måndag 28 december 2015

Mitt förtroende för väljaropinionen är körd i botten

Efter att ha blivit hånad i asociala medier för minsta småsak och förföljd av ett veritabelt mediedrev for hon till Paris och bidrog till att lappa ihop ett miljöavtal för världen.
Avtalet har stor betydelse för vår gemensamma framtid.

Nu rasar enligt opinionsmätningarna förtroendet för Åsa Romson.
Samtidigt hyllas mediokra idrottsmän, plagierande s.k. artister samt diverse levande och döda underhållare i mediesammanfattningar och återblickar på det gångna året.

Om man skulle utse årets mest underskattade svensk skulle Åsa Romson vinna.

Otack är världens lön.
Särskilt för politiker.


Affärsvärlden
Min blogg Politikens mobbingoffer

onsdag 23 december 2015

Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.
De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.
Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.
Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.
SvD 
SVT 


lördag 19 december 2015

Hur och vad är kapitalismen?

Redan rubriken gör mig förvånad. Har inte hela världen, sedan hundratals år, fallit i marknadens händer?

I inledningen av sin långa artikel betonar Liedman att politiker söker syndabockar under tider av kris som exempelvis SD då de skyller krisen på invandringen och muslimer.
Från vänsterhåll är det kapitalismen och marknadsekonomin som är boven.
Den något omständliga texten mynnar ut i ett förslag om att de svenska politikerna borde införa förmögenhetsskatt.
För att komma fram till denna slutsats diskuterar han ”kapitalismen” utan att definiera den, som om han anser det självklart att vi alla uppfattar begreppet på ett likartat sätt. 

Av texten får man intrycket av att Liedman anser att kapitalismen ändrade karaktär 1980. Jag tror att han menar att den nyliberala ideologin, med privatiseringar och besparingar i offentlig verksamhet m.m., globalt slog igenom i politiken och den ekonomiska praktiken då.  Att nyliberalismen fick genomslag stämmer ju men det var ingen förändring av själva kapitalismen utan en politisk anpassning till kapitalismen.

Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen idé eller ideologi. De är resultatet av en tusenårig historisk utveckling under vilken kapitalismen växte fram ur marknadsekonomin. Kapitalismen är en ekonomisk, social och kulturell struktur som påverkar oss människor på många olika sätt och på många plan. Eftersom kapitalismen är resultatet av en historisk utveckling kan man inte skapa alternativ under en mänsklig livstid. Det är bara att betrakta de försök som gjorts för att inse detta.

Inom ramen för den kapitalistiska strukturen kan vi mildra en del av kapitalismens och marknadsekonomins påverkan på olika grupper av människor, kanske förändra hierarkier i samhällen en smula, men inte ersätta dem med alternativ. Vilka skulle det i så fall vara?

Vi kan ersätta nyliberalismens dogmer med en mer human social politik med socialdemokrati eller med socialliberal politik och praktik.
Men vad skulle vi ersätta kapitalismen och marknadsekonomin med?

Samtliga av dagens politiska ideologier - liberalism, socialism, konservatism ­ - handlar om hur vi människor ska förhålla oss till kapitalismen och marknaden. Ibland har ”vänstern” försökt att ”krossa kapitalismen” men själv krossats mot verklighetens vägg.
En orsak till misslyckandena är att man betraktat kapitalismen som en ideologi som kan ersättas med en annan. Vänstern måste äntligen göra sig av med den idealistiska och utopiska illusionen för att rätt kunna analysera kapitalismen och utveckla en ideologi som kan bidra till att förändra den.

Att Liedman, som väl noggrant studerat Marx, tycks definiera kapitalismen som en sorts ideologi och inte skiljer på marknadsekonomin och kapitalismen gör att jag känner mig en smula olustig.
Hoppas att jag missuppfattat honom.

När det gäller förmögenhetsskatten skulle en sådan skatt betyda att staten får in mer pengar för att bygga upp den offentliga välfärden.
Den svåra politiska frågan är hur skatten ska utformas, hur den ska införas med en riksdagsmajoritet som är emot, och vilka negativa konsekvenser åtgärden skulle föra med sig.

För inte rubbar en förmögenhetsskatt på kapitalismen då historien visat att inte ens politiska revolutioner lyckats.


Mer om min syn på kapitalismen
Se t.ex.
Det går inte att bygga om en häst till traktor http://matteoni.blogspot.se/2015/12/det-gar-inte-att-bygga-om-en-hast-till.html
Vänsterns Don Quijote – skilj på idé och verklighet http://matteoni.blogspot.se/2013/04/vansterns-don-quijote-skilj-pa-ide-och.html


måndag 14 december 2015

Politikens mobbingoffer

I våras mobbades miljöministern Åsa Romson för att hennes man någon gång köpt en giftklassad bottenfärg till båten. Häcklarna skrek och klagade på miljöministern.
Så hände sig att Romson på Twitter oroade sig över att undantagstillståndet i Frankrike skulle komma att påverka miljömötet i Paris. Då tog det på nytt hus i helsike och hon utsattes för spott och spe för att inte tillräckligt fördöma terrorn.

Varje gång hon uttalade sig om något sållades hennes ord av mobben. Naturligtvis lyckades de ibland hitta något att häckla.

