onsdag 28 september 2011

Dogmer gäller före forskningsresultat

”Oavsett vad kritikerna säger handlar liberaliseringen av välfärdssektorn om att förflytta makt från den politiska sfären till den enskilda medborgaren.”
Det slår Maria Ludvigsson fast i dagens SvD.
Naturligtvis gäller det som ideologisk utgångspunkt för dogmatiska nyliberaler, men om det reella utfallet av privatiseringarna verkligen resulterar i ökad valfrihet för individen kanske inte liberaler med en mer öppen syn på tillvaron så där oreflekterat håller med om.
Fast det har Maria Ludvigsson svårt att förstå. Dogmen har ju alltid rätt.

Så när, nu några forskare åter dristat sig att på DN Debatt diskutera äldrevården på ett sätt som inte riktigt stämmer med Maria Ludvigssons fundamentalistiska mall, är det återigen fel på forskarnas metod och resultat. Dogmen har ju alltid rätt och kan inte ifrågasättas.
De otrogna forskarna hänvisar till en artikel i det kommande numret av den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine. De visar där att drygt hälften av ett representativt urval av befolkningen som är 77 år eller äldre saknar de förmågor som behövs för att själv kunna välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg. De äldre har inte förmågan att agera som den rationella och välinformerade kund som ligger till grund för det marknadsekonomiska antagandet om automatisk kvalitetskorrigering, skriver de.
Tur att det finns nyliberala vakthundar som Maria Ludvigsson.
Annars vet man ju inte hur det skulle gå med dogmerna.

lördag 24 september 2011

Svenskt Näringsliv med förlegade ekonomiska teorier

När finansmarknaden ”går bra” blåses marknaden upp av imaginära värden, och priserna på papperskapital når så småningom fantasibelopp. Det blir inflation på kapitalmarknaden.
Orsaken till uppblåsningen är att handeln på värdepapper skenar under ”uppgången” och att varje transaktion höjer priserna på papperen utan att de verkliga värdena ökar.
När klyftan mellan uppblåsta värden och verkliga värden blir för stor måste bubblan spricka.
Ett annat problem är att skillnaden mellan skuld och tillgång, som vi till vardags väl känner till, inte gäller på finansmarknaden. Skulder räknas här som tillgångar.
I produktionen däremot krävs verkliga värden som står i relation till de faktiska produktionsresurserna.
Statskassorna är involverad i denna lånemarknad som skapar stora hål i statens ekonomi när marknaden slutligen synas.

Eftersom finansmarknaden ska förse produktionen med kapital blir kapitalmarknaden impotent då finansbubblan brister eller pyser ur. Det har uppstått en kapitalinflation och kapitalförsörjningen till produktionen stryps.
Sådan är den nuvarande krisbilden i världsekonomin.

Den nyliberala ekonomiska ”vetenskapen” har inte begrepp eller instrument för att ta itu med problemet. Nationaekonomerna står handfallna. Som rådgivare till politiker är de fullständigt värdelösa. Finansaktörerna tvingas spela med i uppgång och se till att rädda sina egna värden vid nedgång.

Därför finns det stor anledning att vara skeptisk till den framtida utvecklingen.

Svenkt Näringsliv vill nu i avtalsförhandlingarna utnyttja krisen för att återigen vädja till löntagarna att visa återhållsamhet i sina lönekrav. Det är ju alltid samma visa från Svenskt Näringsliv.
Bortsett från att direktörena inte visat återhållsamhet,när det gäller deras egna ersättningar, så är kravet på att löntagrna ska hålla igen på lönekraven ett trick eller grundat på okunskap.
Rimliga löneökningar påverkar nämligen inte krisen negativt och krisen påverkar inte företagens förmåga att fördela produktionsöverskottet till de producerande löntagarna.
Sanningen är ju att flertalet svenska företag går bra och säljer bra både här hemma och utomlands.
Att spara sig ur krisen är kontraproduktivt. I stället gäller att investera i reella samhällsbehov och reell kapitaltillväxt. Ett medel är att investera bl.a. i arbetskraften.
Lönepengarna stimulerar det levande kapitalet och går i huvudsak till konsumtionen. Konsumtionen håller den inhemska produktionen igång och genererar arbete.
Men Svenskt Näringsliv är fången i sina gammalmodiga ekonomiska teorier och handlar därefter.

