måndag 10 december 2007

Den okände arbetarens grav

I slutet av oktober och början av november i år ”rasade” en debatt i DN om vilka som bar skuld till den transatlantiska slavhandeln år 1500-1800. Debatten var föranledd av att historikern Dick Harrison, i sina böcker (”Slaveri, en världshistoria om ofrihet”, Historiska media del I 2006 och del II 2007), helt i enlighet med dagens forskarrön, gjort även de afrikanska slavhandlare som sålde slavar till européerna, delaktiga i handeln. Den 2 december högtidlighölls 200-årsdagen för slaveriets avskaffande vid en manifestation i Stockholm. ”Även Sverige bör rannsaka sitt samvete”, sa integrationsministern Nyamko Saboni i fackelskenet, eftersom även Sverige tjänade pengar på slavhandeln.
Retroaktiv kollektiv skuldsättning av historiska kollektiva grymheter tycks ha blivit ett behov hos oss i västvärlden. Inte bara de som borde känna sig ansvariga, utan även vi andra, ska känna kollektiv skuld för allt från judarnas korsfästelse av Jesus, kolonialtiden, för nazisternas och kommunisternas brott mot mänskligheten. Och nu alltså även för negerslaveriet för tre hundra år sedan.
Skulddebatten i sammanhanget är emellertid mer hysteriskt än historiskt. Frågan är nämligen hur långt tillbaka i mänsklighetens historia, och för vilka kollektiva brott mot mänskligheten vi, (vilka vi man nu menar) med böjda huvuden ska mumla ”mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa”.
Jo, visst kan vi lära av historien, men vilken historia ska vi lära av?
I stället för att idag gå och känna skuld över slaveriet borde vi i stället hylla alla de arbetare, både slavar och andra, som lagt grunden för västerlandets välfärd. Varför finns t.ex. inte ”den okände arbetarens grav” för alla dem som stupat för välfärden, tillväxten och uppbyggandet av kapitalismen?

fredag 7 december 2007

Väl använda licenspengar

I SVT1 ”Uppdrag Granskning” avslöjade i veckan Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson hur gammalt kött mals ner till köttfärs eller packas om - och säljs på nytt hos fyra stora ICA-handlare.
Reportagegruppen bakom programmet har gjort ett mycket skickligt och angeläget reportage.
Vi tittare och konsumenter kan vara glada över att de får resurser (licenspengar) till att göra sina viktiga reportage.

Man kan fråga sig om något av de reklamfinansierade TV-bolagen och kanalerna hade vågat göra ett sånt här program.
Programmet visar att public service-TV behövs.

Se programmet på
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2232

Fattiga och rika

Skillnaderna i förmögenhet mellan förmögna och oförmögna svenskar är större än vad SCB trott visar en undersökning från Institutet för näringslivsforskning.
Till skillnad från SCB:s studier har nationalekonomen Daniel Waldenström och Jesper Roine, Handelshögskolan i Stockholm, tagit med utlandssvenskarna i sin undersökning. Där finns alltså Kamprad, Raussing m.fl. med.
Undersökningen visar att 1 procent av svenskarna äger 40 procent av tillgångarna.
Man får gå tillbaka till början av 1900-talet för att hitta en lika ojämn förmögenhetsfördelning.
Varför har det blivit så? P1 Morgon, torsdag 6 december, ställer frågan till Johan Stael von Holstein, VD för I-Cube och Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund.
Johan Stael von Holstein anser att misslyckandet beror på att socialdemokraterna och socialismen haft ett järngrepp om svensk politik i 75 år.
Socialdemokraterna har gynnat några få rika och hindrat den övriga befolkningen från att skaffa sig företag och rikedomar. Socialdemokratin har, tillsammans med fackföreningarna, cementerat den här strukturen, anser Johan Stael von Holstein.
I sin kritik mot arbetarrörelsen låter han som en värsta KPLM:r-are.
Lyssna på
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=900718&BroadcastDate=&IsBlock=0
Hämta studien (på engelska) eller läs sammanfattning på svenska
http://www.naringslivsforskning.se/Templates/WorkingPaper1.aspx?PageID=88134ad2-32d9-46ab-a251-953a92beaf93

måndag 3 december 2007

Lönsamma manipulationer



Då Gambro köptes ut från börsen av riskkapitalbolaget EQT och investmentbolaget Investor utlöstes alla personaloptioner och Gambros chefer fick dela på 380 miljoner kronor.
Sören Mellstig, vd för Gambro, fick för år 2006 en inkomst av tjänst på 67 800 000 kronor.
Direktören själv anser att han förtjänat pengarna eftersom optionerna byggde på hur bolaget gick. Och då var det ju utan tvekan så att värdet på Gambro steg från elva miljarder kronor 2003 till 50 miljarder 2006, precis som styrelsen och aktieägarna hade velat.
Men är det verkligen cheferna som höjer och sänker företags ”värde” på börsen?
Jo, i varje fall när det gäller Mellstig misstänker Stockholmsbörsen som ska granska Mellstigs affärer.
Mellstig blev nämligen ordförande i EQT:s portföljbolag Aleris den 14 februari, mindre än två månader innan budet från EQT och Investor kom. Trots det deltog han i Gambro-styrelsens hantering av budet, som utmynnade i en rekommendation till aktieägarna att säga ja.
Om löntagarna i företaget och den svenska allmänheten tjänar på manipulationerna det är det ingen som vet.

onsdag 28 november 2007

Sänk direktörernas levnadsomkostnader!

Medianlönen för en börs-vd i Sverige år 2006 är 3 400 000 kronor om året, meddelar SvD denna morgon.
Tur att den löntagargruppen inte jobbar bakom disken på salladsbarer. De skulle sänka varenda salladsbar i Sverige. Och hur dyr skulle inte morgontidningen bli om grafikerna och tidningsbuden hade vd-lön?
Förra året tjänade en anställd inom parti- och detaljhandeln i genomsnitt 119 kronor i timmen inkl. övertidstillägg (enl. SCB). Det motsvarar 247 000 kronor om året för den som jobbar 40 timmar i veckan i 52 veckor om året.
Genomsnittsvd.:n tjänar tretton gånger mer än den genomsnittlige handelsanställde.
Låt oss bortse från det ”rättvisa” i detta. Låt oss i stället anta att lönen ska täcka levnadsomkostnaderna, vilket ju är fallet för de flesta löntagare.
Vd.n kanske har tretton gånger högre levnadsomkostnader? Äter tretton gånger mer, bor i en tretton gånger så dyr hyreslägenhet, har tretton gånger så många ungar att försörja, reser tretton gånger så dyrt.
Kan de stackars vd:arna inte få samhällshjälp med att sänka sina kostnader till samma nivå som andra löntagare?

onsdag 7 november 2007

Bör Sverige göra som Dubai?