Inte konstigt att Åsa Romson såg trött och sliten ut då hon vid pressträffen efter regeringsöverenskommelsen om flyktingpolitiken var nära att brista i gråt.
Hon hade tvingats att kompromissa bort en del av sitt partis principfrågor. Sånt är visserligen inte ovanligt i politiken ty sådana är politikens villkor. Att behöva ta ett steg tillbaka för att kunna ta två fram.

Naturligtvis blev hon häcklad för detta. Köksbordspolitiker, utan erfarenhet av praktisk politik, började gasta om svek och löftesbrott och krävde att hon skulle lämna regeringen.

Så for hon som regeringens och Sveriges representant vid klimatförhandlingarna till Paris.
Det är märkligt att hon orkade. Jag menar hon är ju inte bara politiker utan också människa, mor och hustru. Hon har en familj.

I Paris ledde Åsa Romson bland annat förhandlingarna inom området som handlar om anpassning till klimatförändringar. En krävande uppgift.

Av allt att döma gjorde hon ett jättejobb i Paris. Avtalet flyttade fram miljöfrågorna över hela världen.
Världens länder har enats om ett nytt globalt och rättsligt bindande klimatavtal. Beslutet kom efter svåra slutförhandlingar vid klimatmötet COP21 i Paris. Det nya avtalet blir ramverket för ländernas klimatarbete under lång tid framöver.

Åsa Romson har visat vilken stor trovärdighet och tyngd hon och Sverige har i internationella klimatsammanhang.

Men här hemma hör man inga hyllningskörer.



söndag 13 december 2015

Historien är inte bara historia

Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia, skriver en krönika i söndagens SvD: ”Kommer vår självgodhet att döma oss?” där han drar historiska paralleller som är historiskt tveksamt och som saknar ekonomisk historisk relevans.
Han menar att det drar ihop sig med krigshot och folkvandringar och att situationen påminner om både andra världskriget och romarrikets fall på 400-talet.
”Vi har alldeles för många Chamberlain och knappast någon Churchill i ledande ställning i denna ödesstund. Så var det också på 1930-talet, då det kommande eländet hade kunnat stoppas genom ett modigt och klarsynt ledarskap."
Om vi inte skärper oss ”kan vår framtid komma att likna de gamla romarnas mer än vi idag är förmögna att föreställa oss.

Det som är tveksamt i Riojas resonemang är att han bortser från den ekonomiska historien och gör en tämligen ytlig politiskt historisk jämförelse.

På kultursidorna i samma nummer av SvD påpekar tidningens kulturchef, Lisa Irenius, under rubriken ”Hur exceptionell är vår tid egentligen?” att det kan finnas en lockelse i att leva i ”en exceptionell tid”, där ”stora värden” står på spel.
Där ”överdrivna retoriska figurer – som idoga paralleller till historiens mest dramatiska skeenden – har sina risker. De frekventa referenserna till andra världskriget i debatten kan leda fel, som historikern Anthony Beevor påpekade iSvD igår: i osäkra tider vill man gärna känna igen sig i historien, men historien upprepar sig aldrig. Historien utvecklar sig inte heller linjärt.”

Irenius hänvisar till Frédéric Gilli som i Le Monde skriver att parallellerna kan bli ett slags myt.  Det kan snedvrida analyser och skyla att det i dag framför allt är de etablerade partierna som krisar.

Historien är inte bara historia. Man får inte glömma att det vi kallar historien är en mycket komplex sammansättning av föränderliga ekonomiska, sociala, kulturella, psykologiska processer drivna av motsatta intressen, hierarkiska ordningar och påverkade av tillfälliga skeenden, tolkade av eftervärlden.

Se mitt blogginlägg "Lär gärna av historien, men använd den inte som facit"



måndag 7 december 2015

Den kommersiella censuren

I en krönika i dagens SvD, ”Demokrati i gungning”, skriverHanna Gadban om hur forskaren Magnus Norell fått nobben av svenska förlag då han försökt få sin bok ”Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser” förlagd.

Norell själv förmodar att detta säger något om vår tid och om den beröringsskräck för islam och islamism som länge präglat både debatt och politik i Sverige.

”Det finns en rädsla att bli stigmatiserad som ’islamofob’, att vara alltför politiskt inkorrekt, att vara motståndare till islam eller till och med att vara rädd för fysiska angrepp. Det bådar inte gott.”
Skriver han i bokens förord.

Hanna Gadban hakar på och anser att något har gått snett i vårt demokratiska system – ”där man internaliserat ett visst sätt att se på världen. Man frågar sig vilken roll det spelar att yttrandefriheten i Sverige finns på pappret, när det i offentligheten används utstötningsmekanismer som med en enastående effektivitet sorterar bort en viss sorts åsikter, som ett led i självrättfärdighet.”
Hon anser att endast viss sorts kritik får komma till tals och att vårt demokratiska system därför är i gungning.

Det slår henne inte att massor av förlag skulle gett ut boken om de ansett att de skulle tjäna pengar på den. Men de har beräknat upplagan och funnit att den inte är lönsam.

Min erfarenhet är att det är den kommersiella censuren, förlagens marknads- och ekonomiavdelningar, som avgör vad som ska ges ut.

Den kommersiella förlagscensuren hämmar demokratin. Massor av böcker kommer aldrig ut eller ges ut av författarna själva.

Magnus Norells bok har kommit ut på Förlag TRAIL



Det går inte att bygga om en häst till traktor

Att bygga ett socialistiskt samhälle i en kapitalistisk värld är som att bygga om en häst till en traktor.
Den haltande hästens skadade ben kan inte ersättas av ett traktorhjul.
Problemet är att socialism är en ideologi medan kapitalismen är resultatet av en flertusenårig historisk utveckling och ett historiskt faktum.

