Arbetsgivare eller arbetsköpare

I början av 1970-talet var jag redaktör för fackföreningen Byggettans tidskrift, ”Stockholms Byggarbetare”. Jag var dessutom tidskriftens ansvarige utgivare.

I nummer 7, 1974 av tidskriften, hade jag samlat material till ett temanummer om löntagarinflytande på arbetsplatsen. Jag redogjorde för avtalet om anställningstrygghet, om AP-fonderna, styrelserepresentation för anställda m.m.
I en artikel ”Sådan är kapitalismen” pekade jag på kapitalets makt, citerade Byggnadsarbetareförbundets stadgar som i sin första paragraf sade att förbundet skulle ”medverka till en samhällsutveckling grundat på politisk, social och ekonomisk demokrati, att verka för ett utvidgat inflytande inom industrin samt att stödja kravet på produktionens socialisering”. Jag citerade socialdemokraternas grundsatser som sa att socialdemokratin ville omdana samhället så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, jag citerade den statliga utredning som kommit fram till att man borde inskränka paragraf 32 i SAF:s stadgar som säger att arbetsgivarna har full rätt att ensamt leda och fördela arbetet. Jag redovisade lagen som gav skyddsombuden ökad makt och den nya lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt om lagen som gav löntagare rätt att ta ledigt för studier.

Men det värsta var att jag, i samma nummer, skrev en liten betraktelse i vilken jag deklarerade att jag, i- och med detta nummer av tidskriften - skulle införa ett nytt språkbruk. Jag deklarerade att jag i fortsättningen skulle använda ordet ”arbetsköpare” i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetare” i stället för ”löntagare”.
Jag ansåg nämligen, i min dumhet, att språket har makt över tanken och att ordet arbetsköpare bättre speglar den verklighet som innebär att kapitalet köper arbetskraften. Visserligen är det saligare att giva än att taga, skrev jag, men arbetsköparen giver inte arbetskraft, han köper den, och arbetaren tager inte arbete, han säljer sin arbetskraft.

Som om detta inte var nog redovisade jag två verkliga fall där arbetsköpare snuvat sina arbetare på ersättning för deras arbetskraft. Dels var det två timmermän som inte fått lön på två veckor trots att de arbetat för veckolön. När arbetsgivaren kom till bygget efter fjorton dagar sa han: – Tyvärr grabbar, jag har inga pengar åt er idag heller – men jag kan sjunga och steppa för er!
Den andra artikeln hade rubriken ”Sparken i stället för lön”. Den handlade om två rörarbetare som arbetade med att dra tryckluftsledningar hos Saab-Scania i Solna för sin arbetsköpares räkning. Då de skulle hämta lönen på dennes kontor gav han dem sparken och ringde på polisen och påstod att de bägge arbetarna försökt göra intrång.

Arbetsgivaren stämde mig och ”Stockholms Byggarbetare”.

I artikeln hade jag varken nämnt företagets eller arbetsgivarens namn och tingsrätten friade därför tidskriften. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)

I det sammanhanget fick jag propåer från min arbetsgivare, Byggettans styrelse, för att jag med mina skriverier medverkat till att försämra förhandlingsklimatet med motparten på arbetsmarknaden, Stockholms Byggmästareförening.
Styrelsen ansåg att jag försvårat fackets förhandlare möjligheter att komma överens med motparten. Styrelsen för Byggettan ansåg därför att jag borde avgå och jag fick mer eller mindre sparken.

Efter detta har jag blivit litet klokare och insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

Men fortfarande anser jag att jag har rätt i den semantiska frågan.

Wikipedia om arbetsgivare

Det går inte att lagstifta mot fel åsikter

På Aftonbladet Debatt i dag vill 73 välmenande debattörer förbjuda ”rasism”.

De anser att vi bör lära av historien och stoppa odemokratiska organisationer i tid, innan det är för sent.

