Hundra år gammalt nyspråk

I George Orwells dystopi ”Nittonhundraåttiofyra”, som kom ut 1949, beskriver författaren ett hårt och totalitärt samhälle där folket, ”prolerna”, lärt sig tre grundteser: ”Krig är fred”, ”Frihet är slaveri” och ”Okunnighet är styrka”. Genom ”Sanningsministeriet” vill makthavarna förändra språket så att ordens värden är förvända, upphävda och utbytbara. ”Nyspråket” ska dölja verkligheten, radera ut historien och hindra det kritiska tänkandet - förutsättningarna för makten över prolerna.

I LO:s kongressprotokoll från 1906, den fjärde ordinarie kongressen, används begreppet ”arbetsköpare” om motparten. Senare kom det att heta ”arbetsgivare” vilket, sedan hundra år tillbaka, är det allmänt vedertagna begreppet.
Enligt Nationalencyklopedins Ordbok härrör begreppet ”Arbetsköpare” från ”socialistisk debatt och jargong.” Enligt samma ordbok är ”arbetsgivare” en ”person eller organisation som anställer och avlönar personal”.

Men ”arbetsköpare” borde väl vara ett logiskt begrepp på arbetsmarknaden eftersom det som säljs och köps på denna marknad är arbetskraft. Och vem köper och vem säljer arbetskraft på arbetsmarknaden?
Det finns flera begrepp, inom just arbetsmarknaden, som är av samma slag.
Den som säljer sin arbetskraft kallas följaktligen ”arbetstagare”. Eller löntagare.
Eftersom det är saligare att giva än att taga förstår man varför det blivit så.
Men är arbetsgivaren snål som inte giver den arbetslöse arbete? Ska den arbetslöse arbetstagaren kanske taga arbete från den njugge arbetsgivaren? Nej det blir fel. Därför är den arbetslöse inte arbetslös utan ”friställd” d.v.s. ställd fri från arbete. Den friställde saknar därmed ”sysselsättning” och har således ingenting att syssla med och kan därför inte taga lön av arbetsgivaren.

Då lönearbetet, för hundra år sedan, blev en dominerande relation mellan arbete och kapital och i samhällsekonomin torde det ha vållat Sanningsministeriet en del bekymmer men ministeriet har onekligen lyckats i sitt uppsåt.