Varför minskar antalet demokratier?

Den svenska folkkonservatismen hittar du i dag inte bara bland det devota hyllandet av kungahuset utan mest i den folkliga och spridda uppfattningen att allt nog ”var bättre förr”.

Gott om exempel på den idén hittar du bland annat på Facebook.
Där klagar horder av folk över modern arkitektur, förfall av seder och bruk, att folk var bättre klädda förr och att brottsligheten var lägre. Sossarna var bättre. Jularna. Vädret.
Till och med sånt som var dåligt var bättre förr.

Men, vad värre är, det allmänna missnöjet med den liberala demokratin tycks öka.
”Partierna bara babblar och inget blir gjort. Politikerna bara tänker på sig själva. När det blir problem tillsätter de en utredning för att slippa ta itu med det.”

De upplever att skatterna blir högre medan samhällsservicen blir sämre. Vittrande välfärd, sämre skola och ökad kriminalitet skapar ett missnöje som naturligtvis drabbar regeringen. Ju fler partier dess större kaos och politisk maktlöshet.
Så är det i en demokrati.

Fast i själva verket är samhällsförändringarna inte politikernas fel.
Världsekonomin, marknaderna, konjunkturerna, kommersialismen och den globala kapitalismen är, på gott och ont, starkare krafter än nationella politiker.

Men eftersom folk upplever att det är politikerna som inte gör något så ökar deras förakt för politiker, föraktet för politik och misstron mot demokratin.
Olustkänslan leder till en längtan efter en radikal förändring.

Då finns populistpartierna till höger och vänster där. ”De andra partierna bara pratar. Vi handlar.”

I Sverige har vi Sverigedemokraterna till höger.
Trots sin bakgrund är Sverigedemokraterna kanske inte längre nazistiskt.
Men partiet är klart främlingsfientligt och har en auktoritär konservativ samhällssyn liknande det ungerska nationalkonservativa och kristdemokratiska regeringspartiet Fidesz.

(Fidesz bakgrund är för övrigt det motsatta SD. Fidesz var nämligen från början ett vänsterliberalt ungdomsparti och medlem i Liberala internationalen. Apropå politiska förändringar, minns också att Mussolini ursprungligen var en framstående socialist och att nazisterna från början hette Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och fick, i det tyska valet 1932, 33,1 procent av rösterna. I samma val fick socialdemokraterna 20,4 procent, kommunistpartiet 16,9 procent, Folkpartiet 8,5 procent och Centrumpartiet 11,9 procent.)

SD tillhör samma politiska grupp i EU som Fidesz och som det konservativa polska regeringspartiet Lag och ordning.

Världen kämpar förtvivlat mot coronaviruset. Klimatförändringarna kräver radikala förändringar av konsumtionssamhället.
Då politiker och myndigheter tar upp kampen dyker konspirationsteorier och motstånd upp. Risken är att motsättningen leder till auktoritära åtgärder.

Världen blir också allt mer auktoritär och demokratin är på reträtt. Det uppger den mellanstatliga organisationen Idea (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i sin rapport ”Global State of Democracy 2021”.
Mer än var fjärde person i världen lever i ett land med demokrati på tillbakagång.

Organisationen bygger sina bedömningar på 50 år av demokratiska indikatorer i cirka 160 länder. Länderna delas in i tre kategorier: demokratier (inklusive de som är ”på tillbakagång”), hybridregeringar och auktoritära regimer

Enligt IDEA är antalet stater som rör sig i riktning mot auktoritarism tre gånger så många som de som rör sig mot demokrati.

Idea, Global State ofDemocracy 2021.
Europaportalen, Förändring i graden av liberaldemokrati i Europa 2010-2020
Europaportalen  Förändring i rättsstatlighetsindex 2015-2021 i EU
Human Rights Watch Annual review ofhuman rights around the globe 2020
Tidskriften Omvärlden 

Fidez webbplats

Lag och rättvisa, webb Prawo i Sprawiedliwość

Det går inte att lagstifta mot fel åsikter

På Aftonbladet Debatt i dag vill 73 välmenande debattörer förbjuda ”rasism”.