Johan Staël von Holstein har varit i oljelandet Dubai en vecka. Det var helt fantastiskt, vilket ”wake up call” och vilken källa till inspiration, utropar han entusiastiskt i Metro tisdagen den 6 november.
Att landets ekonomi växer med 12 procent om året tillskriver han ”helt och hållet vision och beslutskraft”.
När det gäller beslutskraften tänker han kanske på att det är emirerna som enväldigt styr i Förenade Arabemiraten, i vilken Dubai ingår. Fast det säger han ju inte.
Men faktum är att emiren av det oljerika Abu Dhabi innehar presidentposten, medan Dubais emir är premiärminister. Tillsammans med övriga emirer bildar de ett federalt råd som styr utan inblandning. Det hålls inga val och det finns varken politiska partier, fackföreningar eller intresseorganisationer eftersom sådana är förbjudna. Inom emiratens gränser ligger all makt koncentrerad hos respektive emir och sharialagar gäller. Piskstraff och stening förekommer som bestraffning. Medierna får inte kritisera landets ekonomiska, säkerhetsmässiga och sociala politik och det är förbjudet att starta nya tidningar. Utländska tv-stationer som sänder granskas av informationsdepartementet.
Men här finns banne mig beslutskraft till skillnad mot skitlandet Sverige.
”Vi saknar politisk vision och handlingskraft” säger Johan Staël von Holstein tvärsäkert i sin kolumn som har rubriken ”Sverige borde göra som Dubai”, och fortsätter:

”Vi borde också göra enorma investeringar i infrastruktur men köpa infrastrukturuppbyggnaden till internationella priser. Med andra ord skrota de svenska minimilönerna, ingen har ju råd att betala dem ändå, alla tvingas köpa svartjobb.”
Jo det har man ju sett.

Med formuleringen ”köpa infrastrukturuppbyggnaden till internationella priser” menar han att köpa billig arbetskraft från andra länder. Här tänker han nog på den halva miljon gästarbetare i oljelandet som helt saknar medborgerliga rättigheter och utvisas om de protesterar.

Fast det blir nog svårt att skrota de svenska minimilönerna. Sverige har nämligen inga minimilöner. Och ingen olja.

Johan Staël von Holstein verkar fullständigt oinformerad om det mesta. Men beslutskraftig.


Johan Staël von Holsteins kolumn i Metro:
http://www.metro.se/se/article/2007/11/05/21/4652-45/index.xml
Läs om en annan sida av Dubai i tidningen Arbetaren.
http://www.arbetaren.se/tema/dubai
Amnestys landrapporter
http://web.amnesty.org/library/eng-are/index

måndag 3 september 2007

Kan man lita på folkopinionen?

För fyrtio år sedan, 1967, gick hela svenska folket åt höger. Då infördes nämligen högertrafik i landet.
Men bara två år tidigare, den 15 oktober 1955, hade 82,9 procent av väljarna röstat nej till högertrafik och bara 15,5 procent röstat ja.

Men statsministern Tage Erlander, som var för, lyckades ena de övriga partiledarna till ett ja och 1963 beslöt riksdagen med siffrorna 119 för och 16 emot i första kammaren och 175 för och 34 emot i andra kammaren att införa högertrafik.
Politikerna körde helt enkelt över ”folkviljan”.

Men ganska snart efter omläggningen vände opinionen. Antalet döda i trafiken minskade, folk körde till höger hur lätt som helst. I dag är det väl ingen som vill införa vänstertrafik.


Vid riksdagsvalet 2006 röstade en majoritet för borgerlig riksdag och regering. Men bara några månader efter att valresultatet verkställts slog folkopinionen om och en klar majoritet skulle, om det vore val, rösta för en regering med socialdemokrater.

Kan man lita på folkopinionen?

måndag 27 augusti 2007

Persons paradox

Det var något halvår före valet 2006. Ungefär då hade det gått upp för allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, vilka samhällsekonomiska och sociala konsekvenser arbetslösheten har. Samtidigt började konjunkturen vända uppåt. Men uppgången gick sakta och allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, hann inte uppfatta förändringen. Särskilt som medierna och den politiska oppositionen envist fortsatte med att beskriva arbetslöshetshelvetet ur olika aspekter. Ekonomijournalisterna som insåg att det var en uppgång på gång, valde att tiga om det.

Göran Persson, som hade koll på konjukturen, såg att tiderna skulle bli bättre och försökte förmedla denna goda nyhet till folket, men misslyckades. För allmänheten/folkopinionen, d.v.s. väljarna, verkade det bara som om Persson inte förstått det som alla andra förstått, att arbetslöshet är ett djävelskap. Persson var ganska ensam om att säga att arbetslösheten visserligen är ett problem men att problemet skulle bli mindre med den kommande konjunkturuppgången.
På grund av sin insikt koncentrerade Persson sina krafter på att försvara välfärden. Vilket uppfattades som att han försvarade rätten att uppbära bidrag och rätten att slippa arbeta.

Allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna, som ju visste bättre, valde en ny regering. Knappt hade denna nya regering fått regeringsmakten förrän den internationella konjunkturförändringens effekter började bli tydliga. Arbetslösheten sjönk, arbetskraft kom i arbete och ekonomins hjul snurrade snabbare.

I dag berömmer sig den borgerliga alliansregeringen av att ha minskat arbetslösheten och ökat den s.k. sysselsättningen. Sent omsider har, enligt dagens tidningar, Mona Sahlin gått ut och säger att det minsann inte är borgarnas förtjänst utan att det är den tidigare regeringskoalitionens trägna arbete som vänt arbetslöshetsstatistiken.

Sanningen är väl att varken regeringen Reinfeldt eller Persson har påverkat den internationella konjunkturen.

Frågan är om allmänheten och folkopinionen, d.v.s. väljarna inser det. I varje fall förefaller det som om allmänheten och folkopinionen, sent omsider, insett att välfärden måste försvaras.

Slutsatsen man kan dra av Parssonparadoxen är: En politiker bör inte vara före sin tid utan i fas med allmänhetens och folkopinionens, d.v.s. väljarnas verklighetsbild,om han eller hon vill bli omvald.

tisdag 31 juli 2007

DN:s gravtal, småaktigt och lågt

Bland de märkligare hyllningstexterna över den döde Ingemar Bergman hör den på DN:s ledarsida idag 31 juli.

Samtidigt som ledarskribenterna framhåller Bergman som skapare av tidlös konst gottar sig redaktionen i att slänga skit på folkhemstanken, skattemyndigheten, moderniteten, det solidariska samhället och socialdemokratin i nämnd ordning.
Med andra ord används Bergmans död som politisk dyngspridare.
Lågt. Djävligt lågt.

lördag 9 juni 2007

VD är inte löntagare

Jorma Ollila, ordförande för Nokia fick ett arvode för år 2006 på 76 260 000 kronor.
Mikael Treschow fick bara 4 000 000 liksom många andra av hans grupp.
Undersökningar visar att en svensk VD har en inkomst på 7,1 miljoner kronor per år. Det vill säga lika mycket som 30 industriarbetare får i lön.
På två år har VD tjänat lika mycket som en löntagare gör på en hel livstid.

