit besparingskraven så långt att det inte längre går att bedriva en säker vård.

Carema är inte ensamt i branschen om att få kritik. Flera företag inom vård och omsorg är ensidigt inriktade på att sänka kostnaderna och att vinna upphandlingar med hjälp av låga priser för att ägarna ska få ut sina vinster.

De vårdbehövande tvingas betala med sämre vård. eller ingen vård alls.

Carema ingår i Ambea som har en "ledande position inom sjukvård och omsorg i Norden". Företaget bytte förra våren ägare, när riskkapitalbolaget 3i på klassiskt manér sålde vidare till andra riskkapitalister. Ambea kontrolleras nu av Triton och KKR. Den senare är närmast prototypen för en internationell riskkapitalgigant, inte minst känd från striden kring livsmedelsföretaget Nabisco. Bakom riskkapitalbolaget ligger en av USAs rikaste män, Henry Kravis, som också blivit det andra Ket i KKR.
Styrelseordförande i Ambea är Mikael Lilius, känd som tidigare vd för börsbolagen Incentive och Gambro. Allra mest uppmärksamhet har han dock fått för sina enorma bonusar i det finländska el-juntebolaget Fortum. I övrigt domineras styrelsen av representanter för de båda riskkapitalägarna.

DN

DN

E24

Varför är alla så förvånade?

Vilka möjligheter hade Papandreo och PASOK att leda Grekland ur krisen?

Folket protesterar med strejker och gatustrider mot, de med stor möda framförhandlade, EU-kraven om nedskärningar och försämringar. Det är fullt begripligt.

Bakgrunden är att de grekiska politikerna i decennier har lurat folket att statsfinanserna varit OK och att de dolt det katastrofala och snabbt ökande underskottet i statsfinanserna. Politikerna har lånat till löpande utgifter och tagit nya lån för att betala räntorna på gamla lån och till det mesta, bl.a. till Olympiska spelen 2004 - en enorm satsning på idrottsarenor som knappast är lönsamma i dag även om satsningen också innebar en enorm förbättring av infrastrukturen i landet. Inget av de politiska partierna Pasok eller Ny Demokrati är oskyldiga till svindeln.
Och de grekiska medierna har inte kunnat avslöja bluffen, men är idag desto kaxigare.
Därför är det inte konstigt att folk protetserar när de nu tvingas betala skulderna.

Det var först sedan Papandreo och PASOK återfått makten från högern (som regerat mellan 2004 och 2009) som han tvingades avslöja bluffen och inleda det mödosamma arbetet med att få statsfinanserna på fötter igen och att försöka återfå folkets förtroende för politiken.

Under hela krisen har Papandreo inbjudit oppositionen – högern och kommunisterna –till samarbete för att i samverkan rädda landets ekonomi.
Men oppositionen har hela tiden vägrat att samverka med Papandreo och har istället utnyttjat folks missnöje för att störta honom.
Högern har velat tvinga fram nyval men ett nyval skulle bara innebära att Papandreo tvingas avgå. Ingenting i den ekonomiska situationen skulle bli bättre, bara sämre.
Så här långt hade Papandreo, trots allt, rott hem hjälppaketet från Europa.

Men när så även de egna partikamraterna får kalla fötter och slutar att stödja Papandreo ser han nyvalet närma sig.
Det är då han tvingas ta till sin sista chans och slänger ut köttbiten ”folkomröstning” till det uppretade folket.
En folkomröstning skulle, om grekerna röstar ja, ge ”räddningspaketet” legitimitet och Papandreo mandat att fortsätta sitt arbete för Grekland. Ett nej skulle innebära slutet för Papandreo, men detta är ju oundvikligt även utan en folkomröstning. Förslaget om folkomröstning är en sista desperat chansning.

Vad skulle ett nyval, utan folkomröstning, innebära? Skulle en högerregering med stöd av kommunisterna klara av krishanteringen bättre än Papandreo?
Frågan är berättigad eftersom det inte finns några realistiska alternativa förslag till lösningar från oppositionen. Vad skulle landet tjäna på att offra Papandreo?

Vad som är förvånande är marknandens och medias förvåning när förslaget om folkomröstning kommer.
Har man inte sett och förstått den politiska utvecklingen? Är det konstigt att ”folket” tillfrågas?
Hur korkad får marknaden och de politiska kommentatorerna vara?

DN

DN ledare



GP
SvD
SvD

Norrköpings Tidningar

Uppsala Nya Tidning

ÖstgötaCorren

Mer om Grekland på denna blogg:
Kina kan hjälpa Grekland

Finanshajarna jagar i Greklands kris

Nyliberal dogmatism om Grekland

Småaktigt och trångsynt

Dogmatiskt och enfaldigt

Högern löser inte krisen

Skattesänkarpolitikens konsekvenser

Vad säger Paggan?

tisdag 1 november 2011

Arbetet är inget särintresse

Varje människa är beroende av sitt eget och andras arbete.
Arbetet och produktionen är grunden för all utveckling - ekonomiskt-, socialt och kulturellt.
Därför är arbetet och produktionen inte något särintresse.

Men i vår vackra värld är produktionen avhängig två parter med delvis gemensamma men också motsatta intressen – kapitalägare och löntagare.
Hela samhället är beroende av relationerna mellan dessa parter.