De anser att vi bör lära av historien och stoppa odemokratiska organisationer i tid, innan det är för sent.

När det gäller historiens lärdomar: Haltar inte jämförelsen mellan den tyska nazismens rasläror i början och mitten av 1900-talet och dagens främlingsfientlighet?
När den nazistiska rasismen och judeförföljelserna började, och ledde till att miljoner människor utrotades i Europa, rådde redan ett mycket gammalt och allmänt spritt judehat i samhället. Nazisterna skapade inte rasismen men utnyttjade politiskt den rasism som redan fanns. Rasbiologin var dessutom, i de flesta länder, ett ganska accepterat vetenskapligt forskningsfält. Svenska sällskapet för rashygien i Uppsala stiftades till exempel år 1909.

I dag är judehatet koncentrerat till små extrema bakåtsträvande grupper. Rasläran finns inte längre som vetenskap utan betraktas som ett vetenskapligt misstag på historiens skräphög.

I dag är det knappast någon vettig människa som hävdar att det finns mänskliga raser. Man kan inte lagstifta bort tokiga idéer. Sådana kan möjligen bara motverkas med vettiga argument.

Om de välmenande undertecknarna med ”rasism” menar främlingsfientlighet är frågan om det är möjligt att lagstifta bort den. Det verkar svårt rent definitionsmässigt.
En del människor i vårt land propagerar ju för att vi måste försvara oss mot rysk aggression och att vi därför måste gå med i försvarsorganisationer som riktar sina vapen mot Ryssland. Man skulle kunna hävda att det är ett uttryck för främlingsfientlighet.
Om Ryssland verkligen skulle anfalla Sverige, och alltså uppträda som vår fiende, skulle ju varenda svensk bli främlingsfientlig d.v.s. fientlig gentemot ryssar.

Nazisterna vill, om de kommer till makten, inskränka yttrandefriheten.
Det gör dem till motståndare till demokratin.
Om demokratin vill förbjuda nazisternas rätt att yttra sig har demokratin då anammat nazisternas ideologi eller tagit avstånd från den?
Är det inte som att ge en unge stryk för att lära ungen att inte slåss?

Se min blogg ”Begränsa inte yttrandefriheten” 

Yttrandefrihetsgrundlag
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform 

Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".

Donald Trump har lovat att skattesänkningar och investeringar i infrastruktur ska leda till 25 miljoner nya jobb.

Ser man till detta, och Trumps övriga vallöften, är de typiskt populistiska i den meningen att de, ned till köksbordsnivå, lovar förenklade politiska lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Trump anser att han vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
USA dras med samma problem som alla andra västländer, inklusive Sverige – arbetslöshet, ökande sociala klyftor, vikande ekonomi, globalisering.

Globaliseringen innebär bland annat, på gott och ont, att världens kapital snurrar omkring som i ett virtuellt rouletthjul utan att landa i reella investeringar, att nationsgränserna inte längre är gränser utan att världen är en enda ekonomisk, social och kulturell enhet, att det investeringskapital som finns söker sig dit till där produktionen är billigast och att nationella politiker får allt mindre makt att påverka de ekonomiska, sociala och kulturella förändringarna.
För västländernas medborgare innebär globaliseringen, på ont, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Om man tar Sverige som exempel: Åren 1950-1970 kunde Sveriges industriproduktion exportera och sälja till resten av världen som efter världskriget hade fullt upp med återuppbyggnad av sin produktion. Svenska företag - varv, verkstad, skog, bil, metall, textil - gick för högvarv, kapitalinkomsterna och lönerna ökade, skatterna kunde höjas så att politikerna hade råd att bygga en skattefinansierad välfärd.
Men omkring 1970 hade Sveriges konkurrenter i världen kommit ifatt. Den svenska textilindustrin tvingades till Portugal, Baltikum och Asien, Japan tog över varvs- och bilindustrin, Kanada o Finland hade skog och pappersindustri. Stålindustrier lades ner. Kort sagt Sverige ekonomi blev tvunget att rätta mun efter den krympande matsäcken. Arbetslösheten ökade och började kosta stora pengar.
De svenska väljarna, som hade kopplat samman det ökande välståndet med socialdemokratin, började tvivla på partiet som 1976 fick lämna över regeringsmakten till sina borgerliga konkurrenter.
Den politiska kontinuiteten och stabiliteten, med fyrtioårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav, ersattes av olika regeringar, oftast minoritetsregeringar, med olika lösningar på problemen. Allt medan globaliseringen gjorde politiken alltmer kraftlös.
Missnöjet med politikerna bland väljarna ökade.

