Jeff Bezos - rikare än svenska staten

I Sveriges statsbudget för år 2021 beräknas utgifterna till 1 069 miljarder kronor och inkomsterna till 1 116 miljarder kronor.

Jeff Bezos är mest känd som grundare och styrelseordförande för Amazon.com. Hans förmögenhet motsvarar 1 735 miljarder svenska kronor. Han är alltså mycket rikare än svenska staten.

Bezos bor i Beverly Hills i ett hus med en 1 260 kvadratmeter stor herrgård i Georgiansk stil. Han betalade 1,6 miljarder kronor för stället.
På den drygt 36 000 kvadratmeter stora tomten finns bland annat en tennisbana, två gästhus och en golfbana med nio hål.

År 2000 startade Bezos företaget Blue Origin, ett rymdfärdsföretag med målet att bygga en raket som kunna transportera människor högt upp i jordens atmosfär för att de ska få uppleva tyngdlöshet.

Den 20 juli 2021, klockan 15.00, lyfte Jeff Bezos mot rymden i sitt eget rymdskepp ”Blue Origin”.

Iförd cowboyhatt firade han med champagne efter att ha landat igen.

– Den bästa dagen någonsin, sa Bezos efter landningen.
Hela resan tog 11 minuter.

Men annars, när Bezos vill resa till vardags, gör han det med sin privatjet Gulfstream G650ER-jet, som rymmer åtta personer, och kostar cirka 65 miljoner US-dollar, 565 miljoner svenska kronor.
Eller så tar han sin 127 meter långa lyxyacht ”Flying Fox” som kostat över fyra miljarder kronor. Den är så stor att den kommer ha följe av en mindre yacht ute till havs – vilken kommer vara utrustad med en helikopterplatta.

Hur blir man så jäkla rik som Jeff Bezos?

Jo, han har blivit så ofantligt rik genom ”sitt” företag Amazon. 

År 2020 hade företaget Amazon 1 298 000 anställda över hela världen. Amazon är världens största e-handelsföretag med 45 procent av marknaden.

Det som gör Bezos så rik är att företagets anställda, genom sitt arbete, skapar ett överskott som tillfaller företaget. Företaget gör dessutom en vinst på sin försäljning. Även den vinsten tillfaller företaget. Företaget har dessutom reklamintäkter som ytterst betalas av konsumenterna.
Det är, med andra ord, löntagarna och konsumenterna som bidrar till företaget Amazons vinster.
Vinsten för Amazon för 2020 var 7,2 miljarder dollar (drygt 60 miljarder kronor).

Eftersom Jeff Bezos 1994 var den som startade Amazon bör han kunna tillgodogöra sig en del av företagets vinster och tjäna pengar på företaget.
Man kan också anta att Bezos besitter förmågor och egenskaper som förtjänar att belönas.
Han sysselsätter ju över en miljon löntagare. Ja, det vill säga företaget gör det.

Men frågan är varför Bezos är så mycket mer värd än en svensk lagerarbetare som har en genomsnittslön på 28 600 kronor per månad.  Det blir 343 200 kr om året.

I fall lagerarbetaren skulle få för sig att köpa Bezos lyxyacht Flying Fox måste han jobba i 11 655 år och inte unna sig något annat under tiden.
11 655 år motsvarar 145 livstider om ett liv omfattar 80 år.

För övrigt utsåg världsfacket ITUC Jeff Bezos till världens sämsta chef år 2014. Facket motiverade utnämningen med att Amazons anställda behandlas som robotar.

Men facket är väl bara avundsjuka, och ni vet det där med Jante och sånt.

