Vadå, blir det oväder?

Det behövs fler lärare i skolan, fler vårdpersonal och ökade antal platser inom sjukvården, bättre omsorg om våra gamla, hårdare tag mot kriminella som skjuter skarpt på öppen gata. Dessutom är behoven akuta för att bromsa användningen av fossila energikällor. 

Det fattas lärare, sjukvårdspersonal och poliser. Kompetens behöver ökas på så många områden. Infrastrukturen, försvaret, barn- och ungdomsvården behöver ökade resurser. Det behövs pengar till investeringar i byggande, industriutveckling, biståndsarbete, internationell samverkan och jordbruksstöd.

Detta är bara några exempel på de behov som politikerna i hela världen, har att tackla.
Problemet är att staten och kommuner inte har de pengar som de behöver.
Politikerna får allt mindre möjligheter att tillgodose väljarnas krav och samhällets behov.

Det är likadant i hela industrivärlden.

Även om problemet är globalt kan vi ta exempel från vårt land.
Nära 60 procent av de totala skatteintäkterna i Sverige kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. 30 procent utgörs av skatter på konsumtion och insatsvaror.
90 procent av skatteinkomsterna kommer alltså från arbetet och produktionen.
Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital.

Totalt uppgick skatteintäkterna i Sverige år 2018 preliminärt till 2 111miljarder kronor.

Konjunkturinstitutet har av ”Studieförbundet näringsliv och samhälle” ombetts att ställa samman en rapport som på en övergripande nivå beskriver skattebasernas utveckling över en längre tid i Sverige och då också göra internationella jämförelser.

Rapporten visar att Sveriges skattekvot är lägre än Danmarks och Frankrikes men ändå ganska hög i jämförelse med de flesta andra länder.

Om man lägger samman några statistiska ekonomiska data från industrivärlden finner man att skattekvoten är hög, lånekvoten ökar och finansmarknaden är övervärderad. Samtidigt sjunker BNP d.v.s. värdet av arbetet, produktionen och investeringar. (Se tidigare blogginlägg).

Det är en global utveckling.
Svarta moln tornar upp sig vid horisonten och närmar sig snabbt.
Inget nationellt politiskt parti har makt över detta. 

De nyliberala försöken med att privatisera och avreglera den politiska ekonomin har inte löst några problem men har ökat andra. Socialliberalismen, främst socialdemokratin, har förlorat sin trovärdighet på grund av att partierna tvingats kompromissa bort många av sina tidigare grundvärderingar som byggde på en helt annan ekonomisk situation.
Återstår diverse populistiska och konservativa partier med löften om att ta itu med det annalkande ovädret.

Folken väljer bort de partier som inte klarat att hålla välfärden uppe och röstar på oprövade alternativ. 

Splittringen inom demokratierna ökar och därmed politikerföraktet. Politikerföraktet leder till förakt för politik och för demokratin.

Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige är numera näst- eller största parti. Polen, Ungern, Tjeckien, Österrike och Slovakien och Italien regerar konservativa partier. Erdoğan och Putin monterar ner demokratin i sina länder. Boris Johnson i England och Donald Trump i USA spelar högt med demokratin som insats. Frankrikes president Emmanuel Macron har förlorat sin gloria och folk går ut på gatorna och protesterar mot hans politik.

Om jag går tillbaka till det år jag föddes, 1937, två år innan andra världskriget bröt ut, fanns det vissa likheter i skeendet.
Folk hade även då tröttnat på trätande partier i impotenta demokratier medan problemen bara blev värre.
De föredrog till sist diktatur.

Italien, Tyskland, och Sovjetunionen var redan etablerade diktaturer. Bulgarien, Estland, Grekland, Jugoslavien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Rumänien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ungern och Österrike, var det eller var på väg att bli det. I Asien var alla länder utom Japan diktaturer.
I Syd- och Mellan Amerika var Bolivia, Ecuador, Mexiko, Paraguay och Venezuela diktaturer.

Jag menar inte att historien upprepar sig.  Men den kapitalistiska världsordningen gäller i dag som då även om också kapitalismen förändrats.

”En tredje våg av autokratisering är här: vad är nytt meddet?”Anna Lührmann &Staffan I. Lindberg 

SVT Analys: ”Det sveper en våg över världen av demokratisktillbakagång”Politikens möjligheter. 

Har folkstyrelsen någon framtid? Olof Petersson. SNS Förlag 1996

Vart är vi på väg? Skuldekonomin

Vanligen består ett ordinärt hushålls inkomst av lön. Hushållets utgifter bör inte vara högre än lönerna. Utgifter för mat, boende och andra konsumtionsprodukter bör inte överstiga inkomsterna. Hushållet ska med andra ord inte leva över sina tillgångar.

Hushållet kan dock låna pengar för att köpa boende, bil, TV, sommarstuga m.m. men hushållet förutsätts kunna betala tillbaka lånen.
En enkel ekonomisk regel. Men samhällsekonomin är mer komplicerad än så.

Hushållen lånar också ut pengar till banker, försäkringsbolag och pensionsfonder.
Det kallas hushållens finansiella tillgångar.

Hushållens finansiella tillgångar består till största del av aktier, fonder, bostadsrätter, bankinlåning och pensionssparande. Enligt SCB ökade marknadsvärdet för hushållens tillgångar kraftigt under första kvartalet 2019 då Stockholmsbörsen steg med 12 procent. 

Banker, försäkringsbolag och pensionsfonder omvandlar lönepengarna till värdepapper. Reella tillgångar (hushållens lönepengar) har förvandlats till imaginära värden på finansmarknaden.

Samtidigt har hushållen stora skulder.

Enligt riksbanken uppgick de svenska hushållens nominella skulder 2017 till nära 4 000 miljarder kronor. 260 000 hushåll har en skuldsättning som överstiger 600 procent av deras disponibla inkomst.

Riksbanken ”Hushållens skuldsättning och räntekänslighet”

Krediter, lån och skulder, är en nödvändighet för att hålla samhällsekonomin igång.
Enkelt uttryckt tillåter krediter oss att göra något nu och betala för det senare.
Bostadslån och avbetalningskrediter känner de flesta till.
Det är ingenting nytt. Redan 3 000 f.Kr. kunde jordbrukare få lån för att köpa frön. Dessa frön skulle planteras och överskottet av skörden skulle senare återbetala skulden.
Lånen användes för att investera i nya lönsamma projekt.

Så är det än idag.
Idag fortsätter banklån och kreditmarknader att spela sin viktiga roll för att plantera ”frön” för framtida välstånd: att hjälpa familjer att köpa ett hem, hjälpa företag att investera i nya idéer och hjälpa länder att samla in extra kapital för att stödja tillväxt och sysselsättning.
Men det finns åtminstone en hake.

