All politik handlar om på vilket sätt samhället bäst ska
styras inom ramen för vår kapitalistiska världsordning, det vill säga utifrån de
ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar som vuxit fram under
mänsklighetens hela historia.
Kort sagt, kapitalismen är landskapet, de politiska ideologierna är kartor.
Kapitalismen är således inte en ideologi utan är resultatet av den historiska utvecklingen. Den kapitalistiska världsordningen föddes ur varuproduktionen och marknadsekonomin, som födde handelskapitalismen, som gav upphov till kolonialismen, och som gjorde industrialismen möjlig. Utvecklingen bestämde hur vi skulle ordna överskottsproduktionen och hur den skulle fördelas. Genom mänsklighetens historia började vi byta varor, använda pengar i varuutbytet, samla och spara vinster, bygga kapital, utnyttja lönearbete i industriproduktion, skapa finansmarknader och kapitalkoncentration. Produktionen delade upp samhällsmedborgarna i kapitalägare och löntagare.
Liberalismen krävde frihet för kapitalet, fri konkurrens för näringslivet och en anpassning till kapitalismens villkor. Genom att anpassa politiken efter kapitalismens krav skulle de flesta människors materiella behov bäst tillgodoses.
Socialismen motsatte sig denna låtgåpolitik och krävde i stället att kapitalismen skulle anpassas till människans och samhällets behov.
I sin extrema form, leninismen och bolsjevismen, blev socialismen statsauktoritär, planekonomisk och centralistisk. Kommunisterna ville, i socialismens namn, skapa ett politiskt alternativ till kapitalismen men experimentet gick under efter 70 år. Det fungerade inte att bortse från att kapitalismen var ett historiskt faktum och socialismen ”bara” en ideologi.
Kartan stämde aldrig med verkligheten.
Socialdemokratin, den demokratiska socialismen, tog avstånd från kommunismens extrema åsikter men utgick från att kapitalismen kunde regleras genom den demokratiska statens makt.
Efter kommunismens fall återpassades ”socialismen” till utopiernas museum.
I sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” konstaterade Herbert Tingsten redan 1949 att socialdemokratin inte var ett socialistiskt parti.
Konservatismen ställde sig mot både liberalism och socialism och strävade efter ett slags icke-kapitalistsikt tillstånd där familjen, nationen, traditionen skulle neutralisera kapitalismen.
De konservativa idéerna hade i sin extrema form i fascismens och nazismens framgångar under 1900-talets första hälft men störtades efter världskrigen.
Efter kommunismens och fascismens fall stod liberalismen kvar som enda bärkraftiga och realistiska politiska idé.
Kapitalismen är således inte en ideologi utan är resultatet av den historiska utvecklingen. Den kapitalistiska världsordningen föddes ur varuproduktionen och marknadsekonomin, som födde handelskapitalismen, som gav upphov till kolonialismen, och som gjorde industrialismen möjlig. Utvecklingen bestämde hur vi skulle ordna överskottsproduktionen och hur den skulle fördelas. Genom mänsklighetens historia började vi byta varor, använda pengar i varuutbytet, samla och spara vinster, bygga kapital, utnyttja lönearbete i industriproduktion, skapa finansmarknader och kapitalkoncentration. Produktionen delade upp samhällsmedborgarna i kapitalägare och löntagare.
Liberalismen krävde frihet för kapitalet, fri konkurrens för näringslivet och en anpassning till kapitalismens villkor. Genom att anpassa politiken efter kapitalismens krav skulle de flesta människors materiella behov bäst tillgodoses.
Socialismen motsatte sig denna låtgåpolitik och krävde i stället att kapitalismen skulle anpassas till människans och samhällets behov.
I sin extrema form, leninismen och bolsjevismen, blev socialismen statsauktoritär, planekonomisk och centralistisk. Kommunisterna ville, i socialismens namn, skapa ett politiskt alternativ till kapitalismen men experimentet gick under efter 70 år. Det fungerade inte att bortse från att kapitalismen var ett historiskt faktum och socialismen ”bara” en ideologi.
Kartan stämde aldrig med verkligheten.
Socialdemokratin, den demokratiska socialismen, tog avstånd från kommunismens extrema åsikter men utgick från att kapitalismen kunde regleras genom den demokratiska statens makt.
Efter kommunismens fall återpassades ”socialismen” till utopiernas museum.
I sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” konstaterade Herbert Tingsten redan 1949 att socialdemokratin inte var ett socialistiskt parti.
