lördag 16 augusti 2008

VD:ars enfaldiga uppgift

Michael Treschow är ordförande i Unilever med närmare 200 000 anställda och en av svenskt näringslivs tungviktare som styrelseordförande i Ericsson. Tidigare koncernchef för Electrolux och Atlas Copco. Under 2004-2007 var han ordförande i Svenskt Näringsliv.
Enligt en intervju i Dagens Industri, i veckan, tycker Michael Treschow inte att det är någon mening att kritisera Kina för bristande demokrati och brott mot mänskliga rättigheter, utan menar helt blygsamt att "man ska hålla sig inom de områden man kan”.
Det brister således i kunnande hos denne store man.

Man kan ju fundera över VD:ars stora kompetens och kunnighet, som oftast anges som motiv för deras höga ersättningar. (35 ggr större än en arbetares)
Apropå detta skriver Bengt Lejsved, chefsrekryterare under mer än 20 år, i SvD 16/8, att
de 50 svenska toppcheferna tjänar för litet eftersom de i genomsnitt bara tjänar ungefär 30 procent av vad en tysk, brittisk, spansk eller italiensk vd tjänar på motsvarande jobb. F.d. chefsrekryteraren framhåller att värdeskapande i koncerner måste drivas av individer som besitter en djup kompetens över ett brett fält av färdigheter, från ledarskap och management till finansiella frågor, teknik/produktion och marknader.
Med all respekt för denna djupa och breda kunskap: Samhällskunskap tycks inte ingå i denna.
Men det är inte så konstigt. För tänker man efter så har en vd en ganska enfaldig uppgift, nämligen att se till att företagets investerare får utdelning på satsat kapital.
Allt annat är ovidkommande. Och all kunskap som inte hjälper vd i denna uppgift är överflödig.
Är det kanske i själva verket de begränsade kunskaperna som är mest värdefull för en vd:s enfaldiga uppgift?

fredag 15 augusti 2008

Vänstern behöver chockterapi

Sedan mitten av 1800-talet pågår en kamp i världen. Kampen handlar om hur mänskligheten ska förhålla sig till den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vi brukar kalla ”kapitalismen”.
Det är inte enbart en kamp om idéer utan motsättningen handlar i grunden om förutsättningarna för det mänskliga arbetet, produktionen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet. Kort sagt: Kampen handlar om människans levnadsförutsättningar och makten över kapitalet.
Eftersom kapitalismen vuxit fram i en tusenårig historisk utvecklingsprocess var det inte idéerna som skapade kapitalismen utan kapitalismen som gett upphov till idéerna, både dem till ”höger” och till ”vänster”.

De ryska bolsjevikerna försökte, under sjuttio år, med den hopplösa uppgiften att avskaffa och ersätta kapitalismen. Resultatet blev förödande, inte för kapitalismen utan för det sovjetiska folket och för de socialistiska idéerna. Dagens kinesiska ”kommunister” har lärt läxan och utnyttjar i stället kapitalismens dynamik för att nå sina politiska syften. Vilka det nu är. Kinas ekonomiska expansion kräver människooffer på samma sätt som det gjorde i Europa och USA för hundra år sedan.
Medan somliga således försöker anpassa kapitalismen till sina politiska mål försöker andra – t.ex. de s.k. ”nyliberalerna” – att foga sig i kapitalismen.
I kampen, som faktiskt ibland handlar om liv och död, förekommer naturligtvis en och annan konspiration, ett och annat mord samt i vissa lägen rent krig, t.ex. då kapitalintressen hotats.

Det är i denna vår sköna värld som Naomi Klein, med den tjocka ordrika boken ”Chockdoktrinen” Ordfront 2007, försöker orientera oss.
I inledningen till boken avger hon följande deklaration:
”Denna bok vänder sig mot den centrala och mest omhuldade tesen i den officiella historieskrivningen — att den avreglerade kapitalismens segertåg är frihetens segertåg, att de frisläppta marknaderna går hand i hand med demokrati. I stället kommer jag att visa att denna fundamentalistiska form av kapitalism alltid har varit beroende av brutalast tänkbara våld, som har drabbat den kollektiva samhällskroppen såväl som oräkneliga individuella kroppar. Historien om dagens fria marknadsekonomi — som hellre bör förstås som korporatismens uppgång — är en historia om chocker.”