DN

DN Ekonomi

E24

Affärsvärlden

Affärsvärlden2

LO-Tidningen

Svenskt Näringsliv

torsdag 22 september 2011

Politiker ska inte vara ett priviligerat frälse

Under första halvåret 2011 fick fler än 450 kommun- och landstingspolitiker dela på mer än 42 miljoner kronor i politikerpension. Det visar en granskning som Sveriges Radios lokala kanaler gjort.
Annika Billström, 55, före detta socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm, slutade 2006 och får nu ut 54 000 kronor i månaden i visstidspension. Hon har ett eget företag och tar ut en mindre lön från företaget men desto större vinst.
”Jag följer regelverket”, säger Billström.
Många av de politiker som Sveriges Radio granskat som får pension plockar samtidigt ut pengar via sina bolag.
Anders Sjölund är 62 år och har varit riksdagsledamot. Från riksdagen får han ingen pension ännu. Men han kvitterar ut drygt 15 000 kronor i månaden efter sin tid som moderat kommunalråd i Umeå på 90-talet. Efter att han slutat som politiker startade han ett företag. Trots att han för tre år sen fick ut 14 miljoner kronor via bolaget fick han behålla sin kommunpension. Nu bor han i Spanien.
De avdankade politkerna är inga skurkar som utnyttjar de förmåner som finns. Vem som helst skulle göra detsamma. Frågan är däremot om regelverket är acceptabelt.
Vad får en snabbköpskassörska som förlorar jobbet? A-kassa med plikt att stå till arbetsmarkandens förfogande. Startar hon ett företag upphör a-kasseersättningen.
Politiker är ett hedersuppdrag och de flesta förtroendvalda och heltidspolitikerär värda all respekt och uppskattning.
Men om skillnaderna mellan politiker och väljare blir för stor uppstår lätt ett politikerförakt som lätt utvecklas till ett demokratiförakt.
Politker ska inte vara ett priviligerat frälse men regelverket måste värna deras möjlighet att återgå till arbetslivet.
Det måste gå att göra om regelverket så att det ger samma förutsättningar som gäller för de flesta andra i samhället.

DN ekonomi

SvD ledare

onsdag 21 september 2011

Vill inte Näringslivet ha en saklig analys?

”SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) grundades 1948 av tre ledande personer inom näringslivet: Tore Browaldh, Axel Iveroth och Lars-Erik Thunholm. Huvudfinansiär var Näringslivets fond och SNS skulle vara ett värn mot genomförandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram – de 27 punkterna.

I dag svarar olika företag för cirka 40 procent av SNS:s rörelseintäkter och lika stor andel kommer från rörelse- och programintäkter av vilka merparten kommer från företag. 12 procent kommer från forskningsanslag och endast 3 procent från individuella medlemmar.

Vill man vara generös så lever SNS, trots sin bakgrund, i stort sett upp till dagens proklamation att SNS ”är en politiskt oberoende ideell förening som genom forskning, möten och bokutgivning bidrar till att beslutsfattare i politik, offentlig förvaltning och näringsliv kan fatta välgrundade beslut baserade på vetenskap och saklig analys.”

Det är ändå svårt att frigöra sig från misstanken att näringslivet har rätt stort inflytande på och i organisationen, och därmed på forskningen.

Inte mindre skeptisk blir man då forskningschefen Laura Hartman nu lämnar sin tjänst. Hennes rapport ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” kom ut bara för ett par veckor sedan. Där antas att privatiseringar i välfärden inte leder till ökad effektivitet.
(Se min blogg ”Privat välfärd inte effektivare”)

Borgerliga debattörer och arbetsgivare har nedvärderat hennes forskning.

Samtidigt som Laura Hartman går lämnar statsvetarprofessorn Olof Petersson SNS i protest mot ledningen.
Hur mycket tål Näringslivet av forskning ”baserad på vetenskap och saklig analys”?