 

Om Bezos förmögenhet, Dagens Industri, 

GP om Bezos lyxyacht

Om Bezos privatjet

Om Bezos villa, SvD

Om Amazon

Amazons vinst, Resumé

Bezos världens sämsta chef, ITUC, 

Lagerarbetares lön 

Dokument utifrån, SvT Play: Amazons värld. Kan ses till 28 feb 2023. Produktionsår 2020. Originaltitel Amazon Empire: The Rise and Reign of Jeff Bezos
1. Amazon revolutionen • 56 min
2. Sci fi blir verklighet • 54 min

 

Vad är Modern Monetary Theory i praktiken?

Hur mycket kan staten låna och spendera utan att inflationen tar fart?
Med de mycket stora coronastimulanserna verkar det som om staterna testar den moderna monetära teorin, MMT.

I korta drag, och som jag uppfattat det, går MMT ut på att skatteintäkterna inte utgör någon begränsning på hur mycket en stat kan spendera. I stället är det inflationen som är begränsande. Staten kan spendera först och beskatta sedan, istället för den nuvarande dogmen om att man staten måste ta in skatten först och spendera sedan. Stigande inflation är ett tecken på att resurserna i ekonomin används full ut. I MMT världen ska man då höja skatterna för att kyla av ekonomin och reglera inflationen.

MMT vänder upp och ner på hela föreställningen om att en stat finansieras av skatter, där det offentliga är den ”tärande” sektorn som suger resurser ur den ”närande”, den privata sektorn.

Hela vårt finansiella ramverk bygger på tanken att den offentligt finansierade verksamheten måste anpassas efter vad den privata sektorn kan leverera i form av skatter, och att skatter i sig utgör ett grus i det ekonomiska maskineriet. Detta ramverk stipulerar att ingen del av den offentliga sektorn får spendera mer än sina intäkter, med balanskravet för kommuner och regioner, och ett överskottsmål för den offentliga sektorn som helhet.

Jag har litet svårt att begripa monetära teorier i största allmänhet. Och MMT i synnerhet.

Vilket kanske beror på att jag, i all enkelhet, räknar människors arbete som den enda fasta grunden för en sund samhällsekonomi.

Jag anser att grunden för ekonomin vilar på produktionen av sådant som människor behöver. Människors basala behov är mat, kläder och någonstans att bo. Därtill kommer trygghet och möjligheter till utveckling.

Det samlade värdet av pengar i ekonomin måste stå i relation till det samlade värdet av arbetet och produktionen.

Min uppfattning är att teorier om penning-, värdepappers- och kapitalmarknaden bara handlar om fiffiga bokföringsmanövrar. Och av elitens - ekonomers, politikers, journalisters - sätt att märkvärdisera ekonomiska frågor.

Vi får väl se hur Modern Monetary Theory håller i praktiken.
Det konstiga är att MMT blivit vänsterns ekonomiska snuttefilt.

 

MMT Wikipedia 

MMT Lost in Translation 

Katalys, Myten om det farliga budgetunderskottet

Stefan de Vilder Nationalekonomi för vänstern 

Vart är vi på väg? Skuldekonomin

Vanligen består ett ordinärt hushålls inkomst av lön. Hushållets utgifter bör inte vara högre än lönerna. Utgifter för mat, boende och andra konsumtionsprodukter bör inte överstiga inkomsterna. Hushållet ska med andra ord inte leva över sina tillgångar.

Hushållet kan dock låna pengar för att köpa boende, bil, TV, sommarstuga m.m. men hushållet förutsätts kunna betala tillbaka lånen.
En enkel ekonomisk regel. Men samhällsekonomin är mer komplicerad än så.

Hushållen lånar också ut pengar till banker, försäkringsbolag och pensionsfonder.
Det kallas hushållens finansiella tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar består till största del av aktier, fonder, bostadsrätter, bankinlåning och pensionssparande. Enligt SCB ökade marknadsvärdet för hushållens tillgångar kraftigt under första kvartalet 2019 då Stockholmsbörsen steg med 12 procent. 

Banker, försäkringsbolag och pensionsfonder omvandlar lönepengarna till värdepapper. Reella tillgångar (hushållens lönepengar) har förvandlats till imaginära värden på finansmarknaden.

