tisdag 7 maj 2019

Miljö och demokrati


Uppriktigt sagt begriper jag inte hur miljön ska kunna förändras genom att en del människor springer, hoppar, sjunger, skolkar eller seglar för en bättre miljö.
Jag förstår att de som deltar i aktiviteterna vill manifestera och väcka opinion.

Ofta hör man dem säga att vi måste förändra vår inställning och vårt beteende för att miljön ska kunna förbättras. Vilka vi?
Ligger inte orsaken till den globala miljöförstörelsen djupare än i våra enskilda viljor och beteenden?
Missförstå mig inte: Jag gillar skolungdomarnas engagemang för miljön och alla andra som verkligen bryr sig.

Men de riktar sina aktioner mot politikerna.
Och vad kan de göra?
De kan uppenbarligen inte vända historien som byggt upp en värld som drivs framåt av vinstmaximering, konkurrens, exploatering av människor och naturresurser och rätt att disponera resurser för att skövla andra.

Hoten är annars många:
Krig och terrorism med ökande flyktingskaror som följd.
Miljööverexploatering och därmed följande miljökatastrofer och därmed ökande flyktingskaror.
Ökande fattigdom och därmed ökade folkvandringar.
Motsättningar mellan flyktingar och folk till vilka flyktingarna kommer.
Ökande arbetslöshet.
Allt färre medborgare i välfärdsländerna som ska försörja allt fler äldre.
Välfärdsländernas regeringar får in allt mindre skattepengar i förhållande till behoven
Ekonomiska kriser.
Demokratins kollaps genom politikernas oförmåga att göra något åt utvecklingen.
Globala pandemier, antibiotikaresistens,
Hot om kärnvapenkrig,
Det är ju ingen brist på dystra rapporter om vart vi är på väg.
Nu senast har vi fått veta att avskogning, jordbruk, fiske, klimatförändringar och miljöförstöring har lett till den största minskningen av arter i mänsklighetens historia. Det konstaterade IPBS  i sin rapport om biologisk mångfald.
IPBES är en mellanstatlig organisation representerad av fler än 130 länder som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald på samma sätt som klimatpanelen IPCC  gör för klimatförändringarna.
I stort sett alla klimatforskare är eniga om att vår planets accelererande klimatförändringar kommer från mänskliga aktiviteter.
Oavsett vad klimatförändringarna beror på måste mänskligheten rusta sig mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred på grund av regn, orkaner, stigande havsvattennivåer, torka och överexploatering av miljön.

Sedan industrialismens början har till exempel mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm (parts per million) till 400 ppm. Den största delen av ökningen daterar till tiden efter andra världskriget.
Den rika delen av världen ligger bakom de mesta av utsläppen som påverkar vårt klimat. G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakade tidigare nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. Kina har under de senaste tjugo åren gått från att ha relativt låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Att minska utsläppen av koldioxid är alltså en fråga som måste engagera alla världens länder och dess medborgare. Enskilda som statsledningar, politiska partier, näringsliv, producenter, konsumenter, kapitalägare, fabrikörer, entreprenörer måste samordna och underordnas gemensamma krafter i kampen mot miljöförstörelsen. Alla måste sträva åt samma håll med samma mål för ögonen. Och det är bråttom.
Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, okunnighet, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö- och miljö vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.
Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.
Det blir nödvändigt att inskränka ägande- och nyttjanderätten, friheten och näringsfriheten. Produktion och konsumtion måste minska på många områden.

Klarar demokratin detta? Att vädja till ”vår” medvetenhet och ”vårt” ansvar räcker inte.

Var finns den överstatliga regim som skulle kunna ha makt att ändra världens utveckling?
Hela den kapitalistiska världsordningen måste inriktas på detta och vilka har makt över den?




torsdag 2 maj 2019

Skilj på förhandlingsbud och förhandlingsresultat


Sossarnas överenskommelse om att samregera med L och C (de 73 punkterna, januariavtalet) har fått många att bli förbannade och ingen att bli glad.
Så kan det vara med kompromisser – ingen blir glad. Ändå kan dessa kompromisser vara nödvändiga.

För att förstå att bedöma resultatet av en kompromiss måste man förstå vad alternativen kunde blivit.
Med överenskommelsen ville s uppnå:
1) att splittra den borgerliga alliansen. (Lyckades)
2) hindra Moderater och Kristdemokrater som stödde sig på Sverigedemokrater att bilda regering. (Lyckades)
3) att behålla regeringsinitiativet (Lyckades delvis)

De som nu skäller över innehållet i överenskommelsen måste ta ställning till om 1) och 2) skulle ha varit bättre. De flesta borgerliga väljare anser ju det.
Kritiker kan ju alltid säga att avtalet visserligen var nödvändigt men förhandlingsresultat var för dåligt.
Som Göran Greider i sitt majtal.

