Roten till det onda

Den 12 december 2019 publicerade Sveriges Television en undersökning som visade att Stockholmare köper droger för 30 miljoner i veckan.

Enligt utredningen röker Stockholmarna nästan 1,8 miljoner doser cannabis, snortar 33 670 linor kokain och tar över 451 000 doser amfetamin på en vecka.

Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, är gatupriset för 1 gram cannabis 110 kronor, för 1 gram kokain ligger priset på 900 kronor och för 1 gram amfetamin ligger priset på 240 kronor.

Detta tyder på att det inte är de fattiga knarkarna på samhällets botten som är basen för knarkmarknaden utan att bruket av knark är mer utbrett än så.
 
Som alla marknader består knarkmarknaden av producenter, säljare och köpare.

Producenterna finns i Marocko (hasch och marijuana), Latinamerika (kokain), Afghanistan (heroin och cannabis), Asien (amfetamin, metamfetamin), Nederländerna och Belgien (amfetamin och ecstacy) och Östafrika (kat). Nya psykoaktiva substanser, så kallade internetdroger, kommer ofta från Kina och Indien.

Knarket smugglas in i Sverige av kriminella ligor. Men säljs också enskilt via Internet.
Säljarna är kriminella knarkligor som slåss om de lukrativa marknadsandelarna.

Utan köpare skulle de inte finnas.

Vissa politiker vill skärpa straffen för ligisterna. Tanken är att knarkhandlarna inte kan sälja knark medan de sitter bakom galler. Men så länge som det finns köpare kommer det finnas säljare som vill ta de inburades plats. Nyrekryteringen kräver våldsamma strider.

Det är märkligt att inget politiskt parti angriper roten till det onda - knarkanvändandet.
Få debattörer diskuterar vilka det är som köper och använder knark.
Om det är som det verkar, att knarkandet är så utbrett, vilka konsekvenser har det för vårt samhälle?
Hur många människor i samhället går omkring och är dopade?

Var finns de undersökande journalisterna? Vad gör underrättelsetjänsterna? Finns det överhuvudtaget forskning på området?
Vad gör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?

Droger för 30 miljoner, SvT 

Så här gjordesundersökningen 

Expressen: Kokainliga sprängd på Östermalm i Stockholm 

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, CAN, 

CAN RAPPORT 200 Narkotikaprisutvecklingeni Sverige 1988-2020 

CAN RAPPORT 180 Drogutvecklingeni Sverige 2019

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 

 

Vem håller koll på Almedalsveckan den 2-9 juli 2017?

”Öppenheten och tillgängligheten under Almedalsveckan är unik både för Sverige och övriga världen. Alla evenemang under veckan är kostnadsfria och öppna för alla.”

Så, bland annat, presenterar arrangörerna Almedalsveckan.

Men hur är det?
Tillgänglighet? Större delen av svenska folket kan av olika anledningar inte vara där.
Kostnadsfritt? För vem?
Öppenhet? Hur är öppet om vad Almedalsveckan kostar skattebetalare, konsumenter, medlemmar i organisationer är det? Ingen har hittills redovisat kostnader i förhållande till vad som kommer ut av jippot.

För jag antar att resor, logi, traktamente och övrigt kostar för deltagande företag (893), stat/kommun/landsting (532), organisationer (801), massmedier (555), näringslivsorganisationer (225), fackliga organisationer(102)
(Siffrorna inom parentes är antalet deltagande enligt arrangören)

Dessutom kostar förberedelser på hemmaplan, inbjudningar och annonsering, småmutor, kompledigheter, teknisk personal, materiel, polisövervakning, rapportering m.m.

Att de 3938 evenemangen, med 1863 unika arrangörer och 7085 medverkande inte skulle kosta något tror jag inte på.

Det är naturligtvis inte möjligt att göra en utvärdering av vad Almedalsveckan ger i utbyte. Många viktiga frågor kommer att diskuteras. De flesta sådana har visserligen redan diskuterats rätt mycket men de skulle kunna diskuteras på ett mindre komprimerat sätt. Man kunde till exempel alternativt ordna seminarier över hela landet under en längre tidsperiod. För vem hinner springa på de 3318 seminarierna under en Almedalsvecka?