Samtidigt har hushållen stora skulder.

Enligt riksbanken uppgick de svenska hushållens nominella skulder 2017 till nära 4 000 miljarder kronor. 260 000 hushåll har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst.

Riksbanken ”Hushållens skuldsättning och räntekänslighet”

Krediter, lån och skulder, är en nödvändighet för att hålla samhällsekonomin igång.
Enkelt uttryckt tillåter krediter oss att göra något nu och betala för det senare.
Bostadslån och avbetalningskrediter känner de flesta till.
Det är ingenting nytt. Redan 3 000 f.Kr. kunde jordbrukare få lån för att köpa frön. Dessa frön skulle planteras och överskottet av skörden skulle senare återbetala skulden.
Lånen användes för att investera i nya lönsamma projekt.

Så är det än idag.
Idag fortsätter banklån och kreditmarknader att spela sin viktiga roll för att plantera ”frön” för framtida välstånd: att hjälpa familjer att köpa ett hem, hjälpa företag att investera i nya idéer och hjälpa länder att samla in extra kapital för att stödja tillväxt och sysselsättning.
Men det finns åtminstone en hake.

Så här sa Kristalina Georgieva, chef för Världsbanken, i ett tal vid IMF: s 20:e årliga forskningskonferens i Washington den 7 november 2019:

”Global skuld både offentliga och privata har nått en all-time high på 188 000 miljarder dollar. Detta uppgår till cirka 230 procent över världens BNP.
En viktig orsak till denna utveckling är den privata sektorn, som för närvarande utgör nästan två tredjedelar av den totala skuldnivån. Men det är bara en del av historien.
Offentlig skuld i avancerade ekonomier är på nivåer som inte har sett sedan andra världskriget. Den offentliga skulden på tillväxtmarknaderna är på nivåer som senast sågs under 1980-talets skuldkriser. Och låginkomstländer har sett kraftiga ökningar av sin skuldbörda de senaste fem åren.”

Världens lånekvot är alltså 235 procent över den globala BNP.
Och man måste då ta med i beräkningen att i BNP-måttet finns också ”osynliga” skulder. Bland annat miljöskulder som uppstår i exploatering av naturresurser.

Den ekonomiska tillväxten i världen bedöms landa på den lägsta sedan finanskrisen, enligt den internationella ekonomiska organisationen OECD.

Det blir allt svårare för enskilda nationer att få ihop ekonomin.

Den verkliga ekonomiska produktionen tycks minska medan skulderna ökar, en utveckling som går allt fortare.
Pengar som borde finnas för välfärden finns inte. Politikerna som ska besluta om välfärden har inte de resurser som behövs.
I stället kryper risken för en global ekonomisk krasch allt närmare.

OECD: Lägsta tillväxten sedan finanskrisen SvD

Hushållens förmögenhet på rekordnivå Statistiknyhet från SCB och Finansinspektionen 2019-06-19

Vad fan får vi för lönearbetet?

Människan har, både som individ och som samhällsvarelse, i alla tider tvingats arbeta för sin överlevnad.

Arbetet och produktionen är därmed grunden för vår gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

De första människorna levde som nomader direkt av vad naturen gav.
Men för ca 12 000 år sedan började människor odla, hålla boskap och blev bofasta. Förutsättningarna för arbetet hade radikalt förändrats. Storbönder blev kungar över dem som inte ägde jord. Slavar blev en viktig produktionsfaktor. Städer byggdes. Krigararistokratier styrde och ställde.
En omfattande hantverksproduktion och handel uppstod. Pengar, skrivkonst, räknekonst blev nödvändiga kunskaper.

