fredag 31 december 2010

Regeringens megafoner

I dagens nummer av regeringsorganet SvD framträder statsminister Reinfeld med en artikel där han berättar om sina visioner för det kommande året. Det regeringsvänliga DN har lämnat plats för utrikesminister Bildt som brer ut sig om sin utrikespolitiska vision.

Men regeringen är inte bara väl företrädd i dagsjournalistiken utan smyger sig på oss även på ett mer subtilt sätt.

Förra helgen innehöll SvD tre stycken annonsbilagor. Du vet sådana där annonsbilagor som är utformade som en vanlig tidning med reportage, intervjuer m.m. fast det anges att ”Hela denna bilaga är en annons från….”
Det är väl OK. Reklamen behövs för att hålla samhällsekonomin igång.

Den första bilagan heter ”Tillgänglighet i arbetslivet” och är utgiven av ”Handisam” i samarbete med företaget ”Manderley Media”. Handisam är en myndighet direkt under regeringen.
Generaldirektören Carl Älfvåg uttalar sig i någon sorts ledare. Ökad samhällsanpassning till individuella behov är bra.
Men var finns de kritiska synpunkterna på hur regeringen satsar på tillgänglighet?
Svaret är naturligtvis att detta är myndighetsreklam inbakad i reklam för kommersiella företag och inte en journalistisk produkt.

Den andra bilagan heter ”Rut & Rot”. Bakom den står företaget ”Mediaplanet”. I ”ledaren” uttalar sig före detta riksdagsledamoten och regeringen närstående (m) Ann-Marie Pålsson om hur bra det är med Rot & Rut. Hela bilagan är en lovsång till de statliga subventionerna. Inget ifrågasättande naturligtvis eftersom det är ren myndighets- och regeringsreklam.

Den tredje bilagan har rubriken ”Energi för framtiden” utgiven av ”Smart Media”.
”Mångfald behövs i energiproduktionen” säger statssekreteraren Daniel Johansson på näringsdepartementet i ”ledaren”. Innehållet är dock okritisk reklam för kärnkraft. Jo det finns litet vindkraft, litet bioenergi, litet solenergi också men i det stora hela är det en helt okritisk reklam för kärnkraft.

Visserligen står det angivet i alla tre fallen att det handlar om reklam men man ger väl ut den för att påverka. Eller hur?

Jag är inte odelat emot kärnkraft, jag är för ökad tillgänglighet och jag inser att Rut&Rot har sina poänger. Så det är inte det.

Men jag anser att kommersiell reklam och myndighetspropaganda bör hållas isär. I annat fall är det, som här, smygpolitisering. Och det är inte OK.

torsdag 30 december 2010

Bankrån - helt lagligt

Pensionsbolagen belägger tjänstepensionen med avgifter som äter upp en hel del av det belopp som du sparat ihop. Om du vill byta bolag och flytta dina pengar till ett annat bolag hindras du av bolaget. Pensionsbolagens stöld är helt laglig, skriver Johan Tidestad, Nordnet i dagens SvD.

Samtidigt har svenska storbanker i åratal lurat miljontals svenskar på miljardbelopp genom sina populära aktie- och räntefonder. Enligt ekonomijournalisten Joel Dahlberg har spararna i de tolv största fonderna under de senaste fem åren (2005-2009) förlorat 14 miljarder kronor på bankernas bondfångeri. Ja, du läste rätt: 14 miljarder kronor.
Läs artikelserie i E24.

Joel Dahlberg har skrivit en bok i ämnet ”Bankbluffen”, Ordfront 2009. Där kan du läsa mer om hur bankerna och fondmäklarna tjänar massor av pengar utan motprestationer och hur fondspararna förlorar.
Det är ingenting mindre än rån som bankerna ägnar sig åt. Helt lagligt.

Vad säger vänstern?

Banker och storbolag årets skummisar 2011?