Så här sa Kristalina Georgieva, chef för Världsbanken, i ett tal vid IMF: s 20:e årliga forskningskonferens i Washington den 7 november 2019:

”Global skuld både offentliga och privata har nått en all-time high på 188 000 miljarder dollar. Detta uppgår till cirka 230 procent över världens BNP.
En viktig orsak till denna utveckling är den privata sektorn, som för närvarande utgör nästan två tredjedelar av den totala skuldnivån. Men det är bara en del av historien.
Offentlig skuld i avancerade ekonomier är på nivåer som inte har sett sedan andra världskriget. Den offentliga skulden på tillväxtmarknaderna är på nivåer som senast sågs under 1980-talets skuldkriser. Och låginkomstländer har sett kraftiga ökningar av sin skuldbörda de senaste fem åren.”

Världens lånekvot är alltså 235 procent över den globala BNP.
Och man måste då ta med i beräkningen att i BNP-måttet finns också ”osynliga” skulder. Bland annat miljöskulder som uppstår i exploatering av naturresurser.

Den ekonomiska tillväxten i världen bedöms landa på den lägsta sedan finanskrisen, enligt den internationella ekonomiska organisationen OECD.

Det blir allt svårare för enskilda nationer att få ihop ekonomin.

Den verkliga ekonomiska produktionen tycks minska medan skulderna ökar, en utveckling som går allt fortare.
Pengar som borde finnas för välfärden finns inte. Politikerna som ska besluta om välfärden har inte de resurser som behövs.
I stället kryper risken för en global ekonomisk krasch allt närmare.

OECD: Lägsta tillväxten sedan finanskrisen SvD

Hushållens förmögenhet på rekordnivå Statistiknyhet från SCB och Finansinspektionen 2019-06-19

Vad fan får vi för lönearbetet?

Människan har, både som individ och som samhällsvarelse, i alla tider tvingats arbeta för sin överlevnad.

Arbetet och produktionen är därmed grunden för vår gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

De första människorna levde som nomader direkt av vad naturen gav.
Men för ca 12 000 år sedan började människor odla, hålla boskap och blev bofasta. Förutsättningarna för arbetet hade radikalt förändrats. Storbönder blev kungar över dem som inte ägde jord. Slavar blev en viktig produktionsfaktor. Städer byggdes. Krigararistokratier styrde och ställde.
En omfattande hantverksproduktion och handel uppstod. Pengar, skrivkonst, räknekonst blev nödvändiga kunskaper.

Utvecklingen gick vidare.
Bankväsende och kolonialism förändrade samhällsekonomin ytterligare. Nationer bildades. Kejsare, krigsmakt och religiösa ledare styrde de arbetande. Olika furstehus och handelshus konkurrerade med varandra. Handeln ökade i omfattning. Enorma rikedomar strömmade till Europa. Hela folk utrotades i kolonierna och ersattes av européer.
Kolonialismen gav Europa enorma tillgångar och kolonisatörerna etablerade sig runt hela världen.
En första fas av globalisering var ett faktum.

Ur denna handelskapitalism växte industrialismen.
Massproduktion av varor i fabriker, lönearbetet, masskonsumtion, värdepappersmarknad, mekanisering, massförstörelsevapen. politiska partier, demokratier blev den nya tidens signum.

De ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna för världens folk hade än en gång fullständigt förändrats. Resultatet av löntagarnas arbete, samlades hos kapitalägare, som investerade i nya lönsamma projekt. Lönearbetarna bildade organisationer som en motkraft till exploateringen av arbetskraften.

Fortfarande var arbetet och produktionen grunden för den ekonomiska utvecklingen.
Men nu hade också förutsättningarna för kapitaltillväxten förändrats i grunden.
Finansmarknaderna, marknaderna för finansiella instrument och värdepapper som aktier, obligationer, valutor och alla de derivat som i dag omsätts i stor skala har under det senaste decenniet exploderat i omfattning och intensitet. Aktier och fonder syftar inte längre till att skapa resurser för investeringar i realekonomin utan blir en marknad för sig.

Fastän lönearbetet och produktionen är grunden för ekonomin har finansmarknaden förlorat kontakten med dessa grundfaktorer. Finansmarknaden som tidigare allokerade värden till vinstgivande projekt svävar nu fritt i en digitaliserad värld. Värden byter ägare i kortsiktiga profitintressen, där skulder förvandlas till tillgångar, där banker skapar pengar som matar denna virtuella låtsasekonomi med inbillade vinster som inte har sin grund i arbetet och produktionen.
Finansmarknadens värden pumpas upp av papper som inte motsvaras av de värden som skapats i produktionen, t.ex. genom att USA:s banker trycker dollarsedlar som kommer ut på valutamarknaden vilket skapar en smygande inflation. Klyftan mellan casinoekonomin och den verkliga reella ekonomin blir för stor och denna bubbla spricker.

De senaste exemplen är den amerikanska finanskrisen 2008 till 2010 och de stora skuldkriserna 2008 till 2010.
När banker och finansinstitut började förlora pengar på de luftslott som skapats med strukturfonder saknades det plötsligt gigantiska summor för bankerna. Eftersom banksystemet går ut på att alla flyttar pengar mellan sig på interbankmarknaden är i stort sätt alla banker beroende av ett flytande penningsystem för att kunna fungera.
Hösten 2008 vägrade vissa banker att hjälpa varandra på grund av att risken var för stor att de inte skulle få tillbaka sina pengar. Ingen ville längre låna ut några pengar. Interbankmarknaden kollapsade. Finansinstituten Bear Sterns, Lehman Brothers med flera gick i konkurs eller övertogs av andra banker.
Regeringen Bush tvingade under hösten 2008, valåret, den amerikanska kongressen att finansiera de stora skuldbergen som de amerikanska bankerna skapat.
De stora skuldkriserna 2008 till 2010 uppstod med den isländska bankkrisen, den Lettiska finanskrisen, den grekiska korruptionskrisen, den irländska bankkrisen och snart flera länder.
USA har ett gigantiskt underskott både vad gäller deras statsfinanser och deras privata lånesituation. Många amerikaner har fortfarande problem att lösa sina skulder som de skapade under det glada 2000-talet.
Efter de allra flesta bankkriser har skattebetalarna tvingats ersätta förlusterna.

Stora värden dras undan de reala ekonomierna. De värden som skapas av arbetet och produktionen och som bl.a. ska utgöra skattekvoten försvinner i det globala finansspelet, lånekaruseller, skatteplanering, skattesvindel och skattesmitning.
Välfärdsstatens skatteintäkter minskar i huvudsak på grund av att de får allt mindre del av den reella ekonomins överskott. Samtidigt ökar välfärdens behov av resurser.
Politikerna får allt mindre resurser att fördela.

Finansmarknad Wikipedia 

Ekonomiska kriser och krisberedskap i Sverige,  Lars Jonung, Knut Wicksell Policy Paper2019:1 

Vad är finansmarknaden? Bildningsbyrån – finans.Utbildningsradion.
Andreas Cervenka Så gör banken pengar av luft, Rec. i AB

Bankerna bäddar för bubblor. Harry Flam Professor emeritus,Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Rec. av samma bok 

Varför räcker inte skattepengarna?

