måndag 29 december 2014

”Arbetarklassen bör sluta vara avundsjuk på de rika”

Miljontals arbetslösa reser varje år till länder i Asien och Mellanöstern för att få arbete i hushåll och tjäna pengar till skolgång för sina barn, betala vård för sjukliga föräldrar eller ta sig ur skuldträsk.


Bakom artikeln står den erfarna journalisten Karen Emmons och den världskände fotografen Steve McCurry, baserade i Asien. De ville ta reda på vad som hände hushållsarbetarna, höra deras historier och möta deras blickar.

Det är ruskiga öden som beskrivs. Till exempel den som Hyriatin, 35, berättar om sig själv.
"Jag lämnade min lilla dotter i Indonesien för att jobba som tjänsteflicka i Saudiarabien och få pengar till hennes skolgång. Jag jobbade hos en familj med nio barn. Mamman slog mig ofta i huvudet med olika föremål och förolämpade mig hela tiden. Jag började se suddigt av alla slagen.
Jag sov i en matkällare och jobbade nästan dygnet runt. Ofta fick jag laga mat till barnen mitt i natten. En gång somnade jag efter att barnen ätit på natten, och mamman hällde isvatten på mig för att jag inte diskat tallrikarna.
De nio barnens skoluniformer måste tvättas för hand varje dag. En gång, när jag stod och tvättade klockan tre på natten, kom mamman med babyns blöja full med bajs. Hon gnuggade in bajset i mitt ansikte, rasande för att jag inte bytt blöja. Sedan fick jag stå kvar och tvätta uniformerna med bajset i ansiktet medan hon slog mig med en stålvajer. Senare slog hon mig i huvudet med ett vattenrör. Efter det blev jag blind. Nu är jag tillbaka i Indonesien, men kan inte jobba eftersom jag förlorat synen."

Av någon konstig anledning drar jag mig till minnes en intervju i The Australian Business Review i augusti 2012. Det är världens rikaste kvinna Gina Rinehart som uttalar sig om de fattiga.

Hon tycker att arbetarklassen ska sluta vara avundsjuk på de rika:
"Sitt inte bara där och klaga, gör något åt saken och tjäna dina egna pengar i stället".
"Ägna mindre tid åt att supa, röka och mer tid åt att jobba", säger hon.
"Bli en av de som jobbar hårt, investerar och bygger och samtidigt skapar jobb och möjligheter för andra."

Med sina 213 miljarder kronor i maj 2012 utnämndes hon till världens rikaste kvinna av affärstidningen BRW.
Det mesta av sin förmögenhet har hon ärvt.

Intervjun med Gina Rinehart är återgiven i Aftonbladet 20/82012


lördag 27 december 2014

Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 
SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.
Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.
Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .
Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:
”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.
Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.
I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.
Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.
Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.



söndag 21 december 2014

Historien upprepar sig

Filosofen Friedrich Hegel (1770-1831) sa att alla stora världshistoriska händelser upprepar sig. 
Karl Marx (1818-1883) påpekade att Hegel glömt att tillägga: Första gången som tragedi, andra gången som fars.

Frågan är om det inte är tvärt om med Sveriges stora missnöjespartier ”Ny Demokrati” och ”Sverigedemokraterna”.
Det frågar man sig efter att ha lyssnat till dokumentären om ”Ny Demokrati” SR P1 idag.
Ny demokrati startade som ett skämt men med tiden fanns det de som satte skrattet i halsen. När en epedemi av rasistiskt våld drog genom Sverige, stod ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på torgmöten och eldade sin publik med kritik mot invandringen. Kort därpå kollapsade partiet helt.
Radiojournalisten Björn Häger följde partiet för Ekot i början av 1990-talet, berättar om en tankväckande episod i svensk politisk historia, inte helt utan paralleller till idag.
Dokumentären sändes första gången 2006.
Missnöjet är konstant men partierna skiftar.






fredag 19 december 2014

Den välvilliga mobben

Vill man framhålla sin egen moraliska oförvitlighet kan man alltid framställa andra som omoraliska.
Knepet är uråldrigt.
Slå fast att den andre är dum och framstå själv som klok!
En lika enkel som effektiv retorik.

Det hela blir en smula obehagligt då det är en majoritet som framhåller sin förträfflighet på minoritetens bekostnad.
I värsta fall kan den moraliska majoriteten urarta till mobbare som pekar finger åt minoriteten och klär den i tjära och fjäder.

