torsdag 19 september 2019

Varför gör politikerna ingenting?


Vi – folket – har till skillnad mot politikerna förstått allvaret i den globala uppvärmningen. Så därför måste det till en folkopinion som kan väcka de styrande. 
En variant på denna uppfattning är att politikerna vet, men inte vågar göra något för att de då riskerar att förlora väljare. Men varför skulle inte politikerna veta det som alla ”vi” andra vet? Frågan är vad politikerna kan göra.

Klimatförändringarna liksom många andra, ekonomiska, sociala och kulturella problem, eller som det heter utmaningar, är globala.
Som sådana måste de lösas globalt.

FN räknar med att det finns 201 självständiga länder i världen. Alla med olika politiska system. Alla med regeringar av skilda ideologier. Alla med olika ekonomiska intressen och med större eller mindre global makt. Om de är demokratiska stater finns det olika partier med skilda åsikter om vad som bör göras.
Alla har olika förutsättningar för att lösa sina energiproblem. Några eldar med kol eller olja, andra kör med kärnkraft, en del har resurser för vattenkraft o.s.v.

Utvecklingsländernas ledare anser att det är industriländerna som exploaterat naturresurserna under flera hundra år så varför ska nu de, när de ska komma ifatt, hindras av inskränkningar.
Skilda ekonomiska intressen - ägare av multinationella företag, producenter, investerare, fondspekulanter m.fl. - står bakom de olika energislagen.
Vi, folket, är alltså inte en enhetlig hop utan splittrade i oändligt många intressefraktioner med ofta motsatta föreställningar om vad som bör göras. Vi är inordnade i olika ekonomiska, sociala och kulturella nivåer i samhällshierarkin.
Låt oss säga att de flesta människor har förstått vad vetenskapen kommit fram till, nämligen att klimatförändringarna starkt påverkats av mänsklighetens överanvändning av fossila bränslen. Ändå fortsätter ”vi” att som aldrig förr att köra bensindrivna fordon. Vi flyger mer än någonsin. Använder kolkraft som aldrig tidigare. Regnskogar skövlas, arter decimeras, hav skitas ner, luft försämras. Kan det vara för att det är mest rationellt för ”oss”?
”Lösningarna” på problemen t.ex. elbilar skapar nya klimatproblem. Elbatterierna kräver exploatering av nya naturresurser och kemiska produkter.
Och vad betyder "folkmeningen"?
En stor majoritet av världens befolkning – vi - vill inte ha krig. Ändå krigas det ständigt. Ett tredje världskrig hotar att bryta ut. Ett upptrappat handelskrig mellan världens största ekonomier, strid om oljeresurser och andra intressekonflikter triggar statsledningar att använda sina militära resurser. Upprustningen är i full gång. Vapenindustrin ser gärna att de kan sälja mer och bli av med sina lager.

Ingen nationell regering rår på de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som styr utvecklingen. Och så länge kapitalismen samtidigt levererar välstånd vill ingen göra någon förändring.

FN är väl bäst lämpad för att göra något, men FN är beroende av att de 193 medlemsländerna kommer överens. FN har satt upp 17 globala mål för att göra världen bättre.


lördag 14 september 2019

En dystopisk betraktelse


Vi - världens 7.5 miljarder människor - lever i en ekonomisk, social och kulturell struktur - kapitalismen.
Kapitalismen innebär bl.a. att förutsättningen för den globala ekonomiska utvecklingen bygger på profit, konkurrens, exploatering av människor och natur, kapitalkoncentration, spekulation, lönearbete, enskilt ägande av kapital och produktionsmedel, massproduktion och masskonsumtion.

Kapitalismen är en tät väv och ett komplext system av arbete, produktion, hantverk, teknik, innovationer, rättsordningar, handel, traditioner och människors strävanden som inte låter sig rubbas på kort sikt och som utvecklats historiskt sedan pengar började användas.
De senaste trehundra åren har kapitalismen skapat en enorm teknisk utveckling och ökat arbetets och produktionens förmåga att skapa en materiell tillväxt som kan försörja en snabbt växande mänsklighet.

Fram till år 1900 har européer dessutom lyckats upptäcka, erövra och befolka andra kontinenter. Kolonialismen, som utgör ett steg i kapitalismens utveckling, inte bara hämtade hem resurser till Europa utan exporterade även överflödig arbetskraft till Amerika och Australien. Idag finns inte längre den möjligheten. Vårt klot har krympt.