De stora börsnoterade företagens ledare ökar dessutom sina inkomster fem-tio gånger snabbare, procentuellt sett, än de kollektivanställda.

Men är Jorma Ollila, Mikael Treschow och deras likar löntagare? Knappast.
Och deras ersättningar är, banne mig, inte löner.

Ersättningarna till VD och styrelseordföranden i de stora företagens är privilegier på samma sätt som adeln en gång uppbar jordegendomar som förläningar av kungen.
Den moderna aristokratin, VD och styrelseordföranden, får ersättningar för att vara lojala mot det kapital de är satta att förvalta.
Historiskt sett är det inget nytt. Den högsta makten har alltid köpt sina lakejers lojalitet. Under vissa tider har det kostat.

Men löntagarens lön är ersättning för dennes arbetskraft ingenting annat och har aldrig varit annat.


LO och vänstern bör sluta upp med att göra lönejämförelser mellan kapitalets adelskap och löntagarna, eftersom en sådan jämförelse ger intryck av att vi sitter i samma båt och att skillnaden ligger i olika lönenivåer mellan eliten och vanliga löntagare.

Visst är det viktigt att klargöra skillnaderna mellan kapitalets aristokrati och löntagarna men skillnaden är inte kvantitativ utan kvalitativ.
På samma sätt som skillnaden en gång var mellan godsägaren och hans torpare och bönder.
Det handlar om klasskillnader inte löneskillnader.

fredag 8 juni 2007

Kapital dubbelmoral

Kapitalägarnas investeringar i Kina blir lönsamma tack vare att arbetskraften är billig där. Arbetskraften är billig i Kina så länge som de kinesiska arbetarna inte kan organisera sig i fria fackföreningar. De fackföreningar som får finnas i Kina är sådana som godkänts av regimen och som kan kontrolleras av den. Regimen, hur kommunistisk den än kallar sig, sätter kapitalet före arbetarnas intressen.

Men hur många svenska kapitalägare. som etablerat företag i Kina, har krävt att få förhandla med en fri fackförening om löne- och anställningsvillkor för arbetskraften?

I dag möter den svenska regeringen representanter för den kinesiska. Kommer Reinfeldt och hans alliansregering ställa krav på den kinesiska om att svenska företag, för att de ska etablera sig i Kina, ska ha fria fackföreningar att förhandla med, annars ingen etablering?

Jo, jag vet att dogmen säger att det ska vara vattentäta skott mellan politik och företagsamhet. Och jag ställer helhjärtat upp på idéerna om global handels- och näringsfrihet.

Men borde inte fri handel och fri etableringsrätt också innebära rätten för arbetskraften att få bilda fria självständiga fackföreningar?

En fri fackföreningsrörelse är en viktig del av demokratin.
Hur kan man då som människa fördöma den kinesiska diktaturen, samtidigt som man utnyttjar den i vinstsyfte?
Naturligtvis kan ingen människa det med hedern i behåll.

Men det anonyma kapitalet kan.

fredag 1 juni 2007

Var finns den öppna debatten?

Genom Internet har möjligheterna till kommunikation mellan människor ökat på ett revolutionerande sätt. E-post, webbsidor, blogg, mejllistor, debattfora sätter människor i förbindelse med varandra nästan utan begränsningar av tid och rum och utan att det krävs stora resurser. Nästan vem som helst har möjlighet att uttrycka sig på nätet och nå ut med sitt budskap. Meningsutbytet, dialogen, interaktiviteten har med Internet fått nya dimensioner.

Man skulle kunna tro att de politiska partierna, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen skulle anamma möjligheten till en öppen och livlig politisk- och ideologisk debatt över nätet.
Men så är det inte.
Jag kontaktar Ove Andersson på Arbetarrörelsens Tankesmedja och frågar varför inte socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen utnyttjar möjligheten fullt ut.
Jag har nämligen förgäves sökt efter ett öppet debattforum på nätet där man kan föra en seriös diskussion om socialdemokrati, facklig ideologi, socialism, globalisering, miljö, internationella jämlikhetsklyftor, valanalyser o.s.v.
Och Arbetarrörelsens tankesmedja tillåter inte en öppen debatt utan är ett forum endast för vissa utvalda.

¬- Det är bara så att vi hittills inte haft resurser nog att dra igång det debattforum du med rätta efterlyser, svarar han. I Tiden 6/06 framförde Martin Lindblom tanken på att starta en nättidning med ungefär den inriktning du efterlyser. Vi i smedjan ansluter oss till den idén. Men: Det är LO och socialdemokraterna som måste vara uppbackare. För satsningen kostar pengar – om än inte på långa vägar så mycket som att ge ut en tryckt tidning.”

En öppen facklig idédebatt saknas nästan helt. Nå, men LO-tidningen då?
Jo, LO-tidningen fortsätter, även efter omdaningen, att vara ett nyhetsorgan. Visserligen ett bra nyhetsorgan men där finns bara ett begränsat utrymme för en fackligt ideologisk debatt. Hela fackförbundspressen har f.ö. de senaste femtio åren förvandlats från idébärare till nyhetsorgan.
Den gamla tidskriften ”Fackföreningsrörelsen” var nästan ett renodlat organ för facklig idédebatt och djupanalyser. Tidskrifterna SIA och Metallarbetaren speglade i större utsträckning fackliga frågor än Dagens Arbete som visserligen är en mycket bra tidskrift men utrymme för fackligt ideologiska resonemang platsar inte i dess spalter.

Det saknas överhuvudtaget ett något öppnare fackligt forum för kvalificerad och mer djuplodande facklig debatt.

Tidskrifter är f.ö. inte de bästa arenorna för en öppen debatt. De små redaktionerna med få likatänkande och strängt upptagna redaktörer har en tendens att sålla bort sådana bidrag som de inte begriper, texter som de inte sympatiserar med eller alster som de tror saknar intresse för läsarna. Utrymmet i tidningen är begränsat och oftast redan fullbokade av frilansjournalister med kompisrelation till redaktionerna. Likriktningen är stor i tidskrifter som t.ex. Ordfront och Tiden.
Tidskriften Tiden är förvisso ett något mindre partipropagandistiskt alster än ”Aktuellt i Politiken” men det är mer en nyansskillnad än en kvalitetsskillnad. Även här är det de kända namnen tidigare ministrar och partibyråkrater som hörs och syns mest. Sällan skriver de något som lyfter ovanför dags- och partipolitiska trätor med alliansregeringen eller borrar djupare i fackliga och politiska frågor.
Jag är väl medveten om att en dagspolitisk debatt behövs men inte bara det.
I tidskriften ”Arena” smider en akademisk grupp duktiga redaktörer idéer och för en debatt men webbplatsen saknar ett öppet debattforum. Tidskriften ordnar seminarier men de är förlagda till Stockholm och befolkas ständigt av samma gäng akademiker.

