Varför minskar antalet demokratier?

Den svenska folkkonservatismen hittar du i dag inte bara bland det devota hyllandet av kungahuset utan mest i den folkliga och spridda uppfattningen att allt nog ”var bättre förr”.

Gott om exempel på den idén hittar du bland annat på Facebook.
Där klagar horder av folk över modern arkitektur, förfall av seder och bruk, att folk var bättre klädda förr och att brottsligheten var lägre. Sossarna var bättre. Jularna. Vädret.
Till och med sånt som var dåligt var bättre förr.

Men, vad värre är, det allmänna missnöjet med den liberala demokratin tycks öka.
”Partierna bara babblar och inget blir gjort. Politikerna bara tänker på sig själva. När det blir problem tillsätter de en utredning för att slippa ta itu med det.”

De upplever att skatterna blir högre medan samhällsservicen blir sämre. Vittrande välfärd, sämre skola och ökad kriminalitet skapar ett missnöje som naturligtvis drabbar regeringen. Ju fler partier dess större kaos och politisk maktlöshet.
Så är det i en demokrati.

Fast i själva verket är samhällsförändringarna inte politikernas fel.
Världsekonomin, marknaderna, konjunkturerna, kommersialismen och den globala kapitalismen är, på gott och ont, starkare krafter än nationella politiker.

Men eftersom folk upplever att det är politikerna som inte gör något så ökar deras förakt för politiker, föraktet för politik och misstron mot demokratin.
Olustkänslan leder till en längtan efter en radikal förändring.

Då finns populistpartierna till höger och vänster där. ”De andra partierna bara pratar. Vi handlar.”

I Sverige har vi Sverigedemokraterna till höger.
Trots sin bakgrund är Sverigedemokraterna kanske inte längre nazistiskt.
Men partiet är klart främlingsfientligt och har en auktoritär konservativ samhällssyn liknande det ungerska nationalkonservativa och kristdemokratiska regeringspartiet Fidesz.

(Fidesz bakgrund är för övrigt det motsatta SD. Fidesz var nämligen från början ett vänsterliberalt ungdomsparti och medlem i Liberala internationalen. Apropå politiska förändringar, minns också att Mussolini ursprungligen var en framstående socialist och att nazisterna från början hette Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och fick, i det tyska valet 1932, 33,1 procent av rösterna. I samma val fick socialdemokraterna 20,4 procent, kommunistpartiet 16,9 procent, Folkpartiet 8,5 procent och Centrumpartiet 11,9 procent.)

SD tillhör samma politiska grupp i EU som Fidesz och som det konservativa polska regeringspartiet Lag och ordning.

Världen kämpar förtvivlat mot coronaviruset. Klimatförändringarna kräver radikala förändringar av konsumtionssamhället.
Då politiker och myndigheter tar upp kampen dyker konspirationsteorier och motstånd upp. Risken är att motsättningen leder till auktoritära åtgärder.

Världen blir också allt mer auktoritär och demokratin är på reträtt. Det uppger den mellanstatliga organisationen Idea (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i sin rapport ”Global State of Democracy 2021”.
Mer än var fjärde person i världen lever i ett land med demokrati på tillbakagång.

Organisationen bygger sina bedömningar på 50 år av demokratiska indikatorer i cirka 160 länder. Länderna delas in i tre kategorier: demokratier (inklusive de som är ”på tillbakagång”), hybridregeringar och auktoritära regimer

Enligt IDEA är antalet stater som rör sig i riktning mot auktoritarism tre gånger så många som de som rör sig mot demokrati.

Idea, Global State ofDemocracy 2021.
Europaportalen, Förändring i graden av liberaldemokrati i Europa 2010-2020
Europaportalen  Förändring i rättsstatlighetsindex 2015-2021 i EU
Human Rights Watch Annual review ofhuman rights around the globe 2020
Tidskriften Omvärlden 

Fidez webbplats

Lag och rättvisa, webb Prawo i Sprawiedliwość

Husförhören tillbaka?

”Sverige har upplevt sju långa år av social­demokratiskt styre – sju förlorade år för 60 utsatta områden där gäng och extremister har makt, sju år där landets samman­hållning har försvagats än mer och rätts­statens grunder hotats.”

Så inleder Nyamko Sabuni och två till från liberalerna en debattartikel idag i SvD.
De har tydligen inte läst mina blogginlägg om socialdemokratins själ.

Men artikeln handlar om integrationspolitiken.

Debattörerna presenterar fyra punkter för att uppvärdera det svenska medborgarskapet.

1. De efterlyser en demokratisk kanon (en sorts katakes) om demokratins fundament och svensk historia. Den ska utgöra en naturlig del av de krav som ställs för att bli svensk medborgare. För att bli svensk.
Den gäller alltså inte medborgare som är födda svenskar.
Men så skriver de ”Alla som bor i Sverige ska ha kunskap om den svenska demokratin”.
Hur ska det ske? Utbildningsläger för halva befolkningen?

2. Inför språk- och samhällstest nu!
Man ser framför sig hur husförhören återuppstår.
Husförhör kallades den årliga kontrollen i Svenska kyrkan av församlingsbornas bibelkunskaper, läskunnighet och kunskaper i Martin Luthers lilla katekes. Avskaffades 1888.

3. ”Att bli medborgare i Sverige ska vara en stor och viktig händelse”
Jo, varje födsel är ju en stor och viktig händelse.
Att däremot födas i krig eller andra katastrofer utomlands och sedan tvingas fly från hem och familj är ingen stor händelse.  Först när flyktingen anländer till vårt land och blir svensk medborgare är det stort.
Att flyktingen ser Sverige som en tillfällig tillflyktsort och längtar efter att så snart som möjligt flytta hem igen, ska vi inte bry oss om.
Vi säger i stället med skärpa: Nu sitter du ner och lär dig svenska och pluggar svensk historia annars kör vi ut dig, din otacksamme fan”.

4. Det svenska medborgarskapet ska vara förverkat vid allvarliga brott.
Räknas skattesmitning dit?

Då man lägger ifrån sig tidningen frågar man sig hur liberalerna har hamnat där?
Debattörerna anar att något skaver och slutar sin artikel med följande brasklapp:

”Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan vart vi ska, tillsammans. Vi vill att alla ska ha möjligheter att bli en del av den svenska gemenskapen och ta sig dit de vill i livet.”
Det var väl det enda liberala i den artikeln.