För diktaturer är det ett utmärkt sätt att skapa grund för sin egen legitimitet. Så har nazismen utsett judarna till syndabockar, fascisterna har spöat parlamentariker, socialister och liberaler, bolsjevikerna har avrättat mensjeviker, socialdemokrater och andra renegater och meningsmotståndare.
Mobbarhopen vänder ryggen till de mobbade, lyssnar inte på invändningar eller argument. Mobbaren har redan dömt och ska verkställa domen.
Den mobbande massan använder utfrysning, ignorans, störande av möten, hånfullheter, skadeglädje för att minimera sina motståndare.

Men i samhällen där respekten för allas rätt att säga sin mening och där yttrandefriheten sätts högt finns plats för olika sanningar. Även de med avvikande obehagliga sanningar får säga sin mening utan att bli trakasserade.
I demokratin råder uppfattningen att även obehagliga åsikter, till och med sådana som är motståndare till demokratin, alltid kan bemötas med sakliga motargument och fakta.
Kort sagt, i det öppna samhället, där demokrati råder, har mobbingen ingen plats.
I demokratier ryms både anhängare och motståndare.

Dessvärre smittar de odemokratiska metoderna av sig på demokratins anhängare. En mobb som tror sig kunna försvara demokratin med odemokratiska metoder har etablerat sig. En välvillig majoritet som, istället för att svara med fakta och motargument, nonchalerar, utesluter, förminskar och klistrar obehagliga etiketter på motståndarna.
Det ”demokratiska” drevet hamnar själv i de metoder det säger sig vilja bekämpa.






onsdag 17 december 2014

Snacka om fascism!

Beväpnade talibaner stormade på tisdagen en skola i nordvästra Pakistan.
Hundratals elever och lärare togs som gisslan, och över 130 personer har dödats – varav minst 84 är barn.

TalibanerISISAl QaidaBoko HaramHezbollha m.fl. är utpräglade våldsideologier, dogmatiska, fundamentalistiska, fanatiska och antidemokratiska och de hotar den demokratiska världen.

I deras spår följer krig, summariska avrättningar av motståndare, våld och tortyr som skrämselmetod.
De vill med våld införa sharialagar, de vill avskaffa jämställdheten, yttrandefriheten och de flesta demokratiska värden.

Snacka om fascism!

Världens demokratier borde ena sig om att bekämpa dessa rörelser. Men för en framgångsrik kamp krävs att demokratierna organiserar en front mot dem som hotar demokratin och att de demokratiska krafterna för en gemensam, samordnad och målmedveten kamp mot dem.
Organisationen bordkunna bildas av alla demokratiska krafter, inte bara stater, utan även organisationer, t.ex. fria fackliga organisationer och näringsliv, folkrörelser, partier, Världsforumet för demokrati m.fl.







tisdag 16 december 2014

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

Med min pension på brutto 12 000 i månaden kan jag klara mig om jag lever ekonomiskt och inte har för stora utgifter. Då hustrun dessutom är arbetslös och har sin a-kassersättning kan vi t.o.m. unna oss en billig utlandsresa en gång om året.
Men då ska boendekostnaderna inte vara högre än 5000 kronor i månaden.
Vill vi  känna oss rika ger vi kvinnan som sitter och tigger utanför Willys var sin tjuga när vi passerar med vår kundvagn. Hon är inte ens med i fattigdomsstatistiken.

I Prop. 2009/10:1 bilaga  4, ”Fördelningspolitisk redogörelse ”, satte alliansregeringen fattigdomsgränsen vid 9535 kronor i månaden i disponibel inkomst .

Där fanns 12 procenta av svenska folket.
Andelen av befolkningen som har en inkomst under 60 procent av median­inkomsten ökat från 12 till 14 procent de senaste åren.

Riksdagens ledamöter har en lön på 55 000 kronor i månaden.

Men skillnaderna mellan vd:arna i små och stora företag är stor.

Till de senare hör Jan Johansson vd i SCA. Han tjänade 17miljoner kronor 2012. Månadslön: 1 416 666:-

Om man granskar statistiken är han ändå inte den som tjänat mest.
Och man inser att avståndet mellan de 12 procent fattiga svenskarna och de högst betalda är lika stor som mellan klicken i kung Ludvig XVI:s hov och lantarbetarproletariatet före den franska revolutionen 1789.

Särskilt om man läser i SvD Näringsliv om hur det går till i den ekonomiska eliten.
Där behöver man inte spara till en utlandsresa.
Jan Johansson på SCA kan t.ex. resa runt med företagets eget jetplan, inte bara i tjänsten utan också privat.

