tisdag 27 september 2016

Vad är den svenska modellen?



Blott Sverige den svenska modellen har.  
Och tacka för det. Varför skulle vi i Sverige ha en pakistansk, costaricansk, singaporesk eller rysk modell? Alla länder har väl sin egen modell?

Vanligen syftar man med den svenska modellen på den arbetsmarknadspraxis som innebär att arbetsmarknadens parter
- arbetsgivare och fackförbund - kommer överens om villkoren på  arbetsmarknaden: lön, semester, pension, uppsägning, ledighet och så vidare.
När parterna har kommit överens skriver de tillsammans ett avtal. Det kallas för kollektivavtal. Arbetsgivaren och fackförbunden bestämmer hur länge kollektivavtalet ska gälla och under den tiden råder fredsplikt. Kollektivavtalet gäller för alla på arbetsplatsen, även för dem som inte är medlemmar.
Den svenska modellen gör att arbetsmarknaden och näringslivet inte störs av strejker eller lockouter under avtalstiden. Det betyder också att staten inte ska blanda sig i villkoren på arbetsmarknaden.

I SvD 25 juni 2016 redovisade emellertid Benny Carlsson, professor vid Ekonomihögskolan Lunds universitet, i en debattartikel ”Den svenska modellen i backspegeln” att den svenska modellen genom åren haft ett otal olika betydelser.

Benny Carlson har sökt på ”den svenska modellen” i Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningsdatabas och funnit att ”den svenska modellen” har handlat om kulsprutor, gymnastik, bajonetter, soldatmössor, löpning, polisuniformer, handboll, ohyra på hästar, badbyxor, brevvågar, fotomodeller, grodmansdräkter, ishallar, kanoter, boxning, tyngdlyftning, Volvobilar, glasögon, speedway, kartellagstiftning, klänningar, Hasselbladskameror, säkerhetsbälten, skoltävlingar och fotboll.
Och i dag tillkom skolan.
 I en debattartikel i dagens SvD berättar nämligen före detta gymnasielärare och förstelärare Per Kedland varför han hoppat av jobbet som gymnasielärare. Det beror på ”den svenska modellen” vilket han upprepar sex gånger i sin artikel. Kedland redovisar en skola i fullständigt förfall och anarki.
Han menar väl skolmodellen antar jag.
När det gäller skolan har Inger Enkvist i en krönika i lördagens SvD jämfört den usla svenska skolmodellen med den som praktiseras i Singapore. ”I landet där utbildning ges absolut prioritet”
Enkvist föredrar en skolmodell som tillämpas i en totalitär stat där elitism och disciplin råder.

I debatten om ”den svenska modellen” och om ”den svenska skolan” förekommer en hel del lobbyarbete.
Medierna bör akta sig för att delta i detta lobbyarbete och hålla sig för goda att delta i en medveten begreppsförvirring.



lördag 24 september 2016

Gandhi, den svenska modellen och dialektiken


Ett oftast hörvärt program på radions P1 är ”Människor och tro”.

I dag lördag 17.00  handlar ett av inslagen om skärningspunkten mellan religion och politik. Det är Isak Svensson, professor vid institutionen för Freds- och konfliktstudier vid Uppsala universitet, och Tilde Björfors som samtalar om ickevåldets relevans idag.  Tilde Björfors är cirkusdirektör för Cirkus Cirkör och regissör för föreställningen ”Satyagrapha” på Folkoperan i Stockholm. I centrum för operan står den indiske andlige ledaren och människorättsaktivisten Mahatma Gandhi (1869-1948)
Mahatma Gandhi är dessutom aktuell, i nya boken "Ickevåldets vägar", Marcus förlag.

Jag har ännu inte hört programinslaget, inte läst boken och inte sett operan. Men en trailer för radioprogrammet gjorde mig intresserad.
Där talades om Gandhis framgångsrika kamp i befrielsekriget mot engelsmännen och Indiens frihet som ett resultat av Gandhis lära om ”kamp och dialog”.
Är inte samma lära tillämpbar på den svenska modellen i Saltsjöbadsandan? En fredlig klasskamp mellan kapital och arbete. Är det inte samtidigt också en tillämpning av dialektiken?
De flesta tänker kanske på marxism när de hör ”dialektik”. Men idén om motsatsernas förening i en dialektisk process tänktes redan under antiken.
Herakleitos (500-talet f.Kr.) formulerade den först kända läran om motsatsernas kamp och enhet som har påverkat nyare tiders europeiska filosofer som till exempel Hegel, Marx, Nietzsche och Heidegger.

Den som är intresserad får väl lyssna på ”Människor och tro” i eftermiddag och fundera vidare.


söndag 18 september 2016

Varför är liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?



