fredag 31 december 2010

Regeringens megafoner

I dagens nummer av regeringsorganet SvD framträder statsminister Reinfeld med en artikel där han berättar om sina visioner för det kommande året. Det regeringsvänliga DN har lämnat plats för utrikesminister Bildt som brer ut sig om sin utrikespolitiska vision.

Men regeringen är inte bara väl företrädd i dagsjournalistiken utan smyger sig på oss även på ett mer subtilt sätt.

Förra helgen innehöll SvD tre stycken annonsbilagor. Du vet sådana där annonsbilagor som är utformade som en vanlig tidning med reportage, intervjuer m.m. fast det anges att ”Hela denna bilaga är en annons från….”
Det är väl OK. Reklamen behövs för att hålla samhällsekonomin igång.

Den första bilagan heter ”Tillgänglighet i arbetslivet” och är utgiven av ”Handisam” i samarbete med företaget ”Manderley Media”. Handisam är en myndighet direkt under regeringen.
Generaldirektören Carl Älfvåg uttalar sig i någon sorts ledare. Ökad samhällsanpassning till individuella behov är bra.
Men var finns de kritiska synpunkterna på hur regeringen satsar på tillgänglighet?
Svaret är naturligtvis att detta är myndighetsreklam inbakad i reklam för kommersiella företag och inte en journalistisk produkt.

Den andra bilagan heter ”Rut & Rot”. Bakom den står företaget ”Mediaplanet”. I ”ledaren” uttalar sig före detta riksdagsledamoten och regeringen närstående (m) Ann-Marie Pålsson om hur bra det är med Rot & Rut. Hela bilagan är en lovsång till de statliga subventionerna. Inget ifrågasättande naturligtvis eftersom det är ren myndighets- och regeringsreklam.

Den tredje bilagan har rubriken ”Energi för framtiden” utgiven av ”Smart Media”.
”Mångfald behövs i energiproduktionen” säger statssekreteraren Daniel Johansson på näringsdepartementet i ”ledaren”. Innehållet är dock okritisk reklam för kärnkraft. Jo det finns litet vindkraft, litet bioenergi, litet solenergi också men i det stora hela är det en helt okritisk reklam för kärnkraft.

Visserligen står det angivet i alla tre fallen att det handlar om reklam men man ger väl ut den för att påverka. Eller hur?

Jag är inte odelat emot kärnkraft, jag är för ökad tillgänglighet och jag inser att Rut&Rot har sina poänger. Så det är inte det.

Men jag anser att kommersiell reklam och myndighetspropaganda bör hållas isär. I annat fall är det, som här, smygpolitisering. Och det är inte OK.

torsdag 30 december 2010

Bankrån - helt lagligt

Pensionsbolagen belägger tjänstepensionen med avgifter som äter upp en hel del av det belopp som du sparat ihop. Om du vill byta bolag och flytta dina pengar till ett annat bolag hindras du av bolaget. Pensionsbolagens stöld är helt laglig, skriver Johan Tidestad, Nordnet i dagens SvD.

Samtidigt har svenska storbanker i åratal lurat miljontals svenskar på miljardbelopp genom sina populära aktie- och räntefonder. Enligt ekonomijournalisten Joel Dahlberg har spararna i de tolv största fonderna under de senaste fem åren (2005-2009) förlorat 14 miljarder kronor på bankernas bondfångeri. Ja, du läste rätt: 14 miljarder kronor.
Läs artikelserie i E24.

Joel Dahlberg har skrivit en bok i ämnet ”Bankbluffen”, Ordfront 2009. Där kan du läsa mer om hur bankerna och fondmäklarna tjänar massor av pengar utan motprestationer och hur fondspararna förlorar.
Det är ingenting mindre än rån som bankerna ägnar sig åt. Helt lagligt.

Vad säger vänstern?

Banker och storbolag årets skummisar 2011?

Julian Assange, Wikileaks grundare, har sagt att en stor amerikansk bank blir måltavla för Wikileaks avslöjanden nästa år. Men även dokument från energi- och läkemedelsbolag kan komma att avslöjas, skriver Dagens Industri.
Billy McCormac, expert på politisk kommunikation och sociala medier, tror inte att ett bankavslöjande skulle skapa särskilt stora rubriker.
"Förtroendet för bankerna är redan så lågt som det kan bli. Om det sker skumma saker bakom kulisserna blir inte folk så förvånade", säger han till Dagens Industri.

Intressant. De institutioner som är navet i kapitalismen betraktas alltså som halvkriminella.
Kanske är det dags för vänstern att analysera kapitalismen i stället för att deppa över högerpartiernas politiska framgångar?

Expressen

onsdag 22 december 2010

Ta tag i diskussionen om ”tillväxt”!

Om jag förstått rätt är Primegate ett bland många företag som jobbar med marknadsföring.
I företaget jobbar några sossar, bl.a före detta SSU-ordföranden Niklas Nordström.
Nu kommer Svenskt Näringsliv till Primegate och vill köpa en tjänst.
Svenskt Näringsliv vill att Primegate ska plantera ”idén om att tillväxt är bra” inom socialdemokratin. Niklas Nordström åtar sig uppdraget. Han driver därvid en åsikt han sedan länge, helt gratis, har propagerat för. Han är därför redan inordnad i partiets högerfålla.
Niklas Nordström får med sig en del sossar att skriva under på en debattartikel i Dagens Industri och i DN.
Den liknar ett inlägg i eftervalsdebatten.

Om Niklas Nordström skrivit sin debattartikel utan att Primegate fått uppdrag från Svenskt Näringsliv skulle det varit OK.
Hade han inte varit sosse och fått näringslivspengar hade det också varit OK för det är så lobbyverksamhet bedrivs.

Det som är åt helvete är att den märkliga affären gjort att han faktiskt driver sin åsikt med pengar från Svenskt Näringsliv.
Att blanda ihop den politiska position han har med ett uppdrag från motståndarsidan är lätt att betrakta som förräderi och är minst sagt dumt.

Det positiva att detta är att händelsen kan initiera en verklig debatt inom socialdemokratin om tillväxten. Den debatten berör kapitalismens och nyliberalismens kärnproblem.
Man får hoppas att vänstern, om det finns någon, tar den chansen.


AB


Nordström förklarar sig:


Dagens Arena


Arbetarrörelsens Tankesmedja

måndag 20 december 2010

Barnslig debatt om tillväxt

Inom socialdemokratin pågår, i den rådande krisen, en märklig debatt för eller emot ”tillväxt”.
Det verkar som om en del sossar t.ex. reklammannen Harald Ullman å ena sidan och å andra sidan Daniel Suhonen, redaktör för tidskriften ”Tvärdrag”, bildat en sorts ”höger” och ”vänster” kring frågan om tillväxtens vara eller icke vara.
Så uppfattad är det en vulgärdebatt eller ett kiv på sandlådenivå.
Ingen är emot tillväxt. Utan tillväxt av ekonomin kommer vi inte kunna försörja en växande och åldrande befolkning och inte bygga ett välfärdssamhälle och inte klara miljökraven. Det är de flesta överens om och det är en gammal socialdemokratisk ståndpunkt.
Vad diskussionen handlar om, eller i varje fall borde handla om, är hur tillväxten sker, hur vi mäter tillväxten och hur den fördelas.
Egentligen handlar det om hur vi värderar produktionen, produktionsresultatet och produktionens överskott.
I dagens kapitalistiska världsordning, och i nyliberalt tänkesätt, kan ”tillväxt” innebära miljöförstörning och exploatering av människor. Värde och pris har blivit samma sak i den kapitalistiska världsordningen vilket påverkar begreppet tillväxt. Och finansmarknadens fantasivärden har blivit norm för tillväxt i stället för tillväxt av verkliga produktiva värden.
Det är sådant som bör diskuteras inom socialdemokratin i stället för pseudodebatter om vi ska ha tillväxt eller inte.

AB
AB

Tvärdrag

Ullman PR


AB

fredag 17 december 2010

Professorer vill sänka lönerna, fast inte för sig själva utan för dig som är löntagare

Långtidsutredningen 2011 har fått finansdepartementets uppgift att lägga förslag som gör att arbetsmarknaden kan fungera bättre. Huvudbetänkandet kommer i februari nästa år, men flera bilagor har redan släppts.
Nils Gottfries, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, föreslår att personer över 55 år ska få lägre lön, kombinerat med enklare arbetsuppgifter.
– Man kanske inte är lika produktiv vid 60 som vid 40 år, påpekar han.
Den franske arbetsmarknadsforskaren Pierre Cahuc, professor vid Ecole Polytechnique i Paris föreslår att turordningen vid uppsägningar slopas.

Allt sedan Sven Otto Littorin tvingades avgå ur regeringen har hökarna inom Svenskt Näringsliv och fundamentalisterna inom alliansen vädrat morgonluft och mobiliserat för att ge arbetsgivarna ökad makt över arbetet.

De bägge ekonomiprofessorerna utgår från teoretiska modeller i sina bedömningar och glömmer att arbetskraften är människor, att företagen gjort stora vinster, att löntagarna har hållit tillbaka sina krav och att produktiviteten samtidigt har ökat, d.v.s. arbetsgivarna får ut mer av arbetskraften än tidigare.

Det löjliga är att det inte heller är bevisat att en försämrad anställningstrygghet gynnar sysselsättningen.

Varför föreslår inte professorerna att arbetsgivarna får total makt att anställa och avskeda och ensidigt fastställa lönerna?

Lag&Avtal

DN

Privata Affärer

torsdag 16 december 2010

Dårarnas paradis

När Olof Palme mördades förlorade Sverige en statsminister och socialdemokratin miste en partiledare.
Sannolikt ledde mordet på Anna Lind att socialdemokratin berövades en blivande partiledare och Sverige en tänkbar statsminister.
Säkert är i alla fall att dessa bägge mord ändrade den politiska utvecklingens riktning.
Två dårar har, på några minuter, påverkat politiken mer än miljoner väljare under en valperiod.
Och även om det var slumpen som avgjorde så går slumpen aldrig att eliminera. I själva verket är slumpen alltid avgörande i våra liv.
Men morden var inte slump. Det var ingen tillfällighet att de förvirrade mördarna, försedda med vapen och med avsikt att döda, fanns på ”rätt” plats vid ”rätt” tillfälle.
Andra exempel är vid morden på Martin Luther King och John Kennedy.