Det behöver inte vara något fel på den socialistiska idén, utom att den är en utopi.
Detta faktum bevisas ständigt i modern historia. Den ryska revolutionen leddes av extremsocialister, bolsjevikerna, som med goda intentioner bara lyckade skapa ett samhällsmonster värre än det kapitalistiska.
Detsamma gäller för hela det gamla Östeuropa. Kubas kommunister tvingas nu ge sig.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett problemet och utnyttjar kapitalismen men förlorar de socialistiska idéerna.
Det stora kommunistiska försöket till socialism har förvandlats till statskapitalism.
Och nu är Venezuela det aktuella exemplet.
Hugo Chavez och hans socialistparti försökte omfördela de ekonomiska resurserna till förmån till den fattiga befolkningen och vann därmed politisk framgång. Men kapitalismens oskrivna men järnhårda lagar gjorde att det politiska försöket ledde till att BNP-tillväxten sjönk till -4 procent i fjol, prognosen för 2015 är -6,7 procent.
På senare år har landet sjunkit allt djupare ned i en svår ekonomisk kris med negativ tillväxt, galopperande inflation och stor brist på basvaror för vanligt folk.
Ett problem är att 95 procent av exportinkomsterna, närmare hälften av statens intäkter och en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP) bygger på oljeinkomster. Det mycket oljerika landet är starkt beroende av priset på "det svarta guldet" som har rasat de senaste åren. Samtidigt har inflationen skjutit i höjden och spås bli 205 procent i år - världens högsta.
Under goda ekonomiska tider har oljan gett staten pengar till satsningar på välfärd och infrastruktur, men oljeberoendet gör samtidigt Venezuela sårbart för prisfall och konjunkturnedgångar. Trots försök att utveckla andra näringar har landet inte lyckats bryta beroendet av oljan.
Korruptionen är mycket hög. Landet intar plats 161 på Transparency Internationals korruptionsindex.
Mordfrekvensen är den näst högsta i världen efter Honduras enligt FN: 62 mord per 100.000 invånare.
Att fördela samhällsresurserna jämnare så att de fattiga får det bättre är inte socialism. Socialism innebär en alternativ samhällsform av genomgripande ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.
Men en sådan politik får inte på vägen, utan olyckliga konsekvenser, kollidera med kapitalismens grundvalar som innebär en ekonomi som
vilar på global marknadsekonomi och en produktion med vinstmotiv, privat ägande till produktionsmedlen, lönearbete, penning- kredit- och finansekonomi samt kapitalkoncentration.

Valet i Venezuela 




söndag 6 december 2015

Ett föredöme för alla lata kvinnor

Jenny-Beatrice Åkerlund, mest känd som Bea Åkerlund, är en av Madonnas stylister och kompis med Lady Gaga.
I en intervju i DI berättar om hur det är att bli tvillingmamma och uppmanar alla kvinnor att skaffa en heltidsanställd Nanny utan att ha dåligt samvete för det.
Dessutom anser hon att svenskar är lata och att föräldraledigheten har förslöat svenska mödrar. 
För mig får hon hysa vilka privata uppfattningar hon vill, men då dessa förmedlas av ett organ som DI blir hennes åsikter allmänna.
Åkerlund sommarpratade i Sveriges Radio den 1 augusti 2015 i Sommar i P1.
Eftersom hon genom sitt relativa kändisskap även kan vara ett föredöme för andra får hennes åsikter en viss tyngd.

I DI intervjuas hon av Natalia Brzezinski anställd som internationell rådgivare på PR-byrån Kreab som står Moderaterna och Svenskt Näringsliv nära.
”Jag tror att svenskar tar de här privilegierna för givet och jag tror att det gör dem lata. Det får dem att inte stå ut från mängden eller vilja ändra på spelreglerna. Man har allting så varför ändra på det om det fungerar. Jag känner att det är min skyldighet att inspirera svenska kvinnor att vilja ha mer, prova på mer, vara djärvare, vara starkare och jag känner att jag gör det”, säger Bea Åkerlund.

Konstigt, jag har levt i Sverige i 78 år utan att träffa en enda lat kvinna.


torsdag 3 december 2015

Sverige har inte 1,5 miljon väljare som är rasister

Enligt SCB-undersökningen i veckan skulle SD få stöd av 19,9 procent av väljarna.
För dem som betraktar SD som ett rasistiskt parti måste resultatet verka skrämmande.
För dem som anser att SD är ett nazistiskt parti måste det te sig rent fasansfullt.

Eftersom jag anser att SD är ett främlingsfientligt, socialkonservativt borgerligt parti tror jag att dess väljarstöd är förklarligt.
Rädslan för att ”utlänningar och flyktingar” väller in över våra gränser, att de tar våra jobb och knaprar på vår välfärd, tar våra kvinnor och förstör ”vår” kultur är utbredd.
Följaktligen är de som kan tänka sig rösta på SD lågutbildade män, främst arbetare.
Inte märkligt att SD tar sina väljare från socialdemokraterna och att SD:s sympatisörer hittas inom LO-förbunden där arbetarna finns.
Moderatarena bidrar med socialkonservativa väljare.

SD:s ledande kadrer må ha ett brunt förflutet men det är varken rasism eller nazism som fått stöd av 19,9 procent av väljarna.