”Uppvärdera svenska medborgarskapet” Nyamko Sabuni m.fl. 

Bengt Westerberg: ”Jag kommer inte stödja Liberalerna i riksdagsvalet”

Socialdemokraterna integration 

Demokratins former II

Den kvinnliga rösträtten infördes för exakt hundra år sedan.

Det var ett viktigt steg i demokratins utveckling. Många menar att demokratin därför firar hundraårsjubileum i år.
Men demokrati är betydligt äldre än så och mer sammansatt än rösträtt.

Hundraåringen tycks fungera kryckigt.
Många partier käbblar med varandra utan att något blir gjort.

Politikerna står handfallna inför en stundande miljökatastrof, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, söndervittrande välfärd och annat elände.
Men det är inte demokratins fel.

Alla övriga styrelseformer - oligarki, plutokrati, timokrati, diktatur, teokrati, meritokrati – är inga alternativ till demokratin. Alla länder har problem oavsett styrelseform.
Erfarenheterna har ändå lärt oss att demokratin är den samhällstyrning som har minst nackdelar och mest fördelar. Men, som sagt, demokratin är inte utan problem.

Vid plötsliga katastrofer, och i dåliga tider, är det viktigt att de styrande kan handla snabbt och resolut.
Att, då många olika intressen ska komma till tals och många ska säga sin mening och man måste utreda och diskutera, ta hänsyn till andra och kohandla för att komma fram till vad som behöver göras, tar tid. Besluten kan komma för sent.
Och om besluten blivit en kompromisslösning kanske det inte är det bästa när konkreta åtgärder behövs.

I antikens Grekland och Rom löste man problemet genom att utse en betrodd ledare som, för en begränsad tid av högst ett halvår, fick uppdraget att styra. Han kallades för diktator.

Ett exempel är den antike greken Solon (ca 640 - 558 f.Kr.) som för året 594 f.kr. fick oinskränkt fullmakt att nyordna hela statsskicket och rädda stadsstaten Atén som på grund av konflikter mellan över och underklass drabbats av ekonomisk stagnation. 
Det första Solon gjorde var att påbjuda frigivning av alla dem som på grund av skuldsättning råkat i slaveri och att slopa alla skulder på jordegendom.
Överklassen motsatte sig åtgärderna och Solon avgick efter mandatperioden och lämnade Aten.

Demokrati är det styrelseskick som de flesta av världens länder uppger sig ha. Men demokrati betyder inte detsamma i Kina som det gör i Sverige. Kommunistiska enpartistater har kallat sitt styrelseskick för folkdemokratier och ansett den överlägsen den liberala demokrati som vi till exempel har i Sverige.
Den kommunistiska uppfattningen är att vår demokrati är skenbar så länge som medborgarna saknar fullständig ekonomisk demokrati. Folket saknar inflytande över näringslivet, arbetet och produktionen. Demokratin når inte in innanför företagens väggar. Där bestämmer kapitalet. På arbetsplatsen har löntagaren bara att lyda order uppifrån.
I Kina har ett enda parti, Kommunistpartiet, därför makten. Inga andra partier får förekomma. Kommunistpartiet är hela folkets röst så varför ska det finnas fler?

I våra liberala demokratier är valsystemen litet olika.

1.  I Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien tillämpas majoritetsval.
En valkrets motsvarar ett mandat vilket innebär att den kandidat som får över hälften av rösterna företräder valkretsen. Systemet gynnar större partier och ger det segrande partiet större makt än med proportionella val. Systemet leder till tvåpartisystem.

2. Proportionella val tillämpas ibland annat de nordeuropeiska länderna.
Ett proportionellt valsystem vid val till en politisk församling innebär att fördelningen av mandat sker i proportion till respektive partis andel av rösterna.
Ett problem med det är att antal partier kan blir så många att de blockerar varandra. Därför finns en småpartispärr. I Sverige ligger den på fyra procent. För att komma i fråga i riksdagen måste partiet alltså få mer än fyra procent av rösterna.

Valsystemen tillämpas på olika sätt och i till exempel Italien, Nya Zeeland och Japan används blandade system.

Liberal demokrati bygger på
Grundlagar som garanterar att makten är delad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Riksdagen stiftar lagar, domstolarna dömer och myndigheten verkställer domen.
I en liberal demokrati ska också finnas garantier för
* Föreningsfrihet (frihet för det civila samhället) Rätten att bilda fackföreningar och politiska partier.
* Yttranderätt, rätt för var och en att utrycka sin mening.
* Tryckfrihet, mediefrihet
* Näringsfrihet, rätt att starta och driva företag
* Medborgerlig rösträtt. Varje medborgare ska ha rätt att rösta på politiska partier. Alla väljare har en röst var.
* Egendomsrätt. Alla ska ha rätt till enskild egendom.
* Offentlig och öppen myndighetsutövning. Medborgaren ska ha rätt och möjlighet att granska myndigheter. Offentlighetsprincipen.
* Möjligheter för den enskilde till rättslig prövning vid tvister.

Viktiga för demokratin är att medborgarna är fria från fattigdom, känner jämlikhet och förtroende gentemot andra och har en god allmänbildning.
Till det sist nämnda hör bland annat att kunna motivera sina ståndpunkter och argumentera för dem och inte bara kasta ur sig ett påstående eller en åsikt.
Dit hör också att kunna belägga påståenden genom källhänvisning och med hjälp av fakta.

Nackdelar i liberala demokratier
Många medborgare har inte tid, förmåga, intresse eller lust att sätta sig in i politiska frågor.
Men de har ändå rätt att välja. Det gäller såväl den fullständigt okunnige som den som är väl insatt i politik, samhällsekonomi och sociala förhållanden. Dum eller klok, bägge har var sin röst.

De politiska partierna måste ha politisk makt för att kunna genomföra sina program.
Därför ägnar de sig åt att fiska röster. Ju fler röster dess större makt och ju större möjlighet att få igenom sin politik.
Särskilt där valsättet är proportionellt leder detta till oheliga allianser, kohandel och kompromisser mellan olika partier. Ett parti kan inte ensamt få majoritet utan kan gå ihop med andra i en allians eller koalition.
 Allt för att säkra makten. Det innebär att alla partier i alliansen måste kompromissa och hitta en gemensam nämnare.  Risken är att de olika partiernas program suddas ut och politiken blir otydlig.