Utvecklingen gick vidare.
Bankväsende och kolonialism förändrade samhällsekonomin ytterligare. Nationer bildades. Kejsare, krigsmakt och religiösa ledare styrde de arbetande. Olika furstehus och handelshus konkurrerade med varandra. Handeln ökade i omfattning. Enorma rikedomar strömmade till Europa. Hela folk utrotades i kolonierna och ersattes av européer.
Kolonialismen gav Europa enorma tillgångar och kolonisatörerna etablerade sig runt hela världen.
En första fas av globalisering var ett faktum.

Ur denna handelskapitalism växte industrialismen.
Massproduktion av varor i fabriker, lönearbetet, masskonsumtion, värdepappersmarknad, mekanisering, massförstörelsevapen. politiska partier, demokratier blev den nya tidens signum.

De ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna för världens folk hade än en gång fullständigt förändrats. Resultatet av löntagarnas arbete, samlades hos kapitalägare, som investerade i nya lönsamma projekt. Lönearbetarna bildade organisationer som en motkraft till exploateringen av arbetskraften.

Fortfarande var arbetet och produktionen grunden för den ekonomiska utvecklingen.
Men nu hade också förutsättningarna för kapitaltillväxten förändrats i grunden.
Finansmarknaderna, marknaderna för finansiella instrument och värdepapper som aktier, obligationer, valutor och alla de derivat som i dag omsätts i stor skala har under det senaste decenniet exploderat i omfattning och intensitet. Aktier och fonder syftar inte längre till att skapa resurser för investeringar i realekonomin utan blir en marknad för sig.

Fastän lönearbetet och produktionen är grunden för ekonomin har finansmarknaden förlorat kontakten med dessa grundfaktorer. Finansmarknaden som tidigare allokerade värden till vinstgivande projekt svävar nu fritt i en digitaliserad värld. Värden byter ägare i kortsiktiga profitintressen, där skulder förvandlas till tillgångar, där banker skapar pengar som matar denna virtuella låtsasekonomi med inbillade vinster som inte har sin grund i arbetet och produktionen.
Finansmarknadens värden pumpas upp av papper som inte motsvaras av de värden som skapats i produktionen, t.ex. genom att USA:s banker trycker dollarsedlar som kommer ut på valutamarknaden vilket skapar en smygande inflation. Klyftan mellan casinoekonomin och den verkliga reella ekonomin blir för stor och denna bubbla spricker.

De senaste exemplen är den amerikanska finanskrisen 2008 till 2010 och de stora skuldkriserna 2008 till 2010.
När banker och finansinstitut började förlora pengar på de luftslott som skapats med strukturfonder saknades det plötsligt gigantiska summor för bankerna. Eftersom banksystemet går ut på att alla flyttar pengar mellan sig på interbankmarknaden är i stort sätt alla banker beroende av ett flytande penningsystem för att kunna fungera.
Hösten 2008 vägrade vissa banker att hjälpa varandra på grund av att risken var för stor att de inte skulle få tillbaka sina pengar. Ingen ville längre låna ut några pengar. Interbankmarknaden kollapsade. Finansinstituten Bear Sterns, Lehman Brothers med flera gick i konkurs eller övertogs av andra banker.
Regeringen Bush tvingade under hösten 2008, valåret, den amerikanska kongressen att finansiera de stora skuldbergen som de amerikanska bankerna skapat.
De stora skuldkriserna 2008 till 2010 uppstod med den isländska bankkrisen, den Lettiska finanskrisen, den grekiska korruptionskrisen, den irländska bankkrisen och snart flera länder.
USA har ett gigantiskt underskott både vad gäller deras statsfinanser och deras privata lånesituation. Många amerikaner har fortfarande problem att lösa sina skulder som de skapade under det glada 2000-talet.
Efter de allra flesta bankkriser har skattebetalarna tvingats ersätta förlusterna.

Stora värden dras undan de reala ekonomierna. De värden som skapas av arbetet och produktionen och som bl.a. ska utgöra skattekvoten försvinner i det globala finansspelet, lånekaruseller, skatteplanering, skattesvindel och skattesmitning.
Välfärdsstatens skatteintäkter minskar i huvudsak på grund av att de får allt mindre del av den reella ekonomins överskott. Samtidigt ökar välfärdens behov av resurser.
Politikerna får allt mindre resurser att fördela.