En sorts dårskap är den fanatism som uppstår hos människor som tror sig ha hittat lösningen på alla problem. Fanatismen gror hos människor som tror att de funnit det enda Svaret och är övertygade om att detta Svar gäller för alla människor och gäller generellt. Fanatikern tror på en enda sanning. Den enda avgörande och slutliga sanningen.
Fanatikern har ett mål och alla medel är tillåtna för att nå detta mål.
”Om några få idag tvingas mista livet för att många människor i framtiden slipper att dö, så ar det ett pris vi måste betala.”
Då motståndarna och tvivlarna inte inser sitt eget bästa eller blir ett hinder för målen övergår fanatismen till våld och terror.
De som står i vägen för målet kan vara kapitalistklassen, kommunisterna, de otrogna, judarna, palestinierna, främlingarna, nationens fiender eller de terrormisstänkta som bör elimineras för att världen ska förvandlas till ett paradis eller för att ge plats åt de utvalda.
Sådana vägar till paradiset har alltid slutat i helvetet.

DN

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

Expressen

tisdag 14 december 2010

Terrorbombning inget nytt

I Ryssland på 1800-talet, ett par decennier innan ett socialdemokratiskt parti bidades, var terrorbombningar vanliga i oppositionen mot tsarens envälde och den fruktansvärda fattigdomen.
Olika anarkistgrupper hävdade att det var rätt att använda våld och mord för att nå sina syften. Narodnikerna, “gå-till-folket-rörelsen”, tog – i varje fall till en början - avstånd från omstörtande våld och alla komplotter och ville istället öppet gå ut till bönderna och försöka upplysa dem för att därigenom åstadkomma en samhällsförändring. Men de som proklamerade våld fick vind i seglen efter tre stora politiska processer: Den första 1875 då femtio narodniker terroriststämplats och arresterats och i ytterligare en, 1877, då 193 narodniker ställdes inför rätta. Kulmen nåddes då 770 narodniker blivit arresterade. Den sista av de större narodnikrörelserna splittrades 1878 i två rörelser “Svartajordutdelare” och “Folkviljan”. De senare var ett nätverk av terroristgrupper under ledning av Andrej Sjeljabov.
Det anmärkningsvärda är att det var många kvinnor, oftast från överklassen, som med liv och lust deltog i bombandet. De protesterade inte bara mot fattigdomen utan också mot kvinnoförtrycket. Sofia Ilarionowna Bardina, Vera Figner och Sofia Perowskij är de mest kända. 1875, då femtio narodniker arresterade, var tolv av dem överklasskvinnor. Elva av dem sändes till Sibirien.
Den grupp som till sist lyckades spränga tsaren i luften leddes av Sofia Perowskij.
De flesta av terroristerna fängslades och deporterades till Sibiren, många avrättades, andra tog livet av sig.
Det omedelbara resultatet av bombandet blev att tsarens makt skärptes och reaktionen hårdnade.
Hur det gick sedan är historia, som det brukar heta.
DN

DN2

SvD

Sydsvenskan
AB
AB2
Expressen

måndag 13 december 2010

Otacksamma textilarbetare i Bangladesh

Tiotusentals textilarbetare i Bangladesh protesterade mot låga löner och arbetsvillkor genom att storma fabriker i flera städer i Bangladesh.
Minst tre människor dödades och hundratals skadades i den bangladeshiska staden Chittagong när polisen använde tårgas och gummikulor under oroligheter på söndagen.
Flera leverantörer till H&M tvingades stänga.
För ett år sedan höjdes landets minimimlöner från cirka 160 kronor i månaden till 290 kronor, men arbetarna anser att textilföretagen inte har genomfört löneökningarna som de skulle.
Omkring 3,5 miljoner bangladeshier är anställda inom textilbranschen som står för 80 procent av landets export.

Tydligen är inte textilarbetarna nöjda med att H&M och andra hyggliga företag ger textilarbetarna arbetstillfällen. Tänk om inte H&M vore så bussiga. Textilarbetarna skulle leva i armod och fattigdom. De otacksamma rackarna är alltså så fräcka att de dessutom vill ha högre löner och bättre arbetsförhållanden. Begriper de inte att det skulle höja priserna på kläder i den rika delen av världen? Tänker de inte på konsekvenserna av sina oansvariga protester?
Kännare, som t.ex. Lisa Marklund, som minsann har rest i de textilproducerande länder, har ju konstaterat att det inte är synd om textilarbeterskorna. Vet de inte om det?
Hur länge ska vi tolerera denna otacksamhet från dem som vi praktiskt taget försörjer genom att köpa deras produkter?
DN

Privata affärer

SR


Marios blogg

Kan man försvara demokratin med odemokratisk argumentation?

I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson från Timbro Medieinstitut om WikiLeaks. Poirier Martinsson kallar sig filosof vilket inte gör texten mindre intressant.
Han anser att WikiLeaks inte har rätt att avslöja oegentligheter ”i USA som är en demokrati så länge som det finns diktaturer.”
I stället för att ge sig på diktaturerna ”undervisar man (d.v.s. WikiLeaks) malligt sina läsare om hur en demokrati borde fungera och beskriver USA i termer av skendemokrati.”
För att ge sina argument effektfull relief drar Poirier Martinsson fram Stalins terrordiktatur på 1930-talet
Om Poirier Martinsson inte var filosof utan läkare, med samma inställning, skulle han säga till en magsårspatient att dra åt skogen med sina små krämpor så länge som det finns värre sjukdomar som t.ex. böldpest.
Tack och lov är Poirier Martinsson inte läkare utan filosof så hans åsikter drabbar ingen enskild. Men hans märkliga text röjer en enkelspårighet som kanske är belysande för högern.
Demokratier är demokratier och diktaturer är diktaturer, basta.
Att allt i tillvaron är i ständig förändring, vilket redan de gamla grekerna visste, tycks inte ha gått upp för filosofen.
Historiska erfarenheter som säger att demokratin ständigt måste försvaras och ifrågasättas för att kunna fortgå som demokrati verkar inte heller ha gått in. Att Carl Poppers öppna samhälle kräver ständigt ifrågasättande är inget för filosofen Poirier Martinsson.
Det värsta är alltså att Poirier Martinsson i själva verket argumenterar på ett antidemokratiskt sätt.

AB

fredag 10 december 2010

Nobels fredspris till Wikileaks?

Kina är en hård partidiktatur. De som där kämpar för demokrati och ett öppet samhälle förföljs och sätts i fängelse. Samtidigt utnyttjar det styrande partiet det kapitalistiska systemet för att öka tillväxten i landet.
De stora företagen och kapitalintressena har ingenting emot diktaturen, tvärt om, de passar på att etablera sig i den och öka sin tillväxt och sina vinster. Det sker bl.a. genom att använda den billiga kinesiska arbetskraften som inte kan hävda sitt värde eftersom fria fackliga organisationer är förbjudna.
Författaren och människorättskämpen Liu Xiaobo, som nu får Nobels fredspris, var en av dem som 1989 ledde upprorsmännen under studentupproret som slutade med att militären dödade tusentals demonstranter. 2008 publicerade han det uppmärksammade uppropet "Charta 08".
Om hans modiga och viktiga kamp för politisk demokrati har ökat freden i världen kan diskuteras. Det gör bl.a. den norske historikern Fredrik S Heffermehl i dag på DN Debatt.
Han påpekar att flera av fredsprisen de senaste åren juridiskt stått i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente.

Det är uppenbart att priset numera motiverats utifrån att priskommittén sätter likhetstecken mellan fred och demokrati. Kamp för demokrati är lika med kamp för fred. Man har velat premiera Liu Xiaobos hjältemod i denna kamp och möjligen har han fått stå som symbol för alla dem runt om i världen som för en sådan kamp i tysthet. Det finns t.ex. gott om fackliga ledare runt om i världen som, med livet som insats, kämpar mot diktaturer och kapitalägare för organisationsfrihet.
Fredspriset kanske borde heta Nobels Demokratipris.

Men det förs också en kamp för ökad öppenhet i politiska demokratier. Även den kampen är nödvändig vilket Per Ström framhåller i Dagens SvD Brännpunkt.
Wikileaks kan betraktas som en rörelse som kämpar för demokrati och öppenhet i demokratier.
Är Wikileaks kanske nästa års fredspriskandidat?

SvD-ledare

onsdag 8 december 2010

Vad anser arbetarrörelsen om WikiLeaks?

Sedan jag skrev boken ”Fram med fakta, handbok i informationssökning med Internet”, (Studentlitteratur , 1997), har det runnit mycket information genom nätet.
Då befann sig Wikipedia och Google ännu på embryostadiet och Wikileaks exiasterade inte.
De flesta av oss kopplade då fortfarande upp oss till nätet med hjälp av långsamma telefonmodem.

I boken ”Internetionalen” (Atlas Global, 2001), försökte jag peka på vilka möjligheter Internet ger den globala arbetarrörelsen i kampen mot internationella kapitalintressen och diktaturer.
Löntagare inom ett multinationellt företag kan via nätet etablera snabb kontakt för att samordna sina aktioner och förhandlingspositioner globalt. De cirka 50 000 löntagarna och underentreprenörerna i 38 länder inom H&M skulle t.ex. kunna samverka direkt mot den centrala företagsledningen i stället för att enbart lita till förhandlingar på toppnivå och i stället för att låta sig spelas ut mot varandra.
Arbetarrörelsen reagerade inte.
I stället byggdes megafoner och propagandainstrument på nätet.
Internets möjligheter till tvåvägskommunikation utnyttjades mycket begränsat.
På Socialdemokraternas bloggsida med 400 deltagare kan i dag medlemmar och sympatisörer säga sin mening. Men vem lyssnar? Var finns debatten?
Frihet att yttra sig är bra men friheten att kommunicera är bättre.

Jag drev, på eget initiativ och utan några ekonomiska bidrag, 1996-2005, en facklig nyhetssajt ”Fackliga InternetJournalen”. Som mest hade den 400 fackligt aktiva som gratisprenumeranter. Enskilda LO-funktionärer motarbetade sajten. Det blev för tungt så jag blev tvungen att lägga ner den. Den dog i tysthet.

Den tekniska utvecklingen går snabbt. I dag har större delen av svenska folket tillgång till uppkopplingshastigheter på 10 mb/s eller mer. Nätet är än mer dynamiskt i dag än för tio år sedan.
Den enskilde har aldrig haft en sådan informationsfrihet som i dag.

Myndigheter, organisationer och företag hinner inte riktigt med i utvecklingen och de försöker på olika sätt begränsa friheten, inte gynna den. Hierarkierna i samhället etableras snabbt på nätet.

Yttrande- informations- och kommunikationsfriheten samt öppenheten och tillgängligheten på Internet är en fråga som arbetarrörelsen måste ta itu med.
Inställningen till Wikileaks blir en avgörande vattendelare och ett viktigt principfall.

AB

Världen I Dag

AB
Expressen

måndag 6 december 2010

Politik är inte att vela

Långt innan Göran Persson avgick som partiledare angreps han, från vänster till höger, för sin ledarstil. Han framställdes som en (tämligen fet) buffel utan ideologisk riktning som pekade med hela handen. (Vilken bild!)
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.

Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.

Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.

För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.

I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.

Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.

Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen

Sydsvenskan

Norrländskan

torsdag 2 december 2010

Bloddrypande filmer och läckande källor

I likhet med SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är jag emot censur. Jag anser också att moralpanik oftast skjuter över målet. Är själv tillräckligt gammal för att minnas Nils Beijerots bok ”Barn-Serier-Samhälle” som manade till ingripande mot femtiotalets skräckserier.
I dagens SvD pekar Gudmundson finger åt de inom vänstern som för trettio år sedan ville stoppa våldsfilmer på video. Han skriver:
”Staten syftade till att skydda det mindre vetande folket från skräpkultur.”
”Idag är flera förutsättningar för hysterin borta. SVT är inte längre ett monopol som styr debatten. Kulturpolitiken har ny riktning. Vid årsskiftet slopas äntligen filmcensuren. Och teknikutvecklingen ser ut att avhjälpa de klåfingriga försök som ändå återkommer, må det vara mot hårdrock, dataspel eller internet. Förbudsivrande moralister till vänster – och höger – får det svårare.”

Gudmundsons betraktelse kommer utomordentligt lägligt i dessa Wikiläckande dagar.

Det ska nämligen bli intresant att se om Gudmundsons liberala patos räcker till att även slå vakt om Wikileaks angrepp mot staters och företags monopol och censur av information. Kommer SvD:s ledarredaktion gå emot att stater, militär och finansföretag vill skydda ”det mindre vetande folket” från information?
Det återstår att se, som politiska kommentatorer brukar säga.

tisdag 30 november 2010

Är världen mogen för sanningen?

I går belönades Peter Magnusson och Karin Törnqvist som tipsat allmänheten om oegentligheter som förekommit på Södertälje sjukhus respektive Göteborgs Energi.

Det fina är att dessa wistleblowers, liksom många andra, kan stödja sig på meddelarfrihet och på den svenska offentlighetsprincipen. Den sistnämnda innebär bl.a. att varje medborgare, i princip, ska ha samma rätt till insyn i myndigheten som myndigheten själv. Meddelarfriheten ger alla anställda rätt att föra fram sådant som är skumt eller strider mot rättsordningen.
Det gäller all statlig och kommunal verksamhet. Inom sjukvården finns dessutom, t.ex. Lex Maria, som stöd för öppenheten genom att den anställde har skyldighet att avslöja fel.
Å andra sidan har vi sekretesslagens bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Lagen bestämmer hur myndigheter ska handha sekretessbelagda uppgifter.
Inom den privatfinansierade näringslivet, t.ex. aktiebolag, gäller inte offentlighetsprincipen, och meddelarfriheten är betydligt svagare inom den privata näringslivssektorn.
I företagen gäller i stället lagen om företagshemligheter.
Privatiseringar av allmän verksamhet, t.ex. av skolan, innebär därför att allmänhetens insyn minskar eller försvinner trots att verksamheterna är skattefinansierad.
Genom privatiseringarna går vi alltså från öppenhet till slutenhet.
Kampen mot ”terriorismen” leder också till ett mer slutet samhälle.

Maffians verksamhet vilar på ”omertá”. Man skvallrar inte utan man är ”obrottsligt” lojal gentemot organisationen och all kriminalitet behöver tystnad och sekretess för att kunna existera. Tjallare får ofta sätta livet till för sin öppenhet.
Men även det lagliga samhället behöver ”omertá”. Den personliga integriteten ska skyddas, försvarshemligheter får inte läcka ut till ev. angripare, polisens uppgifter måste vara hemliga så länge som utredning pågår o.s.v.
Och varje människa, du och jag, har hemligheter som vi inte avslöjar för någon, eftersom ett avslöjande på ett eller annat sätt skulle försämra för oss själva eller ställa oss i dålig dager inför andra.
Tystnad är alltså nödvändig i vissa fall, även om den är av ondo i andra. Det är omöjligt att ha en generell inställning till i vilka fall sekretess ska gälla eller när öppenhet är viktig.

Det är därför det känns kluvet när Wikileaks har tagit sig före att avslöja så mycket som möjligt av vad makthavarna har för sig.
Jag kan sympatisera med principen att all information ska tillhöra alla.
Men eftersom vår värld i mycket är byggd på lögner, och vilar på vissa gruppers tystnad, så är fullständig öppenhet omstörtande. Finansmarknaden skulle t.ex. braka ihop med fullständig öppenhet.
Världen är knappast mogen för sanningen.
SvD

Sydsvenskan
AB

AB

AB
SvD

SvD

måndag 29 november 2010

Silvias farsa var inte ensam

Walther Sommerlath, den svenska drottningens farsa, arbetade i början av 30-talet för ”Acus Roechling Boulerus do Brasil”, ett dotterbolag till den tyska stålkoncernen ”Röchling”. 1934, två år efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland, gick drottningens farsa med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets utlandsavdelning NSDAP/AO. Det var han inte ensam om. Massor av människor gjorde detsamma. För att inte tala om alla dem som röstade fram nazisterna till regeringsmakten.
1938 återvände familjen till Tyskland. 1939 förbjöd nazisterna Tysklands judar att äga företag. Deras verksamheter togs över av icke judar, oftast till underpris - en process som nazisterna själva kallade arisering. Några månader före krigsutbrottet, i april 1939, tog Walther Sommerlath sålunda över en metallvarufabrik i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. TV4:s ”Kalla fakta” har forskat i detta.

Silvia kan naturligtvis inte rå för att farsan var nazist.
Och ”Kalla fakta” behöver inte redovisa sina motiv för undersökningen. Det finns många skäl till att redovisa historiska fakta. Eller som t.ex. ”Forum för levande historia” säger på sin hemsida: ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden.”

Men för att bli riktigt lärorik bör kanske berättelsen om Sommerlath ställas i relation till det faktum att större delen av Tysklands näringsliv ställde upp på nazismen och stödde den ekonomiskt. Här är några exempel bara från stålindustrin.
* Kruppkoncernen, som leddes av Gustav Krupp von Bohlen und Halbach, var Tysklands och Europas ledande rustningsindustri och huvudleverantör av krigsmateriel till den tyska armén. År 1933 utnämndes Krupp av Hitler till ordförande för den tyska industrins stödfond, som försåg nazistpartiet med pengar. Enbart av familjen Krupp fick Hitler och partiet årligen mer än tio miljoner riksmark. Under andra världskriget sändes tusentals krigs- och koncentrationslägerfångar till slavarbete i Krupps fabriker.
* Thyssenkoncernen leddes av Fritz Thyssen. Han stödde nazistpartiet ekonomiskt från 1923, blev partimedlem 1931 och efter nationalsocialismens genombrott var han medlem av preussiska statsrådet och av Generalrat der Wirtschaft, vilket skulle omdana tyskt näringsliv i nationalsocialistisk riktning. Från 1930-talets mitt vände han sig mot Hitlers politik och emigrerade 1939 till Schweiz.
* Stinneskoncernens ledare Friedrich Flick ägde, i början av 1930-talet, en betydande del i Tysklands största företag. Han gav generösa bidrag till nazistpartiet och dess militärorganisation SS. Han gick in som medlem i partiet 1937. Från 1938 var Flick högste ansvarig för nazisternas rustningsindustri. I Nürnbergprocessen dömdes han till sju års fängelse, bl.a. för att under kriget ha organiserat slavarbete.
* Albert Vöglervar, ledare för företaget ”Deutsch-Luxemburgische Bergwerks- und Hütten-AG. Vögler, fruktade kommunismen och donerade pengar till NSDAP. Från 1932 stödde han nazistpartiet öppet. Den 20 februari 1933, sammanstrålade Hitler, Hermann Göring, Vögler och andra industrimän på ett möte där nazistpartiets politiska planer presenterades. Det tyska näringslivet donerade bara vid detta tillfälle tre millioner mark till partiet. För att undgå att hamna i fångenskap hos US Army begick Vögler självmord den 14 april 1945.
* Emil Kirdorf styrde Europas största kolgruveföretag ”Gelsenkirchener Bergwerks-AG”, GBAG,. 1927 han gick han med i Nationalsocialistiska partiet, och stödde Hitler under dennes väg mot makten. Redan den 26 oktober 1927 hade Kirdorf samlat 14 höga industrimän i sitt hus för att lyssna på ett föredrag av Adolf Hitler. I augusti 1931 arrangerade Kirdorf ett seminarium med Hitler och representanter från hela stålindustrin.

Om detta må vi berätta.

Expressen "Silvia är upprörd"

Expressen Hovet om pappans förflutna

Expressen Silvias bror är upprörd

Expressen Dokumenten som avslöjar

Skärpning svenska folk!

Svenska folket tycks inte riktigt förstått det fina i den nyliberala privatiseringskråksången. I varje fall visar Svenskt Kvalitetsindex, SKI, i en ny mätning att Systembolaget och Apoteket AB kommer i topp när kunderna ger detaljhandeln betyg. Klädkedjorna och byggvaruhusen däremot når inte lika högt.
Om svensken själv får välja får alltså det forna monopolapoteket bättre omdömen än de privata. Systembolaget har hamnat i topp flera år i rad.
Skärpning svenska folk!

SvD

DN

söndag 28 november 2010

Eliten i luven på varandra

Dagens finansföretag kan liknas vid medeltidens hertigdömen. Ledda av en aristokratisk elit styr de över medborgarnas/de anställdas och småspararnas väl och ve.
För detta maktpåliggande värv ser eliten till att rikligen belöna sig själva och muta sin närmaste omgivning. De ligger stundom i krig med andra hertigdömen. Inte sällen förekommer strider inom aristokratin där de stridande försöker ta kål på varandra.
Ett aktuellt exempel är finansmannen Erik Pensers bolag Yggdrasil som kräver de två tidigare Countermine-topparna, Christer Bergquist och Björn Wolrath på 32 miljoner kronor.
De två finanstopparna har tidigare förklarat att de inte anser sig ha gjort några fel.

Affärsvärlden

lördag 27 november 2010

Finansadeln är världens räddare

Försäkringsbolaget Skandias tidigare toppchefer Lars-Eric Petersson, Ulf Spång och Bo Ingemarson slipper betala skatt på bonusar som flyttats till Liechtenstein.
Skatteverket ville beskatta pengar som hade förts över till en stiftelse i landet. Tillsammans upptaxerades trion med totalt 74 miljoner kronor.
Kammarrätten anser dock att Skatteverket inte har kunnat bevisa att de tre hade tillgång till pengarna.

Electrolux nye vd:n Keith McLoughlins får 10,6 miljoner i grundersättning, 10,6 miljoner i möjlig bonus och utöver det får han 45 miljoner kronor i ett engångsbelopp.
Marcus Wallenberg anser att Electrolux är tvunget att betala en så hög ersättning eftersom det är de villkor som gäller i USA, där Keith McLoughlin bor och jobbar. Marcus Wallenberg tycker också att engångsbeloppet på 45 miljoner kronor är på sin plats: ”Det är viktigt att poängtera att pensionsinbetalningen om 6,3 miljoner dollar är en engångsinbetalning och disponeras inte av Keith förrän han går i pension.”
Jaha, men då så.