Men demokratin handlar inte bara om det politiska livet.
Det civila samhället, som inte direkt är styrd av politiken, är en viktig del av demokratin. Att till exempel fackföreningar, näringslivet, samtalstonen på sociala media och medborgarnas vardagsliv fungerar i frihet är oerhört viktigt för ett demokratiskt samhälle.

Valsystem och representationseffekter En jämförande studie av 25 länder. SOU 2007:40

Sveriges riksdag firar demokratin 

 

 

”Att vara liberal är att vara kluven.” Varför minskar liberalerna?

 Gunnar Helén ledde Folkpartiet (nu Liberalerna) 1969-75. Han myntade uttrycket ”Att vara liberal är att vara kluven”.

Oavsett vad Helén egentligen menade med det, så är liberalismen kluven. Liberal kan nämligen betyda så olika saker som socialliberal och extremliberal.

Som socialliberal månar man om individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi. Staten ska inte ingripa i det civila samhället men måste gå in och korrigera där inte kapitalismen eller kommersialismen klarar att upprätthålla dessa värden.

Alltså, vilken socialdemokrat är inte socialliberal? (Och vilka socialdemokrater är i dag ”socialister?”)

Extremliberaler (libertarianer) finns främst till inom moderaterna och förespråkar att statens uppgifter ska vara begränsade till att omfatta polis, domstolar och ett nationellt försvar.
Allt annat bör skötas av det civila samhället eller av privata företag. Tänk avregleringar, privatisering, Milton Friedman, Margaret Thatcher.

Begreppet liberal rymmer alltså två vitt skilda politiska uppfattningar. Det liberala partiet är kluvet.

Eftersom liberala ideologier finns inom alla partier pågår en ständig förskjutning av väljarsympatierna. Utrymmet för ett särskilt liberalt parti litet.

Det partipolitiska fältet släpar efter med sina gamla program och namn, vilket gör det politiska valet för medborgarna oklart.
Partierna borde konvertera sina partiprogram och namn utifrån denna verklighet.

Förslag till namnbyte:
Sverigedemokraterna – Nationalkonservativa.
Moderaterna och Kristdemokraterna sammanslagning till – Konservativa
Socialdemokraterna och Miljöpartiet (och ev. Vänsterpartiet) – Socialliberalerna
Centern och Liberalerna – Borgerligt liberala

Därutöver finns naturligtvis extrema partier som får kalla sig vad som helst.

Ett parti som heter bara Liberalerna blir hur luddigt som helst. Vaddå liberal?

 

Susanna Silfverskiöld SvD Ledare 

Susanne Nyström DN Ledare 

SR 

Låsningarna i rikspolitiken

Väljarna har alltid rätt. Valresultatet kan aldrig vara fel.

Däremot kan valresultatet orsaka ett knivigt parlamentariskt läge som t.ex. nu i valet 2018.
Resultatet blev att inget parti kan bilda majoritet i riksdagen och inga partier kan få majoritet i ideologiska frågor.
Alliansens fyra partier (De borgerliga) kan inte få majoritet i riksdagen och inte heller de rödgröna (Vänstern). Bägge blocken behöver få stöd av SD (Konservativt) för att kunna få igenom sin politik.
Det är det som är låsningen.
De konservativa SD är vågmästare och kan bestämma politiken.

En orsak till den uppkomna situationen kan vara att valet är proportionellt vilket avgör riksdagens mandatsammansättning medan riksdagen sedan ska fatta majoritetsbeslut.

Riksdagen kan alltså få en mandatfördelning som i senaste valet:
Moderaterna 70, Centerpartiet 31, Liberalerna 20, Kristdemokraterna 22 = 143 (Alliansen)
Socialdemokraterna 100, Vänsterpartiet 28, Miljöpartiet de gröna 16 = 144 (De rödgröna)
Sverigedemokraterna 62

De olika 349 mandaten med varsin röst måste alltså ge ett förslag sammanlagt 175 röster för att förslaget ska vinna en omröstning i riksdagen.

Fler partier måste således gå samman och rösta på ett förslag för att förslaget ska gå igenom.

Socialdemokraterna är det största socialliberala partiet. Centerpartiet det största nyliberala.
Sverigedemokraterna det största konservativa.
Rakt igenom samtliga partier går socialliberala, nyliberala och konservativa åsiktsströmmar.

Vad som nu sker, då Annie Lööf erbjuder Löfven att leda en regering med nyliberal politik, är alltså ett led i kampen mellan nyliberaler och socialliberaler för att hindra de konservativa att få makt.
Lööfs krav på att Löfven ska gå med på bl.a. försvaga arbetsrätten, införa marknadshyror och sänkta marginalskatterna utgår från typiska nyliberala åsikter.
Vad hon säger till Löfven är alltså: jag kan stödja dig som statsminister om du lovar att föra en nyliberal politik.

AB 

SvT 

SvD.seDebatt 

Ny blockpolitik

Liksom allt annat i världen förändras kapitalismen.

Dagens ekonomiska, sociala och ideologiska grundstruktur, kapitalismen, skiljer sig från den som rådde ända inpå 1950-talet.

I dag har världsekonomin blivit mer beroende av de globala finans- och kapitalmarknaderna som är mer casinoliknande. Tidigare gällde att industriproduktionen och realkapitalet var den viktigaste grunden för ekonomin. Resurserna satsades i produktion. I dag spelas det på en abstrakt ”värde”pappersmarknad utan kontakt med produktionen.
Kapitalet ägare har anonymiserats och institutionaliserats. Banker, fonder, börser, fondmäklare styr investeringskapitalet till snabba profitvinster i stället för till näringslivet.  Skulder och profitförväntningar räknas som verkliga värden. Spekulationsekonomin är digitaliserad och robotiserad. Marknadsaktörernas kortsiktiga profitförhoppningar på upp- och nedgångar i marknaden avgör hela länders ekonomi. De ekonomiska kriserna drabbar de kapitallösa oftare och hårdare.
Miljöhoten blir allt mer omfattande på grund av överexploatering.  Flyktingarna undan krig och miljöförstörelse blir allt fler.
Kapitalismens ekonomiska-, sociala och kulturella landskap har förändrats.

De politiska ideologierna måste på olika sätt förhålla sig till kapitalismen.  Socialism, liberalism och konservatism förespråkar olika förhållningssätt till den rådande världsordningen.
Det finns inget mittemellan.

