Tryckfrihetens motsägelser och glidande gränser

Jag har problem med satirteckningarna av profeten Muhammed och tryckfriheten.

Å ena sidan anser jag att tryckfriheten måste vara total så länge den håller sig inom lagens gränser.

Å andra sidan anser jag inte att varje frihet måste tillämpas till sin yttersta konsekvens utan hänsyn till vilka följder min frihet har för andra. Alla friheter bör vara förenade med skyldigheter och hänsynstagande gentemot andras. Hänsyn och tolerans kräver aktning och förståelse för andra.
Är det till exempel självcensur om jag inte talar om för en medmänniska att jag tycker att hen är en djävla sopa som snabbast möjligt borde lämna detta jordelivet?
Risken är ju att jag får en smäll på käften om jag uttrycker mig så.
Hövlighet är en tillgång i relationer mellan människor.

Å tredje sidan är min mening att makten alltid ska kunna utmanas och ifrågasättas.
Men är det så att det är makten som utmanas när Muhammed skymfas?
Slår satiren inte mest mot fromma fredliga troende muhammedaner som saknar varje uns av världslig makt?
Respekt mot andras människors religionsutövning innebär även respekt för deras tro. Även om man inte delar den.
Att reta upp troende verkar inte vara någon konst.

Å fjärde sidan, dessa religiösa fundamentalister, som verkligen har makt, som har som mål att avskaffa tryckfriheten, som inte tolererar andra sanningar sina egna, som är beredda att slå ihjäl folk för att de har en annan tro.
Vilka intryck tar de av satirteckningar?
Ger inte satirteckningarna dessa religiösa makthavare bara möjlighet att hetsa sina trosfränder mot yttrandefriheten.

Kamp för yttrandefrihet måste föras mot makthavare som försöker inskränka den, inte mot religiösa lättretade minoriteter.

Kampen för tryckfrihet bör helst föras i religiösa diktaturer för att klassas som kamp för yttrandefrihet. Och jag är tveksam om den kampen ska föras på det sätt som den görs hos oss i demokratierna.
Bombardemanget träffar bara oskyldiga civila men lämnar makthavarna oskadda.

Yttrandefriheten är en frihet i ett öppet demokratiskt samhälle och en del av detta, ett verktyg för att utveckla den redan existerande demokratin.
Demokratin måste först förankras i samhället för att tryckfriheten ska bli ett sådant viktigt verktyg.

Medievärlden 

DN Ledare 

SvD Ledare 

AB Ledare 

Göran Rosenberg i Expressen

Historien ger inte facit för framtiden

Runt om i Europa finns högerpopulistiska politiska partier vilka har som mål att försvåra för flyktingar att få en fristad och att skrota EU.

I Sverige representeras de nationalistiska främlingsfientliga partierna av Sverigedemokraterna, i Danmark av Dansk Folkeparti, i Norge heter det Fremskrittspartiet, Finland har sina Sannfinländarna, Nederländerna har Frihetspartiet, i England finns British National Party, Belgien är begåvat med Vlaams Belang, Frankrike med Front National, Schweiz med Schweizerische Volkspartei, Italien med Lega Nord och Ungern med Jobbik.
I Tyskland uppstår dessutom rörelser som Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes (PEGIDA) med samma mål.
De vill begränsa invandring och flyktingmottagning och återupprätta nationen.
Majoriteten av Europas politiska etablissemang står upp mot dessa främlingsfientliga och nationalistiska krafter. Det är viktigt att vi gör det.

Många gör det med hänvisning till erfarenheterna från den historiska nazismen och fascismen:

”Vi har sett hur det gick, vi ska inte göra samma misstag som demokratierna gjorde under 20- och 30 talen, utan vi ska kväva dessa odemokratiska tendenser i sin linda.”

Vi bör självklart vara på vår vakt mot odemokratiska partier i vårt kulturområde.

Men historien upprepar sig inte. Historien ger oss inte facit för hur vi ska handla i dag för framtiden. 

Internationellt finns än farligare hot mot demokratin än de europeiska missnöjespartierna.

Talibaner, IS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier, dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, kvinnoförtryck, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Jag tänker inte i första hand på hotet mot Europa, även om dessa dogmatiska fundamentalister skickar sina terroragenter att utföra krigshandlingar även här hos oss.

Nej, jag tänker på alla de miljoner människor som direkt drabbas i Afghanistan, Syrien, Sudan, Somalia och andra regioner av vår värld. De tusentals som fått sätta livet till för sin kamp för frihet och dem som tvingas ge upp allt för att fly för sina liv.

Jag menar dem som aldrig fått uppleva ett öppet demokratiskt samhälle, yttrandefrihet och social trygghet.

OK för att hundra tusen människor går ut på gatorna i Paris efter att tolv människor brutalt mördats. OK för att dessa hundra tusen demonstrerar för vår yttrandefrihet.

Men när kommer massdemonstrationer visa sitt stöd för dem som mördats av antidemokrater och för dem som flyr terrorn i sina egna länder? Vill vi kämpa för yttrandefrihet även för dem?

OK för ”Jag är Charlie Hebdo”.
Men när ska vi säga ”Vi är alla flyktingar”? ”Vi är alla demokrater”.

SVT Opinion 

DN 

DN Nyheter

SvD 

AB 

DN Ledare

Expressen 

Expressen Anna Dahlberg