Det är inte bara inom vården som resurserna inte räcker till i förhållande till behoven.
(Se mitt föregående blogginlägg) 

Det finns för få lärare i skolan. Särskilt i skolor med många nyanlända och i problemområden.
Kampen mot kriminaliteten kräver fler poliser, åklagare, tulltjänstemän, anställda inom socialtjänsten och ungdomsvården.  Skjutningar och knarkhandel kräver större åtgärder.
Det behövs större resurser för att rädda klimatet. Kostnader för omställningar och fler naturkatastrofer kräver mer skattepengar.
Ökande militär upprustning och fler konflikter i omvärlden kräver betydligt ökade anslag till krigsmakten.
Krig, fattigdom och klimatkatastrofer driver allt fler människor att fly. Flyktinghjälpen behöver insatser.
Varför är det så att resurserna, skattepengarna, inte längre räcker till?

Ökar kostnaderna inom vård, skola, omsorg, polis, klimatåtgärder och flyktinghjälp
genom att stat och kommun får fler och dyrare uppgifter?
Är det så att det blir allt färre skattebetalare som måste försörja allt fler som inte förmår att betala skatt?

Folk frågar sig varför politikerna inte gör något.
Många menar att det är flyktinginvandringen som är orsaken till problemen.
En del menar att de etablerade politikerna är odugliga. Där har vi en del av förklaringen till SD:s framgångar.
Det finns de som anser att vård, skola och omsorg bör privatiseras och skatterna borde sänkas eftersom detta skulle öka konkurrensen och därmed effektiviteten och produktiviteten.
Andra hävdar motsatsen, att skattehöjningar skulle kunna lösa problemen.  En föga populär åtgärd bland både skattebetalare och politiker.
De olika uppfattningarna inom väljarkåren och de politiska partierna försvårar för politikerna att komma överens och kunna göra något. Sådan är demokratin. (Men andra politiska system är sämre.)
Situationen ökar politikerföraktet. Och minskar tron på demokratin.

Läs mer
Skolan
År 2025 beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare.
Skolverket Skolan kostade nästan 300 miljarder 2018

SCB om lärarbehovet 

Kostnader för utbildningsväsendet 2013–2017, SCB.

Kriminaliteten, kampen mot gängkriminaliteten, knarkhandeln, ungdomsarbetslösheten, skjutandet kräver resurser.

Polisen. Kriminalstatistik
Brottslighet i Sverige 

SvT Polisbrist över hela landet  

SvD Svårt för socialtjänsten bryta ungas kriminalitet

Forskning o Framsteg

Klimatförändringarna
Klimatförändringarna kräver resurser för omställning, internationella överenskommelser och åtgärder samt flyktingmottagande,
Omvärlden. En klimatflykting varannan sekund
WWF. Rädda regnskogen

WWF. Mänskligpåverkan

Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar(IPCC) är FN: s organ för bedömning av vetenskapen relaterad till klimatförändringar. 

Resurserna
Budgetpropositionen för 2020 Prop. 2019/20:1. Publicerad 18 september 2019
Dagens Arena. Ekonomipanel: Oro för välfärdensbristande resurser 

Ekonomifakta. Skattekvoten. 

Katalys Tre sätt att finansiera välfärden.  

Daniel Tarschys  

Varför räcker inte resurserna till för de ökande vårdbehoven?

Södersjukhuset måste spara 300 miljoner kronor till nästa år och varslar därför, i november 2019, 100 anställda. Det är 50 undersköterskor, 25 läkare och 25 personer ur den administrativa personalen som måste bort.

Under måndagen samma vecka kom beskedet att även Danderydssjukhus varslar. För tre veckor sedan gjorde Karolinska sjukhuset detsamma.

– Detta är en del av en omställning, säger finansregionrådet Irene Svenonius (M).

År 1997 levde cirka 30 000 män med prostatacancer och nu, år 2019, lever mer än 110 000 män med diagnosen meddelar Prostatacancerförbundet.  Vårdens resurser och organisation är ungefär densamma nu som för 20 år sedan. Utvecklingen av prostatacancervården släpar efter. Det är inte konstigt att prostatacancer har mer än tre gånger så långa väntetider som alla andra cancerformer.

Bara några exempel inom vården på hur behoven ökar medan resurserna minskar.
Det är inget nytt.

Statens offentliga utredningar från Socialdepartementet”Behov och resurser i vården - en analys” SOU 1996:163, publicerad 1 november 1996  kunde meddela att
”Kommittén har gjort en samlad bedömning av behov och resurser för hälso- och sjukvård respektive äldreomsorg. Slutsatsen är att det är mycket svårt att åstadkomma kostnadsminskningar i den takt och omfattning som många landsting och kommuner är i färd med att genomföra för att klara balanskraven utan att det leder till att de nationella målen för hälso- och sjukvården och äldreomsorgen äventyras. Det finns särskilt skäl att varna för att kostnadsneddragningarna kan medföra betydande kvalitetsförluster när det gäller vården av gamla och kroniskt sjuka, ett område där det redan i dag finns brister när det gäller de medicinska insatserna och där en växande andel av omvårdnaden är beroende av anhörigas och närståendes insatser.”
Behoven ökar medan resurserna står still eller minskar.

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver bl.a. i sin årliga rapport ”Iakttagelser och slutsatser om vårdens och omsorgens brister för verksamhetsåret 2018” att ”vi ser att patienter och brukare inte får sina behov tillgodosedda och att det brister i personcentrering och samordning. Patienter och brukare utsätts också för allvarliga risker när det inte finns tillräckligt med personal eller kompetens.”

För övrigt rapporterar media dagligen om hur politiker tvingas rätta sig efter bristande vårdresurser och lägga ner barnbördshus och stänga vårdavdelningar.

Mer sällan kan man läsa eller höra om orsakerna till att resurserna minskar.

Det är svårt att finna forskning om orsakerna.

Varför räcker inte resurserna? Slöseri? Ökade kostnader? Ökat vårdbehov? Ineffektivitet? Minskad tilldelning av skattepengar?

Richard Murray, Nordisk försäkringstidskrift, Nft.  ”Hur ska den framtida välfärden finansieras?”  

Världens nio största företag är direkt involverade i miljöförstöringen

Oljeindustrin är inte gammal. Den började i mitten av 1800-talet då bland andra bröderna Nobel anlade raffinaderier i Baku.

Det första fordonet med förbränningsmotor byggdes 1862.

Det dröjde alltså inte länge förrän fossila bränslen och motorfordon i symbios blivit föremål för massproduktion och masskonsumtion.

Enligt Wards Auto är antalet trafikdugliga bilar idag över en miljard bilar (1 000 000 000) totalt runt om i världen.

Den globala oljeproduktionen uppgick under 2012 till cirka 86,2 miljoner fat per dag. (1 fat =159 liter). Enligt Interfox Resources.

 Man kan tala om det oljeindustriella komplexet, en symbios mellan olje- och bilproducenter, stater och konsumenter. Bilismen är beroende av bensin och vägar.  Oljeindustrin behöver fordonsindustrin. Allt fler köper motorfordon. Stater skyddar sin olje- och bilindustri och bygger vägar.  Industrierna är navet i den globala kapitalkoncentrationen, värdepappershandeln och spekulationen. Där finns oljeindustrin, bilismen, infrastrukturen, flyget och exploateringen av människa och natur. Allt för att skapa tillväxt.