Men partistrukturerna hänger inte med i förändringarna. Trots diverse namnbyten finns de kvar i gamla strukturer.
Ännu för trettio år sedan var socialismen för många ett trovärdigt alternativ. Idag, efter statssocialismens definitiva fall i öst, är det ingen som längre tror på denna utopi som alternativ till kapitalismen.
Socialdemokratin har inte längre en socialistisk idégrund utan är klart socialliberalt. I själva verket är S det största socialliberala partiet i Sverige.

Sedan liberalismen därmed förlorat sin huvudmotståndare har den ideologiskt alltmer börjat delas i två läger: å ena sidan den gamla s.k. nyliberalismen (dogmatisk liberalism) och å andra sidan socialliberalism. Ändå uppträder forna Folkpartiet som ”Liberalerna”.
Socialliberaler i de ”liberala” partierna borde gå över till S medan de kvarvarande dogmatiska liberalerna borde samla sig i ett eget högerliberalt parti.
Konservatismen har radikaliserats i nationalism som samarbetar med diverse populistpartier.

Partiernas förhållande till kapitalismen borde således renodlas till tre tydliga block:
1. Ett socialliberalt frihetligt, demokratiskt block som t.ex. kan acceptera politisk styrning och påverkan av marknaden. För social välfärd och jämlikhet. Företrädare finns i alla dagens partier.
2. Ett högerliberalt som inte accepterar politisk inblandning i marknaden. Ingen politisk inblandning i näringslivet, begränsning av fackföreningar, politiska organ och mer makt till enskilda. Företrädare finns i alla dagens partier.
3. Ett konservativt som betonar nationen, kyrkan och traditionen. Mest hos Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater.

En sådan renodling skulle göra det lättare för väljarna att orientera sig i politiken och göra regeringsbildningen lättare.

Varför är Liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

TV4
Göran Persson i AB 

Den politiska kartan måste ritas om

Liksom allt annat här världen förändras det politiska landskapet.

Sedan statssocialismen, både som realpolitik och som idé, likt Atlantis förvann under havsytan finns egentligen bara tre politiska ideologier kvar.
Fundamentalistliberaler, socialliberaler och konservativa.

De flytande gränserna mellan de tre ideologierna går rakt igenom de europeiska partiernas väljarkadrer som har svårt att orientera sig eftersom de politiska kartorna inte har ritats om.

Vi kan se hur det ser ut i Sverige.
De konservativa idéerna finns hos Sverigedemokraterna, men de konservativa idéerna finns också inom Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Fundamentalistliberaler, eller som de kallas nyliberaler eller marknadsliberala, finns mest inom Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna.
Inom alliansens fyra partier finns socialliberala idéer och väljare men mest hos Liberalerna.
De socialliberala värderingarna finns främst inom Socialdemokratin och Miljöpartiet.
En stor del av Vänsterpartiets väljare drömmer om det forna Atlantis men de flesta av deras väljare är socialliberala.

Fundamentalliberalerna, som vill avskaffa staten och politiken till förmån för den fria företagsamheten, kunde surfa på de tsunamivågor som statssocialismens undergång orsakade.
Men vågen börjar lägga sig och kanske slå tillbaka.

I den politiska förvirringen som uppstår då kartan inte stämmer med terrängen dyker karismatiska vägvisare upp som ritat egna falska kartor.

Egentligen behöver Sverige endast tre partier: Fundamentalistliberaler, socialliberaler och konservativa.

Socialliberalerna skulle dra till sig väljare från alla partier utom SD, fundamentliberalerna skulle få väljare från hela alliansen och det konservativa skulle komma från alliansen och samlas hos SD.

Men de gamla partigränserna finns kvar på den politiska kartan vilket skapar förvirring.

Demokratisk rapport 21 ”Flytande väljare” SCB 2016 

EskilstunaKuriren ledare 13 september 2016 ”Den politiska kartan stämmer inte längre”

DN Debatt 171004. ”De gamla partierna bromsar den nödvändiga förnyelsen”

Himmel och jord, stackars Anna Kinberg Batra!

Hon tvingas klä skott för Moderaternas misslyckade politik fast det måste vara en hel partistyrelse, samtliga länsförbund och hela partiet som bidragit till problemen.
Men det anses ju att någon måste korsfästas i sådana här sammanhang även om man därmed inte blir av med de verkliga problemen.
Jag tror att förvirringen i moderaterna är att söka på ett annat djupare plan än i personfrågor.

Låt mig först ta en bild från rymden för att illustrera vad jag menar.
Om en himlakropp passerar lite för nära solen gör solens gravitation att himlakroppen slits i stycken. Ett sådant scenario utspelar sig just nu 170 ljusår bort i stjärnbilden Björnvaktaren. En vit dvärg, det vill säga en stjärna i solens storleksklass som kollapsat när dess kärnbränsle tagit slut, håller på att förinta en närgången himlakropp.

SD är den vita dvärgen, moderaterna kom för nära och håller på att slitas i stycken.

Och för att återgå till den politiska scenen:
SD har påverkat hela vårt relativt stabila parlamentariska system.
Inget parti kan få majoritet i riksdagen utan stöd av SD. Det är ett faktum.
Den rödgröna regeringen kan inte få igenom sina förslag om inte allinsen som helhet eller delar av den stöder förslaget. Eller om SD gör det.

Moderaterna tappade samtidigt väljare till SD och beslöt därför att försöka närma sig SD i vissa frågor vilket fick moderatväljare att gå till centerpartiet.

Det är det yttre skeendet. Men vad är det som egentligen händer?

Låt mig ännu en gång illustrera med en bild från naturläran – kontinentaldriften.
Det är kontinenternas rörelse djupt i jordens inre som orsakar vulkanutbrott och jordbävningar i jordens yttre delar.

Vad vi nu ser är sådana omskakningar på den politiska ytan.
De underliggande krafterna, de grundläggande politiska ideologierna är enligt min mening - den dogmatiska liberalismen, socialliberalismen och konservatismen.

Inom moderaterna, som inom de flesta andra partier, finns alla tre uppfattningarna mer eller mindre representerade bland väljarna. Partierna teori och praktik betonar de tre olika värderingarna på olika sätt.
SD är mest renodlat konservativt, socialdemokraterna mest socialliberala.
Nu påverkas moderaterna av SD:s konservativa dragningskraft.

Någon undrar kanske var jag placerar socialismen. Jag anser att socialismen till sin kärna är socialliberal i opposition till den dogmatiska liberalismen.
Socialismen är till sin kärna frihetlig alltså liberal.
Fascism och nazism är konservativa.