Finansmarknad Wikipedia 

Ekonomiska kriser och krisberedskap i Sverige,  Lars Jonung, Knut Wicksell Policy Paper2019:1 

Vad är finansmarknaden? Bildningsbyrån – finans.Utbildningsradion.
Andreas Cervenka Så gör banken pengar av luft, Rec. i AB

Bankerna bäddar för bubblor. Harry Flam Professor emeritus,Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Rec. av samma bok 

Varför är VD-lönerna så höga?

SvD Näringsliv har granskat börsbolagens VD-löner.

Pascal Soriot, VD för Astra Zeneca, tjänade förra året 295 000 kronor om dagen, även lördag och söndag. Den 57-åriga fransmannen fick förra året totalt 108 miljoner kronor i ersättning från Astra Zeneca.
De som försöker försvara den enorma lönen anser att han är värd det. Företaget har gått bra.

Men att det skulle finnas ett samband mellan arbetsinsats och lön bland näringslivshöjdarna är ingen sanning.

Electrolux vd Keith McLoughlin hämtade hem 50 miljoner i ersättning samtidigt som bolaget haft ett fiaskoår.
Electrolux tvingades backa från köpet av GE:s vitvaruverksamhet i december förra året och fiaskot var ett faktum. Vd:n Keith McLoughlin kom till Electrolux som en frälsare – och fick betalt därefter – men har i år fått lämna det svenska bolaget.
Aktien backade med ungefär 10 procent under 2015. Vd Keith McLoughlins totala ersättning för samma år landade på 52 miljoner kronor.

Inte heller Ericsson hade något muntert år, trots högavlönad dirre. Aktien backade med ungefär 10 procent – det trots att Stockholmsbörsen gick plus – och vd Hans Vestberg är ifrågasatt.
Hans Vestberg har tredjeplatsen i löneligan. Förra året fick han 47 miljoner kronor i total ersättning för sitt jobb i Ericsson.
– Det blir allt större frågetecken runt om Ericsson har rätt ledning. Om han är värd 50 miljoner kronor per år – det är väl en näst intill filosofisk fråga för styrelsen, säger aktiestrategen Jonas Olavi.

Det skulle vara intressant att veta vad det är som motiverar de höga lönerna.
Och hur de används.
Finns det forskning om det?


SvD Närigsliv 160527

”Pengar är inte allt”

I dagens SvD skriver Thomas Gür på ledarsidan under rubriken”Pengar är inte allt”.

Rubriken skulle kunna annonsera ett resonemang om att det finns högre värden än pengar här i livet.
Men det gör den inte. Gür vill uppmärksamma oss på ”övertron att mera pengar skulle vara boten på allt. Att det enda som behövs är att anslå mer resurser; några hundra miljoner eller miljarder till – det är ju bara några pizzor per svensk – så kommer man också att få bukt med problemen.”
Det handlar alltså om att mera skattepengar inte löser bristen på personal i vården, inte lagar den eftersatta infrastrukturen, inte löser problemen i skolan, i flyktingmottagningen eller andra samhällsbekymmer. Här behövs inte mera pengar enligt Gür.
Det är naturligtvis inte pengar som löser behovet av fler personal inom äldrevården för att ta ett exempel. Det är bara arbete och arbetskraft som kan hjälpa de gamla. Men ny personal vill antagligen ha lön. I pengar. Och det kostar att utbilda dem. Ty så är samhällssystemet ordnat.
Och eftersom det är skattepengar som betalar lönerna, även för dem som arbetar inom den s.k. privata omsorgen, så måste det finnas pengar i statens och landstingens kassor. De privata vårdbolagen är ju beroende av pengar från staten och landstingen.
Det är också uppenbart att statens och kommunernas utgifter, år för år, ökar. Vilket kan bero på att kraven blir större. Ta sjukvården som exempel: De stora sjukhusen kräver allt dyrare lokaler och mer komplicerade apparater, medicinerna blir dyrare, personalen kostar mer, alltfler söker vård för allt fler krämpor o.s.v. Och där finns ju också privata byggbolag, teknikföretag, medicinföretag som inte håller med Gür utan som vill ha pengar för sina tjänster. Skattepengar.
Det är klart att pengar inte är lösningen på allt. Ändå mäts det mesta i pengar. Inte minst inom finansmarknaden och näringslivet.
För nyliberala debattörer gäller satsen ”pengar är inte allt” endast politikens område, skattepengar.
I övrigt, särskilt inom näringslivet, är pengar verkligen allt: för skattesmitare, aktieägare, vinster, privata vårdföretag, banker. Då löntagarna strejkar blir det alltid gny från arbetsgivarna om hur mycket pengar som strejken kostar.