De tio största företagen inom det oljeindustriella komplexet:

1.Walmart. Världens största i sin bransch med en omsättning på mer än en halv biljon amerikanska dollar och fler än 2,2 miljoner anställda fördelat på fler än 11 300 butiker i 27 länder i världen. Har inte direkt intressen i oljeindustrin. Men bidrar genom plastförpackningar och plastpåsar till plastnedskräpningen. Plasten baseras på olja.

Vid tillverkning av plast används huvudsakligen råolja (så kallad petroleum). Omkring fyra procent av världsproduktionen av råolja går till plastframställning.

De övriga nio största företagen är däremot direkt involverade i oljeindustrin.

2. Sinopec Group världens största oljeraffinaderi , gas och petrokemiska konglomerat med huvudkontor i Chaoyang District , Peking.  Antal anställda 249 142 (2018)

3. Royal Dutch Shell, eller bara Shell, är ett internationellt energiföretag med dotterbolag inom petroleum, naturgas och petrokemisk industri. Det är världens största petroleumbolag Intäkt: 388,4 miljarder USD (2018) Antal anställda: 82 000 (2018)

4. China National Petroleum Produkter. Bränslen , smörjmedel , naturgas , petrokemikalier antal anställda 303 032 (2018)

5. State Grid hade en omsättning på ¥2,323 biljoner och en personalstyrka på omkring 1 633 miljoner anställda. Deras huvudkontor ligger i Peking

6. Saudi Aramco. Nettoinkomst 111,1 miljarder US dollar (2018) Antal anställda 65 266 (2016)

7. BP är ett brittiskt multinationellt petroleum- och naturgasbolag. De är världens näst största icke-statliga petroleumbolag efter omsättning, det är bara Royal Dutch Shell som har högre för år 2018. Antal anställda 74 000 (2018). Omsättning, $ 303,738 miljarder.

8. Exxon Mobil. Antal anställda 80 000 (1997). Omsättning $ 137,2 miljarder (1997)

9. Volkswagen ingår i koncernen Volkswagen AG som är en av världens största biltillverkare. I Volkswagengruppen finns det över 336 000 anställda som producerar 21 500 fordon om dagen (2003)

10. Toyota Motor har anställda 369 124 (2018.) Omsättning  ¥ 29 379 miljarder.

Det oljeindustriella komplexets makt beror inte på några illvilliga, giriga kapitalisters konspiration mot miljön. Kapitalisterna gör bara vad de ska göra för att skapa välstånd utifrån de globala ekonomiska förutsättningarna: massproduktion, vinstmaximering och kapitalkoncentration.

Utan olje- och fordonsindustrin skulle världen stanna. Men med den följer också ökningen av den totala mängden koldioxid i jordens atmosfär, vilket i sin tur ökar växthuseffekten.

Sådan är kapitalismen, den rådande ekonomiska, sociala och kulturella ordningen.

Se min blogg Storföretagen och klimatet 

Forbes lista över de tio största företagen  

Internationella petroleumbolag 

Världens 25 största biltillverkare 

Oljeindustrin har tystat ner klimatförändringarna i sextioår

Vilken makt har det militärindustriella komplexet?

 Militärindustriella komplexet är en term som syftar på att försvarsindustri, militär, övriga myndigheter och politiskt system har gemensamma intressen. I ett sådant system skyddas staten av militären, militären är beroende av industrin att förse dem med materiel, och vapentillverkarna är beroende av myndigheterna.

Vapenindustrin inom detta globala komplex har en enorm ekonomisk och politisk makt.
Det är svårt att få fram siffror som speglar denna makt, men här är i alla fall de tio största företagen inom det militärindustriella komplexet, utom de i Ryssland och Kina. Företagen i dessa två länder kommer alltså till.

De tio största, liksom övriga, backas upp av miljoner aktieägare och fondsparare med intresse av att företagen ger vinster. Andra intressenter är köpare av vapen som till exempel stater som Saudiarabien, Israel, Bangladesh, Turkiet, Syrien, Ryssland m.fl.

Många företag världen över är också involverade som underleverantörer.
Miljarder dollar rinner varje dag igenom detta flöde av produktion, handel och användning av vapen.

Det globala militärindustriella komplexet är också företag med starka intressen i verksamheter som exploaterar fossila bränslen. Krig och miljöförstörelse hänger ihop.

Här är de tio:

Lockheed Martin (USA) Företaget har sitt säte i Maryland, med ett 500-tal utvecklings- och produktionsanläggningar i USA, Kanada och Storbritannien. Det totala antalet anställda är 105 000.

Boeing (USA) är världens största tillverkare av flygplan och världens näst största levarantör av försvarsmateriel. Företaget har omkring 140 000 anställda.

BAE Systems (UK) BAE Systems plc är Europas största koncern inom försvarsindustrin med omkring 83 100 anställda.

Raytheon (USA) Raytheon Company är en amerikansk försvarskoncern som är världens största tillverkare och leverantör av robotvapen. Koncernen omsatte omkring $27 miljarder för år 2014 och har 67 000 anställda världen över.

Northrop Grumman (USA) Northrop Grumman Corporation är ett amerikanskt företag inom försvars- respektive rymdfartsindustrin. År 2016 var Northrop Grumman världens sjätte största vapenleverantör. De var världens största leverantör av örlogsfartyg mellan åren 2001 och 2011, det var då de ägde Newport News Shipbuilding.

General Dynamics (USA) General Dynamics Corporation är ett amerikanskt multinationellt konglomerat inom försvarsteknologi och var år 2005 det sjätte största inom sin bransch. Företaget har fyra huvudenheter: marinsystem, stridssystem, informationssystem och teknolog, samt flyg.

Airbus Group (Trans European) är en multieuropeisk koncern, med sina 133 782 anställda och med verksamhet på över 170 platser runt om i världen, som är tillverkare av kommersiella flygplan och produkter inom försvarsindustrin och rymdfart. Deras huvudkontor finns i Leiden i Nederländerna.

United Technologies Corp. (USA) är ett amerikanskt multinationellt konglomerat, som har sina verksamheter inom flygmotorer, luftfartsystem, VVS, hissar, rulltrappor, säkerhet, byggsystem och verkstadsindustri. UTC är även en stor leverantör till USA:s militär, då de även får 10 procent av sin omsättning från USA:s regering.

Finmeccanica (Italien) eller Leonardo S.p.A. är en italiensk högteknologisk verkstadsindustri. Leonardo utvecklar och tillverkar flygplan, helikoptrar tidigare Leonardo Helicopter Division, satelliter, raketer och komponenter för rymdfart. Leonardo tillverkar vidare pansarfordon, torpeder, höghastighetståg, tunnel- och spårvägsbanor.

L-3 Communications (USA) L3 Technologies , tidigare L-3 Communications Holdings , är ett amerikanskt företag som levererar system för kommunikation , underrättelse , övervakning och rekognosering ( C3ISR ) system och produkter för luftfart, träningsutrustning och tjänster, instrumentering , flyg- och navigationssystem och navigering. År 2019 slogs den samman med Harris Corporation och byttes namn till L3Harris Technologies.