Jag är förvånad över att de politiska kommentatorerna inte uppmärksammar förskjutningarna i de underliggande grundideologierna.
Och varför har ingen forskare eller opinionsundersökare undersökt sammansättningen av väljarnas inställningar till de olika grundideologierna inom olika partier.
Alla studerar och kommenterar ytan men glömmer att undersöka de djupare liggande krafterna.

Men jag kan ju ha fel.

Här är i alla fall min tidigare funderingar kring problemet:

Socialdemokratin är socialliberal
Det går inte att jämföra socialism med kapitalism
Den partipolitiska kartan stämmer inte
Nycanders frustration

SvD ledare i dag 
Bror Perjus blogg 

Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 

Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.

Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.

Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.

DN:s ledare ” En tragisk och onödig historia”

Centrum för rättvisa om Tayyab Shabab 

Om Lavalaffären
En fyllig genomgång av den s.k. Lavalaffären kan du läsa i ”Vitbok Laval – Vad hände egentligen i Vaxholm?””Vaxholmskonflikten och innebörden av solidaritet – En argumentationsanalys av den svenska pressdebatten” Tina Halldén, Södertörns Högskola

Stjernkvistare och perjusaner förenen eder!

I DN Debatt 2017-06-22 skriver tre socialdemokratiska kommunalråd i Norrköping - Lars Stjernkvist, Kikki Liljeblad och Olle Johansson - om att de vill ha samarbete över blockgränserna och då måste S ”tona ner den hårda retoriken”. 

Socialdemokraten Bror Perjus anser på sin blogg att de tre förordar ”en uppgivenhetens strategi”  inför valet 2018.

Men handlar det om uppgivenhet och enbart om sossarnas retorik i ”dagens hårda debattklimat”?

”Stjernkvistarna” får på tafsen av Perjus för att de anser att partiet ska sluta bunta samman de borgerliga till ”högerpartier”.
De är högerpartier säger Perjus eftersom de står till höger om socialdemokraterna.
Så kan man ju se det.

Att kalla de borgerliga för högerpartier är för övrigt inte värre än att de borgerliga kallar Socialdemokraterna för ”socialisterna” ett begrepp som är avsett att leda tankarna till de forna öststaterna. Vilket fungerar.
Men det var länge sedan som det socialliberala partiet Socialdemokraterna var socialistiskt.

Anledningen till diskussionen inom socialdemokratin är problemet med den nuvarande parlamentariska situationen. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Om någon regering ska få igenom sina förslag i riksdagen måste den antingen få stöd från högerpartiet SD eller samverka med något eller några partier över blockgränsen. Sossarna kan inte få majoritet ens genom att samregera med Miljöpartiet och i olika frågor stödja sig på Vänsterpartiet.

I det läget vore det en lösning att bilda en samlingsregering som befriar riksdagen från beroendet av SD. Den lösningen har man redan prövat i ett stort antal kommuner, bland andra i Eskilstuna, där jag bor. Eskilstuna hade haft majoritet i kommunen i hundra år innan SD kom och ställde till det. Kommunledningen med Jimmy Jansson i spetsen insåg vad som krävdes och nu samregerar s sedan valet med m och c.

Jag tror inte att det räcker med att tona ner retoriken. Socialdemokratin måste skaka av sig socialiststämpeln och komma ut som socialliberalt. Målet måste vara att samla alla socialliberaler mot marknadsfundamentalister och konservativa.

Och en offensiv strategi inför valet måste vara att föröka eliminera SD vågmästarställning i riksdagen.

Eskilstuna Kuriren Ledare i dag

Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser

Varför uppstår populistiska partier, Trump, extremhöger? Varför sker Brexit? Varför tycks den politiska kartan ritas om på de mest märkliga sätt, just nu? Till exempel i Frankrike?
Finns det underliggande gemensamma orsaker till alltsammans?
Och hur kunde rörelser som nazism, fascism och kommunism bli så dominerande under första halvan av 1900-talet?
Hur kan vi förklara dagens politiska turbulens?

Jag menar att det är förändringar i kapitalismen som orsakar en del förändringar på den politiska ytan.

Och med kapitalismen menar jag då den historiskt givna världsordning som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar uppfanns för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.
Kapitalismen är den verklighet vi alla lever i och i vilken vi söker politiska lösningar.

Kapitalismens ekonomi handlar om hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna är, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.

Det är inte politik som skapat kapitalismen utan kapitalismen som skapat politiken.
De politiska ideologierna är alla olika förhållningssätt till kapitalismen.
Liberalismen vill anpassa politiken till kapitalismen (låt-gå-politik), socialister och socialliberaler vill förändra kapitalismen, kommunismen vill ersätta kapitalismen (krossa kapitalismen). Konservatismen vill ignorera kapitalismen genom att ersätta den med nationalism, religion, etnisk rensning, goda traditioner, lag och ordning.

En viktig del av kapitalismens ekonomiska system är finansmarknaden som den vuxit fram från medeltiden till idag.
Finansmarknaden i den kapitalistiska världsordningen styr världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar i form av värdepapper, finansiella instrument, råvaror och handelsvaror till exempel banktjänster, försäkringar, pensionsfonder.
Kapitalismen avgör hur marknadsekonomins förändras och bestämmer gränserna för hur vi lever våra sociala och vårt kulturella liv.

Ursprungligen - från medeltiden och framåt - var finansmarknaden till för att förse ekonomin med samlade resurser, som kunde ökas och satsas i olika produktiva verksamheter.
Men den funktionen verkar ha upphört.

Alt fler börjar inse det.

Den prisbelönade ekonomijournalisten Andreas Cervenka försöker i sin bok ”Vad gör en bank?” avslöja vad som händer.
Vi tror oss veta svaret på frågan vad en bank är till för.
”Bankerna lånar pengar av folk som de sedan lånar ut till produktiva verksamheter.”

Men glöm det! Det var länge sedan.
Det var på den tiden då man fick ränta på utlånade pengar och då pengar användes för investeringar i produktionen. I dag en myt.

I dag har vi i stället minusräntor och krympande investeringar.
Skulder bokförs som tillgångar och blir enorma fantasitillgångar och blir växande en bubbla som en vacker dag spricker och det blir kris i världsekonomin.
Av de pengar som skapas i dag är det bara en liten del som trycks av Riksbankerna. Nästan alla pengar är virtuella och skapas av bankerna i det ögonblick de beviljar nya lån. Och det gör de hela tiden. Lånar du tre miljoner till en ny bostad, skapar banken dessa pengar genom ett klick på en dator och plötsligt finns de där utan att ha funnits där innan.