Skånskan

DN Debatt
SvD Näringsliv

söndag 18 september 2011

Kina kan hjälpa Grekland

Den grekiska krisen handlar i första hand om de grekiska statsfinanserna d.v.s statens inkomster och utgifter. Problemet är att statsinkomsterna är för små i förhållande till utgifterna. Ekonomerna kräver att Grekland ska minska utgifterna radikalt, vilket drabbar väldigt många greker på ett eller annat sätt. Utom de välbärgade.
Men en ensidig utgiftsminskning kan rent av vara kontraproduktiv eftersom arbetslösheten ökar, den inhemska konsumtionen minskar, mygelekonomin och korruptionen förvärras. De fattiga skulle bli fler och klyftan mellan rika och fattiga bli större.
Att enbart minska utgifterna skulle kanske lösa de finasiella problemen men inte de ekonomiska.
Den grekiska staten måste få inkomster. Därtill krävs en genomgripande förändring av skattesystemet så att folk börjar betala skatt. En sådan förändring kommer att ta decennier.
Folket hyser en väl inrotad misstro mot staten och politken och man litar inte på att skattepengarna ger något tillbaka. Viljan att betala skatt är usel. Man litar inte på att andra betalar – ”så varför ska jag?”
Knepen att undandra sig skatt är hur inovativa som helst. Hela skattesystemet är uppbyggt på ett sätt som faktiskt gynnar skatteflykt.

Det är ett enormt arbete som de grekiska politikerna har framför sig. Det viktigaste är att enas om en skattereform. Det ser dock inte ut som om de politiska partierna kan samla sig till en nödvändig långsiktig omdaning.
Premiärminister Giorgios Papandreous har hittills ingett hopp med sin beslutsamhet. Han har gjort en heroisk insats som är värd all beundran. Men han har majoriteten i Grekland emot sig även stora delar av det egna partiet PASOK. Om Papandreou försvinner utbryter politisiskt kaos. Då blir krisen ödesdiger.
En politisk stabilietet och långsiktighet är alltså nödvändig.
Den gerkiska staten måste låna pengar under hela krisprogrammet. Problemet är att kreditigivarna är osäkra på om den grekiska staten kan betala tillbaka och därför kräver höga räntor på lånen. Vilket förvärrar Greklands situation.
Grekland skulle kunna göra som SAAB och Volvo. Ta hjälp från Kina, världens rikaste ekonomi.
Kineserna skulle naturligtvis kräva motprestationer men alla alternativ verkar värre.

DN

SvD

DN

DN

SvD

SvD
DN

torsdag 15 september 2011

Ekonomipristagare: Mer socialliberalism i ekonomin!

Tidningen Affärsvärlden refererar en artikel ur den vetenskapliga tidskriften i Eastern Economic Journal där den prisbelönte ekonomiprofessorn Paul Krugman ber om ursäkt för den roll som ekonomer spelar i den rådande krisen.
– Vi har, milt uttryckt, inte levererat, skriver Paul Krugman.
Krugman förespråkar att vi bör gå tillbaka till den socialliberalism som John Maynard Keynes en gång etablerade där exempelvis staten spelar en mer aktiv roll för att skapa effektiva marknader.
”Jag är en ekonom, och det verkar som det som behövs är någon slags sociolog för att lösa vårt skrås problem”, skriver Krugman.
Den dogmatiska nyliberala skräcken för att satsa samhällskapital i ekonomin har präglat ekonomernas tankevärld under decennier. Genom att politkerna alltför mycket styrts av dessa teorier har krisen förvärrats.

Krugmans blogg

måndag 12 september 2011

Man kan inte köpa tillbaka en förlorad barndom men kanske hindra framtida förluster

Som femåring, i början av fyrtiotalet, var jag under ungefär ett år inlämnad på katolskt barnhem. Nunnor skötte oss barn med viss stränghet men med omsorg.
Jag hade ett föräldrahem med kärleksfulla föräldrar och minns min tillfälliga barnhemsvistelse utan bitterhet. När jag till sist rymde hem från barnhemmet fick jag stanna hemma fast morsan var sjuk.
Mitt år på barnhemmet skiljer sig därmed från många andra barns som vistats på barnhem. I går visades dokumentären ”Ett oäkta barn” om Ulf Westerblad som tvingades tillbringa sin barndom på ”idiotanstalt”. Många barn kan berätta om lika hemska upplevelser och sabbade barndomar i fosterhem och barnhem.

Nu kräver dessa upprättelse, en ursäkt och ekonomisk kompensation från ”staten”. Naturligvis bör alla dessa få upprättelse. Men hur?

Bortsett från att en retroaktiv ekonomisk ersättning inte kan ge dem en lycklig barndom eller reparera deras förstörda livsmöjligheter är ersättningskravet inte problemfritt.
Dagens ”stat”, politiker, myndigheter, institutioner och anstaltspersonal är ju inte desamma som de skyldiga på 40-50-talen. Ska vi idag sota för dåtidens misstag och primitiva syn på barnuppfostran? Ska dagens skattebetalare betala för försyndelser som gjordes då för sjuttio-sextio år sedan?