Man inser ju lätt att Skatteverkets försök att konfiskera direktörernas välförtjänta inkomster inte bara är ett angrepp på äganderätten utan också ett slag mot tillväxten och därmed ett hot mot världens fattigdomsbekämpning.
Skatteverket borde i stället koncentrera sina bevakning på alla olönsamma knegare och bidragsfuskare.

Och naturligtvis måste Electrolux nye vd erbjudas en marknadsmässig ersättning eftersom företaget står och faller med just honom. Till skillnad mot företagets 51 000 anställda.
Utan Keith McLoughlin i företagets ledning kan företaget inte klara produktionen och då går företaget i kull och de anställda blir arbetslösa.
Att ifrågasätta hans ersättning är bara uttryck för den svenska avundsjukan.

fredag 26 november 2010

Styckmord på TV

Plus, det gamla konsumentupplysningsprogrammet på TV2 sändes i går med nya programledare, längre sändningstid och ett delvis nytt upplägg.
De tre programledarna Åsa Avdic, Mathias Andersson och Charlie Söderberg är bra, särskilt Åsa som man har kunnat lyssna till i ”Plånboken” på SR P1.
Åsa följde upp ett ärende med en kvinna som köpt en felaktig dator från Dustin och som efter många turer inte lyckats få rättelse förrän TV dyker upp.
Charlie Söderberg hjälpte en kvinna att lägga upp en budget så att hon fick råd men en eftertraktad och dyr kurs och Mathias testade spelkonsoler.
Alla tre inslagen var intressanta, kul och välgjorda.

Vad jag inte begriper är varför man styckar upp varje avsnitt i tre delar och blandar dem med varandra?
Först får man se en bit av Åsas avsnitt, sen ett stycke av Charlies och därefter av Mathias´.
Sedan återvänder vi till Åsas, med en kort resumé och på samma sätt med de två övriga. Därefter får vi, i tur och ordning, efter en kort tillbakablick se slutet på de tre avsnitten.

Jag kan tänka mig att idén bakom ett sådant upplägg är att hålla intresset hos tittarna uppe. Man ska sitta och vänta tills man få se slutet på alla tre.
Men resultatet blir plottrigt och onödigt tidskrävande när man för varje gång måste ge en kort sammanfattning av inledningen till respektive avsnitt.
Rena styckmordet på ett bra program.
Jag tror att de som tittar på Plus orkar se ett avsnitt i taget och i en följd utan att ledsna.

onsdag 24 november 2010

Bankerna stjäl från fondspararna

Svenska storbanker har i åratal lurat miljontals svenskar på miljardbelopp genom sina populära aktie- och räntefonder. Det skriver journalisten Joel Dahlberg i en serie artiklar på E24. Han har gått igenom Sveriges största fonder och listar de tolv som tar mest betalt och levererar minst.
Enligt Joels beräkningar har spararna i de tolv fonderna under de senaste fem åren (2005-2009) förlorat 14 miljarder kronor på bankernas bondfångeri. Ja, du läste rätt: 14 miljarder kronor.

Joel Dahlberg har också skrivit en bok i ämnet ”Bankbluffen”, Ordfront 2009. Där kan du läsa mer om hur bankerna och fondmäklarna tjänar massor av pengar utan motprestationer och hur fondspararna förlorar.
Det är ingenting mindre än laglig stöld som bankerna ägnar sig åt.

VD är inte löntagare

Det talas om VD:arnas höga löner, nu senast i dagens SvD.
Men lön enligt vedertagen praxis, och för de flesta löntagare, innebär:
¬– Ersättning för att arbetsgivaren köper din arbetskraft under en viss avtalad och reglerad arbetstid.
– Lönenivån fastställs efter förhandling med motpart – arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation
– Lönens storlek är anpassad efter det allmänna konsumtionsutrymmet. Spannet mellan olika löner kan vara stort men medelnivån står i relation till medelnivån för konsumtionskostnaderna. Jmfr riktmärket reallöner.

Inget av kriterierna stämmer på VD:arna.

¬– VD saknar arbetstidsavtal och reglerad arbetstid.
– VD:arna är sin egen förhandlingspart. Bolagets styrelser som fastställer ersättningen består av samma personkrets som VD själv.
– VD-ersättningarna ligger högt över det allmänna konsumtionsutrymmet. VD-ersättningarna tillåter lyxkonsumtion, vilket en normallön inte gör.

Det som i media kallas för ”VD-löner” är i själva verket VD-privilegier. Företaget köper VD:s lojalitet med höga VD-ersättningarna.
Systemet är i grunden precis detsamma som de forna adelsprivilegierna där kungen köpte adelns lojalitet med jordförläningar.

Varför envisas alla, trots detta, att kalla VD-privilegierna för ”löner”?
Medierna av ren okunnighet och slapphet. Fackförbundens ledningar kanske för att medlemmarna lättare ska kunna se skillnaderna och göra jämförelser med sina löner och därmed se orättvisan.
Om det sistnämnda gäller tror jag att det är en felaktig pedagogik.
VD sitter inte i samma båt som löntagarna. De tillhör ett privilegierat frälse.

Läs f.ö. Bengt Ericsons bok ”Den nya överklassen”, Fischer & Co 2010.

LO-Tidningen

SvD

måndag 22 november 2010

”Vi måste försämra löntagarnas villkor!”

I ”Studio Ett”, SR P1, fick professorn i internationell ekonomi, Harry Flam, frågan om vad som krävs för att Europa åter ska kunna bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi.

Han svarar att man måste reformera arbetsmarknaden och göra den mer flexibel, minska fackföreningarnas makt och försämra skyddet för löntagarna att behålla jobben osv.
Jag studsar till, men inser sen att han har rätt.

Vi konkurrerar med ekonomier där löntagarna inte har skaffat sig demokratiska och mänskliga rättigheter. I Kina har löntagarna inte rätt att själva försvara sig mot omänsklig behandling. Det försvaret hänger på staten som samtidigt ska driva på en nästan ohämmad kapitalism. Det går inte ihop. Det är Kinas dilemma som makthavarna verkar lösa genom att satsa på kapitalintressena.

Vänsterns och socialdemokratins dilemma är att antingen måste man gå med på att försämra löntagarnas villkor här i Europa eller så måste de förbättras i Kina.
Det är det skruvstäd som den globala kapitalismen försatt oss i.

Det troliga alternativet är att vi, sakta men säkert, får se oss distanserade ekonomiskt av Kina, Indien, Sydkorea och Brasilien.
Harry Flam gav inte rådet att vi skulle försämra löntagarnas villkor. Han bara uttalade sig om vad ekonomin, d.v.s. kapitalismen, kräver.

Vänstern måste hitta en lösning på detta problem.

söndag 21 november 2010

Socialdemokratins inre konflikt blottad

dagens DN-Debatt vänder sig Lena Sommestad mot Tomas Östros´ två principer för en ny socialdemokrati: ”Det ska löna sig att arbeta” och ”Sverige ska konkurrera med kunskap”. (DN-Debatt 12 nov. )
Östros´formulerar sig i taktiska termer för den dagspolitiska kampen mot moderaterna om väljare.

Sommestad anser att den socialdemokratiska förnyelsen måste börja med en diskussion om de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken: ”Arbetets värde” och ”Kunskap för en hållbar utveckling”.

Det handlar om två olika perspektiv. Östros kortsiktigt politiska och Sommestads långsiktigt ideologiska.

Man skulle alltså kunna vara ense med bägge om det inte vore för att Östros principer motverkar dem som Sommestad presenterar, vilket hon påpekar i artikeln. Här står alltså socialdemokratins problem tydligt fram. Dagspolitiken går tvärtemot partiets grundläggande idéer.
Det är en anledning till att den kommande debatten om socialdemokratins framtid måste handla om de bägge perspektiven samtidigt.

Ingemar Lindberg har skrivit en essä – ”Nästa vänster – efter den nationella klasskompromissens tid” utgiven av i oktober i år.

Den är en utmärkt läsning inför en kommande diskussion om socialdemokratins förnyelse.
Texten är ett ambitiöst försök att formulera grundtankar för socialdemokratins framtid och uttrycker en vilja till djupare diskussion om de samhällsproblem som arbetarrörelsen måste diskutera om partiet på nytt ska kunna bli en politisk kraft att räkna med.

Kriskommissionen bör inbjuda till en öppen debatt kring Lindbergs skrift. Och med öppen debatt menar jag inte ett seminarium i Stockholm utan en seriös debatt på nätet, där alla kan delta.

fredag 19 november 2010

Löntagarna bör få del av produktionens överskott

De statligt ägda företagen ökade sina intäkter med 11 procent under årets första nio månader. Resultatet före skatt förbättrades med 52 procent jämfört med motsvarande period i fjol, till 49,5 miljarder kronor, enligt ett pressmeddelande från Näringsdepartementet.
Staten är alltså en bra kapitalist.

Även börsbolagen ökar sina vinster och väntas höja sina aktieutdelningar rejält till våren, skriver E24.
I våras delade börsbolagen ut knappt 100 miljarder kronor till aktieägarna.
Efter ett hittills starkt 2010 räknar bedömare nu med att den siffran ska höjas till nästan 150 miljarder kronor nästa år.
Främst är det industriföretagen som går bra.
Allt detta är glädjande.

Under den s.k. finanskrisen kände löntagarna samhällsansvar och höll tillbaka sina anspråk på en ökad del av produktionens överskott. Nu bör staten och näringslivet kunna ge löntagarna del av överskottet.

onsdag 17 november 2010

När nyliberal praktik går åt helvete låtsas nyliberalerna som ingenting

Fram till krisen 2008 hyllade DN:s och SvD:s ledarredaktion Japan, Irland och Island som ekonomiska och politiska föredömen. Redaktionsmedlemmarna kom hem från studieresor i dessa länder och hyllade euforiskt den flexibla arbetsrätten, den låga bolagsskatten, kort sagt den nyliberala politiken.

PJ Anders Linder, SvD, skrev i en ledare i oktober 2007:
”Arbetsrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag. Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

Svenskt Näringsliv ordnade bjudresor till Irland för att journalister och andra skulle kunna vittna om den keltiska tigerns framgångar med låg skatt och neddragen offentlig sektor.

Det av socialdemokratin förstörda Sverige borde lära sig och ta efter dessa länders nyliberala politik, hävdade både DN och SvD.

Ett erkännande i dag från ledarredaktionerna, att man tagit gruvligt fel, är inte att förvänta sig.
I likhet med finansrådgivare har ledarskribenter inget ansvar för sina goda råd.