Även Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet saknar öppna debattfora på nätet. Det enda parti som har ett öppet debattforum är Vänsterpartiet. http://www2.vansterpartiet.se/debatt/
”Utbrytaren” Vägval Vänsters debattsida är också ett bra exempel på hur det skulle kunna se ut. http://www.vagvalvanster.se/

Arbetarrörelsen behöver ett fritt och öppet debattforum på nätet. Kan Vägval Vänster ska väl arbetarrörelsen klara det. Eller är det inte bara pengar som fattas?


Ovanstående inlägg sände jag per e-post till Martin Linblom på LO-tidningen den 12 maj.
Den 30:e sände jag debattinlägget med följande efterlysning per papperspost.

”Den 12 maj sände jag ett e-postmeddelande till dig.
Eftersom jag inte hört något från dig misstänker jag att du inte fått mitt meddelande. Drog mig till minnes att LO:s nitiske IT-ingenjör, på den tiden jag gav ut ”Fackliga InternetJournalen”, spammärkte min ordinarie adress, varför jag nu, för säkerhets skull, sänder artikeln per papperspost.
Min text är ett förslag till debattinlägg. Ämnet tangerar ämnet inskränkningar i den fria debatten.”


Den 1 juni fick jag svar, via e-post:

”Jag fick din artikel per post. Om den kommit bort via spamfilter eller pga av jag haft ett datorhaveri vet jag inte, men nu svarar jag.

Mitt problem är att som du skriver utrymmet för debatt är begränsat i LO-Tidningen. Just nu har jag två nummer kvar och till dessa är debattartiklar redan antagna.

Skulle jag av någon anledning få ett återbud kan jag ta in dig. I så fall återkommer jag. För dagen kan jag inte ge annat besked och du är givetvis fri att sända din artikel till annan tidning.”

Det bör tilläggas att Martin Linblom är en ovanligt bra redaktör som bemöter frilansjournalister på ett utmärkt sätt.

Det finns de som är riktigt dåliga. Mer om dem en annan gång.

tisdag 29 maj 2007

Arbetets värde - efter strejken

Efter varje strejk får löntagarna veta vad de är värda när de arbetar.
Då räknar arbetsgivarparten och Svenskt Näringsliv nämligen ut vad det har kostat att arbetarna inte jobbat.
Enligt SAS uppgår kostnaden för strejken till uppemot 100 miljoner kronor. Och då är inte priset för att reparera flygbolagets anseende medräknat.
Tidningen ”Privata Affärer” hade rubriken ”SAS-strejken kostar skjortan” och berättade att strejken kostade 20 miljoner kronor per dag främst genom förlorade biljettintäkter. De rörliga kostnaderna på cirka 25 procent som de inställda flygen inte kostar är då borträknade. Det är bland annat mat och flygbränsle som SAS inte behöver betala.
Strejken har påverkat även alla de aktörer som på olika sätt servar en flygplats och dess passagerare, påpekar Svenskt Näringsliv på sin hemsida och nämner att Taxi Stockholm har fått nästan 50 procent färre förbokade körningar från Arlanda än vad som är normalt. Och så har ungefär 35 000 affärsmöten påverkats och 18 000 affärsresenärer kan ha tappat intäkter eller möjliga affärer på grund av strejken.
Så mycket betyder alltså SAS kabinpersonal!
Men som om detta inte vore nog så företagen problem med personalkostnader även när personalen inte strejkar, d.v.s. när de arbetar. Då drabbas de av höga löne- och andra arbetskraftskostnaderna. Det slipper de ju när arbetarna strejkar.
Tänk så di har det!

lördag 19 maj 2007

Sverige – från Danderyd till Pajala

Sverige är förvisso ett avlångt land, även i statistiken.

I kommunen Danderyd, utanför Stockholm, bor 30568 människor. I det norrbottniska Pajala bor bara 6626 och de blir allt färre.
De i Danderyd har en nettoinkomst, d.v.s. inkomst efter skatt, på 408792 kr/år och person. Pajalaborna ska klara sig på 36 procent av denna inkomst, närmare bestämt 142057 kr/år.
Förmögenheten i Danderyd var 50830 kronor per invånare och i Pajala mindre än 3 procent av detta, eller 1450 kronor.
Den kommunala skattesatsen är å andra sidan 29,73 Danderyd men 31,90 i Pajala.

I Danderyd tar sig 70 procent av gymnasiets elever vidare till högskola, i Pajala 25 procent.
Andelen högutbildade, med minst treårig eftergymnasial utbildning, är i Danderyd 51 procent och i Pajala 11. Riksgenomsnittet ligger på 21 procent.

Även när det gäller att bidra till växthuseffekten är Danderyd värst, närmare bestämt värst i landet. Danderyd förorenar nämligen mest i hela landet när det gäller hur mycket koldioxid bilarna släpper ut och hur mycket soppa bilarna drar per mil.
Siffrorna för Danderyd är 211,0 respektive 0,870. Pajala kommer här bara på 212:e plats i hela landet med 182,0 och 0,745.

Varje danderydsbo tjänar 20 000 kronor på den slopade fastighetsskatten medan pajalaborna får en skattelättnad på mindre än 2000 kronor.

Skillnaderna avspeglar sig i riksdagsvalet.

I valet 2006 fick moderaterna 59.7 procent av rösterna och folkpartiet 10,6 i Danderyd medan socialdemokraterna fick 7,8 och vänsterpartiet 1,2.
I Pajala röstade 10,0 procent av befolkningen på moderaterna och 2,2 på folkpartiet medan 45,9 procent röstade på sossarna och 22,8 på Vänsterpartiet.

Källor: SCB, Privata Affärer, Skolverket, Naturvårdsverket.

Hur kommenterar du dessa fakta?
1. Skillnaderna måste finnas och är nödvändiga för tillväxten
2. Skillnaderna går inte att undvika, sånt är livet
3. Skillnaderna är beklagliga men tyvärr oundvikliga
4. Skillnaderna är onödiga, men pajalaborna får väl rycka upp sig
5. Skillnaderna är för djävliga något måste göras
6. Utjämningsskatt!
7. Revolution!

tisdag 15 maj 2007

Stackars ledarskribenter

Först var det Japan som var det stora föredömet. Då gällde det produktivitet och arbetsflit. Sen var det Hong-Kong och Taiwan som tillväxtregioner. Sen var Irland länge ett föregångsexempel när det gällde arbetsrätt och tillväxt. I Italien fann man småföretagsamhet och i Finland var Nokia alltid bättre än Ericsson. Sedan fann man Danmark för Flexicurity. Dessemellan är det alltid någon stat i USA.