All politik handlar om på vilket sätt samhället bäst ska styras inom ramen för vår kapitalistiska världsordning, det vill säga utifrån de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Kort sagt, kapitalismen är landskapet, de politiska ideologierna är kartor.
Kapitalismen är således inte en ideologi utan är resultatet av den historiska utvecklingen. Den kapitalistiska världsordningen föddes ur varuproduktionen och marknadsekonomin, som födde handelskapitalismen, som gav upphov till kolonialismen, och som gjorde industrialismen möjlig. Utvecklingen bestämde hur vi skulle ordna överskottsproduktionen och hur den skulle fördelas. Genom mänsklighetens historia började vi byta varor, använda pengar i varuutbytet, samla och spara vinster, bygga kapital, utnyttja lönearbete i industriproduktion, skapa finansmarknader och kapitalkoncentration. Produktionen delade upp samhällsmedborgarna i kapitalägare och löntagare.

Liberalismen krävde frihet för kapitalet, fri konkurrens för näringslivet och en anpassning till kapitalismens villkor. Genom att anpassa politiken efter kapitalismens krav skulle de flesta människors materiella behov bäst tillgodoses.

Socialismen motsatte sig denna låtgåpolitik och krävde i stället att kapitalismen skulle anpassas till människans och samhällets behov.
I sin extrema form, leninismen och bolsjevismen, blev socialismen statsauktoritär, planekonomisk och centralistisk. Kommunisterna ville, i socialismens namn, skapa ett politiskt alternativ till kapitalismen men experimentet gick under efter 70 år.  Det fungerade inte att bortse från att kapitalismen var ett historiskt faktum och socialismen ”bara” en ideologi.
Kartan stämde aldrig  med verkligheten.
Socialdemokratin, den demokratiska socialismen, tog avstånd från kommunismens extrema åsikter men utgick från att kapitalismen kunde regleras genom den demokratiska statens makt.
Efter kommunismens fall återpassades ”socialismen” till utopiernas museum.
I sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” konstaterade Herbert Tingsten redan 1949 att socialdemokratin inte var ett socialistiskt parti.

Konservatismen ställde sig mot både liberalism och socialism och strävade efter ett slags icke-kapitalistsikt tillstånd där familjen, nationen, traditionen skulle neutralisera kapitalismen.
De konservativa idéerna hade i sin extrema form i fascismens och nazismens framgångar under 1900-talets första hälft men störtades efter världskrigen.
Efter kommunismens och fascismens fall stod liberalismen kvar som enda bärkraftiga och realistiska politiska idé.
Det Liberala partiet i Sverige (f.d.Folkpartiet) är idag ett litet parti som har problem med inre motsättningar och slitningar.
Däremot är liberalismen som idé dominerande i Sverige, och västvärlden, om man med liberalism menar idéerna om individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati, och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi.
Liberalismens idéer omfattas i dag av praktiskt taget alla svenska riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.
Men det finns två liberalismer. En extrem och fundamentalistisk och en mer social.
”Nyliberalerna” är liberalfundamentalistiskt och vill ha en fullständig anpassning till kapitalismens villkor och vill minimera politikens och statens inblandning i samhällsutvecklingen.
Socialliberalerna utgår från de grundläggande liberala idéerna men vill inte ha en fullständig anpassning till kapitalismen utan erkänner inslag av samhällsingripanden och politik för att korrigera kapitalismens negativa verkningar.

I Sverige är Moderaterna ett nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialdemokraterna är i dag det största socialliberala partiet för vilket statsingripanden spelar en mer eller mindre roll. (jmfr ”vänsterssossar och högerdito).  Vänsterpartiet är ett socialliberalt parti med socialistisk retorik. Centern är ett nyliberalt parti på väg att göra sig av med sina socialliberala och konservativa inslag. Kristdemokraterna är ett konservativt parti med nyliberala inslag. Miljöpartiet är ett socialliberalt parti med konservativa inslag. Sverigedemokraterna är ett konservativt populistiskt parti med liberal retorik.
Liberalerna (f.d. Folkpartiet) slits mellan socialliberalism och nyliberalism.
Den viktiga ideologiska motsättningen står alltså i dag inte mellan socialism och liberalism utan  mellan dessa bägge liberala riktningar som skär rakt igenom den svenska riksdagspolitikens landskap. 

I den ideologiska kontinentaldriften, uppstår krockar och konvulsioner i partiväsendet och jordbävningar i partierna. Förvirring uppstår hos väljarna, populistiska partier poppar upp som nya konservativa inslag i det politiska landskapet.
Men de partipolitiska organisationerna är tröga strukturer som envisas med att hålla fast vid gamla mönster.
Socialdemokratin kallas, mest av motståndarna, fortfarande för ett socialistiskt parti.
Politiska kannstöpare talar om höger och vänster i de gamla termerna av statssocialism och liberalism.
Det finns ideologiskt utrymme för ett stort uttalat socialliberalt parti.
Socialdemokratin är redan ett sådant och behöver bara göra detta tydligt.

Om Herbert Tingsten Wikipedia

Göran Rosenberg  31 maj 1999