Då finns det även andra grupper, t.ex. de som blivit offer för ett osunt arbetsliv, som ska kompenseras för kärlkramp, stenlunga, cancer, invaliditet m.m.
Och alla de barn som inte placerades på barnhem men som misshandlades av sina egna föräldrar i trasiga och misslyckade hem. Kan de begära ersättning för att ”samhället” inte ingrep och tog hand om dem? Varifrån ska de begära ersättning? Och alla de barn som led av dyslexi, ADHD och andra handikapp som då inte var diagnosicerade och därför gjorde deras barndom till ett helvete. Många av dem finns i dag på fångvårdsanstalterna.
Det finns också många barn för vilka barnhemmet och fosterhem var ett bättre alternativ än den tillvaro de befann sig i. Fosterhemmet blev deras räddning. De ska följaktligen inte ha ersättning.

Å andra sidan kan väl de cirka 900 vanvårdade, som lämnat sina berättelser till vanvårdsutredningen, få 250 000 kronor var. Det blir en utgift på 225 miljoner vilket inte sänker statskassan.

Fast den bästa upprättelsen är kanske att satsa skattepengarna på åtgärder som gör att det i framtiden inte finns några barn som känner att de behöver en upprättelse från samhället.

Samhällets styvbarn
Vanvårdsutredningen
Expressen
DN Debatt
DN Nyheter
SvD Ledare
DN Ledare
GP Ledare

Det typiskt svenska

Avundsjukan beskrevs ingående och på mångahanda sätt redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avund är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.

Hur kom då den ”typiska svenska avundsjukan” till?

Möjligen menar de, som talar om ”den svenska avundsjukan”, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. Eller så menar de att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.
Avundsjukan i Sverige är naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
En svensk nationell egenskap tycks också ”jantelagen” vara fast den först formulerades för invånarna i Nyköbing Mors i Danmark. Så snart någon ifrågasätter en orättvisa får han eller hon ”jante” slungad i ansiktet och därmed oskadliggjord.
Det är alltid svenskar som pådyvlar andra svenskar de negativa egenskaperna.
Ett exempel finns i dagens SvD där Maria Ludvigsson, med stöd av en bok av Tove Lifvendahl, utvecklar tesen om svenskars ” ovilja att ta intryck av dem med andra erfarenheter än vi och --- en ursvensk rädsla för förändring. ”
F.d. ordf. i Moderata ungdomsförbundet och kommunikationschefen på Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl, och ledarskribenten på SvD som är anställd av Svenskt Näringsliv, Maria Ludvigsson, har naturligtvis ett syfte med sina påståenden om det typiskt svenska.
Precis som när högern talar om ”jante” och om ”den svenska avundsjukan” för att angripa jämlikhetstanken.
Genom att nu påstå att vi svenskar är särskilt rädda för förändring vill de bädda för Svenkt Näringslivs kampanj för förändring av arbetslivet i amerikansk riktning. Den förändringen brukar också från det hället framställas som samhällsekonomiskt nödvändig och vetenskapligt förankrad.
Men förändring är inte alltid förbättring. I varje fall inte för alla.

De som snackar om den typiska svenska avundsjukan, jantelagen och den ”ursvenska rädslan för förändring” ger bara uttryck för ”Den typiska Svenska Dagbladsledarens dogmatism” och ”Det Svenska Näringslivets klassintresse”.
Eller kan det vara ”Den typiskt svenska dumheten?”

onsdag 7 september 2011

Klokt om yttrandefrihet på nätet

Anders R. Olsson är en klok man, särskilt när han yttrar sig över yttranderättsfrågor.
I dagens SvD skriver han ett utmärkt debattinlägg om yttrandefrihet, artikelkommentarer och anonymitet på nätet. Läs den och du har en sammanfattning av hela problematiken.
Nätet kan inte och ska inte utsättas för censur, anonymitet på nätet går inte att förbjuda och bör inte förbjudas.
Jag håller med på alla punkter.
Dessutom bör samhällsdebatten föras med yttrandeansvar och tolerans. I yttrandeansvaret bör ligga tolerans mot dem som inte är så bra på att formulera sig och tolerans mot oliktänkande oavsett vilka åsikter de än förfäktar.
Därmed eleminerar man behovet av att folk uppträder anonymt.