När Ekot hade fel och SvD.s ledarskribent inte svamlade

I går rapporterade Ekot, i radions P1, att år 2048 blir svenska pensionsvillkor näst sämst i hela EU.
Enligt Ekot framgår detta av en EU-rapport som finansministrarna ska diskutera idag. Rapporten visar att dagens 27-åringar, som går i pension 2048, bara kommer att få ut 48,2 procent av sin slutlön i pension. 27-åringarna i exempelvis Grekland och Nederländerna kommer att få mer än 100 procent av sin slutlön i pension.
Oacceptabelt sa Curt Persson, ordförande i PRO.
Om det är så är det ju för djävligt!
Men är det så?

Sanna Ryman, på SvD:s ledarredaktion, har kollat upp varifrån siffrorna kommer och konstaterar idag att det bara är högst teoretiska beräkningar, med föga bäring på verkligheten.

Det är alltså bara att konstatera att
¬– pålitliga Ekot, för ovanlighetens skull, visat sig opålitligt
– SvD:s ledarredaktion, för ovanlighetens skull, inte svamlar
– teorier inte alltid stämmer med verkligheten
– mediernas rapporter om forskningsresultat ännu en gång visat sig dåligt underbyggda.
– att dagens 27-åringar bör hålla koll på sina pensioner

tisdag 16 november 2010

När nej måste betyda ja

Då medierna frågar socialdemokrater om de vill bli partiledare så svarar de flesta nej.
Av detta görs en jätteaffär i medierna, med spaltmetrar som följd.
Kan någon förklara för mig vilket nyhetsvärde detta har? Eller vad det betyder för den politiska förståelsen?

Den som frågar förutsätter tydligen att de som svarar nej, egentligen vill svara ja, men mörkar fram tills valberedningen ställer frågan till vederbörande.
Är det så konstigt?

Innan valberedningen frågat, är frågan hypotetisk.

Alla som suttit i en valberedning för en förening, och jagat någon som vill åta sig ordförandeposten, får många nej innan posten är tillsatt. Inte sällan övertalas någon av dem som tidigare sagt nej.
Sånt är naturligt i en demokrati.

Men någon kremlolog inom media har kommit på att det beror på en särskild socialdemokartisk kultur. Därför upprepar alla dumskallar frågan, eftersom de tror att den är snillrik.

För mig förefaller medierna fokus på detta som närmast imbecillt. Men på SvD:s ledarsida är det ju är fullt normalt.

Min gamla arvtant är sjuk – vad göra?

Gamla ArvTanten, ”Sossan” kallad, har trillat och slagit sig riktigt illa och därvid fått diverse blessyrer och följdsjukdomar. Hon mår verkligen dåligt, sämre än förra gången, för fyra år sedan, då hon gjorde sig illa. Och inte hade hon hämtat sig från den olyckan heller förrän oturen nu var framme igen!

Arvingarna från när och fjärran har kommit för att hjälpa, och omsorgen om den gamla damen är till synes gränslös. Alla fylkas de kring sjukbädden med råd och anvisningar om hur det onda ska avhjälpas .
T.o.m. ArvTantens gamle antagonist och granne, den buttre greve Cebe Hamilton, som alltid bråkat och djävlats med ArvTanten, är idag där med goda råd:
¬– Tant bör skilja sig från maken Lars-Olov! Han bara är en kvarnsten om Tants hals. Ni borde ha skiljt er för länge sedan!
Det viskas om att Hamilton och ArvTanten en gång hade ett förhållande, men ingen vet säkert.
Naturligtvis dyker byns skvallertant Mille Media ibland upp för att få något nytt att rapportera på bygden. Men inte ens Mille kan låta bli att ge ordinationer än hit och än dit.

Någon undrar om det inte vore aktuellt med operation, men husläkaren är där och ordinerar snabbverkande mediciner. Det är mediciner mot värk, för blodcirkulation, mot stelkramp, mot hicka, mot sömnlöshet, mot håravfall, mot sjösjuka och mjältbrand. Det är uppiggande och lugnande mediciner, och det är mediciner mot glömska och fallandesot. Det är röda piller, vita piller och blå.
Det är verkligen synd om Tant!
¬– Seså, Tant lilla ta den här medicinen!
– Nej, den medicinen är inte bra, ta den här istället!
– Ska inte Tant ligga med huvudet högt!
– Absolut inte, hon bör ligga med benen högt!
– Jag lyfter på Tants ben så ligger Tant bättre!

Man påminner om att grannfrun, Moder Rath, varit rätt krasslig men kommit på fötter igen genom diverse konstgrepp. Nu är hon t.o.m. valsdrottning i de fina salongerna.
– Så borde tant göra!
De församlade bildar små grupper som viskande diskutera vad som bör göras. En och annan tänker i sitt stilla sinne att det vore väl bra om den gamla kärringen kolade vippen så att arvet kunde fördelas på arvingarna.
Tjänstefolket står avvaktande utmed väggarna och väntar på att lugnet ska återvända så att den gamla får vila. Och de väntar på operationen i mars.
Men hur det ska gå vet ingen.

Åt helvete med vänster-högertänkandet i socialdemokratin!

Man talar om vänster- och högerfalanger inom socialdemokratin.
Om jag förstått rätt så är vänstersossar sådana som älskar att höja skatter och hatar privatiseringar. De vill lagstifta om allt som är fel, de anser att staten ska bestämma över näringsliv och individen och de vill att folk som inte vill jobba ska leva på bidrag. När vänstern talar om jämlikhet menar de nivellering, ingen ska vara förmer än någon annan.

Högersossarna är en slags smygliberaler som bejakar marknaden, konkurrensen och privatiseringar, som flirtar med alliansens politik för att attrahera medelklassen.
Tillväxten är viktig i samhällsutvecklingen, individen mindre viktig än kollektivet och friheten viktigare än jämlikheten.
Högern i partiet har tappat de socialdemokratiska idealen på sin pragmatiska väg mot mitten.

Jag ska erkänna att beskrivningen av de bägge ”falangerna” här är en smula generaliserande och överdriven. Men bara en smula.
I själva verket är det ungefär så som de beskrivs av många, både utanför och inom partiet.

Medierna älskar denna vänster- och högerbeskrivning eftersom den förenklar och dramatiserar skildringarna av motsättningarna inom partiet. Medierna underblåser den därför.
Kandidater till ledande poster i socialdemokratiska partiet kan därmed lätt etiketteras och placeras i respektive fack.
”Förnyelse” innebär antingen det ena eller det andra beroende på i vilken riktning förändraren vill föra partiet.

Den främsta och viktigaste uppgiften i förändringsprocessen är att komma ur detta förlegade, vulgära och onyanserade sätt att definiera socialdemokratins och arbetarrörelsens ideologiska spännvidd på.

Socialdemokratin är en frihetlig demokratisk vänsterrörelse, som är för det öppna samhället, som sätter arbetets intressen före kapitalets, som värnar den enskildes rätt att utvecklas efter sin egen förmåga. Socialdemokratin hyllar ett samhälle där den starke hjälper den svage, där individens initiativkraft och entreprenörskap uppmuntras, där produktion och arbete styrs av långsiktigt strategiskt tänkande i stället för kortsiktiga finansmarknadsmanipulationer, där produktionens överskott fördelas så att fördelningen inte ökar, utan minskar, de sociala, ekonomiska och kulturella klyftorna. Socialdemokratin inser att vi, på gott och ont, lever i en kapitalistisk värld, men accepterar inte att människor, natur och miljö överexploateras eller att framtidens oersättliga mänskliga och ekonomiska resurser töms.

Om partiet ska utveckla sin politik måste politiken utformas och definieras utifrån en grund, en sammanfattande och enhetlig berättelse för en ny frihetlig demokratisk vänsterrörelse.
Jag är övertygad om att det är möjligt.
DN
SvD
SvD
AB
Expressen

måndag 15 november 2010

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!

Den socialdemokratiska valberedningen har en svår uppgift, och den ska genomföras under en mycket kort tid. Den ska inte bara föreslå en ny partiordförande utan också fundera över hur en ny partistyrelse bör se ut.

Ska en man eller kvinna bli ny partiledare?
Den frågan bör, anser jag, med nej besvaras.
Det finns andra egenskaper, erfarenheter och kunskaper som är viktigare hos en partiledare än könets.

Viktigare är att partiledaren omges av en partistyrelse som, utom att de är kvinnor och män, representerar väljarna och som har sin erfarenhet och ideologi starkt förankrad i arbetarrörelsen.
Den nya partistyrelsen bör, i större utsträckning än i den gamla, representera löntagarna och småföretagarnas intressen. Helst bör partistyrelsen bestå av personer som arbetat inom den icke skattefinansierade delen av näringslivet. Det är nämligen en viktig erfarenhet att veta hur det är att inte leva av skattemedel.
Det innebär naturligtvis en stark facklig representation.
Därmed inte sagt att LO-kollektivet måste representeras av LO-ordföranden i partistyrelsen.
Inom fackföreningsrörelsen finns tusentals dugliga partimedlemmar som kan representera LO lika bra eller bättre.

"Några favoriter till efterträdare finns inte”, skriver de flesta kommentatorerna angående nomineringen till ny partiordförande för socialdemokraterna.
Man utgår då ifrån att efterträdaren ska ha suttit i partistyrelsen eller regeringen.
Följande personer nämns i medeirna.
Margot Wallström
Thomas Bodström,
Sven-Erik Österberg
Thomas Östros
Veronica Palm
Mikael Damberg,
Pär Nuder
Ulrica Messing
Stefan Stern
Ilija Batljan,
Jytte Guteland
Mogan Johansson
Wanja Lundby-Wedin
Ibrahim Baylan
Håkan Juholt
Anders Sundström
Stefan Löfven
Urban Ahlin

Blir det Thomas Bodström går jag ur partiet. I övrigt anser jag att Stefan Löfven, Jytte Guteland , Veronica Palm och Urban Ahlin kunde vara bra kandidater av de nämnda. Men bland partiets över 100 000 medlemmar finns det säkert andra som är lika lämpliga.

Ett stort problem är att valberedningen har så kort tid på sig.
Nomineringen av partistyrelse borde naturligtvis ha sin utgångspunkt i den socialdemokratiska politik som kommer att mejslas fram, vilket tar betydligt längre tid än fram till extrakongressen i mars. De nya styrelsen, och särskilt ordföranden, måste ju kunna ställa upp på den nya politiken.
Om extrakongressen ska genomföras redan i mars bör valberedningens förslag bara avse en interimsstyrelse och det egentliga valet ske på den ordinarie partikongressen 2013.