Enligt arrangören ska följande frågor diskuteras, (Siffran inom parentes anger debattämnen på programmen)
Hållbarhet (309), Vård och omsorg (288), Byggande (255), Barn/ungdom (207), Näringsliv (194), Mänskliga rättigheter (187), Media/journalistik (182), Digitalisering (181), Klimat/miljö (175), Ekonomi (168), Partiets dag (149), Sysselsättning/arbetsmarknad (147), Utbildning (147), Demokrati (138), Integration/mångfald (121), Energi (109), Forskning (104), Rättsväsende/brott (91), Säkerhet/försvar(83), Internationella frågor (80), Infrastruktur (76), Kultur (74), Jämställdhet (53), Mat (48), EU (47), Kommunikationer (46), Äldre (44), Regionfrågor (35), Besöksnäring (25), Yttrandefrihet (8) och Annat (167)

Nu förstår till och med jag att medierna är rätt insyltade men det bör väl finnas en och annan grävande journalist som tar sig an uppgiften att granska den heliga Almedalsveckan?

Källor:

Almedalsveckan 

Statistik Almedalsveckan 2017 

Granska drevet!

Ett politiskt vapen i kampen mot politiska motståndare är att starta ett mediedrev mot någon enskild politiker i motståndarlägret.

Partikanslierna försöker därför hitta svagheter hos enskilda politiker på motståndarsidan och utnyttjar media för att underblåsa en skandalisering av vederbörande.
 

I Sverige är det oftast oppositionen som tar till detta vapen mot regeringen.
För att lyckas med drevet krävs att

1)   det finns något att anmärka på hos villebrådet t.ex. ett uttalande, en relation, en felaktig handling.

2)   anklagelsen är tillräckligt oprecis och komplex för att det inte direkt ska gå att avgöra om den är befogad eller inte

3)   villebrådet får därför svårt att försvara sig

4)   drevledaren lägger ut ett bete för medierna att jaga på

5)   drevet hålls i gång av nya ”läckor”

6)   påståenden som klistras vid villebrådet retar tillräckligt många medborgare

Eftersom det är de traditionella mediernas uppgift att granska makthavare, t.ex. politiker, så är det deras plikt att undersöka riktigheten av ett påstående om oegentligheter.
En sådan granskning bör helst ske sakligt och utan ställningstagande.

Men sakligheten blir inte sällan lidande genom att journalister gärna vill ha fram sensationella fakta som fäller bytet. En fällning blir nämligen en fjäder i hatten för en grävande journalist. Journalister tävlar om att fälla bytet.
Dessutom säljer tidningen som förmedlar berättelsen bättre om den innehåller dramatik och sensationer. En fällning höjer upplagan.
Partikansliernas drevexperter vet naturligtvis detta och utnyttjar det.

Numera finns också en mobbliknande bakgrundskör som i form av politiska facebookgrupper, t.ex. ”Alliansens vänner”, ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna” och liknande som piskar på med hejar- och burop.

Dreven mot utrikesminister Margot Wallström är ett tydligt exempel på ett sådant drev. Jag bortser från den rapportering där Wallströms politiska uttalanden penetrerats.
Wallströms uttalanden om Saudi Arabien och om avrättningar i Israel är sådana som jag inte räknar som drev utan normal politisk debatt, även om drevliknande former har funnits även där.

Men medierapporteringen kring Margot Wallströms lägenhet är av annat slag.
Rapporteringen gick ibland ut på att slå fast att Wallströms ”lägenhetsaffär” var att betrakta som tagande av muta.

I DN 160118intervjuas bland andra professor Dennis Töllborg som ansåg att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln. I artikeln säger han att han är säker på i att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta”.

Generalsekreteraren Helena Sundén i Näringslivsorganisationen ”Institutet mot mutor” citeras i DN 160115 där hon säger att ”Wallström bör mutgranskas”

I det läget är Wallström i praktiken redan stämplad som mutkolv.

Det fanns emellertid andra medier med en helt annan hållning t.ex. Eskilstunakuriren (ob.lib.)som 160119 i sin ledare skrev att ”Wallström är ingen mutkolv”

I dag är ledarredaktionen på Eskilstunakuriren stolt över sin hållning.

Mediernas företrädare tvår sina händer och tillbakavisar all skuld för mediedrevet med hänvisning till sin journalistiska plikt att bevaka makthavare.
Men saken är inte så enkel utan här finns en uppgift för medieforskare att granska drevets logik och mediernas roll i sammanhanget.

Vad ska vi med miljardärer till?

I Sverige finns 156 miljardärer meddelar Veckans Affärer i november.

I det rådande världsekonomiska systemet, kapitalismen, behöver samhället sina miljardärer för att de samlar och koncentrerar kapital som de satsar i näringslivet. De gör nytta för att åtminstone några av dem donerar pengar till välgörande och samhällsnyttiga ändamål, för att de håller ordning på näringslivsstrukturen, betalar skatt och är allmänt samhällsnyttiga.
De ”skapar” jobb.