När det gäller historiens lärdomar: Haltar inte jämförelsen mellan den tyska nazismens rasläror i början och mitten av 1900-talet och dagens främlingsfientlighet?
När den nazistiska rasismen och judeförföljelserna började, och ledde till att miljoner människor utrotades i Europa, rådde redan ett mycket gammalt och allmänt spritt judehat i samhället. Nazisterna skapade inte rasismen men utnyttjade politiskt den rasism som redan fanns. Rasbiologin var dessutom, i de flesta länder, ett ganska accepterat vetenskapligt forskningsfält. Svenska sällskapet för rashygien i Uppsala stiftades till exempel år 1909.

I dag är judehatet koncentrerat till små extrema bakåtsträvande grupper. Rasläran finns inte längre som vetenskap utan betraktas som ett vetenskapligt misstag på historiens skräphög.

I dag är det knappast någon vettig människa som hävdar att det finns mänskliga raser. Man kan inte lagstifta bort tokiga idéer. Sådana kan möjligen bara motverkas med vettiga argument.

Om de välmenande undertecknarna med ”rasism” menar främlingsfientlighet är frågan om det är möjligt att lagstifta bort den. Det verkar svårt rent definitionsmässigt.
En del människor i vårt land propagerar ju för att vi måste försvara oss mot rysk aggression och att vi därför måste gå med i försvarsorganisationer som riktar sina vapen mot Ryssland. Man skulle kunna hävda att det är ett uttryck för främlingsfientlighet.
Om Ryssland verkligen skulle anfalla Sverige, och alltså uppträda som vår fiende, skulle ju varenda svensk bli främlingsfientlig d.v.s. fientlig gentemot ryssar.

Nazisterna vill, om de kommer till makten, inskränka yttrandefriheten.
Det gör dem till motståndare till demokratin.
Om demokratin vill förbjuda nazisternas rätt att yttra sig har demokratin då anammat nazisternas ideologi eller tagit avstånd från den?
Är det inte som att ge en unge stryk för att lära ungen att inte slåss?

Se min blogg ”Begränsa inte yttrandefriheten” 

Yttrandefrihetsgrundlag
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform 

Begränsa inte yttrandefriheten

Jag minns hur vi, en gång på sextiotalet, i en facklig studiecirkel diskuterade yttrandefrihet.

Vi kom till det då mycket teoretiska resonemanget om huruvida antidemokratiska uppfattningar skulle kunna tolereras i en demokrati. Då handlade det mest om kommunismen.
I cirkeln rådde delade meningar om det.

Min egen ståndpunkt var att även uppfattningar från sådana som ville avskaffa demokratin paradoxalt nog måste tillåtas.
Ingen av oss i cirkeln kunde ana att frågan skulle bli ett verkligt problem.

Jag har trots allt inte ändrat uppfattning i den frågan sen dess.
Yttrande- och åsiktsfriheten måste vara total i en demokrati annars är det ingen demokrati.

Varje organisation som inte bryter mot lagen måste tolereras. Om den demokratiskt valda lagstiftande församlingen, riksdagen, stiftar lagar som begränsar yttrandefriheten har den fattat ett odemokratiskt beslut eller åtminstone tagit ett första steg mot ett odemokratiskt samhälle.

Om nazisterna vill framträda i Almedalen, och därvid följer lagen, ska de inte bekämpas med odemokratiska åtgärder, utan med argument. Det stärker demokratin.
Åsiktsförbud undergräver den.

Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) 

Regeringsformen 2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter Opinionsfriheter 

Sydsvenskan ”Sjöstedt vill stoppa nazisterna” 

SR ”Niklas Nordström (S) om nazister i Almedalen: Fel att gedem tillstånd” 

Helagotland ” Löfven kritisk till regionens nazistbeslut” 

AB Nyheter 

SvD Ledare 30 juni 
AB Debatt "Förbjud nazistgrupper"

Tre åsiktsförföljda redaktörer

Johan Hakelius anser i en krönika i Expressen att Ivar Arpi är närmast förföljd i den trånga svenska åsiktskorridoren.