En inte ovanlig reaktion på SD:s framgångar är:
”Den enda förklaringen till att SD får nästan tjugo procent av partisympatierna måste vara att väljarna egentligen inte vet vad partiet står för.”

I så fall är problemet inte SD utan väljarna. Eller demokratin. Särskilt om man tänker på att 19 procent av de tillfrågade i SCB-undersökningen är osäkra på sitt val.
Men förklaringen att väljarna inte förstår sitt eget bästa är farlig, även om den vore sann.
Med det argumentet underkänner man inte bara en femtedel av Sveriges 7,5 miljon väljare utan också den parlamentariska demokrati som vi bygger vårt samhälle på.
I en demokrati ska alla anses kunna rösta, oavsett om de är politiskt korkade, rena idioter eller välutbildade insatta i politiken.

Men demokratin kräver också att samhället upplyser om politikens och demokratins villkor.
Utbildningsväsendet, folkbildningen, arbetsmarknadens organisationer, medierna, myndigheter och hemmen har här en viktig uppgift.





torsdag 26 november 2015

Politik är att navigera

”Politik är det möjligas konst” ("Politik ist die Kunst des Möglichen”) sa järnkanslern Otto von Bismarck (1815-1898) och han lär ha citerats av Olof Palme. Den senare har bevisligen även sagt att ”Politik är att vilja” (Anförande på SSU:s kongressfest i Blå hallen, Stockholm) vilket också är titeln på en bok av honom.

Bismarck hade mer rätt än Palme i sin karaktäristik av politikens villkor.

Att vilja kan vilken treåring som helst men att navigera mellan försåtliga grynnor, kobbar och skär och eventuellt även i minerat vatten kräver mer än vilja av den som håller i rodret.
Att vilja framåt och ha kursen klar för sig med sjökort och kompass räcker inte alltid. Verkligheten och möjligheterna kan se annorlunda ut än vad kartan och kompassen kan visa.

Att strikt dra en rät linje mellan två punkter, utgångspunkt och mål, utan att ta hänsyn till hur verkligheten ser ut och vad möjligheterna tillåter och skita i att gira för att hålla en stadig ideologisk kurs tycks alltid leda till katastrof.

Att driva politik är att navigera på möjligheternas hav och att ha vett att väja för försåtliga grund och lömska skär. Skepparen tvingas stundom att gira babord eller styrbord och kanske ibland slå till back för att komma framåt.
Det brukar kallas pragmatism.

Den nuvarande regeringen har sedan den tillträdde mer än någon annan fått navigera för att överhuvudtaget komma framåt och inte drivas tillbaka.
Aldrig tidigare har någon svensk regering ställts inför så många oförutsedda händelser och problem som den nuvarande. Den bräckligaste minoritetsregeringen sedan parlamentarismen infördes har tvingats färdas över ett upprört vatten vilket Sverigedemokraterna har isbelagt, som alliansen har minerat, som främmande makt hotat och mellan vänsterpartiets Skylla och ekonomers Karybdis och där flyktingströmmar och internationell terrorism begränsat framkomligheten.

Surrad vid masten har regeringen Löfven trots allt lyckats navigera fram till dagens politik.

Men sådant sker inte ostraffat. Till politikens villkor hör också att bli häcklad och hånad för svek och löftesbrott, passivitet och naivitet.

 

Expressen 

DN 

SvD 

Avpixlat 







tisdag 24 november 2015

Fostrar staten oss till arbetslöshet?

I dagens SvD, under rubriken ”Fostra oss inte som hundar”, refererar ledarskribenten Maria Ludvigsson till en debattartikel i Dagens Samhälle som skrivits av två forskare från Ratio, Alexandru Panican och Kristine Persson. De har intervjuat gymnasieungdomar om deras syn på skolarbetet.
Inom parentes sagt är Ratio Näringslivets forskningsinstitut finansierat av bland annat Svenskt Näringsliv
I sin artikel i Dagens Samhälle lyfter intervjuarna fram att de flesta elever ansåg att utbildningen ska vara "rolig".
Intervjuarna skriver:
”Eleverna
 är inte heller intresserade av kopplingen mellan vald utbildning och efterfrågan på arbetsmarknaden. Trots att en majoritet av de som intervjuats menar att den framtida inkomsten, som förväntas bli hög, är mycket viktig har de inte fått någon information om yrkesutgång eller utbildningens attraktionskraft på arbetsmarknaden.”

Detta, föga förvånande, svar från ungdomar får SvD:s ledarskribent att fundera över dessa attityders roll för att skapa norra Europas största ungdomsarbetslöshet.
Ledarskribenten Maria Ludvigsson, själv fostrad inom Svenskt Näringsliv, skriver att staten inte bör fostra medborgarna genom belöningar.
”Kanske borde bidragssystem och den samhälleliga infrastrukturen helt enkelt oftare kräva att vi tar konsekvenserna av våra val? Visa att de spelar roll, liksom våra bevekelsegrunder. När de spelar roll blir vi sannolikt mer varsamma i livsval och prioriteringar. Allt behöver inte vara lattjo om det långa perspektivet också finns med i lyckokalkylen.”

Nej, hon menar inte Rut, Rot, lägre ingångslöner och andra subventioner till näringslivet utan vill att ”våra” attityder till framtiden ska ändras.
”Vi” ska se mer allvarligt och sakligt på de val vi gör i tidiga ungdomen.