Den satsen beskriver på ett bra sätt, dels bokens innehåll, men också Naomi Kleins förvirring och problem med den verklighet hon försöker beskriva.

Problemet för Klein är nämligen att hon, som så många andra, blandar samman kapitalism och marknadsekonomi och att hon utgår ifrån att kapitalismen/marknadsekonomin är ett resultat av en politisk ideologi.
Hon tvingas därför uppfatta kapitalismens negativa sidor som resultat av en konspiration från kapitalägare och deras ideologer. Huvudanklagade konspiratörer är Milton Friedman och George Bush.
Hon angriper marknadsekonomin då hon menar kapitalismen. Det blir obegripligt.

Det hindrar inte att boken innehåller en hel del intressant material om hur just dessa konspirationer utvecklats, inte minst dem i Chile på 70-talet.
Då hon myntar begreppet ”katastrofkapitalismen” ¬– ett huvudtema i boken – gör hon den inte särskilt sensationella iakttagelsen att vissa grupper av ekonomer och politiker utnyttjar och manar fram katastrofer för att ur det kaos som uppstår skapa en ny ordning. Men så har skett vid åtskilliga tillfällen under människans historia alltsedan antiken. Den ryska revolutionen är bara ett exempel av en lång rad.
Johan Norberg som tidigare bl.a. skrivit boken ”Till kapitalismens försvar” går nu åter till ”kapitalismens” försvar och angriper Klein, i boken ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”, (Voltaire Publishing, 2008).
Men inte heller Norberg kan skilja på kapitalism och marknadsekonomi. Boken ”Till kapitalismens försvar” var nämligen bara ett försvar för marknadsekonomin.
Slutsatsen blir att varken Klein eller Norberg, trots utfästelser, ger oss kunskaper om kapitalismen. Klein berättar om politiska intriger, verkliga och inbillade medan Norberg försvarar marknadsekonomin mot en vilsen vänster.
Vänstern lär inte bli mindre vilsen efter att ha läst ”Chockdoktrinen”
Behöver den kanske chockterapi för att vakna upp.

torsdag 7 augusti 2008

Historiefacitisten

Var tid i historien är sin tids nutid. Vår tid finns inte då.
Människor handlar utifrån de känslor, kunskaper, erfarenheter, slumpar, psykiska och fysiska egenskaper, mål, drömmar och alla de tusen förutsättningar som fanns just då och som ledde till handlingen.

Därför är det meningslöst att bedöma historiens handlingar retroaktivt med eftervärldens facit eller döma utifrån dagens lagar och moral.

För att förstå historien måste man i stället försöka finna en del av allt det som påverkade människor att handla si, och allt sådant som hindrade dem från att handla så.


Ändå finns det i dag gott om historiefacitister som med facit i hand söker upp historiska personer och händelser, för att få möjlighet att ”avslöja” den tidens dumhet och fördomar.

Naturligtvis har historiefacitisten ett syfte. Naturligtvis skriver han utifrån de känslor, kunskaper, erfarenheter, slumpar, psykiska och fysiska egenskaper, mål, drömmar och alla de tusen förutsättningar som finns just nu och som leder till att han skriver.

Någon av framtidens historiefacitister kanske kan moralisera över honom.

söndag 3 augusti 2008

Hundra år gammalt nyspråk

I George Orwells dystopi ”Nittonhundraåttiofyra”, som kom ut 1949, beskriver författaren ett hårt och totalitärt samhälle där folket, ”prolerna”, lärt sig tre grundteser: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri” och ”Okunnighet är styrka”. Genom ”Sanningsministeriet” vill makthavarna förändra språket så att ordens värden är förvända, upphävda och utbytbara. ”Nyspråket” ska dölja verkligheten, radera ut historien och hindra det kritiska tänkandet - förutsättningarna för makten över prolerna.

I LO:s kongressprotokoll från 1906, den fjärde ordinarie kongressen, används begreppet ”arbetsköpare” om motparten. Senare kom det att heta ”arbetsgivare” vilket, sedan hundra år tillbaka, är det allmänt vedertagna begreppet.
Enligt Nationalencyklopedins Ordbok härrör begreppet ”Arbetsköpare” från ”socialistisk debatt och jargong.” Enligt samma ordbok är ”arbetsgivare” en ”person eller organisation som anställer och avlönar personal”.