Banken räknar dessa pengar som en tillgång, eftersom de har en fordran på dig. De äger bostaden du lånat till.
Utan att ha producerat en enda lägenhet har bankerna lyckats få dig att betala in en stor del av din lön till dem varje månad. Men du betalar i riktiga pengar som du har arbetat ihop.

De av banken ”skapade pengarna” lånas ut till andra finansplacerare som i sin tur tjänar virtuella pengar på att låna ut dem fast de inte finns i verkliga produktiva livet. För varje transaktion växer bubblan av virtuella ”värden”.

Bankerna tjänar pengar på att ge ut pengar och placerar sina ”tillgångar” på finansmarknaden som ger snabba och lätta ”vinster”. De långsiktiga investeringarna i realtillgångar och verkliga produktiva investeringar lönar sig inte för kapitalplacerarna.
Men då sedan bubblan brister blir det vi skattebetalare och löntagare som tvingas betala med riktiga surt förvärvade pengar via skatter och löner. Det har redan hänt i Sverige 1990–1994 och 2008–2009 och det kommer att hända igen.
Under de senaste åren har världens skuldberg vuxit groteskt, något som inte alls motsvaras av ökad produktivitet.
Finansmarknaden har förlorat kontakten med den produktiva ekonomin som lever en tynande tillvaro. Produktionen stagnerar. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Sådan är dagens finanskapitalism.

Detta - och en del andra fenomen i kapitalismens funktionssätt - leder bland annat till att:

1. Investeringar och produktion minskar eller upphör. Arbeten försvinner. Skatteunderlag blir lägre i förhållande till behoven.

2. Politiker får allt mindre makt och minskade möjligheter att styra sina länders ekonomi.
Arbetslösheten är hög, sämre skatteintäkter leder till försämrad välfärd.

3. Detta skapar misstro hos väljarna som inte har överblick över problemen. De tror att allt är politikernas fel.

4. Väljarna litar inte längre på politikerna, misstror politiken och därmed demokratin.
De ger flyktingar och invandrare skulden för försämringarna. Förr var det judarna.

5. Det blir lätt för populister att ”förklara” det politiska läget och ge enkla lösningar, skylla osäkerheten på bristande vilja och förståelse från de etablerade politikerna.

6. Populistpartierna skapar ytterligare politiskt kaos vilket ytterligare försämrar politikens möjligheter. Instabila regeringsunderlag.

7. Politikernas lovvärda försök att etablera politiskt samarbete med andra länder genom institutioner t.ex. EU möts av misstro.

8. Populisterna skyller försämringarna på EU och det internationella samarbetet.

”Vad gör en bank?” Andreas Cervenka Natur o Kultur 2017 

Lag mot stöd till utländska organisationer i Ungern, SR

Nyval i Finland 

Trump och Macron del av samma trend, Jonna Sima AB Ledare 
Den politiska utvecklingen i Finland Yle på svenska

Socialdemokratin är socialliberal

Kan vi vara överens om att kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som har vuxit fram genom den mänskliga historien?

Och att den kapitalistiska verklighet är den som alla olika politiska idéer har att förhålla sig till. De olika partiernas politiska recept skrivs ut för att ordna samhället till det bästa inom den rådande kapitalistiska världsordningen.
Om vi är överens om det kan vi resonera vidare om politikens villkor.

Nyliberalismen håller i stort sett, dogmatiskt och tämligen fundamentalistiskt, fast vid de principer som Adam Smith kom fram till på 1700-talet. Nyliberalismen har också kallats för klassisk liberalism och marknadsliberalism. Egentligen är det bara en gammal liberalism.
Principerna har dock i modern tid teoretiskt utvecklats av ekonomer som bl.a. Milton Friedman och praktiserats av politiker som Margret Thatcher och Ronald Reagan. Idén är i korthet ”frihet för kapitalet, anpassa politiken till kapitalismens villkor, släpp marknadskrafterna loss, marknaderna bör styra samhället”. Nyliberaler vill ha så liten statlig och politiska inblandning som möjligt i samhället, vilket ger största möjliga tillväxt och flest människor ökad materiellt välstånd.

Socialliberalerna pläderar för frihet för medborgarna och marknaderna.
Sedan 30-talet har socialdemokratin varit klart socialliberal och har accepterat marknaden och att alla politiska förändringar måste ske inom kapitalismens ram. Målet för politiken har varit ett demokratiskt välfärdssamhälle inom ramen för den rådande världsordningen. Men till skillnad från nyliberalerna kan socialliberalismen tänka sig statlig och politisk inblandning i kapitalismen och marknaden om det behövs för att skydda samhällets utsatta och för att få marknadsekonomin att fungera bättre för ekonomisk, social och kulturell frihet, demokrati och rättvisa.
Teori: Amartya Sen och John Rawl. Praktik: Skandinavisk socialdemokrati.

Skillnaden mellan dagens höger och vänster går mellan dessa bägge liberala ytterligheter.

Konservatism förekommer i olika former som nationalism, isolationism, protektionism, elitism.
I praktiken har konservatismen lett till fascism, nazism, främlingsfientlighet och populistism.
De konservativa hävdar att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter, traditioner, religiösa föreställningar för den politiska praktiken.

När det gäller ”socialismen” måste vänstern äntligen acceptera att ”socialism” är en utopi, en idé bortom kapitalismen och därmed bortom dagens verklighet. Socialism har därför aldrig praktiserats.

Socialister - kommunister, bolsjeviker, statsbyråkrater - har strävat efter att antingen ersätta kapitalismen med statsstyrd planekonomi, upprätta proletariatets diktatur eller att krossa kapitalismen och bygga ett tänkt alternativ. Genom statskupper har de lyckats erövra den politiska makten för att genomföra misslyckade experiment i Ryssland, Östeuropa, Kuba m.fl. nationer. Försökens resultat avskräcker från fler paktiska försök i den vägen. Den kinesiska kommunismen söker, med hjälp av partidiktatur, genomdriva en politisk statsförvaltning av kapitalismen. Hur det går vet vi ännu inte.