Varför nämner inte Gür det? Varför lyfter han inte sitt manande pekfinger och säger att ”pengar är inte allt” till skattesmitarna? Eller till Nordea då skattebetalarna tvingades rädda den med skattebetalarnas pengar. Eller till ägarna av Findus i Bjuv som sparkar 450 pers?

Jo, antagligen för att han är fången i den nyliberala dogmen som säger att det bara är för staten och löntagarna som tesen att ”pengar inte är allt” gäller.
För kapitalet gäller motsatsen - pengar är allt.

Ingen gör något för att hindra världsekonomisk kollaps

Enligt SCB-statistik har hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten ökat under de senaste två åren. 2015 låg den på 171 procent.

Hela svenska folket lever i skuld.

Men även världens finansmarknader, som har till uppgift att förse produktionen med kapital, består till allt större del av skulder. Skulderna räknas som tillgångar och vinster på marknaden. En stor del av de resurser som skulle kunna satsas på investeringar för produktion och arbete existerar inte i verkligheten utan finns bara som fordringar.

Hela kapitalmarknaden är ur led.

Medan borgerliga ekonomer och politiker vill sänka lönerna som ett medel för ökad produktion är problemet att en kapitalistisk världsordning inte längre levererar.
Aktiemarknaden, till exempel, drivs av kortsiktiga omplaceringar av kapital utifrån dagsnoteringar som inte har någon kontakt med den verkliga produktionen. Aktienoterade företag som satsar på investeringar straffas av aktiespekulanterna eftersom företagen tillfälligt visar röda siffror. Marknaden prioriterar i stället höga utdelningar till ägarna framför investeringar.

Risken för snar kollaps av det finansiella systemet påpekas dock av en del ekonomer, bland andra George Soros, som säger att ”Marknader närmar dig en härdsmälta som liknar den globala finanskrisen under 2008”

I samband med toppmötet i Davos summerade Wiliam ”Bill” White läget i världsekonomin för brittiska tidningen The Telegrap.  Han talar om en finansiell apokalyps och varnar för en episk skuldtsunami värre än den 2007.

Skulderna som bara fortsatt att öka har nu nått sådana nivåer runtom i världen att de riskerar att utlösa en kris.

I OECD-området summerar privata och offentliga skulder till 265 procent av BNP, upp 35 procentenheter sedan 2007. På tillväxtmarknaderna är motsvarande siffra 185 procent av BNP också 35 procent högre än före krisen.

Från sin position Bank for ­International Settlement,BIS, har White varnat i flera år liksom hans forna kollegor på BIS med chefsekonomen Claudio Borio i spetsen.

– Centralbanker har låga räntor och växande balansräkningar, samtidigt som många länder har stora statsskulder. Om vi får ytterligare en recession, förr eller senare får vi det, då är manöverutrymmet begränsat. Vår oro är, om vi tittar två till tre år framåt i tiden, att problem kan uppstå i de länder som påverkades minst av finanskrisen.