Ett förhandlingsresultat kan alltid kritiseras efteråt. Parterna i förhandlingen kan alltid beskyllas för att ha sålt sig för billigt och betalat för dyrt.
Men även detta måste ses i ljuset av de övergripande målen.

I det projektet får han säkert stöd av M, KD och SD.




onsdag 17 april 2019

V och SD följs åt igen

 Två svenska partier har tills nu drivit frågan om Sveriges utträde ur EU (Svexit) - V och SD.
Möjligen har erfarenheterna från Brexit fått Vänsterpartiet att ”pausa” sitt krav på utträde och SD att göra detsamma.

”Vänsterpartiet bör inför EP-valet 2019 lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget. Istället bör vi formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster tillsammans med andra europeiska vänsterpartier”, säger Jonas Sjöstedt.

– Jag är övertygad om att Sverige inte kommer att lämna EU på överskådlig tid och jag kommer inte heller att driva det, säger Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.


Söndagen den 26 maj 2019 är det val till EU-parlamentet.

Finland bildar regering


Finland ligger nära Sverige geografiskt, ekonomiskt, historiskt, politiskt och kulturellt.
De flesta invandrarna i Sverige har sedan 1940-talet kommit från Finland.
Svenskan är förstaspråk på Åland och svenska talas i kustregionerna i västra och södra Finland samt i så kallade språköar i exempelvis Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka.
Kort sagt det finns starka band mellan Sverige och Finland.
Därför kan det vara intressant för svenskar att följa vad som händer i den finska politiken.
Det går alldeles utmärkt i svensk TV där YLE sänder finska nyheter på svenska varje dag kl. 18.30.

Den finska regeringen har intill valet bestått av Centern, Samlingspartiet (M) och Sannfinländarna (SD).  Centerpartisten Juha Sipilä har varit statsminister sedan 2015.

Den stora förloraren i valet blev Centerpartiet som minskade med 18 mandat. Procentuellt tappade centern en tredjedel av sina väljare. Samlingspartiet klarade sig utan större förluster.
Det vinnande regeringspartiet är Sannfinländarna.
Detta trots att Sannfinländarna splittrades så sent som 2017 då riksdagsgruppen och ministrarna bröt sig ur Sannfinländarna och bildade Blå riksdagsgruppen, senare Blå framtid.
Orsaken till splittringen tycks vara att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats att ta ansvar medan medlemmarna och partikongressen radikaliserades.
Om man räknar in det Blå partiet, som endast fick en procent  av rösterna, är Sannfinländarna de facto Finlands största politiska parti.

Av oppositionspartierna gick Socialdemokraterna fram och ökade med sex mandat. Socialdemokraterna blev största parti med endast ett mandats marginal till Sannfinländarna.
De gröna (Mp) och Vänsterförbundet (V) gick framåt.

Just nu pysslar Socialdemokraternas ledare Antti Rinne med att försöka få ihop en regering över blockgränserna och liksom Stefan Löfven var Antti Rinne ursprungligen fackföreningsledare, van att förhandla.
Det behövs i dagens politiskt splittrade situation.


Följ den spännande utvecklingen i YLE:s nyheter på svenska 




onsdag 13 februari 2019

Vem har ansvar för felanställningar?



Framför allt handlar deras artikel om uppsägning på grund av personliga skäl, som enligt skribenterna, inte fungerar i sin nuvarande form. Företagarna hoppas därför att den kommande regeringen håller sitt löfte om en från grunden reformerad arbetsrätt – där utredningen inte minst håller småföretagen i åtanke.

Sex av tio av småföretagen har i dag inte kollektivavtal, och behöver därmed förhålla sig till lagen om anställningsskydd (las) när det handlar om uppsägning av personal.
Visst kan en arbetsgivare så småningom upptäcka att hen anställt fel person och därför vilja bli av med vederbörande.
Och visst finns det anställda som, efter en tids anställning. visar sig vara knäppgökar, ointresserade av jobbet och allmänt besvärliga.
Låt oss för enkelhetens skull förutsätta att arbetsgivaren inte är sådan.

Men att anställa fel personer är väl till en del arbetsgivarens misstag?

Och vad som är en felanställning kan diskuteras.
Det kan t.ex. visa sig att arbetsgivarens och den anställdes personkemi inte fungerar tillsammans.
Eller så kan arbetsgivaren anse den anställde besvärlig för att den anställde ställer berättigade krav på arbetsmiljön, arbetsorganisation, eller agerar som visselblåsare.

Arbetsgivaren kan också efter en tid upptäcka att företaget inte går lika bra som vid anställningen och vill avskeda folk för att slippa lönekostnader.

I alla dessa fall handlar det om en fråga om ansvarsfördelning som i första hand hamnar på arbetsgivaren.
Hur mycket ansvar ligger på arbetsgivaren, löntagaren och/eller staten?

Eftersom inte alla företag omfattas av kollektivavtal kanske det skulle finnas ett organ som kan döma i sådana tvister?