Men samtidigt som den har skapat resurser är kapitalismen dålig på att fördela resurserna vilket gett upphov till stora skillnader mellan rika och fattiga länder, landsändar och regioner och mellan enskilda människor. Överexploateringen av naturresurser har lett fram till dagens miljökatastrof. Kampen om resurser har orsakat krig och miljöpåverkan.
Oljan är ett exempel. Oljan är en av förutsättningarna för industrialismen. Vi är alla beroende av den.
Världens oljeresurser har orsakat krig, oljan är nödvändig för bilproduktionen och bilkonsumtionen, plastindustrin, vägbyggande m.m.
Utan oljan stannar världen.

Politikerna och de politiska ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.
De dogmatiska liberalerna anser att man bör låta kapitalismen sköta sig själv, utan inblandning från staten. Kapitalismens självläkande krafter kommer att reparera det som sargat människa och natur.
Socialliberalerna anser att politiska ingrepp är nödvändiga för att rätta till kapitalismens omänskliga biverkningar.
Socialister, kommunister, syndikalister vill ersätta kapitalismen med andra system. Detta har dock, än så länge, visat sig praktiskt omöjligt.
Diverse konservativa politiker och ideologier vägrar att se kapitalismen.
 
Trots att en stor del av mänskligheten hyser en stark vilja att värna miljön och en avsky för krig kommer strukturerna att styra utvecklingen.
Trots att ”vi” vet att det är på väg att gå åt helsike går vi obevekligen mot ett antal katastrofer.
Tror du inte, till exempel, att en överväldigande majoritet av mänskligheten avskyr krig?
De flesta begriper att ingen har att vinna på krig. Ingen vettig människa vill ha krig.
Men maktstrukturerna kommer ideligen i kollisionskurs med varandra och skapar krigsrisker som till sist utlöses och utplånar en del av mänskligheten.
Det är inte enbart politiska eller ideologiska motsättningar som skapar risken för krig utan också kluster av dolda men starka ekonomiska intressen och sociala motsättningar.

Skulle en 16-årig fredsängel kunna frälsa mänskligheten från krig?
Det finns fredsorganisationer men frågan är om de kan hindra krig.
Politiska partier kan ha avrustning i sina program men plötsligt ökar krigsrisken.

Om världens materiella utveckling bygger på att det globala kapitalet växer genom stordrift, exploatering av människor och miljö, konkurrens och profit, enskilt ägande av produktionsmedel, ekonomiska och sociala makthierarkier, kapitalkoncentration till ett litet antal makthavare utanför politikens makt o.s.v. Kan nationella politiker göra så mycket då?
Förändras något i grunden om ”vi” slutar flyga, köra bil och överkonsumera då det ändå är masskonsumtionen som är en förutsättning för att vi löntagare ska kunna försörja oss.
Politikerna kan inte, hur gärna de än vill, få ett grepp över detta oöverskådliga sammelsurium av motsatta särintressen som det saknas institutionella lösningar för att hantera.
Politikerna kan inte, utom marginellt, rå på den kapitalistiska världsordningen som är sammansatt av tusentals ekonomiska, sociala och kulturella strukturer
Det skulle behövas en upplyst dirigerande världsmakt som vrider allt till rätta. Men vi önskar den inte. En sådan kan inte komma till stånd inom demokratin.
Ska man därför ge upp och låta allt gå åt helvete?

De flesta anser nog att det ändå löser sig. Politikerna kan, om de bara vill och blir medvetna om problemet, vrida utvecklingen rätt. Vi har ju organisationer som FN, EU och andra. Vi har folkrörelser och intresseorganisationer.
Nyliberalen Johan Norberg är, trots allt, optimistisk om utvecklingen. Det kapitalistiska systemets inneboende dynamik och självläkande kraft kommer att lösa problemen och ta världen till nya höjder. Se bara vad som hänt de senaste seklerna för att öka välståndet och välfärden för flertalet, säger han.