Med utgångspunkt från ett antikt lyckobegrepp för hon ett krystat resonemang som utgår från den gamla nyliberala dogmen om att staten fostrar sina medborgare genom politiska beslut.

Att arbetslivet ­- med sin arbetsmiljö, belöningssystem, hierarkiska struktur och lydnadskultur - där de flesta medborgare vistas halva sin vakna tid har en starkare och djupare fostrande påverkan på våra attityder känner ledarskribenten inte till.
Att ungdomarna med sitt begrepp ”rolig” kan mena intressant, stimulerande och pedagogisk faller heller inte den väluppfostrade skribenten in.

måndag 23 november 2015

Vad ska vi med miljardärer till?

I Sverige finns 156 miljardärer meddelar Veckans Affärer i november.

I det rådande världsekonomiska systemet, kapitalismen, behöver samhället sina miljardärer för att de samlar och koncentrerar kapital som de satsar i näringslivet. De gör nytta för att åtminstone några av dem donerar pengar till välgörande och samhällsnyttiga ändamål, för att de håller ordning på näringslivsstrukturen, betalar skatt och är allmänt samhällsnyttiga.
De ”skapar” jobb.

Ofta är det också så att den enskilde miljardären uppnått sin position genom att vara en duktig uppfinnare, entreprenör och företagare. Tänk på Kamprad och Bill Gates som exempel. Vilken nytta har de inte gjort?

I Sverige har flertalet miljardärer ärvt sina miljarder. 
De liknar därmed kungen som även han ärvt sitt ämbete och sina tillgångar. Arvtagarna behöver inte pionjäregenskaper men de måste kunna förvalta sina ärvda rikedomar.

Men oavsett om de själva var med om att bygga upp sina rikedomar eller om de ärvt dem har de, genom sina kapitalresurser, fått makt. Främst ekonomisk makt men också social och kulturell.
De har naturligtvis inflytande över sina företag och sina miljarder men också en viss politisk makt eftersom politikerna är beroende av att de finns, t.ex. som investerare. Miljardärerna avgör hur och var kapitalet ska placeras, hur näringslivet ska utformas, till vilka ändamål deras välgörenhet ska riktas.
Även om de inte enväldigt fattar beslut över detta fattas besluten i ganska små kretsar.
Och det är ju med pengar man styr.

Sveriges 156 miljardärer äger tillsammans 1800 miljarder kronor.
Om man jämför med den svenska statsbudgeten så beräknas dess inkomster under budgetåret 2015 till 854 miljarder kronor och utgifterna beräknas till 887 miljarder kronor. Sammanlagt utgifter och inkomster är alltså 1741 miljarder kronor.
Statsbudgeten är de pengar som riksdag och regering har att röra sig med när det gäller att bygga vårt försvar, välfärd, utbildning, kommunikationer, infrastruktur, miljöskydd och andra samhällsresurser. Inkomsterna är de totala skatterna, avgifterna m.m. som staten tar in från oss medborgare för att klara uppgifterna.
Sveriges 156 miljardärer har således mer pengar än vad hela svenska folkets riksdag och regering förfogar över.
Många av de verksamheter som miljardärerna driver kräver också samhällsresurser för att kunna fungera och de påverkar människors miljö och liv.

Nu är det ju inte heller så att miljardärerna har skrapat ihop sina miljarder alldeles på egen hand. Visst har de eller deras förfäder kommit på idéer som de lyckats förverkliga, de har skickligt fått andra att arbeta för dem. Men utan dessa andra skulle miljardärerna aldrig ha lyckats.
De 156 miljardärerna äger det avgörande inflytandet i företag (omsättning i kronor/antal anställda) som bland andra Hennes & Mauritz: 357 miljarder/116 000, Tetra Pak 800 miljarder/21 812, IKEA: 270 miljarder /139 000, Ericsson: 215 miljarder/118 706, Atlas Copco: 208 miljarder/44 056, Telia Sonera AB: 191 miljarder /24 951, AB Volvo: 189 miljarder/93 476, Svenska Handelsbanken: 147 miljarder/11 692, Swedbank: 139 miljarder/14 583, Sandvik AB: 130 miljarder/48 000, Investor: 128 miljarder/14 677, Securitas: 66 miljarder/279641, Lundbergföretagen: 23 miljarder/3981, SCA: 104 miljarder /44 247,  Axfood 38 miljarder/ 8 481.

Ett av Antonia Ax:son Johnsons företag, Axel Johnsons AB, har t.ex. 22000 anställda som alla var och en på sitt sätt bidrar till miljarderna. Antonia Ax:son Johnsons skulle inte blivit så rik utan sina föräldrar och hon skulle aldrig kunnat förvalta sitt ärvda kapital utan hjälp av samhället samt alla anställda, kunder, underleverantörer och aktieägare.
Det innebär att miljardärerna har blivit miljardärer i ett socialt sammanhang och att deras egendomar både påverkar och påverkas av övriga samhällsmedborgare.

Det finns alltså skäl för medborgarna att granska hur miljardärerna sköter sin uppgift och hur de samlar och koncentrerar ”sitt” kapital och hur de investerar kapitalet i nya företag, hur de betalar skatt, håller ordning på näringslivet, värnar miljön och hur de allmänt sköter sina uppgifter.

Det sker i viss mån genom att politiker, medier och fackliga organisationer granskar deras verksamhet. Frågan är om den bevakningen skulle kunna, och borde vara, bättre.
Ett organ som sköter den granskande uppgiften hyggligt är Svenska Dagbladets Näringslivsjournalister.



tisdag 17 november 2015

Vad händer då Folkpartiet blir Liberalerna?