Intressemotsättningen melln kapital och arbete har, genom den historiska och demokratiska utvecklingen, skapat organisationer på vardera sidan. Fackföreningar och arbetsgivareföreningar. Arbetarepartier och högerpartier.
De har olika intressen i förhållande till arbetet, produktionen och produktionsresultatets fördelning.
Samtidigt tvingas de, i symbios, hänga samman inom produktionen.
Men just för att de är nödvåndiga i produktionen och för demokratin är de inte särintressen.

Ingenting av detta är påhitt av politiker eller ledarskribenter utan är ett universellt historiskt faktum och relationer i en global historisk process.

För att bättre kunna hävda sina intressen bildade den svenska fackföreningsrörelsen en politisk gren av arbetarrörelsen - det socialdemokratiska partiet.
Höger- och nyliberala krafter svarade med att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. (Hur svenskt detta nu är, men det är en annan diskussion)

Högerkrafter har i modern tid på olika sätt arbetat på att dölja motsättningarna mellan kapital och arbete. Ett exempel är den italienska fascismen som förbjöd arbetarrörelsen och fackföreningarna och skapade en organisation i vilken arbetsgivare och löntagare skulle samverka i god gemenskap.
Det nationella intresset ”allmänintresset” stod över intressemotsättningarna i näringslivet.
Faktum är att fascsterna beskyllde fackföreningarna för ”särintressen”.

Inom demokratier är det främst genom nyspråk och lobbyism som högern försöker vinna makt genom att dölja motsättningen mellan kapial och arbete och proklamera ”allmänintresset”.
Genom att beteckna intressemotsättningarna kring arbetet och produktionen som ”särintressen” vill högern befästa ”allmänintresset” och dölja att löntagar- och arbetsgivareorganisationerna är centrala för arbetet och produktionen.

Genom att inte låtsas om att arbetarrörelsen består av en facklig och en politisk gren vill högern splittra rörelsen.

Dagens ledare i DN är således inte ett sakligt inlägg i den politiska debatten, den är en partsinlaga i kampen mellan kapital och arbete.
Ett sorts särintresse visserligen, men i arbetslinjens Sverige kan väl inte arbetet och produktionen vara ett särintresse.

SR

DN

Affärsvärlden

torsdag 27 oktober 2011

Storebror ser dig

Du går på Sveavägen i Stockholm. När du passerar en reklamtavla tilltalar den dig med namn och tipsar om just den butiken du kan vara intresserad av. Trevligt eller skrämmande?
Hur som helst är det en realistisk situation inom en inte alltför avlägsen framtid.

När du använder sociala medier eller handlar med kundkort avsätter du massor av information om dig själv och dina köpvanor. Din mobiltelefon talar om var du befinner dig. Storebror ser dig.
Det är inte säkert att du gillar det.

Jag är ingen integritetsparanoiker och inte heller vän av ”Den Nya Välfärden”.
Men det finns starka skäl att läsa Pär Ströms broschyr ”Storebror på Facebook – integritet och risker på sociala medier” som givits ut av DNV. Du kan rekvirera den gratis antingen genom att ladda ner den som PDF-fil eller beställa den per post.

DN

Fula fria företagare finns

SR, P1-morgon, rapporterar i dag om en svensk företagare som misstänks för att systematiskt ha lurat lettiska arbetare att jobba gratis på byggen och bondgårdar i Sverige. Mannen har rekryterat arbetarna via sitt bemanningsföretag i Riga och sen hyrt ut dom till svenska småföretagare.
Erik Leijonmarck, projektledare vid Institutet för säkerhets och utvecklingspolitik (ISDP) har skrivit en rapport om hur lettisk och estnisk arbetskraft utnyttjas i Sverige.

I söndags rapporterade SR:s Kaliber om slavlika förhållanden på billiga biltvättar.
Kaliber avslöjade hur asylsökande och papperslösa utnyttjas som billig arbetskraft och människohandel. Samtidigt ger Arbetsförmedlingen stöd till de illegala verksamheterna

Varje år lockas tusentals thailändska bärplockare till Sverige med löften om att tjäna ihop så mycket som en thailändsk årslön. Villkoren i Sverige har dock varit betydligt tuffare och många har åkt hem med skulder.
I augusti rapporterade DN om att en man och en kvinna i Hälsingland som anlitat bärplockare häktats av Hudiksvalls tingsrätt, misstänkta för människohandel.
De även DN


SR P1 Tendens har i veckan rapporterat om ”Fruimport” till Sverige.
Utländska kvinnor från fattigare länder, som Ukraina, Filippinerna, Thailand, lockas till Sverige med löfte om äktenskap och en ljus framtid. Kontakterna sker ofta via annonser på nätet.
Om relationen i Sverige tar slut inom två år är hon tvungen att återvända till ursprungslandet.
Mannen som lurar hit kvinnorna har fullständig makt och kan när som helst ringa till Migrationsverket och säga att förhållandet är slut och att han inte tar ansvar för henne längre.
I flera fall visar det sig att en del män satt detta i system. Det finns exempel på män som är uppe 5-10 "importerade" kvinnor för att få billiga hushållsnära tjänster utförda.

Naturligtvis är detta små undantag på vår svenska tämligen välbalanserade arbetsmarknad. De fula fiskarna agerar i arbetsmarknadens yttersta utmarker.
Men tendensen att sko sig på andras arbete tycks vara en del av den mänskliga naturen. Historien om slaveriet, träldomen och livegenskapen samt utnyttjande av arbetare i länder där fria fackföreningar är förbjudna tycks bekräfta antagandet.