Vid riksdagsvalet 1991 fick det nya partiet Ny Demokrati 6,7 procent av rösterna. S och V fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket, dagens allianspartier, fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare.
1991 års valundersökning visade att 53 procent av Ny Demokratis väljare röstade på partiet på grund av "nya fräscha tag", behovet av att "röra runt i grytan" samt att partiet ansågs veta hur "vanligt folk tycker och tänker". I riksdagsvalet 2014 fick Sverigedemokraterna 12,9 procent av rösterna. Också det partiet påstod sig veta hur "vanligt folk tycker och tänker". Och att skylla problemen på invandringen vilket redan Ny Demokrati hade gjort.

Den parlamentariska situationen förvärrades efter valet 2014, det blir allt svårare att driva en politisk linje.

Missnöjespartier och enkla lösningar får ökade möjligheter att vinna anhängare.

DI 9 november 2016

DI 12 november 2016

Ett skakande reportage

 I dagens DN, under rubriken Vreden på Östermalm, redovisar journalisten Björn af Kleen resultatet av sitt arbete med att granska hur Sverigedemokraternas idéer har etablerat sig i finsalongerna på Östermalm i Stockholm.
Östermalm är ett av Sveriges mest välutbildade och välbärgade kvarter.

Björn af Kleen har intervjuat före detta ledande moderater och lokala sverigedemokrater.
Bland de intervjuade finns sådana som hatar såssar och främlingar men även några som har vettet i behåll.
Ett skakande reportage. De intervjuade är Lena Adelsohn Liljeroth, Ulf Adelsohn, Patrik Engellau, Bodil Sidén, Anne Ramberg, Jan Guillou, Krister Stehag, Anders Timell, Bruno Nordmark, Gunilla Edelstam, Birgitta Södergren, Paul Geara.

Läs artikeln!

DN Ledare 21 mars

AB Ledare 21 mars
Widar Andersson Folkbladet

Vänsterposörer skjuter över målet

Det finns främlingsfientliga dumbommar och det finns vänsterposörer i politiken.

De senare är sådana som vill glänsa med att alltid vara mer vänster än andra, mest radikala bland radikala. De är inte många men sätter prägel på debatten då de framträder i media.
Överdriften, överbudspolitik och den revolutionära retoriken är deras främsta attribut.
Jag mötte många sådana i slutet av sextio- och början av sjuttiotalen. Men de finns även idag. Några utan att ha tagit intryck av att världen ständigt förändras.

Vi vanliga vänsterpartister eller gråsossar är nu, liksom då, korkade betonghäckar och mesar.

Vänsterposören kan inför sig själv framstå i all sin oförvitliga glans genom att utse varje främlingsfientlig dumskalle till ”rasist” och ”fascist”. Och så går hen till attack mot nassevargen som hen manat fram. Eller väderkvarnarna.

”Vi måste stoppa nazismen och rasismen i sin linda innan den växer sig stor. Se bara hur det gick i Tyskland där man inte i tid insåg vad som komma skulle.”
Så ungefär formulerar vänsterposören sina motiv för att gå till aktion mot verkliga och påstådda nazister.

Tyvärr blir en del revolutionsromantiska ungdomar fångna i sin egen retorik så att de måste ta till våld mot dumskallarna.

Att nazismen måste stoppas kan de flesta vara överens om, särskilt som vi i dag har facit till hands vilket man inte hade i Tyskland på 20-30-talen.