Claudio Borio målar upp tre faror med nuläget.

1.  Efter finanskrisen har skuldnivån som andel av BNP ökat. I de länder som drabbades värst av krisen har statsskulderna ökat. Men länder som klarade krisen bra har sett en kraftig ökning av privat skuldsättning, hos företag eller hushåll.

2. Produktiviteten har fallit under lång tid, mest i de länder som drabbades hårt av finans­krisen. Det speglar troligen en oförmåga att vända teknologisk innovation till ekonomisk innovation. Vi har också sett ett tydligt samband mellan hur finansiella obalanser byggs upp och därefter kollapsar och produktivitetstillväxt.

3. Inom penningpolitiken är manöverutrymmet nästan uttömt. Centralbanker har stora balansräkningar och några har till och med negativa räntor. Det är näst intill uttömt för finanspolitiken då många länder har stora statsskulder.

Vad gör finansvärlden, politikerna och kapitlisterna för att hindra att krisen blir våldsam?
Ingen vet och ingen tar reda på det.
Vad skriver vänstertidskrifterna om detta och vilka slutsatser drar vänstern?
Den enda tidning som skriver om detta är SvD Näringsliv.

Andreas Cervenkaberättar om William ”Bill” White i SvD 27 jan 2016

Intervju med Claudio Borio i SvD  23 okt. 2015

Patricia Hedelius skriver om bristenpå investeringar

                                 

Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.

De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.

Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.

Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.

SvD 

SVT 

Calmfors i DN 

Om Calmfors i ETC 

Calmfors om finansministern  

Konjunkturinstitutet 

LO rapport ” Vägen till full sysselsättning och rättvisarelöner” 

Det går inte att bygga om en häst till traktor

Att bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om en häst till en traktor.

Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.

Problemet är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig historisk utveckling och ett historiskt faktum.

Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.

Detta faktum bevisas ständigt i modern historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna, som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.

Hugo Chavez och hans socialistparti försökte omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.

Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på oljeinkomster. Det mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.

Mordfrekvensen är den näst högsta i världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.

Att fördela samhällsresurserna jämnare så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.

Valet i Venezuela 

Om Venezuela 

Låt bankerna stå för samaritskatten

Nu kommer det att behövas resurser för att hjälpa medmänniskor på flykt. En stor del av dessa resurser kostar pengar.

Man kan förvisso glädjas över den enorma frivilliginsats som svenska folket gör genom att bidra till insamlingar av olika slag.
Men eftersom flyktingar kommer att behöva hjälp under lång tid måste vi som lever i trygghet kontinuerligt avsätta pengar till flyktingarnas hjälp.

Det behövs en europeisk samaritskatt som bygger upp fonder för hjälpen.

Men att beskatta inkomster och arbete är ingen bra väg.

I dagens SvD Näringsliv kan man läsa en artikel av Andreas Cervenka, en av Sveriges kunnigaste och bästa ekonomijournalister. Under rubriken ”Det måste bli ett slut på daltandet med bankerna” menar han att bankerna,  i artikeln tar han Nordea som exempel, har kunnat sko sig på svenska folket genom att staten har ordnat en skyddad verkstad åt dem.

”Skattebetalarna får rycka in när bankerna spekulerar bort sig vilket är en förmån som enligt en färsk studie från FI (Finansinspektionen) var värd i genomsnitt 26 miljarder per år mellan 1998-2014, eller över 400 miljarder kronor.”

Cervenka påminner om att ”Förslaget om en bankskatt som skulle dra in fyra miljarder om året framstår som småpengar, ändå blev direktörerna djupt kränkta. Dessutom har Riksbanken känt sig tvingad att öka Sveriges statsskuld med 200 miljarder kronor (20 000 per svensk) för att hålla i extra valutareserv.”

