Båtflyktingarna i Medelhavet

Migrationer har alltid funnits i mänsklighetens historia alltsedan urmänniskans vandring från Afrika, 

Koloniseringar under antiken, judarnas diaspora, folkvandringar under 500-1000-talen, den europeiska kolonisationen av Amerika och Australien under 1600-1900-talen och flyktingströmmarna under de två världskrigen för att nämna några exempel.

Exempel på stora tvångsförflyttningar är flyttningarna av greker från Turkiet på 1920-talet och svarta slavar under 1600-1800 talen. Tvångsförflyttningar sker än i dag, världen över.

Fattigdom, nöd, krig och terror har i alla tider tvingat människor på flykt.

I dag flyr sammanlagt nära 9 miljoner människor från Afghanistan, Syrien, Somalia, Sudan, Kongo, Burma, Irak, Colombia, Vietnam och Eritrea.

De länder som tagit emot flest flyktingar per invånare är Libanon, Jordanien, Tchad, Mauretanien, Malta, Djibuti, Sydsudan, Montenegro, Liberia och Kenya. Således i ”närområden”.

Bara i  Libanon finns en miljon syriska flyktingar, därutöver finns hundratusentals palestinska flyktingar i läger i landet.

Sammanlagt befinner sig över 50 miljoner människor på flykt i världen.

Bakom den enorma siffran finns lika många enskilda människoöden: Mödrar som tvingats se sina barn mördas eller våldtas, familjer som splittrats, människor som utan anledning fängslats och torterats, barn som mist sina föräldrar, människor som fråntagits allt.

I dag kommer stora flyktingströmmar till Europa över Medelhavet från Libyen.
Förra året kom cirka 170 000 migranter till Italien. 3 419 människor beräknas ha drunknat på vägen.
En båt med upp till 900 flyktingar från Libyen har kapsejsat utanför Lampedusa i Medelhavet. Endast 28 personer har kunnat räddas hittills.

Vad skulle EU och övriga världssamfund ha gjort om det varit svenska eller engelska turister och inte flyktingar som drunknat?

Flyktingarna kommer från flera länder i Afrika och mellanöstern. De kommer från och via Libyen som i dag är laglöst land sedan diktatorn Khadaffi med västerlandets stöd störtades.
Då, när vårt land skickade JAS Gripen till Libyen, satsade Sverige 200 miljoner kronor för att bli av med diktatorn. Nato satsade 15 miljarder dollar för att störta hans regim.

Vilka resurser kommer EU att satsa i morgon torsdag då regeringscheferna i EU:s 28 medlemsländer möts för att söka en lösning på krisläget i Medelhavet?

SvD om flyktingar i världen 

SvD  om flyktingkatastrofen i Medelhavet 

Sveriges militära insats i Libyen
Expressen 
AB 

U-länder tar emot flest flyktingar, SvD

UNHCR i Sverige 

FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, 

Migrationsinfo 

Migrationsverket 

Professor Rosling förklarar varför flyktingarna tvingas anlita människosmugglare

Provokation som leder till mord är en demokratisk rättighet

Det finns extrema intressen inom kristenheten och judendomen som vill provocera lika extrema muslimer i syfte att destabilisera Mellanöstern.

Nu senast har den israelisk-amerikanska byggmästaren Sam Bacile tillsammans med den amerikanska avgrundshögerns lyckats att reta Libyer och Egyptier.

Sam Bacile har producerat en video som han har lagt upp på YouTube.  Filmen framställer Mohammed som en vidrig och liderlig typ.

I en intervju har Sam Bacile, sagt att han samlat in $ 5.000.000 från judiska donatorer för att på film kunna visa upp sin syn på islam som en förhatlig religion. "Islam är en cancer", sade han i en telefonintervju. "Filmen är en politisk film. Det är inte en religiös film."

Politikerna i den demokratiska västvärlden kan inte hindra extremister som Sam Baciles att provocera fram våldshandlingar i länder som saknar demokratisk tradition. De extrema islamisterna uppfattar en film av det här slaget som en attack från väst eller från Israel, inte som ett inlägg från en enskild person.

Det hela blir en kollision mellan den sekulära demokratiska individualismen och den religiösa auktoritära kollektivismen.

I det här fallet fick provokationen till följd att muslimska extremister mördade amerikanska ambassadtjänstemän i Libyen.

Paradoxalt och smärtsamt nog är enskilda människors provokationer, som i förlängningen leder till mord, en demokratisk rättighet.

 DN

SR P1

DN

SvD
AB
AB

SvD
SvD Under strecket

Demokrati uppstår inte automatiskt när diktaturen har fallit

Vi har vant oss vid att betrakta demokratin som ett normaltillstånd som finns där men som kan avbrytas av diktatur. När diktaturen faller tror vi därför att det automatiskt bir demokrati.
Historien visar att det inte är så.
Demokratibygget är ett hårt och tidsödande arbete som aldrig blir färdigt.
Demokratin måste byggas av folket, underifrån, med många byggstenar, bland andra:
Tolerans och respekt för oliktänkande, öppenhet, yttrande-, organisations- och pressfrihet, jämlikhet, gemensamma och rättvisa regler och strukturer som alla respekterar, domstol som står fri från alla maktgrupper, likhet inför lagen, ekonomisk-, kulturell och social frihet för alla, ett system som inte tillåter mutor.

I det vacuum och det kaos som uppstår efter folkliga revolutioner måste en ny maktstruktur erätta den gamla. Det krävs nämligen makt för att skapa förutsättningar för demokrati.
Det krävs makt inte minst för att balansera de olika grupperna och intressena – ekonomiska, kulturella och sociala - som kämpar om makten.

Ser man till historien är det alltid de mest välorganiserade och målmedvetna grupperna som tar makten i en kaotisk situation. I Ryssland 1906-1917 var det boljsevikerna, i Kina 1948 var det Maos bondearmé, i Iran var det mullorna.
Men i de flesta fall har inte demokrati genomförts. Istället har en ny diktatur ersatt den gamla.

Vilka grupper i Tunisien, Libyen, Egypten och övriga länder, där diktaturerna fällts, är mest och bäst organiserade? Vilka intressen företräder de?
Vilka förutsättningar har de att skapa demokrati?
I Tunisien är det val. Det innebär inte att Tunisien är demokratiskt. Det innbär bara att maktkampen pågår.

SvD

SR

SR

DN