Dogmatiska ”marxister” anser att kapitalismen går mot sin undergång.
Anton Pannekoek ”Teorin om kapitalismens sammanbrott”, 1934
Andra ser nya möjligheter bortom kapitalismen
Paul Mason ”Postkapitalismen” Oktober 2015
Global Klimatstrejk

söndag 8 september 2019

Är det möjligt att vara antikapitalist?


Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.
Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.
Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein




tisdag 27 augusti 2019

Om framtidstro

Som bekant är ingenting så svårt att sia om som om framtiden. 
Trots detta bör man ha en framtidstro. Man kan ju se tendenser. Och man kan hoppas.
Utan framtidstro riskerar man att bli handlingsförlamad, nihilist, cynisk eller passiviserad.

Ens framtidstro kan omfatta den egna livssfären, livstiden och barnens och barnbarnens framtid,
Men helst bör man dessutom ha en tro på hur samhället, hela världen eller mänskligheten kommer att utveckla sig. Framtiden kan vara nära eller långt bort.
Man kan också vara pessimistisk om framtiden. Måla upp dystopier eller undergångsscenarier.

Om man är pessimist eller optimist kan bero på vilken mikrobflora man har i tarmarna, på ens gener, ens bildning och livserfarenheter och sociala status. Kort sagt, ens personlighet och hur man mår.
Det förefaller också som det finns lika många framtidsvisioner som människor.
Olika grupper av människor kan emellertid enas om en gemensam framtidsuppfattning.

En stark och månghövdad optimistisk tro på framtiden behöver inte leda till en bättre framtid.

I Ryssland, i slutet av oktober 1917, sammanträdde arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, där bolsjevikerna hade absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka även vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig.
Kongressen talade om revolution som en väg mot en bättre framtid.

I oktober 1922 marscherade 30 000 svartskjortor mot Rom med en dröm om en nära framtid fri från sånt skit som liberalism, socialism och kommunism. De drömde om en reglerad, klassöverskridande stat och de ville göra Italien starkt igen.

Några män i en Bayersk ölhall 1923. De ville förändra det Tyska riket, göra nationen stark igen och skapa en värld dominerad av den ariska rasen. Världen skulle bli bättre så. Fram till 1940 delade en stor del av tyska folket den framtidstron.

Alla tre rörelser fann ett ganska omfattande folkligt stöd. Men så gick det ändå åt helvete.

Kan staten ha framtidstro? Till exempel myndigheter.

Institutet för framtidsstudier
 borde väl ha någon samlad syn på framtiden. Men jag finner ingen på deras webbplats.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB,  är en statlig myndighet med ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar.
Hur ser den på framtiden?


Konjunkturinstitutets Konjunkturbarometer undersöker företagens respektive hushållens syn på den ekonomiska framtiden. KI går ut och frågar folk vad de tror om framtiden.

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling.
Varje år svarar nästan 20 000 svenskar på SOM-institutets frågor om allt från politik och massmedier till ämnen som livsstil, hälsa och fritidsvanor. 


I de politiska partiernas program, i folkrörelseorganisationer och branschorganisationer finns det alltid någon form av framtidstro formulerad.

Svensk Handel mäter regelbundet medlemmarnas framtidstro och har t.o.m. en skala att mäta den med: ”Trots att butikernas framtidstro ökar för tredje månaden i rad ligger framtidsförväntningarna under den neutrala nivån på 100. Den sammanfattande Framtidsindikatorn ökar med 1,0 enhet i Handelsbarometerns augustimätning och landar på 97,7. Mest ökar framtidstron bland sällanköpshandlarna.”

Själv vet jag inte vad jag ska tro.









tisdag 20 augusti 2019

Framtidstro och framtidspessimism


Orosmolnen i världen tornar upp sig.

Hoten mot miljön. Skövlade regnskogar, luftföroreningar, överexploatering av icke förnyelsebara resurser, utarmning av mångfalden, m.fl.
Migrationen. Ökade flyktingströmmar,
Krigen i Iran, Syrien och Jemen,
Hotet om konflikt mellan Iran och USA/Israel/Gulfstaterna.
Konflikthotet Hongkong/Kina.
Terroristdåd och terrororganisationer.
Handelskrig USA-Kina.
Konflikthot Nord- och Sydkorea.
Skakiga demokratier och extremism i Polen, Ungern, Ryssland, Turkiet, Italien...
Brexit.
Nyckfulla politiska ledare som Erdogan, Boris Jonsson, Donald Trump
Konflikt mellan kärnvapenstaterna Indien-Pakistan.
Venezuela.
Skakig världsekonomi.