Ofta är det också så att den enskilde miljardären uppnått sin position genom att vara en duktig uppfinnare, entreprenör och företagare. Tänk på Kamprad och Bill Gates som exempel. Vilken nytta har de inte gjort?

I Sverige har flertalet miljardärer ärvt sina miljarder. De liknar därmed kungen som även han ärvt sitt ämbete och sina tillgångar. Arvtagarna behöver inte pionjäregenskaper men de måste kunna förvalta sina ärvda rikedomar.

Men oavsett om de själva var med om att bygga upp sina rikedomar eller om de ärvt dem har de, genom sina kapitalresurser, fått makt. Främst ekonomisk makt men också social och kulturell.
De har naturligtvis inflytande över sina företag och sina miljarder men också en viss politisk makt eftersom politikerna är beroende av att de finns, t.ex. som investerare. Miljardärerna avgör hur och var kapitalet ska placeras, hur näringslivet ska utformas, till vilka ändamål deras välgörenhet ska riktas.
Även om de inte enväldigt fattar beslut över detta fattas besluten i ganska små kretsar.
Och det är ju med pengar man styr.

Sveriges 156 miljardärer äger tillsammans 1800 miljarder kronor.
Om man jämför med den svenska statsbudgeten så beräknas dess inkomster under budgetåret 2015 till 854 miljarder kronor och utgifterna beräknas till 887 miljarder kronor. Sammanlagt utgifter och inkomster är alltså 1741 miljarder kronor.
Statsbudgeten är de pengar som riksdag och regering har att röra sig med när det gäller att bygga vårt försvar, välfärd, utbildning, kommunikationer, infrastruktur, miljöskydd och andra samhällsresurser. Inkomsterna är de totala skatterna, avgifterna m.m. som staten tar in från oss medborgare för att klara uppgifterna.
Sveriges 156 miljardärer har således mer pengar än vad hela svenska folkets riksdag och regering förfogar över.
Många av de verksamheter som miljardärerna driver kräver också samhällsresurser för att kunna fungera och de påverkar människors miljö och liv.

Nu är det ju inte heller så att miljardärerna har skrapat ihop sina miljarder alldeles på egen hand. Visst har de eller deras förfäder kommit på idéer som de lyckats förverkliga, de har skickligt fått andra att arbeta för dem. Men utan dessa andra skulle miljardärerna aldrig ha lyckats.

De 156 miljardärerna äger det avgörande inflytandet i företag (omsättning i kronor/antal anställda) som bland andra Hennes & Mauritz: 357 miljarder/116 000, Tetra Pak 800 miljarder/21 812, IKEA: 270 miljarder /139 000, Ericsson: 215 miljarder/118 706, Atlas Copco: 208 miljarder/44 056, Telia Sonera AB: 191 miljarder /24 951, AB Volvo: 189 miljarder/93 476, Svenska Handelsbanken: 147 miljarder/11 692, Swedbank: 139 miljarder/14 583, Sandvik AB: 130 miljarder/48 000, Investor: 128 miljarder/14 677, Securitas: 66 miljarder/279641, Lundbergföretagen: 23 miljarder/3981, SCA: 104 miljarder /44 247,  Axfood 38 miljarder/ 8 481.

Ett av Antonia Ax:son Johnsons företag, Axel Johnsons AB, har t.ex. 22000 anställda som alla var och en på sitt sätt bidrar till miljarderna. Antonia Ax:son Johnsons skulle inte blivit så rik utan sina föräldrar och hon skulle aldrig kunnat förvalta sitt ärvda kapital utan hjälp av samhället samt alla anställda, kunder, underleverantörer och aktieägare.
Det innebär att miljardärerna har blivit miljardärer i ett socialt sammanhang och att deras egendomar både påverkar och påverkas av övriga samhällsmedborgare.

Det finns alltså skäl för medborgarna att granska hur miljardärerna sköter sin uppgift och hur de samlar och koncentrerar ”sitt” kapital och hur de investerar kapitalet i nya företag, hur de betalar skatt, håller ordning på näringslivet, värnar miljön och hur de allmänt sköter sina uppgifter.

Det sker i viss mån genom att politiker, medier och fackliga organisationer granskar deras verksamhet. Frågan är om den bevakningen skulle kunna, och borde vara, bättre.
Ett organ som sköter den granskande uppgiften hyggligt är Svenska Dagbladets Näringslivsjournalister.