I år delade bankerna ut närmare 60 miljarder till sina aktieägare.

”Storbankerna har lurat miljoner svenskar på miljarder genom att i åratal sälja fonder under falsk flagg. Allmänna Reklamationsnämnden tog inte ens upp saken till prövning med en blek hänvisning till formalia och Finansinspektionen vägrar lämna ut namnen på förövarna. Klartecken för fortsatt bluffande med andra ord.”

Bankerna har alltså samlat miljarder kronor på skattebetalarnas bekostnad. Nu är det dags att de pengarna används på ett rationellt och humant sätt.

De rika bankerna har länge snuvat svenska folket på pengar och det är dags att vi tar från de rikaste för att ge till de fattiga.

Kräv bankerna på en samaritskatt!

AB:s Ledare kommenterar Angela Merkel som deklarerat

– Kunde vi rädda bankerna så kan vi rädda flyktingar.

Drottning Silvia håller med Merkel, enligt DI

Enligt en artikel i Expressen för ett år sedan planerade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg flera skattehöjningar för att möta flyktingströmmen de närmaste åren. Bland förslagen finns en ny bankskatt i form av sänkt tak för ränteavdrag och en fastighetsskatt för kommersiella fastigheter.

Enligt TT/Reuter säger Merkel att Tyskland inte behöver höja skatten för att klara flyktingmottagningen

Tyskland tjänar på krisen i Grekland

Att Tyskland tvingas betala en massa pengar till krisens Grekland verkar vara en spridd missuppfattning.

Den har sin grund i uppfattningen att finansmarknaden fungerar på samma sätt som våra vardagliga ekonomiska sammanhang.
Men det gör den inte, ibland fungerar den faktiskt precis tvärt om, t.ex. att skulder är tillgångar på finansmarknaden.

Och det är inte bara jag som påpekat detta utan även många andra, t.ex. Andreas Cervenka ekonomijournalist på SvD Näringsliv.

Just när det gäller Greklands skuld och Tysklands bidrag visar forskare vid tyska Halle Institute for Economic Research (IWH) att Tyskland tjänat hundratals miljarder kronor på krisen i Grekland. Det vill säga tvärt emot vad de flesta tror och påstått.

Studien refererades i Affärsvärlden i går under rubriken ”Så många miljarder har Tyskland tjänat på Grekland”

Den nya studien Germanys benefit from the Greek crisis publicerades den 10 augusti 2015 och visar att Tyskland tjänat över 100 miljarder euro, drygt 960 miljarder svenska kronor, på Greklandskrisen de senaste fem åren. Pengarna har Tyskland sparat genom lägre räntekostnader som uppstått när investerare sökt ”säkra hamnar” i tyska statspapper. Enligt studien är detta den främsta orsaken till Tysklands välbalanserade ekonomi.

”Besparingarna överträffar kostnaderna för krisen - även om Grekland skulle ställa in betalningarna på hela skuldbördan”, står det i forskningsrapporten.

Sammanlagt har räntan på tyska statspapper fallit med 300 baspunkter bara på grund av Greklandskrisen, visar studien. IWH har försökt beräkna den faktiska vinsten på räntefallet med hjälp av den så kallade Taylor rule.

Taylor rule är en penningpolitisk ”regel” som anger hur mycket centralbanken bör ändra den nominella räntan som svar på förändringar i inflationen, produktion eller andra ekonomiska villkor. I synnerhet föreskrivs regeln att varje ökning av inflationen med en procentenhet, bör centralbanken höja den nominella räntan med mer än en procentenhet. Denna aspekt av regeln kallas ofta Taylor principen.

Mina tidigare bloggkommentarer om finansmarknaden och Grekland

Finansmarknaden har stor del i Greklands kris

Den konstanta finanskrisens orsaker

Åderlåtning fel när patienten behöver blod

Finansmarknaden är naken!

Vår skuld, vår alltför stora skuld

Min skuld, min stora skuld!