 Den 30 juni 2012 lyfte t.ex. SCA:s Falcon 900EX från Bromma. Destinationen var Kiev i Ukraina där fotbolls-VM pågick. Med ombord var, enligt SvD Näringslivs och analyssajten N360:s källor, vd Jan Johansson, hans dotter samt en vän till dottern.
Den 2 juli, återvände planet till Bromma. Nu bestod passagerarlistan av Jan Johansson plus dotter, samt Industrivärdens vd Anders Nyrén som också har med sig två barn. Flygtiden fram och tillbaka mellan Stockholm och Kiev är cirka 3,5 timmar, vilket innebär att notan för SCA:s aktieägare landar på 350 000 kronor.

I början av augusti 2012 åkte Johansson i sällskap med flera andra direktörer i Industrivärden-sfären, bland annat Sandviks vd Olof Faxander. På vägen hämtades Anders Nyrén upp i Skåne där han har en sommarbostad. Med på resan var alla direktörernas fruar.
Planet landade på London City Airport. Som SvD Näringsliv skrivit tidigare kostar det upp till 50 000 kronor per dygn att ha planet stående där, betydligt dyrare än på andra flygplatser i Londonområdet. Under denna tid pågick OS i London.

Här förekommer också flitigt jaktresor till företagets anläggning i Henvålen i Härjedalen som kostat företaget 100 miljoner i upprustning. Jaktområdet omfattar 35 000 hektar mark.
Mångmiljoninvesteringarna i den exklusiva anläggningen kom samtidigt som SCA sjösatte besparingsprogram som gjorde att flera tusen anställda förlorade sina jobb, berättar SvD.

Transporterna sker i skytteltrafik med SCA:s flygplan och bara kostnaden för dessa landar på hundratusentals kronor vid varje jakttillfälle. En gång skickades ett plan till Stockholm för att hämta en glömd plånbok, enligt SvD:s källor. Vid ett tillfälle flög SCA:s vd Jan Johansson från en direktörsjakt i Skåne till Arlanda, lät planet tomköra till Bromma för att nästa dag fortsätta upp på en jakt i Norrland i sällskap med vänner och bekanta.

Ska vi låta överklassen flyga och fara?



onsdag 10 december 2014

Exempel på hur media spär på politikerföraktet

I beslutande församlingar gäller. majoritetsprincipen så att det förslag som vinner måste ha uppnått över 50 procent av rösterna.
Det är inget problem då två förslag står emot varandra.
Men anta att det finns tre förslag:
A.    40 procent (S+Mp)
B.    32 procent (Alliansen)
C.    28 procent (SD)

(Obs detta är ett principresonemang)
A. får proportionellt flest röster men kan inte vinna eftersom B och C tillsammans kan vara emot.
Ordföranden måste därför ställa två förslag emot varandra för att ordna en utslagsvotering för att utröna vilket förslag som kan få majoritet.
Ordföranden utser A. till huvudförslag och frågar mötet vilket förslag hen ska ställa emot A.
Mötet röstar om det ska bli B. eller C som blir motförslag.
Ordföranden frågar:
Väljer mötet B. som motförslag till A?
Väljer mötet C som motförslag till A?
De mötesvana som stöder A.röstar naturligtvis fram det sämsta förslaget som motförslag eftersom de då har större chans att vinna i slutomröstningen.
I klarspråk i vårt exempel: S+Mp röstar för SD som motförslag till sitt eget förslag eftersom de räknar med att både Alliansen  och SD röstar på sina egna förslag.

I slutomgången ställs alltså C (SD). mot  A. (S+Mp)
Alliansen vill inte rösta på SD vilket ger S+Mp får majoritet.

I det verkliga fallet i Skåne fanns fyra förslag eftersom V gick fram med ett eget men principen är densamma.
Det här är ganska elementär mötesteknik och de flesta som varit med politiskt praktik kan detta.

Men de politiskt oerfarna journalisterna upptäcker i stället en sensation att kabla ut att S+Mp röstat på SD.
I media refereras detta utan att kontrapropositionsvoteringens principer förklaras.