Kanske är det också bäst att, i dessa historierevisionismens dagar, tillägga att vi i Sverige idag har en balanserad arbetsmarknad inte tack vare Det Nya arbetarepartiets stolta historia. Högern har alltid varit arbetarrörelsens motpart.

onsdag 26 oktober 2011

Kapitalisterna som styr världen

”Greklands hela ekonomi är mindre än stockholmsbörsen” påpekade ekonomiprofessor John Hassler på TV4 nyheter kl.19.00 i dag.

Det kan vara värt att tänka på, då vi snackar om finanskrisen, att världsekonomin styrs av en liten sammankopplad grupp multinationella företag.
Att så är fallet har bekräftats av en ny vetenskaplig studie från högskolan Eidgenössische Technische Hochschule Zürich, som undersökt sambandet mellan drygt 43 000 multinationella bolag, Studien visar att det är en relativt liten grupp bolag, i huvudsak banker, som har mest makt över den globala ekonomin.

Studien som presenterats i vetenskapsmagasinet New Scientist refereras i veckans nummer av Affärsvärlden.

”Vår analys är baserad på verkliga observationer”, säger James Glattfelder som varit med och utfört studien.
Forskarna har använt en databas, Orbis 2007, som innehåller 37 miljoner företag och investerare över hela världen. Av alla dessa bolag är drygt 43 000 transnationella med verksamhet i flera länder.
Av de transnationella går det att peka ut 1318 företag som har en starkare koppling till varandra genom ägarskap. Dessa bolag är kopplade till minst två andra i det mindre nätverket. I snitt är ett sådant elitbolag kopplat till 20 andra genom stora aktieägarposter.
De 1318 bolagen representerar 20 procent av de globala intäkterna. Men om man tittar på vad bolagen vidare äger och kontrollerar genom sina aktier representerar de 60 procent av de globala intäkterna.
I nätverket på 1318 bolag kunde forskarna isolera ytterligare en grupp. Den mindre gruppen i gruppen utgörs av 147 bolag som kontrollerar 40 procent av intäkterna i nätverket som utgörs av 1318 bolag.
Forskarna är noga med att påpeka att de inte ansluter sig till några konspirationsteorier. De transnationella bolagen köper aktier i varandras bolag på affärsmässiga grunder.

Forskarna noterar dock att en liten stark grupp kan orsaka problem för den globala ekonomin. Med hjälp av de empiriska studierna föreslår rapporten att man bör gå vidare och ta reda på hur den lilla men starka gruppen påverkar den finansiella stabiliteten.
I Affärsvärlden finns en lista på de 50 mäktigaste bolagen av den inre cirkeln på 147 bolag.

Här är de tio första på den listan.
1. Barclays plc
2. Capital Group Companies Inc
3. FMR Corporation
4. AXA
5. State Street Corporation
6. JP Morgan Chase & Co
7. Legal & General Group plc
8. Vanguard Group Inc
9. UBS AG
10. Merrill Lynch & Co Inc

Se även David C. Kortens bok ”When Corporations rule the World”

Finns på svenska: ”När företagen styr världen”

David Rothkopfs bok ”Superclass”

Valfrihet för alla?

Att det finns ett stort utbud av varor och tjänster innebär inte automatiskt valfrihet för alla.

Om utbudet och alternativen är knutna till hur penningstark, hur utbildad eller hur informerad du är eller till var du bor så begränsas dina möjligheterna att välja.

Marknaden ser till att det finns ett stort utbud av varor och tjänster. Har du inte råd att välja bland lyxbilarna kan du alltid välja mellan de billigare bilarna. Har du inte råd att välja bland bilarna kan du alltid välja en cykel ur cykelutbudet.
Har du inte möjlighet att bo i en Djursholmsvilla kan du kanske köpa ett hus i Pajala eller en hyra en lägenhet i Botkyrka.
Du har med andra ord full valfrihet?

Nyliberala ideologer vill öka valfriheten inom vård-, skola och omsorg genom att ”privatisera” mera.
Ja särskilt privata är ju inte privata skolorna och vårdinrättningarna eftersom de till största delen direkt stöds, och är direkt beroende, av skattepengar.

Utbudet av välfärdsföretag har kanske ökat men har valfriheten för ökat alla?
Det är det ingen som vet.

Ingen vet heller i dag om det är myndigheter, privata företag eller ideella organisationer som är bäst på skola, vård, omsorg och infrastruktur. Eller vilka som levererar högst kvalitet.

Enligt en ny kartläggning av Dagens Samhälle omsätter välfärdsbranschen hela 820 miljarder kronor. Det är ett systemfel när hundratals miljarder rullar genom våra offentliga förvaltningar utan att man kan mäta produktivitet, kvalitet och effekter, skriver Mats Edman, chefredaktör/vd Dagens Samhälle, i dagens DN Debatt.

Det behövs en avsevärd uppryckning när det gäller statistik för den offentliga marknaden. I dag finns fyra aktuella rapporter som pekar på att kvalitetskontrollen haltar:

1. Det saknas underlag för att utvärdera resultaten av offentliga sektorns verksamhet (enligt Statskontoret).

2. Det saknas data för att utvärdera konsekvenserna av reformerna inom välfärden (enligt SNS-forskare).

3. Det saknas statistik för att bedöma om offentlig upphandling leder till konkurrens (enligt Konkurrensverket).


4. Det saknas fakta för att utvärdera affärerna på den offentliga marknaden (enligt Dagens Samhälle).” skriver Mats Edman.