Det tycks alltså inte vara möjligt att i nutid skapa ”socialistiska” alternativ till kapitalismen via statskupper eller inom nationella stater eller med demokratiska politiska metoder.
Om socialism är möjlig, och värd att sträva efter, så måste den växa ur en reformerad kapitalism som ligger mycket långt fram i tiden.
Vägen dit kan gå via social liberalism.
Det har socialdemokraterna sedan länge insett även om ”socialism” finns kvar i retoriken hos mindre isolerade grupper både innanför och utanför partierna.
Nyliberaler älskar av förklarliga skäl att etikettera socialdemokrater som ”socialister”.

De socialliberala idéerna, med välfärdspolitik, frihet och demokrati, har blivit de dominerande hos stora delar av den borgerliga vänstern och socialdemokratin i hela den demokratiska världen.
Socialliberalismen kämpar nu mot nyliberalismen och mot konservatismen.

Märkligt nog benämns trots det socialdemokratierna som ”socialistiska” och de borgerliga som liberala i den akademiska och allmänna debatten.
Det är en retorik som inte tar hänsyn till de verkliga politiska förändringarna: att socialismen i praktisk socialdemokrati sedan länge försvunnit och blivit till socialliberalism och att socialismen förlorat sin aktualitet.
”Socialismen” har förlorat all lyskraft och den politiska gränsen går i dag rakt igenom liberalismen.

Så har det ideologiska landskapet förändrats, men den gamla politiska kartan från 30-talet används fortfarande i den politiska analysen och debatten. Därför blir mycket i dagens politik svår att tyda.

Ett exempel på det är statsvetarprofessorn Bo Rothsteins artikel på DN Debatt i dag ”Politikens höger-vänster har börjat spela ut sin roll”

Han påstår, med bland annat hänvisning till det franska presidentvalet, att ”valet av Emmanuel Macron kan tyda på att vi står inför ett politiskt skifte i historien”

Men skiftet har sedan länge skett.
Nu gäller det bara att rätta retorik och definitioner efter det.
Kanske är det vad han menar?

Det enskilda ägandet och näringslivet. Sammanfattning. Hur kan politiken anpassas till de nya produktionsförhållandena

Kapitalismen är det rådande ekonomiska system där kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer och löntagarna skapar ett överskott i produktionen så att en kapitalackumulation blir möjlig. Överskottet kan användas till nya investeringar.

Den ekonomiska, sociala och kulturella historiska utvecklingen som är resultat av tusentals år av arbete och produktion som skapat traditioner, ekonomiska, sociala, kulturella sammanhang, lagstiftning, teknik, hierarkier, strukturer som har lagrats till den kapitalistiska världsordning vi nu lever i.

Kapitalismen är således den samhällsstruktur som de olika politiska ideologierna har att förhålla sig till.
De politiska ideologierna har på olika sätt tolkat kapitalismen och förhåller sig till den på olika sätt.

Liksom allt annat förändras även kapitalismen.

Den kapitalistiska utvecklingen har gjort det som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.
Se ”Det enskilda ägandet och näringslivet I-III.”

Kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs inte längre av privata kapitalister utan ägandet har förändrats till ett anonymt nätverk av olika spridda ekonomiska och sociala intressen.
Få investerare satsar eget kapital i produktionen utan investeringarna bygger i stället på lånat kapital.

Det är inte en semantisk fråga. Det handlar om att verkligheten, samhällsstrukturen, förändrats medan den allmänna uppfattningen om den inte följt med i förändringen.
De politiska ideologierna måste anpassas till den nya verkligheten. Politikerna till höger och vänster måste ta ställning till den nya kapitalistiska samhällsstrukturen.

Vad som bör göras vet inte jag.
Jag har bara här försökt att peka på en tendens i utvecklingen av kapitalistismen. Förändringen och dess konsekvenser är inte ny men blir allt mer påtaglig.
Det privata ägandet av produktionsmedlen som en gång var en viktig dynamisk resurs har under ett par hundra år förvandlats till ett hinder för utvecklingen.

Det har under de senaste hundra åren gjorts olika försök att angripa problemet.

Erfarenheterna av försök att upphäva den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och överföra dem till staten är inte uppmuntrande. En sådan politisk åtgärd verkar körd.
Kommunismens (1917-1990) försök att avskaffa äganderätten till produktionen och överföra den i statens ägo har bara resulterat i elände. Statskapitalism, byråkrati, avskaffande av demokrati, maktmissbruk, rättslöshet har blivit resultatet. Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen har stagnerat i de länder som prövat att politiskt ersätta kapitalismen med ”socialism”.

Andra grenar av radikal socialism, syndikalism och rådssocialism, har aldrig omsatts i reella försök eftersom för få människor trott på dem.

Den skandinaviska arbetarrörelsen har, med sina bägge grenar socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, lyckats anpassa ideologi och politik till de nya produktionsförhållandena på demokratisk väg men verkar nu nått vägs ände.

I Sverige var förslaget om löntagarfonder 1975 ett försök att, fortfarande på demokratisk väg, ändra ägarpositionerna inom näringslivet. Förslaget syftade till att öka löntagarnas och fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet. Men reaktionen från de borgerliga och från näringslivet stoppade genomförandet.
I eftertankens kranka blekhet kanske det var bra.
Systemet var ännu inte moget för en sådan politisk förändring.

I Kina har det styrande kommunistpartiet inte avskaffat den privata äganderätten till kapital utan i stället uppmuntrat den och, inom ramen för partidiktaturen, utnyttjat den privatkapitalistiska dynamiken för att åstadkomma en ekonomisk utveckling.
Vart detta experiment leder till vet vi ännu inte.
Men för demokratiska länder är det inte något att ta efter.

Ett motsatt sätt att ideologiskt förhålla sig till den förändrade kapitalismen är att som de dogmatiska liberalerna kräva mer privatisering av statliga företag.
Privatiseringsvågen har gått över världen men erfarenheterna av denna är mest negativa.
Och den har framförallt inte ändrat på trenden – produktionsmedlens församhälleligande.

I dag upplever hela västvärlden en politisk turbulens där politikerna alltmer förlorar sina möjligheter att påverka utvecklingen. Turbulensen inom politiken och demokratin beror till stor del på att näringslivet och produktionsförhållandena förändras så att det privata ägandet mer och mer blivit en samhällsangelägenhet men att lagar, traditioner och den allmänna verklighetsuppfattningen inte följt med i utvecklingen utan fortfarande förutsätter privat ägande.