Konstigt att inget svenskt parti tidigare lagt beslag på namnet Liberalerna eftersom liberalismen är den dominerande politiska ideologin i vår tid.
Alla partier inom Alliansen samt Socialdemokraterna är ju liberala, d.v.s. bekänner sig till marknadsekonomi, frihandel, politisk demokrati och frihetlighet.

De flesta väljare ställer upp på dessa principer men har svårt att välja bland partier som kallar sig Folkpartiet, Moderater, Kristdemokrater, Centerparti, Miljöpartiet eller Socialdemokrater.
Något socialistiskt parti är inte representerat i riksdagen trots Vänsterpartiet.
Konservatismen företräds numera av SD.

Den stora ideologiska skiljelinjen går i dag mellan nyliberaler och socialliberaler och löper genom hela väljarkåren och samtliga riksdagspartier.

Att ett syfte med Folkpartiets namnbyte till Liberalerna är att knipa åt sig socialdemokratiska väljare blir uppenbart då Jan Björklund på DN Debatt ”Folkpartiet byter namn till Liberalerna” i dag deklarerar följande: 

”Vårt parti tar sin utgångspunkt i socialliberalismen. De som har det sämst ställt, det glömda Sverige, ska genom liberala reformer ges möjlighet till social rörlighet och minskat utanförskap. Därför är vi så besjälade av utbildning. En stark kunskapsskola ökar elevernas livschanser. En friare arbetsmarknad och en friare hyresmarknad minskar utanförskapet. Ett liberalt socialförsäkringssystem ger trygghet men också, till skillnad från det socialistiska, incitament till social rörlighet.
Ett socialliberalt samhälle hjälper dem som inte klarar sig själva, men har också höga förväntningar på de som kan stå på egna ben. För oss handlar liberalism om att statens sociala skyddsnät alltid ska fånga den som faller, men inte snärja den som kan stå själv.”

Han definierar således partiet inte bara som liberalt utan också som socialliberalt.
Naturligtvis skulle socialdemokraterna för länge sedan, i varje fall efter realsocialismens definitiva sammanbrott, ha bytt namn till Socialliberalerna.

Man kan dock tänka sig att ”Liberalerna” kommer att slitas mellan sina två ideologiska arv det nyliberala och det socialliberala.
Frågan är hur Socialdemokraterna ska kunna utnyttja denna konflikt och attrahera de socialliberala väljarna inom Alliansen.


Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.

Med åldern blir man mer moralisk.
Man orkar nämligen inte synda som förr.
Hellre än att erkänna sin bristande förmåga är det lättare att hänvisa sin moral.
Moral är något relativt, vad som är moraliskt för den ene är omoral för den andre.

Att teckna en bild av Muhammed är högsta moral på vissa ställen av jorden medan det är en dödssynd för andra.
I Islam är räntan förbjuden men högsta moral på Wall Street. (Att Sveriges Riksbank sänker räntan är dock inte utslag av moral utan för att man anser att räntan är relativ.)

Men begreppet ”att relativisera” betyder inte att man anser att allt är relativt. I den politiska diskursen betyder ”att relativisera” exempelvis att försvara den politiska ofriheten i Kina med att folket i alla fall har fått det materiellt bättre.

Alice Teodorescu i GP ber oss att ”Sluta relativisera IS-krigarnas val” menar hon att det inte finns några ursäkter för de nidingsdåd som terrorister begår.
Hon beskyller vänstern för att förklara terroristernas kriminalitet och därmed försvara deras brottslighet med hänvisning till deras bakgrund i utanförskap och fattigdom. 
Hon anser att denna vänsterförklaring bara är ett försvar för deras ondska.
Moralen är densamme för fattig som för rik.
Liknande tongångar presenterar Ivar Arpi i SvD.

Och de slutsatserna går det väl inte att argumentera emot.
Kriminella handlingar är kriminella och bör bestraffas enligt lag och rätt.

Men Arpi och Teodorescu ställer sig i bredd i den trånga åsiktskorridoren och hindrar andra att komma förbi med funderingar över orsak och verkan.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.
De nyliberala debattörerna skiter i att förklara de vill bara döma. Moralen är entydig och ger inte utrymme för att förklara omoral.

Teodoresku orkar inte försöka fundera över varför det är arbetslösa, outbildade invandrarungdomar som växer upp i Molenbeek i Bryssel, Bobigny i Paris, Brixton i London, Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö som blir terrorister.
Och att deras jämnåriga i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vellinge ligger lågt i terroriststatistiken.

Teodorescu frågar sig varför ” fattigdom och utsatthet inte automatiskt gör människor onda eller kriminella…” men frågan är inte ett försök att fundera utan hon har redan svaret färdigt: ” …också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel.”

Kanske tänker hon på att de unga i Haparanda, Timrå, Surahammar och Jokkmokk som inte är direkt förmögna ändå inte bränner bilar och skjuter folk.

Man bör kunna diskutera även detta utan att riskera bli betraktad som terroristkramare.





söndag 15 november 2015

Terrorismen är global och inte enstaka händelser

Jag förstår att människor vill uttrycka sin sorg över och sin avsky mot terrorattacken  i Paris.
Men en del uttryck för detta, bland annat på Facebook, ger mig tankar som jag knappast törs yppa eftersom det kan uppfattas som att jag nedvärderar andra människors känslor och uttryck för dem.
Men jag måste åtminstone få säga att jag blir fundersam över att vi sveper oss i trikoloren för att visa vår sympati med … ja, med vad? Den franska nationen? Det franska folket? Den franska friheten?