Man borde också undersöka hur stor den reella valfriheten för alla har blivit.
Har alla lika tillgång till den bästa vården, de bästa skolorna eller bästa omsorgen?

tisdag 25 oktober 2011

Nyspråk och självförhärligande i Moderaternas historiebeskrivning

Den Nymoderta målmedvetna och skickligt genomförda historieförfalskningen sker utefter fyra linjer:

1. Självförhärligande.
Påstår t.ex. att ”Nya Moderaterna” (=Moderaterna, Högerpartiet, Allmänna valmansförbundet) var ”med och genomförde rösträtten” när de i verkligheten var arga motståndare till den. Direkt historieförfalskning.
Se DN

2. Döljer sanningen.
Kallar sig ”vår tids arbetareparti”, utmålar sig som ” ett parti för hela Sverige” och påstår sig föra en politik utan hänsyn till ”särintressen”.
Syftar är att dölja att de fortfarande är ett parti för kapitalägare och rika samtidigt som de vill framställa politiken som fri från intressemotsättningar. Se Moderaternas handlingsprogram

3. Målar upp motståndaren som den onde i historien.
”Folkhemmet” och socialdemokratisk politik 1930-1970 framställs som ett antihumant statsbyråkratiskt och maktfullkomligt styre, politiskt klåfingrigt och skyldig till barnhemsbarnens lidaden, steriliseringspolitik, feghet under kriget, socialisering av det privata livet och smygkommunism.
Se dagens ledare i SvD

4. Skapar nyspråk.
Gör karikatyrer av motståndarens begrepp och går till angrepp mot dessa. Här går historieförfalsningen ut på att ersätta begrepp som t.ex. jämlikhet med nivellering och solidaritet med tvång.
Se t.ex. SvD:s ledare

lördag 22 oktober 2011

Demokrati uppstår inte automatiskt när diktaturen har fallit

Vi har vant oss vid att betrakta demokratin som ett normaltillstånd som finns där men som kan avbrytas av diktatur. När diktaturen faller tror vi därför att det automatiskt bir demokrati.
Historien visar att det inte är så.
Demokratibygget är ett hårt och tidsödande arbete som aldrig blir färdigt.
Demokratin måste byggas av folket, underifrån, med många byggstenar, bland andra:
Tolerans och respekt för oliktänkande, öppenhet, yttrande-, organisations- och pressfrihet, jämlikhet, gemensamma och rättvisa regler och strukturer som alla respekterar, domstol som står fri från alla maktgrupper, likhet inför lagen, ekonomisk-, kulturell och social frihet för alla, ett system som inte tillåter mutor.

I det vacuum och det kaos som uppstår efter folkliga revolutioner måste en ny maktstruktur erätta den gamla. Det krävs nämligen makt för att skapa förutsättningar för demokrati.
Det krävs makt inte minst för att balansera de olika grupperna och intressena – ekonomiska, kulturella och sociala - som kämpar om makten.

Ser man till historien är det alltid de mest välorganiserade och målmedvetna grupperna som tar makten i en kaotisk situation. I Ryssland 1906-1917 var det boljsevikerna, i Kina 1948 var det Maos bondearmé, i Iran var det mullorna.
Men i de flesta fall har inte demokrati genomförts. Istället har en ny diktatur ersatt den gamla.

Vilka grupper i Tunisien, Libyen, Egypten och övriga länder, där diktaturerna fällts, är mest och bäst organiserade? Vilka intressen företräder de?
Vilka förutsättningar har de att skapa demokrati?
I Tunisien är det val. Det innebär inte att Tunisien är demokratiskt. Det innbär bara att maktkampen pågår.

SvD

SR

SR

DN

onsdag 19 oktober 2011

Med överklassen som mentor

Drottning Silvia har i SvD generöst givit svenska folket goda råd om hur man ska uppfostra sina barn.

I intervjun berättade drottningen att kungen och hon bjöd sina tonårsbarn och deras vänner på ett glas vin till maten under en middag för många år sedan.
Anna Carlstedt, förbundsordförande för IOGT-NTO, reagerade och anser att detta var fel.

SR P1 ringer upp Carl Jan Granqvist, krögare och vinkännare, och frågar vad han anser om saken.

Fint att medierna förmedlar överklassens erfarenheter till oss i populasen. Kanske kan de raska journalisterna också ordna så att kungahuset och Carl-Jan berättar för oss hur man ska få sin lilla lön eller pension att räcka till, hur man löser bostadsfrågan för sina barn, vad man gör när ungarna åker mellan tunnebanevagnarna, när man hotas av vräkning eller vad ungarna ska göra när morsan håller på att supa ihjäl sig.

tisdag 18 oktober 2011

Kan man lita på mediedrev?

De ersättningsregler som Aftonbladet påstod att Juholt brutit mot existerade inte ens . Regeln kom till efter att drevet mot Juholt börjat gå.
Det skriver Bo Malmberg, professor vid Stockholms Universitet, i en debattartikel på Newsmill.

De regler som många hänvisat till är ”Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”.

De reglerna gäller inte för lägenheter i de fall då riksdagsmannen flyttar in hos t.ex. en sambo. Vilket gällde i Juholts fall.

Enligt en helt annan mer informell regelbok, nämligen den som gäller för politkerns uppträdande vid mediedrev, ska politikern gå direkt ut och göra en pudel. Absolut inte blåneka eller ljuga.
Juholt följde regelboken och ”erkände” att han inte kände till reglerna och lovade att betala igen de felaktigt utbetalda pengarna.
Nu kritiserar PR-konsulten Lars Thalén detta och skriver på DN Debatt att pudlandet inte alltid är ett bra sätt, särskilt inte när ingen skuld föreligger.