Julian Assange, Wikileaks grundare, har sagt att en stor amerikansk bank blir måltavla för Wikileaks avslöjanden nästa år. Men även dokument från energi- och läkemedelsbolag kan komma att avslöjas, skriver Dagens Industri.
Billy McCormac, expert på politisk kommunikation och sociala medier, tror inte att ett bankavslöjande skulle skapa särskilt stora rubriker.
"Förtroendet för bankerna är redan så lågt som det kan bli. Om det sker skumma saker bakom kulisserna blir inte folk så förvånade", säger han till Dagens Industri.

Intressant. De institutioner som är navet i kapitalismen betraktas alltså som halvkriminella.
Kanske är det dags för vänstern att analysera kapitalismen i stället för att deppa över högerpartiernas politiska framgångar?

Expressen

onsdag 22 december 2010

Ta tag i diskussionen om ”tillväxt”!

Om jag förstått rätt är Primegate ett bland många företag som jobbar med marknadsföring.
I företaget jobbar några sossar, bl.a före detta SSU-ordföranden Niklas Nordström.
Nu kommer Svenskt Näringsliv till Primegate och vill köpa en tjänst.
Svenskt Näringsliv vill att Primegate ska plantera ”idén om att tillväxt är bra” inom socialdemokratin. Niklas Nordström åtar sig uppdraget. Han driver därvid en åsikt han sedan länge, helt gratis, har propagerat för. Han är därför redan inordnad i partiets högerfålla.
Niklas Nordström får med sig en del sossar att skriva under på en debattartikel i Dagens Industri och i DN.
Den liknar ett inlägg i eftervalsdebatten.

Om Niklas Nordström skrivit sin debattartikel utan att Primegate fått uppdrag från Svenskt Näringsliv skulle det varit OK.
Hade han inte varit sosse och fått näringslivspengar hade det också varit OK för det är så lobbyverksamhet bedrivs.

Det som är åt helvete är att den märkliga affären gjort att han faktiskt driver sin åsikt med pengar från Svenskt Näringsliv.
Att blanda ihop den politiska position han har med ett uppdrag från motståndarsidan är lätt att betrakta som förräderi och är minst sagt dumt.

Det positiva att detta är att händelsen kan initiera en verklig debatt inom socialdemokratin om tillväxten. Den debatten berör kapitalismens och nyliberalismens kärnproblem.
Man får hoppas att vänstern, om det finns någon, tar den chansen.


AB


Nordström förklarar sig:


Dagens Arena


Arbetarrörelsens Tankesmedja

måndag 20 december 2010

Barnslig debatt om tillväxt

Inom socialdemokratin pågår, i den rådande krisen, en märklig debatt för eller emot ”tillväxt”.
Det verkar som om en del sossar t.ex. reklammannen Harald Ullman å ena sidan och å andra sidan Daniel Suhonen, redaktör för tidskriften ”Tvärdrag”, bildat en sorts ”höger” och ”vänster” kring frågan om tillväxtens vara eller icke vara.
Så uppfattad är det en vulgärdebatt eller ett kiv på sandlådenivå.
Ingen är emot tillväxt. Utan tillväxt av ekonomin kommer vi inte kunna försörja en växande och åldrande befolkning och inte bygga ett välfärdssamhälle och inte klara miljökraven. Det är de flesta överens om och det är en gammal socialdemokratisk ståndpunkt.
Vad diskussionen handlar om, eller i varje fall borde handla om, är hur tillväxten sker, hur vi mäter tillväxten och hur den fördelas.
Egentligen handlar det om hur vi värderar produktionen, produktionsresultatet och produktionens överskott.
I dagens kapitalistiska världsordning, och i nyliberalt tänkesätt, kan ”tillväxt” innebära miljöförstörning och exploatering av människor. Värde och pris har blivit samma sak i den kapitalistiska världsordningen vilket påverkar begreppet tillväxt. Och finansmarknadens fantasivärden har blivit norm för tillväxt i stället för tillväxt av verkliga produktiva värden.
Det är sådant som bör diskuteras inom socialdemokratin i stället för pseudodebatter om vi ska ha tillväxt eller inte.