Det är litet synd om borgerliga ledarskribenter, särskilt om PJ Anders Linder på SvD.
Som osaliga andar jagar de runt klotet för att finna länder eller regioner att jämföra Sverige med. Deras problem är att det inte duger med vilka länder som helst, utan länderna ska vara styrda av högerregeringar och i minst något avseende vara bättre än Sverige. Syftet är att visa hur dåligt det är i det av socialdemokrati förstörda landet i just det avseendet och hur bra det är med borgerlig politik, alternativt med så litet politik som möjligt. Det är genom denna dogmatiska och enfaldiga mall som ledarskribenterna kikar på världskartan.
Nu har PJ Anders Linder landat på Island där han funnit det nya paradiset. ”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” skriver han bl.a. i sin ledare i söndagens SvD (13 maj). Men på vilket sätt det är ett paradis även för arbetarna framgår inte om han nu inte menar ”den låga bolagsskatten och den fria arbetsrätten”.

Skildringen påminner om dem man kunde finna i ”Nyheter från Sovjetunionen” en gång i tiden.

Island, som för övrigt har 297 000 invånare d.v.s. färre än Uppsala län, har inget militärt försvar. Men det, och myckat annat, nämnde inte PJ Anders Linder.

lördag 12 maj 2007

Frikostiga kapitalister delar med sig

Våra svenska kapitalister är frikostiga med råd och tips om hur man bär sig åt för att bli rik. För en tid sedan gav fastighetsspekulanten Lars-Erik Magnusson råd till den som vill bli miljardär (se min blogg 26 april) och nu kommer aktieproffset Mats Qviberg med råd till den som vill bli rik på aktiespekulation.
I en intervju för Placera.nu säger han:
"Människor ser inte styrkan i starka aktier eller svagheten i de dåliga. Till slut sitter man med en massa skräpaktier".
Den som vill tjäna grova pengar på sin portfölj gör sundast i att inte behålla sina dåliga aktier för länge. Och så får man inte ha för bråttom i sina aktieaffärer.
"Den som vill bli rik på aktier ska ha bra sittfläsk", säger Qviberg till Placera.nu.
Och för den som vill bli rik på sin lön är Mats Qvibergs tips att löneförhandla med sunt förnuft. Att begära en för hög lön är bara dumt och kan göra att företaget drar öronen åt sig, menar Mats Qviberg i intervjun i Placera.nu.
Varför blir inte fler kapitalister när det är så enkelt?
Placera.nu http://www.avanza.se/aza/press/press.jsp

lördag 5 maj 2007

400-årig kolonialism - grunden för vår rikedom

Europas och västvärldens ekonomiska världsdominans började på allvar under 1500-talet med européernas kolonisation av den övriga världen.
Sedan européerna upptäckt Amerika blev Spanien och Portugal centrum för det ekonomiska livet. De bägge länderna delade upp den nya världen mellan sig och guld och silver strömmade in i Europa.
De nya värdena från de koloniserade länderna skapade välstånd i Europa men orsakade samtidigt krig, fattigdom, inflation och kriser. Då rikedomarna samlades i det protestantiska Holland kunde de så småningom omvandlas till kapital och produktiva resurser och den ekonomiska makten förflyttades därmed till Rotterdam och Amsterdam. Därifrån spred sig investeringskapital till Sverige genom bland andra vapenhandlaren och kapitalisten Louis de Geer som gav det svenska järnbruket en position i Europa och grund för det svenska stormaktsväldet.

Kapplöpningen om kolonierna, och de överskott som dessa kunde ge, hade börjat. I jakten deltog handelskompanier, enskilda äventyrare, religiösa missionärer, militärer, statsledningar och handelskapitalister.
Det var med den portugisiska, spanska, engelska, franska och holländska kolonialismen som handelskapitalismen expanderade till en global företeelse.

Världen europeiserades. Tiotals miljoner européer etablerade sig i Sydafrika, Amerika, Syd- och Sydostasien, Australien och Oceanien. Europas karta blev en världskarta. Européerna trängde undan ursprungsbefolkningarna.

En stor del av de väldiga resurser som skapas i detta enorma projekt koncentrerades till Europa. Resurserna kunde bl.a. användas för att frigöra människor från det dagliga slitet för brödfödan så att dessa i stället kunde ägna sig åt forskning, experimenterande och vetenskapliga uppgifter. Samtidigt fanns de ekonomiska belöningarna som drivkraft för kreativiteten. De gamla hindrande skråmässiga bestämmelserna revs för att ge plats åt lagar om det enskilda ägandet, patent- och upphovsrätt. Mecenater och gynnare såg möjligheter att tjäna på nya uppfinningar och innovationer. Metoderna för kapitalbildning och kapitalkoncentration utvecklades.
Genom allt detta accelererade den tekniska utvecklingen vilket gav handeln och exploateringen av världen ytterligare möjligheter. Tekniken gjorde det möjligt att producera varor för världsmarknaden. Masstillverkningen, befolkningsexplosionen och kapitalkoncentrationen gav upphov till industrialismen. Industrialismen och världsdominansen gav i sin tur upphov till masskonsumtionen. De gamla kolonierna blev inte bara leverantörer av billig arbetskraft och råvaror utan även marknad för den europeiska produktionen.

London och de engelska handelsstäderna blev nytt centrum den ekonomiska och tekniska revolutionen. Men även för den oerhört lönsamma s.k. triangelhandeln där billig slavarbetskraft transporteras från Afrika till Amerika och varor transporteras från Amerika till Europa.

En vanlig uppgift bland forskare är att sammanlagt 13,2 miljoner afrikanska slavar deporterades över Atlanten. Det nordamerikanska negerslaveriet nådde sin kulmen 1740 - 1780. År 1770 utgjorde slavarna 14 procent av den amerikanska befolkningen. År 1850 var de svarta slavarnas antal uppe i över 50 procent av befolkningen i flera sydstater också så långt norr ut som i Virginia. I Kentucky utgjorde slavarna 10-30 procent av hela befolkningen. 1860 var slavarnas antal 4,4 miljoner i Amerika och utgjorde en mycket billig arbetskraft vilket bidrog till den snabba ekonomiska utvecklingen av Nordamerika.

Den europeiska emigrationen till kolonierna mellan 1700-1900 skapade nya möjligheter för de utresta européerna att leva av sitt arbete men lättade också på befolkningstrycket i Europa.

Mellan år 1600 och 1650 hade Europas befolkning minskat från 106 miljoner till 103 miljoner. Minskning berodde på missväxt, krig och epidemier där enbart trettioåriga kriget, 1618-1648, minskade Tysklands befolkning från cirka 15 miljoner till 10 miljoner.

