På måndag har grekerna valt en ny regering.
Pasoks förra partiledare Giorgios Papandreou har, strax
före valet, lämnat sitt parti Pasok och bildat ett nytt parti, ”Κίνημα για την
Αλλαγή” d.v.s. ”Rörelsen för förändring”.
Han hoppas att kunna locka Pasoks missnöjda väljare att
inte gå till vänsterpartiet SYRIZA och säger att han vill samverka med både
vänster och höger.
Om vänsterpartiet SYRIZA blir största parti som
opinionsmätningarna förutspår och blir valets vinnare kan Papandreou parti ingå
i den oundvikliga koalition som ska styra Grekland. Jag tror att det vore bra
för Grekland.
Frågan är dock om ”Rörelsen för förändring” kommer att
klara 3-procentsspärren.
SYRIZA, som består av en samling olika vänsterpartier
leds av Alexis Tsipras som har hotat att riva upp överenskommelserna kring
miljardlånen från EU och internationella valutafonden IMF.
Nu styr det konservativa partiet ”Ny demokrati” landet
med stöd av EU-trojkan som försöker svälta ut det grekiska folket för att
minska statsskulden på omkring 175 procent av bruttonationalprodukten.
Vilket alltså inneburit att 35,7 procent av
befolkningen befinner sig på gränsen till fattigdom eller socialt utanförskap,
andelen långtidsarbetslösa har mångdubblats och sysselsättningen i hela den
yrkesverksamma åldersgruppen, 25–64 år, har fallit till 49,3 procent. Löner och
pensioner har sjunkit med uppåt 30 procent. Sjukvården har kollapsat och
utbildningssystemet har tömts på resurser. Barnfattigdomen är högre än någon
annanstans i EU. Köerna till soppköken blir allt längre.
Inte konstigt att folket misstror den förda politiken.
Om jag vore grekisk medborgare skulle jag nog rösta på
SYRIZA, även om jag är tveksam till partiets möjligheter att skapa en bestående
förändring.
Men en omförhandling med långivarna om en avskrivning
av statsskulderna är nödvändig.
Vad grekerna behöver är investeringar och en förnyad köpkraft en marschallhjälp som EU kan ge landet.
Vad grekerna behöver är investeringar och en förnyad köpkraft en marschallhjälp som EU kan ge landet.