AB
AB

Tvärdrag

Ullman PR


AB

fredag 17 december 2010

Professorer vill sänka lönerna, fast inte för sig själva utan för dig som är löntagare

Långtidsutredningen 2011 har fått finansdepartementets uppgift att lägga förslag som gör att arbetsmarknaden kan fungera bättre. Huvudbetänkandet kommer i februari nästa år, men flera bilagor har redan släppts.
Nils Gottfries, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, föreslår att personer över 55 år ska få lägre lön, kombinerat med enklare arbetsuppgifter.
– Man kanske inte är lika produktiv vid 60 som vid 40 år, påpekar han.
Den franske arbetsmarknadsforskaren Pierre Cahuc, professor vid Ecole Polytechnique i Paris föreslår att turordningen vid uppsägningar slopas.

Allt sedan Sven Otto Littorin tvingades avgå ur regeringen har hökarna inom Svenskt Näringsliv och fundamentalisterna inom alliansen vädrat morgonluft och mobiliserat för att ge arbetsgivarna ökad makt över arbetet.

De bägge ekonomiprofessorerna utgår från teoretiska modeller i sina bedömningar och glömmer att arbetskraften är människor, att företagen gjort stora vinster, att löntagarna har hållit tillbaka sina krav och att produktiviteten samtidigt har ökat, d.v.s. arbetsgivarna får ut mer av arbetskraften än tidigare.

Det löjliga är att det inte heller är bevisat att en försämrad anställningstrygghet gynnar sysselsättningen.

Varför föreslår inte professorerna att arbetsgivarna får total makt att anställa och avskeda och ensidigt fastställa lönerna?

Lag&Avtal

DN

Privata Affärer

torsdag 16 december 2010

Dårarnas paradis

När Olof Palme mördades förlorade Sverige en statsminister och socialdemokratin miste en partiledare.
Sannolikt ledde mordet på Anna Lind att socialdemokratin berövades en blivande partiledare och Sverige en tänkbar statsminister.
Säkert är i alla fall att dessa bägge mord ändrade den politiska utvecklingens riktning.
Två dårar har, på några minuter, påverkat politiken mer än miljoner väljare under en valperiod.
Och även om det var slumpen som avgjorde så går slumpen aldrig att eliminera. I själva verket är slumpen alltid avgörande i våra liv.
Men morden var inte slump. Det var ingen tillfällighet att de förvirrade mördarna, försedda med vapen och med avsikt att döda, fanns på ”rätt” plats vid ”rätt” tillfälle.
Andra exempel är vid morden på Martin Luther King och John Kennedy.

En sorts dårskap är den fanatism som uppstår hos människor som tror sig ha hittat lösningen på alla problem. Fanatismen gror hos människor som tror att de funnit det enda Svaret och är övertygade om att detta Svar gäller för alla människor och gäller generellt. Fanatikern tror på en enda sanning. Den enda avgörande och slutliga sanningen.
Fanatikern har ett mål och alla medel är tillåtna för att nå detta mål.
”Om några få idag tvingas mista livet för att många människor i framtiden slipper att dö, så ar det ett pris vi måste betala.”
Då motståndarna och tvivlarna inte inser sitt eget bästa eller blir ett hinder för målen övergår fanatismen till våld och terror.
De som står i vägen för målet kan vara kapitalistklassen, kommunisterna, de otrogna, judarna, palestinierna, främlingarna, nationens fiender eller de terrormisstänkta som bör elimineras för att världen ska förvandlas till ett paradis eller för att ge plats åt de utvalda.
Sådana vägar till paradiset har alltid slutat i helvetet.