Politik i teori och praktik

Hur kan en politiker, före valet, ge löften om att genomföra det ena eller det andra politiska förslaget?
Ingen politiker i en demokrati vet ju hur majoritetsförhållandena kommer att se ut efter valet och om det är möjligt att få igenom förslaget i de beslutande församlingarna.
Varje ”löfte” eller förslag från en politiker borde därför avges med den inledande meningen ”Ifall vi får majoritet ska vi …” eller ”om vi får möjlighet vill vi…”

Vanligen är detta underförstått förutom för politiska journalister som gärna talar om ”svek” då politiker inte fått igenom sitt förslag.
Årets valresultat är extremt i det fallet, som visar att inte ens budgetförslag kan tas som löften. Följaktligen kan även alla anklagelser om svek avskrivas.
För övrigt anklagas en del politiker för att sakna erfarenhet.   
Så här kan det låta:
Minst en av de tävlande brukar alltså vara en erfaren statsminister. Kinberg Batra har visserligen som gruppledare arbetat nära Alliansregeringen, men hon har aldrig varit minister. Och Stefan Löfven har bara några månaders – och inte särskilt framgångsrik – erfarenhet av regeringsarbete.” (Göran Eriksson i dagens SvD)

Göran Eriksson har förvisso god efterenhet av att ”recensera” politik men vilken praktisk erfarenhet av politik har han?
Sådana praktiska erfarenheter är viktiga.

Det finns nämligen få företeelser i vår värld där skillnaden mellan teori och praktik är så stor som inom politiken.

tisdag 9 december 2014

Björklunds lögn var typisk

I en ledare i SvD den 7 december återupptar Maria Ludvigsson sitt korståg mot LAS. 
Moderaterna insåg ju tidigt att LAS inte var något att bråka om varför Ludvigsson då drog tillbaka sitt motstånd. Det var klokt av henne den gången men nu har hon åter dragit på sig korstågsbrynjan som hon haft med sig från sin tid på Svenskt Näringsliv.

Hon konstaterar först att ”Nya moderaterna gjorde frågan till en no no-fråga, absolut onämnbar och inte förhandlingsbar. Alla ville prata om den, men direktivet från ledningen var tydligt: nämn inte LAS, prata inte turordningsregler, arbetsrätten är inte problemet längre.”

Moderaterna hade insett att LAS inte är något att bråka om.

Nu har Jan Björklund nämnt frågan i någon intervju och Ludvigsson är genast där och hugger.
Senast det begav sig, inför valrörelsen 2010, minns jag att Jan Björklund drev LAS-frågan. Så här sa Björklund vid folkpartiets landsmöte i Växjö den 20 november 2009:

”Arbetsrätten är inga problem, säger en del. Låt mig ta ett exempel på motsatsen här från Småland:
Atlas Copco i Kalmar tillverkar bland annat borrmaskiner till gruvor. De har fått gå från 230 anställda till 150 under krisen. De kör idag fyradagarsvecka. Personalchefen, Eva Holm, berättar att några mycket kompetenta blev uppsagda, på grund av turordningsreglerna. Mer fokus på kompetens skapar ökad konkurrenskraft i företagen.”

Jag känner inte Eva Holm men i mina öron lät uttaladet från en personalchef så konstigt så jag ringde upp Ewa Holm för att fråga vad hon sagt.
Hon vill inte kännas vid sättet som Jan Björklund utnyttjat hennes namn.

”Hade jag vetat hur jag skulle bli citerad skulle jag inte ha uttalat mig alls”, sa hon.
Ewa Holm hade blivit uppringd av någon från folkpartiets kansli som ville diskutera arbetsrättslagarna.
Enligt Ewa Holm hade hon då varken sagt eller menat att turordningsreglerna skapat problem vid de uppsägningar som företaget tvingats göra. Tvärt om, helt enligt LAS gjordes undantag från turordningen ”sist in, först ut” just med hänsyn till medarbetarnas speciella kompetenser.
”Det jag har sagt är att det alltid innebär en kompetensförlust när man tvingas permittera folk.
Det var alltså inte så att vi behöll inkompetenta och avskedade kompetenta”,  sa  Ewa Holm.
”Vi betraktar alla anställda som kompetenta.”

Jan Björklund tvingades att ljuga för att kunna referera till ett verkligt exempel. som bekräftade hans teser
Politiker använder sig ofta av den här typen av hänvisningar till verkligheten på fältet.
Vanligen i allmänna termer av typen ”jag har rest runt i landet och mött företagare som sagt…”.

Journalister borde vara vaksamma på den punkten och kolla upp påståendena innan de vidarebefordrar dem.
  






måndag 8 december 2014

Är Vänsterpartiet ett kommunistiskt parti?