Men är terrorattacken i Paris nationell? Är terrordådet inte ett brott mot hela mänskligheten? Mot demokratin? Mot världsfreden?

Varför sveper sig då inte folk i FN-symbolen?
Ingen svepte sig här i kenyanska flaggan i april i år då 147 människor dödades i en terroristattack mot ett kenyanskt universitet.
Och hur var det då hundra personer dödades i ett terrorattentat mot en fredsdemonstration i den turkiska huvudstaden Ankara?
Eller då Boko Haram mördade två tusen människor i år?
Jo, jag förstår, den senaste terroristattacken i Paris drabbade ju Paris och Frankrike, Europa. Vi känner mer för våra europeiska grannar än för andra folk, vilket är mänskligt. Eller?

Jag begriper också att det är den journalistiska närhetsprincipen
som säger att ju närmare geografiskt  eller kulturellt en nyhetshändelse är desto större är nyhetsvärdet.
Men trots allt är det inte vi i väst som är värst drabbade. Hela 82 procent av alla döda i terrorangrepp finns i fem länder: Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien - länder med stor andel muslimsk befolkning. Det framgår av den årliga «Global Terrorism Index» som görs av ansedda Institute for Economics and Peace.

Enligt den rapporten skedde nära 10 000 terroristattacker i världen under förra året. Nära 18 000 människor dödades i dåden, 14 722 av dem i de fem muslimskdominerade länderna. Irak var värst drabbat med 6 362 döda i terrorangrepp. Därefter kommer andra länder långt från västvärlden: Indien, Somalia, Filippinerna, Yemen, Thailand, Kenya, Egypten och Libanon.
Bakom 66 procent av terrordåden i världen under förra året låg fyra extremistiska islamiska grupper. Det är al-Qaida, talibanerna, Islamiska staten och Boko Haram, enligt rapporten.

Antalet terrordåd och dödsoffren har exploderat under det senaste året. Antalet attacker ökade med 44 procent jämfört med året innan, och antalet ökade med hela 61 procent.

Vi måste även i situationer som den i Paris försöka förstå, och uttrycka, att terrorismen är global och inte en enstaka händelse riktad mot endast oss.





lördag 14 november 2015

Förebygg ett hotande flyktingproblem!

Snart kommer kanske Kiribatis hela befolkning på 102000 invånare samt Tuvalus på 9000 tvingas att fly från sina länder. De bägge öländerna i Oceanien är nämligen på väg att ätas upp av den stigande havsnivån.  Deras högsta punkter sträcker sig bara några meter över havet.

De senaste hundra åren har Jordens medeltemperatur ökat i genomsnitt med 0,74 grader. En av konsekvenserna av den globala uppvärmningen är den stigande havsnivån världen över. Glaciärer och inlandsisar har börjat smälta allt mer och avsmältning av inlandsisarna på Grönland och Antarktis har lett till att havsnivån stigit med cirka åtta centimeter under perioden mellan 1961 och 2003.  Och förändringen fortsätter.

Det är många människor runt om i världen som påverkas kraftigt av den stigande havsnivån, framförallt i tätbefolkade låglänta kustområden och på öar där resurserna är begränsade. Ökningen kommer att leda till kusterosion, översvämningar i våtmarker och kustnära slätter, saltvattenintrång i vattendrag samt förlust i habitat för djur och växter.

Även ökenspridningen, vilken delvis beror på överodling, överbetning och avskogning, ger upphov till att människor tvingas flytta. Ett exempel är Sahelregionen, där ett bälte som sträcker sig tvärs genom hela Afrika söder om Sahara, har drabbats av markförstöring, vegetationsförluster och hungersnöd.

Om två veckor, den 30 november, samlas representanter för världens länder i Paris för COP21, det tjugoförsta partsmötet under FN:s klimatkonvention. Mötet är särskilt viktigt eftersom länderna där ska enas om ett nytt globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020.

Kommer politikerna att använda sin makt att förebygga hotande flyktingproblem, eller kommer de att fly från problemen?









Flyktingfrågan är global och kommer att finnas kvar

I en rapport säger LO att Sverige befinner sig i en exceptionell situation på grund av det kraftigt ökade flyktingmottagandet. LO-ekonomerna anser att kostnaderna förenade med det ökade mottagandet är ett resultat av ett nationellt åtagande och bör därför finansieras fullt ut av staten. Kostnaderna är framförallt tillfälliga och bör därför inte finansieras permanent genom stora besparingar på välfärden eller omfattande höjda skatter, säger LO-ekonomerna.

På två punkter håller jag inte med:
1. Flyktingmottagandet är inte en nationell fråga, inte ens en EU-fråga. Den är global.
2. Kostnaderna för flyktingmottagandet är inte tillfälliga, som LO-ekonomerna tror, utan kommer att finnas kvar och kanske öka.

60 miljoner människor i världen är på flykt. De flyr från olika länder, och av olika skäl, till länder som mer eller mindre villigt tar emot dem. Somliga stater stänger sina gränser.