Konservatismen ställde sig mot både liberalism och socialism och strävade efter ett slags icke-kapitalistsikt tillstånd där familjen, nationen, traditionen skulle neutralisera kapitalismen.
De konservativa idéerna hade i sin extrema form i fascismens och nazismens framgångar under 1900-talets första hälft men störtades efter världskrigen.
Efter kommunismens och fascismens fall stod liberalismen kvar som enda bärkraftiga och realistiska politiska idé.
Det Liberala partiet i Sverige (f.d.Folkpartiet) är idag ett
litet parti som har problem med inre motsättningar och slitningar.
Däremot är liberalismen som idé dominerande i Sverige, och västvärlden, om man med liberalism menar idéerna om individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati, och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi.
Liberalismens idéer omfattas i dag av praktiskt taget alla svenska riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.
Men det finns två liberalismer. En extrem och fundamentalistisk och en mer social.
”Nyliberalerna” är liberalfundamentalistiskt och vill ha en fullständig anpassning till kapitalismens villkor och vill minimera politikens och statens inblandning i samhällsutvecklingen.
Socialliberalerna utgår från de grundläggande liberala idéerna men vill inte ha en fullständig anpassning till kapitalismen utan erkänner inslag av samhällsingripanden och politik för att korrigera kapitalismens negativa verkningar.
I Sverige är Moderaterna ett nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialdemokraterna är i dag det största socialliberala partiet för vilket statsingripanden spelar en mer eller mindre roll. (jmfr ”vänsterssossar och högerdito). Vänsterpartiet är ett socialliberalt parti med socialistisk retorik. Centern är ett nyliberalt parti på väg att göra sig av med sina socialliberala och konservativa inslag. Kristdemokraterna är ett konservativt parti med nyliberala inslag. Miljöpartiet är ett socialliberalt parti med konservativa inslag. Sverigedemokraterna är ett konservativt populistiskt parti med liberal retorik.
Liberalerna (f.d. Folkpartiet) slits mellan socialliberalism och nyliberalism.
Däremot är liberalismen som idé dominerande i Sverige, och västvärlden, om man med liberalism menar idéerna om individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati, och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi.
Liberalismens idéer omfattas i dag av praktiskt taget alla svenska riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.
Men det finns två liberalismer. En extrem och fundamentalistisk och en mer social.
”Nyliberalerna” är liberalfundamentalistiskt och vill ha en fullständig anpassning till kapitalismens villkor och vill minimera politikens och statens inblandning i samhällsutvecklingen.
Socialliberalerna utgår från de grundläggande liberala idéerna men vill inte ha en fullständig anpassning till kapitalismen utan erkänner inslag av samhällsingripanden och politik för att korrigera kapitalismens negativa verkningar.
I Sverige är Moderaterna ett nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialdemokraterna är i dag det största socialliberala partiet för vilket statsingripanden spelar en mer eller mindre roll. (jmfr ”vänsterssossar och högerdito). Vänsterpartiet är ett socialliberalt parti med socialistisk retorik. Centern är ett nyliberalt parti på väg att göra sig av med sina socialliberala och konservativa inslag. Kristdemokraterna är ett konservativt parti med nyliberala inslag. Miljöpartiet är ett socialliberalt parti med konservativa inslag. Sverigedemokraterna är ett konservativt populistiskt parti med liberal retorik.
Liberalerna (f.d. Folkpartiet) slits mellan socialliberalism och nyliberalism.
Den viktiga ideologiska motsättningen står alltså i dag inte
mellan socialism och liberalism utan mellan dessa bägge liberala riktningar som
skär rakt igenom den svenska riksdagspolitikens landskap.
I den ideologiska kontinentaldriften, uppstår krockar och konvulsioner i partiväsendet och jordbävningar i partierna. Förvirring uppstår hos väljarna, populistiska partier poppar upp som nya konservativa inslag i det politiska landskapet.
Men de partipolitiska organisationerna är tröga strukturer som envisas med att hålla fast vid gamla mönster.
Socialdemokratin kallas, mest av motståndarna, fortfarande för ett socialistiskt parti.
Politiska kannstöpare talar om höger och vänster i de gamla termerna av statssocialism och liberalism. Det finns ideologiskt utrymme för ett stort uttalat socialliberalt parti.
Socialdemokratin är redan ett sådant och behöver bara göra detta tydligt.
Inlägg