DN

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

Expressen

tisdag 14 december 2010

Terrorbombning inget nytt

I Ryssland på 1800-talet, ett par decennier innan ett socialdemokratiskt parti bidades, var terrorbombningar vanliga i oppositionen mot tsarens envälde och den fruktansvärda fattigdomen.
Olika anarkistgrupper hävdade att det var rätt att använda våld och mord för att nå sina syften. Narodnikerna, “gå-till-folket-rörelsen”, tog – i varje fall till en början - avstånd från omstörtande våld och alla komplotter och ville istället öppet gå ut till bönderna och försöka upplysa dem för att därigenom åstadkomma en samhällsförändring. Men de som proklamerade våld fick vind i seglen efter tre stora politiska processer: Den första 1875 då femtio narodniker terroriststämplats och arresterats och i ytterligare en, 1877, då 193 narodniker ställdes inför rätta. Kulmen nåddes då 770 narodniker blivit arresterade. Den sista av de större narodnikrörelserna splittrades 1878 i två rörelser “Svartajordutdelare” och “Folkviljan”. De senare var ett nätverk av terroristgrupper under ledning av Andrej Sjeljabov.
Det anmärkningsvärda är att det var många kvinnor, oftast från överklassen, som med liv och lust deltog i bombandet. De protesterade inte bara mot fattigdomen utan också mot kvinnoförtrycket. Sofia Ilarionowna Bardina, Vera Figner och Sofia Perowskij är de mest kända. 1875, då femtio narodniker arresterade, var tolv av dem överklasskvinnor. Elva av dem sändes till Sibirien.
Den grupp som till sist lyckades spränga tsaren i luften leddes av Sofia Perowskij.
De flesta av terroristerna fängslades och deporterades till Sibiren, många avrättades, andra tog livet av sig.
Det omedelbara resultatet av bombandet blev att tsarens makt skärptes och reaktionen hårdnade.
Hur det gick sedan är historia, som det brukar heta.
DN

DN2

SvD

Sydsvenskan
AB
AB2
Expressen

måndag 13 december 2010

Otacksamma textilarbetare i Bangladesh

Tiotusentals textilarbetare i Bangladesh protesterade mot låga löner och arbetsvillkor genom att storma fabriker i flera städer i Bangladesh.
Minst tre människor dödades och hundratals skadades i den bangladeshiska staden Chittagong när polisen använde tårgas och gummikulor under oroligheter på söndagen.
Flera leverantörer till H&M tvingades stänga.
För ett år sedan höjdes landets minimimlöner från cirka 160 kronor i månaden till 290 kronor, men arbetarna anser att textilföretagen inte har genomfört löneökningarna som de skulle.
Omkring 3,5 miljoner bangladeshier är anställda inom textilbranschen som står för 80 procent av landets export.

Tydligen är inte textilarbetarna nöjda med att H&M och andra hyggliga företag ger textilarbetarna arbetstillfällen. Tänk om inte H&M vore så bussiga. Textilarbetarna skulle leva i armod och fattigdom. De otacksamma rackarna är alltså så fräcka att de dessutom vill ha högre löner och bättre arbetsförhållanden. Begriper de inte att det skulle höja priserna på kläder i den rika delen av världen? Tänker de inte på konsekvenserna av sina oansvariga protester?
Kännare, som t.ex. Lisa Marklund, som minsann har rest i de textilproducerande länder, har ju konstaterat att det inte är synd om textilarbeterskorna. Vet de inte om det?
Hur länge ska vi tolerera denna otacksamhet från dem som vi praktiskt taget försörjer genom att köpa deras produkter?
DN

Privata affärer

SR


Marios blogg

Kan man försvara demokratin med odemokratisk argumentation?