Nu när det hysteriska mediedrevet lugnat ner sig och ersatts av den bleka eftertanken kanske vi så småningom får veta några sanningar.

Aftonbladet gör en egen genomgång av Juholtsaffären fredagen den 7 oktober – onsdagen den 12 oktober.
Den saknar självkritik och någon pudel för felaktiga uppgifter är inte att vänta.

Förhoppningsvis kommer mediekritiska journalister som på P1:s ”Medierna” fortsätta att granska hela historien.

Kanske kommer någon att undersöka varför drevet gick precis som oppositionen lagt sina skuggbudgetar. Låg någon på bidragsscoopet för att släppa det vid rätt tillfälle?

När dogmerna förblindar

Jag utgår ifrån att Maria Ludvigsson är normalbegåvad, tämligen förnuftig och att hon har några års högskolestudier bakom sig. Som ledarskribent på en av Sveriges största tidningar bör hon också ha en viss insikt i hur samhället fungerar.
Och jag antar att hon inte är dummare än andra ledarskribenter i Sverige.
Därför är det intressant att studera hur nyliberala dogmer ständigt begränsar hennes synfält. I dagens ledare i SvD presenterar hon ännu en enfaldig kria.
Under rubriken ”Med facket för den enskilda individen” kommenterar Ludvigsson boken ”Livslön – välja studier, arbete, familj ” skriven av sex Sacoekonomer (SNS Förlag).

Ludvigsson hyllar akademikerorganisationen Saco för att det är ett fackförbund som verkar för lönespridning och individuella avtal och pekar på vikten av den enskildes val.
Att Ludvigsson för egen del valt att gå direkt från Svenskt Näringsliv till SvD kan kanske förklara att hon inte låtsas om industriarbetarnas och akademikernas helt skilda förutsättningar och villkor i arbetslivet och på arbetsmarknaden.
Svenskt Näringsliv driver just frågan om lönespridning och individuella avtal i årets avtalsrörelse gentemot LO. Avsikten är att försvaga de fackliga organisationerna genom splittring.
Men i arbetslivet och på arbetsmarknaden behandlar arbetsgivarna fortfarande den ickeakademiska arbetskraften som ett kollektiv. Därför måste löntagarna också försvara sig kollektivt.

söndag 16 oktober 2011

Vilken Swartzsyn om EU och EMU!

Richard Swartz ger i några kolumner i DN en märklig 1800-talsmässig beskrivning av Europa efter andra världskriget.
Stormakterna Tyskland och Frankrike är i kamp mot varandra och strävar efter att binda varandra i pakter och avtal för att hindra varandras maktsträvanden.
Det handlar också om de språkliga och kulturella skillnaderna mellan Erupas länder och hur de gör det omöjligt att samarbeta inom EU.
Han bygger sin teori på ett antal påståenden.

I kolumnen ”I väntan på kometen”
inleder Swartz raljerande att ”EMU har skapats mot bättre vetande.”
Regeringar och parlament i de ursprungliga elva medlemsstaterna: Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike, var alltså korkade och visste inte vad de gjorde.
De skulle naturligtvis ha frågat Swartz innan de satte igång.

För att gardera sig mot invändningen att USA:s stater har dollarn gemensamt skriver han att det är skillnad. Swartz, påstår att USAs stater först hade en Union innan de samlades kring Dollarn.
Det är fel. Det var tretton engelska kolonier (som senare blev amerikanska stater) som den 4 juli 1776 skrev under USA:s självständighetsförklaring, utropade den nya staten USA och som instiftade dollarn. Den unionen var lösare än EU.
Swartz påstår att skillnaderna mellan länderna gör Euron omöjlig. Som exempel påstår han att skillnaderna i t.ex. arbetslöshet inte är så stor i USA som i Europa eftersom rörligheten på arbetsmarknaden är störrre i USA än i EU.
Men det är fel. Skillnaderna i arbetslöshet mellan USA:s olika stater är stor. North Dakota har en arbetslöshet som ligger på 3,5 procent medan Nevadas ligger på 13,4 (SvD 8 okt. i år)
Staten Kalifornien, världens sjätte största ekonomi, är konkursmässig på samma sätt som Grekland. Budgetunderskottet var senast 28 miljarder dollar.
New Jersey är rikast. Under räkenskapsåret 2005 gav New Jersey den federala regeringen $ 77 000 000 000, men tog emot bara $ 55 miljarder.
Likheterna med Europa är i det fallet fler än skillnaderna.
Även i länder som Ecuador, El Salvador, Marshallöarna, Mikronesien, Palau, Panama och Östtimor är anslutna till den amerikanska valutan dollarn
Ett annat exempel är Kina. I Kina har man yuanen över hela riket oavsett de enorma skillnaderna i ekonomi mellan olika regioner och stater. Skillnaderna mellan dem är större än de i Europa.
Kina är som bekant världens snabbast ökande ekonomi.