Men ”arbetsköpare” borde väl vara ett logiskt begrepp på arbetsmarknaden eftersom det som säljs och köps på denna marknad är arbetskraft. Och vem köper och vem säljer arbetskraft på arbetsmarknaden?
Det finns flera begrepp, inom just arbetsmarknaden, som är av samma slag.
Den som säljer sin arbetskraft kallas följaktligen ”arbetstagare”. Eller löntagare.
Eftersom det är saligare att giva än att taga förstår man varför det blivit så.
Men är arbetsgivaren snål som inte giver den arbetslöse arbete? Ska den arbetslöse arbetstagaren kanske taga arbete från den njugge arbetsgivaren? Nej det blir fel. Därför är den arbetslöse inte arbetslös utan ”friställd” d.v.s. ställd fri från arbete. Den friställde saknar därmed ”sysselsättning” och har således ingenting att syssla med och kan därför inte taga lön av arbetsgivaren.

Då lönearbetet, för hundra år sedan, blev en dominerande relation mellan arbete och kapital och i samhällsekonomin torde det ha vållat Sanningsministeriet en del bekymmer men ministeriet har onekligen lyckats i sitt uppsåt.

Lärospån

I början på 70-talet blev jag ansvarig utgivare och redaktör för Byggettans tidning ”Stockholms Byggarbetare”.
Under ett par år gav jag ut tio 24-32 sidiga nummer om året, och det var fullt jobb för en ensam redaktör med låg budget. Köpa frilansmaterial var inte att tänka på. Jag gjorde allt själv utom att trycka tidningen.
Min ambition, att driva en radikal linje för tidningen, gjorde inte jobbet lättare eftersom Byggettans styrelse inte var förtjust i min nya inriktning. Det blev ständiga kontroverser men jag hänvisade till att jag var ansvarig utgivare och hävdade att tidningen skulle vara fristående från styrelsen. Jag ansåg att tidningen skulle spegla medlemsopinionen.
Sedan jag i en artikel skildrat hur en arbetsgivare vägrat att betala två anställda deras rättmätiga lön och sedan arbetsgivaren, på grund av denna artikel, stämt tidningen för förtal, ökade styrelsens irritation.
I artikeln hade jag inte nämnt arbetsgivarens namn och tingsrätten friade tidningen. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)
Då jag några nummer senare proklamerade att jag i fortsättningen inte längre skulle använda begreppet ”arbetsgivare” utan i stället kalla motparten för ”arbetsköpare” fick först motparten, i form av Stockholms Byggmästareförening, och därefter Byggettans styrelse, nog. Byggmästareföreningen förklarade för Byggettans styrelse att om tidningen skulle fortsätta på detta viset skulle förhandlingsklimatet hårdna. Det skulle bli svårare för Byggettans förhandlare att få igenom sina krav.
Styrelsen ströp anslaget till tidningen, sänkte utgivningen till 6 nr per år, avskedade redaktören och lät en frilansare göra tidningen.
I dag har jag insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det är saligare att giva än att taga och att det därför heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

lördag 2 augusti 2008

Den personliga integriteten

Den personliga integriteten bör värnas.
Men vad är egentligen ”personlig integritet”?
Här är några förslag.

Min personliga integritet innebär att jag:
– ska ha rätt att få vara ifred när, var och hur jag vill,
– inte ska behöva vara övervakad och kontrollerad av någon annan,
– inte ska behöva redovisa var jag har varit, vad jag gjort eller tänker göra eller tänker ta vägen.

Den personliga integriteten innebär t.ex. inte att jag
– kan vara anonym i alla sammanhang, t.ex. gå klädd i rånarluva på stan för att inte bli igenkänd,
– kan undandra mig samhälliga skyldigheter (Sådana finns faktiskt, inte bara fri- och rättigheter)

Men postulaten måste modifieras beroende på vilka olika relationer jag ingår i och i vilka olika situationer jag vill hävda min integritet.
Naturligtvis gäller min personliga integritet olika t.ex. i förhållande till min familj och i relation till olika makthavare.