Finns det någon anledning att vara optimist inför framtiden?

Jo säger Johan Norberg, i en intervju i SvD 19-08-18. Denne ständige kapitalismoptimist, författare och Senior Fellow vid amerikanska Cato Institute, menar att världen ständigt blir bättre, bara vi inte tar optimismen för given. 

Samma dag som jag läser intervjun i SvD hittar jag en broschyr från Jehovas Vittnen i brevlådan
”Vem styr egentligen världen?”  I broschyren anges tre skäl att tro på en bättre framtid.
Djävulens styre är snart över (Hebreerna 2:14). Gud har utsett Jesus till ny styresman.(Psalm 72:13,14) Gud kan inte ljuga. (Jesaja 55:10,11). Den här världens härskare ska kastas ut (Johannes 12:31)

Ekonomer, filosofer och ledarsidor tolkar framtiden olika.
Hos Institutet för framtidsstudierfinner jag inga svar.

I historien har både domedagsprofeter och framtidsoptimister tolkat världens gång olika.
Så görs än i dag.
Vem ska man tro på?




fredag 9 augusti 2019

Hur kan s stifta lagar mot de allra fattigaste?


 Tiggeriförbudet i Katrineholm och Eskilstuna har naturligtvis skapat debatt på s.k. sociala medier.
Efter en ledarkommentar i Eskilstuna-Kuriren 1 augusti ”Ett dåligt förbud”, har ämnet, fram till idag, renderat 241 kommentarer på facebook.
Diskussionen att handlar om de rumänska romerna som sitter och tigger utanför köpcentra, lasarettet och butiker.
Argumenten på facebook kan sorteras in i tre olika kategorier. De som anser att förbudet är bra, de som anser det verkningslöst och de som inte gillar förbudet.
Bland de först nämnda argumenten:
- Tiggarna är arbetsskygga och de bör skickas tillbaka varifrån de kommer
- Det är inte Sveriges problem att lösa Rumäniens problem.
- Bättre att ge till biståndsorganisationer än till enskilda tiggare.
- Att skänka pengar till tiggare bara permanentar fattigdomen
-Det är en maffia som ligger bakom tiggeriet och som snor tiggarnas pengar
- Tiggarna är inte fattiga. De har mobiltelefoner och bilar.

Det finns få bevis för att dessa påståenden stämmer med verkligheten.

De som är emot förbudet anser bl.a. att
- Att ge hjälp till en medmänniska i nöd är en human handling.
- De finns ingen motsättning i att ge enskilda tiggare en slant och, att å andra sidan, svenska staten och EU utövar påtryckning på tiggarnas hemländer att förbättra tiggarnas situation i hemlandet.
- Att sända bidragspengar till regeringarna i tiggarnas hemländer innebär att det mesta äts upp av byråkrati och korruption.­

Eskilstunas kommunalråd, Jimmy Jansson, förklarar förbudet: ”Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag” (TT 2/8)

Polisen i Eskilstuna har förstått vitsen med det hela. De har till idag tagit emot åtta ansökningar om tillstånd till passivt pengainsamlande, men inget beslut har ännu fattats.
Enligt AB säger polisen i Eskilsruna att inga ansökningar har beviljats än, eftersom de som kommit in behöver kompletteras.

Så kan man hålla på och djävlas med dem som redan har det djävligt.
Vad jag inte förstår är hur Jimmy Jansson kan stå bakom en cynisk politik som den här, eller hur socialdemokratiska fullmäktigeledamöter kan rösta fram en sådan.
Hur kan socialdemokrater stifta lagar som endast riktar sig mot de allra fattigaste?







fredag 2 augusti 2019

Tiggeriförbudet i Eskilstuna


Från och med i går, den 1 augusti, gäller föreskrifter om att fattiga människor kommer att behöva söka tillstånd för att tigga på vissa platser i Eskilstuna.
Tillstånd kan, via blankett, sökas hos polismyndigheten. Ansökningsavgiften är 250 kronor. Den som tigger utan tillstånd kommer att kunna dömas till penningböter.