"Privat välfärd inte effektivare"

Det finns inga vetenskapliga belägg för att privatiseringarna inom välfärdssektorn lett till förbättringar i skola, vård och omsorg, enligt en forskarrapport som SNS låtit göra.
"Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen", skriver Laura Hartman, docent i nationalekonomi och forskningschef på SNS, i en debattartikel i dagens Dagens Nyheter.
Utöver Laura Hartman har forskarna Anders Anell, adjungerad professor, Ekonomihögskolan, Lunds universitet, Kajsa Hanspers, doktorand i nationalekonomi, Uppsala universitet, Martin Lundin, doktor i statsvetenskap, verksam vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Eva Mörk, professor i nationalekonomi, Uppsala universitet, Marta Szebehely, professor i socialt arbete, Stockholms universitet, knuten till Institutet för Framtidsstudier, Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, knuten till Institutet för näringslivsforskning (IFN) och Stefan Wiklund, doktor i socialt arbete, verksam på Socialhögskolan i Stockholm medverkat.

Man får hoppas att deras forskningsrapport leder till en sansad diskussion om nyttan med privatiseringar.
Men de dogmatiska låsningarna, inte minst hos nyliberala fanatiker, är svåra att forcera med fakta.

Beställ rapporten här:

DN Ledare
DN Debatt
GP
SvD Ledare

tisdag 6 september 2011

Liberala dogmer

En bärande princip i den nyliberala dogmen är att skattesänkningar innebär ”en överföring av makt från staten till medborgarna”. (Se t.ex. Maria Ludvigssons ledare ”Framgångsrecept som inte längre tycks gälla” i dagens SvD.)
Påståendet förutsätter, för det första, att alla, eller flertalet, ”medborgare” har ungefär lika stor makt i förhållande till varandra och i relation till staten. Den makt som överförs från staten till ”medborgarna” vid en skattesänkning kommer alla ”medborgare” till del i ungefär samma utsträckning.
Men har man det minsta erfarenhet av hur samhället är beskaffat inser man att det inte kan vara så.
”Medborgarna” i alla hittills varande stater och samhällen har mycket olika makt. Samhället är i själva verket, i ekonomiskt, kulturellt och socialt makthänseende, ordnat i en hierarki.
Och eftersom statens medel kan – jag säger kan – användas för att utjämna dessa hierarkier eller i vart fall minska skillnaderna, måste Ludvigssons påstående vara litet väl förenklat.
Märkligt nog kan de nyliberala fundamentalisterna slå fast sina enkla dogmer som om de vore sanningar utan att någon reagerar.

söndag 4 september 2011

Mycket pengar men litet kapital

Pengar är inte detsamma som kapital. En stats samlade pengar är en skuldsedel som helst ska motsvara landets samlade värden i form av kapital, arbete och produktion.
Om landet trycker upp sedlar utöver dessa värden motsvarar de nya pengarna en skuld utan motsvarande värdetäckning. De nya pengarna blir värdelösa.
Att täcka statsskulden genom att trycka upp sedlar är alltså kontraproduktivt. Ändå gör ett antal länder just detta. Inte minst USA. Men USA kan göra det en tid därför att dess valuta dollarn är så dominerande i världen.
Euron är en garanti för att enskilda medlemsländer inte faller för denna frestelse.
Detta faktum glömmer alltid euromotståndarna.
Skuldkrisen som både EU:s och USA:s politiker nu kämpar med är inte en ny kris utan en fortsättning på finanskrisen 2008. Det konstaterar Peter Andersson och Hans Sjögren, forskare vid avdelningen för nationalekonomi vid Linköpings universitet.
Det är inte brist på pengar att låna som orsakar den ekonomiska krisen, snarare tvärtom, anser de. I världen har aldrig funnits så mycket pengar att placera som nu, men inte heller så stora obalanser, säger de två nationalekonomerna .
Det är alltså inte brist på pengar men på produktivt kapital i EU och USA. Kapitalet finns däremot i tillväxtländerna.

SvD

SvD


lördag 3 september 2011

Den märkliga aktiemarknaden

Den märkliga svenska aktiemarknaden är väldigt känslig för olika rapporter från USA.
I varje fall om man får tro dem som kommenterar marknaden.
Än far den i vädret för att amerikanska VD:ar tror på ökad försäljning och än dyker den för att sysselsättningen i USA inte ökar.