Dgens PS

SvD

SvD2

AB

DN

fredag 12 november 2010

Socialdemokratins förnyelse måste få ta tid

Eftervalsdebatten spretar så här i inledningsskedet. Man kräver ”Förnyelse” och ”Förändring”, positivt laddade ord men i sig fullständigt innehållslösa.
Somliga menar att ”partiet måste föra fram en politik som väljarna gillar”. Men är det inte så att väljarna har gillat alliansens politik i två val i rad nu?
Andra säger att vi måste föra en politik mer till höger eller åt mitten för att attrahera medelklassen. Men är det inte det som alliansen lyckats med. Ska vi således ta över alliansens politik?
En annan grupp menar att vi ”måste föra en politik mer till vänster”. Men är det inte vänsterns förvirring som är en stor del av orsaken till socialdemokratins nederlag i hela Europa? ”Vänstern” har ingen gemensam sammanhållande idé utan består av idéfragment som inte sällan står i motsats till varandra. Där finns statssocialistiska, antistatssocialistiska, konspirationsteoretiska, vulgärmarxistiska, leninistiska, frihetliga, anarkistiska, liberaldemokratiska, socialliberala vänsterlösningar på världens problem.
Daniel Suhonens, Göran Greiders, Lars Ohlys, Mona Sahlins och för all del min egen syn på vad som är vänster skiljer sig antagligen en hel del. Och partiet har ytterligare 103 000 medlemmar.

Är det inte just att forma en trovärdig, sammanhängande vänsterteori och praktik som är socialdemokratins stora och mödosamma uppgift?

”Vi måste leverera en berättelse som väljarna känner igen sig i”, säger många. Men stora berättelser engagerar därför att läsaren inte tidigare har hört dem. Berättelser som läsarna känner igen är underhållning.
Att ”vi måste få fram våra visioner, återgå till de gamla idealen, föra fram vår ideologi” är sådant vi länge hört och sagt men inte lyckats konkretisera.
Det kommer att ta tid att forma en ny socialdemokrati.
Jag tror att den fortsatta debatten måste föras med minst två perspektiv.
Det ena syftande till en djupare ideologisk ”långsiktig” bestämning av socialdemokratin i förhållande till samtids- och framtidsfrågorna. Den diskussionen måste föras i samverkan med hela arbetarrörelsen och i ett globalt perspektiv.
a) Vad vill socialdemokratin när det gäller kapitalismen, miljöförstörningen, exploatering av människor, arbetet, näringslivet, produktionen, resursfördelningen, makten, hierarkierna och den sociala skiktningen, ekonomin, flyktingproblemen, resursslöseriet, urbaniseringen, utarmningen av naturresurserna, obalansen i världsekonomin o.s.v.
b) Hur ställer sig socialdemokratin till begrepp som frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet, humanitet, människosyn, tolerans, moral o.s.v.
Det är inte fråga om att i första hand skriva ett nytt partiprogram men att förutsättningslöst definiera en bas för vad socialdemokrati innebär.
Den diskussionen måste få ta sin tid och inte snegla på valet 2014. Låt en ny socialdemokrati växa fram sakta men säkert över nästa val medan alliansen regerar ihjäl sig.
För det andra blir det nödvändigt att göra en partipolitisk ”kortsiktig” bestämning i förhållande till alliansen, med sikte på valen 2014 och 2018.
Det gäller frågor som välfärdsfrågorna, tillväxtfrågorna, fördelningspolitiken, arbetsrätten o.s.v.
Var går politikens gränser? Vilka begränsningar har politiken och var bör gränserna för politiken gå? Hur ställer sig partiet till statens och myndigheternas makt och till de ekonomiska, sociala och kulturella makthierarkierna i samhället?
Vilka är socialdemokrater? (socialdemokratiska reklammakare skulle fråga: Vilka är ”målgrupperna”)
På vilken socialdemokrati röstade de väljare som röstade socialdemokratiskt?
Varför röstade de på (s?)
Vilka är de?
Vilken socialdemokrati refuserade de f.d. socialdemokratiska väljarna som bytte parti?
Varför dög inte socialdemokratin längre för dem?
En regering ska tjäna hela samhället och alla svenska medborgare både rika och fattiga, både stadsbor och lantisar, både unga och gamla, både kapitalister och löntagare..
Men ett parti behöver inte vara så allomfattande utan kan väl vara ett intresseparti för medborgargrupper. Inget parti kan bli ett parti för hela folket. Det är ju därför vi har ett partiväsende.
Problemet är att partiet, i valen, ändå måste vara trovärdig som regeringsbildare. Det är ett dilemma som måste lösas innan valet.
Moderaterna har med hjälp av alliansen och ”arbetslinjen”, och genom att dölja att det företräder kapitalets intressen, lyckats med att framstå som ett sådant ”regeringsdugligt” parti.
Inför nästa val gäller det för socialdemokratin att klä av Moderaterna deras lammförklädnad.
I förhållande till Moderaterna bör socialdemokraterna ställa sig ett antal frågor, bl.a.:
Vems eller vilkas parti är socialdemokratin?
I april 2009 var 4 460 000 personer i åldern 15-74 år ”sysselsatta” i Sverige. Antalet arbetslösa uppgick till 403 000. Alla dessa definierar sig inte själva som arbetare.
Bör SAP uppfattas som ett löntagarnas, småföretagarnas, och småbrukarnas parti gentemot den ekonomiska eliten och kapitalet?
Ska arbetslinjen handla om mer än att alla ska ha arbete. Bör den inte också handla om att arbetet, så långt som möjligt, ska vara meningsfullt, hälsosamt, utvecklande eller åtminstone anständigt?
Debattens former måste ses över.
Rådslagsarbetet inför senaste valet blev något av en besvikelse eftersom frågeställningarna formulerades av partiledningen och grupperna leddes av ledningen.
Gärna rådslag men varför inte låta medlemmar och andra själva avgöra vad de vill rådslå om? En öppen och fri debatt är nödvändig inte bara i den ordinarie mötesverksamheten utan främst på nätet. På Sossebloggen kommer åsikter till uttryck men de debatteras knappast. Arbetarrörelsens tankesmedja ger ut ett antal rapporter skrivna av en liten begränsad grupp tänkare. Ge smedjan möjlighet att bjuda in till debatt och tankeutbyte.
Nätet bör utnyttjas bättre, inte endast som en megafon från riksdagsgruppen, partiledningen och akademisk elit utan som en tvåvägskommunikation mellan dessa och medlemmarna.

AB
AB
AB2

Dalademokraten

Norrländskan

Arbetarbladet

Arbetarbladet2

Eftervalsdebatt
NetRoots

onsdag 10 november 2010

Jag hade inga bomber i väskan

Den 26 oktober står jag vid transportbandet på Athéns flygplats och väntar på min resväska. När väskan dyker upp är den omvirad av ett rep. Alla tre kombinationslås är uppbrutna och förstörda. Väskan går inte ens att stänga, därav repet.

Jag går med den demolerade resväskan till flygbolagets kontorsdisk på flygplatsen för att få utrett vad som kan ha hänt och för att få tips om hur jag ska kunna fortsätta min resa i Grekland utan en användbar resväska.
Innehållet är, vad jag kunde se, detsamma som jag packat ner innan jag for:
Kläder, ett par skor, två paket kaffe Zoega Skånerost, en bok, en sprayflaska deodorant, toalettgrejer, laddare till mobiltelefon, två USB-minnen. Väskan är halvfull för att jag lämnat plats för en 5-litersdunk olivolja som jag ska ta med mig på hemvägen.

Tämligen likgiltig, och en smula motvilligt, börjar en manlig tjänsteman bakom disken skriva en rapport alltmedan han nojsar med sina arbetskamrater.
Jag frågar om det kan vara tjuvar som brutit upp väskan. Tjänstemannen skakar på huvudet och säger att det är säkerhetspolisen.
- Händer sånt här ofta? frågar jag.
- Nej inte ofta.
Jag börjar ilskna till. Okej för att polisen måste undersöka misstänkta väskor som eventuellt kan innehålla bomber vilka eventuellt kan utlösas av eventuella självmordsbombare ombord på planet. Men kunde inte polisen, sedan de brutit upp låsen, kunnat lägga med ett meddelande med en förklaring och en ursäkt i väskan? Det hade räckt med ett standardiserat brev.
Men ingen förklaring, ingen ursäkt för att de har förstört min egendom eller för kränkningen av min personliga integritet och för det extra besvär som alltsammans orsakat mig.
Det är inte misstaget utan nonchalansen som upprör mig.
Tjänstemannen rycker likgiltigt på axlarna.
Sedan han skrivit ut sin rapport frågar han om jag vill ha en ny väska eller en rekvisition på en väska att ta ut då jag kommer till Kalamata. Eftersom jag ska resa vidare måste jag ha en ny resväska.
Det finns endast en att välja på. En stor otymplig sak, typ amerikakoffert, som jag aldrig skulle komma på idén att skaffa. Jag blir dock tvungen att ta emot den för att kunna fortsätta min resa.

Händelsen är naturligtvis en skitsak i jämförelsen med att säkerhetspolisen stormar in i oskyldiga människors hem, riktar vapen mot små barn och förhör tioåringar i jakt på bomber. Men det är en del av ett mönster.
Måste kriget mot terrorismen innebära att oskyldiga kränks utan förklaringar och utan ursäkter?

DN1

DN2

DN3

GP

Sydsvenskan


AB

Expressen


Expressen2

måndag 8 november 2010

Kungens vänsterprassel, USA:s spioneri och börsbolagens revisorer

Det räcker med att man är utomlands i tio dagar, utan tillgång till svenska medier, för att när man kommer tillbaka se hur märklig mediebevakningen och bokmarknaden är. Den stora sensationen under de knappa två veckorna är att kungen för tjugo år sedan har roat sig med sprit och fruntimmer. Precis som om vi inte kände till dessa rykten. Redan på 80-talet talades det allmänt om kungens vänsterprassel med en känd TV-hallåa.
Men nu har ryktena, bekräftade eller obekräftade, samlats i en bok vars innehåll folk springer bena av sig för att få snaska i sig.
Man kan bli rojalist för mindre.
Den andra gamla välkända sensationen är att USA:s ambassad ägnar sig åt övervakning av svenskar. Vem har trott att de slutat med det? Vem tror att svensk säkerhetspolis inte känt till detta?
Det trösterika är att man lugnt kan ta semester från i mediebevakningen utan att gå miste om nåt viktigt.
Men å andra sidan tycks SvD:s stora granskning av hur börsbolagens revisorer skor sig på bolagens pengar inte ha blivit någon sensation. Det anses väl helt naturligt.

måndag 25 oktober 2010

Kampen mot löntagarna – Sverige på väg att integreras med omvärlden

Vi i Sverige njuter av att kunna köpa billiga och moderiktiga kläder, härliga sylter och goda viner.
I andra änden av den produktionskedja som möjliggör vår relativa lyx finns de som tillverkar våra varor.
Sveriges Radio P1 har idag ägnat dem en tanke.