Verkligen inte, men partiet har sitt ursprung i Sveriges Kommunistiska Parti bildat 1921.
Partiet ingick i Tredje Internationalen eller Kommunistiska Internationalen som styrdes från Moskva.
Ännu i början av 1960-talet var revolution en möjlig väg till makten för partiet.
I proletariatets namn kunde partiet ha stött Sovjetunionen vid en sovjetisk invasion.
Socialdemokraterna betraktades av kommunisterna som klassförrädare och för många partimedlemmar var socialdemokratin huvudfienden.
I dag finns knappast något av detta kvar i Vänsterpartiet. Partiet utgör i dag inget hot mot demokratin.
Ingen inom partiet säger sig vilja upprätta ett kommunistiskt samhälle. Få talar om socialismen som ett realistiskt alternativ till kapitalismen.

Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti?
Det finns ett samband mellan dagens parti och gårdagens nazistgrupper. SD bildades av nazisympatisörer och främlingsfientliga grupper men dess nuvarande ledning har gjort vad de kunnat för att rensa ut detta samband. Renset har istället gått till Svenskarnas parti som är nazistiskt.
I dag är SD i alla händelser ett nationalistiskt, värdekonservativt populistparti på högerkanten.
Vilket är illa nog. Men fascistsikt? Knappast.

Fascismen var, och är, en uttalat antidemokratisk, nationalistisk, auktoritär, antiliberal och korporatavistisk rörelse. Främlingsfientligt behöver fascismen inte vara även om den tyska varianten var extremt rasistisk. Men den italienska fascismen var det t.ex. inte.
Korporativismen innebar att klassmotsättningarna mellan kapital och arbete skulle lösas inom ramen för korporationer i samförstånd mellan löntagare och arbetsgivare med staten som överdomare. Fackföreningsrörelsen var därför förbjuden.  Typiskt nog är fria fackföreningar förbjudna i både fascistiska och andra diktaturer.
Vilken inställning har SD till den svenska modellen med fria fackföreningar?

Fascismen och kommunismen hade sin expansiva tid under 20- och 30-talens central- och sydeuropa.
Ska man göra jämförelser mellan 20- och 30-talens politiska situation och dagens är det mest slående att de demokratiska parlamenten blev maktlösa eftersom inget liberalt eller socialdemokratiskt parti fick majoritet i sina parlament.
Både den italienska fascismen och den tyska nazismen kunde få framgång eftersom parlamenten blev maktlösa genom ständiga regeringskriser och minoritetsregeringar utan möjlighet att styra.
På gatorna slogs kommunister med fascister, kommunister och anarkister ockuperade fabriker och parlamenten var maktlösa. Politiskt och ekonomiskt kaos rådde.
Diktaturen den röda, svarta eller den bruna kändes för väljarna som en väg till lag och ordning.

söndag 7 december 2014

Valresultatets paradoxer III – regeringen efter Extravalet

Under rubriken ”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet” i dagens DN argumenterar förre FP-ledaren Bengt Westerberg för en regeringssamverkan mellan socialdemokrater och moderater.
Han anser att en regering med S+C+FP är orealistisk. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver han.
Jag anser att Bengt Westerberg har rätt.
Att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en stabil regering kommer visserligen att bädda för många motsättningar i regeringen men ingen annan konstellation skulle kunna ge den relativa stabilitet som krävs och som är möjlig att uppnå.

Sådana konstellationer med S+M  har skapats på kommunal nivå bl.a. i Eskilstuna och Katrineholm bägge tidigare starka socialdemokratiska fästen.
Tiderna förändras. S är inte längre ett 40-procentparti och Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt borgerligt parti med ett starkt stöd bland väljarna. Detta är två skäl för S att tänka om.
Dessutom är det länge sedan socialdemokratin var ett socialistiskt parti. Dagens vänster och socialdemokratin är socialliberal.
Ideologiskt står det svenska valet mellan nyliberalism och socialliberalism. Socialism är inget realistiskt alternativ.
Centern med Annie Lööf och folkpartiet med Jan Björklund har låst sig i en nyliberal kramp som de inte tycks komma ur. I varje fall inte till i mars när extravalet ska genomföras.

Moderaterna med sin vandring mot mitten rymmer numera också flera ideologiska strömningar både nyliberala och socialliberala. 