I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson från Timbro Medieinstitut om WikiLeaks. Poirier Martinsson kallar sig filosof vilket inte gör texten mindre intressant.
Han anser att WikiLeaks inte har rätt att avslöja oegentligheter ”i USA som är en demokrati så länge som det finns diktaturer.”
I stället för att ge sig på diktaturerna ”undervisar man (d.v.s. WikiLeaks) malligt sina läsare om hur en demokrati borde fungera och beskriver USA i termer av skendemokrati.”
För att ge sina argument effektfull relief drar Poirier Martinsson fram Stalins terrordiktatur på 1930-talet
Om Poirier Martinsson inte var filosof utan läkare, med samma inställning, skulle han säga till en magsårspatient att dra åt skogen med sina små krämpor så länge som det finns värre sjukdomar som t.ex. böldpest.
Tack och lov är Poirier Martinsson inte läkare utan filosof så hans åsikter drabbar ingen enskild. Men hans märkliga text röjer en enkelspårighet som kanske är belysande för högern.
Demokratier är demokratier och diktaturer är diktaturer, basta.
Att allt i tillvaron är i ständig förändring, vilket redan de gamla grekerna visste, tycks inte ha gått upp för filosofen.
Historiska erfarenheter som säger att demokratin ständigt måste försvaras och ifrågasättas för att kunna fortgå som demokrati verkar inte heller ha gått in. Att Carl Poppers öppna samhälle kräver ständigt ifrågasättande är inget för filosofen Poirier Martinsson.
Det värsta är alltså att Poirier Martinsson i själva verket argumenterar på ett antidemokratiskt sätt.

AB

fredag 10 december 2010

Nobels fredspris till Wikileaks?

Kina är en hård partidiktatur. De som där kämpar för demokrati och ett öppet samhälle förföljs och sätts i fängelse. Samtidigt utnyttjar det styrande partiet det kapitalistiska systemet för att öka tillväxten i landet.
De stora företagen och kapitalintressena har ingenting emot diktaturen, tvärt om, de passar på att etablera sig i den och öka sin tillväxt och sina vinster. Det sker bl.a. genom att använda den billiga kinesiska arbetskraften som inte kan hävda sitt värde eftersom fria fackliga organisationer är förbjudna.
Författaren och människorättskämpen Liu Xiaobo, som nu får Nobels fredspris, var en av dem som 1989 ledde upprorsmännen under studentupproret som slutade med att militären dödade tusentals demonstranter. 2008 publicerade han det uppmärksammade uppropet "Charta 08".
Om hans modiga och viktiga kamp för politisk demokrati har ökat freden i världen kan diskuteras. Det gör bl.a. den norske historikern Fredrik S Heffermehl i dag på DN Debatt.
Han påpekar att flera av fredsprisen de senaste åren juridiskt stått i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente.

Det är uppenbart att priset numera motiverats utifrån att priskommittén sätter likhetstecken mellan fred och demokrati. Kamp för demokrati är lika med kamp för fred. Man har velat premiera Liu Xiaobos hjältemod i denna kamp och möjligen har han fått stå som symbol för alla dem runt om i världen som för en sådan kamp i tysthet. Det finns t.ex. gott om fackliga ledare runt om i världen som, med livet som insats, kämpar mot diktaturer och kapitalägare för organisationsfrihet.
Fredspriset kanske borde heta Nobels Demokratipris.

Men det förs också en kamp för ökad öppenhet i politiska demokratier. Även den kampen är nödvändig vilket Per Ström framhåller i Dagens SvD Brännpunkt.
Wikileaks kan betraktas som en rörelse som kämpar för demokrati och öppenhet i demokratier.
Är Wikileaks kanske nästa års fredspriskandidat?

SvD-ledare

onsdag 8 december 2010

Vad anser arbetarrörelsen om WikiLeaks?

Sedan jag skrev boken ”Fram med fakta, handbok i informationssökning med Internet”, (Studentlitteratur , 1997), har det runnit mycket information genom nätet.
Då befann sig Wikipedia och Google ännu på embryostadiet och Wikileaks exiasterade inte.
De flesta av oss kopplade då fortfarande upp oss till nätet med hjälp av långsamma telefonmodem.