De romska minoriteterna som kommer hit och tigger är i praktiken utestängda från arbete i sina hemländer.
Det enda som återstår för dem är att tigga. Alternativen är att stjäla eller prostituera sig. 

Tiggeriet är den synliga fattigdomen. Och vi i välfärdsstaten vill inte se den.
Därför förbjuder Eskilstuna kommun tiggeriet och gör tiggarna till lagbrytare.

Det har antytts att tiggarna själva inte får behålla allmosorna utan att en slags maffiaorganisation tar huvuddelen av vad de får i sina muggar.
Det finns inga bevis för att det är så. Och om det skulle finnas det så är det väl de som utnyttjar tiggarna som skulle sättas dit.

Andra hävdar att tiggeriet beror på lättja. Det är inte troligt. Att dag ut och dag in sitta och tigga är inte lätt.
Om det vore lättsamt och lönsamt att tigga skulle även svenskar sitta utanför köpcentra och be om en slant. 

Jag förutsätter att Eskilstunas lagstiftare haft något motiv för sitt beslut. Jimmy Janssons argument håller inte.

 Någon samhällsforskare borde undersöka hur det verkligen förhåller sig med alla påståenden om tiggeriet och om utfallet av den nya lagen.
Kan vi rikta lagar mot en särskild folkgrupp skulle vi väl också kunna hjälpa den ur fattigdomen.

 Nu har tiggarna, från sina platser, börjat sälja blåbär och därmed, åtminstone tillfälligt, kunnat komma undan den nya bestämmelsen.

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Min blogg i samma ämne





tisdag 7 maj 2019

Miljö och demokrati


Uppriktigt sagt begriper jag inte hur miljön ska kunna förändras genom att en del människor springer, hoppar, sjunger, skolkar eller seglar för en bättre miljö.
Jag förstår att de som deltar i aktiviteterna vill manifestera och väcka opinion.

Ofta hör man dem säga att vi måste förändra vår inställning och vårt beteende för att miljön ska kunna förbättras. Vilka vi?
Ligger inte orsaken till den globala miljöförstörelsen djupare än i våra enskilda viljor och beteenden?
Missförstå mig inte: Jag gillar skolungdomarnas engagemang för miljön och alla andra som verkligen bryr sig.

Men de riktar sina aktioner mot politikerna.
Och vad kan de göra?
De kan uppenbarligen inte vända historien som byggt upp en värld som drivs framåt av vinstmaximering, konkurrens, exploatering av människor och naturresurser och rätt att disponera resurser för att skövla andra.

Hoten är annars många:
Krig och terrorism med ökande flyktingskaror som följd.
Miljööverexploatering och därmed följande miljökatastrofer och därmed ökande flyktingskaror.
Ökande fattigdom och därmed ökade folkvandringar.
Motsättningar mellan flyktingar och folk till vilka flyktingarna kommer.
Ökande arbetslöshet.
Allt färre medborgare i välfärdsländerna som ska försörja allt fler äldre.
Välfärdsländernas regeringar får in allt mindre skattepengar i förhållande till behoven
Ekonomiska kriser.
Demokratins kollaps genom politikernas oförmåga att göra något åt utvecklingen.
Globala pandemier, antibiotikaresistens,
Hot om kärnvapenkrig,
Det är ju ingen brist på dystra rapporter om vart vi är på väg.
Nu senast har vi fått veta att avskogning, jordbruk, fiske, klimatförändringar och miljöförstöring har lett till den största minskningen av arter i mänsklighetens historia. Det konstaterade IPBS  i sin rapport om biologisk mångfald.
IPBES är en mellanstatlig organisation representerad av fler än 130 länder som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald på samma sätt som klimatpanelen IPCC  gör för klimatförändringarna.
I stort sett alla klimatforskare är eniga om att vår planets accelererande klimatförändringar kommer från mänskliga aktiviteter.
Oavsett vad klimatförändringarna beror på måste mänskligheten rusta sig mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred på grund av regn, orkaner, stigande havsvattennivåer, torka och överexploatering av miljön.