En S+M-regering skulle kunna leda landet i frågor som inte är ideologiskt skiljande, och de frågorna är många, och dessutom kunna kompromissa i de skiljande frågorna.
Alla andra regeringsalternativ skulle bara leda till fortsatt kaos.
Många politiska kommentatorer har ju också ojat sig över att skillnaden mellan M och S varit närmast obefintlig. Om de haft rätt finns det ingen anledning att avvisa en regering med de bägge partierna, nu då situationen och Sverige verkligen behöver ett stabilt styre.

torsdag 4 december 2014

Valresultatets paradoxer II - Extravalet

Tisdag 141202. Regeringen S och Mp får inte igenom sin budget i riksdagen. Den borgerliga majoriteten Alliansen och SD röstar emot.
Onsdag 141203. Riksdagen röstar igenom alliansens budget medan S, Mp och V lägger ner sina röster.
Resultat: Kris i den svenska politiken och extraval i mars 2015.

De flesta kommentatorerna (särskilt borgerliga ledarskribenter) skyller den uppkomna situationen på Löfvens klantighet, oerfarenhet och/eller brist på kunskap om politiskt förhandlingsarbete.
Regeringen skyller på att alliansen inte tagit Löfvens utsträckta hand utan i stället vägrat samarbeta.
SD, som givit upphov till situationen, säger inte så mycket men gnuggar händerna.

Den s.k. ”vänstern” som före valet kände starka vänstervindar är som bortblåsta av högervindarna.
Mycket talar för att situationen efter extravalet inte kommer att bli så olikt den som förelåg efter valet 2014.
Möjligen kommer en del väljare som i september gick från moderaterna och socialdemokraterna till SD att i mars återvända till de stora partierna.
Valdeltagandet kommer att bli lägre i mars än i september.
Några andra avgörande förändringar kommer inte att ske, och det parlamentariska läget blir alltså i stort sett oförändrat.

Jag anser därför att regeringen borde bjuda in till en flerpartiregering ungefär som den i Finland.
Där består regeringen av Samlingspartiet, Finlands Socialdemokratiska parti, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland. Gröna förbundet lämnade regeringen den 26 september 2014. I statsminister Stubbs regering ingår 17 ministrar.

För att åstadkomma en flerpartiregering krävs förhandlingar där Alliansen måste vara beredd på att lösa upp sitt inre samarbete för att kunna delta. För att åstadkomma det måste den nuvarande regeringen kompromissa på en del viktiga punkter. Bl.a. måste förbudet mot vinster i välfärden luckras upp, förbifarten kring Stockholm måste sättas igång.
Vilka krav allianspartierna tvingas ge efter på kommer att visa sig i förhandlingarna.

Hur som helst blir det svårt att driva en renodlad vänsterpolitik mot en borgerlig politisk majoritet.

ETC 


tisdag 2 december 2014

Valresultatets paradoxer

I 97 år har socialdemokrater haft ett obrutet maktinnehav i Eskilstunas kommun. 
Under flera mandatperioder har dock S tvingats regera med att MP och V för att bilda majoritet.
I årets val splittrades makten ytterligare genom att väljarna röstade in SD i kommunfullmäktige.
Resultatet blev att de rödgröna endast fick ett mandats övervikt – 40 mot oppositionens 39.

Men det enda mandatet försvann plötsligt, bara två månader efter valet, då socialdemokraten Aza Safari för en vecka sedan lämnade partiet för att bli politisk vilde.
I media förklarade Safari sitt avhopp att han kände sig illa behandlad av partiet för att han inte fått de poster han velat ha och nu ville hämnas på partiet.
Aza Safari fick därmed en vågmästarställning där han ensam skulle kunna dirigera besluten dit han ville.

En sådan situation måste naturligtvis till varje pris undvikas.
Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson och socialdemokraterna visade att de i första hand tänker på Eskilstuna kommuns bästa genom att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en trygg majoritet i fullmäktige. 
Om detta stämmer kommer ett sådant samarbete innehålla många motsättningar men ingen annan konstellation skulle kunna ge den stabilitet som krävs.
S har 27 mandat efter avhoppet. För en majoritet krävs alltså ytterligare 13. V och Mp har bara tolv mandat tillsammans. Centern, Folkpartiet och KD har sammanlagt 9.
Med moderaternas 17 mandat uppnås majoritet utan att det blir för många stridande viljor i kommunstyrelsen.

De ideologiska motsättningarna får stå tillbaka för den politiska majoritet som krävs för att fortsätta att utveckla och bygga Eskilstuna.

Väljarna har naturligtvis inte kunnat räkna med dessa konsekvenser men har ändå fått som de velat. Eller vad de förtjänar.