Jag äger aktier i några företag men inte fan säljer jag mina aktier för att USA-statistiken pekar upp eller ner. Jag äger aktier för att jag tror att de företag som jag placerat pengar i ska gå bra och att jag en dag ska kunna sälja med förtjänst. Det är ju det som är grunden för aktiemarknaden om jag förstått rätt. Och det är det som bidrar med kapital till produktionen.

Men storägarna har andra syften med sitt ägande. De vill tjäna snabba pengar på tillfälliga upp- och nedgångar i aktiepriser och de skiter fullständigt i vilka företag de satsar pengar i. De ska tjäna oavsett om priserna går upp eller ner eller om företagen går bra eller dåligt. De satsar inte sina pengar i produktiva företag utan i marknaden.

Frågan är hur mycket kapital som därigenom tillförs produktionen.
Kan någon skriftlärd kanske berätta?

Här är några rubriker ur DN de senaste dagarna:
Börsen steg på USA-siffra. Publicerad 2011-09-01 10:00

Nattsvart dag på börsen. Publicerad 2011-09-02 18:26


Tidigare bloggat på samma tema
Analys: I morgon går börsen upp – eller ner

Börsanalytikerna och ekonomijournalisterna är vidskepliga

Vidskepliga ekonomijournalister

fredag 2 september 2011

Jonas Sjöstedt har inte lärt läxan

Jag försöker hitta något konkret i Jonas Sjösteds debattartikel i dagens SvD. Något som motiverar vänsterpartiets existens och något som skiljer V från t.ex. S.
Något om hur partiet ska agera i kapitalismens kris.
Men jag blir besviken.
Sjöstedt anger två huvudmål för politiken: 1. Euron bidrar till den ekonomiska krisen och bör avskaffas. 2. Tyglarna för bank- och finansmarknaden bör stramas åt.
Sverige står redan utanför euron. Sjöstedt måste alltså mena att vänsterns politik ska inriktas på att hålla Sverige utanför eurosamarbetet.
I dagens läge lär det inte vara svårt att skapa en politisk opinion för det kravet. Det är på så sätt ett populistiskt krav. Men sambandet mellan krisen och euron är omtvistat, och det är inte säkert att Sjöstedt har rätt i sina påståenden. Vad hade hänt Grekland m.fl. om de hade haft sina gamla valutor och stått utanför EMU?
EMU är långt ifrån perfekt. Den måste reformeras i grunden. Men den har hittills varit ett värn mot att små svaga länders valutor i Europa klarat sig från valutaspekulation i stor skala.
I grunden förespråkar Sjöstedt en isolationistisk hållning där vårt rika land inte ska tvingas dela med sig till fattigare europeiska länder.
Jag ska inte ta ordet nationell populism i min mun men solidariskt är det inte.
Att bank- och finansmarknaden måste regleras är ett stort antal kapitalister, inlusive George Soros, överens med Sjöstedt om. Men ska det ske måste det ske globalt om det ska fungera. Alltså måste de internationella finansorganen göra något. Det är bra om V försöker påverka dessa men vilken reell effekt det kan ha är frågan.
Sjöstedt måste bestämma sig för om vad som är följder av kapitalismen och vad som beror på politiska beslut. vilket som är orsak och vad som är verkan.
Om det vore avregleringarna av finanskrisen som var problemet skulle krisen orsakats av politska åtgärder. Men det kan ha varit så att kapitalismens järnhårda logik tvingat nationella politiker att avreglera.
Sjöstedt presenterar en önskelista om bättre fungerande finansmarknad och slopad euro. Men politikens uppgift är också att förklara vad man vill göra för att få önskningarna uppfyllda .
Kanske kommer det i en följande artikel.
Och så skriver Sjöstedt:
” Vänsterpartiet gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen. Det var bra och nödvändigt.”
Vad jag minns var det socialdemokraterna och Göran Persson som gjorde de avgörande insatserna, inte utan gny från V. Vänsterpartister i min närhet hatade Göran Persson för att han bekämpade inflationen, drog åt svångremmen så att statsfinanserna kom i balans. Är det den avgörande insatsen som Sjöstedt menar?
Jag blir inte övertygad om att den ekonomiska krisen lärt jonas Sjöstedt en läxa.
Hoppas vänstern har lärt sig något.