Hakelius påpekar att han minsann själv varit drabbad liksom hans hustru Susanna Popova.

”Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman. Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.”

Oj, oj, oj stackars Arpi och Hakelius!
De får inte säga sin mening utan att deras åsikter blir ifrågasatta.

Arpi har ju bara SvD:s ledarsida. Hakelius skriver i Expressen samt andra tidningar och tidskrifter som till exempel Axess magasin och Affärsvärlden. Och så är han redaktör för Fokus.
Arpi har tidigare varit ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån. Han har även arbetat som redaktör på Axess magasin och som redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Och så klagar de över att inte få säga sin mening utan mothugg. De finner den s.k. åsiktskorridoren för trång.

Vad ska vi då säga som aldrig blir publicerade i något av nämnda medier?
De får väl göra som vi. Börja blogga.

Mats Edman, Dagens Samhälles förre redaktör, ryckte ut och delade Hakelius krönika på Facebook och fick en massa devota gillare.

Det är rörande.

Bara de med rätt idéer får yttra sig på Bokmässan

Årets Bokmässa handlar om yttrandefrihet.
Därför får tidskriften Ny Tider inte vara med eftersom tidskriften har fel idéer. Bara de som har rätt idéer ska få yttra sig.

Först hade Nya Tider fått besked om att de hade en plats på Bokmässan men sedan flera utställare hotat med att dra sig ur i fall att Nya Tider gavs plats på mässan ändrade sig mässledningen.
Bokmässan är ett privat geschäft så ledningen har rätt att anta och utesluta vilka som ska få ställa ut.
Det är bara det att årets tema är just Yttrandefrihet
Jag har själv inte läst Nya Tider men litar på Expos med fleras beskrivningar om att Nya Tider är nynazistisk. Delar alltså inte Nya Tiders åsikter utan anser att de är åt helvete.
Ändå anser jag att Nya Tider ska få yttra sig under Bokmässans tema ”Yttrandefrihet”.
En sådan frihet måste nämligen tillåta även fel åsikter att komma till tals.
De som vill bekämpa totalitära åsikter med att utestänga dem från debatten tror inte på yttrandefriheten. Åsiktsmobben ger därmed de totalitära åsikterna ett argument.

Att i ett sammahang där yttrandefriheten ska debatteras utesluta vissa deltagare för att de har fel idéer är faktiskt i första hand korkat och i andra hand tragikomiskt.

Möjligen kan man trösta sig med att hotet mot yttrandefriheten fått en konkret illustration.

AB 

Se min blogg från igår

Yttrandefriheten ska inte inskränkas

Vid höstens bokmässa i Göteborg kommer den högerextrema tidningen ”Nya Tider”, med kopplingar till Svenska motståndsrörelsen, att ha en monter. Det meddelar SvenskBokhandel.

Temat för årets bokmässa är Yttrandefrihet.

 

Flera inlägg på s.k. sociala medier kräver att, på grund av Nya Tiders nazistiska inriktning, Bokmässan ska förbjuda Nya Tider att delta.

Nazism är en totalitär ideologi som alltid har inneburit att yttrandefriheten inskränkts och begränsats. Det gäller för övrigt alla totalitära diktaturer – såväl bolsjevikiska, fascistiska som andra.

Frågan är om antidemokratiska yttringar ska förbjudas även i demokratier som Sveriges.
Innebär inte en inskränkning i yttrandefriheten att man ger diktaturen rätt i att förbjuda åsiktsyttringar? Är inte ett sådant förbud ett första steg mot censur?
Måste inte alla medborgare i en demokrati ha möjlighet att yttra sig så länge som yttrandet inte strider mot annan lag – t.ex. förtal eller uppmaning till brott?

Vem eller vilka ska för övrigt avgöra vad som får yttras? Staten, myndigheter, regeringen, riksdagen, partiet, motståndare, folkdomstolar, censuren?