I kolumnen ”Sjunga högt i skogen”
påstår Swartz att Grekland använt EU-bidragen till konumtion. Det är fel. Han har inte sett de enorma infrastrukturprojekt som satsats både i vägar och IT.
Swartz skriver att euron har orsakat kriserna i Portugal och Irland, Han glömmer att t.ex. Island, Storbritannien och USA drabbats av kriser och statsfinansiella problen fast de inte har euron.
Beskrivningen av Greklands ekonomi är i huvudsak riktig.
Grekland har en relativt liten industrisektor och ett småskaligt jordbruk.
De har varven och turismen.
De får inte in tillräckligt med skatter
De har lånat pengar till konsumtion.
Swartz slutsats är att Grekerna får skylla sig själva pch bör sparkas ut ur EU.
Han ser inte EU och EMU som ett solidaritetsprojekt vilket jag gör.

”Under esperantons bedrägliga yta”
Om Euron ska fungera krävs att alla går i samma riktning och i samma takt, säger Swartz .
Den nuvarande processen är en process för att åstadkomma just det. Det är just syftet med EMU. En utjämning.
Det tar tid, det är svårt men alternativet är värre.

Men min viktigaste invändning mot Swartz svartsyn är
att Swartz inte med ett ord nämner om att Europa, med eller utan euro, påverkas av mäktiga ekonomiska makter i omvärlden. Han glömmer att det inte bara finns politiska stormakter utan också ekonomiska globala kapitalintressen som inte sällan är större än enskilda länder. Det är inte bara de enorma multinationella företagen som är större än många länder utan också lika stora finansiella institutioner
Valutaspekulanterna är inga småskitar
Veckans affärer och The Wall Street journal hade den 4 mars 2010 en artikel om hur amerikanska hedgefonder kan ha spekulerat ned euron. Justitiedepartementet i USA inledde en undersökning av fem stora hedgefonder som misstänks ha gått ihop för att driva ned värdet på valutan. Utredningen pågår.
Samtliga är stora ekonomier där Soros Fund är mest känd i Sverige efter George Soros kronspekulationern 1992.
I början av 1990-talet, hade vi en ekonomisk kris i Sverige och kronan började attackeras av valutaspekulanter särskilt av Soros. Riksbanken sökte i panik försvara kronan genom att höja räntan upp till 500 procent. Attacken mot kronan förvärrade krisen.
Den typ av kris som drabbade Sverige, med attacker mot valutor, drabbade också Finland och Storbritannien på hösten 1992 och de flera europeiska länder sommaren 1993, Mexiko 1995, Asien 1997, Ryssland 1998, Brasilien 1999 och Turkiet 2001.
Under en enda vecka 1992 som kulminerade i den "svarta onsdagen", tjänade Soros Quantum Fonder 1 800 000 000 $ genom att sälja ut brittiska pund och köpa tyska mark. Denna transaktion gav Soros namnet "Mannen som krossade Bank of England" .
Världsexportens värde låg för fem år sedan på 4,8 biljoner dollar medan värdet av valutahandeln var uppe i 325,0 biljoner dollar.
Det var bl.a. med dessa erfarenheter, att spekulanterna kunde spela ut olika valutor mot varandra, som EMU bildades 1999.
EMU har en hel mängd brister och nackdelar men jag anser att den monetära unionen ändå är nödvändig som en politisk motvikt mot det globala finans- och valutakapitalet.

Vad är alternativet?

lördag 15 oktober 2011

Vad menar du med politisk kompetens?

Ropen på politisk kompetens skallar. Få vet vad som därmed menas.
Låt oss därför, tillsammans, försöka formulera några kriterier för ”politisk kompetens”.
Vi förutsätter att politikern har en någotsånär helgjuten uppfattning om samhället och om målet med den egna verksamheten, samt om de egna väljarnas situation och behov.
Att vara en kompetent politiker innebär:

Att ha en linje men, om det blir nödvändigt, för tillfället kunna avvika från linjen för att vinna framgång på lång sikt.
Att kunna avgöra när det blir nödvändigt att avvika från linjen.
Att kunna förhandla och kompromissa utan att förlora den uppdragna linjen eller kärnan i sin ståndpunkt.
Att kunna avgöra vad som är kärnan i den egna ståndpunkten.
Att samla en grupp pålitliga och kompetenta människor omkring sig.
Att ha en långsiktig strategi och ett långsiktigt mål men kunna acceptera att ägna mycket tid till att arbeta för delmål .
Att kunna ta ett steg bakåt för att kunna ta två steg framåt.
Att kunna skilja på det viktiga från det oviktiga.
Att kunna skilja på vän och fiende. Alla med samma uppfattning är inte vänner. Alla som är besvärliga är inte fiender.
Att kunna etablera oheliga allianser utan att förlora målet och initiativet.
Att både ha en helhetssyn och sinne för detaljer.
Att inte i onödan reta andra människor vare sig det är vänner eller fiender.
Att inte vara för ”snäll” utan vara tydlig om mål eller delmål och ge intryck av fasthet.
Att inte vara för snabb och spontan i sina beslut utan kunna väga fördelar och nackdelar mot varandra före beslut.
Att inte vara för långsam utan fatta beslut i tid. ”Smida medan järnet är varmt”.
Att lyssna till omgivningen utan att slaviskt följa omgivningens råd.
Att tåla vilket skit som helst utan att knäckas.
Att snabbt hitta det väsentliga i tiotusentals sidor protokoll, promemorior, rapporter, utredningar m.m..
Att ha humor och en smula självdistans.
Att sätta sig in i alla regelverk som styr den egna verksamheten och respektera dem.
Att vara ett dygdemönster för sina väljare.
Att veta det mesta inom åtminstone sju sakområden.
Att veta allt inom åtminstone tre sakområden.
Att vara bäst inom ett sakområde.