Historiska paralleller är dock inga säkra handledningar för dagens politiska lösningar och bör hanteras med stor försiktighet för att inte leda fel.
Överdrifter i retorik skjuter ofta över målen. Och större doser medicin är inte alltid den bästa ordinationen.

Inom alla demokratiska partier finns en majoritet av uppriktiga motståndare till nazism liksom mot bolsjevism, extrem islamism och andra totalitära och extrema politiska ideologier.
Den kampen bör föras.

Men enligt min mening är dagens viktigaste uppgift att så långt som möjligt begränsa främlingsfientligheten, xenofobin, vilket inte är så heroiskt som att bekämpa nazismen.
Men svårare.

Förslag till diskussionspunkter:
1. Vilka är skillnaderna och likheterna mellan 20-30-talens Tyskland och dagens Europa?
Är det möjligt att jämföra med hänsyn till den speciella ekonomiska, sociala och kulturella situationen för det tyska folket efter första världskriget, judeförföljelserna som fanns där redan före nazismen, hotet från bolsjevismen, att nazisterna först var nationella socialister, att den tyska konstitutionen var en annan än dagens svenska?
2. Finns mänskliga raser? Tror ”rasisterna” på rasläran?
3. När blir en främlingsfientlig svensk arbetare nazist eller rasist?
4. Hur sätter vi på bästa sätt stopp för nazismens utbredning? Genom förbud, slagsmål eller dialog?
5. Kan vi begränsa främlingsfientligheten? Hur?
6. Vilka är nazister i svensk politik och hur många är de?
7. Är SverigeDemokraterna ett främlingsfientligt eller ett nazistiskt parti?
8. Hur kan vi i Europa hjälpa flyktingarna till en bättre tillvaro? Så att de slipper riskera livet i flykten, så att de inte behöver anlita dyra flyktingsmugglare, så att de får skydd, bostad och jobb när de kommit i säkerhet.
9. Bör vi strunta i flyktingarna och hindra dem att komma in i Europa?
10. Hur kan de demokratiska länderna och organisationerna stoppa totalitära och fanatiska krafter som t.ex. IS?

Att jag här nedan länkar till olika författare betyder inte alltid att jag delar deras uppfattning.

Bjarne Moelv i EskilstunaKuriren maj 2012Migrationsinfo 

Främlingsfientlighet enl. Wikipedia 
Expo

American Journal of Political Science
“Xenophobic Rhetoric and Its Political Effects on Immigrants and TheirCo-Ethnics”

”Ethnicsegregation and xenophobic party preference: Exploring the influence of thepresence of visible minorities on local electoral support for the SwedenDemocrats”Håkan Arvidsson i Dagens samhälle ”Politisk splittringbanade väg för Hitler”

Maria-Pia Boëthius i ETC 

Global rörelse för demokrati

Hoten mot demokratin ökar i världen och dagens antidemokratiska rörelser liknar alltmer dem som fanns decennierna före andra världskriget.

I Sverige etableras det rent rasistiska och antidemokratiska ”Svenskarnas parti” och det främlingsfientliga ”Sverigedemokraterna” finns i parlamentet.
På ”vänstersidan” verkar ”Antifascistisk Front, AFA” som arbetar endast utomparlamentarisk och arbetsmetoderna anpassas efter vad situationen kräver. Detta kan innebära allt från opinionsbildning till våld.
”365-rörelsen” är en liknande organisation som är emot parlamentarism och anser att de politiska valen kan betraktas som skådespel.
”Revolutionära fronten” är en revolutionär rörelse som vill föra klasskampen som öppen strid och strävar efter revolution. Revolutionära fronten är inte främmande för våldsamma metoder för att nå sina syften.

Dessa partier utmärks av att de är intoleranta mot främlingar och mot meningsmotståndare.