Nya Tider må plädera för uppfattningar som är emot yttrandefrihet men det är kontraproduktivt att bemöta deras argument med just inskränkningar i yttrandefriheten. Det skulle ju ge dem rätt i att yttrandefriheten ska kunna inskränkas.

Det finns tillräckligt med goda argument för yttrandefriheten för att ta en diskussion mot dess motståndare. Vilka motståndarna än är.

DN

Wikipedia om yttrandefrihetsgrundlagen 

Wikipedia om Svenska motståndsrörelsen

Je Suis Margot!

För inte så länge sedan var vi alla Charlie i kampen för yttrandefriheten.

Vi hyllar tecknares rätt att rita Muhammed som hund även om vi därigenom kränker fromma muhammedaners inre trosfrid.

Men då Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, kallar Saudiarabien vid dess rätta namn, en diktatur som tillämpar medeltida straffmetoder mot dem som kräver sin yttrandefrihet, förvandlas moderata politiker till diktaturkramare.

Moderaterna har därmed avslöjat att de inte är liberaler av den modell som stod upp mot Hitlerdiktaturen under andra världskriget utan av samma sort som högerns dåtida tyskvänner.

Tyskvännerna hänvisade då till det tunga argumentet att det gällde att inte oroa Tyskland som var vår största och viktigaste handelspartner .

Samma argument som dagens höger använder i dag om Saudiarabien som dock bara kommer på 18:e plats.

Vart tog kampen för yttranderätten vägen?

”Mänskliga rättigheter måste väga tyngre…” DN Debatt

Anna Kinberg Batra (M) och Karin ­Enström(M). i dagens SvD 

Sveriges Utrikeshandel 

DN Ledare
EskilstunaKuriren ledare
EskisltunaKurirens ledarskribent Alex Voronov visar i sin ledare den 25 mars att han är oberoende av moderaternas politiska drev mot Wallström
Debattinlägg på Dagens Industri

Alla ska känna trygghet i Sverige

”Sverige ska vara tryggt för judar!” är rubriken över Expressens ledare idag.

Självklart! Judar är inget undantag. Alla ska känna sig trygga i vårt land.

Men ska inte vårt land vara tryggt även för troende muslimer?

Kan de känna trygghet då deras tro grovt kränks genom fula teckningar av profeten Muhammed. Enligt muslimsk tro får profeten inte avbildas därför anser muslimerna att teckningarna är kränkande.

I yttrandefrihetens namn anses det dock vara beundransvärt att reta troende muslimer.
Vad vinner man med det?  Med de kränkande teckningarna ökar man motsättningarna mellan olika trossamfund. Terrorister har därmed ansett sig få anledning att mörda hela redaktioner.
Ett tjugotal moskéer i vårt land har saboterats av islamofober. 

Att klumpa ihop alla muslimer med terrorister är inte bättre än att klumpa ihop alla judar med terroriststaten Israel.

Det senare är dock svårt att undvika eftersom Israel säger sig vara en judisk stat och dess premiärminister Benjamin Netanyahu uppmanar judar som ikänner sig otrygga i vårt land att flytta till Israel. Angrepp på Israel brukar också ofta resultera i anklagelser för antisemitism.

Och på vilket sätt har Lars Wilks´ teckningar ökat eller förvarat yttrandefriheten?
Yttrandefriheten har istället begränsats genom att terroristbekämpning har lett till ökad kontroll av samhällsmedborgarna.

AB

Rapport inför FN om svensk rasdiskriminering 2013  

SR P1 ” Kritikstorm efter antisemitisk fråga”
Thedor Kallifatides

Tryckfrihetens motsägelser och glidande gränser

Jag har problem med satirteckningarna av profeten Muhammed och tryckfriheten.

Å ena sidan anser jag att tryckfriheten måste vara total så länge den håller sig inom lagens gränser.