Sveriges två största vapentillverkare är Saab AB, tidigare Svenska Aeroplanaktiebolaget (SAAB)  med huvudsaklig inriktning mot högteknologi inom försvarsindustri, civil säkerhet samt luftfart. Företaget fokuserar på tre strategiska områden: försvars- och säkerhetslösningar, system och produkter samt aeronautik. Bland produkterna kan nämnas simuleringsutrustning baserad på laserteknik för direktriktade vapen. Saab-koncernen var år 2010 världens 29:e största vapenproducent, och 2011 världens 25:e, och står för mer än 60 procent av svensk krigsmaterielexport (2010).

BAE Systems Bofors AB är ett företag som verkar inom områdena intelligent ammunition, indirekt eld, stridsfordon, marina och luftvärnssystem. Företaget styrs, leds och samordnas av det svenska aktiebolaget BAE Systems AB och ingår i den USA-baserade försvarskoncernen BAE Systems Inc., som i sin tur ägs av det brittiska BAE Systems.

Cirka 185 företag i Sverige har tillstånd att tillverka krigsmateriel och av dem är cirka 60 aktiva exportörer.
Hur många det finns i världen, hur stor omsättning de har och hur många anställda de har vet jag inte och har inte kunnat ta reda på. Men det handlar om mycket pengar och mycket makt.
Jag menar inte att alla dessa företag startar krig. Men naturligtvis har de intresse av deras produkter får avsättning på marknaden.

Armaments,Disarmament and International Security SIPRI YEARBOOK 2018, Sammanfattning.

Försvarsindustri, Wikipedia 

Svenska Freds Vapenindustrin i Sverige 

Kan krig undvikas?

Krig är inte bara en stor mänsklig katastrof för dem som direkt drabbas utan också en miljökatastrof och kapitalförstörare av stora mått. Flyktingskarorna ökar. 70,8 miljoner människor är på flykt. Människor dör och generationer skadas.
Ett storkrig, med atomvapen, riskerar att utplåna hela mänskligheten.

Det krigas för fullt i världen: Jemen, Afghanistan, Saudiarabien, Iran, Syrien, Nigeria, Sydsudan, Kamerun, Ukraina, Venezuela, Israel-Palestina för att nämna några. USA och Ryssland ligger bakom en del. Kina och Nordkorea hotar.
Jag har inget vetenskapligt underlag för påståendet att 99 procent av jordens befolkning inte önskar krig utan vill ha fred. I varje fall torde det vara en majoritet som vill ha fred.

Och det finns fredsrörelser. Bara i Sverige kan nämnas Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen, Kvinnor för fred, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Svenska muslimer för fred och rättvisa , Internationella arbetslag, Läkare mot kärnvapen och Artister för fred och andra yrkesgrupper mot kärnvapen för fred. Därtill finns Sveriges fredsråd, en paraplyorganisation som samlar vissa fredsorganisationer i Sverige. Svenska fredskommittén , Svenska kvinnors vänsterförbund, Greenpeace.
Palestinagrupperna arbetar med ungefär samma målsättning som fredsrörelsen i Israel.
Dessutom finns Svensk-irakiska solidaritetskommittén, Irakiska demokratiska föreningen, Somaliska föreningen, Svensk-kubanska föreningen
Liknande rörelser i samma mängd finns i många länder.
Institutioner som arbetar för fred: Svenska FN-förbundet, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI.

Ändå krigas det för fullt. Varför?
Ett svar är att människor alltid krigat. Krig ligger liksom i människans natur.
Å andra sidan är ju flertalet människor fredliga.
I min ungdom var jag anställd som lärling hos en målarmästare som ansåg att det behövdes krig för att då och då reducera ett befolkningsöverskott. Som fjällämlar vilka under lämmelår minskar sin population då födan inte räcker till för alla.  Hade han rätt?
Eller kan mänskligheten, med sitt förnuft, upprätta avtal om fredsplikt ungefär som dem som gäller på svensk arbetsmarknad?
Hur kan FN bli en makt som kan stoppa krig?

Kommer det någon fredsduva som kan frälsa världen från detta onda?

Greta Thunberg är fantastisk, men vad kan hon förändra?

Man kan fundera över varför Greta får sådant enormt genomslag när hon säger att det är dags att stoppa skövlingen av miljön. Kanske känner mänskligheten ett behov av en frälsare.

För Greta säger ju vad som sedan länge sagts av många enskilda och organisationer.

I Sverige kom ett tidigt inlägg redan 1941 från Elin Wägner med boken "Väckarklocka" och 1962  blev Rachel Carsons bok "Tyst vår" just en internationell väckarklocka.
Redan 1992 skapade en 12-årig flicka, Severn Cullis-Suzuki, stor uppståndelse när hon höll ett FN-tal om miljön och läxade upp världens politiker.

Al Gores dokumentärfilm En obekväm sanning som kom 2006 och hans föreläsningsturnéer väckte stor uppmärksamhet.

Miljoner människor är engagerade i organisationer som vill rädda världen: Friends of the Earth International, Jordens vänner, Världsnaturfonden WWF , Europeiska miljöbyrån, International Union for Conservation of Nature, IUCN, Naturskyddsföreningen, Greepeace, Global Exchange, Det Naturliga Steget, Svenska Miljöinstitutet, IVL,  för att nämna några.

Dessutom finns det miljöpartier i de flesta industrialiserade länder.

Nåja, Greta är fantastisk, särskilt om jag jämför med mig själv i den åldern. Jag hade slutat skolan sedan två år, arbetade och var mest inriktad på att maximera uppfyllande av mina egna personliga behov.
Och då jag gick i plugget strejkade jag aldrig, jag skolkade. Inte för något högre syfte än för att få en egen tillfällig frihet från plikt och ansvar. Att stå inför en församling och hålla tal fanns inte i mitt medvetande, blyg som jag var.

Så visst är Greta en enastående tonåring.  
Hennes engagemang har smittat av sig. Många har, tack vare henne, fått upp ögonen för behovet att rädda jordens miljö.
Men frågan är, kommer hennes arbete på sikt att förändra ett så sammansatt ekonomiskt, socialt och kulturellt system som lett fram till och som skapar de globala miljöproblemen?

Se även Nyheter, forskning och fakta om havet   

Storföretagen och klimatet

Greta Thunberg får stor uppmärksamhet i media.

Det är bra.
Hennes kärnbudskap är att politikerna måste vakna och lyssna till forskningen.
Och att ”vi” måste ändra vårt klimatbeteende. Frågan är bara vilka som är ”vi”.

Är det ”vi” som konsumerar det som producenterna producerar? Eller vi som har vår inkomst från företag som producerar klimatförstörande produkter?

När det gäller politikerna tror jag att de redan känner till problemen men saknar möjlighet att göra något åt dem, annat än marginellt.