Men efter 1650 ökade befolkningen i Europa till 114 miljoner år 1700 och fortsatte att öka till 180 miljoner år 1800. Ökningen fortsatte, trots en massiv utvandring.
Åren mellan 1821 och 1915 utvandrade 43 600 000 européer till nya kontinenter.
De utvandrade européerna kunde, under loppet av trehundra år, därigenom skapa sig nya arbetstillfällen och bidra till den europeiska tillväxten och kapitalackumulationen.
Den Nordamerikanska befolkningen ökade från 4 miljoner invånare år 1790 till över 31 miljoner 1860 och till 75 miljoner före sekelskiftet 1900.
Samtidigt hade Nordamerikas urbefolkning, indianerna, praktiskt taget utrotats. Av de cirka 6-8 miljoner indianer som bodde i Nordamerika när européerna kom dit finns idag bara cirka 400 000 kvar.
Överallt dit européerna kom utnyttjades urbefolkningarna som billig arbetskraft, råvaruresurserna skövlades och mark och egendom erövrades.
Det nya Europa på andra sidan Atlanten, d.v.s. de forna engelska, holländska och franska kolonierna, hade förvandlats till det självständiga Förenta staterna, den europeiska kapitalismens nya och mest dynamiska centrum.

Europa hämtade sina rikedomar i kolonierna och exporterade en stor del av sin befolkning dit. Samtidigt som rikedomarna ökade blev det således färre magar att mätta. Befolkningstrycket i Europa minskade drastiskt och inkomsterna från kolonierna kom européerna tillgodo.

Man måste fråga sig:
Kunde européernas världsdominans och rikedom ha utvecklats utan 400 år av kolonial explotatering?
Kunde industrialismen och kapitalismen i Europa ha utvecklats utan de väldiga rikedomar som kolonialismen inbringade?
Vad hade hänt om européerna inte samtidigt hade haft andra kontinenter att flytta till och att exploatera?

I dag ökar befolkningen oavbrutet. Nu finns det inte längre nya kontinenter att expandera till.
Vad händer med en övertalig Europeisk befolkning?
Än så länge kan vi konsumera billiga varor som de fattiga ländernas arbetare producerar under villkor så vedervärdiga att vi inte ens kan föreställa oss dem.
Hur länge kan detta fortgå?

torsdag 3 maj 2007

Liten eftervalsanalys

Sossarna förlorade valet 2006 och borgarna lyckades överta regeringsmakten och riksdagsmajoriteten. Opinionsmätningarna efter valet ger dock sossarna majoritet.
Många väljare som röstat på alliansen har tydligen ångrat sig.
Är väljarna således ambivalenta, lynniga, opålitliga och politiskt okunniga? Begrep de inte vilka konsekvenser deras val skulle få?

För en stor grupp väljare är det säkert så. I en demokrati måste även dessa få välja och i en demokrati är det just deras röster partierna konkurrerar om. Detta måste man ta hänsyn till i valrörelsen och i en eftervalsanalys.


Vad var det alltså som gjorde att valet ledde till ett regeringsskifte?


1. Omständigheter som inte har med partiets politik eller ideologi att göra.

Regeringsparti
Socialdemokraterna hade haft regeringsmakten i tolv år.
I alla demokratiska länder tenderar många väljare att skylla allt jävelskap – från egna tillkortakommanden till naturkatastrofer – på regeringen. Det gäller oavsett om det är en borgerlig eller en vänsterregering. Med jämna mellanrum blir det därför maktskifte. Nu hade socialdemokraterna regerat i tolv år, så…

Samhällsekonomin var god.
Detta anses av många gynna regeringspartiet. Men i ett sådant läge kan också osäkra och ambivalenta väljare, som tidigare stött regeringsalternativet, tillåta sig experiment och pröva nya partier. "Det har vi råd med".


2. Omständigheter som beror på motståndarnas styrka.

Alliansen
Den borgerliga alliansen lyckades skapa en bild av sammanhållning och enighet. Ingen splittring tilläts och bilden av alliansen som ett glatt gäng som trivs med varandra och som håller samman spreds av villiga medier.

Moderaterna och gänget kring Reinfeldt lyckades framträda som det nya arbetarpartiet och kunde därmed fånga upp sosseväljare inom LO-kollektivet.
Moderaterna spelade skickligt ut de strävsamma och flitiga arbetarna (arbetstagarna) som betalar skatt, och ställa dem mot alla som bara lever av samhällsresurser (”bidragstagarna”, ”den offantliga sektorn”, ”byråkratin”).

Samtidigt som man lyckades tvinga Socialdemokraterna att försvara den skattekrävande välfärdspolitiken och socialförsäkringssystemet, och därmed ”bidragstagarna”.

Sedan decennier har moderaterna målmedvetet arbetat på att framställa sig som de arbetandes parti och arbetet som en förutsättning för välfärd.
Vänsterblocket har istället hävdat individens rätt att inte arbeta (exempelvis miljöpartiets medborgarlön) och hennes rätt till hygglig levnadsstandard om hon inte kan arbeta. Men dessa, i och för sig riktiga, ställningstaganden blev för svagt motiverade i opinionsbildningen. Försvaret för bidragstagarna blev en black om foten i kampen mot moderaternas arbetslinje.
Moderaterna och gänget kring Reinfeldt var i alla händelser mycket skickligare på att framstå som de arbetandes parti än någon högerrörelse eller borgerligt parti någonsin varit. De lyckades få socialdemokraterna att framstå som bidragstagarpartiet.



3. Omständigheter som beror på socialdemokraternas samarbetspartier.

Ett vanligt argument för en del vänsterväljare, att inte rösta på socialdemokraterna, är "Sossarna mår bra av att komma i opposition en tid". ”Det långa maktinnehavet har gjort sossarna maktfullkomliga”. Dessa vänsterväljare har antingen röstat på V eller på småpartier.
En del av dem som tidigare röstat på Miljöpartiet och som tröttnat på partiets samarbete med sosseregeringen har röstat på något annat alternativ, möjligen borgerligt.
Vilsna vänsterväljare utan ideologisk kompass kom också att välja Junilistan (EU-motståndare) och FI (feminister). Inte många men varje röst var i detta val viktig.
V:s och Miljöpartiets envisa krav att Sverige ska lämna EU gjorde en vänsterallians omöjlig.


4. Omständigheter som beror på egna svagheter.

Förr var det i betydligt större utsträckning folkrörelserna, främst fackföreningarna, som förmedlade bilden av politiken, politikerna och demokratin till sina medlemmar.
Numera sköts den politiska skolningen av medierna.
LO och förbunden har i decennier avrustat sin ideologiska skolning. Resultatet kan avläsas i valet.