Å andra sidan anser jag inte att varje frihet måste tillämpas till sin yttersta konsekvens utan hänsyn till vilka följder min frihet har för andra. Alla friheter bör vara förenade med skyldigheter och hänsynstagande gentemot andras. Hänsyn och tolerans kräver aktning och förståelse för andra.
Är det till exempel självcensur om jag inte talar om för en medmänniska att jag tycker att hen är en djävla sopa som snabbast möjligt borde lämna detta jordelivet?
Risken är ju att jag får en smäll på käften om jag uttrycker mig så.
Hövlighet är en tillgång i relationer mellan människor.

Å tredje sidan är min mening att makten alltid ska kunna utmanas och ifrågasättas.
Men är det så att det är makten som utmanas när Muhammed skymfas?
Slår satiren inte mest mot fromma fredliga troende muhammedaner som saknar varje uns av världslig makt?
Respekt mot andras människors religionsutövning innebär även respekt för deras tro. Även om man inte delar den.
Att reta upp troende verkar inte vara någon konst.

Å fjärde sidan, dessa religiösa fundamentalister, som verkligen har makt, som har som mål att avskaffa tryckfriheten, som inte tolererar andra sanningar sina egna, som är beredda att slå ihjäl folk för att de har en annan tro.
Vilka intryck tar de av satirteckningar?
Ger inte satirteckningarna dessa religiösa makthavare bara möjlighet att hetsa sina trosfränder mot yttrandefriheten.

Kamp för yttrandefrihet måste föras mot makthavare som försöker inskränka den, inte mot religiösa lättretade minoriteter.

Kampen för tryckfrihet bör helst föras i religiösa diktaturer för att klassas som kamp för yttrandefrihet. Och jag är tveksam om den kampen ska föras på det sätt som den görs hos oss i demokratierna.
Bombardemanget träffar bara oskyldiga civila men lämnar makthavarna oskadda.

Yttrandefriheten är en frihet i ett öppet demokratiskt samhälle och en del av detta, ett verktyg för att utveckla den redan existerande demokratin.
Demokratin måste först förankras i samhället för att tryckfriheten ska bli ett sådant viktigt verktyg.

Medievärlden 

DN Ledare 

SvD Ledare 

AB Ledare 

Göran Rosenberg i Expressen

När statscheferna stod upp för yttrandefriheten

Den 11 januari samlades världens ledare i Paris för att marschera mot terrorn och för tryckfriheten efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion den 7 januari då sjutton personer miste livet.

Bland de marscherande fanns bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Med var också Angela Merkel, Tysklands förbundskansler.
Den ultraortodoxa judiska tidningen Haredi Daily HaMevasers använde sin pressfrihet genom att sudda ut henne – tillsammans med flera andra kvinnliga deltagare – ur en bild på protestmarschen. Det meddelar webbsajten Mediaite.

Glädjande nog deltog även sådana makthavare som tidigare struntat i yttrandefriheten.

Turkiets premiärminister Ahmet Davutoğlu. Turkiet har fängslat flera journalister.
Egyptens utrikesminister Sameh Shoukry. Landet har fängslat journalister från Al Jazeera och fotojournalisten Shawkan.
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Enligt Reportrarutan gränser underminerar Ryssland informationsfriheten. Hösten 2014 fängslades en journalist för att ha förolämpat en regeringsmedlem.
Algeriets utrikesminister Ramtane Lamamra. Landet har fängslat en journalist i 15 månader utan åtal.
Förenade Arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdyllah bin Zayed Al Nahyan. Landets myndigheter belade en journalist med munkavle i en månad utan åtal.
Gabons president Ali Bongo. Journalisten Jonas Moulenda flydde till Kamerun efter att ha mottagit dödshot i samband med att han rapporterar om rituella mord i landet.
Kung Abdullah II bin Al-Hussein av Jordanien. Landet fängslade förra året en palestinsk journalist till 15 års fängelse och straffarbete.

Förhoppningsvis far de alla tillbaka till sina respektive land och fortsätter kampen för yttrande och pressfrihet.