Sedan industrialismens början har till exempel mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm (parts per million) till 400 ppm. Den största delen av ökningen daterar till tiden efter andra världskriget.
Den rika delen av världen ligger bakom de mesta av utsläppen som påverkar vårt klimat. G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakade tidigare nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. Kina har under de senaste tjugo åren gått från att ha relativt låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Att minska utsläppen av koldioxid är alltså en fråga som måste engagera alla världens länder och dess medborgare. Enskilda som statsledningar, politiska partier, näringsliv, producenter, konsumenter, kapitalägare, fabrikörer, entreprenörer måste samordna och underordnas gemensamma krafter i kampen mot miljöförstörelsen. Alla måste sträva åt samma håll med samma mål för ögonen. Och det är bråttom.
Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, okunnighet, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö- och miljö vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.
Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.
Det blir nödvändigt att inskränka ägande- och nyttjanderätten, friheten och näringsfriheten. Produktion och konsumtion måste minska på många områden.

Klarar demokratin detta? Att vädja till ”vår” medvetenhet och ”vårt” ansvar räcker inte.

Var finns den överstatliga regim som skulle kunna ha makt att ändra världens utveckling?
Hela den kapitalistiska världsordningen måste inriktas på detta och vilka har makt över den?



torsdag 2 maj 2019

Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat


Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.
Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.
Med överenskommelsen ville s uppnå:
1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.




onsdag 17 april 2019

V och SD följs åt igen

 Två svenska partier har tills nu drivit frågan om Sveriges utträde ur EU (Svexit) - V och SD.
Möjligen har erfarenheterna från Brexit fått Vänsterpartiet att ”pausa” sitt krav på utträde och SD att göra detsamma.

”Vänsterpartiet bör inför EP-valet 2019 lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget. Istället bör vi formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster tillsammans med andra europeiska vänsterpartier”, säger Jonas Sjöstedt.

– Jag är övertygad om att Sverige inte kommer att lämna EU på överskådlig tid och jag kommer inte heller att driva det, säger Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.


Söndagen den 26 maj 2019 är det val till EU-parlamentet.

Finland bildar regering


Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.
De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.
Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.
Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.


Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 




onsdag 13 februari 2019

Vem har ansvar för felanställningar?



Framför allt handlar deras artikel om uppsägning på grund av personliga skäl, som enligt skribenterna, inte fungerar i sin nuvarande form. Företagarna hoppas därför att den kommande regeringen håller sitt löfte om en från grunden reformerad arbetsrätt – där utredningen inte minst håller småföretagen i åtanke.

Sex av tio av småföretagen har i dag inte kollektivavtal, och behöver därmed förhålla sig till lagen om anställningsskydd (las) när det handlar om uppsägning av personal.
Visst kan en arbetsgivare så småningom upptäcka att hen anställt fel person och därför vilja bli av med vederbörande.
Och visst finns det anställda som, efter en tids anställning. visar sig vara knäppgökar, ointresserade av jobbet och allmänt besvärliga.
Låt oss för enkelhetens skull förutsätta att arbetsgivaren inte är sådan.

Men att anställa fel personer är väl till en del arbetsgivarens misstag?

Och vad som är en felanställning kan diskuteras.
Det kan t.ex. visa sig att arbetsgivarens och den anställdes personkemi inte fungerar tillsammans.
Eller så kan arbetsgivaren anse den anställde besvärlig för att den anställde ställer berättigade krav på arbetsmiljön, arbetsorganisation, eller agerar som visselblåsare.

Arbetsgivaren kan också efter en tid upptäcka att företaget inte går lika bra som vid anställningen och vill avskeda folk för att slippa lönekostnader.

I alla dessa fall handlar det om en fråga om ansvarsfördelning som i första hand hamnar på arbetsgivaren.
Hur mycket ansvar ligger på arbetsgivaren, löntagaren och/eller staten?

Eftersom inte alla företag omfattas av kollektivavtal kanske det skulle finnas ett organ som kan döma i sådana tvister?

Kanske borde Företagarna ha en försäkring för att ersätta arbetsgivare som hamnar i dylika problem.



torsdag 7 februari 2019

Reformisterna


Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.
Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.
Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.
Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.
Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.





söndag 20 januari 2019

Det dånar uti politikens krater


Vi väljare har den riksdag vi förtjänar och har valt.

 I regeringsbildningen har de etablerade riksdagspartierna gått in för att hålla SD utanför besluten i rikspolitiken.
Hela regeringsbildningskrånglet syftar ju till det.
Dock har M och Kd kunnat tänka sig att få passivt stöd från SD.