Genom att antalet osäkra och politiskt indifferenta väljare ökat enormt de senaste åren får medierna en allt viktigare roll i den politiska opinionsbildningen. Folk tror på vad de läser i tidningen, ser på TV och hör på radio.
Mediebilden av de etablerade politikerna är inte positiv. Det gynnar småpartierna och missgynnar regeringen, inte enbart på grund av att journalistkåren endast till 15 procent består av sossar, utan även på mediernas bild av politikerna som makthavare och folkets motståndare. Den berättelsen gynnar moderaternas syn på att så litet som möjligt i samhället ska styras politiskt.
Mediebilden av partiledaren och statsministern Göran Persson har varit övervägande negativ. ”Maktfullkomlig”, ”Han-som-bestämmer”, ”dålig ledarstil”, ”arrogant” är några epitet som under ett decennium envist häftats vid hans person. Denna negativa bild har naturligtvis påverkat den stora gruppen väljare som inte röstar ideologiskt.

Sossarna, som regerings- och maktbärande parti, har legat sämre till än alliansen när det gäller "affärer". ”Den folkliga indignationen” drabbar lättare sossar än borgare. En borgare som skattefuskar ses mer som en käck gerillakrigare mot sossarnas skattepolitik medan en fuskande sosse är en fallen ängel.

Väljarna
Allt fler väljare saknar partidentitet. Ungefär 20 procent av väljarna vet inte vem de ska rösta på sex månader före valet.
Allt fler väljare kan tänka sig byta block och parti.
Var fjärde LO-medlem kan tänka sig rösta på moderaterna.
Klassidentiteten har luckrats upp och individualismen har trängt igenom i samhällsstrukturen.

Partierna
Eftersom de indifferenta väljarna avgör valet kommer samtliga partier att fiska röster ibland dem och agna med bete som lockar just dessa väljare. Detta gör att budskapen slätas ut och blir nästan identiska mellan blocken. Det här är inget nytt men det har accentuerats år efter år och gör orienteringen för de politiskt obildade allt svårare. Därigenom få mediernas opinionsbildning ökad genomslagskraft och partiernas dragning mot populism blir ännu större.

Alla dessa faktorer samverkar och förstärker varandra.


Min eftervalsanalys stämmer för övrigt rätt väl med de funderingar jag hade före valet. Se t.ex. socialdemokraternas valblogg
http://valblogg.webblogg.se/100406122716_frsta_inlgget.html och artikel i tidskriften Arena nr 5 2005 "Det måste löna sig att (inte) arbeta"

När idealiteten institutionaliseras

Här i Eskilstuna tågar arbetarrörelsens förstamajdemonstration från Fristadstorget till Parken Zoo där man samlas.
Detta faktum föranleder varje år ett antal skribenter att producera arga insändare med klagomål över att arbetarrörelsen lägger beslag på parken denna dag.
Skribenterna vet förmodligen inte att det var arbetarrörelsen som en gång, genom frivilligt och ideellt arbete, byggde parken som Folkets Park. Målet för förstamajtåget är alltså ganska naturligt, även om parken ändrat namn och i viss mån funktion.

Samma ohistoriska attityd har många medborgare till folkbiblioteken. Folkbiblioteken började byggas med frivilliga och ideella krafter inom bildningsrörelserna. ABF och nykterhetsrörelsen var de drivande. Syftet var att ge de mindre bemedlade möjlighet att läsa god litteratur. Så småningom kommunaliserades biblioteken och idag är de självklara samhällsinstitutioner som stat och kommun bestämmer över.

Arbetslöshetskassorna var från början de fackliga medlemmarnas solidariska bidrag till kamrater som tillfälligt saknade arbete. Arbetarna avstod från en del av lönen för att spara för att ha när de i framtiden blev arbetslösa.
Kassorna fick så småningom statligt stöd och blev därmed också beroende av statens krav och bestämmelser. Nu ska den borgerliga alliansen göra arbetslöshetskassan till en obligatorisk statlig försäkring. Sambandet med den fackliga solidariteten är helt bortopererad.

De som föds in i en tid då många ideella och kollektiva initiativ har förvandlats till statliga institutioner, och som inte har den historiska bakgrunden klar för sig, kan naturligtvis inte uppfatta själen och meningen med institutionen.
Och kanske har den t.o.m. förlorat sin själ genom omvandlingen från ideell rörelse till institution.

Förstamajfirandet kan av många uppfattas som en hundraårig ganska meningslös ritual. ”Upp trälar…”, …till kamp emot kvalen…” . …under skatter dignar ner…” låter ganska ihåligt i en nation som för det mesta regerats av socialdemokratin och där levnadsstandarden är bland den högsta i världen. Men om man har den historiska bakgrunden klar för sig blir det hela, åtminstone en smula, mer begriplig.
Förstamajfirandet, började faktiskt den 21 april 1856, då arbetarna i Australien organiserade en dags total arbetsnedläggelse som demonstration för åttatimmarsdagen. Från början var det tänkt som en engångsdemonstration men den blev en sådan succé att man beslöt att upprepa den varje år.
Tanken på en högtidsdag för alla arbetare spred sig från Australien till andra länder. De första som följde de australiensiska arbetarnas exempel var amerikanerna. År 1886 proklamerade de första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag. Den dagen lämnade 200 000 sitt arbete och krävde att åttatimmarsdagen skulle införas. Arbetarna på Mc Cormick-Harvester i Chicago samlades utanför fabriken. Strejken stoppades brutalt av polis och lejda bråkmakare. Utan förvarning sköt polisen mitt in i folkhopen. Flera dödades. Den 4 maj höll arbetarna ett möte vid nuvarande Haymarket Square. Det var först ett lugnt och fredligt möte tills någon kastade en bomb från ett fönster. Bomben dödade några poliser. Man lyckades aldrig få fast förövaren men de som arrangerat demonstrationen för åtta timmars arbetsdag – Spiess, Fischer, Parson och Engel – dömdes till döden och hängdes utan några bevis för att de anstiftat attentatet. Sju år efter avrättningen tillstod USA:s regeringsmyndigheter, att det förelegat ”ett juridiskt misstag”.
Efter 1886 hindrades arbetarna genom regeringens förföljelser från att upprepa manifestationen. Men år 1888 proklamerades ändå den första maj år 1890 till nästa högtidsdag.
På den internationella arbetarkongressen år 1889 beslöt man att i första hand kräva åtta timmars arbetsdag och beslöt att den första maj år 1890 skulle firas som allmän arbetarhelgdag. Det var emellertid aldrig tal om att man skulle upprepa demonstrationen under kommande år.
Men liksom tidigare blev firandet en sådan framgång att man beslöt att fortsätta varje år och påminna om dem som givit sitt liv för rörelsen.

Efter decennier av hård kamp från arbetarrörelser i hela världen tvingades International Labour Organisation, ILO, i slutet av oktober 1919, formulera ett konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Men det var bara Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien som först undertecknade konventionen. Dessa länder – jämte Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland – införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917. Först 1920 kom Sverige med.
I dag är även åttatimmarsdagen institutionaliserad och tagen för given.

