Liten eftervalsanalys

Sossarna förlorade valet 2006 och borgarna lyckades överta regeringsmakten och riksdagsmajoriteten. Opinionsmätningarna efter valet ger dock sossarna majoritet.
Många väljare som röstat på alliansen har tydligen ångrat sig.
Är väljarna således ambivalenta, lynniga, opålitliga och politiskt okunniga? Begrep de inte vilka konsekvenser deras val skulle få?

För en stor grupp väljare är det säkert så. I en demokrati måste även dessa få välja och i en demokrati är det just deras röster partierna konkurrerar om. Detta måste man ta hänsyn till i valrörelsen och i en eftervalsanalys.


Vad var det alltså som gjorde att valet ledde till ett regeringsskifte?


1. Omständigheter som inte har med partiets politik eller ideologi att göra.

Regeringsparti
Socialdemokraterna hade haft regeringsmakten i tolv år.
I alla demokratiska länder tenderar många väljare att skylla allt jävelskap – från egna tillkortakommanden till naturkatastrofer – på regeringen. Det gäller oavsett om det är en borgerlig eller en vänsterregering. Med jämna mellanrum blir det därför maktskifte. Nu hade socialdemokraterna regerat i tolv år, så…

Samhällsekonomin var god.
Detta anses av många gynna regeringspartiet. Men i ett sådant läge kan också osäkra och ambivalenta väljare, som tidigare stött regeringsalternativet, tillåta sig experiment och pröva nya partier. "Det har vi råd med".


2. Omständigheter som beror på motståndarnas styrka.

Alliansen
Den borgerliga alliansen lyckades skapa en bild av sammanhållning och enighet. Ingen splittring tilläts och bilden av alliansen som ett glatt gäng som trivs med varandra och som håller samman spreds av villiga medier.

Moderaterna och gänget kring Reinfeldt lyckades framträda som det nya arbetarpartiet och kunde därmed fånga upp sosseväljare inom LO-kollektivet.
Moderaterna spelade skickligt ut de strävsamma och flitiga arbetarna (arbetstagarna) som betalar skatt, och ställa dem mot alla som bara lever av samhällsresurser (”bidragstagarna”, ”den offantliga sektorn”, ”byråkratin”).

Samtidigt som man lyckades tvinga Socialdemokraterna att försvara den skattekrävande välfärdspolitiken och socialförsäkringssystemet, och därmed ”bidragstagarna”.

Sedan decennier har moderaterna målmedvetet arbetat på att framställa sig som de arbetandes parti och arbetet som en förutsättning för välfärd.
Vänsterblocket har istället hävdat individens rätt att inte arbeta (exempelvis miljöpartiets medborgarlön) och hennes rätt till hygglig levnadsstandard om hon inte kan arbeta. Men dessa, i och för sig riktiga, ställningstaganden blev för svagt motiverade i opinionsbildningen. Försvaret för bidragstagarna blev en black om foten i kampen mot moderaternas arbetslinje.
Moderaterna och gänget kring Reinfeldt var i alla händelser mycket skickligare på att framstå som de arbetandes parti än någon högerrörelse eller borgerligt parti någonsin varit. De lyckades få socialdemokraterna att framstå som bidragstagarpartiet.



3. Omständigheter som beror på socialdemokraternas samarbetspartier.

Ett vanligt argument för en del vänsterväljare, att inte rösta på socialdemokraterna, är "Sossarna mår bra av att komma i opposition en tid". ”Det långa maktinnehavet har gjort sossarna maktfullkomliga”. Dessa vänsterväljare har antingen röstat på V eller på småpartier.
En del av dem som tidigare röstat på Miljöpartiet och som tröttnat på partiets samarbete med sosseregeringen har röstat på något annat alternativ, möjligen borgerligt.
Vilsna vänsterväljare utan ideologisk kompass kom också att välja Junilistan (EU-motståndare) och FI (feminister). Inte många men varje röst var i detta val viktig.
V:s och Miljöpartiets envisa krav att Sverige ska lämna EU gjorde en vänsterallians omöjlig.


4. Omständigheter som beror på egna svagheter.

Förr var det i betydligt större utsträckning folkrörelserna, främst fackföreningarna, som förmedlade bilden av politiken, politikerna och demokratin till sina medlemmar.
Numera sköts den politiska skolningen av medierna.
LO och förbunden har i decennier avrustat sin ideologiska skolning. Resultatet kan avläsas i valet.

Genom att antalet osäkra och politiskt indifferenta väljare ökat enormt de senaste åren får medierna en allt viktigare roll i den politiska opinionsbildningen. Folk tror på vad de läser i tidningen, ser på TV och hör på radio.
Mediebilden av de etablerade politikerna är inte positiv. Det gynnar småpartierna och missgynnar regeringen, inte enbart på grund av att journalistkåren endast till 15 procent består av sossar, utan även på mediernas bild av politikerna som makthavare och folkets motståndare. Den berättelsen gynnar moderaternas syn på att så litet som möjligt i samhället ska styras politiskt.
Mediebilden av partiledaren och statsministern Göran Persson har varit övervägande negativ. ”Maktfullkomlig”, ”Han-som-bestämmer”, ”dålig ledarstil”, ”arrogant” är några epitet som under ett decennium envist häftats vid hans person. Denna negativa bild har naturligtvis påverkat den stora gruppen väljare som inte röstar ideologiskt.

Sossarna, som regerings- och maktbärande parti, har legat sämre till än alliansen när det gäller "affärer". ”Den folkliga indignationen” drabbar lättare sossar än borgare. En borgare som skattefuskar ses mer som en käck gerillakrigare mot sossarnas skattepolitik medan en fuskande sosse är en fallen ängel.

Väljarna
Allt fler väljare saknar partidentitet. Ungefär 20 procent av väljarna vet inte vem de ska rösta på sex månader före valet.
Allt fler väljare kan tänka sig byta block och parti.
Var fjärde LO-medlem kan tänka sig rösta på moderaterna.
Klassidentiteten har luckrats upp och individualismen har trängt igenom i samhällsstrukturen.

Partierna
Eftersom de indifferenta väljarna avgör valet kommer samtliga partier att fiska röster ibland dem och agna med bete som lockar just dessa väljare. Detta gör att budskapen slätas ut och blir nästan identiska mellan blocken. Det här är inget nytt men det har accentuerats år efter år och gör orienteringen för de politiskt obildade allt svårare. Därigenom få mediernas opinionsbildning ökad genomslagskraft och partiernas dragning mot populism blir ännu större.

Alla dessa faktorer samverkar och förstärker varandra.


Min eftervalsanalys stämmer för övrigt rätt väl med de funderingar jag hade före valet. Se t.ex. socialdemokraternas valblogg
http://valblogg.webblogg.se/100406122716_frsta_inlgget.html och artikel i tidskriften Arena nr 5 2005 "Det måste löna sig att (inte) arbeta"