I Europa uppträder ett antal mer eller mindre framgångsrika intoleranta partier.
I Danmark och Nederländerna finns Dansk Folkeparti respektive Frihetspartiet samt i Frankrike Front National och i Österrike Frihetspartiet.
I Ungern går det nyfascistiska partiet Jobbik framåt och i Litauen det populistiska ”Ordning och rättvisa”

I Storbritannien går UK independence party, UKIP, framåt och i Grekland fascistiska Gyllene gryning.
Belgien har Vlaams Belang medan Tyskland har Alternative für Deutchland och Nationaldemokraterna.
Italien har sedan länge  Lega Nord. I Polen finns Konfederacja Polski Niepodległej ,KPN, och i Finland Sannfinländarna som redan finns i riksdagen.

Men internationellt finns än farligare hot mot demokratin.
Talibaner, ISIS, Al Qaida, Boko Haram, Hezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier är dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.
I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Världens demokratier borde ena sig om att bekämpa dessa rörelser. Men för en framgångsrik kamp krävs att demokratierna organiserar en front mot dem som hotar demokratin och att de demokratiska krafterna för en gemensam, samordnad och målmedveten kamp mot dem.

Organisationen skulle kunna bildas av alla demokratiska krafter, inte bara stater, utan även organisationer, t.ex. fria fackliga organisationer och näringsliv, folkrörelser, partier, Världsforumet för demokrati m.fl.

Förutsättning för medlemskap ska vara att medlemmarna stöder grundläggande demokratiska värden som yttrandefrihet, organisationsfrihet, maktdelning, äganderätt och att de utgör en del av sitt lands demokratiska tradition.

De nationer som skulle kunna ställa sig i spetsen för den demokratiska motståndskampen skulle kunna vara det index som The Economist sammanställt ”Democracy Index”eller ”Global Democracy Ranking”
I Democracy Index räknas som fullvärdiga demokratier Norge, Island, Danmark, Sverige,
Nya Zeeland, Australien, Schweiz, Kanada, Finland, Nederländerna, Luxemburg, Irland, Österrike, Tyskland, Malta, Tjeckien, Uruguay, Storbritannien, USA, Costa Rica, Japan, Sydkorea, Belgien, Mauritius och Spanien.

Dessa länder med organisationer skulle kunna bilda en interimsstyrelse och utarbeta förslag till stadgar och program.
Länder och organisationer som sedan skulle kunna ansluta sig är Kap Verde, Portugal, Sydafrika, Frankrike, Slovenien, Italien, Grekland, Botswana, Estland, Chile samt andra som i teori och praktik kan anta organisationens principer.

De demokratiska länderna och dess organisationer har ett stort ansvar för att försvara och befästa demokratin.

Läs mer: Expo

DN

SvD

 

 

 

 

Etablissemanget gynnar SD

Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet är främlingsfientlig på gränsen till olaglig.
Och hela etablissemanget går självklart reflexmässigt emot.
Vilket kan gynna SverigeDemokraterna. SD vänder sig nämligen till den icke-etablerade, ”opolitiska”, opinion som snarare stärks av det massiva motståndet från etablissemanget. Det hela påminner – utan jämförelser i övrigt – om hur kommunisterna motades av de demokratiska partierna på 50-60-talen.

Denna dagens” opolitiska” allmänhet sammanfaller i långa stycken med de marginalväljare som de politiska blocken så ivrigt försöker fånga in. SD spelar på populistiska strängar som de etablerade partierna, av renlighetsskäl, försöker undvika.
Den starka reaktionen mot SD har alltså flera orsaker.
Effekten blir paradoxalt nog att SP vinner terräng.

Det demokariska spörsmålet i sammanhanget är huruvida Aftonbladet gjorde rätt att publicera artikeln.
Enligt min mening kräver yttrandefriheten att även obehagliga åsikter bör publiceras. Ogrundade och ologiska påståenden och falska fakta borde därmed kunna bemötas och vederläggas i sann demokratisk anda. Att tiga ihjäl dumheten är inte demokratiskt. Möjligen någon gång effektivt.

Problemet för många är att tillvaron är dialektisk och sammansatt, inte enkel och rätlinjig. Rörelse skapar motrörelse som i sin tur ger upphov till ny rörelse o.s.v.


SvD
DN