SvT 

DN 

Aftonbladet 

Historien ger inte facit för framtiden

Runt om i Europa finns högerpopulistiska politiska partier vilka har som mål att försvåra för flyktingar att få en fristad och att skrota EU.

I Sverige representeras de nationalistiska främlingsfientliga partierna av Sverigedemokraterna, i Danmark av Dansk Folkeparti, i Norge heter det Fremskrittspartiet, Finland har sina Sannfinländarna, Nederländerna har Frihetspartiet, i England finns British National Party, Belgien är begåvat med Vlaams Belang, Frankrike med Front National, Schweiz med Schweizerische Volkspartei, Italien med Lega Nord och Ungern med Jobbik.
I Tyskland uppstår dessutom rörelser som Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes (PEGIDA) med samma mål.
De vill begränsa invandring och flyktingmottagning och återupprätta nationen.
Majoriteten av Europas politiska etablissemang står upp mot dessa främlingsfientliga och nationalistiska krafter. Det är viktigt att vi gör det.

Många gör det med hänvisning till erfarenheterna från den historiska nazismen och fascismen:

”Vi har sett hur det gick, vi ska inte göra samma misstag som demokratierna gjorde under 20- och 30 talen, utan vi ska kväva dessa odemokratiska tendenser i sin linda.”

Vi bör självklart vara på vår vakt mot odemokratiska partier i vårt kulturområde.

Men historien upprepar sig inte. Historien ger oss inte facit för hur vi ska handla i dag för framtiden. 

Internationellt finns än farligare hot mot demokratin än de europeiska missnöjespartierna.

Talibaner, IS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier, dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, kvinnoförtryck, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Jag tänker inte i första hand på hotet mot Europa, även om dessa dogmatiska fundamentalister skickar sina terroragenter att utföra krigshandlingar även här hos oss.

Nej, jag tänker på alla de miljoner människor som direkt drabbas i Afghanistan, Syrien, Sudan, Somalia och andra regioner av vår värld. De tusentals som fått sätta livet till för sin kamp för frihet och dem som tvingas ge upp allt för att fly för sina liv.

Jag menar dem som aldrig fått uppleva ett öppet demokratiskt samhälle, yttrandefrihet och social trygghet.

OK för att hundra tusen människor går ut på gatorna i Paris efter att tolv människor brutalt mördats. OK för att dessa hundra tusen demonstrerar för vår yttrandefrihet.

Men när kommer massdemonstrationer visa sitt stöd för dem som mördats av antidemokrater och för dem som flyr terrorn i sina egna länder? Vill vi kämpa för yttrandefrihet även för dem?

OK för ”Jag är Charlie Hebdo”.
Men när ska vi säga ”Vi är alla flyktingar”? ”Vi är alla demokrater”.

SVT Opinion 

DN 

DN Nyheter

SvD 

AB 

DN Ledare

Expressen 

Expressen Anna Dahlberg 

Anonymiteten eroderar yttrandefriheten

Jag är för så stor öppenhet på nätet som möjligt.

Alla försök till begränsningar – från myndigheter eller av kommersiella intressen – bör i princip motverkas.
Nätet ska, i princip, vara fritt tillgängligt för alla.
I så måtto sympatiserar jag med Piratpartiet.

Men anonymitet är motsatsen till öppenhet.
Ett öppet nät förutsätter att var och en som uppträder på nätet är öppen med sina åsikter och kan stå för dem.

Anonymiteten är därmed i själva verket ett angrepp på yttrandefriheten.
Yttrandefriheten förutsätter att medborgare har rätt att yttra sig med sin egen röst, i eget namn. I annat fall är det ingen yttrandefrihet.

Om förutsättningen är att folk måste vara anonyma för att våga yttra sig så är det ingen yttrandefrihet.

Vem litar för övrigt på vad en maskerad man säger? Skulle du köpa en bil av en anonym människa? Varför ska du då köpa en åsikt av en som inte själv kan stå för den?  

”Detfinns en poäng med att vara anonym på nätet”

DN Ledare

GP

DN