Du har säkert fler krav att formulera, eller så vill du formulera om dem och kanske är det några krav du vill stryka.
Använd kommentarsfunktionen här nedan!

DN Nyheter

DN

Eskilstuna-Kuriren

AB Ledare

Expressen Ledare

SvD Brännpunkt

SvD Kolumn

torsdag 13 oktober 2011

Det goda föredömets betydelse

Inom socialdemokratin finns det en stor grupp medlemmar och sympatisörer som inte gör så mycket väsen av sig men som är utomordemtligt viktiga för partiet och den allmänna synen på socialdemokratin.

Jag talar om den grupp som inte är direkt partipolitiskt verksam men som sympatiserar med socialdemokraterna och talar väl om partiets politik, och som genom sitt goda föredöme på jobbet, i föreningslivet, på orten och i bekantskapskretsen skapar respekt för sin person och sina gärningar i vardagen. Det är uppskattade idrottsledare, fackliga representanter, grannar, småföretagare och annat dugligt folk i bostadsrättsföreningar, byalag, villaföreningar o.s.v.
Genom att omgivningen vet att de är sossar skapar de en repsekt även för socialdemokratin.

De är helt enkelt goda föredömen och representanter för partiet.
De syns inte på partimötena, de stoltserar inte med partirosen på kavajslaget eller ens deltar på 1:a-majmötena men skapar ändå respekt för partiet genom sitt vardagliga föredöme.
Den gruppen lever oftast nära de människor som inte är sossar eller folk som inte sympatiserar med partiet. De goda föredömena rör sig med andra ord bland de människor som partistrateger kallar för marginalväljare.

I sin omgivning får de därför ofta höra uttryck för politkserförakt, främlingsfientlighet, sossehat och felaktiga uppfattningar om vad socialdemokratin står för.
Utan åthävor kan de i dessa vardagsmiljöer lägga saker till rätta och skapa grunden för förståelse för socialdemokratin.

De senaste veckornas händelser har inte förstört den personliga respekt som representanterna åtnjuter i sin omgivning. Men omgivningen får svårare att koppla samman deras goda gärningar med ett parti som enligt medierna sviker, fuskar och utnyttjar samhälletsresurser för egen vinning.
Och kanske blir också därigenom vardagsrepresentanterna allt färre.
När grunden eroderar rasar hela byggnaden.

DN

DN2

GP

AB Ledare

onsdag 12 oktober 2011

Även om Juholt inte ljuger…

Det är omöjligt att med ofta motstridiga mediauppgifter avgöra om Juholt har bidragsfuskat med med eller utan uppsåt. Om han gjort fel på grund av slarv eller av uppsåt är naturligtvis ganska avgörande för hur han ska bedömmas.

Jag utgår från att han inte medvetet har fuskat .
Det finns en del förklarande och förmildrande omständigheter till att Juholt”bara” har slarvat.
Sedan han valts till partiledare måste hans tillvaro ha varit rätt omtumlande och kaoitisk. Att hålla koll på alla detaljer i vardagen kan då vara svårt.
Jag har full förståelse för att han i den torbulenta tillvaron kunnat slarva med ett och annat.
Och du ,som påstår att du i liknande situation aldrig skulle kunnat slarva på samma sätt, har dålig självkännedom, saknar empatisk förmåga, ljuger eller är övermänniska.

Men nu är Juholt inte bara ”vanlig människa” utan även partiledare för ett parti som redan tidigare ligger risigt till. Väljarna och främst de presumtiva väljarnas misstro till partiet ökar.
Juholts försäkran att han inte fuskat med avsikt och att han betalat tillbaka pengarna hjälper föga. Mot sig har han de samlade medierna, motståndarna i andra partier och de inom socialdemokratin.
Allt medan socialdemokratin brottas med bilden av ett parti som inte är så noga med skattebetalarnas pengar. De politiska motståndarna har ju lyckats framställa socialdemokrati n som partiet som pytsar ut bidrag till höger och vänster. Juholthistorien etsar fast bilden av ett ekonomiskt oansvarigt parti.
Det är f.ö. en fråga som partiet grundligt måste ta itu med (Se min blogg Morgon- och aftonbön för partiledningen)
Det är ju inte bara Juholts bidragsmiss utan också beslutet att inte delta i TV 4:as partiledardebatt (se min blogg ”Barnsligt och osmart att hoppa av partiledardebatt”)och den urusla samordningen i samband med skuggbudgeten som naturligtvis utnyttjats av motståndarna.

Kanske måste partiet coola ner sig och mer metodiskt och på lång sikt bygga upp ett funktionsdugligt socialdemokratiskt parti.
(Se min blogg ”Socialdemokratins förnyelse måste få ta tid”)


DN

DN

DN Debatt

GP

AB Ledare

AB

SvD Ledare

måndag 10 oktober 2011

Om Juholt ljuger…

Socialdemokraternas 37:e ordinarie kongress ska hållas den 3-7 april 2013.
Där ska partiledning utses och socialdemokratisk politik slås fast.

Riksdagsval hålls knappt ett och ett halvt år senare, den 14 september 2014.

Om Juholt ljuger om att han inte kände till reglerna som han brutit mot, och om det skulle bevisas att han redan 2009 fått påstötning om de felaktiga bidragen, bör han och partiapparaten snabbt ompröva Juholts ledarskap.

Dels är det alltför många väljare med låga inkomster och som inte fuskar med bidragen som tappat förtroendet för Juholt och socialdemokratin.
De har då skäl att misstänka att Juholt har skott sig på skattebatalarnas och väljarnas pengar. De väljarna kommer att vara svåra att få tillbaka.