 Stefan Lövfen har i regeringsförhandlingarna skickligt manövrerat för att åstadkomma en majoritet utan att SD kunnat utnyttja sin vågmästarställning och att samtidigt splittra Alliansen. Han har verkligen lyckats.
Nu har S, Mp, L och C, efter 131 dagar, samlats kring ett gemensamt regeringsprogram.
Alternativet hade varit att släppa fram de tre konservativa partierna M¸Kd och SD.

Många politiska kommentatorer är sura och en och annan vänsterpartist anser att det vore bättre att S inte skulle ha kompromissat så mycket.
De föredrar alltså att M och K med stöd av SD skulle ha bildat regering.
Vänstern hotar med att fälla den nya regeringen och släppa fram den konservativa konstellationen om den nya regeringen genomför sitt program.

Det dånar i politikens krater.


Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna





onsdag 16 januari 2019

Ideologisk kontinentaldrift skapar jordbävning på den politiska ytan


Det råder turbulens i politiken. Valresultat skapar kaos i många länder. Märkliga presidenter, partier och regeringskonstellationer uppträder. Partier byter åsikt.
Vad är det som händer?
Låt oss granska politiken utifrån de grundläggande ideologiska strömningarna.

Vad är det som de politiska ideologierna - konservatism, nyliberalism och socialliberalism - är oense om?
Jo de är oense om hur den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen är förskaffad och hur samhällena bäst ska ordnas i förhållande till den.
Jag kallar denna världsordning för ”kapitalismen”.
Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom historien och som alla politiska ideologier har att förhålla sig till.
Liberalismens bägge riktningar – nyliberalismen och socialliberalismen – har endast ett gemensamt: tron på att individens frihet maximerar samhällets resurser. Men hur denna frihet ska uppnås, och till vilket pris, är de djupt oense om.
Konservatismen låtsas inte om att kapitalismen alls existerar. Den sätter nationen främst. Men kapitalismen är den påtagliga verkligheten och den är global.
Och socialismen då?
Socialismen ansåg sig kunna avskaffa och ersätta kapitalismen. Socialisterna ville ”krossa kapitalismen” och upprätta ”socialismen”.  Utvecklingen visade dock att detta var en omöjlighet eftersom kapitalismen var en världsordning som vuxit fram under årtusenden medan socialismen bara var en ideologi och en utopi. Vi som i vår ungdom såg socialismen som en frihetsrörelse är idag besvikna och vilsna. Vi måste söka oss till andra ideologier.
De storskaliga experiment i socialismens och kommunismen namn som genomförts efter 1917 har
visat sig omöjliga att förverkliga.
Socialismen har i hela den industrialiserade västvärlden förlorat sin lyskraft som politisk ideologi.
Efter realsocialismens fall började de övriga politiska ideologierna likt en kontinentalförskjutning röra på sig i folkdjupet.

Just nu upplever vi de politiska konvulsioner som är resultatet av socialismens försvinnande.
Socialistiska partier har blivit socialliberala. Den svenska socialdemokratin var det i realiteten redan på 50-talet.
Konservatismen rullar åter upp som populism och socialliberalismen blir alltmer antagonistisk till nyliberalismen.
Socialliberaler och nyliberaler finns spridda på samtliga politiska partiers medlemmar och sympatisörer i Sverige. De flesta socialliberaler finns inom socialdemokratin.
Socialliberalernas liberala grund framhäver individens frihet, organisationsfriheten och den enskilda äganderätten och värnar samtidigt om jämlikhet, solidaritet mellan samhällsmedborgarna för att ge den enskilde möjligheter att förverkliga sina individuella förmågor och anlag. Socialliberaler slår vakt om det civila samhället.
Därför anser socialliberalen att politiken vid behov bör korrigera kapitalismens brister i dessa friheter och rättigheter bland annat genom skatte- och bidragspolitik.
Nyliberaler däremot anser att staten inte ska lägga sig i individens liv. De vill låta kapitalismen sköta samhällsbygget utan all politisk inblandning. Kapitalismen kommer att ordna allt till det bästa.

De politiska partierna är ännu formade efter gårdagens landskap där socialismen utgjorde en framträdande bild, men tvingas nu sakta att anpassa sina kartor till det nya landskapet.
Det sker inte utan vånda. Det skapar mycken förvirring.