Det är hela det globala ekonomiska, sociala och kulturella system som vuxit fram under årtusenden som, på gott och ont, skapat dagens situation. Den har gett upphov till sådant som massproduktion och masskonsumtion, kapitalkoncentration, värdepappershandel och spekulation i naturresurser. Där finns oljeindustrin, bilismen, infrastrukturen, flyget och exploateringen av människa och natur för att skapa tillväxt.

Det är till stor del koncentrationen av investeringskapital till några relativt få mäktiga kapitalägare som driver på rovdriften av fossila bränslen, skövlingen av regnskogen, nersmutsningen av hav och luft.

Inte för att kapitalägarna är elaka utan för att deras verksamhet ger dem profit och skapar tillväxt som vi alla är beroende av.

Därmed blir också vi löntagare och konsumenter del av denna rovdrift.

Så länge som kapitalägarna tjänar på att exploatera miljön, och har rätt att göra det, kommer systemet att fortsätta.

Så länge en inskränkning av denna rätt, genom symbiosen, skulle hota löntagarnas och konsumenternas intressen blir det svårt för politikerna att göra något.
För vem av oss löntagare och konsumenter vill få det materiellt sämre, behöva betala mer för sånt vi måste köpa eller riskera våra jobb?

Och även som pensionssparare är ”vi” involverade i denna mäktiga och komplexa ägarstruktur.

The Guardian avslöjar att tre av världens största penningförvaltare - BlackRock, State Street och Vanguard - har ett avgörande inflytande i klimatkrisen.

De tre har byggt en kombinerad portfölj av 300 miljarder dollar i investeringar i fossilbränsle med pengar från människors privata sparande och pensionsavgifter.

Tillsammans övervakar de tillgångar värda mer än Kinas hela BNP. Tillgångarna fortsätter att växa.

De två största kapitalförvaltarna av de tre, BlackRock och Vanguard, har dessutom tvingat direktörer för fossila bränsleföretag att inte vidta åtgärder för klimatförändringar, visar analysen.

Carbon Majors forskning har funnit 100 aktiva tillverkare av fossila bränslen inklusive ExxonMobil, Shell, BHP Billiton och Gazprom som är kopplade till 71 procent av utsläppen av industriella växthusgaser sedan 1988.

Enligt Disclosureinsight Action, CDP Europe är det 33 av de mest inflytelserika företagen som motsätter sig klimatpolitiken, som leds av Chevron, ExxonMobil och BP.

Fossilbränsleföretag och deras produkter står för mer utsläpp under de senaste 28 åren än under de 237 åren före 1988;

Över hälften (52 procent) av alla globala industriella växthusgaser som släppts ut sedan den industriella revolutionen som inleddes 1751 har spårats till dessa 100 fossila bränsleproducenter.

Se även Corporate Climate Policy Footpint hur företag verkligen motverkar framsteg på klimatområdet.

Politiken, staten och vi

I en ledare i SvD idag skriver Maria Ludvigsson att Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal började rulla ut staten. ”Först där behov fanns, där ingen av de ordinarie gemenskaperna fångade upp dem som föll. Med tiden blev alltmer föremål för politisk omsorg och under decennierna 1960- och 1970-talen växte staten abnormt, något som syns i skattetryckets stegring. 1950 var det totala skattetrycket 18,6 procent att jämföra med 50,4 procent 1990.”

Hon tycker att alla politiker, även borgerliga, i dag omfattar denna politisering såväl av vår vardag som helgdag.

”Borgerlig idépolitik bör handla om hur vi går till väga för att dra tillbaka en statsapparat som under snart 100 år har tagit över våra helgers frihet.”


Jag vill erinra om att i den mån socialdemokratin varit socialistisk så har det yttersta målet för socialismen varit att avskaffa staten och ersätta den med människornas fria samverkan. I det klasslösa samhället skulle ingen stat behövas.

På vägen dit tvingades dock arbetarrörelsen att skapa en politisk rörelse som komplement till den fackliga. Utan den skulle kanske inte ”våra helgers frihet” som Ludvigsson vill värna från politik ha funnits. I varje fall inte för flertalet.


Möjligen kan det vara det rådande ekonomiska, sociala och kulturella världskapitalistiska samhällsstrukturen som tvingat politikerna att styra och ställa för att hindra överexploatering av natur och människa.

Och kanske är det så att den ultraliberala idén om politikens totala uppgivenhet inför kapitalismens konsekvenser likväl som den socialistiska om det klasslösa samhället är lika goda utopier.


Visst ska politiken så långt som möjligt dra sig tillbaka från det civila samhällets struktur men därmed bör den inte lämna plats för starka ekonomiska krafters godtycke.
Var gränsen ska gå är ju just den stora politiska skiljelinjen i vår tid.

Det är inte politiska beslut som skapat historien eller som skapar framtiden.

Det är främst människors skapande arbete och produktion som är grunden för samhällsutvecklingen.

Människors upptäckter och uppfinningar, investeringar och kreativitet har drivit på den tekniska utvecklingen som i sin tur skapat nya förutsättningar för försörjning och framsteg.
Politiken har anpassat sig till de nya ekonomiska, sociala och kulturella strukturerna.

Exempel: I dag är fossila bränslen – olja och kol - den största primärenergikällan på jorden.
”Vi” klarar oss inte utan att använda fossila bränslen även om användningen skapar ett antal stora miljöproblem. Det allvarligaste av dessa är den globala uppvärmningen. ”Vi” har kommit till insikt om att ”vi” måste sluta köra bensindrivna bilar, flyga och slösa på fossila bränslen som ökar risken för stora miljökatastrofer.  
Men vad ska ”vi” göra?
Varför fortsätter ”vi” att ändå använda petroleum och kol?

Jag tror att det beror på att det oftast inte finns några alternativ. ”Vi” är fångna i den globala ekonomiska struktur som skapats under de senaste 300 åren.
De alternativ som nu skapas är (ännu) inte tillräckliga.

Enorma resurser har satsats på att bygga upp petroleumindustrin, raffinaderier och distribution av olja.
Kapitalägare räknar med stora vinster från hanteringen, konsumenterna är beroende av att få bensin till sina bilar, båtar och flyg. Industrier och marknader har växt fram som är beroende av oljeprodukter för sin produktion.
Miljontals löntagare är beroende av att få arbete och inkomst inom hela denna verksamhet.
Alltsammans skapar tillväxt som förser en växande världsbefolkning med livsförutsättningar, hålls igång genom att investerarna räknar med vinster på sina satsade kapital, att kapitalägarna stöder sig på äganderätten och att lönearbetet är den viktigaste formen för relationer mellan kapitalägare (investerare) och arbetare (löntagare).

Om man vill att exploateringen av fossila bränslen ska upphöra måste man alltså tvinga kapitalägare att avstå från sina vinster, man måste ingripa i äganderätten och ge löntagarna alternativa inkomstmöjligheter.
Teoretiskt skulle detta kunna ske genom att hårt beskatta investerare, oljeproducenter och konsumenter. Men är det praktiskt möjligt?
Vilken högre ordning skulle kunna åstadkomma detta?

Vilka länder tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka företag tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka använder petroleumprodukter?