Dels kommer motståndare i alla läger, under hela valrörelsen, att kunna utnyttja ”affären” för sina egna syften och för att blockera diskussion i sakfrågor.

Det är bättre att ta det stora jobbet med att skapa ett enigt parti och skaka fram en ny ledning än att dras med en partiledare som visat sig ljuga.

Kanske går skadan inte att reparera till valet 2014, men börja då redan nu ett tålmodigt och metodiskt arbete med att upprätta förtroende för socialdemokratin inför valet därpå.
Att harva vidare i misstroendeträsket leder bara djupare ner i geggan.

DN

Expressen ledare

Sydsvenskan

SvD nyheter

Expressen ledare2
11 oktober
DN Nyheter
DN Nyheter 2
SvD Brännpunkt
AB Ledare

lördag 8 oktober 2011

Morgon- och aftonbön för partiledningen

Jag har ingen statistik att stödja mitt påstående med, men min känsla är att en stor del av de ledande politkerna inom socialdemokratin (och även andra partier) avlönats av skattebetalarnas pengar eller av medlemsavgifter.
Kanske har politkern gått direkt från skolan till anställningar inom stat och kommun, eller direkt från en kortare anställning till jobbet som ombudsmän och därefter till politiken.
Det är inget fel på det.

Men förmodligen tänker de sällan på att varje krona de tjänar, först har tjänats in av skattebetalare och /eller av medlemmarna.
Varken skattepengar eller medlemsavgifter kommer från himlen. Riksdagsmännens löner regnar inte ner från statsbudgeten eller kommer ur sedelpressar från statens tryckeri.
De kommer nerifrån väljarna. Och bakom varje krona ligger arbete som är välfärdens grund.

Få i pertiledningen har personliga erfarenheter av ackordsarbete inom den privata sektorn där varje intjänad krona måste motsvara en kvantitet arbete och en viss arbetstid. Få i ledningen har haft egna företag där varje intjänad krona betyder ansvarstagande, hårt arbete, kompetens och osäkra arbetsförhållanden, ofta sämre än löntagarnas.

Därför känns varje ”affär”, som t.ex. Juholts hyresmiss, som ett knivsstick i den socialdemokratiska redan ärrade själen.
Trots alla pudlar är det svårt att befria sig från misstanken att Juholts syn på bostadsersättningarna är nonchalant. Om inte medvetet fusk så slarvigt och nonchalant.

Därför, kära partiledning, börja och sluta varje dag med att tänka på vilka som avlönar er och varför!

DN Nyheter

Expressen ledare


DN Politik

DN Ledare

Aftonbladet ledare


AB Nyheter 1

AB Nyheter 2


AB Ledare 2

Var finns vänsteralternativen till EU och EMU?

Jonas Sjöstedt svarar i senaster numret av LO-tidningen (nr 32, ”Välfärden massakreras i eurokrisen”) på Bror Perjus artikel i förra numret av LO Tidningen (nr 31 ”Att avveckla euron gör fattiga ännu fattigare”).

Det är, enlig Sjöstedts argumentation, inte krisen i det kapitalistiska systemet som är orsaken till det ekonomiska eländet. Det är EU och EMU som är orsaken.
Politik och demokrati innebär att man söker politiska lösningar på ekonomiska-, sociala och kulturella problem och motsättningar.
Problemet är att den globala finans- och kapitalmarknaden har deformerats och inte längre förmår att förse produktionen och arbete med produktivt kapital.
Den kapitalistiska världsordningen kan inte lösa problemet eftersom den är orsaken till det.
Det innebär att överstatliga politiska demokratiska organ måste bildas.
EU och EMU är långt ifrån fullkomliga och är sannerligen inte den slutliga lösningen, men kan vara ett litet steg på vägen.

EU är ett högerprojekt, säger Sjöstedt. Det har han rätt i. Även den svenska politiska makten och nationalstaten var ett högerprojekt.
Men vad hade hänt om den svenska arbetarrörelsen avvisat den bristfälliga demokratin i stället för att verka för att utveckla den?
Och om EU och EMU är ett högerprojekt var finns vänsteralternativet? I förhållande till EU och EMU är den europeiska vänstern splittrad.

”Det är onaturligt att ha en valutaunion i länder med helt olika ekonomiska förutsättningar”, skriver Sjöstedt. Det har i varje fall inte hindrat Amerikas Förenta Stater att införa dollarn eller Kina, att trots enorma olikheter inom staten, använda sig av CNY.
Men Sjöstedt verkar inte tro på sin egen retorik eftersom han hedersamt nog arbetar för att förändra EU och EMU.
Han kräver en strikt reglering av finanskapitalet med högre kapitaltäckningskrav, förbud mot vissa former av spekulation, skatt på finansielle transaktioner och att bankernas verksamhet ska skiljas från finansiell spekulation.
Om han menar att Sverige ensamt ska införa detta är han dum, vilket jag inte tror att han är. Säkert inser även Sjöstedt att sådana åtgärder måste ske internationellt för att ha någon effekt.
Men hur detta ska ske utan överstatliga ekonomiskt politiska institutioner begriper inte jag.

Hur ser alltså vänsterprojektet ut som ska ersätta EU och EMU?


Jag hittar ingen länk till Jonas Sjöstedts artikel på LO-tidningens webbsida så jag hänvisar till Jonas Sjöstedts blogg