Miljardärerna 

Statsbudgeten 

Ekonomijournalister 

Se SvD Näringslivs granskning av företaget SCA 

Hellre ren skit än smutsig soppa

Med dagens teknik kan man förvandla våra hushållssopor och avloppsvatten till biogas som kan driva våra motorfordon och ge energi för hem och hushåll.

Biobränslenas avgaser är nästan helt rena och ökar inte växthuseffekten och är ett lika bra drivmedel som bensin och diesel.
Inte nog med det: Det som blir kvar av produktionen kan användas som gödsel. 

Kommersiella och politiska krafter borde vara eld och lågor för att ta fram produktionsanläggningar, fordon och tankställen. Men ingenting händer.

I Sverige står utvecklingen helt still. 

En del kommuner kör sina fordon på biogas. Men privatbilismen och privata företagsfordon fortsätter att tanka fossila bränslen och skita ner luften med koldioxid och bly.

Bilförsäljarna nämner inte biogasbilar. De som gör tidningarnas påkostade motorbilagor tester hellre bensindrivna bilar i halvmiljonklassen än diskuterar alternativa bränslen. Vill man ha information om biogasdrivna bilar får man leta.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att olje- och petroleumintressena, biltillverkarna, kapitalägarna försöker hindra eller bromsa utvecklingen. 

Det är bara en misstanke men den bör kunna bevisas eller avskrivas.

Vad som egentligen ligger bakom trögheten på biogasområdet är ett jobb för forskare, för grävande journalistik typ ”Uppdrag granskning” och ”Kalla Fakta” och tidskrifter som ETC och diverse motortidskrifter liksom för tidningen SvD Näringsliv att granska.

Kom igen nu!

Biogasportalen 

Wikipedia, Biogas 

Gasbilen 

Miljöfordon

Avfall Sverige 

Vad kostar och vad ger Almedalsveckan?

Almedalsveckan är över för den här gången.

Jag var inte där och kan inte se att jag har jag fått ut något av den.

Medierna har rapporterat om politikernas utspel, det är allt.

Vad jag förstått är att mina skattepengar har använts för att myndigheter, kommuner, landsting och politiker ska kunna mingla med varandra med journalister, PR-folk och företag.

Vilket anses gynna demokratin. Men kan någon förklara för mig på vilket sätt det gynnar demokratin att etablissemanget träffas på en plats, visar upp sig för varandra och festar till.

Är det bra för demokratin att journalister frotterar sig med dem de är satta att granska?

Fanns det möjligen någon hederlig grävande journalist på plats som granskat spektaklet kritiskt?

Hur mycket skattepengar gick åt och hur användes pengarna? Vilka journalister krökade med vilka politiker? Hur redovisar skattefinansierade verksamheter sin medverkan?

Jag förstår att de som befinner sig på plats under Almedalsveckan tycker att det är kul och att en del företag raggar kunder, men vad kostar det oss skattebetalare och vad får vi ut av jippot?

Kan det finnas mindre kostnadskrävande alternativ som ger ett större demokratisk utdelning?

Almedalsveckan

DN

SvD Ledarsidan

Varför är media så tysta om avfallsbaserad biogas?

Motorjournalisterna skriver hellre om bensindrivna lyxåk än om bilar som går på biogas.
De politiska partierna ligger lågt.
Regeringen vågar inte satsa, och inte riskkapitalisterna heller.
Elbilsbranschen är inte heller så intresserad av en debatt om biobränsle.

Allt medan de stora oljebolagen gnuggar händerna och lobbar för tystnad.

Inte konstigt att det är så tyst i medierna om fordon som går på avfallsbaserad biogas.

Sådana fordon finns, trots allt.
I Eskilstuna t.ex. har man integrerat avfallshantering med gasproduktion på ett ytterst effektivt och smidigt sätt. Där går hela kommunens bilpark på biogas från kommunens avfall. (Se nedastående blogginlägg)
En liknande satsning skulle kunna göras i hela landet.

Men varför denna tystnad? Varför sprids myten om att det är så svårt att genomföra? Inte beror tystnaden enbart av okunnighet?

I Nairobis slum i Kenya drivs gasspisar av små anläggningar som tar hand om avfallet och omvandlar det till gas.
Det borde kunna gå även i Sverige.

Utmaningen ligger i första hand hos media.
De måste bryta tystnaden. Granska de olika bränsleslagen kritiskt och väga dem mot varandra.
Här har grävande journalister en uppgift att fylla. Avslöja de krafter som hindrar och döljer en debatt om avfallsbaserad biogas!

Läs mer:
Energimyndigheten

Biogas Mitt

Biogas Syd

Biogas Väst

Swebgas