Så har t.ex. löntagaren, under arbetstid, svårt att hävda sin personliga integritet gentemot arbetsgivaren. Arbetstiden är, för de allra flesta löntagare, en tillfällig ofrihet och integritetsinskränkning.
(Det är f.ö. märkligt att t.ex. drogtester på arbetsplatser görs på anställda men inte på företagsledningen. Den senare brukar ju hävda sitt stora ansvar. Och är det inte rimligt att den som vill kontrollera andra också får finna sig i att själv bli kontrollerad?)
En offentlig person måste finna sig i att bli granskad på områden som rör hans eller hennes offentliga uppdrag.

I olika sammanhang gör t.ex. säkerhetskrav att du måste ge efter på dina krav på personlig integritet.
En fånge har genom sitt brott försatt sig själv i en situation som gör att han eller hon fullständigt tvingats uppge alla krav på personlig integritet. Det är ju detta som är själva straffet.

Modifieringarna är många och gränsen för vad som är integritetskränkande eller inte är mycket flytande. Myndigheter, företag, journalister och organisationer verkar i dessa gråzoner och tänjer ständigt på gränserna.

Per Ström har sedan ett årtionde studerat vad som händer på detta område. Antagligen är han den i Sverige som kan mest om detta. Tyvärr har han lierat sig med tankesmedjan Den Nya Välfärden som är nära knuten till Svenskt Näringsliv och 4-oktoberrörelsen. Det vore olyckligt om frågan om den personliga integriteten blir en fråga som drivs enbart från detta håll. Vänstern som frihetsrörelse bör ta initiativ även i denna fråga.

Per Ströms webbplats ”Stoppa Storebror” http://stoppa-storebror.se/

fredag 1 augusti 2008

Äkta och falska liberaler

Att tänka frihetligt är vackert.
Men att göra det med både hjärnan och hjärtat, genomtänkt och konsekvent, är vackrast.

Liberaler talar gärna om frihet. Men det gäller att lyssna noga på vad de säger. Alla liberaler menar nämligen inte detsamma som du när de talar om ”frihet”.
Vilket beror på att det finns olika sorters liberaler och olika sorters frihet.

Först och främst består liberalerna av två huvudgrupper:
A) de som talar om frihet, och som därmed menar frihet i första hand för sig själva och för sina egna intressen.
B) de som talar om frihet av övertygelse om att friheten är generell oavsett intressen, etnicitet, religion, ekonomisk, kulturell och social tillhörighet.

Dessa två kategorier kan i sin tur delas upp i minst tre grupper:
1) de bokstavstroende och dogmatiska.
2) de formella.
3) de som anser att frihet måste gälla alla och att ingen frihet kan uteslutas till förmån för en annan, och att ingens frihet får inkräkta på en annans.


A1:orna återfinns ofta bland s.k. ”nyliberaler” (liberalister) och kapitalister.
A2:orna finns ofta på de borgerliga tidningarnas ledarredaktioner.
De bägge kategorierna kan betecknas som sken- och frasliberaler.
A3:orna och B1:orna finns inte.

B2:orna begränsar frihetsbegreppet att omfatta enbart den politiska sfären av tillvaron.
B3:orna är vanligen socialliberaler och syndikalister.

Tyvärr är det de dogmatiska liberalerna som i dag definierar frihetsbegreppet i politik och debatt. Den sociala liberalismen är satt på undantag.
Det är vänsterns uppgift att ge frihetsbegreppet ett socialt innehåll och formulera socialismen som en frihetsrörelse.

Olympisk dubbelmoral

Enligt många kommentatorer var det fel att låta kommunistdiktaturen Kina ha hand om OS. Men eftersom nu kineserna fått spelen bör den fria världen protestera mot diktaturens kränkningar av mänskliga rättigheter.
Kan så vara.

Men varför inte ställa samma krav även på andra kommersiella företag?

Har de svenska företagen krävt mänskliga rättigheter för sina kinesiska arbetare?
Företagen, inte minst de svenska, lever och gör vinster just på bristen på respekt för nämnda rättighet; föreningsfrihet saknas vilket gör att fria fackföreningar inte kan verka. Den statligt godkända fackföreningen ser till att hålla lönerörelserna i schack för att inte äventyra företagens vinster.

Dubbelmoralen är komprometterande för sken- och frasliberaler, inte minst de självgoda ledarredaktionerna på dagstidningarna.

De borde åtminstone kunna erkänna att OS i dag är ett kommersiellt företag som vilket annat företag som helst.