Orsakerna till att människor flyr sin hembygd är flera.
·         Naturkatastrofer som översvämningar, jordbävningar, orkaner och ökenspridning. De tre länder som drabbats värst 2014 är Kina där 2,8 miljoner människor tvingats fly, Indien 2,9 och Filippinerna 5,2 miljoner flyktingar. Ingenting som minskar.
·         Miljökatastrofer beroende på övergödning av hav, nedskräpning, oljeutsläpp, skogsskövling, klimatuppvärmning och översvämningar på grund av denna, utfiskning, överexploatering av natur. Miljökatastrofer helt eller delvis orsakade av människors verksamhet tvingar människor på flykt. Katastroferna minskar inte utan ökar.
·         Klyftor mellan rika och fattiga regioner. Människor som lever i fattigdom söker sig till regioner, länder eller kontinenter där de har möjlighet att skaffa sig inkomster och ett drägligt liv.
·         Förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning.
·         Krig mellan stater, inbördeskrig och terrorism.
·         Tvång i form av koncentration av flyktingar, människor som hänvisas till kåkstäder, ekonomisk exploatering, förnedring, exkludering.

Alla dessa orsaker är globala och internationella.

Det krävs alltså en internationell analys och forskning av alla problem kring flyktingproblemet, en global plan för hur resurser för flyktinghjälp ska byggas upp och fördelas.
Samtliga länder inom FN bör bidra med gemensamma resurser. Stater, företag och organisationer bör involveras. Så kan t.ex. företag som tjänar pengar på krig och miljöförstöring avkrävas en särskild skatt.






torsdag 5 november 2015

Lagen är lika för alla, men gäller det också moralen?

"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd". 
Skrev den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1824 – 1924)
När romer utan bostad här i Sverige slår sig ner på en privatägd tomt gör de sig skyldiga till brott mot Sveriges Rikes Lag.

 Detta lagbrott skulle aldrig fastighetsdirektör von Fjärt göra sig skyldig till. Hen frestas inte ens till det emedan hen redan bor i en tolvrumsvilla i Djursholm.

Man kan anta att romerna, under förutsättning att de känner till den svenska lagen, handlar i desperation eftersom det inte finns något boendealternativ för dem.
Till råga på allt är de aktuella romerna inte svenska medborgare. I sitt hemland är de i realiteten utan lagligt skydd.

Men de gör sig skyldiga inte bara till lagbrott utan även till angrepp på den privata äganderätten. Tomten som de ockuperat ägs av en person som har laglig rätt att disponera den som hen vill, eftersom hen äger den.

Å andra sidan skulle de aktuella romerna inte komma på tanken att bryta mot många andra lagar som däremot von Fjärt möjligen skulle kunna frestas att bryta mot, till exempel insiderbrott, skattefusk, bokföringsbrott m.m.

 Nu vet vi ju inte om von Fjärt gjort eller ens övervägt dessa lagbrott så han ska inte anklagas. Och de aktuella romerna har ingen anledning att bryta mot dem. Så det jämnar ut sig.

Men detta innebär, moraliskt sett, att lagen inte är lika för alla. Den är visserligen formellt och juridiskt lika men den höjer sitt varnande finger till olika grupper i samhället.
Lagen är en juridisk sak. Moral är något annat.

Mary ”Mother” Jones (1830–1930) var en amerikansk facklig aktivist som kämpade för arbetarnas rättigheter och bekämpade barnarbete i USA 1860-1930.
Hon sa till en man som hamnat i fängelse för att han stulit ett par skor:
”Hade du stulit en järnväg kunde du ha blivit senator”.
Den tidens USA var inte laglöst men det fanns stort utrymme för de starka att skaffa sig egendom på omoraliskt sätt.

Ett lagligt undantag på juridisk olikhet inför lagen finns i vårt land. I Regeringsformen 5 kap. 8§ fast: ”Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef.”
Likheten inför lagen gäller inte
Carl Gustaf Folke Hubertus, Bernadotte.



AB 






måndag 2 november 2015

Bra företag har samhällsansvar

I dagens SvD Näringsliv skriver Andreas Cervenka om företagens roll i samhället och den nyliberala dogmen om att ett företags enda syfte är att berika sina aktieägare. Cervenka kallar idén om att till varje pris maximera aktieägarvärdet för ”bisarr”.
”Hur blev det så här? Oxford-professorn Colin Mayer menar i boken "Firm Committment" att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men över tid har aktieägarna tagit hela makten, trots att de bara bär en begränsad del av risken (banker är det bästa exemplet). Bolagens ledningar instrueras och belönas för att bara jobba för en enda grupp: de som råkar äga bolaget just nu.
För direktörer blir det fullt rationellt att fatta beslut som gynnar aktieägarna och dem själva på bekostnad av alla andra, inklusive framtida ägare. Plötsligt handlar inte företag om att skapa värden för alla utan om att omfördela värden. Välkomna till finanskrisen.”
Det finns ett begrepp och en rörelse för idén om företags samhällsansvar, Corporate Social Responsibility, CSR. Idén är att företag ska ta ansvar för hur de påverkar samhället, ur såväl ett ekonomiskt, miljömässigt som socialt perspektiv. Även begreppet hållbarhet används allt flitigare för att dels tydliggöra vad man menar samt för att understryka att det ekonomiska ansvarstagandet krävs för att företagets samhällsansvar ska vara långsiktigt och integrerat i affärsmodellen.
Cervenkas artikel är en gränsmarkering mellan socialliberalistisk och nyliberalistisk ideologi och syn på kapitalismen.