Kanske borde Företagarna ha en försäkring för att ersätta arbetsgivare som hamnar i dylika problem.



torsdag 7 februari 2019

Reformisterna


Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.
Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.
Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.
Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.
Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.





söndag 20 januari 2019

Det dånar uti politikens krater


Vi väljare har den riksdag vi förtjänar och har valt.

 I regeringsbildningen har de etablerade riksdagspartierna gått in för att hålla SD utanför besluten i rikspolitiken.
Hela regeringsbildningskrånglet syftar ju till det.
Dock har M och Kd kunnat tänka sig att få passivt stöd från SD.

 Stefan Lövfen har i regeringsförhandlingarna skickligt manövrerat för att åstadkomma en majoritet utan att SD kunnat utnyttja sin vågmästarställning och att samtidigt splittra Alliansen. Han har verkligen lyckats.
Nu har S, Mp, L och C, efter 131 dagar, samlats kring ett gemensamt regeringsprogram.
Alternativet hade varit att släppa fram de tre konservativa partierna M¸Kd och SD.

Många politiska kommentatorer är sura och en och annan vänsterpartist anser att det vore bättre att S inte skulle ha kompromissat så mycket.
De föredrar alltså att M och K med stöd av SD skulle ha bildat regering.
Vänstern hotar med att fälla den nya regeringen och släppa fram den konservativa konstellationen om den nya regeringen genomför sitt program.

Det dånar i politikens krater.


Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna





onsdag 16 januari 2019

Ideologisk kontinentaldrift skapar jordbävning på den politiska ytan


Det råder turbulens i politiken. Valresultat skapar kaos i många länder. Märkliga presidenter, partier och regeringskonstellationer uppträder. Partier byter åsikt.
Vad är det som händer?
Låt oss granska politiken utifrån de grundläggande ideologiska strömningarna.

Vad är det som de politiska ideologierna - konservatism, nyliberalism och socialliberalism - är oense om?
Jo de är oense om hur den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen är förskaffad och hur samhällena bäst ska ordnas i förhållande till den.
Jag kallar denna världsordning för ”kapitalismen”.
Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vuxit fram genom historien och som alla politiska ideologier har att förhålla sig till.
Liberalismens bägge riktningar – nyliberalismen och socialliberalismen – har endast ett gemensamt: tron på att individens frihet maximerar samhällets resurser. Men hur denna frihet ska uppnås, och till vilket pris, är de djupt oense om.
Konservatismen låtsas inte om att kapitalismen alls existerar. Den sätter nationen främst. Men kapitalismen är den påtagliga verkligheten och den är global.
Och socialismen då?
Socialismen ansåg sig kunna avskaffa och ersätta kapitalismen. Socialisterna ville ”krossa kapitalismen” och upprätta ”socialismen”.  Utvecklingen visade dock att detta var en omöjlighet eftersom kapitalismen var en världsordning som vuxit fram under årtusenden medan socialismen bara var en ideologi och en utopi. Vi som i vår ungdom såg socialismen som en frihetsrörelse är idag besvikna och vilsna. Vi måste söka oss till andra ideologier.
De storskaliga experiment i socialismens och kommunismen namn som genomförts efter 1917 har
visat sig omöjliga att förverkliga.
Socialismen har i hela den industrialiserade västvärlden förlorat sin lyskraft som politisk ideologi.
Efter realsocialismens fall började de övriga politiska ideologierna likt en kontinentalförskjutning röra på sig i folkdjupet.

Just nu upplever vi de politiska konvulsioner som är resultatet av socialismens försvinnande.
Socialistiska partier har blivit socialliberala. Den svenska socialdemokratin var det i realiteten redan på 50-talet.
Konservatismen rullar åter upp som populism och socialliberalismen blir alltmer antagonistisk till nyliberalismen.
Socialliberaler och nyliberaler finns spridda på samtliga politiska partiers medlemmar och sympatisörer i Sverige. De flesta socialliberaler finns inom socialdemokratin.
Socialliberalernas liberala grund framhäver individens frihet, organisationsfriheten och den enskilda äganderätten och värnar samtidigt om jämlikhet, solidaritet mellan samhällsmedborgarna för att ge den enskilde möjligheter att förverkliga sina individuella förmågor och anlag. Socialliberaler slår vakt om det civila samhället.
Därför anser socialliberalen att politiken vid behov bör korrigera kapitalismens brister i dessa friheter och rättigheter bland annat genom skatte- och bidragspolitik.
Nyliberaler däremot anser att staten inte ska lägga sig i individens liv. De vill låta kapitalismen sköta samhällsbygget utan all politisk inblandning. Kapitalismen kommer att ordna allt till det bästa.

De politiska partierna är ännu formade efter gårdagens landskap där socialismen utgjorde en framträdande bild, men tvingas nu sakta att anpassa sina kartor till det nya landskapet.
Det sker inte utan vånda. Det skapar mycken förvirring.