SverigesKommunistiska parti partiprogram 1921
”Äganderätt och socialism” av ErnstWigforss , Tidens förlag 1928 

Riksdagsmotion från folkpartiet 2000”Utförsäljning av statliga företag”  

Regeringskansliet ”Verksamhetsberättelseför bolag med statligt ägande” 

Regeringskansliet ”Privatiseringenav statligt ägda företag”

”Försäljning av statliga bolag under tredecennier”, Johnny Munkhammar , Timbro 

DN Debatt 2011-09-07 Laura Hartman m.fl. ”Privatiseringar i välfärden har inte ökateffektiviteten”

Kapitalismen hotar demokratin

Kapitalismen är ett sammanfattande namn på de nu rådande globala ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden som vuxit fram under årtusendena. 

Kapitalismen är ingen idé eller ideologi utan är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen.
Kapitalismen är inte uttänkt eller planerad av människor och inte heller resultat av en eller flera idéer utan är den värld som blivit resultat av hela mänsklighetens utveckling.
Tusentals år av människors arbete, produktion, teknik, upptäckter, handel och konsumtion har skapat kapitalismen.

Därför styr kapitalismen människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor och är den verklighet inom vilken de politiska ideologierna har att manövrera.
De politiska ideologierna är i själva verket rekommendationer för hur samhällena ska ordnas för att på bästa sätt fungera.
De politiska ideologierna är alltså en produkt av kapitalismen, inte tvärt om, även om kapitalismen och politiken växelverkar.

Medan socialisterna ville avskaffa kapitalismen strävade nyliberalerna efter att anpassa samhället till de krav som kapitalismen ställer.

De kommunistiska ”socialisterna” misslyckades med den omöjliga uppgiften att med politiska medel ersätta kapitalismen med idén om socialismen. Planekonomin blev bara till byråkratisk statskapitalism. Den politiska utvecklingen under 1980-talet gjorde slut på den socialistiska drömmen.
Det kinesiska kommunistpartiet har dock tagit lärdom av misslyckandena och utnyttjar kapitalismens villkor för sitt ekonomiska samhällsbygge.

De nordiska socialdemokraterna hade redan från början förstått att det var omöjligt att ”krossa kapitalismen”. De försökte istället att göra kapitalismen mer mänsklig genom att med demokratiska medel reglera och förstatliga delar av samhället. Kort sagt, de strävade efter att föra en socialliberal välfärdspolitik. Men den socialistiska drömmen fanns hos många socialdemokrater och i den politiska retoriken kallades också socialdemokratierna för socialistiska.

Då drömmarna definitivt krossades genom de realsocialistiska staternas fall, förlorade därför också socialdemokratierna en dimension. Naket stod de som socialliberalt. Många av deras väljare kände inte längre igen sitt parti.
Nyliberalernas ekonomiska doktriner lyckades samtidigt med att driva sin anpassningspolitik med privatiseringar och avregleringar.
Problemet med anpassningen är dock att de kapitalistiska villkoren inte enbart är av godo utan också fört med sig stora nackdelar.

Ökad tillväxt innebär till exempel samtidigt överutnyttjande och förstörelse av människor och natur. Konkurrensen är inte bara ädel tävlan utan också utslagning och krig. Det enskilda ägandet av produktionsmedel och kapital, som är nödvändig i mindre skala, ger i kapitalistisk storskalighet upphov till monopol och ekonomiskt slöseri. Återkommande kriser följer på att kapitalmarknaderna förvandlats till casinon i stället för att fungera som kapitalbildning för investeringar för arbete och produktion.

Kapitalismen förändras och skapar nya ekonomiska, sociala och kulturella problem som politikerna har att tackla.
Men medan politikerna är bundna inom nationella gränser är kapitalismen global, den reella makten ligger i de globala ekonomiska rörelserna, politikernas makt minskar till förmån för globalkapitalet.

Följderna av kapitalismen förändring, miljöförstörelse, krig, sociala klyftor, massflykt, urbanisering, centralisering skapar folkligt missnöje med politikerna, politiken och demokratin då dessa inte klarar att göra något åt problemen.

I spåren av denna utveckling vänder sig folk till populistiska frälsare, totalitära ideologier och demagoger.

Kapitalismen hotar demokratin.

Skillnaden mellan social liberalism och idiotisk

Ordet idiot kommer av grekiskans ”idios” (egen) och avsåg ursprungligen en människa som ställde sig utanför samhällsgemenskapen.

Fundamentalistiska nyliberaler i dagens värld tänker sig väljarna som om de (väljarna alltså) vore en samling idioter i denna ursprungliga mening. Ett exempel:

”Att vänstern anser staten lämpligast som varje löntagares förmyndare vet vi. Det har sin grund i den planekonomiska synen enligt vilken den politiska eliten är bättre lämpad än medborgarna att skapa och fördela välstånd.
Borgerlighetens ansvar är ett annat. Den bör inte anträda skattedebatten utifrån statens och finansdepartementets problemformulering, utan i stället driva diskussionen om varje persons makt att kunna påverka sin egen situation.”
Orden är Maria Ludvigssons i dagens SvD Ledare ”Skatt handlar om makt”

Typiskt idiotiskt. Gemensamheten, i det här fallet representerat av de valda politikerna, riksdag och regering, är fiender till individen, varje medborgare sköter sig själv bäst. Politikernas uppgift är att sänka och avskaffa skatterna, privatisera välfärden, låta marknaden lösa alla samhällsproblem utom möjligen det nationella försvaret.

En social liberal däremot håller individens frihet lika högt som den idiotiske men inser samtidigt att alla individer inte har samma chanser i samhället, att det finns individuella behov som kan tillgodoses endast genom att många samverkar och att en del problem är gemensamma och därför måste lösas genom att alla hjälps åt.
Skatternas och statens uppgift är att ge medborgaren trygghet, skydda medborgarna från all ekonomisk, social och kulturell exploatering samtidigt som individens frihet värnas.

Idiotliberalerna ser det enskilda företaget som högsta sociala enhet men de inser inte att dagens företag inte sällan är större, starkare och mäktigare än många stater. De flesta av dagens företag är inte ens privata utan i många meningar sociala enheter.

De fundamentalistiska liberalerna utgår dogmatiskt från Adam Smiths (1723 - 1790) liberalism. Smiths geniala iakttagelser av samhället byggde dock på företeelser som var samtida med Gustaf III.

De sociala liberalerna däremot har insett att dagens samhälle ställer andra krav än då.