Sju av världens största företag tjänar på oljan

Varför gör politikerna ingenting?

Vi – folket – har till skillnad mot politikerna förstått allvaret i den globala uppvärmningen. Så därför måste det till en folkopinion som kan väcka de styrande. 

En variant på denna uppfattning är att politikerna vet, men inte vågar göra något för att de då riskerar att förlora väljare. Men varför skulle inte politikerna veta det som alla ”vi” andra vet? Frågan är vad politikerna kan göra.

Klimatförändringarna liksom många andra, ekonomiska, sociala och kulturella problem, eller som det heter utmaningar, är globala.
Som sådana måste de lösas globalt.

FN räknar med att det finns 201 självständiga länder i världen. Alla med olika politiska system. Alla med regeringar av skilda ideologier. Alla med olika ekonomiska intressen och med större eller mindre global makt. Om de är demokratiska stater finns det olika partier med skilda åsikter om vad som bör göras. Alla har olika förutsättningar för att lösa sina energiproblem. Några eldar med kol eller olja, andra kör med kärnkraft, en del har resurser för vattenkraft o.s.v.

Utvecklingsländernas ledare anser att det är industriländerna som exploaterat naturresurserna under flera hundra år så varför ska nu de, när de ska komma ifatt, hindras av inskränkningar.
Skilda ekonomiska intressen - ägare av multinationella företag, producenter, investerare, fondspekulanter m.fl. - står bakom de olika energislagen.
Vi, folket, är alltså inte en enhetlig hop utan splittrade i oändligt många intressefraktioner med ofta motsatta föreställningar om vad som bör göras. Vi är inordnade i olika ekonomiska, sociala och kulturella nivåer i samhällshierarkin.
Låt oss säga att de flesta människor har förstått vad vetenskapen kommit fram till, nämligen att klimatförändringarna starkt påverkats av mänsklighetens överanvändning av fossila bränslen. Ändå fortsätter ”vi” att som aldrig förr att köra bensindrivna fordon. Vi flyger mer än någonsin. Använder kolkraft som aldrig tidigare. Regnskogar skövlas, arter decimeras, hav skitas ner, luft försämras. Kan det vara för att det är mest rationellt för ”oss”?
”Lösningarna” på problemen t.ex. elbilar skapar nya klimatproblem. Elbatterierna kräver exploatering av nya naturresurser och kemiska produkter.
Och vad betyder "folkmeningen"?
En stor majoritet av världens befolkning – vi - vill inte ha krig. Ändå krigas det ständigt. Ett tredje världskrig hotar att bryta ut. Ett upptrappat handelskrig mellan världens största ekonomier, strid om oljeresurser och andra intressekonflikter triggar statsledningar att använda sina militära resurser. Upprustningen är i full gång. Vapenindustrin ser gärna att de kan sälja mer och bli av med sina lager.
Ingen nationell regering rår på de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som styr utvecklingen. Och så länge kapitalismen samtidigt levererar välstånd vill ingen göra någon förändring.

FN är väl bäst lämpad för att göra något, men FN är beroende av att de 193 medlemsländerna kommer överens. FN har satt upp 17 globala mål för att göra världen bättre.

Allmänheten om klimatet 2018 En kvantitativ undersökning omden svenska allmänhetens syn på lösningar för klimatet, Naturvårdsverket 

SvD Därför blundar du för klimathotet 

En dystopisk betraktelse

Vi - världens 7.5 miljarder människor - lever i en ekonomisk, social och kulturell struktur - kapitalismen.

Kapitalismen innebär bl.a. att förutsättningen för den globala ekonomiska utvecklingen bygger på profit, konkurrens, exploatering av människor och natur, kapitalkoncentration, spekulation, lönearbete, enskilt ägande av kapital och produktionsmedel, massproduktion och masskonsumtion.

Kapitalismen är en tät väv och ett komplext system av arbete, produktion, hantverk, teknik, innovationer, rättsordningar, handel, traditioner och människors strävanden som inte låter sig rubbas på kort sikt och som utvecklats historiskt sedan pengar började användas.
De senaste trehundra åren har kapitalismen skapat en enorm teknisk utveckling och ökat arbetets och produktionens förmåga att skapa en materiell tillväxt som kan försörja en snabbt växande mänsklighet.

Fram till år 1900 har européer dessutom lyckats upptäcka, erövra och befolka andra kontinenter. Kolonialismen, som utgör ett steg i kapitalismens utveckling, inte bara hämtade hem resurser till Europa utan exporterade även överflödig arbetskraft till Amerika och Australien. Idag finns inte längre den möjligheten. Vårt klot har krympt.

Men samtidigt som den har skapat resurser är kapitalismen dålig på att fördela resurserna vilket gett upphov till stora skillnader mellan rika och fattiga länder, landsändar och regioner och mellan enskilda människor. Överexploateringen av naturresurser har lett fram till dagens miljökatastrof. Kampen om resurser har orsakat krig och miljöpåverkan.
Oljan är ett exempel. Oljan är en av förutsättningarna för industrialismen. Vi är alla beroende av den.
Världens oljeresurser har orsakat krig, oljan är nödvändig för bilproduktionen och bilkonsumtionen, plastindustrin, vägbyggande m.m.

Utan oljan stannar världen.

Politikerna och de politiska ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.
De dogmatiska liberalerna anser att man bör låta kapitalismen sköta sig själv, utan inblandning från staten. Kapitalismens självläkande krafter kommer att reparera det som sargat människa och natur.
Socialliberalerna anser att politiska ingrepp är nödvändiga för att rätta till kapitalismens omänskliga biverkningar.
Socialister, kommunister, syndikalister vill ersätta kapitalismen med andra system. Detta har dock, än så länge, visat sig praktiskt omöjligt.
Diverse konservativa politiker och ideologier vägrar att se kapitalismen.
 

Trots att en stor del av mänskligheten hyser en stark vilja att värna miljön och en avsky för krig kommer strukturerna att styra utvecklingen.

Trots att ”vi” vet att det är på väg att gå åt helsike går vi obevekligen mot ett antal katastrofer.
Tror du inte, till exempel, att en överväldigande majoritet av mänskligheten avskyr krig?
De flesta begriper att ingen har att vinna på krig. Ingen vettig människa vill ha krig.
Men maktstrukturerna kommer ideligen i kollisionskurs med varandra och skapar krigsrisker som till sist utlöses och utplånar en del av mänskligheten.
Det är inte enbart politiska eller ideologiska motsättningar som skapar risken för krig utan också kluster av dolda men starka ekonomiska intressen och sociala motsättningar.

Skulle en 16-årig fredsängel kunna frälsa mänskligheten från krig?
Det finns fredsorganisationer men frågan är om de kan hindra krig.
Politiska partier kan ha avrustning i sina program men plötsligt ökar krigsrisken.