Förstamajdemonstrationerna fortsätter dock. Minnet av att man firar arbetarrörelsens kamp och martyrer bleknar och försvinner. Demonstrationerna gäller dagspolitiska frågor och partipolitiska krav.
Eller som krönikören i SvD Lars Ryding skriver i dagens tidning:
”I dag har ingen politisk kraft i Sverige några som helst svårigheter att få tuta ut sitt budskap. Varför har vi då en särskild helgdag med mässingsorkestrar för en av dessa krafter?”
Jag tror att många, även socialdemokrater och fackligt aktiva, ställer sig samma fråga.
För många låter ”Upp trälar…” och …Upp till kamp emot kvalen…” ganska ihåligt.
Därför finns det skäl att påminna om att den kamp som arbetarna i vår rika del av världen förde för över hundra år sedan, alltjämt pågår. För t.ex. arbetare i Kina, Indonesien, Filippinerna, Pakistan, Indien och Saudi-Arabien är Internationalens text fortfarande aktuell och realistisk och åtta timmars arbetsdag ett hägrande mål.
Kanske borde vårt förstamajfirande i första hand gälla dessa arbetares befrielse.

måndag 30 april 2007

Vad är din bostad värd?

Här är de tio dyraste villorna i Sverige 2007, enligt Aftonbladet:

1. Långängsvägen 42, Danderyd. Pris: 20,0 miljoner. Köpare: Samuel von Holthe Tot Echten. Säljare: Erik Nordquist.

2. Saturnusringen 8, Lidingö. Pris: 17,5 miljoner. Köpare Berit Iréne Behring. Säljare: Shane Songs AB.

3. Drakskeppsvägen 15, Täby. Pris: 16,7 miljoner. Sture Allan Lind. Säljare V.C. Partners AB.

4. Lindallén 44, Båstad. Pris: 15,0 miljoner. Köpare: Madeleine Lång. Säljare: Johan Peder Bertil Kruse.

5. Prästgården 1:35 Värmdö. Pris: 14,9 miljoner. Köpare: Åsa Katrin Fröberg Bengtsson. Säljare: Agneta Nordstrang.

6. Germaniavägen 15F, Danderyd. Pris: 14,2 miljoner. Köpare: Jacob Schlawitz. Säljare: Suzanne Johansson.

7. Mellangatan 52, Vellinge. Pris: 14,0 miljoner. Köpare: Batima Fastighets AB. Säljare: Viveka Gunilla Hedberg.

8. Eiravägen 2, Haninge. Pris: 13,9 miljoner. Köpare: Ulf Stefan Holmström. Säljare: Ulf Bertil Flinckmans dödsbo.

9. Holmiavägen 1, Lidingö. Pris: 13,9 miljoner. Köpare: Linda Kristina Wallgren. Säljare: Emixam Företagskonsult AB.

10. Tvärhandsgränd 3, Stockholm. Pris: 13,5 miljoner. Köpare: Tomas Nauclér. Säljare: Jan Friedman AB.



Så bra att fastighets- och förmögenhetsskatten försvinner.
Orättvisor är lätta att fördra för dem som gynnas av dem.

fredag 27 april 2007

Förnyelse?

Den socialdemokratiska partiledningen har utsett fyra rådslagsgrupper som ska driva partiets framtidsdebatt, inom var sitt område.
De fyra grupperna leds av Thomas Östros och Luciano Astudillo, Jobben,
Carin Jämtin och Stefan Löfven, Välfärden, Margot Wallström och Jan Eliasson, Utrikespolitiken och Ulrica Messing och Annelie Hulthén, Klimat/miljö.
Med andra ord, grupperna leds av representanter för partiledningen.

Jobben, välfärden, utrikespolitiken och miljön är ju inga små skitområden precis.
Ta t.ex. jobben, d.v.s. arbetet, som jag föredrar att kalla det. Arbetet är ju, för att citera partiprogrammet från 2001: ” …grunden för all välfärd och all kultur.”
I själva verket är arbetet grunden och förutsättningen för all utveckling.

Arbetet (jobben) påverkas av och påverkar bl.a.:
Nationellt och internationellt näringsliv, produktion, produktionsresurser, företagsamhet, konkurrens, produktivitet, strukturförändringar, specialisering, ekonomisk differentiering, investeringar, kapitalackumulation, kapitalbildning, vinster och produktionsöverskott, aktiemarknad, energi- och råvarutillgångar, rationaliseringar, omvärldspolitik…
Nationell och internationell handel, världshandeln, valutamarknaderna, konkurrensen…
Nationell och internationell arbetsmarknad, arbetslöshet, utbildning, befolkningsutveckling, konkurrens, löne- och prisutveckling…
Arbetsmiljö, arbetsliv, företagshälsovård, forskning…

Välfärden påverkas av och påverkar:
Arbetet (jobben), skatter, statsbudget, ekonomi, kommunalpolitik, utbildningsbehov, vårdbehov, utslagning, arbetslöshet …


Utrikespolitiken påverkas av och påverkar:
Globaliseringen, nationella och internationella energi- och råvarureserver, terrorism, internationell ojämlikhet, konflikter i omvärlden, internationell kapitalism, världshandeln, internationell konkurrens, världsfattigdomen, andra länders utrikespolitik, multinationella kapitalrörelser, arbetet (jobben) …

Klimat/miljö påverkas av och påverkar
Nationell och internationell energiutveckling, resursslöseri, världsfattigdom,
forskning, arbetena (jobben) …


Efter vad jag kan förstå hänger de fyra områdena samman och påverkar varandra ömsesidigt, liksom med en hel del andra områden. Och allt är ju dessutom beroende av vad som händer i omvärlden.

Kanske vore det därför meningsfullt att tillsätta grupper som diskuterar
- arbetet, produktionen och produktionens överskott och fördelning i en föränderlig värld
- solidaritet och välfärd mellan fattiga och rika i världen
- den globala miljön

Dessa grupper skulle med fördel kunna ledas av partimedlemmar som inte bär ansvar för den hittills förda politiken och som har mer tid för reflektion och diskussion än vad de utsedda partikoryféerna torde ha.

Om man nu menar att rådslagen ska leda till något nytt förstås.

torsdag 26 april 2007

Bli miljardär!


Lars-Erik Magnusson har gjort fastighetsaffärer för miljardbelopp. Han var en gång i tiden den rikaste svensken i världen. Han hade till och med ett eget Boeing-plan med kontor och sovrum. I senaste numret av magasinet Fastighetssverige delar han med sig av sina bästa tips för att lyckas med affärer i fastigheter.
Spännande eller hur? Här är tipsen:
1. Var envis samtidigt som du ha en känsla för vad som är realistisk.
2. Sikta lite högre än du tror att du kan nå.
3. Ge inte upp vid motgångar.
4. Välj din partner väl.
5. Jobba inte med negativa personer.

Så nu är det bara att gå ut och skapa fastighetsmiljarder. Fint va?

torsdag 19 april 2007

Premiär på Bloggen

Har just skapat en bloggsida. Får se vad jag gör med den. Nu vill jag bara testa hur det fungerar.