På den Thailändska landsbygden far värvare runt och raggar folk till bärplockning i Sverige. Avtalen med plockarna är ensidigt dirigerade av företagen och lovar bärplockarna 17500 kronor i månaden i lön. De fattiga bönderna lånar till resan och deponeringsavgift i förhoppning om att tjäna pengar under tre månaders bärplockning i Sverige.
Innan de far tillbaka till sina byar har de förlorat allt, arbetsgivaren har rymt med alla pengar och bärplockarna återvänder till sitt land med jätteskulder.
Mer om detta i SR P1 Kaliber reportage av Randi Mossige-Norheim
Men lingonsylten är god.
Även chilenska viner är goda.
Men arbetsförhållandena på vinlandet Chiles vingårdar är dåliga, det visar flera studier.
Sverige är en stor vinimportör men vad vet vi om vad som händer ute på vingårdarna?
Fyra av tio arbetar utan kontrakt, ackordslönerna sjunker och fattigdomen hårdnar. De arbetare som vill organisera sig fackligt hotas till livet av arbetsgivarna, enligt ett SR 1 Ekot reportage av Ivan Garcia

Skål tamefan!

Här i Sverige har regeringen monterat ner arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverkets anslag har minskats och arbetslivsforskningen praktiskt taget utplånats sedan Alliansen fick makten.
Skyddsombud och fackförbund kan påpeka arbetsmiljöbrister, men deras möjligheter att påverka har minskat. Lyssna på SR P1, nyheter i dag.



Alliansens arbetslinje innebär att alla ska jobba till varje pris.
Arbetarrörelsens arbetslinje innebär dessutom ett mänskligare arbete till alla.

onsdag 20 oktober 2010

Slavarbete berikar svensk kapitalist

Enligt Sveriges Radio P1 idag har runt 300 kambodjanska textilarbetare blivit avskedade sedan de strejkat för högre löner. Många av textilarbetarna arbetar för klädjätten H&M.
Textilarbetarna, mest kvinnor, säger att deras minimilön på motsvarande 410 kronor i månaden inte går att leva på.

H&M lägger ut större delen av sin tillverkning på underleverantörer i fattiga länder. Underleverantörerna betalar sina anställda minimilöner som inte går att leva på. Arbetsförhållandena i dessa företag motsvarar de europeiska på 1800-talet.
I somras protesterade textilarbetare i Bangladesh mot låga löner och usla arbetsförhållanden.
Polis tog till våldsamma metoder för att skingra de minst 15000 demonstranterna i Bangladesh huvudstad Dhaka.
År 2008 låg den genomsnittliga lönen för en textilarbetare i Bangladesh på 1,70 kronor per timme och klädjätten H&M köper 200 miljoner plagg varje år från 90 leverantörer.
Enbart H&M sysselsätter runt 200 000 människor i Bangladesh.

Hennes & Mauritz är Sveriges största börsbolag med ett börsvärde på drygt 351 miljarder kronor.
Genom att köpa billig arbetskraft i fattiga länder, som Kambodja och Bangladesh, och sälja produkterna i den rika delen av världen kan H&M:s ägare samla på sig enorma rikedomar.
Stefan Persson, som är en av världens rikaste män efter att ha ärvt företaget av sin far, har en förmögenhet motsvarande 22,4 miljarder dollar, kontrollerar 34,6 procent av kapitalet och 68,2 procent av rösterna i klädjätten H&M.

Var det någon som sa att klassklyftorna inte existerar?

måndag 18 oktober 2010

Världens mest överbetalda yrkesgrupp

Bengt Ericson är en av Sveriges mest driva ekonomijournalister. Hans senaste bok ”Den nya överklassen”(Fischer&Co 2010) är en skildring av en samhällsklass vars livsstil är fjärran från vad övriga svenskar kan tillåta sig.

På sidan 284 i boken skriver han angående finansmäklarnas höga bonusar:
”De höga belöningarna är förvånande, med tanke att det inte rör sig om något särskilt svårt arbete.
Att utföra en hjärnoperation är svårt. Att dirigera en symfoniorkester är svårt. Att med en knapptryckning effektuera en kunds aktieköp kräver klart mindre begåvning. Som en tidigare bankdirektör har förklarat det för mig: “Du söker en aktie och får upp två kurser på skärmen. Den ena är en köpkurs, den andra en säljkurs. Du lägger dig mitt emellan och får en snittkurs, sedan är det bara att trycka på knappen. Ett enklare jobb får
man leta efter.”

I dag berättar E24 att ytterligare en bonusfest är att vänta på Wall Street. Ersättningarna landar i år på 942 miljarder kronor vilket är ungefär hälften av den totala svenska lönekakan.
De svenska bonusarna kommer att följa efter.

Det märkliga är att bonusarna inte följer de resultat som finansmäklarna uppnår.
Även om deras spådomar inte slår in får de sina svindlande ersättningar.
Bengt Ericson nämner i sin bok är hur bolaget Aktie-Ansvar, med flera fonder i PPM, år 2008 tappade 40,3 procent. Trots det fick vd Stefan Carlenius en bonus på 10,5 miljoner kronor för året.

Det är våra pengar det handlar om.

SvD

fredag 15 oktober 2010

Om att alltid ha rätt

Det finns ingen eller något i världen som alltid har rätt.
Den som påstår att ”marknaden” alltid har rätt har alltså fel.

Påståendet faller på att det som är rätt för den ene kan vara fel för en annan.
Rätt i ett sammanhang kan vara fel i ett annat.
Vad som är rätt kan diskuteras och ifrågasättas.
Ingenting är statiskt. ”Alltid” finns således inte.

Däremot är det vanligt med påståenden om att X alltid har rätt.
Vanligen är det dogmatiska fundamentalister som påstår det för att rättfärdiga sina egna handlingar.

De eller det som påstås alltid ha rätt är bl.a
Påven, gud, Allah, bibeln, koranen, Stalin, fürern, il Duce, marknaden, folket, naturen…

Se upp för övermänniskan Wahlroos i trafiken!

Marknader har alltid rätt, hävdade Sampos ordförande Björn Wahlroos ett föredrag i Nasdaq OMX:s lokaler i Stockholm i går. Finanskrisen beror på misslyckade regleringar sa han.
Som liknelse tog han ett exempel med en flerfilig motorvägsinfart till en större stad; alla ska till samma punkt och kommer även att komma dit ungefär samtidigt, men den som har en snabbare bil och hela tiden söker luckor och byter fil kommer att göra det aningen snabbare än de övriga.

Wahlroos talar maktens språk, den starkes rätt att ta sig fram på andras bekostnad. Ett och annat trafikoffer får man bortse från, hänsyn till medtrafikanter är bara tjafs, trafikregler är ett hinder. Kontentan av hans resonemang är: Det är människor som han som ska fatta de viktiga besluten och inga djävla demokrater ska hindra honom.

Att marknaden också kräver offer i form av barnarbete, utsugning av människor, miljöproblem bekymrar inte en sådan man.

Man kan vara anhängare både av fria marknader och konkurrens utan att, som Wahlroos, hänge sig åt gammal unken socialdarwinism och snudd på fascistiskt sätt att se på tillvaron.
Han bevisar dock sin egen tes: Med makt och pengar kan man stå och föreläsa vilket skit som helst.
Att han fick rungande applåder efter sitt anförande gör inte saken bättre.

E24

Affärsvärlden
SR

onsdag 13 oktober 2010

Hur uppkommer arbetslöshet?

När jag läser Kungliga Vetenskapsakademiens motivering (populärvetenskaplig information) för årets ekonomipris kommer jag att tänka på Eric Westerberg som har konstruerat och byggt en egen miniubåt. När han sjösatte och provkörde ubåten i Sikeå hamn i Robertsfors, september 2007, var medierna där för att rapportera.
Jag minns det hela för Erics kommentar efter en lyckad provtur:
¬– Nu har jag bevisat att den fungerar i praktiken, återstår bara att bevisa det i teorin.

Enligt Vetenskapsakademien har de tre forskarna förädlat den klassiska ekonomins syn på marknaden där köpare och säljare finner varandra omedelbart utan kostnader.
Forskarna har visat att det är mer komplicerat än så och att det ofta är svårigheter för köpare att finna säljare och vice versa.

Denna upptäckt kan kanske vara en bragd i teorin men knappast i det praktiska livet.
Den klassiska teorin om köpare och säljare på marknaden härrör från Adam Smith, som levde samtidigt med Gustav III och Bellman. Något måsta väl ha förändrats i teorin fram till 1970.
Under de två hundra åren har åtskilliga arbetsköpare och arbetskraftssäljare, i praktiken, erfarit att det finns åtskilliga brister i marknadens effektivitet.
Den vanligaste slutsatsen har därvid varit att det har funnits för mycket arbetskraft i förhållande till lönearbeten.

Vetenskapsakademien säger att ”De tre pristagarnas insatser hjälper oss att förstå --- uppkomsten och utvecklingen av arbetslöshet.”
Jag läser och läser men begriper inte hur.

Kanske är problemet med ekonomiska matematiska modeller att de inte tar hänsyn till sociologiska, politiska och kulturella faktorer i sammanhanget.
Frågan är hur mycket av mänskliga relationer man kan beskriva med hjälp av matematik.
De matematiska modellerna verkar utgöra ett slutet system liknande cirkelresonemang.
Enligt akademien handlar det om ”grundforskning” vilket får en att misstänka att forskningen sker i en kontext som innebär att den ekonomiska vetenskapen är lika exakt som naturvetenskaperna. Men är den det?

Ett angränsande problem är att modellerna i sig, även om de lyckats beskriva komplicerade sammanhang, är tämligen statiska. I verkligheten uppstår, i mänskliga relationer, ständigt nya faktorer och variabler som påverkar skeendet och skapar nya tendenser. De nya tendenserna möts av motkrafter, eftersom den mänskliga tillvaron är dialektisk med ständigt motverkande och växelverkande krafter.
Verkligheten är dynamisk. Teorin är statisk.

Tar modellerna hänsyn till att tillgången på kapital kan variera i tid och rum?
Att krediter kan vara tomma? Att skuldkriser plötsligt uppstår?
Kan modellen tillämpas på arbetsmarknader i tredje världen där barnarbete är vanligt?
Är teorin generell och lika tillämpbar på marknader för byggarbetskraft i Nepal som för bankpersonal i NewYork? Eller för typiska kvinnobranscher som vården?

När det gäller valet av pristagare vore det också intressant att få veta vilka alternativa teorier som bedömts av priskommittén.
Jag fortsätter att försöka förstå vilken prisvärd insats de tre forskarna belönats för.
Den kan ju vara bra fastän jag inte förstår. Men jag vill gärna begripa en så fin teori som förklarar arbetslösheten.

tisdag 12 oktober 2010

Vad har de fått pris för?