Om världens materiella utveckling bygger på att det globala kapitalet växer genom stordrift, exploatering av människor och miljö, konkurrens och profit, enskilt ägande av produktionsmedel, ekonomiska och sociala makthierarkier, kapitalkoncentration till ett litet antal makthavare utanför politikens makt o.s.v. Kan nationella politiker göra så mycket då?
Förändras något i grunden om ”vi” slutar flyga, köra bil och överkonsumera då det ändå är masskonsumtionen som är en förutsättning för att vi löntagare ska kunna försörja oss.
Politikerna kan inte, hur gärna de än vill, få ett grepp över detta oöverskådliga sammelsurium av motsatta särintressen som det saknas institutionella lösningar för att hantera.

Politikerna kan inte, utom marginellt, rå på den kapitalistiska världsordningen som är sammansatt av tusentals ekonomiska, sociala och kulturella strukturer
Det skulle behövas en upplyst dirigerande världsmakt som vrider allt till rätta. Men vi önskar den inte. En sådan kan inte komma till stånd inom demokratin.

Ska man därför ge upp och låta allt gå åt helvete?

De flesta anser nog att det ändå löser sig. Politikerna kan, om de bara vill och blir medvetna om problemet, vrida utvecklingen rätt. Vi har ju organisationer som FN, EU och andra. Vi har folkrörelser och intresseorganisationer.

Nyliberalen Johan Norberg är, trots allt, optimistisk om utvecklingen. Det kapitalistiska systemets inneboende dynamik och självläkande kraft kommer att lösa problemen och ta världen till nya höjder. Se bara vad som hänt de senaste seklerna för att öka välståndet och välfärden för flertalet, säger han.

”Framsteg, tio skäl att se fram emot framtiden” Volante2017.

Dogmatiska ”marxister” anser att kapitalismen går mot sin undergång.
Anton Pannekoek ”Teorin om kapitalismens sammanbrott”, 1934

Andra ser nya möjligheter bortom kapitalismen

Paul Mason ”Postkapitalismen” Oktober 2015
Global Klimatstrejk

Är det möjligt att vara antikapitalist?

Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.

Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.

Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein

Om framtidstro

Som bekant är ingenting så svårt att sia om som om framtiden. 

Trots detta bör man ha en framtidstro. Man kan ju se tendenser. Och man kan hoppas.
Utan framtidstro riskerar man att bli handlingsförlamad, nihilist, cynisk eller passiviserad.

Ens framtidstro kan omfatta den egna livssfären, livstiden och barnens och barnbarnens framtid,
Men helst bör man dessutom ha en tro på hur samhället, hela världen eller mänskligheten kommer att utveckla sig. Framtiden kan vara nära eller långt bort.
Man kan också vara pessimistisk om framtiden. Måla upp dystopier eller undergångsscenarier.

Om man är pessimist eller optimist kan bero på vilken mikrobflora man har i tarmarna, på ens gener, ens bildning och livserfarenheter och sociala status. Kort sagt, ens personlighet och hur man mår.

Det förefaller också som det finns lika många framtidsvisioner som människor.
Olika grupper av människor kan emellertid enas om en gemensam framtidsuppfattning.

En stark och månghövdad optimistisk tro på framtiden behöver inte leda till en bättre framtid.

I Ryssland, i slutet av oktober 1917, sammanträdde arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, där bolsjevikerna hade absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka även vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig.
Kongressen talade om revolution som en väg mot en bättre framtid.

I oktober 1922 marscherade 30 000 svartskjortor mot Rom med en dröm om en nära framtid fri från sånt skit som liberalism, socialism och kommunism. De drömde om en reglerad, klassöverskridande stat och de ville göra Italien starkt igen.

Några män i en Bayersk ölhall 1923. De ville förändra det Tyska riket, göra nationen stark igen och skapa en värld dominerad av den ariska rasen. Världen skulle bli bättre så. Fram till 1940 delade en stor del av tyska folket den framtidstron.

Alla tre rörelser fann ett ganska omfattande folkligt stöd. Men så gick det ändå åt helvete.

Kan staten ha framtidstro? Till exempel myndigheter.

Institutet för framtidsstudier borde väl ha någon samlad syn på framtiden. Men jag finner ingen på deras webbplats.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB,  är en statlig myndighet med ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar.
Hur ser den på framtiden?

Konjunkturinstitutets Konjunkturbarometer undersöker företagens respektive hushållens syn på den ekonomiska framtiden. KI går ut och frågar folk vad de tror om framtiden.

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling.
Varje år svarar nästan 20 000 svenskar på SOM-institutets frågor om allt från politik och massmedier till ämnen som livsstil, hälsa och fritidsvanor. 

I de politiska partiernas program, i folkrörelseorganisationer och branschorganisationer finns det alltid någon form av framtidstro formulerad.

Svensk Handel mäter regelbundet medlemmarnas framtidstro och har t.o.m. en skala att mäta den med: ”Trots att butikernas framtidstro ökar för tredje månaden i rad ligger framtidsförväntningarna under den neutrala nivån på 100. Den sammanfattande Framtidsindikatorn ökar med 1,0 enhet i Handelsbarometerns augustimätning och landar på 97,7. Mest ökar framtidstron bland sällanköpshandlarna.”

Själv vet jag inte vad jag ska tro.

Framtidstro och framtidspessimism

Orosmolnen i världen tornar upp sig.

Hoten mot miljön. Skövlade regnskogar, luftföroreningar, överexploatering av icke förnyelsebara resurser, utarmning av mångfalden, m.fl.
Migrationen. Ökade flyktingströmmar,
Krigen i Iran, Syrien och Jemen,
Hotet om konflikt mellan Iran och USA/Israel/Gulfstaterna.
Konflikthotet Hongkong/Kina.
Terroristdåd och terrororganisationer.
Handelskrig USA-Kina.
Konflikthot Nord- och Sydkorea.
Skakiga demokratier och extremism i Polen, Ungern, Ryssland, Turkiet, Italien...
Brexit.
Nyckfulla politiska ledare som Erdogan, Boris Jonsson, Donald Trump
Konflikt mellan kärnvapenstaterna Indien-Pakistan.
Venezuela.
Skakig världsekonomi.

Finns det någon anledning att vara optimist inför framtiden?

Jo säger Johan Norberg, i en intervju i SvD 19-08-18. Denne ständige kapitalismoptimist, författare och Senior Fellow vid amerikanska Cato Institute, menar att världen ständigt blir bättre, bara vi inte tar optimismen för given. 

Samma dag som jag läser intervjun i SvD hittar jag en broschyr från Jehovas Vittnen i brevlådan
”Vem styr egentligen världen?”  I broschyren anges tre skäl att tro på en bättre framtid.
Djävulens styre är snart över (Hebreerna 2:14). Gud har utsett Jesus till ny styresman.(Psalm 72:13,14) Gud kan inte ljuga. (Jesaja 55:10,11). Den här världens härskare ska kastas ut (Johannes 12:31)

Ekonomer, filosofer och ledarsidor tolkar framtiden olika.

Hos Institutet för framtidsstudierfinner jag inga svar.

I historien har både domedagsprofeter och framtidsoptimister tolkat världens gång olika.
Så görs än i dag.
Vem ska man tro på?

Johan Norberg: ”Framsteg, tio skäl att se fram emot framtiden”, Volante förlag (2017).

Bibeln