I boken ”Internetionalen” (Atlas Global, 2001), försökte jag peka på vilka möjligheter Internet ger den globala arbetarrörelsen i kampen mot internationella kapitalintressen och diktaturer.
Löntagare inom ett multinationellt företag kan via nätet etablera snabb kontakt för att samordna sina aktioner och förhandlingspositioner globalt. De cirka 50 000 löntagarna och underentreprenörerna i 38 länder inom H&M skulle t.ex. kunna samverka direkt mot den centrala företagsledningen i stället för att enbart lita till förhandlingar på toppnivå och i stället för att låta sig spelas ut mot varandra.
Arbetarrörelsen reagerade inte.
I stället byggdes megafoner och propagandainstrument på nätet.
Internets möjligheter till tvåvägskommunikation utnyttjades mycket begränsat.
På Socialdemokraternas bloggsida med 400 deltagare kan i dag medlemmar och sympatisörer säga sin mening. Men vem lyssnar? Var finns debatten?
Frihet att yttra sig är bra men friheten att kommunicera är bättre.

Jag drev, på eget initiativ och utan några ekonomiska bidrag, 1996-2005, en facklig nyhetssajt ”Fackliga InternetJournalen”. Som mest hade den 400 fackligt aktiva som gratisprenumeranter. Enskilda LO-funktionärer motarbetade sajten. Det blev för tungt så jag blev tvungen att lägga ner den. Den dog i tysthet.

Den tekniska utvecklingen går snabbt. I dag har större delen av svenska folket tillgång till uppkopplingshastigheter på 10 mb/s eller mer. Nätet är än mer dynamiskt i dag än för tio år sedan.
Den enskilde har aldrig haft en sådan informationsfrihet som i dag.

Myndigheter, organisationer och företag hinner inte riktigt med i utvecklingen och de försöker på olika sätt begränsa friheten, inte gynna den. Hierarkierna i samhället etableras snabbt på nätet.

Yttrande- informations- och kommunikationsfriheten samt öppenheten och tillgängligheten på Internet är en fråga som arbetarrörelsen måste ta itu med.
Inställningen till Wikileaks blir en avgörande vattendelare och ett viktigt principfall.

AB

Världen I Dag

AB
Expressen

måndag 6 december 2010

Politik är inte att vela

Långt innan Göran Persson avgick som partiledare angreps han, från vänster till höger, för sin ledarstil. Han framställdes som en (tämligen fet) buffel utan ideologisk riktning som pekade med hela handen. (Vilken bild!)
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.

Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.

Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.

För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.

I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.

Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.

Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen

Sydsvenskan

Norrländskan

torsdag 2 december 2010

Bloddrypande filmer och läckande källor

I likhet med SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är jag emot censur. Jag anser också att moralpanik oftast skjuter över målet. Är själv tillräckligt gammal för att minnas Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” som manade till ingripande mot femtiotalets skräckserier.
I dagens SvD pekar Gudmundson finger åt de inom vänstern som för trettio år sedan ville stoppa våldsfilmer på video. Han skriver:
”Staten syftade till att skydda det mindre vetande folket från skräpkultur.”
”Idag är flera förutsättningar för hysterin borta. SVT är inte längre ett monopol som styr debatten. Kulturpolitiken har ny riktning. Vid årsskiftet slopas äntligen filmcensuren. Och teknikutvecklingen ser ut att avhjälpa de klåfingriga försök som ändå återkommer, må det vara mot hårdrock, dataspel eller internet. Förbudsivrande moralister till vänster – och höger – får det svårare.”

Gudmundsons betraktelse kommer utomordentligt lägligt i dessa Wikiläckande dagar.

Det ska nämligen bli intresant att se om Gudmundsons liberala patos räcker till att även slå vakt om Wikileaks angrepp mot staters och företags monopol och censur av information. Kommer SvD:s ledarredaktion gå emot att stater, militär och finansföretag vill skydda ”det mindre vetande folket” från information?
Det återstår att se, som politiska kommentatorer brukar säga.