Med min begränsade fattningsförmåga försöker jag förstå vilken stor upptäckt som de tre gjort som fått årets pris i ekonomisk vetenskap av Sveriges riksbank.
Jag utgår från att det verkligen är en stor upptäckt eftersom de fått priset och eftersom en massa ekonomer säger att de är värda priset.
Och eftersom de är forskare vid respektive Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, MA, USA, Northwestern University, Evanston, IL, USA och London School of Economics and Political Science, Storbritannien måste de ju vara ena hejare på ekonomi.

Men jag vill förstå vad de har gjort. Så jag läser tidningarna om pristagarnas upptäckt.

DN:s Johan Schück skriver att pristagarnas sökteori inte är särskilt kontroversiell utan snarare är ”ett sätt att tänka”.
– Den här synen på arbetsmarknaden är ganska etablerad vid det här laget. Att arbetslöshet ofta kan bero på att arbetssökande och arbetsgivare inte alltid hittar varandra så att man därför kan ha arbetslöshet och vakanser samtidigt.
Hela teorin utgår ju från att marknaden har stora brister. En av bristerna just är att man har för dålig information och att det tar tid att söka sig fram mellan köpare och säljare på flera marknader, till exempel bostadsmarknaden.”

Ja det kan ju vara värt för många att veta, som inte redan visste det, att marknaden inte är perfekt.
Men vilken är säljare och vilken är köpare i sammanhanget?
Och vad är det som köps och säljs?


Jag fortsättar med att försöka få svar på den frågan genom att läsa fler tidningar.

- Pristagarna visar hur marknader fungerar i verkligheten, säger sekreteraren i priskommittén Peter Englund till SvD.

Vad bra!

En av forskarnas slutsatser är att högre a-kassa ger högre arbetslöshet.

Om man nu kan använda teorin på andra marknader så kanske det är så att om man höjer skadeförsäkringspremierna så ökar olyckorna?
Eller om man sänker nobelprissummorna så ökar antalet nobelpristagare?

Har jag förstått rätt så lanserade de tre forskarna sin teori redan på 70-talet. Sedan dess har arbetslösheten ökat. Har politikerna inte använt sig av forskarnas nya kunskaper? Eller, hemska tanke, har inte de heller förstått?

Än så länge har jag inte fått svar på mina frågor, de har bara blivit fler, men jag fortsätter att försöka förstå.
Finns det kanske någon därute som kan förklara?

SvD:s ledarskribent berusad på fest

dagens ledarsida i SvD berättar Per Gudmundson att han, på en fest, hamnat bredvid en gammal f.d. maoist. Maoisten hade tänkt om, berättar Gudmundson, och blivit en av Stenbecks lakejer.
Gudmundson undrar hur f.d. maoisten såg på sitt ideologiska sidbyte.

Därefter utvecklar Gudmundson ett resonemang som är typiskt för starkt berusade festdeltagare eller nyliberaler.

Det hela går ut på att de länder som utvecklat kapitalism är rika medan de som inte har kapitalism är fattiga, alltså är kapitalismen bättre än allt annat.
Typiskt nog är rubriken till betraktelsen ”En sann radikal förvarar kapitalismen.”

Det är som att säga att danderydsborna är smartare än pajalaborna eftersom de som bor i Danderyd är rikare. Varför gör inte pajalaborna som danderydsborna?

Om Gudmundson äntligen ville nyktra till efter festen kan han kanske fås att förstå att kapitalismen är global och total. Den är inte någon ideologi utan ett historiskt faktum. Den har utvecklats under tre hundra år av kolonialism, handel, utsugning, industrialisering och människors strävanden för överlevnad. Den har format hela världens ekonomiskt, socialt och kulturellt. Utvecklingen har gynnat en del men missgynnat andra.
Eftersom kapitalismen är en historisk process, och resultat av en lång historisk bakgrund, är det meningslöst att försvara den eller försöka krossa den. Historien ändrar man inte på.
Dagens kapitalism är ett historiskt faktum.
Gudmundsons resonemang är lika förvirrat som de ”kommunister” som trodde sig kunna skapa ett politiskt alternativ till en ekonomisk världsordning.
Det har kineserna, i motsatts till de ryska kommunisterna 1924 och maoisterna på 70-talet, insett och utnyttjar. På gott och på ont för kineserna.

måndag 11 oktober 2010

Världens skulder – du betalar

När G20-mötet inleds i Sydkoreas huvudstad Seoul den 11–12 november har de politiska ledarna en del att prata om.

* I en ny rapport från kreditinstitutet Standard & Poor’s, S&P, ”Global Aging 2010: An Irreversible Truth”, bedöms att statsskuldbördan i de flesta utvecklade ekonomierna når ohållbara nivåer på över 300 procent av BNP inom 40 år. Framförallt är det den åldrande befolkningen som leder till omfattande förändringar i de ekonomiska tillväxtutsikterna runt om i världen.

* Samtidigt är ett valutakrig under uppsegling mellan den nya ekonomiska stormakten Kina och USA/EU.
USA anklagar Peking för att undervärdera sin valuta, yuanen och på så sätt ge kinesiska företag konkurrensfördelar som skadar den amerikanska arbetsmarknaden och exportsektorn.
Valutakriget kan ge upphov till handelskrig som kan sluta i att de olika länderna skyddar sina varor genom höga tullar på utländska produkter. Kort sagt en världsomfattande protektionism lurar om hörnet.
I samband med IMF:s och Världsbankens årsmöte i Washington i fredags sade USA:s finansminister Timothy Geithner att den globala ekonomiska återhämtningen riskerar att brytas om länder fortsätter att gräla om växelkurspolicy och tävla om export.
* Den amerikanska dollarn fortsätter att försvagas.

* Chefen för USA:s centralbank Federal Reserve Ben Bernanke vill se snabba åtgärder för att tygla det skenande amerikanska budgetunderskottet. Han varnar för att ett misslyckande kan resultera i en allvarlig kris.
Årets budgetunderskott uppgår till 1,47 biljoner dollar och utgör enligt Bernanke "ett reellt och växande hot".
Närmare 70 amerikanska städer är nära bankrutt och har bett staten om pengar. Enbart i Michigan finns 37 städer som inte klarar av att betala sina skulder. Det är inte bara amerikanska delstater som har fått hjälp av centralbanken Federal Reserve, Fed, med sina budgetunderskott. Allt fler amerikanska städer har fått be staten om hjälp det senaste året.
En allvarlig ekonomisk kris i USA återverkar direkt på den svenska ekonomin.

* Ekonomen Larry Kotlikoff anser att vårt moderna finanssystem bygger på ett pyramidspel som för eller senare leder till katastrof. En ny kollaps kan därför inte uteslutas.

* Under 2008 orsakade de 3 000 största företagen i världen miljöskador för motsvarande cirka 15 000 miljarder kronor. Nu varnar en FN-studie för att miljökostnaderna kan hota våra framtida pensioner.
Den totala kostnaden för miljöförstöringen i världen 2008 uppgick till svindlande 44 000 miljarder kronor, vilket motsvarar 11 procent av den globala bruttonationalprodukten, enligt en studie från FN-organet UNEP FI och PRI.
Priset för miljöskadorna översteg därmed med bred marginal de kostnader som drabbade pensionsspararna i samband med finanskrisen, skrev Dagens Nyheter.

Världsfattigdomen, vattenbristen i världen, flyktingarna runt om i världen och andra problem inte att förglömma.

När kommer räkningen på alla skulder? När kommer makthavarna att börja reagera? Vilka som ska betala?
Nå det vet vi ju.

Sydsvenskan
E24
E24
E24
Affärsvärlden
SvD
Veckans Affärer
Veckans Affärer

torsdag 7 oktober 2010

Sluta kalla SD för rasistiskt!

Vi bör sluta kalla SD för ett rasistiskt parti, främst av den enkla anledningen att partiet inte är rasistiskt.
Att säga att SD är rasistiskt är lika effektivt som att skylla Vänsterpartiet för att vara kommunistiskt – ett slag i luften.

Risken, om vi hela tiden pekar finger och ropar ”rasister”, ”rasister” är att det verkliga hotet –¬ partiets nationalism och främlingsfientlighet – slinker igenom.
Det är nationalismen och främlingsfientligheten, inte rasism, som SD:s medlemmar och väljare attraheras av och SD:s väljare är inte rasister. Men de känner sig som svenskar.

Nationalismen var visserligen gammalmodig redan då Hitler lyckades få tyska folket på marsch för Nationen. Men där handlade det även om verklig rasism. Germanerna ansågs stå över judar, romer, slaver och andra folk.
SD uttalar inget sådant men försöker skaka liv i det gamla nationalistiska liket. Nationalismen är en zombie i vår globaliserade värld.

Inte desto mindre, eller kanske just på grund av globaliseringen, kan nationalismen bli en tillflykt för människor som saknar tillhörighet och upplever utanförskapets otrygghet och misstänksamhet mot sådant som är främmande.
De sympatiserar inte med SD för att partiet är rasistiskt, men de ser partiet som försvarare av en tydlig identitet – svenskheten.

Vi bör argumentera för internationalism, öppenhet och kulturell mångfald i stället för att gapa om rasism.

SvD
AB
GP
Karlskoga-kuriren
Smålandsposten

Vilken arbetslivserfarenhet har riksdagens ledamöter?

Riksdagens 349 ledamöter ska vara representativa för hela svenska folket.
Det är utgångspunkten för Anna Hellgrens betraktelse på dagens ”Dagens Arena”
Med utgångspunkt från en artikel i söndagens DN, (ej på nätet) konstaterar hon att bara 13 ledamöter har namn ”som skvallrar om rötter utanför Europa” och att
”Andelen kvinnor i parlamentet är 45 procent, den lägsta sedan 1991.” litet oklart om det är hennes eget konstaterande eller DN:s.
”De nya ledamöterna har en medelinkomst på närmare 520 000 kronor om året.” skriver Anna Hellgren.
Alltså: Etniskt ursprung, kön och nuvarande inkomst är viktiga.

Jag kanske är gammalmodig, men jag anser att en vänstertidskrift också borde diskutera hur det förhåller sig med ledamöternas anknytning till arbetslivet i jämförelse med det övriga svenska folket.
Hur många av riksdagens ledamöter har facklig bakgrund? Vilka har erfarenhet av arbete inom de yrken som representeras av LO-förbunden? Hur många har erfarenhet av lönearbetare inom den privata sektorn av näringslivet?
Vilka riksdagsmän/kvinnor lägger förslag i arbetslivs- och arbetsmarknadsfrågor?
Anna Hellgren snuddar vid frågan då hon avslutar sin text med:
”Dessutom måste partierna på allvar bereda plats för människor som gjort annat än tillbringat sin tid i ungdomsförbundens broilerfabriker.”

Kan någon med nödvändiga resurser kanske kolla upp hur det ligger till med yrkesbakgrunder och arbetslivserfarenheterna hos riksdagens ledamöter?
Hur är det t.ex. med den saken inom den socialdemokratiska gruppen?